Min blogg om allt och inget

Arkiv för april, 2017

Ännu mer glädje

Jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Kanske hade jag trott att det skulle dröja lite till men att det skulle hända har jag varit ganska övertygad om sedan länge. Min yngsta dotter, vars glädje över en anställning jag berättade om i går, berättade i påskhelgen att nu ska det bli bröllop. Ett sommarbröllop mellan henne och hennes fina, kloka och väldigt trevliga sambo och fästman. Åh, så glad jag blev och så mycket jag ser fram emot det.

Jag måste erkänna att jag för ett kort ögonblick tänkte att de är väldigt unga. Min dotter fyller 24 år i höst och hennes blivande make (tänk att få skriva så) hinner precis fylla 25 år. Men så kom jag på att jag själv bara var 22 år när jag gifte mig med min man och det gick ju bra. Vi fick nästan 30 år som gifta. Det blivande brudparet har, trots sin ungdom, hunnit vara ett par i snart sju och ett halvt år och de har varit sambo i nästan fem år. Efter att ha sett dem tillsammans så länge har jag inga tvivel. Jag vet att de har alla förutsättningar till ett långt och lyckligt äktenskap.

Det blir ett väldigt litet bröllop med bara den allra närmaste familjen och ett fåtal vänner. Som ni förstår är jag ganska nöjd med det. Det finns en liten oro för hur jag ska orka men erfarenheten säger att när det verkligen behövs så finns det reserver och jag får helt enkelt se till att ha en bra dag den dagen. Jag tänker boka ett hotellrum så att jag kan dra mig undan dit om det skulle bli aktuellt att göra så.

Min största uppgift den dagen blir att hålla ett tal till min dotter och hennes man. Jag ser faktiskt fram emot det. Jag har ingen erfarenhet av att hålla tal men det avskräcker inte. Det ska bli en rolig erfarenhet. Jag skänkte Znogge en liten tanke och konstaterade att här blir det i alla fall inte aktuellt med någon bröllopsdiet för min del. Om jag går ner i vikt framhävs min ”gravidmage” bara ännu mer så i stället har jag beställt en klänning som jag tror ska dölja bulan i alla fall lite. I min garderob hänger redan en nödlösning i fall den nya klänningen inte blir bra så det löser sig. Det vore väl något om brudens ensamstående, 55-åriga mor ger intryck av att vara gravid. Det intrycket kan förstärkas av att ingen alkohol förtärs 😉

Åh, så roligt detta ska bli men åh, så sorgligt att jag inte får uppleva detta tillsammans med min man och tillika brudens far.

Jag kan inte låta bli att bifoga några bilder på det fina paret.


Jag gick ut i trädgården och fotade…

…och det här är resultatet. Jag gillar närbilder. Troligtvis för att jag aldrig har haft en kamera som klarar så närgångna foton tidigare. Skärpan är inte helt perfekt och det finns säkert annat att anmärka på också. Men jag tycker att det är roligt och kanske blir jag duktigare med tiden.

Den här får hänga med trots att den är tagen inne. Det är st pauliaknoppen som nu har slagit ut.

Min syster har sått nytt gräs på ett litet område i trädgården. Här syns de första små grässtråna när de precis har grott.

Tänk att det finns så mycket spännande att titta på i en maskros. Undrar om det är pistiller och ståndare överallt eller om det är något annat.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag gillar verkligen humlor. Det är den insekt som jag blir gladast av att se.


Följetong

Det känns som om berättelsen om vår inneboende i källaren aldrig tar slut. Varenda gång jag går ner i källaren hoppas jag på att hitta en död råtta där nere och varenda gång konstaterar jag besviket att den är alldeles för smart. Jag har hört någonstans att råttor är smarta djur och oss har den lyckats lura länge nu.

Senast såg vi den i ett av min systers förråd, sittandes på och till hälften bakom en madrass. I dag ville min syster gå ner och rensa ut allt som råttan antingen hade förstört eller kunde förstöra. Jag agerade modig storasyster och följde med dit ner. På vägen ner föreslog min syster att jag skulle ta med mig en yxa och att hon skulle locka fram råttan och sedan skulle jag hugga den med yxan. Mitt motförslag var att använda en håv men då tyckte min syster att jag kunde slå den med en stekpanna i stället. Vi hade ganska kul åt detta ett tag och skrattade gott medan vi gick ner i källaren, utan yxa, håv eller stekpanna.

Jag gick in i hennes förråd och slog lite i hyllorna och skakade lite på madrassen och på den intilliggande bäddmadrassen. Inget hördes eller syntes så jag baxade först ner madrassen till min syster som gick iväg med den. Sedan skakade jag lite till på bäddmadrassen men vi konstaterade att det inte fanns någon råtta där så jag lyfte ner även den och min syster halvt bar och halvt släpade iväg den. När hon kommit några meter rasslade det till och ut från bäddmadrassen kom råttan i en väldig fart, sladdade runt en dörröppning och ilade in i ett av de andra förråden.

Min syster varken såg eller hörde något, så fort gick det, men jag hann följa den med blicken hela vägen från madrass till nya gömstället. Den råttan var definitivt inte död. Jag uppfattade att den var ca två decimeter lång, utan att räkna med svansen, och ganska smal. Jag kan inte låta bli att känna medlidande med den stackars varelsen som är livrädd och gömmer sig där nere. Men den kunde väl ha stannat i bäddmadrassen tills den hade burits ut ur huset och sprungit iväg där ute i stället. Jag har nu laddat alla råttfällor igen och hoppas på att den antingen ska äta mer råttgift eller fastna i en fälla.

Efteråt insåg vi att råttan mycket väl hade kunnat ramla ur bäddmadrassen när vi bökade med den och någon av oss hade kunnat få famnen full av råtta.


Glada barn = glad mamma

Det är inte så att mitt humör och min mentala hälsa är helt sammankopplade med mina barns mående. Men självklart påverkas jag av deras glädje, bekymmer, framgångar och bakslag. Just nu är jag uppe i molnen och svävar tillsammans med min yngsta dotter. Det känns som om hon glider fram på en räkmacka just nu och hon förtjänar det verkligen. Hela hennes liv är på god väg att bli precis så som hon önskar men i dag ska jag bara berätta om en del av det som gör oss glada.

Min dotter har kämpat i drygt nio terminer på juristprogrammet och i mars blev hon klar och kan nu kalla sig jurist. Eftersom hon, p g a några månaders sjukskrivning, blev klar lite senare än sina klasskamrater vill hon vänta med att bli firad tills hon har fått sitt examensbevis och i början av Juni ska vi ha ett lugnt familjefirande. .

Det var medan hon gick en kurs i IT-rätt som det roliga hände. Som de flesta studenter oroade hon sig en del för hur det skulle bli efter studierna. Skulle hon hitta ett arbete eller skulle hon bli en av alla de som travar omkring med sitt CV och besöker en mängd potentiella arbetsgivare? Kanske bli arbetslös. Men hon slapp det för hon blev upptäckt. En av de andra kursdeltagarna lyssnade på en av min dotters redovisningar och frågade efteråt om intresse fanns för att hjälpa henne på hennes arbete kanske en dag i veckan. Hon sa att hon arbetar på ett företag som sysslar med just det ämne min dotters redovisning handlade om och att hon hade blivit imponerad av redovisningen. Under det samtalet berättade hon även att hon redan tidigare hade lagt märke till intelligenta kommentarer från min dotter mellan föreläsningarna. Saker hon sagt till vänner i privata samtal.

Min dotter tackade glatt ja men tänkte att det skulle bli så få timmars arbete så att hon skulle kunna fortsätta studera eller försöka hitta ett heltidsjobb. Men efter några fler möten och samtal har hon plötsligt blivit erbjuden ett heltidsjobb och ska arbeta tillsammans med sin forna kurskamrat. Det visade sig att denna kvinna är delägare i den koncern där det aktuella företaget finns och dessutom har hon en hög chefsposition. Hon har många bollar i luften samtidigt och har bl a kommit tvåa i en tv-sänd intelligenstävling.

Min dotter är otroligt glad över att ha blivit upptäckt och utvald av denna begåvade kvinna. Jag är lika glad jag och samtidigt väldigt stolt. Jag vet att mina barn har hög intelligens alla tre, även om jag inte riktigt kan förstå hur de har hamnat så högt, och det är jätteroligt att den intelligensen uppmärksammas av någon som känner igen den och vill dra nytta av den. Men även engagemanget, passionen och viljan att hela tiden lära sig nya saker spelade in. Snart kommer även kompetensen att finnas där. Efter en inlärningsperiod kommer det att sitta och utvecklingsmöjligheterna är stora.

Nästa vecka börjar min dotter sitt arbete och sitt nya liv. Hon sprudlar när hon berättar om detta och det känns som om även hon är i hamn nu. Jag har aldrig tvivlat men jag har heller inte trott att det skulle gå så lätt. Jag tror inte på ödet men kanske på tur. Och i det här fallet var det verkligen tur att rätt person råkade gå samma kurs och dessutom behövde arbetskraft.

Det här blev ett riktigt skrytinlägg men om det är något man får skryta om så är det väl sina barn 😉 Tilläggas ska att det jag är mest stolt över när det gäller dem, är inte deras intelligens och framgångar, utan hur de är som människor.


Superråttan och ett något förvirrat sjukdomsresonemang

Jag gick ner i källaren för att städa lite i ännu ett av förråden där. Vår källare är 90 kvm, fördelat på 10 olika rum och en gång mellan alla dessa utrymmen. Det finns alltså många ställen för en liten varelse att gömma sig i, under eller mellan. Eftersom det är tydliga spår i råttgiftsklumpen, som visar att någon har gnagt i sig en hel del, så trodde jag att vår objudna gäst nu skulle ligga död någonstans. Det har inte luktat död råtta så lite tveksam var jag ändå. För några dagar sedan sa min syster att hon hörde krafsande där nere men jag försökte ignorera det och hoppades fortfarande att problemet var över. Därför blev jag besviken när jag, tidigare i morse, först hörde ett tydligt krafsande från ett av rummen och sedan såg en rörelse. Högst upp mot taket, på en hoprullad madrass, såg jag den. Den var till hälften dold bakom madrassen men jag såg att den rörde lite på sig. Jag hade ingen lust att röra madrassen för att få råttan att visa sig och det fanns det heller ingen anledning till. I stället suckade jag tungt och gick upp till min syster för att berätta om att vår superråtta fortfarande lever. Med råttgift i magen och utan matförråd. Möjligheten finns ju förstås, att den har samlat på sig ett förråd av hundmat någonstans där vi inte har tittat ännu. Kanske i något av de utrymmen den kan nå genom ett av alla de hål som går till något som kan vara ventilationstrummor eller liknande. Saneringsfirman sa att de skulle göra återbesök efter några veckor så de får väl hitta på något nytt.

Brun Råtta, Djur, Gnagare, Rat, Nager

 

 

Jag hade en tid hos min allmänläkare på vårdcentralen i går. Till henne går jag för att få sjukintyg eftersom mina leverläkare inte har koll på hela min sjukdomsbild. Den här gången skakade hon leende på huvudet och sa att ”visst är det trevligt att träffas men det är ingen mening med korta sjukskrivningar så nu sjukskriver jag dig ett år”. De ”korta” sjukskrivningsperioder hon pratade om har varit ett halvår i taget men allt beror ju på vad man jämför med. Vi hade inte så lång tid på oss men vi hann ändå beröra min optimism om framtiden och jag berättade att jag har vissa funderingar på om jag kanske behöver plockas ner på jorden och vara realistisk.

Alla mina planer och allt jag ser fram emot utgår från att jag ska må väldigt mycket bättre en tid efter transplantationen. Den senaste tiden har jag haft mer värk i övriga delar av kroppen än vanligt och det har fått mig att inse att det aldrig kommer att bli så bra som jag har föreställt mig. Värken i högerbenet kommer fortfarande att förhindra långa bilresor, min rumpa klarar inte av att sitta länge när jag inte längre får äta citodon, mina höfter och ländryggen kommer att sätta gränser för hur långt jag kan vandra, alla övriga kroppsdelar kommer att turas om att värka. Det som var mitt värsta problem, den odiagnostiserade värken i bröstryggen, som gjorde att jag inte orkade hålla mig upprätt utan stöd mer än ca en halvtimme, ger mig en del att tänka på.

Det var det enda jag hittade en lösning på. Jag upptäckte att jag kunde sätta en TNS-apparats fästplattor på varsin sida om den värkande delen och tack vare de elektriska impulserna vara nästan smärtfri. Den lösningen fungerade så att jag kunde gå långa promenader men var inget jag kunde använda hela tiden. Ändå gav den mig en otrolig frihet. Nu undrar jag om det kan vara så att min växande lever har påverkat den smärtan på ett positivt sätt. Jag vet att kroppens tyngdpunkt flyttas lite och att ryggrad och höfter kan påverkas. Jag har fortfarande ont i bröstryggen men jag får inte samma panikskapande supersmärta med illamående och fokuseringssvårigheter när jag går en halvtimmes promenad. Jag har inte använt TNS-apparaten på drygt två år eftersom jag inte går långa promenader nu men förut satt jag en lång stund och flämtade av smärta efter en halvtimme utan stöd och nu känner jag bara att det är besvärligt.

I mina tankar kan det gå åt två olika håll. Antingen går det tillbaka till som det var innan levern blev så stor och då kommer jag att ha väldiga smärtor i bröstryggen, eller så var det kanske levern som påverkade ryggen från början, när det började göra ont, och när den påverkan är borta kanske smärtan försvinner helt. Ingen har ju kunnat säga vad den beror på så det kanske inte är helt omöjligt. Det finns en tredje möjlig förklaring till att jag mår lite bättre i bröstryggen nu. Jag knaprar ju faktiskt starka smärttabletter och det är ju inte helt ologiskt att det är därför jag mår bättre. Men eftersom jag sällan tar smärtstillande på morgonen stämmer inte det riktigt. Det är ju då jag går min halvtimmes promenad.

Som ni märker är det ingen riktig ordning på mina tankar när det gäller min smärtproblematik och jag förväntar mig inte att ni ska orka hänga med i mina funderingar. Det jag ville förmedla var min insikt om att livet inte kommer att bli så perfekt som jag försökte intala mig. Jag kommer att orka mycket mer men jag kommer fortfarande att vara ganska begränsad p g a smärta och det måste jag erkänna för mig själv. Det ska inte hindra mig från att göra det jag har planerat men det kanske gör att jag planerar in lite tid för återhämtning och tar lite längre tid på mig under de kommande aktiviteterna. Jag måste även vara beredd på att skjuta upp vissa saker om kroppen säger ifrån. Men trots detta ser jag ändå framåt med glädje och längtan. Det är nog bra att vara realistisk men det ska inte hindra mig. Jag ska resa, både inom och utom landet, och jag ska vandra och se massor av vacker natur. Och tänk om det är så att all värk, som inte beror på fibromyalgin, plötsligt är borta efter operationen. Man kan ju i alla fall drömma.


Undrar hur många inlägg om aprilväder som skrivits

Här kommer ett till.

I vanliga fall går jag morgonpromenaden och min syster övriga promenader med hundarna. Vi har delat upp det så för att jag är morgonpigg och mår bäst tidigt på dagen medan hon gärna väntar lite för att sedan gå de längre och snabbare promenaderna lite senare. I bland är min syster inte hemma och kan ta ut hundarna eftersom hon tillhör de arbetandes skara. Då får hundarna nöja sig med mig och det är mycket tråkigare. Jag orkar inte med dem mer än två promenader och eftermiddagsturen blir ganska kort, bara ca 20 min. Mitt på dagen släpper jag ut dem i trädgården för att uträtta behoven och vid fint väder tillbringar vi lite mer tid där ute.

Jag försöker intala mig själv att de klarar sig bra med detta eftersom Kasper är drygt 14 år och Nalle blir snart 11 år. Men jag tror inte riktigt på mina egna argument för friskare och piggare gamlingar får man leta efter. Visst märks det på Kasper att han är gammal men när han har skakat av sig stelheten, efter att ha rest på sig, så travar han med på promenaderna utan problem. Min syster, som har högre tempo, säger att han inte brukar sinka dem förutom i de brantaste uppförsbackarna. Han skuttar inte uppför dem längre utan där sackar han efter lite. Jag vet att båda hundarna blir glada när de får ge sig ut på längre äventyr med min syster men nu är det som det är och de slipper i alla fall vara ensamma om dagarna.

Min syster har blivit en riktig globetrotter som ser sig om i världen. Nyss var hon i Amsterdam och nu är hon i Vasa i Finland. Därför var jag och hundarna ute tillsammans på eftermiddagen. När vi började gå var det riktigt skönt ute och solen visade sig en väldigt kort stund. Jag hittade en liten tibast och grämde mig lite över att inte ha nya kameran med mig. Men Nalle gjorde sitt bästa för att optimera förhållandena och agerade bakgrund till den lilla busken. Skärpan är inte den bästa men den syns i alla fall betydligt bättre mot hans vita päls än mot det spräckliga gräset. När vi vände hemåt började det småregna och strax efter det kom en hagelskur. Det tog ca 10 minuter att gå hem och när vi såg huset började stora snöflingor falla. På vår 20-minuterspromenad fick vi alltså uppleva fyra olika vädertyper. Riktigt aprilväder.


Regn är bra

En lite desperat rubrik kanske och ett försök till att övertyga mig själv om att det faktiskt är så. Jag hade noga koll på min väderapp och samma dag som jag köpte min nya kamera passade jag även på att köpa gräsmattegödsel som bekämpar mossa. Vår gräsmatta består mest av mossa, olika slags ogräs och en hel del fina små blommor, typ tusenskönor och någon sort som brukar växa i stenpartier. Varken jag eller min syster orkar försöka gräva bort allt detta eller använda en mossrivare (tror jag att det heter). I stället har vi googlat efter andra möjligheter och det minst arbetsamma sättet att få en fin gräsmatta verkar vara att strö ut denna gräsgödning tre gånger med ca sex veckors mellanrum.

Vi har båda för oss att vi någon gång har hört att gödsling ska ske när det regnar eller väntas regn. Detta för att inte brännskada gräsmattan. Jag vet inte om det stämmer men det är i alla fall därför jag har haft sådan koll på min väderapp. Efter hundpromenad och en stunds vila hade jag planerat att gå ut och gödsla. Jag tar gärna på mig den sysslan eftersom jag ofta får se min syster sköta alla lite tyngre trädgårdssysslor. När det finns något som jag, i min skröplighet, orkar göra så blir jag glad för att jag också kan bidra lite.

När jag kände mig redo ringde min telefon och min andra syster tjoade glatt i luren. Självklart ville jag hellre prata med henne än gödsla så jag stoppade om mig själv med min mysfilt och gjorde mig redo för en stunds trevligt utbyte av information. Det resulterade i skrattkramp och jag trodde nästan att jag hade skrattat sönder en cysta, så ont fick jag. Det kanske inte låter så roligt men hennes beskrivning, av hur hon i går kväll fick ett sms med information om att larmet hade gått på en viss adress och att hon inte hade en aning om vad som fanns på den adressen, gav mig associationer och bilder i huvudet som var kul. Hon ringde mig för att fråga vilken adress vi har (hon har faktiskt varit här flera gånger) och om det förhåller sig så att vi har ett larm och om det gick på i går kväll vid halvelvatiden.

Jag kunde bekräfta att både adress och larm var vårt och att vår lillasyster, efter att ha larmat i går kväll, såg att hennes hund ville gå ut i trädgården. I sitt trötta tillstånd glömde hon larma av igen och en liten stund tjöt det i hela huset. Jag hade precis lagt mig och när jag hörde tjutandet förstod jag ungefär vad som hade hänt. Dessutom öppnade min syster dörren mellan våra lägenheter och skrek att det var hon som hade glömt larma av. Ingen panik hos mig alltså. Lite mer oro blev det hos vår storasyster som varken visste att vi har ett larm eller att hon tydligen står på listan över vilka som ska kontaktas om något händer (i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte heller visste, eller kom ihåg, att hon står uppsatt där). Hon visste inte heller vilka kodord som vi och larmoperatören ska ge varandra vid kontakt. Så om hon hade ringt det nummer som angavs i sms:et så hade hon inte fått någon information från dem.

Nu vet vår storasyster hur det förhåller sig med detta och hon har fått veta vilka kodord som gäller. Jag fick, som sagt, väldigt ont av skrattandet och ni vet ju att jag dessutom blir väldigt trött av att prata (har med hoptryckta lungor att göra och att jag har svårt att få tillräckligt med syre när jag gör något mer än bara andas) så jag blundade en liten stund men jag hade ju bestämt mig för att gödsla och regnet hängde i luften. Envis och bestämd gick jag ut och slängde ut de väldigt små kulorna. Halva gräsmattan gödslade jag för ca två veckor sedan men gödslet tog slut så därför var jag tvungen att vänta till nästa rejäla regnväder. Nu är hela gräsmattan behandlad och kanske blir det bra eller så resulterar det bara i att min syster får klippa gräset lite oftare ett tag framöver. Det är hennes jobb eftersom hon vill ha en muskeldriven, motorlös gräsklippare. Jag brukar trimma lite i kanterna med grästrimmern och det är alldeles tillräckligt tungt jobb för mig.

Nu blev det väldig mycket som avvek från ämnet, att regn är bra. Men så blir det när fingrarna skriver det som ploppar upp. Egentligen ska man aldrig skriva rubriken innan inlägget är klart. Jag får väl avsluta med att konstatera att regn är bra för gödslade gräsmattor, potatisodlingar, grundvattennivå och för att motverka brandrisk i skog och mark. Dessutom behöver alla blommor och buskar i trädgårdarna vatten och alla vi villaägare slipper gå och kånka på vattenkannor när vi ska vattna i krukor och blomlådor. Det finns säkert massor av insekter som uppskattar att dricksvatten samlas i lövverken och tänkt så gott det luktar, efter en lång och dammig sommarperiod, när det äntligen regnar och världen ser ren ut igen.

 


Vart tog råttan vägen?

Vi har varken hört eller sett den på ett tag nu och den har inte heller lämnat några nya spår efter sig. Att det är en råtta fick vi bekräftat när skadedjursmannen var här sist. Det var ingen tvekan om det, sa han. Vi har kollat råttgiftsåtgången och det har gnagts en del på det stora block av gift som ligger i en låda. I förmiddags städade jag ur ett av mina förråd i källaren, det som hade flest och tydligast spår av råttan. Det jag tidigare trodde var råttbajs visade sig, vid en närmare koll, vara söndertuggad svart plast och längst in, under en del bråte, hittade jag ett stort förråd av hundmat. Självklart ville råttan inte använda matförrådet som toa och det var jag tacksam för när jag städade bort allt.

Jag gissar att det var mycket mer hundmat där tidigare. Lite beundran känner jag inför allt jobb den har lagt ner på att flytta maten från säcken, flera meter därifrån, och till sitt hörn. När jag tog bort hundmaten från källaren trodde jag att råttan snart skulle bli desperat och hungrig och kanske leta sig ut igen. Nu förstår jag att den har haft det ganska bra där nere i källaren. I alla fall tills den åt av råttgiftet. Undrar om den ligger någonstans och om det snart ska börja lukta rutten råtta. Jag skulle gärna vilja hitta den och slänga den i soporna innan det händer. Jag är innerligt tacksam för att det verkar ha varit bara denna enda råtta och inte en hel familj som snabbt började föröka sig.

Jag hade bara mobilen med mig ner i källaren så det här blev en återgång till den sortens fotografering.

Jag fortsätter att utforska min kamera och ni får försöka stå ut med mina mer eller mindre bra experiment ett tag. I går kväll satt jag i soffan och fotade samma motiv med olika effektlägen. Jag vet inte vad man ska ha alla dessa inställningar till men det är ju kul att testa.

DSC_0052-1DSC_0055DSC_0058DSC_0049DSC_0051DSC_0053

 

 


I dag är min blogg en fotoblogg

Jag försöker förstå mig på min nya kamera men jag inser att det krävs massor av misslyckanden innan jag kan säga att jag kan fotografera. Här bjuder jag på några av de bilder som blev relativt bra. Jag förstår mig absolut inte på makroläget på teleobjektivet. Det går inte att fota nära utan man måste hålla kameran flera meter ifrån och sedan zooma in. De närbilder som är här nedan har jag tagit med standardobjektivet, närbildsinställning och sedan har jag beskurit dem så att det ser ut som om jag har kommit väldigt nära. Är det så man ska göra eller har jag ett stort mysterium att lösa? Ge mig gärna tips och undervisning.


En sann saga

Det var en gång en kvinna som levde lycklig tillsammans med sin man och sina barn på den jämtländska landsbygden. Livet var inte alltid en dans på rosor men ändå växte sig kärleken starkare ju längre tiden gick och vissa perioder hittade kvinnan och hennes man nyförälskelsen igen. När barnen blev vuxna och flyttade till andra orter fladdrade ett uns av oro förbi. Skulle livet bli tomt och tråkigt nu när det bara var kvinnan och mannen kvar. Paret bestämde sig för att inte bli sittandes och längta efter barnen. De fortsatte med allt det som de förut hade tyckt om att göra tillsammans men oftare och utan att fundera på logistiska familjeärenden.

En dag föreslog mannen att de skulle köpa en lite bättre kamera än de som deras mobiler tillhandahöll. Paret gjorde många utflykter till natursköna platser och mannen hade också en längtan efter lite seriösare fågelskådning. Ja, sa kvinnan direkt. Enligt mannen var kvinnan oftast väldigt lättövertalad och gick med på det mesta och en systemkamera vore trevligt att ha. Varken kvinnan eller mannen hade någon kunskap eller erfarenhet av fotografering, förutom med enkla kameror och videokameror. Därför köpte de en nybörjarkamera och tänkte att bättre utrustning kan vänta tills de visste hur intresset skulle utvecklas.

Eftersom mannen var den tekniskt intresserade lät kvinnan honom ”leka” med den nya kameran i lugn och ro och tänkte att han sedan skulle visa henne vad han hade lärt sig.  De planerade att ta många fina kort med sin kamera när de skulle åka på husvagnssemester två månader senare och förmodligen skulle de också investera i ett teleobjektiv. Kvinnan hann lära sig de mest elementära funktionerna på kameran innan det var dags för mannen att åka iväg för att arbeta en vecka på annan plats.

Mannen kom aldrig hem igen och kameran blev liggandes i en låda. Den följde med när kvinnan flyttade från alla minnen och den blev liggandes i sin låda i nästan tre år. Den hade nog fått fortsätta att ligga där om inte kvinnan hade blivit inspirerad av framför allt en blogg. Plötsligt tyckte kvinnan inte att hennes halvdåliga mobilbilder dög längre. Hon ville också kunna ta fantastiska närbilder på mossor och blåsippor och hon tänkte även framåt till när hon ska ta sig ut i världen eller upp i fjällen och fotografera underbara vyer.

Kvinnan letade fram kameran och tog upp den ur lådan. Hon letade på nätet efter teleobjektiv som skulle kunna passa och en dag åkte hon in till stan för att köpa ett objektiv. Nu blev det inte riktigt som kvinnan planerade. Hon hade inga kunskaper om terminologin inom fotokonsten och hade förstått fel när hon läste informationen om det utvalda objektivet. Det passade inte alls ihop med kameran. Den vänliga säljaren försökte inte pracka på kvinnan en helt ny utrustning utan han gjorde allt för att hjälpa henne att hitta ett passande objektiv. Tydligen var kvinnans kamera för modern i den del där man kopplar ihop kamerahus och objektiv (har glömt vad det heter) och inga sådana objektiv fanns att köpa i den stora butik hon besökte. Försäljaren letade på nätet för att hjälpa kvinnan och han hittade en sajt från en helt annan kedja där det fanns passande objektiv.

När kvinnan såg priserna konstaterade hon snabbt att det skulle inte skilja mycket i pris om hon köpte det tänkta objektivet och investerade i en ny, lite bättre kamera. När hon sa det till försäljaren höll han med om att hon skulle få en ”riktig” systemkamera till inte alltför stor prisskillnad i stället för att använda den ”hybrid” hon tidigare hade. Kvinnan visste inte att hon hade haft en hybrid men försäljaren var nog smart som sa så. Det känns ju roligare att ha en riktig än en hybrid och kvinnan föll för det. Han la till att hybriden faktiskt var en bra kamera den också.

Kvinnan kom hem, glad och nöjd och väldigt trött (varför kan inte sittplatser placeras ut lite strategiskt) med en ny utrustning som hon nu ska lära sig att använda. Hon slängde ur sig en fråga till systersonen om ifall han kunde vara intresserad av den nästan oanvända ”hybriden”. Han fick den väldigt billigt och även han blev glad och nöjd. Kanske kan kvinnan och systersonen ha nytta av varandra och lära sig en del tillsammans. Troligtvis halkar kvinnan efter rejält men å andra sidan har hon nu en lite mer avancerad utrustning. Inte på något sätt en proffsutrustning men, enligt försäljaren, en väldigt bra nybörjarutrustning.

Tack till de som inspirerat mig med fina foton och speciellt till Anneri, vars naturbilder fick mig att längta efter ett gäng egna blåsippsbilder där varje detalj syns och där solen skiner genom kronbladen 🙂

 


Vem förstår sig på humör

Hur kan jag känna mig så glad när jag egentligen borde ge efter för vemod, nostalgi och besvikelse? Vad är det som påverkar mitt humör så att jag, trots lite uppgivna tankar, ändå mår så bra mentalt och faktiskt inte låter mig sänkas. Jag vet inte vad för slags hormoner eller andra ämnen som bestämmer över mitt mående men jag är tacksam för att just jag tydligen har ett överflöd av den sortens kroppsegna ämnen.

Varför funderar jag på detta i dag? Det har flera orsaker. Min mamma skulle ha fyllt 81 år i dag. Men hon blev bara 60 år och jag kan inte fatta vart de 21 åren har tagit vägen. Jag har så mycket jag skulle vilja prata med min mamma om och längtan och impulsen att vilja ringa henne försvinner aldrig helt. Min mamma dog alldeles för tidigt efter flera olika cancerdiagnoser. När jag tänker på henne är det ofrånkomligt att tankarna även hamnar hos min pappa, som bara blev 56 år (nästan 57), och naturligtvis hos min man, som togs ifrån mig när han bara var snart 55 år. Lika gammal som jag blir i år. En del av mig undrar varför alla måste försvinna från mig alldeles för tidigt och självklart känns det jobbigt och vemodigt. Jag tittar på vänster hands ringfinger där förlovnings- och vigselring fortfarande sitter kvar. De kommer alltid att vara där. Jag försökte ta av dem när jag fick ett litet fukteksem under dem men jag klarade det inte. Kanske borde jag ta av dem för att verkligen få ett avslut men jag vill inte det. I bland blir jag lite ledsen av att se dem men oftast ger de mig glädje.

En annan orsak till att mitt humör borde vara dämpat är att jag pratade med patientkoordinatorn på Sahlgrenska och fick veta att jag nu är den som har väntat näst längst på listan men att jag ännu inte har hamnat i den prioriterade gruppen. Förmodligen händer inget under sommaren. Jag hade verkligen hoppats på att slippa ha det så här en sommar till. Men konstigt nog gick jag ner till min syster och sa glatt att nu behöver vi inte oroa oss för hundpassning förrän till hösten. Sedan kom de lite jobbigare känslorna men jag börjar bli ganska duktig på att skjuta dem åt sidan och acceptera situationen. Men när alla ni andra längtar efter varma dagar kommer jag inte att sälla mig till er. I stället vill jag helst gå i ide och vakna när de lite kyliga dagarna återkommer. Jag tänker inte köpa fler mammakläder så jag ska gå igenom min sommargarderob och se vad jag har som går att använda. Toppar är inget problem. Där har jag redan sett till att rätt storlek finns. Värre är det med kjolar och byxor i olika längder. Men det finns ju resårband att förlänga midjemåttet i byxor med 😉

Nu, medan jag skriver detta, känner jag att humöret inte är lika uppåt som innan. Men det blir snart så igen. Kanske är jag innerst inne lite lättad för att ingreppet skjuts upp. Kanske finns där en liten oro i alla fall och nu är läget status quo ett tag till. Saknaden efter mina bortgångna familjemedlemmar kommer och går men stannar numera inte kvar och kväver mitt goda humör länge i taget. Jag har sagt det förut och det stämmer: jag är en glad skit och det finns alltid saker att se fram emot. Vad som styr att jag oftast ser de sakerna vet jag inte men huvudsaken är ju att det är så.

Min absoluta favoritbild på min mamma och pappa.


Åter till vardagen

Efter några dagar tillsammans med mina ungar är nu allt som vanligt igen. Min syster har dessutom kommit tillbaka från sin vistelse i Amsterdam, där hon både har fått mycket inspiration på en konferens och vandrat i timmar på stadens gator och återupplevt minnen från det halvår hon spenderade där för 25 år sedan.

Påskhelgen har varit precis så mysig som jag visste att den skulle bli. Som vanligt har vi fördjupat oss i många samtalsämnen men när mina två äldsta barn förlorade sig in i programeringens värld och språket plötsligt bestod av if-satser, algoritmer, formler som gör att något ”kallar” på något annat och många andra specialtermer, då slutade jag försöka hänga med. Jag passade på att kolla lite på nätet i stället medan jag, med tillfredsställelse, hörde hur mina barn skrattade och med stort engagemang och intresse tillsammans försökte komma fram till olika slutsatser. I min värld finns det inget bättre än när ungarna bevisar att de trivs så bra tillsammans och har stort utbyte av varandras kunskaper och åsikter. Det fantastiska är att jag får uppleva det om och om igen när vi träffas allihop.

När de är här blir jag glad för så löjligt små saker som att det plötsligt hänger fyra handdukar på krokarna i badrummet. Det ger helt enkelt en bra känsla.

Mitt påskris, som egentligen är forsythiakvistar, behagar äntligen blomma nu när påsken är över. Jag har plockat bort allt annat påskpynt men riset får nog stå kvar några dagar till.

Snön har nästan smält bort för den här gången. Kanske är det verkligen dags för våren att helt ta över nu. Morgnarna är visserligen fortfarande frostiga men det är bara skönt att promenera på frusen mark. När snön precis hade fallit hittade jag en liten frusen stackare på vår skogsstig. Den lilla kopparödlan hade hittat ett fotspår där den kanske sökte lite värme från marken. Dagen efter låg den kvar på samma ställe men i en annan ställning och i morse var den borta. Jag vill gärna tänka att den överlevde och att den nu har fått tillräckligt med kraft för att fortsätta leva ett bra kopparödleliv.

Jag var väldigt osäker på vad det var för slags varelse. Runt Storsjön i Jämtland är det så kalkhaltigt att ormar och liknande djur inte trivs. Jag har alltså ingen vana vid kräldjur men efter en fråga på fb fick jag besked om att det är en kopparödla. Innan dess googlade jag och fick, för ett kort ögonblick, för mig att det var en majsorm. De kan se ut på många olika sätt och en av bilderna visade en orm som var väldigt lik den här. Men majsormar finns inte vilda i Sverige 😉 så jag insåg ganska snabbt att det var en av tre arter: snok, huggorm eller kopparödla. Liten och söt är den i alla fall men jag höll ändå hundarna på betryggande avstånd ifrån den.


Aprilväder

I morse var världen vit…igen. Jag borde nog ha suckat och tyckt att det var helt fel men jag blev glad. Varför vet jag inte. Det bara kändes kul och fint. Hundarna blev också glada och nosade runt ordentligt i snön för att sedan fnysa och nysa. Några som inte trivdes lika mycket var de blommor som kämpat sig fram och längtade efter sol och värme. De stackars blåsipporna tyngdes ner av snön och de små vitsippsknopparna såg nästan ut som om de huttrande försökte krypa ner i den skyddande jorden igen.

Att jag är så glad, trots vädret, beror troligtvis på att alla min underbara ungar är här. Alla tre. De kom med tåget i går och jag bara älskar att ha dem här. Jag är inte direkt objektiv men mina ungar är världens finaste. Roliga, spirituella, intressanta och ibland väldigt barnsliga. De har allt!

Efter middag och en stunds slummer överraskade jag min son med att komma med en kombinerad påsk- och grattis-till-examen-tårta. Det är två år sedan han blev lokförare men av någon anledning blev det inget firande då. Kanske för att det var strax efter min flytt och mitt i sorgearbetet. Jag vet inte. Men nu, när jag har börjat planera för min yngsta dotters juristexamensfirande, så slog det mig att jag borde ha firat min son på ett bättre sätt. Jag fixade en vegansk loktårta och present men glömde ta fram skumpan. Den får de dela på i kväll i stället. Jag får ju. som bekant inte smaka alkoholhaltiga drycker just nu så jag får väl skåla med dem i cola.

Muma, var ett namn han fick av sin yngsta syster när hon började prata. Hon var inte som andra ungar som sa Mamusch till honom (han heter Magnus). Som den unika varelse hon redan då var, bytte hon plats på vokalerna och hittade på ett eget namn åt sin storebror. Det lät så bra så sedan dess har han ofta fått heta Muma inom familjen.

Nu ska jag fortsätta att vara glad i mina ungars sällskap och vi ska ha en riktigt glad påsk. Detsamma önskar jag er alla.


Olika slags pynt

Jag påskpyntar i min del av huset och vår källargäst pyntar på sitt sätt nere hos sig. Enligt mig blir det inte särskilt inbjudande med den pyntning som sker där nere men, å andra sidan, vem det än är som har flyttat in där så kanske inte mitt pyntande faller den i smaken.

Jag gillar verkligen inte att den gnager sönder dörrposter, vattenslang och diverse föremål av plast eller skumgummi. De svarta bajshögarna är inte heller särskilt trevliga men den verkar i alla fall hålla sig till ett utrymme för sina toabestyr. Om det nu är en råtta så har den bevisat att råttor är intelligenta. Två gånger har jag hittat igenslagna fällor men utan fångad råtta. Den har inte ätit av betet i fällorna så den inser väl att det är farligt. Nu har jag gett upp hoppet om att lösa problemet på det sättet. I morgon återkommer skadedjursbekämparen och nu är jag och min syster beredda på att använda råttgift. Vi har blivit försäkrade att om våra hundar, mot förmodan, skulle äta en råtta med råttgift i sig så har giftet förlorat sin verkan i och med att det redan har hamnat i en annan kropp. Det kan alltså inte förgifta i två led.

Konstigt nog har jag inte sett den lilla (eller egentligen ganska stora) rackaren något mer. Hade den inte lämnat spår efter sig så skulle jag ha trott att den hade hittat ut igen. Jag märker att jag har blivit lite nojjig över detta. Jag är t ex väldigt noga med att alltid titta ner i toan innan jag sätter mig där. Vem vet vad som kan komma upp genom rören och jag tar inga risker.

Jag föredrar mitt eget påskpynt men det är fritt fram för var och en att bedöma. Att jag över huvud taget pyntar beror på att alla mina tre älskade ungar kommer hit över påsk och då känns det roligt att ta fram det jag har.


I mörkret finns ett ljus

Jag, som många andra, sitter hemma framför tv:n och känner vanmakt, ilska och rädsla för vad som händer här i vårt land och i omvärlden. Terrorattack i Stockholm och människor i skräck och panik. Mitt i allt det hemska kommer nyheter om ett nätverk som via sociala medier erbjuder strandsatta medmänniskor transporthjälp och pizzor. Pizzaförsäljningen slår rekord och detta för att i krissituationer hittar vi sätt att hjälpa de som är utsatta. Ett litet leende hittar fram i mitt oroade ansikte när jag hör om denna vilja att bistå, även med enkla medel. Visst är det fantastiskt att det snabbt kommer erbjudanden om att skjutsa hem de som skulle ha åkt kommunala färdmedel. Att erbjuda mat är ett väl beprövat sätt att stötta. Det finns ljus i mörkret och det ger hopp.

Jag fick en liten insikt om mig själv. Efter vad som hände min man borde jag väl ha blivit mer benägen att tänka katastroftankar på ett personligt plan. Men så blev det inte. Lite naivt tänkte jag bara på människorna som drabbades på Drottninggatan i centrala Stockholm. Inte förrän min son meddelade att han var ok och i säkerhet kom tankarna på att han var i farozonen. Som lokförare i Stockholms pendeltågtrafik kunde han ha varit mitt i ett terrormål. Det är ju inte ovanligt att flera platser drabbas samtidigt och allmänna kommunikationer är inte ovanliga mål. Ett styng av dåligt samvete drabbade mig men då visste jag ju redan att han satt säkert. Jag ringde och hans tåg fick inte köra vidare från Märsta så där satt han tillsammans med några arbetskamrater och de var ganska skärrade. Jag ska nog vara tacksam för att jag inte har påverkats så att jag alltid tror det värsta men jag borde ändå ha tänkt lite längre än jag gjorde.

Det som hänt är fruktansvärt och jag känner med alla som är drabbade på något sätt. Men samtidigt som hemska saker händer stärks människors vilja att finnas till för varandra och vi får en stark gemenskap i att stå emot det hemska. Det hjälper inte när man är i det värsta mörkret men, som jag skrev tidigare, det ger hopp.


Min vän solen

 

Jag har alltid älskat solen och att vara ute och låta den värma mig. Nu är vi inne i en fantastisk period då det börjar bli tillräckligt varmt för att man ska kunna sitta i lä utan jacka, dra upp ärmarna så långt det går och vända upp näsan mot ljuset och värmen. I dag blåste det lite för mycket och lite för kallt för att jag skulle vilja sitta ute i trädgården särskilt länge. Men Kasper tyckte att det var väldigt skönt. Han rullade sig i gräset och låg sedan och gäspade och gjorde olika slags grimaser. Jag blev, som ofta, väldigt imponerad av hur han hanterar sin tunga. Vanligtvis brukar man inte hinna få fram kameran för att få med sådant på bild men i dag hade jag tur. Hur många kan slicka sig på näsan för att sedan lägga tungan vågrätt framför munnen? Han är ganska söt när han gör så.

När jag började frysa gick vi in och jag tog med en kopp kaffe och satte mig på balkongen i stället. Där var det lagom skönt och jag satt där och småslumrade i ca en timme. Nöjd med dagen gick jag in och kunde inte låta bli att titta lite extra på mitt nyrenoverade badrum och på den förändrade utsidan av badrumsväggen. Jag hade två dörrar in till badrummet tidigare men eftersom jag nu har duschen där den ena dörren var så bad jag hantverkarna att ta bort den och bygga igen hålet. Därför blev det nödvändigt att fixa till den väggen och målaren föreslog att jag skulle ha en tapet där. Något som tar upp färgerna som redan finns i det rummet.

Jag tittade på tapeter på nätet och fastnade för en som jag faktiskt själv blev förvånad över att jag valde. Jag brukar vara ganska försiktig och feg men konstigt nog så vågade jag ganska snabbt bestämma mig för denna. Mårdgömma heter den men det är inte bara mårdar som gömmer sig i den. Där finns ekorrar och fasaner också om man tittar noga efter. Det visade sig vara svårt att fotografera den så att den blir skarp. Ljuset ville inte vara på min sida men på närbilden syns detaljerna bättre. Jag blev nöjd. Färgerna går bra ihop med de svagt ljusblåa väggarna och min rutiga matta. Jag fick tummen upp av både min syster och målaren också så jag har nog inte gjort bort mig helt och hållet. Men jag tror att det är bra att det bara blev en fondvägg.

Kanske undrar ni hur det går med vår gäst i källaren. Jag började fundera på namn men kom ganska snabbt på andra tankar. Man kan inte döda någon som man har gett ett namn. Vi har fått tre råttfällor av modell lite större och mannen som satte ut dem laddade dem med Kalles kaviar. Det ska tydligen vara något kladdigt, inte ost eller korv. En av fällorna hade slagit igen efter någon dag men ingen satt fast i den. Nu har jag tagit bort den torkade kaviaren och laddat med burkhundmat i stället. Jag och min syster har försiktigt sparkat oss igenom alla rum i källaren men inte sett odjuret där nere så kanske har den tagit sig ut samma väg som den kom. Vi hittade i alla fall en del bevis på att vi inte har inbillat oss att den var där. En madrass och en del annat av tyg och skumgummi kommer att förpassas till tippen men jag tror att det var det enda som har förstörts. En liten hög med hundmat hittade jag bakom madrassen också så det är nog där den har bott. Som tur är verkar den inte ha ynglat av sig för då borde vi nog ha hört en del pipande. Nu avvaktar vi men om vi inte ser den och den inte fastnar i någon fälla så gissar jag att den har försvunnit ut igen och då kan jag våga mig dit och städa det som behöver städas.


Jag tror jag vill flytta in i badrummet

Nu är det helt färdigt och jag kunde inte bli nöjdare. I alla fall inte med de förutsättningar som fanns. Rumsformen kan inte ändras och ekonomin sätter också vissa gränser. Det blev väldigt dyrt och jag fick nagga rejält på mina besparingar men eftersom jag bara har mig själv att tänka på och prioriterar som jag vill så har jag inga betänkligheter. Det är absolut värt kostnaden. Nu går jag in i mitt badrum och det känns fräscht och funktionsdugligt. Dessutom var jag tillräckligt modig för att följa min impuls och min magkänsla som, enligt mig, resulterade i något väldigt bra. Alla gillar nog inte mina val men det är inte viktigt vad andra tycker. Jag trivs i mitt badrum och vill helst inte gå därifrån.

Här kommer före- och efterbilder. Ni behöver inte vara snälla och säga att det är fint om ni inte gillar det. Men ni kan ju glädjas med mig över min glädje.

 

Eftersom jag bodde, och var otroligt lycklig, vid en sjö med stenstrand tidigare så förstår ni nog mina val. Det fanns inget annat som jag ville ha när jag hade sett detta. Jag var nervös för att det skulle bli för mycket mönster men jag ångrar ingenting. När jag går in i mitt badrum går jag in till min egen sjö och jag känner mig hemma 🙂