Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2016

Ingen sponsring

När jag hade skrivit mitt förra inlägg slogs jag av tanken att någon kunde få för sig att det var sponsrat. Kanske blev det lite reklam för ett företag men jag kan lova att i min blogg förekommer det ingen sponsring eller betald marknadsföring av något slag. Om jag skriver positivt om något så är det för att jag känner så och inte för att jag har åtagit mig att skriva på det sättet. Jag lägger inga värderingar på hur andra bloggare gör men jag vill att mina läsare ska veta att jag inte påverkas av några som helst påtryckningar.

Nu när det är klargjort vill jag berätta om hur mitt vardagsrum just nu fylls av ljuvlig doft. Efter en av gårdagens sovstunder gick jag ut i mitt kök och blev jätteglad när jag såg en bukett liljekonvaljer på köksbordet. Min snälla lillasyster hade plockat dem och satt dem i vatten medan jag sov och nu har jag tagit in dem till vardagsrummet så att jag kan se dem när jag sitter här i mitt soffhörn. Det väcker minnen. Glada minnen av hur min man varje år försökte få ihop en bukett av liljekonvaljer till min födelsedag. Det var inte så lätt uppe i Jämtland men han hade sina ställen där han visste att de kom tidigt. Det är några dagar kvar tills jag fyller år men jag tänker på alla mer eller mindre utslagna knoppar medan jag sitter här och tittar på min fina bukett och känner den starka, underbara doften.

DSC_0754

Annonser

Dagar med bra eftersmak

De senaste dagarna har varit väldigt bra. Inte för att jag har mått bra, för det har jag inte, men för att min son kom till mig och gjorde livet lite roligare några dagar. Jag är så glad för att alla mina tre barn trivs så bra i mitt nya hem och för att de kan komma hit och bara vara. Inga krav på att de måste umgås med mig hela tiden. Bara göra som de vill, ungefär som om de fortfarande bodde hos mig.

Riktigt så blir det kanske inte för visst sitter vi och pratar mer när vi träffas nu än vi gjorde innan de flyttade. Men det verkar som om de kan dra sig undan när de vill och jag har inte heller några problem med att säga att jag inte orkar mer. Rätt som det är kan jag säga att jag måste blunda en stund eller bara vara tyst och luta mitt yrsliga huvud mot soffhörnet.

Jag blir glad när jag hör min son prata med en vän i telefon och säga att han tycker att det är så skönt och avkopplande att vara här hos mig. Precis så vill jag att det ska vara. Ibland kan jag tänka att det bästa med att vara förälder är den relation jag har till mina barn sedan de blev vuxna. Jag älskade alla deras tidigare stadier också men det är något speciellt med att kunna vara vän med sina barn när de inte längre är barn.

Nu har min son åkt hem till sig och jag sysselsätter mig med annat. I dag har jag hämtat ett stort paket, ca 20 kg, med artiklar från Matsmart (kolla in matsmart.se om ni vill). Deras affärsidé är att köpa in varor med feltryckta el utgående förpackningar, korta datum, överlager, säsongsvaror etc och sälja kraftigt rabatterat. Detta för att inte så mycket felfri mat ska slängas bara för att ett datum har satts och när kvalitén fortfarande är oförändrad. Jag gillar den idén och ville prova deras varor. Utbudet varierar efter vad de har fått tag i men jag tycker att det finns väldigt mycket att välja bland. Inga färskvaror men mycket annat.

DSC_0751

Jag är t ex mycket nyfiken på de torkade soyastrimlorna som kan ersätta köttprodukter. De ska kokas en stund i buljong och sedan är de färdiga att användas som man vill. Jag tänker att det är bra när min son kommer och det blir veganmat för hela slanten. Det kan bli grytor och pajer och allt möjligt annat av det. Undrar om det smakar ungefär som oumph, en ny produkt som säkert alla vegetarianer och veganer känner till. Jag tycker att det är en väldigt god köttersättning. Spännande med alla nya upptäckter och det är roligt att upptäcka hur gott det är och hur mycket variation det finns inom vegankosthållning. Den här gången har vi ätit tacos med en röra på olika bönor, tomater, röd- och vitlök och chili som ersättning för köttfärsen. För några år sedan trodde jag inte att jag gillade bönor men det här blev jättegott. T o m godare är den vanliga tacokryddade köttfärsen. Vi åt även en pastarätt med krämig svampröra (trattisar och blodriskor). Väldigt gott och ett gäng nya matlådor hamnade i min frys. Perfekt.

Jag har inte orkat ta hand om allt som fanns i paketet ännu. Det är ingen brådska och det är så skönt att kunna känna så. Det får stå på köksbänken tills energi att hitta plats och plocka in kommer till mig. Enligt leverantören har jag sparat nästan femhundra kr på det jag har köpt och förutom att det är klimatsmart så gör det inget om det även blir kostnadssmart.


Trygghet

Det finns många olika sorters trygghet och jag hör till den lyckliga skara människor som känner att jag är trygg på nästan alla sätt. Det jag inte har är tryggheten i att ha en livskamrat men det är som det är och jag vill aldrig ha den sortens trygghet igen. En annan osäker faktor har hittills varit hur min ekonomi kommer att vara om tre år när utbetalningarna från min mans pensionssparande och en del försäkringar upphör. Eftersom jag har sjukpenning och troligtvis aldrig kommer ut i arbetslivet igen kan jag inte påverka min personliga inkomst. Därför har jag levt ganska sparsamt för att kunna sätta undan så mycket pengar som möjligt till sämre tider. Utöver det pensionssparande som jag har haft sedan jag var 20 år har jag satt undan några hundratusen kr efter husförsäljningen i Jämtland,  för att kunna komplettera min ynkliga inkomst med när det behövs.

Men förhoppningsvis har jag många år kvar och lite orolig har jag varit för om pengarna ska räcka till att jag ska kunna bo kvar i huset tillsammans med min syster eller om jag ska ha råd att ha en bil.

Nu är det med lite blandade känslor som jag kan konstatera att jag aldrig mer behöver oroa mig för min ekonomi. Hur många människor kan säga så?  Jag är otroligt lättad över att min inkomst är tryggad så länge jag lever. Ingen jätteinkomst men lika mycket som jag har nu plus ca 2500 kr netto till per månad. När utbetalningarna upphör blir jag kompenserad med motsvarande belopp och vid varje framtida förändring av min inkomst regleras ersättningen upp eller ner så att jag alltid kommer att ha 55% av min och min mans totala gemensamma inkomst innan han dog. Det blir en ganska stor skillnad för mig eftersom min mans inkomst var nästan tre gånger så stor som min.Inkomsten kommer att räknas upp varje år med en viss procent. Detta är förslaget från försäkringsbolaget till trafikskadenämnden och det är inte troligt att beslutet blir mycket annorlunda. Det är alltså trafikförsäkringen på den vältande skogsmaskinen som ska ersätta mig för utebliven försörjning under resten av mitt liv.

Jag kommer inte att börja slänga pengar omkring mig för min personlighet får mig att vilja fortsätta spara för oförutsedda händelser. Men jag behöver aldrig mer fundera över hur det ska bli när jag bara har min lilla sjukpenning kvar. Jag kan köpa kläder och någon resa ibland utan den där krypande lilla ångesten och jag behöver inte snåla på alla de små vardagliga nöjena. T ex böcker, växter, god mat och mycket annat. Jag är trygg och trygghet ger frihet.

Blandat med glädjen och lättnaden kommer naturligtvis några stänk av dåligt samvete och en känsla av att det är orättvist. Hur kan jag vara så glad över att få pengar för att min man inte finns längre? Men jag slår bort de tankarna. Jag känner en väldigt stark trygghet i att jag älskade honom och i att han skulle vara lika glad för min skull som jag är om han fanns någonstans därute och kunde se mig.

Den känsla jag har av att det är lite orättvist beror nog på att jag vet att det finns väldigt många som kämpar med svåra ekonomiska förutsättningar och så slänger jag ur mig att jag har en så trygg framtid. Det är tillfälligheter som avgör och jag undrar hur det hade varit om min man t ex hade ramlat ner från taket på vårt hus. Då hade jag varken fått ersättning från arbetsgivarens arbetsskadeförsäkring eller från den här försäkringen. Många måste kämpa både med sorgen och med en mycket sämre ekonomi i det läget och det är ett smolk i glädjebägaren. Men jag kan ändå inte låta bli att känna glädje för min egen skull. När min man inte kunde se till att fortsätta leva tillsammans med mig och finnas här hos mig så är det ändå skönt att veta att jag kommer att ha den ekonomiska tryggheten.


Oväntad hjälp

Jag fick oväntad och välkommen hjälp med att länsa rabarberrabatten. Min syster, som i normala fall hellre köper en rabarberpaj i någon affär eller smakar det jag bakar än att baka själv, kom på den geniala idén att hon ska fjäska lite för några av de talarfömedlingar som marknadsför henne. Eftersom hon har ett möte i Stockholm i dag ska hon passa på att besöka ett par av förmedlingarna och bjuda dem på hembakad rabarberpaj med vaniljsås. Förhoppningen är nog att de ska få ett ansikte, uppfattning om att hon är en trevlig person och lite gofika att tänka på när någon vill ha ett bra föredrag. Det är nog ingen dum idé. Självklart är det lättare att rekommendera någon som man har träffat.

I går var det alltså bakstuga i våningen under mig och dofterna steg upp till mig och gjorde mig glad för att rabarbern kommer till användning. Fem folieformar blev det och fyra av dem packade min syster och bar med sig när hon gav sig av i morse. Jag önskar henne ett stort lycka till.

DSC_0742Jag hade planerat att jag skulle ta mig in till Linköping idag för att besöka några affärer som inte finns här i min lilla stad. Men väder och mående sa ifrån och jag skjuter upp det till i morgon. Då ska i alla fall vädret bli lite bättre och det gör att det känns lite lättare. Min falska feber har varit lite lägre några dagar men det kan variera och är väldigt oförutsägbart. Idag har jag i stället rejäl huvudvärk. Förhoppningen är att både feber och huvudvärk ska hålla sig borta i morgon förmiddag så att jag kan göra mina ärenden. Jag känner att jag faktiskt tycker att det ska bli kul att komma hemifrån ett tag. även om det bara handlar om att göra en del inköp. Jag är nog inte en så inbiten eremit som jag trodde att jag hade blivit 😉

Nu ska jag kämpa mig igenom mitt träningspass. Det tar emot innan jag kommer igång men det hjälper mig och jag är lika glad och stolt varje gång jag har genomfört det. Moroten är att styrkan jag får ska hjälpa mig med återhämtningen efter transplantationen. Utöver det känner jag att det hjälper min värkande kropp ganska mycket. Inte svårt med motivationen då.


Ett mysterium

I morse gjorde jag som alla andra morgnar när jag har vaknat. Jag tog några stela steg bort till fönstret, drog upp persiennerna och fortsatte ut till vardagsrummet där jag halvliggandes på golvet gav min hund den vanliga godmorgonkramen. Jag vaggade vidare till hallen med Kasper i hälarna för att ge honom den godisbit han alltid får medan jag gör mig i ordning i badrummet. Där brukar stelheten försvinna och det gjorde den även i morse. Jag kunde gå som vanligt och, som de flesta människor gör när de har sovit en hel natt, satte jag mig på toan. Efter att ha gjort det jag skulle drog jag upp trosorna och kände något obehagligt, svidande under naveln. Nästan som om något rev mig och samtidigt la något svidande i såret. Det gjorde inte jätteont men kändes väldigt konstigt.

Naturligtvis tittade jag efter i tron att det var något i troslinningen som skavde. När jag såg vad det var skrek jag till och slog instinktivt undan den lilla geting som halvdöd kröp omkring under min navel. Hur i hela fridens namn (jag vill inte återge den svordom jag tänkte, det låter bättre med i fridens namn) hade getingen hamnat där? Har den krupit omkring på mig hela natten eller krupit in i värmen i min säng och hittat in i mina trosor medan jag har sovit? Eller fanns den i Kaspers korg och lyckades fastna i mitt nattlinne för att sedan ramla ner i trosorna när jag satt på toa?

Det sved ett tag så jag måste ha blivit rispad av taggen men det gick över ganska snabbt. Getingstick gör jätteont så jag kan inte ha blivit riktigt stucken. Det blev en väldigt liten röd prick men inte mer än så.

Vad hände då med den stackars getingen? Jag såg inte var den hamnade men efter att väldigt noga ha letat igenom de kläder jag skulle ta på mig och som låg i getingens färdriktning, hittade jag den på golvet. Den rörde lite på sig men jag insåg att den var mer död än levande så jag tog lite toapapper, krossade den och spolade ner den i toan. Hade den verkat frisk hade jag hämtat en burk för transport ut till frihet. No hard feelings från mig. Men tyvärr blev jag i stället en getingmördare. Frågan är bara om den var i dåligt skick redan när den hamnade på mig eller om den klämdes någon gång under natten.

Gissa om jag har undersökt min säng väldigt noga. Inga fler getingmysterier för mig.


Panik

Hur ska jag hinna allt och hur ska jag kunna orka allt jag känner att jag vill och måste. Jag kan inte bara se på hur allt förstörs för att ingen vill eller hinner ta hand om det. Och om jag orkar det jag vill, var ska allt få plats?

Ni kanske förstår att det är det som växer och går att äta som ger mig dessa panikkänslor. Just nu är det rabarbern som nästan exploderar av växtkraft. För någon vecka sedan tittade små röda knölar upp och nu är redan blomningen på gång. Stjälkarna är halvmeterlånga och en del ännu längre. Jag har plockat in en hel famn full med nyskördad rabarber och av en del blir det veganska rabarberpajer, lite blir till rabarberkompott och resten ska jag baka en långpannekaka med.

Nu tycker ni nog att jag är lite väl gnällig för det är väl alltid bra att ha lite i frysen att ta fram när man blir sugen. Ja, så är det men mitt problem är att det inte ens syns att jag har skördat så mycket jag kunde bära med mig. Dessutom har jag pajer och infryst, tärnad rabarber kvar sedan förra sommaren. Det finns massor av smarriga frestelser att använda rabarber i men allt ska helst ätas upp också. En liten ljusning finns. Min syster har köpt en ny kyl/frys och kanske får plats med lite fler bakverk i år. Kanske kan jag smyga dit lite kompott och någon kakburk utan att hon märker det 😉
image

DSC_0741Hädanefter få de som kommer på besök (inte många eftersom jag inte orkar med dem) och inte har egen rabarber inte åka härifrån utan ett stort lass med rabarber. Tyvärr är det väl så att nästan alla med trädgård har egen rabarber så det är nog inte så lätt att bli av med den på det sättet.

Likadant blir det när äppelsäsongen börjar. Våra sex äppelträd blommar så vackert nu men snart blir det massor av kart och sedan börjar gräsmattan översvämmas av fallfrukt som måste tas om hand. Förra året bakade jag kakor i parti och minut men jag tror inte att jag orkar skala så många äpplen i år. Men visst är det hemskt att behöva slänga korgvis med äpplen i komposten? Vi gav bort massor av äpplen förra säsongen men trots att jag bakade massor så blev det alldeles för mycket som förstördes.

DSC_0740Vi har även en krusbärsbuske, flera vinbärsbuskar och några körsbärsträd. En liten slånaronia kommer att ge oss ytterligare skördar om några år men ännu blir det inte mer än att det räcker med att man stoppar några i munnen när man går förbi.

Det är helt fantastiskt att vår trädgård kan erbjuda oss så mycket. Jag vill inte beklaga mig över det och jag ska försöka att bara vara glad för allt det vackra och goda. Men jag kan inte hjälpa att jag blir lite stressad av att inte kunna ta tillvara allt. Jag avslutar med en liten intern vink till min syster. Där har du en miljö som både är en energitjuv och en stor glädje 😉 Som en liten förklaring till er andra kan jag berätta att en av min systers föreläsningar handlar om hur olika miljöer hjälper eller stjälper oss och hur vi själva kan påverka dessa miljöer. Jätteintressant att lyssna på eller läsa om.

Nu är pajerna färdiga och jag ska gå och rensa och skära den sista rabarbern innan det är dags för lite lunch och en sovstund.


Sköna dagar

Min dotter kom med tåget för två dagar sedan och sedan dess har hon verkligen gjort allt för att bara njuta av tillvaron. Det känns så skönt för mig som mamma att se mitt hårt studerande barn kunna koppla av några dagar och läsa böcker som handlar om helt andra saker än juridik. Hon sitter ute i trädgården eller på min balkong i stort sett från det hon vaknar till ca halvåtta på kvällarna. Tänk att kunna göra så. Slå bort alla krav och ge sig själv tid att njuta av tillvaron. Hon förvånade mig lite när hon första dagen nästan lyriskt berättade om alla härliga minnen som sköljde över henne. Innan hon hann berätta vilka de minnena var tänkte jag på lite äldre minnen från våra somrar på bryggan i Optand men hon tänkte på hur det var förra sommaren. Kul att hon redan har hunnit få så positiva upplevelser här och att hon minns dem med glädje.

Jag och min syster har ägt det här huset i precis ett år nu så förra sommaren var vi här. Min dotter kom hit ganska ofta och precis som nu satt hon ute och läste större delen av dagarna. De lyckliga minnen hon pratade om var bl a när hon satt under äppelträdet och fick besked om att hon fått högsta betyg på C-uppsatsen. Hon minns också samtal som vi hade. Jag har berättat förut att mina barn gillar att grotta ner sig i diverse djupa samtalsämnen och jag älskar att både lyssna och delta. Min syster och hennes barn hänger också gärna på och många väldigt intressanta synpunkter och lärdomar har blivit resultatet. Den yngre generationen är nog en mycket mer analyserande och vetgirig generation än den jag tillhör och jag suger i mig och lär mig.

Det är verkligen härliga dagar nu. Vilken tur för alla som är lediga hela långhelgen. Bikinin åkte på för första gången den här säsongen och t o m jag orkade vara soldyrkare i 1,5 timmar. Helt underbart. Ännu bättre blir det när tätare lövverk ger mer insynsskydd men  åh, vad skönt det är med sol och värme.

Några bikinibilder blir det inte men väl en bild på delar av min familj under ett av äppelträden. Min dotter, Nalle, min syster och hennes son. Ännu en humlebild bjuder jag på och där får även Kasper och Nalle vara med.

DSC_0730 1 DSC_0744