Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2013

Mörker

Nu är mörkret här igen! Det är mörkt på morgonen när jag går med hundarna och mörkt även på promenaden efter middagen. Som tur är så hör jag inte till den grupp människor som mår dåligt av mörkret. För mig är det här den period då man får mysa med mysbelysning eller levande ljus och snart kommer brasan att spraka i kaminen om dagarna igen. Det som inte är så kul är att vägarna aldrig torkar upp när det har regnat. Det får mig att längta till lite kallare temperatur med frost på marken och vacker rimfrost i träden. Jag vill inte ha snö riktigt än, den får jag nog av under den långa vintern så den beställer jag till första advent. Innan dess ska vi njuta av solen på Teneriffa en vecka och sedan får det gärna sätta igång.

En morgon, när jag gick med min pannlampa, råkade jag rikta den in i skogen och möttes av fyra lysande ögon som stirrade tillbaka på mig. För några år sedan hade jag blivit lite rädd men nu är jag inte mörkrädd längre och jag förstod att det var rådjuren som stod där och väntade på att jag och vovvarna skulle vandra vidare så att de kunde komma fram. Efter ett tag rörde de på sig lite men de brukar vara väldigt lugna när de ser oss. De har vant sig vid oss och vet att ingen kommer att jaga dem. Vi brukar titta på varandra en stund och sedan går antingen de eller vi iväg.

I kväll var jag inställd på att, som vanligt på måndagar, åka till min italienskakurs men bara någon timme innan jag skulle ge mig iväg fick jag veta att den är inställd. Tråkigt när man tycker att något är roligt och ser fram emot det men inte så mycket att göra åt. Man blir lite ställd och vet inte riktigt vad man ska göra i stället men jag ska nog lyckas fördriva tiden den här kvällen också. Det blev ju tid för ett litet blogginlägg, även om jag egentligen inte har något att skriva om.

I morgon fyller minstingen 20 år och jag har lyckats installera skype så att vi ska kunna sjunga för henne båda två samtidigt. Tråkigt att inte kunna vara där hos henne men det är lite väl långt att åka för bara någon dag. Hon får nog en bra födelsedag i alla fall och vi ses ju i jul.


Underbara människor

I dag känner jag mig full av positiva känslor och förväntningar på livet. Jag har ingen förklaring till varför men jag har insett att världen är full av underbara människor som sprider värme och kärlek omkring sig. Människor som vill finnas till hands för de som behöver dem och som hjälper både genom praktiska handlingar och genom att bara lyssna uppmärksamt. Även om det hör till deras arbetsuppgifter så krävs det ett stort engagemang och vilja att vara till hjälp att faktiskt vara ett stöd.

Jag vill inte nämna någon särskild person men jag blir så glad när jag hör talas om alla dessa fantastiska personer som orkar vara medmänniskor. De får mig att tro på en bättre värld och gör att jag kan förpassa alla mindre sympatiska människor till ett mörkt hörn av medvetandet,  där jag inte ser dem.

 


Snobberi

Jag ogillar starkt alla typer av snobberi! Att vara nedlåtande mot andra människor bara för att de inte passar in i just den kategori man själv tillhör är inte ok enligt mig. Det kan gälla allt från högutbildade som ser ner på lågutbildade, arbetande som ser ner på arbetslösa, friska som ser ner på sjuka till det motsatta att människor med lite lägre ambitioner ser ner på karriärister, de som lever på marginalen ser ner på de som sprider pengar omkring sig osv. Alla har åsikter om hur andra lever och om vad de gör med sina pengar och det är alltid den som uttalar sig som lever på rätt sätt.

Jag är inte annorlunda. Jag kan också kläcka ur mig åsikter om hur andra människor lever sina liv men jag har börjat tänka efter och inser att det finns absolut ingen anledning till att döma andras beslut om hur de vill ha det. Så länge en persons handlingar och livsstil inte direkt påverkar någon annans liv negativt så måste de ju få bestämma själva vad som är livskvalitet för just dem.

Undantag finns naturligtvis. Riktigt stötande åsikter och handlingar kan inte bara få passera och då menar jag inte när någon har en motsatt uppfattning om det vardagliga. Jag tänker mer på personer som skadar andra människor, fysiskt eller psykiskt, och där passar de flesta brottsliga handlingar in.

För övrig tycker jag att folk kan få leva sina liv efter sina egna önskemål och prioriteringar och att vi andra ska sluta vara så fördömande.

Vad var det då som satte igång denna tankebana? Jo, ett inlägg på fb av en vän till en vän. Allt som är för trivialt och bara uttrycker mysfaktor, bullbak och lycka är tydligen inte fint nog att skriva om och värdelöst att läsa. De flesta som kommenterade höll med men någon uttryckte en försiktigt formulerad mening om att vad som än gör folk lyckliga måste vara tillåtet att skriva om. Den kommentaren gillade jag! För mig är detta ett tydligt exempel på snobberi. Man behöver inte läsa allt och även jag bläddrar förbi en del inlägg men att nedvärdera alla som skriver om saker som gör dem glada kan hämma glädjen över att få uttrycka sig om det som får en att trivas. Om denna person bara vill läsa djupa, världsomvälvande inlägg så får han väl skapa en sådan fb-grupp och bara bjuda in de som passar in i den.

För min egen del så trivs jag med att få finnas i en värld som mestadels visar upp vardagliga och ofta trevliga situationer. Även lite tråkiga händelser beskrivs och blandningen känns riktig och mänsklig. Om det sedan är så att det ibland överdrivs och att bara vissa utvalda delar av någons liv visas upp, ja då får det väl vara så. För mig är fb ett lättsamt sätt att umgås på via nätet och ett sätt att hålla kontakten med de som bor längre bort.


En dag i mitt liv

I dag tog jag på reflexvästen på morgonpromenaden. Det var inte riktigt kolsvart men nästan och här på landsbygden är vi duktiga på det där med reflexer när vi är ute i mörker. Jag och hundarna möttes av en pannlampa ovanför en annan reflexväst och lite längre bort två lysande ögon, våra promenadkompisar Liz och hennes Raya. Vi hann med ca 1 timmes promenad och sedan var det bara för mig att göra mig i ordning för att åka till tandläkaren.

Tack vare min medicinering får jag nu subventionerad tandvård med 600:- per halvår så jag kommer att bli stamgäst på folktandvården hädanefter. Det är tandstenen som måste hållas efter eftersom den består av bakterier och jag ska utsättas så lite som möjligt för sådana. Jag har inte varit hos tandläkaren på tre år så det blev en del rensande och rotande men jag har i alla fall ingen karies och har nästan aldrig haft det heller. Min tandläkare tyckte att det räcker om jag kommer om 10 månader igen och efter lite förmaningar om att rensa på egen hand, helst varje dag, så åkte jag hem. Lite senare ringde hon mig och sa att jag måste höra av mig om jag får feber. Det är ett väldigt pjoskande med mig hela tiden men det är väl bara att tacka och ta emot.

Min man bjöd ut mig på lunch och vi åkte till Arctura, ett vattentorn i Östersund med restaurang i toppen. God mat och vacker utsikt gjorde gott för magen och själen och mätta och nöjda begav vi oss hem igen.

005 006

Väl hemma igen har jag varit i telefonkontakt med reumatologmottagningen tre gånger för att få klartecken för att stoppa i mig de piller jag ska ta varje onsdag. Jag har haft ihållande huvudvärk i 5 dagar och då är det lite tveksamt om jag får ta dem. Nu väntar jag på ett sista samtal efter att sköterskan jag pratat med har konsulterat läkaren. Även här känner jag att jag blir extra omhuldad med tillgång till ett telefonnummer som bara vi som har biologiska läkemedel får ringa. Jag börjar känna mig som en riktig VIP-patient.

Ett glatt besked fick jag i alla fall i dag. Läkaren från kirurgavdelningen, som har ansvaret för mina njurar, skickade ett brev där jag fick veta att båda njurarna nu fungerar som de ska och att ingen mer kontroll behövs förrän hösten 2015. Så himla skönt att slippa fundera på det längre.

Så har min dag hittills förflutit och förhoppningsvis ska jag inte behöva ha någon mer kontakt med vården på ett tag nu. Jag börjar bli lite trött på allt sådant nu.


Riskgrupp

Jag tillhör numera en riskgrupp och rekommenderas att vaccinera mig mot influensa. Även min man bör vaccinera sig för att skydda mig.

Det är så svårt att ta in att jag skulle vara annorlunda och mer skör nu än tidigare. Jag mår ju inte sämre på något vis utan snarare är det så att jag har blivit lite bättre. Det är så konstigt att det som behövs för att lindra värken är att försämra immunförsvaret. Så enkelt är det kanske inte men det är så det fungerar.

Jag ska vara snäll och lydig och göra som jag blivit uppmanad att göra men egentligen tycker jag bara att det känns onödigt. När jag läser informationen står det dessutom att anledningen till att nära anhöriga också bör vaccinera sig är att vaccinet inte fungerar lika bra för personer med nedsatt immunsystem. Varför ska då jag ta sprutan om det inte fungerar bra på mig? Dum fråga, jag vet, för lite skydd är bättre än inget men det verkar vara viktigare att personer i min omgivning vaccinerar sig.

Det här är egentligen bara en liten skitsak att ens fundera över men det finns en liten obstinat surkärring i mig som inte bara vill acceptera att jag måste göra som jag blir tillsagd. Ingen kan tvinga mig men jag kan inte komma på något bra skäl att säga nej. Det är lättast att göra som de säger för de ska ju veta bäst….eller?


Kanske är jag lite dum…

Jag har funderat lite grann senaste tiden. Förklaringen finns säkert där ute i cyberrymden någonstans men jag har inte riktigt ork att leta efter den. Eller kanske är det så att jag gillar att fundera och inte riktigt få veta hur det är. Livet blir lite mer spännande om man inte kan svaret på precis allt. Det här kanske är en sådan självklar sak att jag borde förstå den men då får jag väl erkänna att jag är lite dum i huvudet och att min slutledningsförmåga inte är riktigt som den ska.

Min fråga är: om det nu finns byggmaterial som har olika strukturer som styr hur ljuset bryts mot materialet och på så sätt kan få ögat att se en viss färg vilket medför att man inte behöver måla       t ex sitt hus, hur fungerar då alla färger?  Har blå ögonskugga en annan struktur än grön? Är färgpigment i målarburkarna bara olika strukturer på samma ämne och hur kan det funka i en skvalpande målarfärg? Behöver vi färger av olika slag när det bara är att ordna strukturen på materialet i stället?

Jag kan ställa hur många följdfrågor som helst men vill nog egentligen inte veta allt. Stackars alla barn om vattenfärger och kritor togs bort och de i stället bara fick leka med papper med olika strukturer. Fast det gör de väl redan, eller? När man klipper och klistrar och gör fina konstverk med olika färgade papper, då är det väl så man gör?

Det här är ju faktiskt inte nyheter för mig. Redan i fysiken i sjuan fick vi genom prismor se hur ljuset bryts och visas i olika färger och fick väl en del förklaringar som jag nu har glömt. Tyvärr så var inte fysik mitt älsklingsämne och jag tror inte att vi fick någon förklaring på det jag nu funderar över.

Om någon har någon bra och pedagogisk förklaring så får den personen gärna upplysa mig. Om inte så fortsätter jag att vandra i okunnighetens trakter ett tag till.


Slutgnällt

Nu har jag gnällt och ojat mig i de två senaste inläggen så nu känner jag själv att jag inte orkar med mer sådant utan nu måste det bli lite ändring. Det finns ju trots allt så mycket bra att skriva om och vad den här världen behöver är mer framtidstro och optimism. Man måste få skriva om världens avigsidor också men om man spyr för mycket galla jämt så tröttnar alla och vänder sig någon annanstans. Det är ungefär som när jag började bli sjuk och ägnade mig åt självömkan och problemsökande. Jag märkte väldigt snart att det inte skulle funka, varken med min familj eller för min egen skull, att fortsätta så och på något sätt lärde jag mig då att utgå från vad jag kan och glädjas åt det i stället för att älta mina svårigheter.

Den här helgen har vi inga särskilda planer förutom att Kenneth skulle vilja ut och åka nya bilen och då hägrar ett besök på Biltema (ca 20  mil härifrån. Det är som i reklamen 🙂 ) Själv skulle jag hellre ta mig ut i svampskogen och skörda trattkantareller så vi får väl se hur det blir. Kanske båda delarna eller inget alls. Vi gör helt enkelt det vi känner för när det är dags och kanske blir det att stanna hemma och skrota lite, det är skönt det med.

I går gick jag en vända i några affärer och kände mig så där barnsligt lycklig när jag såg hur julprydnader och belysningar började plockas fram. Det är jättetidigt men tänk så länge vi kan gå och mysa och längta till julfirande och familjeumgänge och nog åker i alla fall mina mungipor upp bland alla tomtar, ljus och stjärnor. Och tänk – när det är dags att sluta glädjas åt allt som hör ihop med julen, då är det januari och snart dags för vårvinter och värmande sol igen. Det går så fort och snart ligger vi här och stönar och pustar i solen igen (och njuter).


Att svika ett barn

Jag såg en dokumentär för någon dag sedan om en adoption som gick snett. Sedan dess har jag inte kunnat släppa tankarna på den stackars flicka, 5 år, som tillsammans med ett yngre syskon adopterades bort av föräldrar som trodde att de var döende i AIDS. Det danska par, som skulle bli de nya föräldrarna, verkade just så lyckliga och längtande som man föreställer sig att adoptivföräldrar ska vara och allt verkade bra.

Det de inte räknade med var att en 5-åring, som vuxit upp med sina biologiska föräldrar, har minnen och känslor och när hon rycks upp från sin, visserligen fattiga men även kärleksfulla, miljö och förväntas acceptera att följa med sina nya föräldrar så blir det problem. Det viktiga här är, enligt mig, att det aldrig kan vara barnets fel när hon inte motsvarar förväntningarna. Allt ansvar måste läggas på de vuxna som på olika sätt varit inblandade.

Den uppfattning jag fick av programmet var att flickan inte kunde knyta an till sina nya föräldrar och att hon därför blev besvärlig. Hon ville hem till sin mamma och till den plats där hon var född och i början visades hon mycket tålamod men efter hand började adoptivföräldrarna skuldbelägga henne. De kanske inte sa det till henne men i sina handlingar och i sitt kroppsspråk visade de det tydligt. De fick hembesök av en psykolog som gav rådet att de skulle ignorera sitt barn när hon var besvärlig. Allt inom mig skrek att: men för sjutton, ge henne kärlek i stället och det villkorslöst.

Till slut bestämde sig det danska paret för att de inte orkade med henne längre. De ordnade det praktiska och gick sedan in till flickan och berättade om sitt beslut.  Bilden av barnet, som satt på sin säng och såg ensam och olycklig ut, förföljer mig. Där satt hon och tittade på de som skulle älska, skydda och ta hand om henne och fick höra från dem att hon skulle flytta till ett barnhem i stället. Paret skulle fortfarande vara hennes ”mor” och ”far” men de skulle bara hälsa på henne någon gång ibland. Förutom att flickans ögon såg olyckliga ut blev de nu även rädda men hon satt bara lugnt på sin säng och sa ”ja” till allt de talade om för henne.

Det finns säkert massor av situationer och problem som aldrig visades i dokumentären men det gör egentligen ingen skillnad. Det pratas så fint om barns rättigheter men när det kommer till kritan så har de inget att säga till om. Hon, som redan kände sig sviken och övergiven av sina tidigare föräldrar, blev nu återigen sviken och övergiven av de som tog henne från sin invanda omgivning med en stor syskonkull och en stor samhörighet. Under tiden hade hennes biologiska föräldrar fått bromsmediciner mot AIDS och gick och grät över att inte få träffa sina yngsta barn mer.

När man adopterar ett barn ska det barnet behandlas som ens eget, det är en självklarhet. Hur kan det då komma sig att man kan behålla ett adopterat barn några år och om det blir besvärligt så kan man bara lämna bort det så att någon annan får ta ansvaret? De hade fått en stödfamilj men var inte nöjda eftersom den familjen var för bra och fick flickan att känna sig för väl till mods. De gav henne t o m presenter och det skulle de inte få göra för det var inte meningen att hon hellre skulle vilja vara där. I stället för att vara glada för sitt barns skull var det de egoistiska känslorna som tog över – om hon inte trivs här så ska hon inte få ha det bra någon annanstans heller.

Nu bor flickan på ett barnhem och får besök av sina adoptivföräldrar ett par timmar varannan vecka. Eller rättare sagt, de turas om att hälsa på henne så att det inte ska bli för betungande för dem.

Jag blir så arg och upprörd. Där bor hon på ett barnhem i sitt nya land medan hennes biologiska föräldrar sörjer över att de inte får ha henne hos sig. Jag vet inte hur den bästa lösningen skulle se ut men jag vet att så här får man inte behandla barn.

 


Återlämnad

Ända från början av min tre månader långa utförsäkring från sjukförsäkringssystemet har alla inblandade sagt att det var helt klart att jag skulle tillbaka dit så snart perioden var avklarad. Nu har jag gått igenom min tid i skamvrån och förnedringshörnan och får återigen känna att jag har några rättigheter. Under dessa tre månader har jag träffat min handläggare på arbetsförmedlingen tre gånger och haft tre, visserligen väldigt trevliga men även onödiga, samtal om saker som lika gärna hade kunnat avklaras genom korta telefonsamtal. Känner jag mig då stärkt och peppad av detta som vissa påstår är att hjälpa människor i utanförskap? Nej, inte ett dugg! Alla de resurser som sägs finnas för att hjälpa mig tillbaka till arbetslivet skulle lika gärna kunna erbjudas utan att ta ifrån mig självkänsla och ekonomisk trygghet. Det fungerade förut inom sjukförsäkringen med utredningar av medicinsk personal och arbetsprovning så varför det skulle vara bättre att få mig att känna mig kränkt och sparkad på innan jag erbjuds åtgärder är svårt att förstå. Detta är väl, om något, att placera folk i utanförskap.

I dag har jag varit på ett återlämningsmöte, som tog ca 10 min, och som alltid har jag träffat väldigt trevliga människor som gör sitt bästa för att jag ska känna mig väl till mods. Alla dessa personer som arbetar med att försöka hjälpa och peppa människor i min situation ska ha en stor eloge för att de orkar. De har oftast valt sina jobb just för att de vill hjälpa och stötta men måste samtidigt följa alla regler som hindrar deras ambitioner att faktiskt göra det. En del av de jag mött gör sitt bästa för att tänja på reglerna så långt det är möjligt utan att begå tjänstefel och ibland lyser deras frustration igenom det de måste säga. Jag önskar att de fick lite större inflytande över hur deras arbete ska skötas för dessa, oftast väldigt empatiska, personer måste ju vara de som erfarenhetsmässigt förstår sig bäst på hur deras arbete bäst ska ge resultat.

Även när jag senare på dagen pratade med min läkare förstod jag hans frustration över att om han skriver ett enda felaktigt ord i mitt sjukintyg så kan det gå illa. Han gav mig ett exempel på en liten bagatell som ledde till en lång rättstvist där han och hans patient till slut fick rätt. Vilket otroligt slöseri med en specialistläkares tid!

När jag började skriva detta inlägg visste jag inte att det skulle spruta så mycket bitterhet ur mig men nu känner jag att jag nog behövde vräka ur mig lite av detta. Jag har nog inte riktigt erkänt för mig själv hur påverkad jag blir av att bli behandlad som en sämre person än friska människor och nu kommer min ilska över hur jag och andra inte helt fungerande människor betraktas. Vetskapen om att de åsikterna inte finns hos de personer jag möter men hos de som styr över deras arbeten gör inte saken bättre. Det får mig bara att känna medlidande även med dem.

TACK TILL ALLA HÄRLIGA MÄNNISKOR SOM GÖR SITT BÄSTA OCH VILL VÄL TROTS ATT DE KÄMPAR I MOTVIND!


Logistikproblem och snälla barn

Som de flesta av er vet så älskar jag sol och värme. Det är få saker som slår känslan av en varm sol som smeker samtidigt som man ligger och halvsover i en vilstol nära vatten. Det i kombination med total kravlöshet ger mig en lyckokänsla som bara skulle kunna övertrumfas av vetskapen om att alla i min familj är friska och mår bra. Men sysslolösheten får inte bli för lång – en eller kanske två veckor är fullt tillräckligt – för sedan börjar rastlösheten slå rot och då är det inte lika härligt längre.

Jag hade gett upp hoppet om att vi skulle komma i väg till något varmt ställe den här hösten för logistiken verkade sätta stopp för alla sådana planer. Det är ju så att om man har tagit på sig ansvaret som följer med att ha hundar då får man rätta sig efter det och när nu en av våra älskade vovvar, med ålderns rätt, är så känslig och mår dåligt av stora förändringar så varken vill eller kan vi lämna bort honom till någon utanför familjen. Han måste få vara kvar i sin invanda miljö med någon han känner väl för att inte må dåligt med stress och kräkningar som följd. Enda lösningen för att vi ska kunna åka på solsemester är att något av våra barn kan komma och bo här och ta hand om hundarna.

Som tur är så har vi väldigt snälla barn som älskar våra hundar och som gärna turas om att vara med dem om de har möjlighet. Ändå är det inte så lätt att få ihop det med långa avstånd, skol- och arbetstider och andra saker som gör att man har svårt att komma ifrån. Tack vare att min man har möjlighet att mixtra med sina arbetstider och att vår son har en dryg veckas ledighet som han offrar för vår skull har vi i alla fall lyckats hitta en möjlighet att åka bort. Tyvärr är det så snävt med tid att vi måste åka härifrån innan sonen kommer och han måste ta tåget hem till sig innan vi hinner komma tillbaka så den här gången hinner vi inte träffa honom. Tråkigt men till jul samlas hela familjen här så vi får se fram emot det.

I början av november bär det i alla fall iväg till Teneriffa och just nu struntar jag faktiskt fullständigt i att det krockar med medicinsk behandling. Det får jag ta när vi kommer hem i stället och då lär jag väl få lite menande blickar från min läkare igen för att mina värden kommer att visa på ett lite för roligt leverne. Det ska jag inte ägna en enda tanke åt under semestern utan jag ska njuta av mycket och god mat och vin varenda dag och kanske någon drink och cigarett på balkongen emellanåt. Det är jag värd!!! Jag har lärt mig att det är viktigt att inse sitt eget värde så även om det är osvenskt så är jag inte rädd för att framhålla att jag är värd att få trivas och ha roligt.


Sökord

Det är lite kul att se vilka ord folk söker på när de hittar till min blogg. Många ord återkommer ofta och en del kanske bara en gång men det ord som hamnar högst upp på listan och med stor marginal är ”morfinplåster” Nästan varje dag letar människor efter information om detta och hamnar här hos mig. Tyvärr så får de ingen positiv bild av att använda sådana när de läser om mina erfarenheter men förhoppningsvis läser de även andra, mer objektiva och informativa, sidor.

Andra vanliga sökord är: trepartsmöte, vänster hand vet inte vad den högra gör, medelålders kvinna, cystoskopi och jämtländska smultronställen. I bland förekommer även ord som kvalster och koskräck bland sökorden följda av en lång rad ord som någon har sökt på bara någon enstaka gång.

Nu är det säkert så att alla som kommer hit, via t ex google, inte läser mina inlägg utan de kanske klickar bort den här sidan när de märker att det bara är en vanlig blogg. Trots det så är det lite roligt att tänka att helt okända personer bara råkar hitta hit av en slump och att de kanske läser några rader av det jag skrivit. Jag inbillar mig inte att jag påverkar någon på något sätt men ibland kan jag tänka att om jag känner så här inför de okända läsare som hittar hit, hur tänker då författare som vet att de blir lästa av stora massor av folk? Det måste vara svårt att hålla sig kvar på jorden och inte få storhetsvansinne. En del kanske blir rädda för att ha för stor påverkan på andra och slutar skriva och några ser nog möjligheterna med att få ut sina åsikter och kunna ändra sina läsares tankar, i alla fall lite.

Jaja, några sådana ambitioner har jag inte och jag skulle nog ändå tillhöra den första gruppen och vara rädd för vad jag skulle kunna ställa till med indirekt. Jag nöjer mig med att pränta ner mina tankar och upplevelser här och om någon någonsin blir påverkad av det jag skriver så hoppas jag att det är i positiv riktning.