Min blogg om allt och inget

Arkiv för april, 2014

Hur mår jag egentligen?

Jotack, det är faktiskt helt ok. I alla fall om man utgår från de problem jag har och vilka förutsättningar som finns. Jag har kommit så långt nu att jag kan trava på uppför vår backe och fortsätta en bra bit till i ganska god takt. Inte i min gamla takt men i alla fall i Kenneths takt. Jag ger mig inte ut på några riktigt långa promenader men upp till en timme klarar jag ganska bra. Då minskar takten något sista halvtimmen men jag tycker att det är så skönt att ha kommit så långt och att magen inte protesterar mer än den gör.

Jag sover inte gärna på höger sida eller liggandes på rygg. På vänster sida funkar det ibland men jag har ju min elevationssäng så det är inga stora problem. Vi får väl se hur det går den kommande långhelgen när jag ska sova på andra ställen. Jag har med en stor kudde som uppallningshjälp och med lite piller ska det nog funka bra.

Tyvärr så verkar det inte som om min medicin mot reumatism hjälper efter uppehållet. Förra gången tog det två veckor innan jag plötsligt kände att jag mådde mycket bättre. Den här gången tyckte jag att jag kände en förbättring efter drygt två veckor men det varade bara några dagar och nu har det gått fem veckor utan lindring. Antagligen beror det på att jag inte längre får ta den svaga dos av cytostatika som jag kombinerade min medicin med förut. Min läkare oroar sig för att den ska påverka min lever så jag får klara mig utan den. Jag kanske ska försöka övertyga honom om att det inte spelar någon roll om levern skadas eftersom den redan är så illa åtgången och det kan ju vara värt att få må lite bättre under den tid som jag kan ha kvar samma lever (förhoppningsvis många år).

Det här lät ju inte så roligt men faktum är att jag tycker att det känns ganska bra och humöret är som det ska vara. Inte ens vädret får mig att bli nedslagen. Det är verkligen aprilväder i dag och det är ju fortfarande april så det är väl ok. Det är omväxlande snöbyar, lite sol och mesta tiden mulet. Inget att deppa för. Det kommer bättre tider och i morgon åker vi iväg från detta.

002 001

Annonser

Inte vuxenpoäng

Nu ska jag erkänna något. Jag gillar s k ungdomsfilmer, serier och och böcker som handlar om fantasy, vampyrer, varulvar, eller häxor och trollkarlar. Det började nog när jag läste första boken om Harry Potter bara för att veta vad mina barn läste. Jag blev fast i den världen väldigt snabbt och längtade, tillsammans med ungarna, efter nästa bok i serien.

Nästa steg i mitt förfall kom när en av mina döttrar lånade hem några böcker i en serie som heter ”vampyrens kärlek”. Min nyfikenhet fick mig att läsa de böckerna också och jag blev lika fängslad som min dotter och senare även min andra dotter. Nu har den berättelsen gått som TV-serie i flera år under titeln ”Vampire diaries” och jag följer den slaviskt även om jag nu tycker att de har gått för långt från ursprunget och bara hittar på nya hemskheter för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jag har alltid gillat ”Star trek” och det intresset delar jag med hela min familj. Favoritserien är ”Star trek voyager” som slår allt annat med hästlängder. Jag är inte lika fascinerad av ”Star wars” fast jag har sett de filmerna också. Naturligtvis har jag även läst alla sagan-om-ringen-böckerna och sett alla filmerna flera gånger.

Jag är fullt medveten om att det här inte ger så många vuxenpoäng men vad spelar det egentligen för roll när man har passerat 50-årsstrecket. Det bästa med den här åldern är att det inte finns så mycket prestige längre. Jag gör vad jag vill och behöver inte skämmas för vad jag gillar. I sanningens namn ska jag väl ändå nämna att jag läser många ”vanliga” skönlitterära böcker också och gillar att titta både på nyheter och dokumentärer. Det jag absolut inte kan klara av är filmer där Ingemar Bergman har haft ett finger med och det säger kanske lite om hur min smak sammanfaller (eller inte) med resten av världens befolkning.

Min senaste favoritbok, eller snarare kommande bok, är en bok som överraskade mig och imponerade så väldigt på mig att jag nästan blev mållös när författarinnan ville att jag skulle ge kritik. Den tillhör också genren ”fantasy” och handlar om en framtid som är både skrämmande och ger hopp. Den skrivs på engelska och det är en av anledningarna till att jag är så imponerad. Att denna unga person kan behärska ett, visserligen välkänt men ändå ett främmande, språk så att det bara flyter och ingenting känns styltat och stelt. Storyn är den andra anledningen till min beundran. Så spännande och fullkomligt fängslande och med personer som alla har otroliga bakgrunder och som man får lära känna väl under berättelsens gång. Även denna bok är en s k ungdomsbok men för mig är inte det en anledning att inte älska den. Tyvärr har jag inte fått förmånen att läsa sista kapitlet ännu men jag hoppas att författarinnan kommer ihåg sitt löfte till mig(!). När sista raderna är skrivna så vill jag veta hur det slutar och jag lovar att jag ska köpa boken ändå när den är utgiven.

De senaste dagarna har jag tittat på alla fem ”Twilightfilmerna” och även om de absolut inte hör till mina favoriter så kommer jag att sakna Bella och Edward och undra hur det går för dem och deras familjer och vänner. Jag började titta mest för att det är sådana filmer jag borde gilla men ganska snart kände jag att de inte höll måttet och att det var för mycket dravel. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart så lite intresse väckte de väl hos mig i alla fall.

Nu har ni fått ta del av en av de mest skamliga hemligheterna i mitt liv och jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt 😉


Ibland är allt bara bra

Ojoj, vilken vecka! Att i slutet av april få njuta av så mycket sol och värme är vi inte vana vid på den här breddgraden men vi tar tacksamt emot allt detta härliga. Det började lite grann redan när Sara var här över påsk och när det i dag blev lite svalare och mer moln gjorde det faktiskt ingenting. Det känns som om huden kan må bra av lite paus från solen nu. Inte för att jag bryr mig så mycket om alla varningar men t o m jag kan tycka att det räcker efter ett tag. Som ursäkt för att inte vara rädd för solen har jag de ord som en hudläkare sa till mig förra sommaren. När han hade avlägsnat mitt basaliom frågade jag om det var slutsolat för min del men han sa att eftersom det var så bra för mina leder så skulle jag fortsätta som vanligt. Jag hade inga som helst problem att ta till mig vad han sa då.

Om några dagar ger vi oss iväg på en liten kryssning till Åland. Efter en lång och jobbig vinter behöver vi komma iväg och bara ha roligt så helt plötsligt sa Kenneth att nu har han bokat både hundvakt och båt. Jag ska ha så kul och strunta helt i alla förmaningar. Jag ska dricka vin, förmodligen feströka och vräka i mig mat och sötsaker. Dessutom ska jag dansa tills någon del av kroppen vägrar hänga med längre. När vi kommer hem är det två veckor kvar till nästa provtagning så förhoppningsvis har alla spår efter kryssningen försvunnit ur blodet då och jag slipper förmaningar. Det blir bara ett dygn men det räcker nog och sedan hälsar vi på släkten i Södermanland när vi ändå är i krokarna. På hemvägen ska vi titta in till sonen och hans kollektiv som precis har flyttat till ny lägenhet. Längtar.

 


Språknörderi…igen.

Jag tycker att det här är så jätteintressant och kul men de som inte är intresserade av språkanvändning och språklig utveckling kan sluta läsa nu genast.

Mina stackars barn har alltid fått höra tjat från mig om hur man använder orden var och vart på ett korrekt sätt. Har de frågat mig ”vart är min mössa” så har jag svarat ”härt” eller ”därt” bara för att de ska höra hur fel det blir med ett ”t” i slutet av ordet. Om de någon gång har sagt ”det vart…” i stället för ”det blev…” så har jag känt rysningar i hela kroppen och försökt få dem att förstå hur fel det är att säga så. Jag har lärt mig att det ska vara på ett visst sätt ända sedan jag började prata och jag har trott stenhårt på att de regler mina föräldrar tjatade in i mig är de rätta.

Bara för att få min ståndpunkt bekräftad gick jag in på hemsidan för ”institutet för språk och folkminnen” och sökte på orden var och vart. Jag fick dessa svar och det är väl bara att erkänna att ingenting är så säkert som man tror och att nu är det dags för fru Bodén att acceptera att hon inte alltid har rätt. Jag tröstar mig med att jag har nästan rätt när det gäller ordens användande vid riktning och befintlighet. Där kan tydligen ”fel” ordval accepteras men inte i skrift utan bara i tal.

Så därför, kära ungar, gör jag nu avbön och ber om ursäkt för alla gånger jag tjatat och terroriserat er med mina språkliga nörderier. Det var längesedan jag försökte ändra på ert språkbruk men jag vill ändå erkänna att jag hade fel (i alla fall delvis). Men mitt tjatande har nog kanske påverkat er lite positivt också eftersom ni alla har ett stort intresse för språk och hur man kan använda det. Ni har lärt mig en hel del också på senare år och jag vet att jag alltid har några som vill lyssna när jag får mina språkcravings.


fråga

Kan man säga ”Han vart ledsen” eller kan det bara heta ”Han blev ledsen”?
svar
Formen vart hör till verbet varda. Andra former av detta verb ärvarder, vorden och varde. Alla dessa former utom vart är i dag föråldrade men lever kvar i citat, psalmer o.d. t.ex. ”Varde ljus”, ”Vår gäst han vorden är”.Redan under fornsvensk tid lånades bli(va) in från lågtyskan, och det kom att nästan helt ersätta varda, framför allt i skriftspråket. Men formen vart lever kvar i talspråket på många håll, och det bör det få fortsätta med. Självklart kan det då också synas i skrift som återger ledigt talspråk. Också vart i betydelsen varit är en ren talspråksform.
fråga
Heter det Vart är nyckeln? eller Var är nyckeln?
svar
Frågeordet var anger befintlighet och vart anger riktning. Svaret påvar? är där, och svaret på vart? är ditVar är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för varoch vart, liksom det på engelska alltid heter where. Många säger alltså både Vart for han? och Vart bor han? I skrift bör skillnaden upprätthållas.

 


Kärt återseende

Nej, det är ingen gammal vän sedan barndomen eller någon arbetskamrat som jag länge saknat och nu återfunnit. Det är min gamla, lagom stora och välkända mobiltelefon som jag har varit tvungen att leta fram igen. Min nya telefon, som visserligen är väldigt bra och med fler funktioner men som även är väldigt stor och otymplig, har efter ca tre månader fått åka på rekreation på elgigantens verkstad och kommer att vara där och återhämta sig i två veckor. Jag känner min gamla telefon utan och innan och kan alla nödvändiga funktioner  och det känns så välbekant och tryggt med den. Fördelen med min nya är att det är en androidtelefon och det är en stor och viktig skillnad men för övrigt har den inget som är bättre än min gamla Nokia.

Nu ska jag njuta av att få umgås med min gamla trotjänare några veckor och sedan kommer jag att vara glad över att få tillbaka min nya och mer användbara multimaskin igen. Kanske ska jag växla lite mellan dem framöver så slipper jag sakna någon av dem.

Jag och Kenneth skrattade gott åt Kasper, vår äldsta och klokaste hund, i morse. Vi vet inte riktigt om han är mycket smartare än andra hundar, om han har ett sjätte sinne eller om det bara är tillfälligheter som gör att han så ofta verkar veta vad vi planerar. Den här gången gick han lös några meter bakom oss och vi pratade om vilken väg vi skulle välja. Det fanns två alternativa vägar med ca 25 meters avstånd. Vi bestämde oss för att ta den väg som var längst bort eftersom den precis blivit snöfri. Hela vintern har vi valt den andra vägen eftersom den varit plogad. Kasper sprang om oss och bort till den väg vi bestämt oss för att ta. Där ställde han sig en bit ner och tittade på oss med ett litet flin (eller kanske det bara var som jag tyckte). Hur han kunde veta att vi just den här dagen skulle gå där vi inte gått på hela vintern kan ingen veta. Förmodligen visste han inte alls utan det var en tillfällighet men lite lustigt var det att han verkade ha lyssnat på vad vi sa och sprang i förväg för att visa att han hade förstått. Det är inte första gången han gör så men troligtvis läser han vårat kroppsspråk så bra att han kan förstå oss bättre än vad vi kunnat ana.

035Vår andra hund, Rex, är ett riktigt charmtroll med många små egenheter och en förmåga att alltid vara i vägen. Han gillar att lunka på i sin egen takt och njuta av alla dofter och intryck som kommer i hans väg. Han älskar att rulla sig i snö eller torrt gräs och varje promenad, när man har kommit igång och fått upp farten lite, brukar man känna hur man rycks bakåt av kopplet och då ligger han där och rullar och trivs och ser ut som den lyckligaste hunden i världen. Efter ett tag reser han sig, skakar lite på sig och så vandrar vi en liten bit till tills det är dags för nästa inbromsning som kan vara en kisspaus eller en luktapaus eller bara en nu-vill-jag-inte-gå-längre-paus. Så fortsätter han tills han börjar ana att vi är på väg hem och då är han oftast plötsligt längst fram och travar på utan någon lust alls att stanna och demonstrativt visa att det räcker. Jag har i bland funderat på om han börjar få krämpor och har svårt att gå men när jag ser hur pigg han är och hur lätt han travar på när vi är på väg hem så inser jag att han bara är lat, den sötnosen.

183


Barn och djur

De flesta barn tycker om små mjuka och söta djur och många får också ett särskilt skimmer i ögonen när de får klappa en stor, lugn och snäll hund. Ofta kan de vara lite ängsliga och försiktiga innan de vågar sig fram till våra hundar men när de väl samlat mod kan man riktigt se lyckan hos dem när de kan stoppa in händerna i allt det mjuka och kanske får en liten puss tillbaka. Jag har hört föräldrar säga att ett sådant ögonblick kan deras barn leva på i flera dagar och återkomma till gång på gång.

Många föräldrar får höra mycket tjat om att deras barn vill ha något eget djur. Jag är helt övertygad om att barn utvecklas på ett helt annat sätt om de får möjlighet att vara nära djur och lära sig att ta hänsyn till och ansvar för en annan varelse. Ändå tycker jag att man ska fundera ordentligt innan man säger ja till en sådan önskan. Det är alltid föräldrarna som måste ta ansvaret, det kan aldrig lämnas över helt till ett barn, och har man varken tid eller lust så är det nog bättre att djuret får hamna någon annanstans. Är man däremot villig att tillsammans med sitt barn lära känna och älska en ny liten varelse så är det bara att tillsammans hitta någon man gillar och ansvarsfördelningen löser sig nog av sig självt.

Mina föräldrar fick aldrig möjlighet att fundera över mitt djurval. Jag övertalade min systers pojkvän att följa med mig till stan och vi gick in på en djuraffär och köpte en ökenråtta. Åh, vad jag älskade denna råtta och konstigt nog fick jag inte höra ett enda negativt ord från mina föräldrar. Jag tror att min mamma älskade min söta råtta lika mycket som jag och hon var lika delaktig i skötsel och nyfiken på honom som jag. Vi hade en liten blandrashund sedan tidigare men det var min systers hund, även om vi alla hjälptes åt med honom. Det här lilla djuret var bara mitt och jag hade honom hos mig så ofta jag kunde. Det var bara hos mig han var lugn och stilla. Han kunde sova i mina händer men om någon annan höll honom kunde han inte vara stilla en sekund. Tyvärr har jag bara ett väldigt dåligt kort på honom men jag har honom fastetsad i minnet ändå.

1780770_735588573129218_1702982032_nI går fick jag en liten flashback och tänkte tillbaka på min kompis när vi var hemma hos några vänner och deras dotter ville visa mig sin hamster. En liten vit varelse som heter Rosa och som var så otroligt söt med sina mörka ögon mitt i allt det vita. Hon satte sig i min hand och började tvätta sig och luktade lite på mig och jag föll pladask. Jag tror att Rosas matte blev lika glad över min reaktion på hennes hamster som jag blev över att få hålla denna lilla sötnos. Det märktes att flickan var väldigt stolt över att ha sin hamster och att hon var van att hantera den och jag mindes hur det var och förstod känslan så väl.  Är man djurvän så är man och kärleken till djur är väldigt starka känslor.

082


Påskens budskap

Visst är det väl att man ska äta så många ägg som möjligt och att huset ska pyntas i gult och fjädrar? Nej, jag vet faktiskt varför vi firar påsk men det är något som aldrig har nämnts när jag var liten och inget vi pratar om nu för tiden heller. I skolan fick vi lära oss om Jesus och död och uppståndelse men jag såg det aldrig som något annat än en spännande och hemsk berättelse.

Som barn var det två traditioner som gjorde starkast intryck och som jag därför minns bäst i dag.

På långfredagen skulle man ha tråkigt. Det sades att det var den längsta och tråkigaste dagen på året och den dagen fick man absolut inte gå hem till någon eller över huvud taget göra något roligt. Så minns jag det men förmodligen fick jag ha kul inom hemmets fyra väggar. I mitt minne finns bara långtråkighet och väntan på att dagen skulle ta slut. Min man säger att de hade samma regel och jag såg ett tv-program om att det faktiskt fanns regler för detta och att de försvann först 1969, då var jag sju år. Det var väl så att den dagen skulle man sörja att Jesus korsfästes men den förklaringen kan jag inte komma ihåg att jag fick så för mig var det bara väldigt tråkigt.

På påskafton låg det alltid ett fint påskägg och väntade på middagstallriken. Inget äggletande och inget prat om någon påskhare men en lång dags väntan på det där fantastiska ägget. Det var på den tiden, förstår ni ungdomar, när man inte åt godis när man ville utan fick en krona på lördagarna att handla lite godis för. Min mamma ansträngde sig alltid för att hitta så vackra ägg som möjligt och det var också en del av spänningen. Hur skulle ägget se ut den här gången och skulle det finnas mycket godis inuti? Det vackraste ägg jag fick var grönt, lite genomskinligt och med en rosett av grönt och glittrigt band. Efter middagen gick man till en ensam del av huset och åt så mycket man orkade och det var FEST.

Jag tycker att det räcker med att ha en anledning att vara lite ledig, kanske träffa utflyttade barn, äta något gott och så naturligtvis proppa i sig godis för ett helt år. Det religiösa budskapet berör mig inte men det är klart att jag tycker att man ska veta varför vi egentligen firar påsk. Hur man sedan ställer sig till det och om man vill tro på det eller inte, det är upp till var och en och huvudsaken är att alla respekterar varandras synsätt på påsken.