Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2013

Mörker

Nu är mörkret här igen! Det är mörkt på morgonen när jag går med hundarna och mörkt även på promenaden efter middagen. Som tur är så hör jag inte till den grupp människor som mår dåligt av mörkret. För mig är det här den period då man får mysa med mysbelysning eller levande ljus och snart kommer brasan att spraka i kaminen om dagarna igen. Det som inte är så kul är att vägarna aldrig torkar upp när det har regnat. Det får mig att längta till lite kallare temperatur med frost på marken och vacker rimfrost i träden. Jag vill inte ha snö riktigt än, den får jag nog av under den långa vintern så den beställer jag till första advent. Innan dess ska vi njuta av solen på Teneriffa en vecka och sedan får det gärna sätta igång.

En morgon, när jag gick med min pannlampa, råkade jag rikta den in i skogen och möttes av fyra lysande ögon som stirrade tillbaka på mig. För några år sedan hade jag blivit lite rädd men nu är jag inte mörkrädd längre och jag förstod att det var rådjuren som stod där och väntade på att jag och vovvarna skulle vandra vidare så att de kunde komma fram. Efter ett tag rörde de på sig lite men de brukar vara väldigt lugna när de ser oss. De har vant sig vid oss och vet att ingen kommer att jaga dem. Vi brukar titta på varandra en stund och sedan går antingen de eller vi iväg.

I kväll var jag inställd på att, som vanligt på måndagar, åka till min italienskakurs men bara någon timme innan jag skulle ge mig iväg fick jag veta att den är inställd. Tråkigt när man tycker att något är roligt och ser fram emot det men inte så mycket att göra åt. Man blir lite ställd och vet inte riktigt vad man ska göra i stället men jag ska nog lyckas fördriva tiden den här kvällen också. Det blev ju tid för ett litet blogginlägg, även om jag egentligen inte har något att skriva om.

I morgon fyller minstingen 20 år och jag har lyckats installera skype så att vi ska kunna sjunga för henne båda två samtidigt. Tråkigt att inte kunna vara där hos henne men det är lite väl långt att åka för bara någon dag. Hon får nog en bra födelsedag i alla fall och vi ses ju i jul.

Annonser

Underbara människor

I dag känner jag mig full av positiva känslor och förväntningar på livet. Jag har ingen förklaring till varför men jag har insett att världen är full av underbara människor som sprider värme och kärlek omkring sig. Människor som vill finnas till hands för de som behöver dem och som hjälper både genom praktiska handlingar och genom att bara lyssna uppmärksamt. Även om det hör till deras arbetsuppgifter så krävs det ett stort engagemang och vilja att vara till hjälp att faktiskt vara ett stöd.

Jag vill inte nämna någon särskild person men jag blir så glad när jag hör talas om alla dessa fantastiska personer som orkar vara medmänniskor. De får mig att tro på en bättre värld och gör att jag kan förpassa alla mindre sympatiska människor till ett mörkt hörn av medvetandet,  där jag inte ser dem.

 


Snobberi

Jag ogillar starkt alla typer av snobberi! Att vara nedlåtande mot andra människor bara för att de inte passar in i just den kategori man själv tillhör är inte ok enligt mig. Det kan gälla allt från högutbildade som ser ner på lågutbildade, arbetande som ser ner på arbetslösa, friska som ser ner på sjuka till det motsatta att människor med lite lägre ambitioner ser ner på karriärister, de som lever på marginalen ser ner på de som sprider pengar omkring sig osv. Alla har åsikter om hur andra lever och om vad de gör med sina pengar och det är alltid den som uttalar sig som lever på rätt sätt.

Jag är inte annorlunda. Jag kan också kläcka ur mig åsikter om hur andra människor lever sina liv men jag har börjat tänka efter och inser att det finns absolut ingen anledning till att döma andras beslut om hur de vill ha det. Så länge en persons handlingar och livsstil inte direkt påverkar någon annans liv negativt så måste de ju få bestämma själva vad som är livskvalitet för just dem.

Undantag finns naturligtvis. Riktigt stötande åsikter och handlingar kan inte bara få passera och då menar jag inte när någon har en motsatt uppfattning om det vardagliga. Jag tänker mer på personer som skadar andra människor, fysiskt eller psykiskt, och där passar de flesta brottsliga handlingar in.

För övrig tycker jag att folk kan få leva sina liv efter sina egna önskemål och prioriteringar och att vi andra ska sluta vara så fördömande.

Vad var det då som satte igång denna tankebana? Jo, ett inlägg på fb av en vän till en vän. Allt som är för trivialt och bara uttrycker mysfaktor, bullbak och lycka är tydligen inte fint nog att skriva om och värdelöst att läsa. De flesta som kommenterade höll med men någon uttryckte en försiktigt formulerad mening om att vad som än gör folk lyckliga måste vara tillåtet att skriva om. Den kommentaren gillade jag! För mig är detta ett tydligt exempel på snobberi. Man behöver inte läsa allt och även jag bläddrar förbi en del inlägg men att nedvärdera alla som skriver om saker som gör dem glada kan hämma glädjen över att få uttrycka sig om det som får en att trivas. Om denna person bara vill läsa djupa, världsomvälvande inlägg så får han väl skapa en sådan fb-grupp och bara bjuda in de som passar in i den.

För min egen del så trivs jag med att få finnas i en värld som mestadels visar upp vardagliga och ofta trevliga situationer. Även lite tråkiga händelser beskrivs och blandningen känns riktig och mänsklig. Om det sedan är så att det ibland överdrivs och att bara vissa utvalda delar av någons liv visas upp, ja då får det väl vara så. För mig är fb ett lättsamt sätt att umgås på via nätet och ett sätt att hålla kontakten med de som bor längre bort.


En dag i mitt liv

I dag tog jag på reflexvästen på morgonpromenaden. Det var inte riktigt kolsvart men nästan och här på landsbygden är vi duktiga på det där med reflexer när vi är ute i mörker. Jag och hundarna möttes av en pannlampa ovanför en annan reflexväst och lite längre bort två lysande ögon, våra promenadkompisar Liz och hennes Raya. Vi hann med ca 1 timmes promenad och sedan var det bara för mig att göra mig i ordning för att åka till tandläkaren.

Tack vare min medicinering får jag nu subventionerad tandvård med 600:- per halvår så jag kommer att bli stamgäst på folktandvården hädanefter. Det är tandstenen som måste hållas efter eftersom den består av bakterier och jag ska utsättas så lite som möjligt för sådana. Jag har inte varit hos tandläkaren på tre år så det blev en del rensande och rotande men jag har i alla fall ingen karies och har nästan aldrig haft det heller. Min tandläkare tyckte att det räcker om jag kommer om 10 månader igen och efter lite förmaningar om att rensa på egen hand, helst varje dag, så åkte jag hem. Lite senare ringde hon mig och sa att jag måste höra av mig om jag får feber. Det är ett väldigt pjoskande med mig hela tiden men det är väl bara att tacka och ta emot.

Min man bjöd ut mig på lunch och vi åkte till Arctura, ett vattentorn i Östersund med restaurang i toppen. God mat och vacker utsikt gjorde gott för magen och själen och mätta och nöjda begav vi oss hem igen.

005 006

Väl hemma igen har jag varit i telefonkontakt med reumatologmottagningen tre gånger för att få klartecken för att stoppa i mig de piller jag ska ta varje onsdag. Jag har haft ihållande huvudvärk i 5 dagar och då är det lite tveksamt om jag får ta dem. Nu väntar jag på ett sista samtal efter att sköterskan jag pratat med har konsulterat läkaren. Även här känner jag att jag blir extra omhuldad med tillgång till ett telefonnummer som bara vi som har biologiska läkemedel får ringa. Jag börjar känna mig som en riktig VIP-patient.

Ett glatt besked fick jag i alla fall i dag. Läkaren från kirurgavdelningen, som har ansvaret för mina njurar, skickade ett brev där jag fick veta att båda njurarna nu fungerar som de ska och att ingen mer kontroll behövs förrän hösten 2015. Så himla skönt att slippa fundera på det längre.

Så har min dag hittills förflutit och förhoppningsvis ska jag inte behöva ha någon mer kontakt med vården på ett tag nu. Jag börjar bli lite trött på allt sådant nu.


Riskgrupp

Jag tillhör numera en riskgrupp och rekommenderas att vaccinera mig mot influensa. Även min man bör vaccinera sig för att skydda mig.

Det är så svårt att ta in att jag skulle vara annorlunda och mer skör nu än tidigare. Jag mår ju inte sämre på något vis utan snarare är det så att jag har blivit lite bättre. Det är så konstigt att det som behövs för att lindra värken är att försämra immunförsvaret. Så enkelt är det kanske inte men det är så det fungerar.

Jag ska vara snäll och lydig och göra som jag blivit uppmanad att göra men egentligen tycker jag bara att det känns onödigt. När jag läser informationen står det dessutom att anledningen till att nära anhöriga också bör vaccinera sig är att vaccinet inte fungerar lika bra för personer med nedsatt immunsystem. Varför ska då jag ta sprutan om det inte fungerar bra på mig? Dum fråga, jag vet, för lite skydd är bättre än inget men det verkar vara viktigare att personer i min omgivning vaccinerar sig.

Det här är egentligen bara en liten skitsak att ens fundera över men det finns en liten obstinat surkärring i mig som inte bara vill acceptera att jag måste göra som jag blir tillsagd. Ingen kan tvinga mig men jag kan inte komma på något bra skäl att säga nej. Det är lättast att göra som de säger för de ska ju veta bäst….eller?


Kanske är jag lite dum…

Jag har funderat lite grann senaste tiden. Förklaringen finns säkert där ute i cyberrymden någonstans men jag har inte riktigt ork att leta efter den. Eller kanske är det så att jag gillar att fundera och inte riktigt få veta hur det är. Livet blir lite mer spännande om man inte kan svaret på precis allt. Det här kanske är en sådan självklar sak att jag borde förstå den men då får jag väl erkänna att jag är lite dum i huvudet och att min slutledningsförmåga inte är riktigt som den ska.

Min fråga är: om det nu finns byggmaterial som har olika strukturer som styr hur ljuset bryts mot materialet och på så sätt kan få ögat att se en viss färg vilket medför att man inte behöver måla       t ex sitt hus, hur fungerar då alla färger?  Har blå ögonskugga en annan struktur än grön? Är färgpigment i målarburkarna bara olika strukturer på samma ämne och hur kan det funka i en skvalpande målarfärg? Behöver vi färger av olika slag när det bara är att ordna strukturen på materialet i stället?

Jag kan ställa hur många följdfrågor som helst men vill nog egentligen inte veta allt. Stackars alla barn om vattenfärger och kritor togs bort och de i stället bara fick leka med papper med olika strukturer. Fast det gör de väl redan, eller? När man klipper och klistrar och gör fina konstverk med olika färgade papper, då är det väl så man gör?

Det här är ju faktiskt inte nyheter för mig. Redan i fysiken i sjuan fick vi genom prismor se hur ljuset bryts och visas i olika färger och fick väl en del förklaringar som jag nu har glömt. Tyvärr så var inte fysik mitt älsklingsämne och jag tror inte att vi fick någon förklaring på det jag nu funderar över.

Om någon har någon bra och pedagogisk förklaring så får den personen gärna upplysa mig. Om inte så fortsätter jag att vandra i okunnighetens trakter ett tag till.


Slutgnällt

Nu har jag gnällt och ojat mig i de två senaste inläggen så nu känner jag själv att jag inte orkar med mer sådant utan nu måste det bli lite ändring. Det finns ju trots allt så mycket bra att skriva om och vad den här världen behöver är mer framtidstro och optimism. Man måste få skriva om världens avigsidor också men om man spyr för mycket galla jämt så tröttnar alla och vänder sig någon annanstans. Det är ungefär som när jag började bli sjuk och ägnade mig åt självömkan och problemsökande. Jag märkte väldigt snart att det inte skulle funka, varken med min familj eller för min egen skull, att fortsätta så och på något sätt lärde jag mig då att utgå från vad jag kan och glädjas åt det i stället för att älta mina svårigheter.

Den här helgen har vi inga särskilda planer förutom att Kenneth skulle vilja ut och åka nya bilen och då hägrar ett besök på Biltema (ca 20  mil härifrån. Det är som i reklamen 🙂 ) Själv skulle jag hellre ta mig ut i svampskogen och skörda trattkantareller så vi får väl se hur det blir. Kanske båda delarna eller inget alls. Vi gör helt enkelt det vi känner för när det är dags och kanske blir det att stanna hemma och skrota lite, det är skönt det med.

I går gick jag en vända i några affärer och kände mig så där barnsligt lycklig när jag såg hur julprydnader och belysningar började plockas fram. Det är jättetidigt men tänk så länge vi kan gå och mysa och längta till julfirande och familjeumgänge och nog åker i alla fall mina mungipor upp bland alla tomtar, ljus och stjärnor. Och tänk – när det är dags att sluta glädjas åt allt som hör ihop med julen, då är det januari och snart dags för vårvinter och värmande sol igen. Det går så fort och snart ligger vi här och stönar och pustar i solen igen (och njuter).