Min blogg om allt och inget

Arkiv för juli, 2015

Lite smått förälskad

 

Jag åkte hem till en kompis och träffade hennes nya, underbara och söta familjemedlem. En liten miniRex men det här är en tjej som heter Pepsi. Hon sov när jag kom men när hon vaknade och upptäckte att det fanns en ny varelse hemma hos henne kom hon genast och klättrade upp i mitt knä, virvlade runt över hela mig och lät mig känna att hon hade massor av sylvassa små tänder i sin söta mun. Det gällde att stoppa dit en leksak i stället och försöka undvika den delen av henne. Ett riktigt charmtroll som redan tröttat ut de två äldre goldendamer som också bor där. Hon har lärt sig att det nog är bäst att hålla lite avstånd till dem. Det är mycket enklare att terrorisera människorna omkring henne för ingen kan motstå denna duniga, mysiga vovve.DSC_0033 DSC_0034 DSC_0039 DSC_0041 DSC_0042

Annonser

Klantigt

Jag har klantat till det rejält och min nya läkare har också burit sig klantigt åt. Två skilda händelser där min klantighet bara drabbar mig själv men läkarens klantande drabbar inte honom utan bara mig. Dubbelt drabbad av klantighet alltså.

Eftersom jag har flyttat gick jag till min nya vårdcentral för att få ett sjukintyg. Jag har haft många olika läkare men aldrig känt att förtroendet hamnat på noll direkt. Så blev det nu. Jag vet inte varför denna allmänläkare kände att han måste ge intryck av att kunna något om min leversjukdom när inte ens specialisterna (förutom på levercentrum på Sahlgrenska) försöker få mig att tro att de har mycket erfarenhet av detta. När min nya läkare hörde om min diagnos och fick veta att jag utreds för transplantation började han prata om min leversvikt och vad det kan innebära. Jag försökte invända att jag har bra levervärde och att personer med denna diagnos sällan får leversvikt men jag hann knappt säga det innan han spände ögonen i mig och sa att ”det finns ju en anledning till att de vill transplantera dig”. Sedan höll han ett anförande om hur jag kan påverkas och om att mitt illamående beror på att min lever inte fungerar som den ska och inte kan göra sig av med alla gifter. Jag brydde mig inte om att försöka rätta honom för jag ville bara ha mitt intyg. Men inom mig kände jag att denna läkare vill jag inte träffa igen. Droppen som fick bägaren att rinna över kom när jag i slutet av månaden inte fick många kronor från fk. Jag ringde vårdcentralen och enligt sköterskan hade läkaren missat att trycka på en knapp som skickar intyget elektroniskt. Hon skulle genast prata med honom. Två dagar senare ringde jag igen och sa att inget hade hänt. Då hade läkaren gått på semester men hon skulle be hans vikarie att fixa det. Det var nog tur att ansvaret låg hos någon annan den här gången så att något blev gjort men jag får vänta en hel månad på pengarna. Nu ska jag luska lite i hur man byter läkare. Om inte det går byter jag vårdcentral. Jag tycker att det är ganska viktigt att känna förtroende för sin läkare.

Min egen klantighet skulle kosta mig mer än 30.000:- om jag inte hade haft helförsäkring på bilen. Jag gjorde något så himla klantigt som att köra mot kanten i garageöppningen när jag skulle backa ur garaget. Det blev en lång rispa och två skärmar måste bytas ut. Tack och lov har jag ”bara” 3.000:- i självrisk och slipper ta hela kostnaden själv. Jag har kollat med försäkringsbolaget så det är klart. Det är också mycket pengar men ändå något som jag klarar av. Det är ingen mening med att deppa eller bli arg på mig själv. Det var j-igt onödigt och dumt men gjort är gjort och det är bara att acceptera.

Jag har i alla fall haft lite tur också. Min telefon pajade några veckor innan garantin tog slut och när den inte gick att laga fick jag en splirrans ny 🙂 Hemsk grön färg som jag aldrig skulle ha valt själv men jag börjar vänja mig och tycker nästan att den är lite cool. Så nu har jag i alla fall en modernare och uppgraderad variant av samma märke och jag är ganska nöjd med det.


Hundars osynliga signaler

DSC_0016Spelet mellan hundar är inte lätt att förstå. Vem är dominant och vem underkastar sig. Det är inte lätt att se på den här bilden men vi som var med fick uppleva hur Nalle (vita hunden) verkligen drog, slet och morrade under dragkampen. Kasper (svarta hunden) höll sig bara stilla och höll emot. Nalle var aktiv en lång stund, viftade på svansen och slängde med hela kroppen för att vinna medan Kasper var helt inaktiv utan minsta svansrörelse och inget morrande. Plötsligt såg det ut som om Nalle skulle vinna för Kasper tappade nästan taget. Snabbt tog Kasper ett nytt tag men höll bara i yttersta spetsen. Då släppte Nalle leksaken och gick undan och Kasper gick iväg med vinsten i munnen. Till saken hör att det faktiskt är Nalles leksak.

Det här upprepas varje gång de drar i samma leksak. Kasper bara väntar ut Nalle och tydligen signalerar han något till Nalle som avgör kampen. Det var likadant när kompisen Rex levde. Kasper dominerade totalt på ett lugnt, tyst och självklart sätt. Jag såg aldrig några klara tecken men det var aldrig någon tvekan om vem som hade rätt till alla leksaker eller förtur till något annat.

Vilken ledare han är. Tänk om alla kunde ha samma auktoritet som han utan att visa ilska, irritation eller otålighet. Ändå vet han sina begränsningar och skulle aldrig ens försöka sätta sig upp mot mig eller någon annan människa i flocken. När han hade vunnit dragkampen gick jag direkt och tog ifrån honom leksaken för att han inte skulle gnaga sönder den. Det var helt ok för honom. Matte står högst i rangskalan (även om moster är den mest älskade) och för hundar är det bara så det är och inget att fundera på.

 


I natt ska jag sova gott!

Mitt i alla undersökningar och provtagningar, som jag berättat om tidigare, fick jag en kallelse till en njurfunktionsprovtagning. Två dygn innan fick jag inte använda paracetamol så mina citodon har snällt fått ligga kvar i medicinskåpet de senaste två nätterna. Jag visste inte riktigt hur det skulle påverka mig och min sömn eftersom jag har använt dem ganska länge nu. För säkerhets skull köpte jag ipren och stoppade i mig fyra stycken första kvällen. Det hjälpte inte mycket. Jag sov en del men väldigt oroligt. I går toppade jag med en drink alldeles innan sängdags för att bedöva mig lite extra. Jag dricker nästan aldrig alkohol så jag tänkte att det borde göra susen i min ovana kropp. Kanske är det tur att det inte heller hjälpte. Det blev ännu en natt med halvdålig sömn. Spriten får stå kvar i skåpet tills någon annan kommer och dricker av den. Förmodligen kommer mina barn att ärva diverse flaskor av mig 🙂

Nu är i alla fall dessa nätter avklarade och i kväll ska jag somna lätt och sova gott hela natten. Finns det något bättre än att få gå och lägga sig och veta att man kan sova utan problem? Visserligen får jag hjälp av mina tabletter men det är jag bara tacksam för.

Det har blivit ännu mer trädgårdsarbete de senaste dagarna. Vi har köpt en syren, en vipphortensia, en slånaronia, en gullregn och några småperenner. Min syster har grävt ner de stora växterna och efter att hon utökat vår rabatt lite skötte jag planteringen av de lite mindre växterna. Vi är så nöjda med hur vår trädgård börjar bli. De större buskarna ska så småningom bli bra insynsskydd så de har blivit placerade på strategiska ställen som passar för det ändamålet. Spännande att se hur det blir om några år.


Sprucken fettknöl och trädgård

Den rubriken sammanfattar den senaste veckan och vad den har handlat om.

Fettknölen satt inte på mig utan på min hund. Den var ca fyra cm i diameter och har suttit där i ca ett år. Innan jag flyttade från Jämtland bekräftade en veterinär att det var just en fettknöl och inget att oroa sig för. Den var inte så fin men helt ofarlig. Dagen efter vår lilla husbilstur märkte jag att Kaspers päls var lite kladdig under knölen och när jag tittade lite närmare såg jag en liten spricka i huden. Jag ringde veterinär och fick komma för kontroll. De undersökte och tvättade och sa att knölen behövde opereras bort. Jag fick en tid för det tre dagar senare.

Redan när vi kom hem från det besöket började saker välla ut genom skinnet och knölen var inte längre en knöl utan såg mer ut som tarmar som försökte tränga ut. Så var det naturligtvis inte men det såg verkligen äckligt ut. Jag försökte trycka in allt det äckliga och hålla det inne med förband men det var inte lätt och i ett obevakat ögonblick lyckades Kasper komma åt att bita bort en bit av det som hängde ut. Vi hittade den biten på min systers golv lite senare och fr o m då fick han ha t-shirt på sig utanför kompress och bandage.

När det äntligen var dags för operation var knölen en äcklig, ful, stinkande och infekterad ojämn massa som hängde som i en liten påse från huden. Veterinären bedömde att hon kunde utföra operationen utan att först ha honom på en veckas antibiotikakur men den skulle bli lite mer omfattande än tänkt (och dyrare). I stället för lugnande och lokalbedövning måste han sövas men trots att han är snart tretton år bedömde hon inte risken som stor. Han är förvånansvärt frisk och pigg för sin ålder så jag var inte orolig. Allt gick bra och när jag fick hämta honom var han nästan inte alls påverkad av narkosen. Första dygnet märktes det att han hade lite besvär och han ville inte gå så mycket. Trappan var besvärlig och han var lite orolig och rastlös. Men sedan har han varit som vanligt, mycket tack vare att han slipper tratt. Det funkar bra med t-shirt så vi fortsätter med det i stället. Han är inte hindrad i att röra sig som han vill och verkar inte bry sig så mycket om sin tröja.

001 002 012Min syster fick en väldig energi och satte igång flera trädgårdsprojekt. Hon är fortfarande ung, frisk och stark så jag tittade mest på medan hon kämpade med att gräva upp stora buskar. De var planterade precis vid husgrunden och det är ju inte så bra så efter mycket slit och svett lyckades hon flytta dem till bättre platser där de förhoppningsvis ska trivas. De är väldigt nerklippta och ser lite roliga ut men det är i alla fall värt ett försök.

155 004,01 005 004,02

Hon nöjde sig inte med det utan konstaterade att vi måste ha  en rabatt någonstans. Vi hittade några gömda växter (kärleksört, julros och något mer okänt) bland lupiner och rabarber och syrran grävde och jag hjälpte till lite grann med att få bort grästuvor och ruska ur jorden från dem. Sedan började operation växtflyttning. Jag har fått två fina krukrosor av olika besökare och vi tänkte att de kanske kan passa bra i vår nya rabatt. Jag hade även en överblommad primula som också får en ny chans där. På en promenad hittade jag någon sorts nejlika i skogen (måste ha slängts från någon trädgård). Den tog jag med mig och jag blev väldigt sugen på att gräva upp några krolliljor som växte i skogen vid ett koloniområde. Kanske tar jag med en liten spade någon morgon och gräver upp dem. Vi får se. Det borde vara ok eftersom de växer på skogsmark.

007

Jag och min äldsta dotter, som var här och hälsade på sin mamma (mina tre barn dyker upp lite då och då 🙂 ), tog en tur ut till Vikbolandet och hälsade på min storasyster. Hon har en del växter som kommer från mitt kära Optand och nu fick jag tillfälle att hämta några av dem för att återigen ha dem i min trädgård. Tack vare min storasyster har jag minnen även i rabatten. Det känns väldigt bra. Hon skickade även med både ett gäng torkade trattkantareller och dagens skörd av kantareller och det tog jag tacksamt emot. Trattisarna var till både mig och min lillasyster och hon blev lika glad hon (hon fick några vanliga kantareller också, jag är inte jättesnål).

009 010

Vår rabatt började bli ganska fylld och syrran avslutade med att lägga stenar runt alltihop. Ännu har det projektet inte kostat oss något, förutom några säckar jord, men någon dag blir det en tur till stan för inhandling av några större buskar och då kanske vi kompletterar rabatten med några köpta blommor 🙂

014Nalle visar väldigt tydligt vad han anser om hela projektet 😉


Semester

Jag har varit på den här sommarens semesterresa och den varade i ganska precis ett dygn. Min syster ville att jag skulle följa med på en liten provtur med hennes husbil för att se hur det skulle funka med hundarna på så liten yta. Tanken var att om det gick bra så skulle det bli en längre resa senare.

Hundarna hittade sina platser och verkade nöjda. Vi satt ute en stor del av den vackra kvällen och då var det absolut inga problem. Även inne i husbilen gick det bra. Det var värre med mig och mina problem. Vi hade så mysigt och jag är ju van husvagnssemestrare och älskar det livet. Tyvärr är skillnaden nu att jag inte orkar aktivera mig lika mycket som förr och när jag blir för stilla får jag väldigt ont. Jag behöver resa mig upp och utföra någon syssla emellanåt eller i alla fall variera ställning. Inte så lätt när det är trångt så tyvärr blir det nog ingen mer husbilsresa för mig om jag inte blir bättre efter en operation.

Vi stod på en ställplats för husbilar i Vadstena och fick en plats alldeles vid sjön (alla vet väl att det är Vättern som jag menar). Det var nära till slottet och klosterområdet och vi strosade genom de vackra parkerna och vilade på någon bänk emellanåt. Gamla minnen dök upp och det får jag vänja mig vid för vi kuskade omkring i hela Sverige och har besökt väldigt många platser. Jag välkomnar minnena och blir både glad och vemodig av dem. Jag försöker tänka att jag är en av de få som har fått ha ett långt och lyckligt liv med mitt livs kärlek och det är något att vara glad för. Därför tycker jag om att bli påmind genom minnen som poppar upp lite då och då.

Efter middag, med sjöbris och sol och en och annan båt som for förbi längre ut på sjön, tog min syster med sig hundarna på en lång, härlig promenad medan jag stannade kvar och löste korsord och läste lite. Då blev jag lite avundsjuk. Inte bitter men ändå lite trött på mitt tillstånd som hindrar mig från att ge mig ut på vandring utan att hela tiden tänka på att jag måste orka ta mig hem också. I stället fick jag ännu mer ont av att inte kunna röra mig som jag brukar hemma. Det var skönt när jag fick ta mina piller på kvällen och känna att värken släppte tillräckligt för att jag skulle kunna sova.

Om jag låter lite gnällig så är det för att jag verkligen var glad åt att få komma iväg och leva lite campingliv igen. Jag såg fram emot att lite senare kanske åka bort en vecka och ha det så skönt som jag vet att det kan vara. Nu har jag fått inse att det inte funkar och jag blir besviken, både för min egen skull och för min systers skull eftersom hon också såg fram emot att få sällskap i sin husbil.

Nu gäller det att plocka fram den där ”jag-kan-så-mycket-annat-och-trivs-så-bra-känslan” för det är ingen mening med att gräva ner sig för mycket. Det var en mysig resa och vi hade kul och jag är glad att jag fick följa med.

003 006 008 009 011 014 016 019 022 023 029 030 045 051


Lite för varmt

Jag vill egentligen inte klaga på den efterlängtade värmen. Vi har väntat på den så länge och jag är väldigt glad att den kom till sist. Men det kan bli lite för mycket av det goda. Det är en annan sorts värme här än den jag är van vid och jag märker att solen är starkare. Jag har aldrig haft problem med att vara ute i solen men nu känner t o m jag att det stramar och spänner i huden efter några dagars solande. Tack vare en nyinköpt liten pool klarar vi ändå av värmeböljan och kan faktiskt njuta av den. Det är lite svårt att sova hela nätterna men det går ändå hyfsat. Jag är nog mest glad för att det är varmt och sommar. Att man flämtar och svettas en del kompenseras av hur bra kroppen mår och att vi äntligen får användning av trädgården.

Mjölby är en fin liten stad och allt man behöver finns här. I alla fall när alla ärenden på Ikea är klara. Det finns en hel del att se och en promenad vid Svartån är inte helt fel. Mestadels blir det skogspromenader men ibland måste man vidga sina vyer lite.

DSC_0949Lite stolt över ”mitt” Mjölby blev jag när jag under en promenad fick veta att Kappahl har sitt ursprung här. I Mjölby föddes Per Olof Ahl som sydde kappor åt damerna. Naturligtvis kallades han kappAhl. Verksamheten hade han i Göteborg men eftersom han är härifrån så har han sin egen plats med plakett och kappor.

DSC_0951DSC_0952Jag har en känsla av att många rynkar på näsan och har en del fördomar om Mjölby och invånarna här. Det bryr jag mig inte ett dugg om. Jag är redan stolt Mjölbybo och den här platsen får lätt nr 2 på min lista över favoritstäder. Lagom stor med det mesta samlat inom bra avstånd. Dessutom promenadvägar både i centrum och i den närbelägna skogen. Jag har t o m börjat vänja mig vid dialekten 🙂