Min blogg om allt och inget

Arkiv för april, 2017

Ännu mer glädje

Jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Kanske hade jag trott att det skulle dröja lite till men att det skulle hända har jag varit ganska övertygad om sedan länge. Min yngsta dotter, vars glädje över en anställning jag berättade om i går, berättade i påskhelgen att nu ska det bli bröllop. Ett sommarbröllop mellan henne och hennes fina, kloka och väldigt trevliga sambo och fästman. Åh, så glad jag blev och så mycket jag ser fram emot det.

Jag måste erkänna att jag för ett kort ögonblick tänkte att de är väldigt unga. Min dotter fyller 24 år i höst och hennes blivande make (tänk att få skriva så) hinner precis fylla 25 år. Men så kom jag på att jag själv bara var 22 år när jag gifte mig med min man och det gick ju bra. Vi fick nästan 30 år som gifta. Det blivande brudparet har, trots sin ungdom, hunnit vara ett par i snart sju och ett halvt år och de har varit sambo i nästan fem år. Efter att ha sett dem tillsammans så länge har jag inga tvivel. Jag vet att de har alla förutsättningar till ett långt och lyckligt äktenskap.

Det blir ett väldigt litet bröllop med bara den allra närmaste familjen och ett fåtal vänner. Som ni förstår är jag ganska nöjd med det. Det finns en liten oro för hur jag ska orka men erfarenheten säger att när det verkligen behövs så finns det reserver och jag får helt enkelt se till att ha en bra dag den dagen. Jag tänker boka ett hotellrum så att jag kan dra mig undan dit om det skulle bli aktuellt att göra så.

Min största uppgift den dagen blir att hålla ett tal till min dotter och hennes man. Jag ser faktiskt fram emot det. Jag har ingen erfarenhet av att hålla tal men det avskräcker inte. Det ska bli en rolig erfarenhet. Jag skänkte Znogge en liten tanke och konstaterade att här blir det i alla fall inte aktuellt med någon bröllopsdiet för min del. Om jag går ner i vikt framhävs min ”gravidmage” bara ännu mer så i stället har jag beställt en klänning som jag tror ska dölja bulan i alla fall lite. I min garderob hänger redan en nödlösning i fall den nya klänningen inte blir bra så det löser sig. Det vore väl något om brudens ensamstående, 55-åriga mor ger intryck av att vara gravid. Det intrycket kan förstärkas av att ingen alkohol förtärs 😉

Åh, så roligt detta ska bli men åh, så sorgligt att jag inte får uppleva detta tillsammans med min man och tillika brudens far.

Jag kan inte låta bli att bifoga några bilder på det fina paret.

Annonser

Jag gick ut i trädgården och fotade…

…och det här är resultatet. Jag gillar närbilder. Troligtvis för att jag aldrig har haft en kamera som klarar så närgångna foton tidigare. Skärpan är inte helt perfekt och det finns säkert annat att anmärka på också. Men jag tycker att det är roligt och kanske blir jag duktigare med tiden.

Den här får hänga med trots att den är tagen inne. Det är st pauliaknoppen som nu har slagit ut.

Min syster har sått nytt gräs på ett litet område i trädgården. Här syns de första små grässtråna när de precis har grott.

Tänk att det finns så mycket spännande att titta på i en maskros. Undrar om det är pistiller och ståndare överallt eller om det är något annat.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag gillar verkligen humlor. Det är den insekt som jag blir gladast av att se.


Följetong

Det känns som om berättelsen om vår inneboende i källaren aldrig tar slut. Varenda gång jag går ner i källaren hoppas jag på att hitta en död råtta där nere och varenda gång konstaterar jag besviket att den är alldeles för smart. Jag har hört någonstans att råttor är smarta djur och oss har den lyckats lura länge nu.

Senast såg vi den i ett av min systers förråd, sittandes på och till hälften bakom en madrass. I dag ville min syster gå ner och rensa ut allt som råttan antingen hade förstört eller kunde förstöra. Jag agerade modig storasyster och följde med dit ner. På vägen ner föreslog min syster att jag skulle ta med mig en yxa och att hon skulle locka fram råttan och sedan skulle jag hugga den med yxan. Mitt motförslag var att använda en håv men då tyckte min syster att jag kunde slå den med en stekpanna i stället. Vi hade ganska kul åt detta ett tag och skrattade gott medan vi gick ner i källaren, utan yxa, håv eller stekpanna.

Jag gick in i hennes förråd och slog lite i hyllorna och skakade lite på madrassen och på den intilliggande bäddmadrassen. Inget hördes eller syntes så jag baxade först ner madrassen till min syster som gick iväg med den. Sedan skakade jag lite till på bäddmadrassen men vi konstaterade att det inte fanns någon råtta där så jag lyfte ner även den och min syster halvt bar och halvt släpade iväg den. När hon kommit några meter rasslade det till och ut från bäddmadrassen kom råttan i en väldig fart, sladdade runt en dörröppning och ilade in i ett av de andra förråden.

Min syster varken såg eller hörde något, så fort gick det, men jag hann följa den med blicken hela vägen från madrass till nya gömstället. Den råttan var definitivt inte död. Jag uppfattade att den var ca två decimeter lång, utan att räkna med svansen, och ganska smal. Jag kan inte låta bli att känna medlidande med den stackars varelsen som är livrädd och gömmer sig där nere. Men den kunde väl ha stannat i bäddmadrassen tills den hade burits ut ur huset och sprungit iväg där ute i stället. Jag har nu laddat alla råttfällor igen och hoppas på att den antingen ska äta mer råttgift eller fastna i en fälla.

Efteråt insåg vi att råttan mycket väl hade kunnat ramla ur bäddmadrassen när vi bökade med den och någon av oss hade kunnat få famnen full av råtta.


Glada barn = glad mamma

Det är inte så att mitt humör och min mentala hälsa är helt sammankopplade med mina barns mående. Men självklart påverkas jag av deras glädje, bekymmer, framgångar och bakslag. Just nu är jag uppe i molnen och svävar tillsammans med min yngsta dotter. Det känns som om hon glider fram på en räkmacka just nu och hon förtjänar det verkligen. Hela hennes liv är på god väg att bli precis så som hon önskar men i dag ska jag bara berätta om en del av det som gör oss glada.

Min dotter har kämpat i drygt nio terminer på juristprogrammet och i mars blev hon klar och kan nu kalla sig jurist. Eftersom hon, p g a några månaders sjukskrivning, blev klar lite senare än sina klasskamrater vill hon vänta med att bli firad tills hon har fått sitt examensbevis och i början av Juni ska vi ha ett lugnt familjefirande. .

Det var medan hon gick en kurs i IT-rätt som det roliga hände. Som de flesta studenter oroade hon sig en del för hur det skulle bli efter studierna. Skulle hon hitta ett arbete eller skulle hon bli en av alla de som travar omkring med sitt CV och besöker en mängd potentiella arbetsgivare? Kanske bli arbetslös. Men hon slapp det för hon blev upptäckt. En av de andra kursdeltagarna lyssnade på en av min dotters redovisningar och frågade efteråt om intresse fanns för att hjälpa henne på hennes arbete kanske en dag i veckan. Hon sa att hon arbetar på ett företag som sysslar med just det ämne min dotters redovisning handlade om och att hon hade blivit imponerad av redovisningen. Under det samtalet berättade hon även att hon redan tidigare hade lagt märke till intelligenta kommentarer från min dotter mellan föreläsningarna. Saker hon sagt till vänner i privata samtal.

Min dotter tackade glatt ja men tänkte att det skulle bli så få timmars arbete så att hon skulle kunna fortsätta studera eller försöka hitta ett heltidsjobb. Men efter några fler möten och samtal har hon plötsligt blivit erbjuden ett heltidsjobb och ska arbeta tillsammans med sin forna kurskamrat. Det visade sig att denna kvinna är delägare i den koncern där det aktuella företaget finns och dessutom har hon en hög chefsposition. Hon har många bollar i luften samtidigt och har bl a kommit tvåa i en tv-sänd intelligenstävling.

Min dotter är otroligt glad över att ha blivit upptäckt och utvald av denna begåvade kvinna. Jag är lika glad jag och samtidigt väldigt stolt. Jag vet att mina barn har hög intelligens alla tre, även om jag inte riktigt kan förstå hur de har hamnat så högt, och det är jätteroligt att den intelligensen uppmärksammas av någon som känner igen den och vill dra nytta av den. Men även engagemanget, passionen och viljan att hela tiden lära sig nya saker spelade in. Snart kommer även kompetensen att finnas där. Efter en inlärningsperiod kommer det att sitta och utvecklingsmöjligheterna är stora.

Nästa vecka börjar min dotter sitt arbete och sitt nya liv. Hon sprudlar när hon berättar om detta och det känns som om även hon är i hamn nu. Jag har aldrig tvivlat men jag har heller inte trott att det skulle gå så lätt. Jag tror inte på ödet men kanske på tur. Och i det här fallet var det verkligen tur att rätt person råkade gå samma kurs och dessutom behövde arbetskraft.

Det här blev ett riktigt skrytinlägg men om det är något man får skryta om så är det väl sina barn 😉 Tilläggas ska att det jag är mest stolt över när det gäller dem, är inte deras intelligens och framgångar, utan hur de är som människor.


Superråttan och ett något förvirrat sjukdomsresonemang

Jag gick ner i källaren för att städa lite i ännu ett av förråden där. Vår källare är 90 kvm, fördelat på 10 olika rum och en gång mellan alla dessa utrymmen. Det finns alltså många ställen för en liten varelse att gömma sig i, under eller mellan. Eftersom det är tydliga spår i råttgiftsklumpen, som visar att någon har gnagt i sig en hel del, så trodde jag att vår objudna gäst nu skulle ligga död någonstans. Det har inte luktat död råtta så lite tveksam var jag ändå. För några dagar sedan sa min syster att hon hörde krafsande där nere men jag försökte ignorera det och hoppades fortfarande att problemet var över. Därför blev jag besviken när jag, tidigare i morse, först hörde ett tydligt krafsande från ett av rummen och sedan såg en rörelse. Högst upp mot taket, på en hoprullad madrass, såg jag den. Den var till hälften dold bakom madrassen men jag såg att den rörde lite på sig. Jag hade ingen lust att röra madrassen för att få råttan att visa sig och det fanns det heller ingen anledning till. I stället suckade jag tungt och gick upp till min syster för att berätta om att vår superråtta fortfarande lever. Med råttgift i magen och utan matförråd. Möjligheten finns ju förstås, att den har samlat på sig ett förråd av hundmat någonstans där vi inte har tittat ännu. Kanske i något av de utrymmen den kan nå genom ett av alla de hål som går till något som kan vara ventilationstrummor eller liknande. Saneringsfirman sa att de skulle göra återbesök efter några veckor så de får väl hitta på något nytt.

Brun Råtta, Djur, Gnagare, Rat, Nager

 

 

Jag hade en tid hos min allmänläkare på vårdcentralen i går. Till henne går jag för att få sjukintyg eftersom mina leverläkare inte har koll på hela min sjukdomsbild. Den här gången skakade hon leende på huvudet och sa att ”visst är det trevligt att träffas men det är ingen mening med korta sjukskrivningar så nu sjukskriver jag dig ett år”. De ”korta” sjukskrivningsperioder hon pratade om har varit ett halvår i taget men allt beror ju på vad man jämför med. Vi hade inte så lång tid på oss men vi hann ändå beröra min optimism om framtiden och jag berättade att jag har vissa funderingar på om jag kanske behöver plockas ner på jorden och vara realistisk.

Alla mina planer och allt jag ser fram emot utgår från att jag ska må väldigt mycket bättre en tid efter transplantationen. Den senaste tiden har jag haft mer värk i övriga delar av kroppen än vanligt och det har fått mig att inse att det aldrig kommer att bli så bra som jag har föreställt mig. Värken i högerbenet kommer fortfarande att förhindra långa bilresor, min rumpa klarar inte av att sitta länge när jag inte längre får äta citodon, mina höfter och ländryggen kommer att sätta gränser för hur långt jag kan vandra, alla övriga kroppsdelar kommer att turas om att värka. Det som var mitt värsta problem, den odiagnostiserade värken i bröstryggen, som gjorde att jag inte orkade hålla mig upprätt utan stöd mer än ca en halvtimme, ger mig en del att tänka på.

Det var det enda jag hittade en lösning på. Jag upptäckte att jag kunde sätta en TNS-apparats fästplattor på varsin sida om den värkande delen och tack vare de elektriska impulserna vara nästan smärtfri. Den lösningen fungerade så att jag kunde gå långa promenader men var inget jag kunde använda hela tiden. Ändå gav den mig en otrolig frihet. Nu undrar jag om det kan vara så att min växande lever har påverkat den smärtan på ett positivt sätt. Jag vet att kroppens tyngdpunkt flyttas lite och att ryggrad och höfter kan påverkas. Jag har fortfarande ont i bröstryggen men jag får inte samma panikskapande supersmärta med illamående och fokuseringssvårigheter när jag går en halvtimmes promenad. Jag har inte använt TNS-apparaten på drygt två år eftersom jag inte går långa promenader nu men förut satt jag en lång stund och flämtade av smärta efter en halvtimme utan stöd och nu känner jag bara att det är besvärligt.

I mina tankar kan det gå åt två olika håll. Antingen går det tillbaka till som det var innan levern blev så stor och då kommer jag att ha väldiga smärtor i bröstryggen, eller så var det kanske levern som påverkade ryggen från början, när det började göra ont, och när den påverkan är borta kanske smärtan försvinner helt. Ingen har ju kunnat säga vad den beror på så det kanske inte är helt omöjligt. Det finns en tredje möjlig förklaring till att jag mår lite bättre i bröstryggen nu. Jag knaprar ju faktiskt starka smärttabletter och det är ju inte helt ologiskt att det är därför jag mår bättre. Men eftersom jag sällan tar smärtstillande på morgonen stämmer inte det riktigt. Det är ju då jag går min halvtimmes promenad.

Som ni märker är det ingen riktig ordning på mina tankar när det gäller min smärtproblematik och jag förväntar mig inte att ni ska orka hänga med i mina funderingar. Det jag ville förmedla var min insikt om att livet inte kommer att bli så perfekt som jag försökte intala mig. Jag kommer att orka mycket mer men jag kommer fortfarande att vara ganska begränsad p g a smärta och det måste jag erkänna för mig själv. Det ska inte hindra mig från att göra det jag har planerat men det kanske gör att jag planerar in lite tid för återhämtning och tar lite längre tid på mig under de kommande aktiviteterna. Jag måste även vara beredd på att skjuta upp vissa saker om kroppen säger ifrån. Men trots detta ser jag ändå framåt med glädje och längtan. Det är nog bra att vara realistisk men det ska inte hindra mig. Jag ska resa, både inom och utom landet, och jag ska vandra och se massor av vacker natur. Och tänk om det är så att all värk, som inte beror på fibromyalgin, plötsligt är borta efter operationen. Man kan ju i alla fall drömma.


Undrar hur många inlägg om aprilväder som skrivits

Här kommer ett till.

I vanliga fall går jag morgonpromenaden och min syster övriga promenader med hundarna. Vi har delat upp det så för att jag är morgonpigg och mår bäst tidigt på dagen medan hon gärna väntar lite för att sedan gå de längre och snabbare promenaderna lite senare. I bland är min syster inte hemma och kan ta ut hundarna eftersom hon tillhör de arbetandes skara. Då får hundarna nöja sig med mig och det är mycket tråkigare. Jag orkar inte med dem mer än två promenader och eftermiddagsturen blir ganska kort, bara ca 20 min. Mitt på dagen släpper jag ut dem i trädgården för att uträtta behoven och vid fint väder tillbringar vi lite mer tid där ute.

Jag försöker intala mig själv att de klarar sig bra med detta eftersom Kasper är drygt 14 år och Nalle blir snart 11 år. Men jag tror inte riktigt på mina egna argument för friskare och piggare gamlingar får man leta efter. Visst märks det på Kasper att han är gammal men när han har skakat av sig stelheten, efter att ha rest på sig, så travar han med på promenaderna utan problem. Min syster, som har högre tempo, säger att han inte brukar sinka dem förutom i de brantaste uppförsbackarna. Han skuttar inte uppför dem längre utan där sackar han efter lite. Jag vet att båda hundarna blir glada när de får ge sig ut på längre äventyr med min syster men nu är det som det är och de slipper i alla fall vara ensamma om dagarna.

Min syster har blivit en riktig globetrotter som ser sig om i världen. Nyss var hon i Amsterdam och nu är hon i Vasa i Finland. Därför var jag och hundarna ute tillsammans på eftermiddagen. När vi började gå var det riktigt skönt ute och solen visade sig en väldigt kort stund. Jag hittade en liten tibast och grämde mig lite över att inte ha nya kameran med mig. Men Nalle gjorde sitt bästa för att optimera förhållandena och agerade bakgrund till den lilla busken. Skärpan är inte den bästa men den syns i alla fall betydligt bättre mot hans vita päls än mot det spräckliga gräset. När vi vände hemåt började det småregna och strax efter det kom en hagelskur. Det tog ca 10 minuter att gå hem och när vi såg huset började stora snöflingor falla. På vår 20-minuterspromenad fick vi alltså uppleva fyra olika vädertyper. Riktigt aprilväder.


Regn är bra

En lite desperat rubrik kanske och ett försök till att övertyga mig själv om att det faktiskt är så. Jag hade noga koll på min väderapp och samma dag som jag köpte min nya kamera passade jag även på att köpa gräsmattegödsel som bekämpar mossa. Vår gräsmatta består mest av mossa, olika slags ogräs och en hel del fina små blommor, typ tusenskönor och någon sort som brukar växa i stenpartier. Varken jag eller min syster orkar försöka gräva bort allt detta eller använda en mossrivare (tror jag att det heter). I stället har vi googlat efter andra möjligheter och det minst arbetsamma sättet att få en fin gräsmatta verkar vara att strö ut denna gräsgödning tre gånger med ca sex veckors mellanrum.

Vi har båda för oss att vi någon gång har hört att gödsling ska ske när det regnar eller väntas regn. Detta för att inte brännskada gräsmattan. Jag vet inte om det stämmer men det är i alla fall därför jag har haft sådan koll på min väderapp. Efter hundpromenad och en stunds vila hade jag planerat att gå ut och gödsla. Jag tar gärna på mig den sysslan eftersom jag ofta får se min syster sköta alla lite tyngre trädgårdssysslor. När det finns något som jag, i min skröplighet, orkar göra så blir jag glad för att jag också kan bidra lite.

När jag kände mig redo ringde min telefon och min andra syster tjoade glatt i luren. Självklart ville jag hellre prata med henne än gödsla så jag stoppade om mig själv med min mysfilt och gjorde mig redo för en stunds trevligt utbyte av information. Det resulterade i skrattkramp och jag trodde nästan att jag hade skrattat sönder en cysta, så ont fick jag. Det kanske inte låter så roligt men hennes beskrivning, av hur hon i går kväll fick ett sms med information om att larmet hade gått på en viss adress och att hon inte hade en aning om vad som fanns på den adressen, gav mig associationer och bilder i huvudet som var kul. Hon ringde mig för att fråga vilken adress vi har (hon har faktiskt varit här flera gånger) och om det förhåller sig så att vi har ett larm och om det gick på i går kväll vid halvelvatiden.

Jag kunde bekräfta att både adress och larm var vårt och att vår lillasyster, efter att ha larmat i går kväll, såg att hennes hund ville gå ut i trädgården. I sitt trötta tillstånd glömde hon larma av igen och en liten stund tjöt det i hela huset. Jag hade precis lagt mig och när jag hörde tjutandet förstod jag ungefär vad som hade hänt. Dessutom öppnade min syster dörren mellan våra lägenheter och skrek att det var hon som hade glömt larma av. Ingen panik hos mig alltså. Lite mer oro blev det hos vår storasyster som varken visste att vi har ett larm eller att hon tydligen står på listan över vilka som ska kontaktas om något händer (i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte heller visste, eller kom ihåg, att hon står uppsatt där). Hon visste inte heller vilka kodord som vi och larmoperatören ska ge varandra vid kontakt. Så om hon hade ringt det nummer som angavs i sms:et så hade hon inte fått någon information från dem.

Nu vet vår storasyster hur det förhåller sig med detta och hon har fått veta vilka kodord som gäller. Jag fick, som sagt, väldigt ont av skrattandet och ni vet ju att jag dessutom blir väldigt trött av att prata (har med hoptryckta lungor att göra och att jag har svårt att få tillräckligt med syre när jag gör något mer än bara andas) så jag blundade en liten stund men jag hade ju bestämt mig för att gödsla och regnet hängde i luften. Envis och bestämd gick jag ut och slängde ut de väldigt små kulorna. Halva gräsmattan gödslade jag för ca två veckor sedan men gödslet tog slut så därför var jag tvungen att vänta till nästa rejäla regnväder. Nu är hela gräsmattan behandlad och kanske blir det bra eller så resulterar det bara i att min syster får klippa gräset lite oftare ett tag framöver. Det är hennes jobb eftersom hon vill ha en muskeldriven, motorlös gräsklippare. Jag brukar trimma lite i kanterna med grästrimmern och det är alldeles tillräckligt tungt jobb för mig.

Nu blev det väldig mycket som avvek från ämnet, att regn är bra. Men så blir det när fingrarna skriver det som ploppar upp. Egentligen ska man aldrig skriva rubriken innan inlägget är klart. Jag får väl avsluta med att konstatera att regn är bra för gödslade gräsmattor, potatisodlingar, grundvattennivå och för att motverka brandrisk i skog och mark. Dessutom behöver alla blommor och buskar i trädgårdarna vatten och alla vi villaägare slipper gå och kånka på vattenkannor när vi ska vattna i krukor och blomlådor. Det finns säkert massor av insekter som uppskattar att dricksvatten samlas i lövverken och tänkt så gott det luktar, efter en lång och dammig sommarperiod, när det äntligen regnar och världen ser ren ut igen.