Min blogg om allt och inget

Arkiv för augusti, 2011

Vanlig och väldigt dum kommentar

Det finns många saker man kan säga till en person som inte mår bra. Man kan fråga hur det är just i den stunden och visa att man bryr sig utan att dalta och ömka, man kan fråga om det finns något man kan göra för att underlätta och man kan säga något snällt och kanske uppskattande. Det bästa är oftast att inte behandla en sjuk person annorlunda än en frisk. Helst ska man prata på samma sätt med alla. Misstaget många gör i all välmening är att säga ”men du som ser så pigg och glad ut…”

Det är säkert menat att vara uppmuntrande men de flesta sjuka personer, både psykiskt och fysiskt sjuka, är otroligt trötta på att få höra den kommentaren och många tar också väldigt illa upp. Det är lätt att känna sig ifrågasatt och misstänkliggjord och har man psykiska problem kan det ta lång tid att komma över den skada de orden gör. Man kan känna sig ännu mer värdelös än man gjorde tidigare och stänga in sig ännu mer i sin egen värld. Men även vi med värk kan känna oss misstrodda och missförstådda av att få höra sådant. Måste vi gå omkring och se ledsna och irriterade ut hela tiden? Kanske skulle vi stöna och oja oss lite mer också för att leva upp till hur folk tror att det är.

Jag har konstaterat att bland oss sjuka människor är det nog en större andel personer än bland friska som verkligen försöker se det positiva som faktiskt finns i de flestas tillvaro. Vi har lärt oss att se vad vi kan i stället för att gräva ner oss i saker vi inte kan. Har man en depression är det naturligtvis annorlunda men även då är det viktigt att försöka leva och njuta så mycket man kan för att orka med sina värsta stunder. De stunderna undviker man oftast andra människor och därför märks det kanske inte utåt och även om man tar sig ut så blir de flesta väldigt duktiga på att dölja hur man egentligen mår.

Vi vill inte ha en massa pjåsk och daltande utan bara förståelse och vi vill kunna leva våra liv så normalt som möjligt utan att alltid ge efter för våra sjukdomar. Vi kan ju inte bara lägga oss ner och ge upp utan vi gör så gott vi kan för att få ha så fullvärdiga liv som möjligt. Så snälla alla därute, säg aldrig till en sjuk person att ”du som ser så pigg och glad ut…”

Annonser

Plock

I dag har jag plockat och plockat och sedan plockat lite mer. Jag började med att gå ut på tomten och plocka 1,5 liter lingon. När jag kokat sylt på dem, ätit lunch och sovit en stund gick jag ut och plockade lika mycket till. Medan jag väntade på att den sylten skulle bli klar läste jag på facebook att en granne varit ute i skogen och plockat svamp. Inspirerad och avundsjuk gav jag mig iväg och jag hade inte kommit ur synhåll från huset innan jag sprang på massor av blodriskor och taggsvamp. Jag nöjde mig med blodriskorna, två olika sorter, och plockade snabbt ihop drygt hälften av en kasse innan det började ösregna. Rensningen var inte lika kul och tyvärr fick jag slänga minst hälften men lite blev det i alla fall. Tänkte fortsätta mitt plockande på hundpromenaden och försökte få med hundarna till ett ställe där jag tidigare sett fjällig bläcksvamp men de hade inte alls lust att gå så långt så det kanske får bli i morgon.

Hemma igen var det bara att ta itu med det vanliga plockandet som man alltid håller på med och sedan ville varken jag eller kroppen mer. Det blev soffan, telefonen och TV:n och nu lite dator och snart sängen. Har konstaterat att det är bra att hålla sig sysselsatt när man inte vill tänka de tankar som hjärnan vill att man ska tänka så jag fortsätter nog plockandet i morgon. Jag fick förresten veta i tisdags att klimakteriedepression är en myt.


Längtan

Nu kommer han snart, mannen i mitt liv som har varit det i snart 31 år och som förhoppningsvis ska vara det i många år till. Som så ofta har han varit borta från mig en hel vecka för att jobba och de första dagarna  brukar jag tycka att det är ganska skönt att få göra precis som jag vill utan hänsyn till någon annan. Den här gången har jag längtat efter att veckan ska ta slut från första dagen och har inte alls njutit av att få vara ensam. Nu är det ju så att jag har en underbar dotter (jag har tre underbara barn men den här gången var det den yngsta som fanns till hands) som efter någon dag ringde och sa att hon skulle komma hem till mig för hon visste att det känns bättre bara av att ha någon i huset även om man inte är i samma rum hela tiden.

Så rätt hon hade min lilla gullplutta. Allt blev mycket lättare och bättre och ljusare när hon var här. Tack för det! När hon åkte i går blev det tomt igen men  jag kämpade för att hålla mig sysselsatt och dagen gick ganska fort. Nu är det bara timmar kvar tills jag inte är ensam längre och på tisdag ska jag till läkaren för att förhoppningsvis få något mot min lilla klimakteriedepp. Snart ska jag vara mig själv igen; stark och självständig  och med en kärlek till livet.


Livet är skönt

(Jag publicerade detta inlägg i förrgår, tog bort det för att inte oroa någon och inser nu att det är så otroligt vanligt med klimakterienedstämdhet så det finns ingen anledning att inte publicera det.)

Egentligen tycker jag att livet är skönt och egentligen är jag både lycklig och tillfreds med min tillvaro trots diverse brister. Jag vet att jag egentligen älskar mitt liv och jag intalar mig själv om och om igen att livet är skönt och att jag faktiskt är lyckligare än de flesta. På något konstigt sätt har all denna lycka och glädje bäddats in i bomull i min hjärna och jag är ganska övertygad om att jag genomgår någon slags klimakteriekris. Jag, som alltid är den starka med sunda tankar och argument när någon mår dåligt, har nu börjat få tankar i huvudet som känns väldigt främmande och jag vet att de egentligen inte är mina tankar.

Nu behöver ingen i min närhet bli orolig för blir min lilla kris inte värre än så här så är det inga större problem. Det är snarare så att om det bara gällde mig skulle det t o m vara ganska skönt att inte känna så starkt för något eller bekymra sig för en del annat. Som jag upplever det är det bara tokigt att mina argument för att hjälpa andra har försvunnit och i stället har en slags förståelse infunnit sig. Denna förståelse kan förstås också vara bra att ha känt om den inte blir så långvarig men jag hoppas att mina gamla tankar och åsikter, som faktiskt uttrycker det som är jag egentligen, ska komma tillbaka till mig väldigt snart så att jag vid behov kan stötta med starka argument igen.

Jag vill att min familj ska veta att mina känslor för er inte på något sätt har bäddats in i bomull utan kanske i stället blivit ännu starkare och det är ju faktiskt det viktigaste.


Bortglömd men alltid här när den behövs

Jag börjar känna att min blogg är en gammal trogen vän som alltid är här för mig när jag vill och som kräver väldigt lite i gengäld. Det gör inget om jag glömmer bort den eller ignorerar den under en längre period. Känner jag för att umgås med den en stund så är det bara att söka upp den och då kommer den glatt fram och välkomnar mig tillbaka. Det är väl så det ska vara med en blogg och det är ju ganska skönt med en vän som man kan behandla så egoistiskt och bara bry sig om när man själv har behov av det.

Det har varit en väldigt händelserik sommar och det är väl en del av förklaringen till min bristande lust att skriva. Flera husvagnasemestrar och besök av en massa roliga och mysiga människor har förgyllt mina senaste månader och ännu är det inte slut. Fler besök väntar, en liten båttripp till Åland och några fester går av stapeln de närmaste veckorna. Den riktiga sommarvärmen är nog slut för i år men som tur är ser jag fram mot kommande årstider och allt som ska hända då.

Den här helgen är jag alldeles ensam med hundarna och vi ska mysa,  gå långa promenader, gosa och leka tillsammans. Kanske blir det lite pälsklippning också om jag orkar. Sedan är jag redo för nya upplevelser igen.