Tålamod
Jag var nog väldigt naiv som trodde att jag skulle vara igång som vanligt en vecka efter min operation. Det är väl egentligen inte så konstigt att jag trodde det eftersom jag gjorde en njuroperation med titthålsteknik för drygt 1,5 år sedan och det var det jag hade att jämföra med. Då vilade jag några dagar och sedan åkte vi iväg på husvagnssemester och det var inga problem alls. Nu har jag insett att det inte behöver funka på samma sätt bara för att operationen utförs med samma teknik. Min polycystiska lever har ju blivit misshandlad i stort sett över hela sin yta och jag har fått höra i efterhand att det var en stor operation.
Det har gått snart två veckor och jag orkar fortfarande inte promenera (när jag är ensam hemma tar jag och hundarna en liten minirunda efter stranden men backarna ger jag mig inte på). Jag knaprar fortfarande smärtpiller även om jag försöker att hoppa över det någon gång ibland. För två nätter sedan fick jag riktiga toksmärtattacker och när det inte gav med sig ringde jag 1177 och fick beskedet att genast åka till akuten. Väl där blev jag ordentligt undersökt men inget konstigt hittades så jag fick åka hem igen och som tur var gav den smärtan vika så småningom. Nu har jag haft feber två kvällar i rad och ska ringa och höra vad expertisen säger om det. Samtidigt blir det ingen större förbättring i buken. Jag andas lite lättare och det är väldigt skönt men jag har fortfarande en stor och öm klump i magen som reagerar med mer smärta så fort jag anstränger mig. Utöver detta kan jag inte sova i min säng utan har installerat mig i soffan. Det är omöjligt att sova på sidan eller platt på rygg. Jag måste sova halvsittande och det fixar jag lättast mot soffans armstöd. Som tur är sover jag väldigt gott där, kanske tack vare tabletter och att jag blir så dåsig av dem.
Jag försöker peppa mig själv med hur bra det ska bli sedan och jag talar om för mig själv att jag måste ha tålamod och ge det lite mer tid och ett slags lugn har faktiskt infunnit sig. Det är klart att kroppen måste få en chans att läka men det hade varit mycket lättare om någon hade berättat hur lång tid sådant här tar. Nu har jag insett det och jag har installerat en stor portion tålamod. Nu får det ta den tid det tar och så småningom kommer det faktiskt att bli bättre och då ska vi planera den fjällvandring som jag skrivit om tidigare. Min man har börjat tvivla lite och har svårt att förstå varför det inte blir bättre. Jag tror att han är lite orolig och om någon i min familj är orolig så brukar jag känna hur min roll förändras till att bli den som lugnar och peppar. Kanske är det därför jag känner hur mitt tålamod och mitt eget lugn växer nu.
Ni ska se att nu när jag har skrivit detta så kommer mitt tillfrisknande att gå väldigt mycket fortare och snart lämnar vi detta bakom oss 🙂
Intryck från veckan
Som de flesta av er vet så har jag tillbringat en tid på sjukhus men inte trodde jag att jag skulle bli kvar där i 6 nätter. Inför operationen lät det som om läkarna räknade med 1 – 2 nätter men operationen blev mer omfattande än beräknat och blödningen rikligare än vad de hade trott. Jag fick inte lämna sjukhuset innan dränaget kunde tas bort och varenda morgon tittade jag i min lilla påse och såg att det rann på fortfarande. Jag hade det väldigt bra i mitt rum, på 13:e våningen med stora fönster ut mot ett vackert Östersund, så jag har inget att klaga på. Det kanske tvärtom var bra att jag var kvar och fick hjälp med smärtlindring under en ganska lång period och lättpåverkad som jag är så har jag varit ganska borta och sovit mycket.
Det mest positiva med veckan, förutom att jag ska bli bättre, är de människor man lär känna under dessa speciella omständigheter. Jag har haft två kvinnliga rumskompisar och det är fantastiskt att man kan komma varandra så nära och trivas så bra ihop med sina olyckssystrar. Jag låg på ”fel” avdelning, bröstavdelningen, p g a platsbrist så det var bröstcancer det handlade om i de andra fallen. Prognosen är ju ofta god nu för tiden vad gäller den diagnosen men naturligtvis snurrar tankarna en hel del och många har behov av att prata om sina problem. Vi har utbytt känslor och tankar och även skrattat åt varandra och haft roligt ihop när vi har försökt föra en diskussion i vårt drogade tillstånd.
När jag så småningom började utforska utrymmena utanför rummet och satt uppe i patientrummet och åt, träffade jag fler personer som alla hade olika historier. Det var inte bara cancerdiagnoser utan även en del gallproblem och något navelbråck. Lite ställd blev jag när en man, helt allvarligt och som om han talade om vädret, berättade att han skulle dö inom ett år och att han sista tiden hade ägnat sig åt allt praktiskt som skulle följa på hans bortgång. Jag fann mig ganska snabbt och frågade lite om hur han hade tänkt och hur hans familj tog det och eftersom jag inte har några problem att prata om döden så fick han prata av sig om det som var viktigt för honom. En kvinna gjorde klart från början att hon inte vill prata sjukdomar så då blev det barn, familjer och framtidshopp i stället. När man ligger på en sådan avdelning måste man nog vara beredd på att möta alla möjliga slags viljor och öden och det är till stor hjälp att vara lite lyhörd för andras önskningar.
En kvinna hade både dropp och vätskedrivande och var tvungen att gå på toa varje timme och dessutom kissa i en speciell potta för att de skulle kunna mäta mängden. Hon var så glad och positiv hela tiden fast hon hade det jobbigt så jag fick lite extra känslor för henne, lite som för en äldre släkting.
Det jag vill berätta med det här inlägget är att det finns så många hjältar som kämpar på med sina sjukdomar och ändå har ork och vilja att bry sig om sina medpatienter. Jag har så många fina upplevelser från min sjukhusvistelse och personalen var så otroligt gulliga och trevliga allihop. Det enda tråkiga var att en man blev av med 1300 kr och vetskapen om att personalen sliter så hårt att inga äldre orkar jobba kvar där. Det är en annan disussion och nu vill jag bara framhålla hur positivt jag upplevde min vecka där.
Ombytta roller
När förändrades egentligen vårt förhållande till våra barn till att de tog över rollen som lärare och informatörer och vi blev de okunniga och hjälpsökande i relationen? Insikten kom först nu men vetskapen om hur det har blivit har funnits där länge. Det är absolut inte negativt och vi har fortfarande våra föräldraroller och kan genom vår livserfarenhet komma med både goda råd och kanske hänga med i diskussioner. Jag upplever det inte alls som ett problem utan konstaterar bara att det är så det måste bli med all utveckling inom alla områden som de är infödda i och vi inte riktigt orkar hänga med i.
Det är inte bara när det gäller ny teknik och alla nya ord inom nya områden som de ofta måste hjälpa oss. Jag vet inte hur det har gått till men på något sätt har vi lyckats med att få tre väldigt kloka, omtänksamma och intelligenta barn som bara suger i sig nya kunskaper och förmedlar dem till oss på ett pedagogiskt sätt. I bland händer det att de inte riktigt orkar vara så pedagogiska och förklara saker för oss men då fixar de problemet åt oss i stället och alla blir glada och nöjda. Förmodligen känner de sig lite stolta och kanske även lite överlägsna när de får förklara för oss hur saker och ting hänger ihop och det kan jag gärna unna dem. Ett litet barndomsminne dyker upp om hur min pappa försökte lösa ett problem som jag visste precis hur man skulle åtgärda men det fanns för mycket prestige i lösningen för honom så hans replik då skrattar jag fortfarande åt: ”kom inte här och lär far din göra barn”. Jag vet inte om det var svårare för den generationen att acceptera att deras barn skaffade sig kunskap snabbare än de själva kunde men det är så skönt att inte ha den tvångstanken att man alltid måste ligga före sina barn i allt.
Förutom att de hjälper oss praktiskt så har jag upptäckt att de även är väldigt bra samtalspartners. Det är lite varierande hur djupa och uppriktiga samtal vi kan ha men många gånger känner jag att jag får lika mycket stöd och hjälp med analyserande av problem som jag hoppas att jag kan ge tillbaka. De delar även med sig av sin glädje och låter oss vara delaktiga i viktiga delar av sina liv, allt från små roliga händelser till större och mer betydelsefulla saker. Även det lär vi oss mycket av. Att få insikt i hur de lever och hur unga människor tänker och upplever sig själva och sin omgivning är så väldigt inspirerande och lärorikt och ger oss en möjlighet att förstå hur och varför samhället utvecklas som det gör.
Jag lär mig mycket av dem genom att försöka vara lite delaktig i deras studier, åtminstone när det gäller döttrarnas psykologi- och juridikstudier. Sonens tidigare språkteknologi (datorer och programering) och hans nuvarande lokförarutbildning har jag lite svårare att ta till mig information om men jag gillar ju språk så där kan vi hitta mycket att prata om. Psykologi och juridik är så otroligt intressanta ämnen som alla borde gå en grundkurs i och det är ämnen som jag själv alltid varit intresserad av och jag suger i mig av det som döttrarna vill lära mig. Det är kul att lära sig om hur det fungerar med tåg, räls och säkerhetstänket där också och man upptäcker att det finns frågor som man aldrig har vetat att man vill ställa.
Vi kommer att fortsätta att lära oss mycket av våra barn och så länge hjärnorna klarar av att ta in ny information ska jag med tacksamhet ta emot det de vill dela med mig.
Inskrivning
Jag är väldigt intresserad av hur människor beter sig och reagerar i vissa situationer. En hel del nya insikter fick jag i dag då det var dags för inskrivningen inför inläggning och operation på måndag. Jag kom först, som vanligt, av alla oss patienter och sköterskan frågade om jag ville se på Tv. Ja, det är ju OS sa jag och drog fram en stol med högt, reglerbart ryggstöd till en bra plats framför TV:n. Då kom nästa person, en man, och hälsade på mig med orden: kan vi titta på OS? Ja, det är klart sa jag men till vår besvikelse upptäckte vi att utbudet av kanaler bestod av ettan, tvåan och fyran. Nästa person, en kvinna, dök upp och frågade om vi tittade på OS. Det går inte sa vi andra unisont och tillsammans utstötte vi diverse suckar och stönanden och hittade en slags gemenskap i vår irritation. Vid ett annat tillfälle hade vi nog inte ens hälsat på varandra men det kanske är så att idrotten förbrödrar som det sägs.
Det dök upp fler personer men de hittade inte riktigt in i vår gemenskap och så småningom blev vi uppropade av omväxlande sjuksköterska, narkosläkare och läkare. De gånger vi stötte på varandra i korridoren hejade vi glatt på varandra och frågade hur det gick och kom med små uppmuntrande tillrop. Strax före kl 11.00 råkade vi hamna tillsammans i väntrummet igen och var väldigt överens om att det var tråkigt att inte få se Kalla åka milen. Efter en stund kom vi på att det fanns ju i alla fall texttv så på det sättet fick vi i alla fall veta resultatet och vi jublade så glatt där i väntrummet. Efter att ha konstaterat att vi nog kommer att träffas när vi stapplar omkring i korridorerna på måndag skildes vi åt igen och efter mitt läkarbesök fick jag åka hem.
Det var mina upplevelser av interagerande mellan oss patienter. Nu till vårdpersonalens reaktioner på mig och mina besvär. Sjuksköterskan ville ha en så bred bild som möjligt av hela min sjukdomshistoria och till sist såg hon så ledsen ut och sa att det måste vara väldigt jobbigt med allt detta så jag var tvungen att tala om för henne att det är inte synd om mig och det har jag aldrig tyckt. Nej, men jag tycker synd om dig, sa hon. Gör inte det, svarade jag för det blir inget bättre av och det höll hon med om.
Läkaren hade aldrig sett en polycystisk lever som var så påverkad förut så han var mest bara fascinerad och sa att han önskade att han kunde få vara med och titta på min operation för det skulle vara så lärorikt. Det är bara Peter (den läkare som ska operera) som har gjort något sådant förut, sa han och la till att Peter gör ganska mycket som ingen annan gör så jag får väl hoppas att han har vanan inne när det gäller levercystor. Till sist skulle han känna lite på min mage och utbrast i oj! och ja, här känns det verkligen! Kanske borde jag behålla min lever intakt med alla cystor så att jag kan glädja och imponera på fler läkare framöver. De kanske behöver något annorlunda och roligt att syssla med i all stress. Den här stackars läkaren hann inte ens äta lunch för det är under lunchen han hinner med att träffa patienter som ska skrivas in. När jag sa att det skulle kännas tryggare att behandlas av en läkare som inte är hungrig sa han att han brukar försöka hinna äta när han ska operera någon. Det är nog inte så lyxigt liv att vara läkare eller att arbeta inom någon del av vården men den diskussionen tar jag inte här. Jag vill bara uttrycka min stora respekt för dem och min djupaste sympati.
Fel nummer
Alla har vi fått samtal från personer som vill ha tag i någon annan och säkert har alla även någon gång ringt fel. Det är inte så konstigt men i bland funderar man lite hur vissa tänker. I går morse, mellan 03.30 och 04.00, fick jag två samtal och två sms plus två lämnade meddelanden från taxi i Västerås. De var på väg och ville att jag skulle höra av mig. När en kund inte svarar borde väl en liten impuls att kolla telefonnumret infinna sig. Då hade de sett att jag bor ca 70 mil från Västerås och troligtvis inte är den de söker. Jag skickade ett sms om att de ringde fel person och sedan blev det tyst. Det var för sent, jag kunde inte somna om så även om jag har tidiga vanor i vanliga fall så blev det extra tidig frukost den morgonen.
På kvällen fick jag sms från ortopeden i Lund. En liten påminnelse om min tid hos dem i dag på morgonen. Det var ett sms som man inte kan svara på och jag orkade inte ta reda på ett nummer dit för att berätta om deras misstag. Förhoppningsvis kom deras patient i alla fall i tid och då är ju ingen skada skedd.
Innan vi flyttade hit hade vi ett telefonnummer som var väldigt likt ett nummer till en fjällanläggning i närheten. Många samtal kom med frågor om väder och snödjup, öppettider och en och annan överförfriskad person ringde och sökte någon där, oftast mitt i natten. Mitt mobilnummer fanns tidigare med i en reklambroschyr för en rörmokare någonstans i skåne. Jag har blivit ombedd att byta pannor och varmvattenberedare och diverse andra saker men tyvärr har jag inte kunnat hjälpa till. De flesta som har ringt fel har varit väldigt trevliga och ofta har vi skrattat gott tillsammans. I de fall det gällde fjällanläggningen var jag för det mesta snäll och gav dem rätt nummer men inte till de som störde oss på natten.
Min man har vid ett tillfälle fått sms från någon som påstod att han väntade på honom på pridefestivalen 🙂 Det var nog det roligaste i kategorin ”fel nummer” som vi varit med om. Jag kommer inte ihåg om den stackars väntande mannen fick ett svar om att han skulle försöka ett annat nummer men jag tror det.
Som ni förstår och säkert redan visste, kan felringningar eller felsms leda till både ilska och skratt men oftast är det bara någon stackars generad person som träffat siffrorna lite fel och ber så väldigt mycket om ursäkt.
Att planera och ha ett mål
I morse var det riktigt jobbigt att promenera. Det hade snöat under natten och även om det inte blev mer än kanske 3-4 cm så klarade min motor inte av det särskilt bra. Jag kämpade på och tillsammans med Kenneth och hundarna blev det en runda på 4 km och det tog drygt 1 timme. I vanliga fall skulle det inte ta mer än högst 45 min. Nu är det inte ”i vanliga fall” och det dröjer väl ett tag tills det blir så igen men när det var som jobbigast i nysnön så flög tankarna iväg till en tidningsartikel jag läste i går. Plötsligt kom inspirationen, lusten och hoppet om bättre tider och jag sa till Kenneth att jag vill gå Jämtlandstriangeln i sommar.
|
|
| Längd | Ungefär 46 km |
|---|---|
| Plats |  Jämtland, Sverige |
| Ändpunkter | Storulvån |
| Användnings- områden |
Fjällvandring, skidåkning |
| Högsta punkt | Blåhammaren (1 086 m ö.h.) |
| Sevärdheter | Sylarna |
Jämtlandstriangeln är en vandringsled i Jämtland. Den går mellan de tre fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren.
Reaktionen från min man var glädje och förvåning. Det visade sig att även han gått och funderat på en fjälltur före eller efter myggsäsongen och planerna började snurra i skallarna på oss båda. Naturligtvis vet vi att det krävs att jag blir mycket bättre efter min operation och att jag hinner börja med den värkmedicin som gjorde livet lättare för mig tidigare. Positivt tänkande hjälper till att förverkliga detta och nu är frågan om vi ska boka i förväg och få sängplats på fjällstationerna eller om vi ska göra en impulsvandring när vädret är som bäst och riskera att behöva sova i tält i två nätter. Jag lutar nog åt att det kan vara värt att bo i tält om man då får uppleva fjällen under bästa väderförhållanden.
Åh, vad mycket roligare det känns nu när det finns planer och något att se fram emot. Något annat, som t ex längre utlandsresor, vågar jag inte planera in så det här känns helt perfekt. Vi bor ju så till att vi kan bestämma oss på morgonen samma dag vi vill vandra och om allt klaffar och vi båda mår bra så är det bara att ge sig iväg med vovvar och så lätt packning som möjligt. Jag tror att vi människor behöver mål att sträva efter för att känna oss nöjda och det här målet gör det lättare för mig att kämpa på med mina dagliga promenader även om de just nu är mest bara jobbiga och tråkiga.
Varning för språknörderi
Att språket förändras och att vi pratar annorlunda idag än för ett antal år sedan, det har jag accepterat och kan t o m tycka är rätt och bra i vissa fall. Ändå kan jag inte låta bli att fundera en del över hur både jag och folk omkring mig använder orden på ett sätt som faktiskt blir ganska konstigt om man tänker efter lite. Eftersom jag har försökt lära mig italienska under några år jämför jag ibland med den språkuppbyggnaden och har konstaterat att om man inte vet hur det egna språket är uppbyggt så är det inte lätt att lära sig ett annat på ett korrekt sätt. Även i jämförelse med engelskan har jag sett hur underligt vårt svenska språk utvecklas. Kanske är det så att alla språk förändras åt samma håll och det vore väldigt intressant att diskutera det med någon som vet. Jag vet i alla fall att en del av de saker vi säger på svenska inte låter riktigt klokt om man säger på samma sätt på engelska eller italienska. Kanske kan det hjälpa andra att förstå vad jag menar.
I could gone – jag kunde (har kunnat) gått. Jag tror inte att många skulle uttrycka sig så på engelska men på svenska har det blivit helt rätt. Jämför med: I could go – jag kunde gå (jag har kunnat gå).
I have wanted to seen – jag har velat sett. Samma sak (byt ut seen mot see och sett mot se).
Ibland har jag hört kombinationer som t ex ” jag har kunnat fått gjort”. För många låter det helt rätt men tänker man efter lite så vet man att det korrekta är ” jag har kunnat få göra”.
Jag tycker att det är så spännande med hur det har blivit så. Vad lär skolorna ut och pratar svenskalärarna också så? Har vårt språk förändrats så att det här sättet att bygga meningar har blivit det rätta? Jag tror inte det för personer som har studerat språkuppbyggnad håller med mig om att det inte ska vara så.
En annan liten underlighet är vårt sätt att förväxla ord med varandra. Alla gör det och alla förstår vad som menas men ibland stannar jag upp i tankarna och fnissar lite åt att det man säger egentligen inte har den innebörd som man menat. Några exempel är ensam-själv och mycket-många.
Jag gick hem själv – jag gick hem ensam. I det första fallet lyckades jag gå hem själv utan hjälp av någon och i det andra fallet gick jag hem utan sällskap. De flesta av oss säger ofta ordet ”själv” i stället för ”ensam”.
Titta vad mycket blommor – titta vad många blommor. Det första exemplet får ingen annan betydelse, det är bara fel och konstigt men det är också något som de flesta av oss säger.
Det finns så väldigt många små underligheter i våra sätt att prata och majoriteten tänker nog inte ens på det. Att jag gör det är för att jag är intresserad av språk och tycker att det är bland det roligaste som finns (jag vet, jag är inte klok). Jag säger också massor av konstiga saker men ofta reagerar jag då själv på vad jag har sagt och undrar varför jag sa så.
Alla, utom mina barn som faktiskt delar detta nördiga intresse, som tagit sig igenom detta inlägg utan att somna ska ha en stor eloge. Jag skulle kunna skriva många inlägg i detta ämne men jag inser att de läsare jag har snabbt skulle försvinna då. Till sist ett litet råd till alla som känner att de inte riktigt behärskar användningen av de och dem: använd ”dom” i alla lägen så blir det aldrig fel. Den stavningen var accepterad redan när jag gick i grundskolan men ibland har vi, konstigt nog, svårt för att ta till oss språkliga förändringar även om de gör allt lite lättare.
Kuvertering och operation
I kväll ska jag göra nytta för den oerhört stora ersättning som jag får för min roll som sekreterare i vägsamfällighetsföreningen. Jag och ordföranden ska träffas här för att fixa ett utskick innehållande kallelse till årsmöte med dagordning, faktura och debiteringslängd. Vår skrivare har gått varm i dag och nu ligger högarna med papper klara för sortering, vikning och kuvertering. Frimärken är också framlagda och B-poststämpeln är infärgad. Föreningens kassör skulle också vara med men blev sjuk så vi får klara oss själva. Jag gissar att det tar ca en halvtimme och sedan fikar vi lite 🙂
Jag är glad och full av hopp i dag för i brevlådan hittade jag kallelse till operation och om två veckor är det gjort. Jag mätte magomfånget där levern är som störst och det var 93 cm. Förhoppningsvis minskar det rejält när svullnaden efter ingreppet har lagt sig. Det är mycket som ska göras innan den 17:e då det är dags. Nästa vecka blir det provtagning en dag, ny ultraljudsundersökning en annan dag och på torsdagen ska jag skrivas in (konstigt när operationen blir måndagen efter). Inskrivningen ska tydligen ta en hel dag från kl 09.00 på morgonen och det ska bli möten med läkare, sköterska och narkosläkare. Jag antar att det blir massor av väntan och korta samtal och det känns lite jobbigt att behöva avsätta en hel dag för det men jag är glad att det händer något nu. Nedräkningen har börjat och jag ser redan fram emot alla långa och snabba promenader som jag ska orka med sedan.
Ibod11's Blogg 