Hur mår jag egentligen?
Jotack, det är faktiskt helt ok. I alla fall om man utgår från de problem jag har och vilka förutsättningar som finns. Jag har kommit så långt nu att jag kan trava på uppför vår backe och fortsätta en bra bit till i ganska god takt. Inte i min gamla takt men i alla fall i Kenneths takt. Jag ger mig inte ut på några riktigt långa promenader men upp till en timme klarar jag ganska bra. Då minskar takten något sista halvtimmen men jag tycker att det är så skönt att ha kommit så långt och att magen inte protesterar mer än den gör.
Jag sover inte gärna på höger sida eller liggandes på rygg. På vänster sida funkar det ibland men jag har ju min elevationssäng så det är inga stora problem. Vi får väl se hur det går den kommande långhelgen när jag ska sova på andra ställen. Jag har med en stor kudde som uppallningshjälp och med lite piller ska det nog funka bra.
Tyvärr så verkar det inte som om min medicin mot reumatism hjälper efter uppehållet. Förra gången tog det två veckor innan jag plötsligt kände att jag mådde mycket bättre. Den här gången tyckte jag att jag kände en förbättring efter drygt två veckor men det varade bara några dagar och nu har det gått fem veckor utan lindring. Antagligen beror det på att jag inte längre får ta den svaga dos av cytostatika som jag kombinerade min medicin med förut. Min läkare oroar sig för att den ska påverka min lever så jag får klara mig utan den. Jag kanske ska försöka övertyga honom om att det inte spelar någon roll om levern skadas eftersom den redan är så illa åtgången och det kan ju vara värt att få må lite bättre under den tid som jag kan ha kvar samma lever (förhoppningsvis många år).
Det här lät ju inte så roligt men faktum är att jag tycker att det känns ganska bra och humöret är som det ska vara. Inte ens vädret får mig att bli nedslagen. Det är verkligen aprilväder i dag och det är ju fortfarande april så det är väl ok. Det är omväxlande snöbyar, lite sol och mesta tiden mulet. Inget att deppa för. Det kommer bättre tider och i morgon åker vi iväg från detta.
Inte vuxenpoäng
Nu ska jag erkänna något. Jag gillar s k ungdomsfilmer, serier och och böcker som handlar om fantasy, vampyrer, varulvar, eller häxor och trollkarlar. Det började nog när jag läste första boken om Harry Potter bara för att veta vad mina barn läste. Jag blev fast i den världen väldigt snabbt och längtade, tillsammans med ungarna, efter nästa bok i serien.
Nästa steg i mitt förfall kom när en av mina döttrar lånade hem några böcker i en serie som heter ”vampyrens kärlek”. Min nyfikenhet fick mig att läsa de böckerna också och jag blev lika fängslad som min dotter och senare även min andra dotter. Nu har den berättelsen gått som TV-serie i flera år under titeln ”Vampire diaries” och jag följer den slaviskt även om jag nu tycker att de har gått för långt från ursprunget och bara hittar på nya hemskheter för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.
Jag har alltid gillat ”Star trek” och det intresset delar jag med hela min familj. Favoritserien är ”Star trek voyager” som slår allt annat med hästlängder. Jag är inte lika fascinerad av ”Star wars” fast jag har sett de filmerna också. Naturligtvis har jag även läst alla sagan-om-ringen-böckerna och sett alla filmerna flera gånger.
Jag är fullt medveten om att det här inte ger så många vuxenpoäng men vad spelar det egentligen för roll när man har passerat 50-årsstrecket. Det bästa med den här åldern är att det inte finns så mycket prestige längre. Jag gör vad jag vill och behöver inte skämmas för vad jag gillar. I sanningens namn ska jag väl ändå nämna att jag läser många ”vanliga” skönlitterära böcker också och gillar att titta både på nyheter och dokumentärer. Det jag absolut inte kan klara av är filmer där Ingemar Bergman har haft ett finger med och det säger kanske lite om hur min smak sammanfaller (eller inte) med resten av världens befolkning.
Min senaste favoritbok, eller snarare kommande bok, är en bok som överraskade mig och imponerade så väldigt på mig att jag nästan blev mållös när författarinnan ville att jag skulle ge kritik. Den tillhör också genren ”fantasy” och handlar om en framtid som är både skrämmande och ger hopp. Den skrivs på engelska och det är en av anledningarna till att jag är så imponerad. Att denna unga person kan behärska ett, visserligen välkänt men ändå ett främmande, språk så att det bara flyter och ingenting känns styltat och stelt. Storyn är den andra anledningen till min beundran. Så spännande och fullkomligt fängslande och med personer som alla har otroliga bakgrunder och som man får lära känna väl under berättelsens gång. Även denna bok är en s k ungdomsbok men för mig är inte det en anledning att inte älska den. Tyvärr har jag inte fått förmånen att läsa sista kapitlet ännu men jag hoppas att författarinnan kommer ihåg sitt löfte till mig(!). När sista raderna är skrivna så vill jag veta hur det slutar och jag lovar att jag ska köpa boken ändå när den är utgiven.
De senaste dagarna har jag tittat på alla fem ”Twilightfilmerna” och även om de absolut inte hör till mina favoriter så kommer jag att sakna Bella och Edward och undra hur det går för dem och deras familjer och vänner. Jag började titta mest för att det är sådana filmer jag borde gilla men ganska snart kände jag att de inte höll måttet och att det var för mycket dravel. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart så lite intresse väckte de väl hos mig i alla fall.
Nu har ni fått ta del av en av de mest skamliga hemligheterna i mitt liv och jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt 😉
Ibland är allt bara bra
Ojoj, vilken vecka! Att i slutet av april få njuta av så mycket sol och värme är vi inte vana vid på den här breddgraden men vi tar tacksamt emot allt detta härliga. Det började lite grann redan när Sara var här över påsk och när det i dag blev lite svalare och mer moln gjorde det faktiskt ingenting. Det känns som om huden kan må bra av lite paus från solen nu. Inte för att jag bryr mig så mycket om alla varningar men t o m jag kan tycka att det räcker efter ett tag. Som ursäkt för att inte vara rädd för solen har jag de ord som en hudläkare sa till mig förra sommaren. När han hade avlägsnat mitt basaliom frågade jag om det var slutsolat för min del men han sa att eftersom det var så bra för mina leder så skulle jag fortsätta som vanligt. Jag hade inga som helst problem att ta till mig vad han sa då.
Om några dagar ger vi oss iväg på en liten kryssning till Åland. Efter en lång och jobbig vinter behöver vi komma iväg och bara ha roligt så helt plötsligt sa Kenneth att nu har han bokat både hundvakt och båt. Jag ska ha så kul och strunta helt i alla förmaningar. Jag ska dricka vin, förmodligen feströka och vräka i mig mat och sötsaker. Dessutom ska jag dansa tills någon del av kroppen vägrar hänga med längre. När vi kommer hem är det två veckor kvar till nästa provtagning så förhoppningsvis har alla spår efter kryssningen försvunnit ur blodet då och jag slipper förmaningar. Det blir bara ett dygn men det räcker nog och sedan hälsar vi på släkten i Södermanland när vi ändå är i krokarna. På hemvägen ska vi titta in till sonen och hans kollektiv som precis har flyttat till ny lägenhet. Längtar.
Språknörderi…igen.
Jag tycker att det här är så jätteintressant och kul men de som inte är intresserade av språkanvändning och språklig utveckling kan sluta läsa nu genast.
Mina stackars barn har alltid fått höra tjat från mig om hur man använder orden var och vart på ett korrekt sätt. Har de frågat mig ”vart är min mössa” så har jag svarat ”härt” eller ”därt” bara för att de ska höra hur fel det blir med ett ”t” i slutet av ordet. Om de någon gång har sagt ”det vart…” i stället för ”det blev…” så har jag känt rysningar i hela kroppen och försökt få dem att förstå hur fel det är att säga så. Jag har lärt mig att det ska vara på ett visst sätt ända sedan jag började prata och jag har trott stenhårt på att de regler mina föräldrar tjatade in i mig är de rätta.
Bara för att få min ståndpunkt bekräftad gick jag in på hemsidan för ”institutet för språk och folkminnen” och sökte på orden var och vart. Jag fick dessa svar och det är väl bara att erkänna att ingenting är så säkert som man tror och att nu är det dags för fru Bodén att acceptera att hon inte alltid har rätt. Jag tröstar mig med att jag har nästan rätt när det gäller ordens användande vid riktning och befintlighet. Där kan tydligen ”fel” ordval accepteras men inte i skrift utan bara i tal.
Så därför, kära ungar, gör jag nu avbön och ber om ursäkt för alla gånger jag tjatat och terroriserat er med mina språkliga nörderier. Det var längesedan jag försökte ändra på ert språkbruk men jag vill ändå erkänna att jag hade fel (i alla fall delvis). Men mitt tjatande har nog kanske påverkat er lite positivt också eftersom ni alla har ett stort intresse för språk och hur man kan använda det. Ni har lärt mig en hel del också på senare år och jag vet att jag alltid har några som vill lyssna när jag får mina språkcravings.
fråga Kan man säga ”Han vart ledsen” eller kan det bara heta ”Han blev ledsen”? |
| svar Formen vart hör till verbet varda. Andra former av detta verb ärvarder, vorden och varde. Alla dessa former utom vart är i dag föråldrade men lever kvar i citat, psalmer o.d. t.ex. ”Varde ljus”, ”Vår gäst han vorden är”.Redan under fornsvensk tid lånades bli(va) in från lågtyskan, och det kom att nästan helt ersätta varda, framför allt i skriftspråket. Men formen vart lever kvar i talspråket på många håll, och det bör det få fortsätta med. Självklart kan det då också synas i skrift som återger ledigt talspråk. Också vart i betydelsen varit är en ren talspråksform. |
| fråga Heter det Vart är nyckeln? eller Var är nyckeln? |
| svar Frågeordet var anger befintlighet och vart anger riktning. Svaret påvar? är där, och svaret på vart? är dit. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för varoch vart, liksom det på engelska alltid heter where. Många säger alltså både Vart for han? och Vart bor han? I skrift bör skillnaden upprätthållas. |
Kärt återseende
Nej, det är ingen gammal vän sedan barndomen eller någon arbetskamrat som jag länge saknat och nu återfunnit. Det är min gamla, lagom stora och välkända mobiltelefon som jag har varit tvungen att leta fram igen. Min nya telefon, som visserligen är väldigt bra och med fler funktioner men som även är väldigt stor och otymplig, har efter ca tre månader fått åka på rekreation på elgigantens verkstad och kommer att vara där och återhämta sig i två veckor. Jag känner min gamla telefon utan och innan och kan alla nödvändiga funktioner och det känns så välbekant och tryggt med den. Fördelen med min nya är att det är en androidtelefon och det är en stor och viktig skillnad men för övrigt har den inget som är bättre än min gamla Nokia.
Nu ska jag njuta av att få umgås med min gamla trotjänare några veckor och sedan kommer jag att vara glad över att få tillbaka min nya och mer användbara multimaskin igen. Kanske ska jag växla lite mellan dem framöver så slipper jag sakna någon av dem.
Jag och Kenneth skrattade gott åt Kasper, vår äldsta och klokaste hund, i morse. Vi vet inte riktigt om han är mycket smartare än andra hundar, om han har ett sjätte sinne eller om det bara är tillfälligheter som gör att han så ofta verkar veta vad vi planerar. Den här gången gick han lös några meter bakom oss och vi pratade om vilken väg vi skulle välja. Det fanns två alternativa vägar med ca 25 meters avstånd. Vi bestämde oss för att ta den väg som var längst bort eftersom den precis blivit snöfri. Hela vintern har vi valt den andra vägen eftersom den varit plogad. Kasper sprang om oss och bort till den väg vi bestämt oss för att ta. Där ställde han sig en bit ner och tittade på oss med ett litet flin (eller kanske det bara var som jag tyckte). Hur han kunde veta att vi just den här dagen skulle gå där vi inte gått på hela vintern kan ingen veta. Förmodligen visste han inte alls utan det var en tillfällighet men lite lustigt var det att han verkade ha lyssnat på vad vi sa och sprang i förväg för att visa att han hade förstått. Det är inte första gången han gör så men troligtvis läser han vårat kroppsspråk så bra att han kan förstå oss bättre än vad vi kunnat ana.
Vår andra hund, Rex, är ett riktigt charmtroll med många små egenheter och en förmåga att alltid vara i vägen. Han gillar att lunka på i sin egen takt och njuta av alla dofter och intryck som kommer i hans väg. Han älskar att rulla sig i snö eller torrt gräs och varje promenad, när man har kommit igång och fått upp farten lite, brukar man känna hur man rycks bakåt av kopplet och då ligger han där och rullar och trivs och ser ut som den lyckligaste hunden i världen. Efter ett tag reser han sig, skakar lite på sig och så vandrar vi en liten bit till tills det är dags för nästa inbromsning som kan vara en kisspaus eller en luktapaus eller bara en nu-vill-jag-inte-gå-längre-paus. Så fortsätter han tills han börjar ana att vi är på väg hem och då är han oftast plötsligt längst fram och travar på utan någon lust alls att stanna och demonstrativt visa att det räcker. Jag har i bland funderat på om han börjar få krämpor och har svårt att gå men när jag ser hur pigg han är och hur lätt han travar på när vi är på väg hem så inser jag att han bara är lat, den sötnosen.
Barn och djur
De flesta barn tycker om små mjuka och söta djur och många får också ett särskilt skimmer i ögonen när de får klappa en stor, lugn och snäll hund. Ofta kan de vara lite ängsliga och försiktiga innan de vågar sig fram till våra hundar men när de väl samlat mod kan man riktigt se lyckan hos dem när de kan stoppa in händerna i allt det mjuka och kanske får en liten puss tillbaka. Jag har hört föräldrar säga att ett sådant ögonblick kan deras barn leva på i flera dagar och återkomma till gång på gång.
Många föräldrar får höra mycket tjat om att deras barn vill ha något eget djur. Jag är helt övertygad om att barn utvecklas på ett helt annat sätt om de får möjlighet att vara nära djur och lära sig att ta hänsyn till och ansvar för en annan varelse. Ändå tycker jag att man ska fundera ordentligt innan man säger ja till en sådan önskan. Det är alltid föräldrarna som måste ta ansvaret, det kan aldrig lämnas över helt till ett barn, och har man varken tid eller lust så är det nog bättre att djuret får hamna någon annanstans. Är man däremot villig att tillsammans med sitt barn lära känna och älska en ny liten varelse så är det bara att tillsammans hitta någon man gillar och ansvarsfördelningen löser sig nog av sig självt.
Mina föräldrar fick aldrig möjlighet att fundera över mitt djurval. Jag övertalade min systers pojkvän att följa med mig till stan och vi gick in på en djuraffär och köpte en ökenråtta. Åh, vad jag älskade denna råtta och konstigt nog fick jag inte höra ett enda negativt ord från mina föräldrar. Jag tror att min mamma älskade min söta råtta lika mycket som jag och hon var lika delaktig i skötsel och nyfiken på honom som jag. Vi hade en liten blandrashund sedan tidigare men det var min systers hund, även om vi alla hjälptes åt med honom. Det här lilla djuret var bara mitt och jag hade honom hos mig så ofta jag kunde. Det var bara hos mig han var lugn och stilla. Han kunde sova i mina händer men om någon annan höll honom kunde han inte vara stilla en sekund. Tyvärr har jag bara ett väldigt dåligt kort på honom men jag har honom fastetsad i minnet ändå.
I går fick jag en liten flashback och tänkte tillbaka på min kompis när vi var hemma hos några vänner och deras dotter ville visa mig sin hamster. En liten vit varelse som heter Rosa och som var så otroligt söt med sina mörka ögon mitt i allt det vita. Hon satte sig i min hand och började tvätta sig och luktade lite på mig och jag föll pladask. Jag tror att Rosas matte blev lika glad över min reaktion på hennes hamster som jag blev över att få hålla denna lilla sötnos. Det märktes att flickan var väldigt stolt över att ha sin hamster och att hon var van att hantera den och jag mindes hur det var och förstod känslan så väl. Är man djurvän så är man och kärleken till djur är väldigt starka känslor.
Påskens budskap
Visst är det väl att man ska äta så många ägg som möjligt och att huset ska pyntas i gult och fjädrar? Nej, jag vet faktiskt varför vi firar påsk men det är något som aldrig har nämnts när jag var liten och inget vi pratar om nu för tiden heller. I skolan fick vi lära oss om Jesus och död och uppståndelse men jag såg det aldrig som något annat än en spännande och hemsk berättelse.
Som barn var det två traditioner som gjorde starkast intryck och som jag därför minns bäst i dag.
På långfredagen skulle man ha tråkigt. Det sades att det var den längsta och tråkigaste dagen på året och den dagen fick man absolut inte gå hem till någon eller över huvud taget göra något roligt. Så minns jag det men förmodligen fick jag ha kul inom hemmets fyra väggar. I mitt minne finns bara långtråkighet och väntan på att dagen skulle ta slut. Min man säger att de hade samma regel och jag såg ett tv-program om att det faktiskt fanns regler för detta och att de försvann först 1969, då var jag sju år. Det var väl så att den dagen skulle man sörja att Jesus korsfästes men den förklaringen kan jag inte komma ihåg att jag fick så för mig var det bara väldigt tråkigt.
På påskafton låg det alltid ett fint påskägg och väntade på middagstallriken. Inget äggletande och inget prat om någon påskhare men en lång dags väntan på det där fantastiska ägget. Det var på den tiden, förstår ni ungdomar, när man inte åt godis när man ville utan fick en krona på lördagarna att handla lite godis för. Min mamma ansträngde sig alltid för att hitta så vackra ägg som möjligt och det var också en del av spänningen. Hur skulle ägget se ut den här gången och skulle det finnas mycket godis inuti? Det vackraste ägg jag fick var grönt, lite genomskinligt och med en rosett av grönt och glittrigt band. Efter middagen gick man till en ensam del av huset och åt så mycket man orkade och det var FEST.
Jag tycker att det räcker med att ha en anledning att vara lite ledig, kanske träffa utflyttade barn, äta något gott och så naturligtvis proppa i sig godis för ett helt år. Det religiösa budskapet berör mig inte men det är klart att jag tycker att man ska veta varför vi egentligen firar påsk. Hur man sedan ställer sig till det och om man vill tro på det eller inte, det är upp till var och en och huvudsaken är att alla respekterar varandras synsätt på påsken.
Nya vårtecken
Påsken är här och så är även Sara, vår yngsta avkomma. Hon kom med tåget och vi har längtat så länge och när hon kom var det som om hon bara varit borta en kort stund. Hon intog sin plats i familjen och det var så självklart som det ska vara när ens barn kommer hem och hälsar på. Resväskan var riktigt tung och det var inte så konstigt för förutom lagboken hade hon med sig en stor bunt med andra juridikböcker också. Ingen rast och ingen ro – så är det att vara blivande jurist och det är ju tur att hon tycker att det är både roligt och intressant. Det tycker jag också att det är när hon berättar om olika rättsfall och om hur man kan bedöma olika saker. Ingenting är självklart och det gäller att kunna sin sak om man ska stå i en rättssal. Inte nog med att Sara hade resväskan fylld med böcker, hon bad mig svänga förbi biblioteket på väg från stationen så att hon kunde låna några till som hon har användning för under påsken.
Det här kanske inte är ett vårtecken men det finns sådana också. Trots att det blåser kallt så skiner solen och i lä kan man faktiskt sitta och njuta lite av värmen. I dag började isen på sjön spricka och om isen går någon av de närmaste dagarna så är det ett jätterekord. Den la sig väldigt sent också så det här blir en rekordsäsong på flera sätt.
Ett annat vårtecken som vi hittade i morse var en liten ynklig tibast som blommade för fullt. Det är en sådan där växt som man aldrig lägger märke till på sommaren men tidigt på våren blommar den på bar gren och då är de något alldeles extra, i alla fall om de är lite större än denna.
Det blir många sötsaker som stoppas i magarna de här dagarna. I Östersund har flera affärer godis som lockvara och vi har hämtat gratis godis på två olika affärer. Som om det inte var nog gjorde vi en pavlova till efterrätt i dag och det är inte mycket kvar av den nu. Det går bara inte att motstå en sådan och vi skyfflade i oss duktigt alla tre. I morgon ska vi få varsitt påskägg så vi fortsätter i samma stil ett tag till och njuter av alla sötsaker.
Livskvalitet
Jag har funderat lite på innebörden av det ordet, inte på något väldigt djupt och filosofiskt plan utan mest på vad det har för betydelse för mig. Jag kan inte riktigt komma på någon bra definition som jag tycker stämmer och kanske är det så att det varierar lite från dag till dag vad man uppfattar som livskvalitet. Det är väl helt enkelt så att om man känner sig nöjd och är glad så har man en god livskvalitet.
Jag tycker att den text jag hittade på Wikipedia slår huvudet på spiken ganska så ordentligt. Här är en liten del av den texten:
Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv. Det är en subjektiv upplevelse som skiljer sig från yttre mätbara betingelser. Till exempel är dålig hälsa per definition inte lika med dålig livskvalitet. Det som verkligen innebär livskvalitet är att ha en god inställning till allt man gör i livet.
Där har vi det igen, min livsfilosofi som i en liten ask. Lyckas man med att se de positiva sidorna och skjuta undan de negativa så blir man både lycklig, tillfreds och får dessutom god livskvalitet. Det skulle inte förvåna mig om man blir rik och vacker också och kanske lyckas man fixa både världssvält och fred på jorden när man ändå är igång.
Jag hoppas att ni märker det lilla stänket av självironi. Jag tror väldigt starkt på att förmågan till ett positivt synsätt kan påverka hur nöjd man är och hur glad man känner sig men jag vet så väldigt väl att det aldrig är så lätt som det kan låta. Alla människor kan bli lite nöjdare, åtminstone för en liten stund, om de möts av ett leende eller några snälla ord. Men alla människor har inte förutsättningarna att kunna känna sig tillfreds och det kan bero på så många olika yttre omständigheter som de inte kan påverka. Men det kan ju vara så att det som upplevs som dåligt eller till och med misär av mig, kan vara en så stor förbättring för en annan människa att den personen upplever sig ha fått en god livskvalitet. Det är viktigt att aldrig döma ut en annan människas livssituation utan att veta hur denne själv ser på sin situation.
Det här blir lite virrigt men jag tror att jag i alla fall har kommit fram till att livskvalitet är ett väldigt relativt begrepp och för många kan det vara så att om man bestämmer sig för att lista alla positiva sidor av sitt liv och lär sig att uppskatta dem så blir man gladare och med glädjen kommer ofta energi och sedan kan det bära hur långt som helst 😀
Själv har jag börjat återkomma till just den glädjen och en spirande lust att ta för mig av så mycket jag kan. Det betyder inte att jag inte blir frustrerad och trött på vissa saker men de delarna ska inte få vara de dominanta längre. Jag önskar att jag kunde inspirera fler att bestämma sig för ett liknande synsätt och till att många fler faktiskt inser att de har en god livskvalitet. Gläds med andra och glöm den där förbannade avundsjukan som spökar överallt. Känn stolthet över egna framsteg, stora som små, och tryck inte ner er själva genom att jämföra med andra.
Svårt att inse allvaret
Plötsligt började jag frysa och känna att magen inte ville ha något mer. Frossa och illamående och all värk blev värre än vanligt. Inga magkramper, bara illamående och till slut bestämde jag mig för att något måste göras åt det. Till saken hör att jag tycker att det är massor med gånger värre att kräkas än att ha värk eller feber. Jag förstod att om jag inte agerade så skulle jag inte kunna bli bättre så jag stoppade några fingrar i halsen och sedan startade syndafloden. Till slut fick jag nästan panik för att jag aldrig hann andas. Magen vände ut och in på sig gång efter gång och det var bara att rätta sig efter det. Jag hann tänka en tanke att det var i alla fall en väldig tur att det här inte hände för en månad sedan för då vet jag inte hur magen hade klarat det.
Efteråt blev det bättre. Fortfarande feberfrossa och dåligt allmäntillstånd men jag mådde inte illa längre. Nu började jag fundera på om jag skulle kontakta vården för jag har fått strikta order om att höra av mig så fort jag mår dåligt på något vis. Min medicin sätter nämligen ner immunförsvaret och det kan bli en del allvarliga följder på allt som i vanliga fall inte är så farligt. Det var kväll och jag hade ingen som helst lust att tillbringa natten på akuten så jag gav mig själv respit till morgonen därpå. Vad skulle kunna hända liksom? Jag fick en omgång till av kräkningar och till slut var det bara magen som vred på sig och det fanns inte ens någon magvätska kvar.
Efter en hemsk natt ringde jag till reumatologmottagningen och de sa att nu var det nya rutiner, jag skulle vända mig till hälsocentralen. Jag ringde dit och fick höra att jag borde åka till akuten. Det ville jag fortfarande inte så jag lyckades prata mig till en tid hos en sköterska för ett blodprov (cpr). Väl där hade jag ett förhöjt värde som tydde på infektion och även feber och ännu en gång ville någon skicka mig till akuten eftersom jag har den medicin jag har. Sköterskan hade precis slutat arbeta på akuten och sa att om han hade tagit emot mig där så hade jag inte fått åka hem igen men till slut kom vi fram till att eftersom jag faktiskt mådde lite bättre än kvällen innan så kunde jag åka hem. Han avkrävde mig ett löfte om att genast ta mig till akuten om jag får frossa igen eller blir sämre på något annat sätt. Jag försökte skämta bort det lite men han spände ögonen i mig och sa att jag måste ta det här på allvar.
Det är ju det som är så svårt. Jag hade inte ens kontaktat vården för en sådan här sak förut och ärligt talat så vet jag faktiskt inte riktigt hur allvarligt det kan bli. Men jag börjar förstå att det är viktigt att kolla upp allt för tydligen kan det leda till massor av hemskheter om jag bara ignorerar det, typ blodförgiftning etc. Sköterskan sa också att jag tillhör en prioriterad grupp om jag kommer till akuten så väntan behöver inte bli så olidligt lång och det lät ju bra. Jag tror inte att det blir något mer av det här nu för lite bättre känns det och i morgon är det förmodligen ännu bättre.
Energikick och glädjeboost
Vad underbart det är att en grupp människor kan påverka humör och glädjenivå i så väldigt positiv riktning. Som jag berättat tidigare så har ”min” italienskakursgrupp minskat lite och några har velat börja om från början för att repetera grunderna. De har nu vuxit till en ganska stor grupp och för andra gången blev jag i går inbjuden till en av deras träffar. Den här gången var det avslutning och knytis. Alla hade med sig något att dela med alla andra och jag var glad att jag hade hoppat över middagen för det var ändå svårt att orka äta av allt.
Jag kände bara hälften av deltagarna men det tog inte lång tid att komma in i gemenskapen. Att äta gott tillsammans samtidigt som man försöker uttrycka sig på ett främmande språk är väldigt effektivt för att bryta isen. Så många glada skratt åt både roliga felsägningar och kul kommentarer. En ”elev” hade med sig sin italienska flickvän och jag passade på att öva lite konversation med henne. Jättekul! Åh, vad jag känner att jag har saknat kursen men den här terminen hade jag ändå inte orkat med den och jag hade faktiskt inte någon lust att börja om på nybörjarnivå igen. Jag hoppas att de fortsätter för då ansluter jag väldigt gärna lite senare. Under tiden hoppar jag gärna in som ”hjälplärare” någon gång om duktiga Emma, som leder kursen, ber mig igen.
Jag önskar att jag kunde förmedla alla dofter av allt gott vi åt. Som avslutning blev det god kaka med vaniljsmörfyllning och Tinas goda chokladpraliner. Vi är så bortskämda med att få hennes goda praliner men det är alltid lika gott i alla fall.
Det här gav mig massor av energi och glädje och jag är så glad att de bad mig komma och vara med.
Glädje och krångel
Vi hade en så väldigt lyckad minisemester med husvagnen i helgen. Vädret var på vår sida och vi njöt av promenader, vackra omgivningar, god mat, lite shopping och att få åka hemifrån ett tag. Hundarna trivdes också och när vi kom hem och släppte ut dem ur bilen hoppade de direkt in till favoritplatsen i husvagnen i stället för att vilja in i huset. Det blev bara två nätter för vi ville inte hamna i det snöväder som kom natten mellan söndag och måndag. Nu har vi testat hur jag klarar av campinglivet och det gick över förväntan. Jag bullade upp med kuddar i sängen och med hjälp av lite piller sov jag utan problem. Så skönt att veta att det funkar. Nu kan vi planera för längre resor i sommar.
Kul var det också att träffa en nyfunnen vän från min sjukhusvistelse. Mycket sjukprat blandat med många andra ämnesområden och väldigt mycket skratt, både åt allt elände och mer glädjande saker. Fika och promenad i regnet och sedan var vi båda trötta och nöjda med dagen. Båda är vi väldigt duktiga på att prata så det blev lite ansträngande både för öron och pratorgan men vad gör det när man har roligt.
Nu kommer det lite gnäll också. Det här med att vara sjuk och krångla med vård, mediciner och intyg är något jag vant mig vid och insett att det får man acceptera. Nu har jag upptäckt en annan sida av vården som kan ställa till mycket trubbel också. Fakturor! Särskilt i samband med högkostnadsskydd och akutbesök på tider utan bemannad reception. På kort tid gjorde jag två besök på akuten samt bad om ett recept via telefon. Mitt i detta var jag inlagd på sjukhus fem nätter och jag visste att man får betala för varje natt och att det inte ingår i högkostnadsskyddet. Så småningom kom det tre olika fakturor; en på första akutbesöket och mina fem nätter, en på ett annat akutbesök och den tredje fakturan gällde receptet. Jag räknade ut att redan den första fakturan skulle innebära att jag betalade för mycket och ringde ekonomiavd för att få veta hur jag skulle göra. Betala absolut inte mer än du ska, fick jag som svar, men hur jag skulle göra kunde hon inte svara på. Då ringde jag akuten och fick prata med en sköterska som sa att tyvärr så är detta problem vanligt men hon visste inte heller men föreslog att jag bara skulle betala den del av första fakturan som gjorde att jag kom upp i frikortsbeloppet. Sedan skulle jag gå till huvudreceptionen och få hjälp där.
Jag betalade så mycket jag skulle och några dagar senare gick jag in till sjukhusreceptionen där de skrattade och sa att de kunde inte göra något för de har inte tillgång till alla uppgifter. Ännu en gång ringde jag ekonomiavd och sa att nu måste de hjälpa mig. Hon bad att få återkomma och senare fick jag besked om att kreditfakturor skulle skickas och att jag inte behövde betala något mer. Glad och nöjd över att det hela hade löst sig la jag undan alla papper (man ska aldrig slänga något innan allt är helt klart) och glömde nästan bort alltihop. I går kom kreditfakturorna samt en ny faktura på det belopp som jag redan har betalat från den första fakturan. Är det konstigt om man bara vill lägga sig ner och dö ibland. Inte konstigt att landstinget går med förlust om så här enkla saker ska behöva krånglas till och kräva så mycket tid och resurser förutom att ställa till det för människor med nedsatt ork. Det måste ju dessutom vara ganska vanligt att folk kommer till akuten, får fakturor och hamnar över högkostnadsskyddet. Lite effektivare rutiner och bättre koll skulle vara önskvärt. Nu ska jag ringa, förhoppningsvis för sista gången i det här ärendet, och ifrågasätta deras handhavande. Kanske borde jag låta grinig men jag vet ju att när jag väl får kontakt så plockar jag fram min trevliga serviceröst och vill inte förstöra dagen för den som råkar ta emot mitt samtal. Jag tror faktiskt att man får mer hjälp om man inte skäller ut den som ska hjälpa.
Vårt underbara språk
Jag älskar det språk som talas av många infödda jämtlänningar i byarna utanför Östersund. Själv behärskar jag inte detta språk men jag förstår det mesta och jag skulle väldigt gärna kunna prata det. Jamskan är inte en dialekt, det är ett språk med egen grammatik som påminner mycket om tyskan och det är fullt av diftonger och konstiga grammatiska svängar.
Jag måste dela ett utdrag ur en facebook-konversation med er. Det är från en grupp jag är med i och det är så underbart att se och höra folk som verkligen behärskar det. Hur många av er förstår det här?
I ´n dänn laa stog epan hans Evert. På ´n dän lägda ha je å ´n B-O W hadd mytjö artut mä dynamit å bensin. (preskiberat). `N Evert vårte uttan hässjeroan.
Hahaha! Kenth.Din fuling!!. Men mä hadd ju artut som tusan o de danu uta bäre helsike. Farsan vårt nå förådd för oss flejr gånga. Men en hen gången vårte ju na bra ta e’. De vårt ju lättsammar mä tråhässan.Hehe.
Jag blir glad av det här men jag förstår ju att inte så många andra bryr sig 😀
Vårkänslor och förväntningar
Det är en sådan där härligt underbar dag när allt bara skriker att nu är det vår. T o m isen på sjön pratar och sjunger för fullt. Det är ganska märkligt att höra hur den låter och jag kan förstå om någon tycker att det är skrämmande. För oss som bor här är det inget konstigt. Den enda som blir lite rädd är Kasper men han är ju lite pjåskig med allt möjligt.
Himlen är precis lika blå i dag som på den här bilden men graderna är inte lika många. Jag ska i alla fall njuta en stund i solen innan Kenneth kommer hem och det är dags att åka iväg med husvagnen. Det blir ingen lång tur, bara tre nätter, men det är lite lagom till att börja med. Då kan jag känna efter hur det funkar och vi får veta om det har blivit några fel på vagnen under vintern. Vi har varit med om både trasiga vattenledningar och strulande el tidigare år och det kan vara bra att upptäcka sådant innan vi ger oss iväg på längre turer.
Jag ser riktigt mycket fram emot detta och särskilt eftersom jag känner att det går bättre att promenera nu. Ont gör det men det kan jag stå ut med. Den värsta smärtan, som tydligen berodde på vätska i lungan, har gett med sig så jag börjar kunna andas lite bättre och lyssnar jag bara på kroppen och anpassar farten efter andningen så kan jag nu gå ganska långt. Ännu kan jag inte ligga ner och sova och problemet med det är att jag får så ont i rumpa, höfter och ländrygg när jag halvsitter i samma ställning. Lösningen är citodon, men bara på nätterna för att jag ska kunna sova. Det funkar och jag ser det som en tillfällig lösning för snart ska jag med medicinens hjälp må bättre i de områdena 🙂
Kenneth, jag och hundarna ska ha en härlig helg och jag önskar alla er detsamma!
Förberedelser
Hur mitt läkarbesök avlöpte har jag skrivit om på min andra blogg så om någon vill läsa om det så hittar ni hur det gick där. Det känns bara onödigt att skriva samma sak två gånger. Mitt samtal med min andra läkare blev uppskjutet. Även läkare har barn och måste vara hemma för vård av barn ibland.
Vi planerar att lufta husvagnen i helgen och Kenneth har suttit och kollat kartor och funderat på resrutt. Han tycker att det är jätteroligt och jag bryr mig inte så mycket. Det är ganska perfekt fördelning. Jag tycker att det är mysigt bara att vi ger oss iväg någonstans och det brukar alltid bli bra med den planering som blir. Någon enstaka gång har jag en önskan och då lägger vi in den i rutten. Jag vet att det blir ett stopp i Sundsvall men annars vet jag inte om det är helt bestämt vart vi ska. Någonstans där det finns fin natur och bra promenadstigar blir det säkert. I Sundsvall blir det lite shopping. Min käre make har letat igenom hela biltemakatalogen och skrivit en liten handlarlista. Jag bläddrade också igenom vissa avdelningar av den men lyckades bara hitta två saker som kanske kan vara bra att ha. Ikea är så klart ett måste men så mycket mer vill nog ingen av oss springa i affärer även om vi kan gå till husvagnen och vila emellanåt.
Det är ett litet vågspel det här med att ge sig iväg så tidigt på våren. Eftersom det är sommardäck på husvagnen måste vi ha det på bilen också och även om vägarna är fina nu så kan det komma mycket snö långt in i april. Det blir som det blir med det och vi får väl köra försiktigt om vi måste ut i halkan med sommardäck. Det ska i alla fall bli väldigt kul att komma iväg hemifrån några dagar.
Fullmatat schema
Det ligger lite ironi i den rubriken för egentligen tar dagens aktiviteter inte så lång tid. Det är bara det att jag inte brukar ha så många inbokade och planerade saker att göra på en och samma dag.
Först ska jag till frissan nu på morgonen. Mitt hår har varit extra tråkigt hela vintern, kanske beroende på att jag själv inte har mått så bra, och nu har gränsen för vad jag står ut med nåtts. Som vanligt blir det bara klippning men det brukar kännas mycket bättre när man blir av med någon dm kråkbo.
Lite senare ska jag på återbesök till kirurgen som opererade mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av det besöket så jag har ställt in mig på att det inte kommer att ge så mycket.
Som sista punkt på mitt schema ligger en inbokad telefontid med min reumatikerläkare. Det är alltid bra att prata med honom och det har hänt en del sedan vi pratade sist så det känns som om det behövs. Det är han som skriver mina sjukintyg också så även av den anledningen måste jag ha kontakt med honom nu.
För övrigt finns det inga måsten i dag. Det är väl hundarna då men de är så snälla och söta så det är inget besvär.
I dag känner jag mig faktiskt lite tacksam för att jag inte har råkat ut för värre saker än jag har. En vän, som jag lärde känna på sjukhuset, har nu inlett en lång och jobbig behandling som tar över ett år och kommer att påverka hennes mående på många dåliga sätt. Det är många som går igenom samma sak och i de flesta fall går det bra men bara att under så lång tidsperiod både må dåligt och vara orolig, måste vara väldigt knäckande. Min beundran för alla starka kämpar där ute bara växer.
Ibod11's Blogg 