Sista delen av husvagnstrippen
Vi orkade inte gå så länge bland affärerna i Birsta och Ikea var vi inte ens in på. Vi handlade det vi skulle ganska snabbt och efter lite lunch i husvagnen gav vi oss iväg igen. Eftersom vi hade en bokad tid på bilbesiktningen i Ånge försökte vi hitta en övernattningsplats någonstans i närheten. Först letade vi oss in ca 5 km på en skogsbilväg och stannade på en vändplan. Där hade vi varken telefon- eller tvmottagning så vi bestämde oss för att åka vidare. Tur var väl det för vi åkte förbi Ånge drygt en mil och där fanns det en naturrastplats som vi visste att vi hade varit på någon gång i urminnes tider, förmodligen innan vi fick barn. Där var vi helt ensamma vid Ljungan med ordnade grillplatser, bänkar och bord och en underbar omgivning.
Hundarna trivs ganska bra med att vara på husvagnssemester och de har sin plats under bordet där vi lagt ut lite mjukt underlag åt dem.
I dag på morgonen ringde jag vårdcentralen i Ånge och frågade om de hade tid att hjälpa mig med att lägga om min nefrostomi. Jag fick en tid samtidigt som Kenneth besiktigade bilen och sedan sammanstrålade vi på Ica för att proviantera lite. Nu tycker vi att vi har gjort Ånge och sett vad som finns där så efter att ha åkt tillbaka till husvagnen och ätit lite lunch gav vi oss iväg igen. Nästa stopp blev vid Gimån med kafferast och promenad. De hade gjort i ordning en runda i skogen, i första hand för fiskare, och vi och hundarna travade iväg. 95% av sträckan vi gick var spångad och gick över våtmarker och översvämmade landbitar. Det var roligt först men efter ca 20 min räckte det och vi vände tillbaka. Hundarna var jätteduktiga och gick snällt på spångarna de med men nackdelen var att det är svårt att titta på omgivningarna när man hela tiden måste ha koll på var man sätter fötterna.
Vi hade egentligen tänkt vara ute i fyra dagar men när vi nu var så nära så kändes det lika bra att åka hem. Nu sitter jag här och tittar på sjön där isen nästan har försvunnit och där de sista isresterna trycks in mot land. Vår hög med ris får vänta någon dag med att bli uppeldad för vi känner oss ganska nöjda med att bara ta det lugnt framför tv:n i kväll. Glad Valborg och första maj till alla!!!
Trivs!
Åh, vad jag trivs med livet just nu. Husvagn, nya platser, lugn och ro och att vara tillsammans med min man (och hundarna). Det här är livet när det är som bäst. Jag har inte så väldigt stora krav för att trivas, bara att få känna att man styr över sitt liv och får njuta av det.
På morgonen i går vaknade vi till ett lätt regn vid Näverede kraftverk en bit utanför Stugun. Det störde inte så mycket och det upphörde ganska snart. Morgonpromenaden gick vi vid älven och efter kaffet åkte vi vidare.
Vi gjorde några små stopp längs vägen, bl a någonstans mellan Härnösand och Sundsvall där det finns ett laxmuseum. Där gick vi inte in. I stället vandrade vi utmed Indalsälven och tittade på alla som stod längs kanten och fiskade. Till slut letade vi oss ut till Tynderö och ännu lite längre ut, till ett naturreservat (Skeppshamn) och vad tror ni vi gjorde där? Jo, naturligtvis vandrade vi omkring där med hundarna och kände att hit vill vi komma och bo på campingen lite senare i sommar. Här fanns allt som vi vill ha på semestern: vatten, klippor, många vandringsvägar och vacker natur.
På natten stod vi en liten bit utanför naturreservatet men tillräckligt nära för att kunna njuta av ännu fler vackra vyer över hav och klippor på vår morgonrunda. Just nu står vi på parkeringen utanför Birsta och Ikea i Sundsvall. Här ska vi se om vi hittar några kul saker. Vi ska inte slösa bort så många timmar på att trängas med människor men det kan vara kul en liten stund. Skönt att ha husvagnen att sitta i medan vi väntar på att de ska öppna.
Minisemester
Vi håller som bäst på med att fixa i ordning allt som ska fixas när man ska ge sig ut på en tur med husvagnen. Jag fyller på inne i vagnen och Kenneth sköter allt det där som karlar ska göra, typ fylla på vatten och kolla batteriet och allt annat tekniskt som ska funka för att det ska bli bekvämt. Vi är alltså väldigt fast i de gängse könsrollerna men eftersom ingen av oss vill byta så är vi båda nöjda med det.
Det ska bli så skönt att komma iväg på en liten minisemester. Det blir bara 4 dagar men det är ganska lagom så här i början av säsongen. Förhoppningsvis ska vi kunna göra en treveckorstripp lite senare i sommar om inget annat dyker upp (som t ex en operation). När vi kommer hem kanske isen har gått och då börjar det bli sommar. Isen är väldigt svart och porös så den borde kunna gå när som helst.
Rapport om vad vi hittar på de kommande dagarna kanske dyker upp här, vi får väl se.
Stark men ändå så svag
Jag tränar ganska mycket styrketräning eftersom jag har en del värkproblem och träningen är hittills det enda som har hjälpt mig. Det är inte svårt att vara duktig och genomföra mina träningsprogram (jag alternerar mellan två olika) när jag känner att det är träningen som får mig att orka så pass mycket som jag gör. OK, jag tar hjälp av framförallt en TNS ibland också men det är ändå min träning som ger mig min styrka.
Jag är stark, t o m riktigt stark i armar och ben om man tänker på hur gammal jag är (jättegammal) och därför är det så frustrerande att jag samtidigt är så svag och inte orkar med det jag vill. Den här tiden är det så mycket jag vill kunna göra utomhus men ofta blir jag sittandes här och tittar på när min man gör allt som jag borde och vill hjälpa till med. Inte har det blivit lättare sedan njurarna började ge sig till känna heller. Så fort jag lyfter något eller torkar av något eller bara gör något överhududtaget så känns det direkt i njurarna. T o m min träning, som jag faktiskt är beroende av för att må bra, har blivit svårare att genomföra. Jag kämpar på med den men det är inte lika roligt som förut.
Tro inte att jag sitter här och tycker synd om mig, för det gör jag inte och jag vill inte att någon annan ska göra det heller. Jag är bara så förbannad och irriterad på att, som jag sa, min styrka inte spelar ett dugg roll för vad jag orkar.
Pälsvård
Med jämna mellanrum får jag väldigt dåligt samvete för att jag låter min golden retriever förfalla som han gör. Hans päls växer snabbare och yvigare än ogräs och att följa alla trimningsregler blir helt enkelt för mycket för mig. Att han inte gillar att bli klippt och borstad gör inte saken lättare. Nu har vi precis utkämpat en brottningsmatch och både han och jag är helt slutkörda och dessutom sura på varandra. Som tur är försvinner bitterheten snabbt men han kan inte fatta varför matte ska behöva dra i honom och låta klippklipp runt öronen på honom och jag försöker tala om för honom att allt skulle gå mycket smidigare om han bara var stilla och lät mig hållas. Han kanske t o m skulle kunna njuta om han bara var lite lugn. Det enda jag orkade med i dag var lite runt öronen och på bringan. När man ser högen med hundhår kan man tro att han blivit helt rakad men tyvärr har vi bara gått igenom en liten del av hans päls och jag är egentligen inte färdig med den delen heller. Jag lyckades i alla fall borsta igenom hela pälsen och vi är båda rörande eniga om att nu får det räcka för idag.
Medan jag tog mig an Rex försvann Raya ut och Kasper gick och gömde sig och försökte bli så liten som möjligt. Efter varje omgång säger jag till mig själv att aldrig mer, nu får det växa fritt och naturligt. Sedan går vi ut i lervällingen som är ganska vanlig den här tiden och när jag ser på Rex och hur svart allt blir från mage och neråt så vill jag helst bara raka av honom allt hår.
Han ser inte så glad ut min lilla Rex.
Tiden har blivit snurrig
Vaknade redan vid halvfyratiden i morse och kunde absolut inte hitta ett bekvämt läge att somna om på. I stället låg jag och vred och vände på mig tills klockan blivit nästan halvfem och jag tyckte att det började bli ok att kliva upp. Jag blev som vanligt mött av ett par glada, svansviftande hundar och de fick sina morgongodisar och blev utsläppta för morgonkissningen. När jag kom in i köket tittade jag på köksklockan. Tjugo i tre! Slängde en snabb blick på min armbandsklocka. Fem min i halvsju. Vad var detta?!!! Kände mig väldigt förvirrad (jag är beroende av att hålla koll på tiden) och borta. Efter en stund sansade jag mig och tittade ut. Det var ljust och det skulle det inte ha varit före tre på morgonen. Då såg jag att min klocka stannat och att något var fel med köksklockan för den tickade visserligen men visarna rörde sig inte alls. Lättad insåg jag att det bara var en tillfällighet att båda klockorna visade fel samtidigt.
Det påminde mig om en händelse när jag var 20 år och relativt nyinflyttad till min pojkvän i Strängnäs (numera min man). Jag hade fått ett jobb på en vägrestaurang och skulle börja halvsju på morgonen. Bussen skulle gå 06.10 och jag gick som vanligt upp i god tid och gjorde mig i ordning. När jag var klar gick jag till busshållplatsen för att vänta. Lite undrade jag över att det inte lyste i ett enda fönster och att det var så väldig lugnt ute men inte mer än att jag blev irriterad över att bussen var så sen. Till slut tittade jag lite mer noggrant på klockan och då var den bara kvart över två. Oj, vad jag skrattade åt mig själv. Det var bara att gå hem och lägga sig några timmar igen. Den gången gick klockorna rätt, det var bara jag som gick fel.
Jag blir aldrig någon fågelfotograf
Överallt hördes de i morse och flera gånger såg jag dem segla omkring uppe mot den blå himlen men så fort jag tog fram kameran både tystnade och försvann de. Jag pratar om Storspoven, min största favorit bland alla återvändande fåglar. Jag vet att jag aldrig kan fånga den på nära håll eller med bra kvalitet med min mobilkamera men bara att få med en liten prick mot vacker omgivning medan den sjunger sin underbara sång vore tillräckligt. Jag ger inte upp. Fler tillfällen kommer hela sommaren.
Att jag sätter mig och bloggar nu utan att ha något att blogga om beror på att jag försöker skjuta upp min dans med dammsugaren. Om en halvtimme ska jag iväg till hälsocentralen och nu försöker jag hitta på sätt att slippa ifrån mitt stora ”måste” ett tag. Dumt, jag vet men människan är en dum varelse som tror på att sådana små knep kan förgylla tillvaron. Nej, nu får jag skärpa mig och avsluta det här och göra en liten kraftansträngning. Det kanske är soligt sedan och då vill jag inte vara inne och dammsuga.
Passagerarlistor
Nu har jag gjort färdigt passagerarlistan som Vikingline måste ha inför vår Ålandskryssning i början av Juni. Det blir ett kul gäng som ska åka tillsammans och jag är så glad att så många vill hänga på. Det kan bli några tillägg i sista stund för jag har gett lite respit åt några som behöver lite extra tid för att veta om de kan komma med. Nu hoppas jag bara att allting klaffar och att saker och ting blir som jag har bokat. Framför allt hoppas jag att ingen blir sjuk och måste stanna hemma. Vädret går ju inte att göra så mycket åt men med lite tur blir det en skön sommarkryssning.
För övrigt ber jag till alla vädergudar att det ska vara slut på vinter nu. Just nu skiner solen men det är inte många plusgrader och ska man hålla på med något ute är det fortfarande vantar och tjock jacka som gäller. I morse var marken täckt av snö och för att muntra upp stämningen var det första jag sa till min promenadkompis: vad underbart vackert det är idag, ingen lera eller blåst och inget regn. Hon kunde bara hålla med och så travade vi iväg glada och nöjda.
Äntligen lite information
Dagen i går började med ett oplanerat besök på sjukhuset. Den nya kateter med vidhängande slang ut genom ryggen, som jag fick i förra veckan, läckte lite och eftersom jag inte har lust att ha det så i tre månader ringde jag och frågade vad jag skulle göra. De bad mig komma in på en gång så att de kunde titta hur det såg ut och när jag återigen låg där på britsen konstaterade de att det var bara att byta ut allt igen. Hela proceduren med inpackning i sterila dukar och inplastning av all utrustning gicks igenom och en läkare tillkallades. Snart var allt klart och det är så skönt med hela grejer. Det kan nog var och en förstå att efter att ha läckt urin känns det helt ok att ha en nefrostomi bara den är hel.
Senare på eftermiddagen ringde den läkare från Malmö som jag hade ett inbokat telefonmöte med. Han pratade på om en remiss och min plats i operationskö tills jag lyckades flika in att jag inte hade en aning om varken det ena eller det andra. Han bad om ursäkt för den dåliga informationen (den ursäkten borde väl ha kommit från min läkare här) och förklarade att han fått en remiss för flera månader sedan och att jag stått i kö för operation hos honom sedan dess. Nu ville han ha mitt godkännande och få lite uppgifter om övrig hälsa, längd och vikt. Han konstaterade att operationsbordet kommer att hålla för mig och att han inte behöver förstärka det. När vi skrattat klart åt det förklarade han att de måste veta vikten för att planera operationstiden. Jag berättade även att röntgenläkaren sagt att jag nu har fri passage från njuren till urinblåsan och fick till svar att kanske kan jag slippa påsen men först måste en riktig undersökning med kontrastmedel göras. Samtalet avslutades med ett löfte om att operationen inte ska planeras till tiden runt min 50-årsfest eller min dotters studentdag.
Nu känns det faktiskt väldigt bra. Äntligen händer det något och jag börjar tro på en framtid utan Nefrodite. Dessutom behöver jag inte bli av med min njure utan de ska fixa till den så att jag har ca 18% funktion kvar. Kanske vågar jag och maken börja planera någon solresa till hösten. Vi hoppas på det.
Försiktigt positiv
När jag låg på britsen på röntgenavd, steriliserad och inpackad i diverse dukar och plastskynken, frågade läkaren mig om bakgrunden till att jag har en nefrostomi. Han var nämligen bara ombedd att byta ut den och var inte insatt i mitt ärende. Jag förklarade så gott jag kunde och han berättade då att han kunde se på röntgenbilderna att det inte fanns några hinder för flödet från njuren via urinledaren till urinblåsan. Jag frågade varför jag då ska behöva ha den här utrustningen och han verkade inte heller riktigt förstå det. När jag sa att han gärna fick ta bort alltihop förklarade han att det gick inte för han visste inte alla omständigheter och dessutom kunde det faktum att jag låg på mage förändra hur det såg ut. Njurbäckenet är fortfarande svullet och kanske blir njuren sämre igen om avlastningen tas bort. Den här läkaren tog sig tid att visa på röntgenbilden och förklara allt vi såg där och det är inte så vanligt.
Lite mer hoppfull känner jag mig nu. Kanske får jag behålla min njure efter att en liten reparation har gjorts. På måndag har jag ett telefonmöte med en specialist från Malmö och då hoppas jag få lite fler svar på mina frågor. Helt underbart vore det om jag kan få slippa Nefrodite snart.
Överhuvudtaget känns allt väldigt bra i dag. För omväxlings skull så verkar det som om vi har bättre väder än sörlänningarna och dagen ska till stor del tillbringas ute med lite småplockande och mycket njutande i solen. Jag har aldrig trott att mitt humör har varit särskilt väderberoende men oj, vad pigg och glad man blir av lite sol.
Nefrodite
Nu har jag och Nefrodite varit tillsammans i ganska precis ett halvår och i dag ska hennes delar som sitter fast i mitt inre bytas ut.
För er som inte vet kan jag förklara att Nefrodite är en nefrostomi, alltså en kateter som sitter fast inne i njuren och som är sammankopplad med en slang som går ut genom min rygg och fortsätter till en påse som jag har i ett nät på benet. Jag kallar henne Nefrodite för att få en lite mer kärleksfull klang på vad hon är. Hon hjälper mig ju faktiskt även om jag helst skulle vilja bli av med henne.
Det är andra gången delar av henne byts ut, det ska göras var tredje månad, och den här gången vet jag hur det går till och att det går både snabbt och nästan smärtfritt. När vi kopplades ihop första gången var det ett kirurgiskt ingrepp och jag var tvungen att stanna kvar ett dygn. Nu går det på en kvart utan bedövning och sedan är det bara att åka hem igen.
Det verkar nästan som om min njure har en egen hjärna och att den känner sig nervös för den har bråkat med mig och värkt mer än vanligt i dag. När vi är klara i eftermiddag hoppas jag den lugnar sig lite när den inser att nu dröjer det ca 3 månader till nästa gång (om jag inte har sån tur att operation av njuren blir av innan dess).
Ägg
Som vanligt sitter jag här ensam på morgonen och filurar lite för mig själv. Jag har sagt förut att det är en av de bästa stunderna på dagen. Jag hinner med mina morgonrutiner helt på mitt eget vis och det är det skönaste sättet att börja en dag.
I dag ska vi koka ägg, måla ägg, äta ägg och, kanske för sista gången, gömma påskägg ute på tomten så att Sara och Christoffer får leta lite (Saras önskemål och inte vår idé). Just nu är det 7 minusgrader ute och de lär väl sova ett antal timmar till så för att det inte bara ska vara isklumpar i äggen ska vi nog vänta lite med att lägga ut dem. Sedan hoppas jag att vi får en lika härlig dag i dag som vi hade i går. Lite aprilväder med hagel och snö men däremellan soligt och skönt.
Livsandarna vaknar igen
I dag känns det mycket, mycket bättre. Allt jobbigt finns fortfarande kvar men det är precis som om jag inte orkar vara kvar i mörkret, där det är så väldigt synd om mig, längre. Det kan ju vara så att jag blir lite påverkad av att det verkar bli en helt strålande vårvinterdag och att sitta på altanen och njuta av solen är faktiskt något jag både orkar och är bra på.
Just nu står kalkonen i ugnen och luktar jul. Senare ska skinkan griljeras och avsmakas och det är ju tur att illamåendet stillar sig lite när jag äter. Jag vet inte om jag hade brytt mig om att laga mat åt min familj annars. Jo, det hade jag så klart gjort. Jag skulle inte klara av att se deras bedjande, hungriga ögon och säga att det blir ingen mat i dag. Det där lät inte heller riktigt bra – självklart kan de fixa mat själva men de säger att de inte är lika bra på det som jag och, som jag sagt förut: med smicker kommer man långt.
Glad påsk till er alla
Påsk
Så är det då påsk igen och man ska orka plocka fram en massa glädje och energi och sprida påskmys omkring sig. Jag har pyntat med det lilla pynt vi har och jag har köpt sådan mat man ska äta till påsk men själv känner jag mest bara en stor likgiltighet för påsken i år. Jag är bara så trött på att må dåligt och att alltid hålla masken och låtsas som om allt är så bra trots att jag bara vill gå och lägga mig i ett hörn av soffan och vara ifred med mitt illamående, mina värkande njurar och all annan värk som hindrar mig från att orka göra allt jag vill och som borde göras.
Det här låter väldigt deppigt och jag ska skärpa mig snart men jag känner att jag vill gnälla och tycka lite synd om mig själv ett tag. Det brukar hjälpa att tänka på hur mycket jag faktiskt kan och orkar jämfört med många andra och snart är jag nog tillbaka till mitt vanliga jag men låt mig bara först njuta lite av min självömkan nu när jag äntligen har kommit fram till att jag faktiskt får känna ilska över mitt öde och vara så här pessimistisk någon gång ibland.
Tack till alla som orkade läsa detta miserabla inlägg.
Vinter igen
Så har då Junie åkt hem igen och det blev väldigt tomt. Dessutom har snön vräkt ner på förmiddagen så nu är allt ”back to normal” igen. Vi har haft några mysiga dagar med lite shopping, sollapande, musikal och massor av prat. 
Musikalen ”Little shop of horrors”, där Sara var med, var en jättesuccé. Jag är så imponerad av hur ett gäng gymnasietreor kan få ihop en så proffsig föreställning. Lite hjälp av en del lärare hade de förstås men de har lagt ner otroligt mycket arbete på att få det bra och de lyckades verkligen. Låtarna kommer att finnas kvar i huvudet länge, länge och det får de gärna göra.
Jag pratade med en läkare på reumatologen idag för att få förlängd sjukpenning och det var så många konstiga ord jag fick höra att jag har så jag orkar inte ens försöka ta reda på vad de betyder. Det var något med slemsäckar, bursiter, tendiniter och burtriter. De kommer fortfarande inte att sätta in några åtgärder så länge mina njurproblem kvarstår så det är väl bara att fortsätta vänta. Den som väntar på något gott…
Ibod11's Blogg 