En värld av bomull
Just nu känns det som om jag går omkring i bomull. En hel del är instoppat i mitt huvud också och det märks så väl när Kenneth försöker prata med mig från rummet intill. Min hjärna behöver tid att bearbeta all information och till slut blir jag helt stressad och orkar inte ens försöka förstå vad han säger. Allt måste gå väldigt långsamt för att mitt huvud ska hänga med. Ansträngningen som jag hela tiden utsätter mig för när jag försöker hänga med i vad han säger ger mig huvudvärk.
Detta tillstånd har en väldigt enkel förklaring. Jag gör just nu ett nytt försök att använda morfinplåster men den här gången har jag klippt itu plåstret så att effekten ska bli lite lindrigare. Första veckan satte jag på ett plåster som var 1/3 av det normala och då kände jag ingenting, varken smärtlindring eller dimma. I förrgår var det dags att byta och då tog jag de återstående 2 tredjedelarna och nu är hela världen ett hav av bomull. Det går bra så länge jag gör något men om jag sätter mig och vilar så faller ögonen genast ihop. Jag tror inte att värken mildrats heller så det kanske blir ett ganska kort försök igen men jag har bestämt mig för att stå ut åtminstone till nästa onsdag. Jag kan ju alltid använda dem som sömnpiller om jag skulle vilja sova länge på morgnarna någon period. Det är ganska skönt att bara känna att det enda som behövs för att sova gott är att sätta sig ner en stund utan att vara sysselsatt.
I går kväll var vi på releasegig med den blivande svärsonens bluegrassband ”Samjack Boys”. De är så himla duktiga och man ser hur roligt de har medan de spelar. Tyvärr så hann inte deras skiva tryckas upp så det blev ”ett helt vanligt jävla gig” i stället (deras ordval, inte mitt). Som vanligt så bjöd de på väldigt bra underhållning och vi i publiken trivdes minst lika bra som de i bandet.
Nu ska jag och mitt dimmiga huvud gå och sova i soffan en stund.
Glad påsk till alla!
Äntligen gjort
Så har jag äntligen tagit mig i kragen och klippt av en del av pälsen på Rex. Det är sådant jag går och känner ångest för i veckor och ibland månader innan jag kommer till skott. Både han och jag hatar dessa friseringsstunder och trots att jag försöker göra det till en mysig stund för honom med mycket kel och klappar så försöker han hela tiden gå ifrån mig. Det innebär att jag måste hålla fast honom samtidigt som jag ska försöka klippa något så när jämnt. Resultatet blir väl inte så jättebra men det är i alla fall lättare att göra honom ren efter promenader i vårslask och lera.
Nu ska jag bara sitta och ta det väldigt lugnt tills det är dags att åka och hämta Sara vid tåget. Den lilla sötnosen ska stanna här i nästan två veckor och jag ska njuta av att ha henne här (varför ser jag en bild framför mig där jag snusar henne i nacken? Det är ju 19 år sedan hon var bäbis.). Hon och Kenneth har planerat massor av uteaktiviteter och med mig vill hon baka. Undrar vad hon har haft för dåliga förebilder när hon växte upp. Gamla invanda könsroller. Vi struntar i det för jag bakar gärna även om jag gärna är ute och grillar korv med dem någon gång. Naturligtvis ska vi gömma påskägg så att hon får leta. Man ska hålla på traditionerna.
Härliga vårvinter
Humöret åkte upp på topp och stannade där hela helgen. Sol och inte allt för kallt – då trivs jag. Inte var det mycket vind heller men för säkerhets skull satte Kenneth upp ett vindskydd som vi tidigare har använt när vi har campat. Där, i vår lilla skyddade vrå, har vi tillbringat några sköna timmar. Inte bara vi har njutit. Hundarna har varit med och rotat runt i snön och i bland sovit en stund i solen. Jag var snäll och tog ut en filt som jag trodde att de skulle ligga på men det var ingen av dem intresserad av att göra. I stället hoppade Kasper upp i Kenneths knä och låg sedan där och gottade sig länge och väl. Rex blev lite avunsjuk och la upp framtassarna i mitt knä men längre än så kom han inte. Han tyckte nog att där gick gränsen för vad en hund får göra så han traskade iväg och fortsatte med att äta fågelfrön i stället.
Vi satt där och njöt av tystnaden som bara bröts av lite kvitter från några talgoxar. Så småningom började skoterfolket vakna och dessutom lekte några med sina bilar på sjön så då blev det lite andra, inte så fridfulla, ljud. Det hör liksom till det också men när motorerna tystnat var det ganska skönt att återigen få höra småfåglarnas vårsång.
Sådana här dagar är det ganska lätt att glömma det som är jobbigt och bara njuta av nuet. Förhoppningsvis blir det en lång och härlig vårvinter med kalla nätter och soliga dagar.
Kryssning…igen
Många tycker nog att vi är lite tokiga som ger oss iväg till Stockholm för att hoppa på en båt som går fram och tillbaka mellan Stockholm och Helsingfors. Vi kanske är lite extrema men de här turerna ger oss så mycket tillbaka vad gäller glädje, avkoppling och njutning så det lär nog bli fler minikryssningar i framtiden. Den här gången gav det oss dessutom tillfälle att träffa två av våra barn – en dotter som kom hit för att ta hand om våra hundar och sonen som bjöd oss på god lunch i Uppsala (han fixade även våra datorer medan vi var ute och roade oss).
Vi åkte med ”Mariella”, en lite äldre båt som knirrade och knakade lite extra. Eller det var kanske isen som lät när vi tog oss fram över ett isbelagt hav. Vi blev glatt överraskade över att bandet spelade så bra och varierat. En fransk sång- och dansshow förgyllde också kvällarna (den unga fransmannen böjde sig ner framför mig, såg mig rakt i ögonen och sjöng att jag var ”formidable” med riktigt rullande franskt rrrr). För övrigt fanns det som vanligt trubadur, andra artister och spelavdelning utspridda lite överallt.
I Helsingfors var det ett otroligt vackert väder. Vid tidigare tillfällen har vi alltid gått in mot centrum men den här gången vandrade vi iväg förbi Siljaterminalen och fortsatte längs strandkanten. För de som känner till Badhusparken här i Östersund kan jag berätta att de har något liknande där borta. Folk vandrade på isen, satt ute på kaféer och roade sig med lekar, häst- och vagntur, skidor eller något annat. En liten ny sida av Helsingfors och en väldigt mysig sådan.
Hela helgen blev en energipåfyllare och en stor glädjeupplevelse. Som vanligt är min arm sönderbuggad men det tar jag gärna för jag har haft så väldigt roligt.
På med masken
Utåt sett är jag den där starka och positiva människan som alltid hittar glädje i allt och aldrig faller igenom. Det är så jag har varit och hoppas att få vara igen. Men även jag kan ha mina stunder och perioder som är lite mörkare. Det är bara det att jag inte kan tillåta mig att erkänna det – inte ens för mig själv. Jag inbillar mig att jag måste vara den som orkar och stöttar för annars kan det braka totalt. Jag har tagit på mig en roll som jag alltid har trivts med och varit stolt över att ha men som någon kanske skulle behöva se igenom någon gång.
Redan som barn fick jag höra att jag var familjens klippa där både vuxna och ett syskon vände sig till mig av olika orsaker. Jag var otroligt stolt över att alla litade på mig och jag var så duktig på att bevara förtroenden och att vara lugn och lyssna. Det var absolut inte synd om mig eller på något sätt betungande. Jag kände mig väldigt betydelsefull och viktig och det var nog bra för min självkänsla. Vanan att ta emot förtroenden fortsatte genom skoltiden och jag lyssnade och var deltagande. Det hände att jag också pratade av mig men med stor hänsyn till i första hand min familj.
Som vuxen har jag också fått höra att jag är bra på att lyssna och någon har sagt att ”du förstår så mycket”. Min roll har ofta varit densamma och jag har tyckt så mycket om att ha den rollen för den bekräftar på något sätt min önskan om att vara ”en bra människa” och jag älskar dessutom att kunna känna att någon kanske har blivit hjälpt av mig även om jag sällan ger råd utan mest bara lyssnar.
Jag har ganska länge nu känt att en del av mitt glada och positiva bemötande av andra människor ibland har varit en fasad, eller kanske en mask som jag tar på mig för att ingen ska bli orolig. Jag vill ju inte att andra ska oroa sig för mig, de ska ju komma till mig med sina bekymmer. Om jag berättar om mina mörkaste tankar så blir alla så rädda och ledsna och tror att de måste vara försiktiga och inte så öppna med sina problem för mig. Det är inte så jag vill att det ska bli. Det är väldigt viktigt för mig att få fortsätta att vara den som man vänder sig till men samtidigt kanske jag måste låta andra veta att jag inte heller alltid mår så bra och är så lycklig som jag alltid har varit förut. Jag försöker intala mig att nu ska jag ruska av mig allt och börja om igen. Det är inte så lätt. Jag tror nog att jag kommer över den här perioden men kanske det ändå är bra att låta andra få titta in och se att allt inte alltid är solsken hos mig heller.
Behöver skriva av mig och sedan gå vidare
Förmiddagen i dag har varit intensiv, både vad gäller aktivitet och känslor. Den började med provtagning, fortsatte med läkarbesök och avslutades med samrådsmöte med läkare och min kontaktperson på försäkringskassan.
Läkaren var lika trevlig och kunnig som vanligt. Vi konstaterade att min nuvarande medicinering med cellgifter (väldigt låg dosering) inte har gett så stort resultat så nu tycker han att jag ska kombinera dessa med något biologiskt preparat. Jag fick en lång förklaring på vad det innebär men det blev lite för mycket så jag kan inte återge hur det verkar. Kontentan var i alla fall att i samverkan med varandra kan de här preparaten vara bra för mig. Problemet är bara att det kan ta flera år att hitta rätt sorts biologiskt preparat och vi kan inte ens börja med det innan jag varit på lungmottagningen och gjort diverse tester där. Det är tydligen viktigt att jag inte har någon bakteriell sjukdom, typ tbc. Allt det här innebär att ingen vet om jag kommer att kunna bli bättre med hjälp av medicin eller om jag är ett hopplöst fall.
Mötet med försäkringskassan gick som väntat. Jag har ju varit med om detta förut så jag hade förutsättningarna klara för mig. Läkaren berättade att i nuläget finns det ingen möjlighet för mig att varken arbeta eller arbetsträna och att han inte kunde säga hur stor chans det finns att jag kan återfå en liten del av min arbetsförmåga efter medicinering. Den stackars tjejen från försäkringskassan förklarar för mig att eftersom det finns osäkerhet om ifall jag kommer att vara oförmögen till arbete för all framtid så återstår bara utförsäkring. Sedan börjar hon försöka övertyga mig om fördelarna och då kunde jag faktiskt inte hålla mig längre. Jag gjorde klart att jag inte orkade lyssna till mer och att jag vet vad som gäller. Jag sa att jag vet att jag inte har något val och att jag är så gott som livegen under utförsäkringsperioden. Även om det inte blir fråga om något annat än ett eller två möten på arbetsförmedlingen så måste jag vara hemma och tillgänlig för att inte gå miste om den generösa ersättningen på knappt 4000 kr i månaden. Jag avslutade med att säga att min avoghet absolut inte var riktad mot henne, för hon har hela tiden behandlat mig väl, men att jag har väldigt svårt att respektera de personer som utformat det nuvarande sjukförsäkringssystemet. Hon förstod mig och jag förstår hur svårt det måste vara att vara den som måste stå för dessa regler utåt. Det är synd att hon och henner kollegor ska få höra allt missnöje men vi som är drabbade måste ju få ventilera vår frustration inför någon.
Vi avslutade mötet och jag åkte hem med massor av information och adrenalin i kroppen. Jag klarar mig tack vare att jag inte är ensam men mina tankar går till alla som inte har samma förutsättningar. Om jag, som har ett relativt starkt psyke, mår dåligt och känner mig både förnedrad och gråtfärdig hur ska då de med sämre själslig hälsa känna sig? Om jag får funderingar om hur länge jag ska orka hur ska då de som inte har samma stöttning orka med att fortsätta?
I dag vill jag stanna inne vid brasan
Som vanligt kastade jag en snabb blick mot termometern för att veta hur jag ska klä mig inför morgonens promenad. Helst ville jag bara dra en säck över huvudet och slippa se. MINUS 28 GRADER!!! Värre har vi varit med om men inte i mitten av mars när det ska börja bli varmare och vårvintern ska vara i full gång. Om jag bara slapp gå ut så skulle det inte vara så farligt men som hundägare har man inte så mycket att välja på. Kanske är det ok att korta ner promenaden, man behöver ju inte gå minst en timme varje morgon.
Om inte annat så kanske hundarna blir glada om vi inte är ute så länge i kylan. De har inte reagerat när vi har varit ute i -25 grader men de här tre graderna kanske gör stor skillnad. Jag tror jag ska ringa min promenadkompis och skylla på mina hundars små tassar. Det borde inte vara något problem men hon är så himla duktig på att vara ute i ur och skur (och kyla). Jag får väl helt enkelt erkänna att jag är av klenare virke. Jag har ju bott söderut i större delen av mitt liv så jag är faktiskt inte lika härdad.
Vi tar nog bara en liten kort runda och sedan går vi in och fortsätter att elda i kaminen.
Attans också! Jag ringde min kompis och försökte avboka men hos henne (lite längre upp i byn) är det bara -19 grader så jag blir väl tvungen att traska iväg som vanligt.
Abstinens
Läser på wikipedia att ordet abstinens betyder avhållsamhet och att abstinensbesvär kan uppstå när man bryter en inrotad vana. Kanske är det inte riktigt rätt ord för att beskriva min längtan efter mina barn men det är så jag spontant vill uttrycka mig.
Oftast är det inga problem med avståndet till dem. Vi har kontakt på andra sätt – ibland ofta och ibland lite mer sällan – men plötsligt kan den där känslan av tomhet och längtan börja spira och jag minns bara alla de fantastiskt härliga och roliga stunder vi hade tillsammans när de bodde hemma. Om vi har bråkat någon gång så glömmer jag lätt bort de tillfällena, eller vägrar plocka fram de minnena. Det finns ju ingen anledning att tänka tillbaka på mindre roliga stunder när det ger så mycket mer glädje att minnas allt som var bra.
Min abstinens efter mina barn yttrar sig inte på något destruktivt sätt. I stället är det en blandning av lycka och en liten klump i bröstet samtidigt som alla moderskänslor bara vill kramas i oändlighet (De som tycker att det börjar bli lite väl smörigt kan vara lugna. Nu blir det bättre).
Jag tror att jag vet vad som framkallar det här just nu. Jag ska snart få träffa dem alla tre. Inte alla tillsammans men under några veckor ska jag få möjlighet att fylla igen den där tomheten inom mig. På fredag kommer äldsta dottern hit. Visserligen kommer hon för att vara hundvakt när vi åker bort några dagar men vi ska hinna med mycket prat och många kramar. På vår lilla resa hinner vi hälsa på sonen i Uppsala och han slipper inte heller undan kramar (Varning till Minna: du kommer också att få utstå en del ömhetsbetygelser). Till påsk kommer yngsta dottern och ska stanna hos oss i nästan två veckor. Oj, vad kramar det ska bli där men hon får säga ifrån när hon tycker att det räcker.
Jag är nog ganska tursam som inte har värre abstinensbesvär än så här och tack och lov finns ju medicinen tillgänglig lite då och då.
Välkomna hit!
Jag fick ett telefonsamtal som jag blev så väldigt glad för. En kvinna som jag har känt, eller rättare sagt som har känt mig sedan jag föddes, ringde upp mig. Hon och hennes man var till stor hjälp för min farmor och farfar och goda vänner med mina föräldrar. Jag har lekt med deras barn och mina barn har någon gång lekt med deras barnbarn. Det var ett tag sedan vi träffades och nu ville hon berätta att hon har hittat hit till min blogg och att både hon och hennes man tycker väldigt mycket om den och sättet jag skriver på. Det värmde och nu vill jag att de ska känna sig väldigt välkomna hit till min bloggvärld.
En helt ny värld
Glad var jag när jag gick från optikern i går. Med ett par glasögon som funkar på alla avstånd och som kan sitta på näsan hela tiden tyckte jag att livet log mot mig. Med stolthet och rak rygg gick jag den korta vägen till bilen och kände hur alla tittade med avund på mig för att jag såg alla små detaljer både på långt håll och lite närmare. Jag körde hem och förundrades över att jag kunde se instrumentbrädan helt tydligt och även vägen och skyltarna framför mig. Lite tankearbete och många små huvudrörelser krävdes innan det blev helt rätt men ganska snart började jag vänja mig vid hur jag ska titta för att ögonen ska titta genom rätt del av glaset. Full av positiva känslor och tankar gick jag in i vårt hus.
Plötsligt försvann en del av glädjen. Oj då, där var det visst smutsigt. Det har jag aldrig sett förut. Hoppsan, vad många fläckar det var där då. Ju mer jag tittade desto fler detaljer som behöver putsas upptäckte jag. Jag är inte, och har aldrig varit, pedant men jag trodde att jag hade ett relativt rent hem. Samtidigt som insikten kom om att det inte är så rent som jag trodde började huvudet värka. Förmodligen av alla ansträngningar som mina ögon och en del muskulatur lite överallt utsatte mitt huvud för i försöken att träffa rätt synfält.
För ett kort ögonblick fick jag lust att lägga undan mina nya glasögon och fortsätta att lura mig själv. Tröstlösheten kom krypande och frågorna om hur jag ska orka ha ett hem över huvud taget när jag blir helt slut av att torka av några köksluckor. Allt kom över mig, allt som jag slutat göra p g a brist på ork (jag ska inte säga brist på styrka för min träning har faktiskt gjort mig stark. Att andra saker påverkar mig så att jag inte kan utnyttja min styrka är en annan sak.). Min hunds eftersatta skötsel, promenaderna som kortats ner, städning som inte utförs lika ofta och en massa andra saker som jag helt enkelt bara skjuter upp eller låter bli. Det höll på att bli riktigt deppigt ett tag men eftersom jag fortfarande faktiskt är i grunden en positiv människa hämtade jag styrka från någonstans och bestämde mig för att det är som det är och det får man acceptera. Jag pratade med min man om mina funderingar och han sa att han inte hade sett någon skillnad på städning men att vi kan hjälpas åt och kanske ta ett rum i taget. Han kan börja med badrummet (jag älskar min man, det är inte så konstigt) och jag kan göra det jag orkar.
Lite bättre kändes det och nu har jag börjat känna glädje över mina nya glasögon igen.
Klokt beslut
I bland måste man acceptera verkligheten och inte ha för stora förhoppningar om att man ska klara allt man vill. Förra sommaren vann jag ett presentkort som gäller hur mycket resande som helst under två veckor på Inlandsbanan – ett gammalt tåg som går mellan Kristinehamn och Gällivare och där tågvärdinnor tar hand om alla och ordnar mat och hjälper till med det mesta. Både jag och Kenneth har sett fram mot att göra en tågresa i sommar och vi har gjort upp lite planer för hur vår resa skulle se ut.
Plötsligt började en del tvivel komma. Skulle det gå bra med hundarna (Kaspers mage har blivit väldigt känslig för förändringar), hur mycket kringkostnader vad gäller t ex boende skulle det vara värt jämfört med att ta samma tripp med husvagn och skulle min kropp klara av att skumpa omkring i ett gammalt omodernt tåg. Till slut var det den sista farhågan som fick oss att ta beslutet att avstå. Det är nog ett helt rätt beslut men lite tråkigt är det ju att vi inte kommer iväg på en säkert jättemysig tripp.
Nu har Kenneth lagt upp presentkortet på blocket och genast nappade en kvinna som väldigt länge har haft en dröm om att kunna åka Inlandsbanan. Nu blev priset det rätta så hon är överlycklig över den här chansen och det får mig att känna mig väldigt nöjd med hur det blev. Kul att göra någon annan lycklig och ändå tjäna en liten slant.
Vi gillar ju att åka på husvagnssemester så det kanske blir flera sådana tripper i sommar i stället och för oss är det nog bättre. Att bestämma resrutt efter vädret och att ta det i den takt som känns bra just då är helt klart det bästa för oss.
Ordningen är återställd
Nu är det som det ska! Det ska inte vara blask och tö den här tiden för det är meningen att vi ska vara avundsjuka på folk som sitter och njuter av sol och värme lite längre ner i landet. Om vi inte får gnälla lite över hur orättvist det är så kan vi ju inte göra rätt för benämningen ”surjämtar”.
Ibod11's Blogg 