Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2012

Liten utflykt

Vi är lite av utflykts-/vandringsnördar jag och min man. Ibland får vi en längtan efter att ge oss iväg och vandra på stigar som vi inte går så väldigt ofta. Det får gärna vara i närheten av vatten och det ska inte krylla av folk. I dag var det en perfekt dag för en av dessa utflykter. Lite halvkallt och blåsigt men med små solglimtar emellanåt. Vi gav oss iväg till Forsaleden, som är väldigt välbesökt av badfolk sommardagar men som är lagom tom på folk så här års och i rätt väderlek. Vi vandrade iväg till ett vindskydd med grillplats och där kokade Kenneth kaffe och vi grillade våra korvar. Både vi och hundarna blir glada av att vara ute i naturen och när man får stoppa något i magen blir alla glada. Så småningom vandrade vi tillbaka igen och precis när vi kom fram till bilen dök det upp ett jättegäng med skolungdomar som tydligen skulle tälta och leva friluftsliv där vi nyss gått. Kul men skönt att de kom när vi var klara.



Mycket att glädjas åt

Nu svävar jag omkring på små rosa moln och tycker att livet leker. Till stor del beror det på det telefonsamtal jag fick från kirurgkliniken i går. Sköterskan, som ringde, beklagade först att det var svårt att få till en operationstid i Malmö. Då stålsatte jag mig inför ett besked om lång väntan. I nästa andetag sa hon att om inte patienten kan tas emot på ett ställe får man flytta på operatören och min läkare kommer istället till Göteborg och där kan jag få en tid i mitten på juni. Det är svårt att fatta att nu kanske det bara dröjer ca 3-4 veckor innan jag blir av med Nefrodite.

Nu väntar jag bara på ett besked om exakt vilket datum som gäller och hur länge jag måste vara på sjukhuset. Förhoppningsvis kan jag komma därifrån samma dag eller kanske efter ett dygn. Har vi tur blir det av när vi är på husvagnssemester för då kan Kenneth campa med hundarna medan jag repareras och sedan kan vi åka vidare. Jag hoppas i alla fall att det kommer att gå så lätt, egentligen vet jag inte alls hur jag kommer att må efteråt eller hur lång tid jag måste vara kvar. Det får jag nog veta i sinom tid.

Snart blir jag stor också. Det sker på fredag och i helgen ska det firas. Jag ska ha så himla kul och det vill jag att alla andra ska ha också. Från olika håll dyker det upp gratulationer och erbjudanden p g a min ”stora” dag. Det senaste är en gratistårta och en tårtspade från Ica, väldigt flott:D. Nu för tiden har alla kommersiella krafter verkligen koll på folk.

 


Flyttlusten är bortblåst

Den här våren har varit hemsk vädermässigt. Vi flyttade hit till Jämtland för 17 år sedan och har aldrig varit med om en lika tråkig april-maj. Det har fått oss att längta till varmare trakter och det har blivit en del husletande på nätet. Många gånger har vi varit väldigt sugna på att titta på något mysigt hus men till sist har vi alltid sansat oss och sagt att om det finns kvar när vi åker på semester i sommar så svänger vi förbi och tittar då.

Helt plötsligt försvann flyttlusten. Det behövdes bara några dagar med sol och värme för att få mig att inse varför jag vill bo i Jämtland. Det roliga är att samtidigt som vi fick sommar här så börjar kommentarer, om att nu är det FÖR varmt och jobbigt, höras och synas från folk som bor längre söderut. Det får mig att känna mig väldigt nöjd med den sommar vi har här. Den blir sällan för varm eller långrandig och luften är nästan aldrig lika tung och fuktig på det där sättet som gör att man knappt orkar andas.

I går, på morgonpromenaden, kände jag mig så där äckligt lycklig och nöjd med tillvaron. Med min alltid tillgängliga telefon förevigade jag en del pärlor från omgivningarna och här får ni dem. Slänger även med en väldigt romantisk bild från Stocke Titt på Frösön.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hungrig

Det känns som om jag håller på att svälta ihjäl. Tänk att man ska vara så beroende av mat på regelbundna tider att det ska vara sån plåga att inte få äta som man vill. Att dessutom vara tvungen att äta laxerande piller i över ett dygn gör inte saken bättre.

Jag ska röntgas i dag, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den här gången ska de spruta in kontrastmedel via min kateter för att se om urinvägarna har blivit fria. Detta kräver att jag är tom i tarmarna så hela dagen i går levde jag på flytande föda. Försökte äta ”varma koppen” och fick i mig en portion. Efter att ha gått och rapat äcklig eftersmak av simmig buljong hela eftermiddagen fick det bli nyponsoppa till middag. Det är i alla fall gott. För övrigt blev det kaffe, te och vatten. I dag har jag ätit skorpor och te till frukost och nu får jag inte äta mer innan röntgen som är kl 13.00. Helst ska jag inte dricka heller så här går jag nu och känner mig uttorkad och vrålhungrig. 

Jag har fantiserat om mat och i går började jag fixa en smörgåstårta (utan att ens smaka på rörorna) och i dag garnerade jag den. Nu kan jag inte tänka på mycket annat än att få sätta tänderna i den. I går hade jag en kompis här och till fika tog jag fram rulltårta till henne och min bit sparade jag och ska ta med mig för att äta upp i bilen så fort jag är klar på sjukhuset. Någon sa till mig att nu kunde jag ju gå ner något kilo. HAHAHA! Snarare lär jag nog gå upp flera kilo så mycket som jag planerar att äta. Undrar om sånt här kan leda till ätstörning med hetsätning.

Nej, nu ska jag ut och plocka lite rabarber till en efterrätt med marängfluff och grädde.

 


Värdelös mor

Lite så kände jag mig i går kväll när min yngsta dotter Sara frågade mig om jag kunde fixa en fin frisyr på henne till studentbalen. Panik och en liten pust av ångest hann flyga genom mig innan jag snabbt rättade till anletsdragen och sa som det var, att jag aldrig varit bra på sådant men jag kunde ju försöka. Sara frågade om jag kunde göra en inbakad fläta som gick runt hela huvudet. Nej, svarade jag men vi googlade och hittade en bra film som väldigt pedagogiskt visade hur man ska göra. Jag såg ganska snabbt hur det skulle gå till. Det var inte så svårt men svårt var det att få till en snygg inbakad fläta som inte var knölig och där hårtestar stack ut lite här och där. Jag försökte med både den frisyren och en del andra under hela kvällen varvat med vilopauser när fingrarna och armarna krampade, försök på försök och varje gång blev resultatet fruktansvärt. Till slut gav vi upp och Sara försökte trösta mig med att hon kunde nöja sig med lite lockar som hon fixar själv.

Åh, vad jag önskar att jag kunde vara en sån mamma som kan hjälpa till med frisyrer och sminkning. Det är bara att erkänna att jag är totalt värdelös, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag har aldrig varit särskilt ”tjejig” och brytt mig om såna saker. Jag byggde hellre kojor och klättrade i träd när jag var liten än lekte med fåniga dockor. Jag har alltid velat ha lättskötta frisyrer som inte kräver något arbete och mina döttrar har fått nöja sig med tofsar och kanske någon vanlig fläta.

Hur som helst så hoppas jag att Sara och Christoffer får en helt underbar balkväll. De är i alla fall väldigt stiliga i sina fina kläder. Förutom en bild på hur de ser ut innan de ska gå in på balen lägger jag även ut en bild från i går kväll där Saras klänning syns mycket bättre.


Bra med regn

Här sitter jag och försöker muntra upp mig själv och intala mig att det finns massor av fördelar med regn. De första jag kommer att tänka på är ganska självklara, som t ex att gräs, blommor, buskar och min nysådda sallad mår bra av vatten. Eller att det inte är någon brandfara i skogarna häromkring. Sedan börjar det gå lite trögare att hitta det som är bra. Att jag sorterade in alla mina urklippta recept i rätt pärm och under rätt flik kändes som en liten lättnad. Jag tvättade även ett fönster, ja, jag tog utsidan också trots regnet. Sedan satte jag mig framför datorn och tittade på de två avsnitt av downton abbey som jag gärna ville se men hade glömt bort när de gick. Det var både bra och lite roligt för den serien påminner väldigt mycket om ”herrskap och tjänstefolk” som troligtvis alla i min generation och äldre har sett.

Nu kommer jag inte på fler fördelar med det här vädret och det går ju ganska snabbt att tänka på de få jag skrivit om. Det som trycker på nu och vill fram är alla bra saker med sol och värme och där kan jag nog komma på mycket mer men jag ska inte låta de tankarna komma fram. I stället ska jag fokusera på att jag kommer att uppskatta sommaren så mycket mer än alla som redan har den när den väl är här. Då ska jag ligga på bryggan och älska vår ”lagomvärme” som vi har här och tycka synd om alla som flämtar i hettan på sina gula, sönderbrända gräsmattor. Snälla låt mig få ha kvar den illusionen så att jag står ut de kommande dagarna innan det utlovade högtrycket kommer.


Inte ens en tumme

Jag började skriva på ett inlägg om de ensamma veckor som markberedningssäsongen för med sig men det kändes så gammalt och uttjatat så det ska ni slippa. I stället skulle jag vilja berätta något riktigt roligt, någon slags solskenshistoria som får er att känna att livet är ganska härligt trots allt. Problemet är bara att jag inte kan komma på någon sådan just nu så av den här kostymen blir det inte ens en tumme (ni har väl hört den sagan, annars tycker ni nog att jag verkar mer än lovligt skruvad). Jag återkommer när jag känner mig lite mer inspirerad.


Skitkropp

I dag mår jag som jag förtjänar. Det värker, bränner och svider i stort sett överallt. Värst är det med njurarna. Eller är det kanske muskulaturen runt njurarna, inte vet jag. Jag vet att jag har mig själv att skylla och att jag i stället kunde ha tvingat min man att fixa mitt trädgårdsprojekt men hur kul hade det varit? Nu fick jag i alla fall känna tillfredsställelsen med att göra något och i dag regnar det så jag kan lika gärna ligga här i soffan och vänta på bättre tider.

Om man vill kan man titta på hockey hela dagen och kvällen men det verkar inte så lockande. Sveriges match vill jag gärna se men de andra klarar jag mig bra utan. Det finns ju böcker och telefoner och faktiskt några andra personer i hushållet som man kan ha en del att diskutera med. Hundarna måste ut också oavsett väder. Som tur är så kräver de inte så långa promenader när det regnar. De vill också in i värmen och torkan. Den här dagen ska nog ta slut någon gång den med och i morgon är en annan dag (demain il y a un autre jour) som förhoppningsvis blir lite roligare.


Nu blommar det

Vilken lycka att gå och frossa i ett hav av blommor och att få välja och vraka utan att behöva tänka så värst mycket på vad slutsumman ska bli. Ica Maxi har varje år lockpriser på plantor, 2 kr/st för de vanligaste utplanteringsblommorna och lite mer för de större blommorna. Visst känner jag av samvetet lite grann när jag tänker på alla de blomsterhandlare och plantskolor som livnär sig enbart på växter och som inte kan konkurrera på samma villkor men jag försöker stoppa undan de tankarna och bara njuta av mångfalden, färgerna och dofterna. Nu står mina blommor här och väntar på sommar. Jag vågar inte plantera ut dem än på några veckor för efter många alltför optimistiska utplanteringar har jag äntligen lärt mig att det blir frostnätter en bit in i juni.

För övrigt har jag sett till att min kropp ska bli helt orkeslös några dagar framåt. Jag visste att det skulle bli så men ibland måste man bara blunda för det och i det sköna vädret vi har haft i dag går det bara inte att låta bli att sätta igång trädgårdsprojekt. Förutom alla plantor köpte jag också 10 säckar jord och sedan kämpade jag på med att jämna till den del av gräsmattan som har flest gropar och som jag länge retat mig på. Först var jag tvungen att sätta upp ett provisoriskt staket för att hindra mina små älsklingshundar från att rota omkring i min omsorgsfullt utkrattade jord. Ett väldigt snyggt staket hahaha. Sist slängde jag ut en massa gräsfrö och nu är det bara att vänta på resultatet.

 

 


Morgonstund har guld i mund… eller?

Jag vaknade kl tre (03.00) i morse/natt av en liten värmevallning. Det lär väl vara något jag får vänja mig vid nu när 50-strecket snart har passerats. Det har hänt några gånger tidigare men jag tror att jag hittills har kommit väldigt lindrigt undan om man jämför med många andra. Jag blir bara så pass varm att jag måste ta av täcket en stund och när jag börjar frysa är det över och jag brukar kunna somna om igen. Det kunde jag inte i dag så kl fyra gav jag upp och till voffsingarnas stora glädje kom jag upp lite tidigare än vanligt. Nu blir det några trötta timmar fram tills ”mitt-på-dagen-tuppluren”.

Efter frukosten gick jag in på fb och det första jag såg var en bild på den pannacotta med jordgubbssås och turkisk peppar som vi i italienskagruppen blev bjudna på hemma hos kurskompisen Arne i går kväll. Jättemums var det!!! Vi fick inte bara efterrätt utan en väldig massa kött och potatisgratäng med massa gott till. Det är andra året som vi avslutar med middag hos Arne och efter två gånger är det väl en tradition som måste hållas. Som vanligt hade vi kul ihop också. Jag kan inte låta bli att förundras över hur så väldigt olika personer kan trivas så bra ihop. Kanske är det för att vi inte sliter för mycket på varandra utan träffas lite lagom mycket.

Bild

Bild

Nu är klockan halvsex och när jag tittar ut ser det ganska lovande ut. Ska det verkligen bli en solig dag med en temp över 10 grader? Kan det vara möjligt att jag ska kunna vara ute och njuta lite idag? Lite blåser det men inget jämfört med i går. Det kan bli en bra dag det här.


Snart 50

Planerandet och bokandet av alla delar till min 50-årsfest är avslutat och jag har fått in svar från alla inbjudningar jag skickat. En del kunde av olika anledningar inte följa med, flera hade redan bokat utlandsresor bl a, och det är jättetråkigt men verkligt roligt är det att så många i alla fall tackade ja. Ännu roligare är det att många verkar se fram mot denna fest, kombinerad med Ålandsresa, så mycket.

Jag längtar efter att få träffa alla och helst skulle jag vilja ha massor av tid för att verkligen hinna sitta ner och prata och umgås med var och en men tyvärr är det väl så att det är svårt att dela upp sig i så många olika bitar. Hur som helst tänker jag gå in för att ha kul. Jättekul ska jag ha och det hoppas jag alla andra ska ha också.

Jag såg på Vikinglines hemsida att nya avsnitt av ”Färjan” ska spelas in den helgen och nu efterlyser de folk som vill vara med och bli uppmärksammade i TV. I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag först funderade lite på detta för kanske skulle det vara kul att resan blir dokumenterad. Ganska snart kände jag att nej, det skulle nog inte vara så roligt att se sig själv strutta omkring (kanske lätt benubbad) och flamsa och göra bort sig. Det ska jag bespara både mig själv och mina gäster från. Det finns säkert gott om andra människor som gärna ställer upp på sådant och då kan vi ju titta på dem i höst och vara glada för att det inte är vi.

Vad som återstår nu är att beställa soligt och lugnt väder så att vi kan sitta på däck och njuta av återresan genom skärgården.


Äntligen lite värme

Jag gick ut på morgonpromenad utan mössa och vantar i dag. Det känns helt otroligt och humöret steg ju längre jag gick. När solen tittade fram en stund blev livet fullkomligt. En del kanske inte tycker att 7 grader tidigt på morgonen är mycket att hurra för men jag lovar att alla som bor här uppe är lite gladare i dag.

På förmiddagen i dag blir det ett väldigt rännande på hälsocentralen (jaja, bara två gånger men det känns som mycket) men sedan hoppas jag att solen tittar fram och att orken infinner sig så att jag äntligen kan få lite gjort ute. Den här tiden är det så kul att fixa i trädgården och förbereda för en fin sommar. Kanske kan jag hänga ut en tvätt också. Det har jag bara kunnat göra en gång hittills i år. Ni förstår nu att det inte behövs så mycket för att glädja mig.

 


Nyttigt och hälsosamt

Människor i min närhet har plötsligt blivit så hälsomedvetna. Oberoende av varandra har de hittat sina egna vägar att nå hälsa och i viss mån skönhet (men det verkar som om det är hälsan som kommer i första hand). Själv har jag lite svårt att hänga med för den här förändringen har kommit så överraskande och jag vet inte varför så många kommit fram till sina beslut nästan samtidigt. Jag tycker det är roligt att se hur engagerade de är i sitt nya tänkande och beundrar den kraft de har att genomföra sina beslut.

I några fall försöker jag skärpa mig lite jag också men när det gäller hälsosam mat kan jag bara inte engagera mig så mycket numera. Jag har haft mina perioder med olika dieter och när jag ätit sådant som påstås vara mer nyttigt än annat. Nu känner jag att det räcker. Varierad, normal kost med lagom dos grönsaker och frukt tror jag är det bästa. Om det nu inte är så, är jag i alla fall inte beredd att offra den mat jag tycker om bara för att kanske leva 2-3 år längre. Hellre ett lite kortare liv där jag får njuta av det jag tycker om, naturligtvis utan överdrifter åt något håll, än ett lååångt liv fyllt med försakelser. De begränsningar jag trots allt sätter är för att jag ändå vill leva mitt liv så aktivt som möjligt och orka med mina intressen.

Vad gäller motion och styrketräning är jag helt med på noterna. I lagom dos och om man lyssnar på vad kroppen säger kan det aldrig vara fel. Jag blir glad när jag ser hur bra andra personer mår av att börja röra på sig och ännu gladare av att se deras glädje över att ha upptäckt nöjet med träning. För egen del är jag väldigt beroende av min träning och genomför den väldigt disciplinerat för att må bra.

Hälsa för hår och hud är något nytt som kommit in i min värld genom min dotter. Nu är det avgiftning som gäller och det är så inspirerande att se hur hon tar reda på fakta och läser sig till olika metoder som är bra och nyttiga och dessutom ger både finare hår och mjukare hud. Än så länge har jag bara börjat anamma hennes kunskaper i fråga om håret men om jag märker att det funkar bra kanske jag intresserar mig för resten också.

Undrar om det är så att folk i allmänhet eftersträvar ett lite nyttigare och hälsosammare liv. Om det är så kanske den livssynen har kommit som en följd av all miljöhänsyn som vi ska visa nuförtiden. Jag hoppas att det är en ökande trend, både miljömedvetandet och hälsotänket, för då finns det trots allt lite hopp för framtiden.


När yngsta barnet flyttar

Jag har försökt känna efter hur det kommer att bli när vår ”minsting” flyttar ifrån oss i höst. När de två äldre syskonen försvann till sina nya bostadsorter för några år sedan gick det väldigt bra. Det var så rätt att de skulle fortsätta sina liv på nya platser och under eget ansvar. Visst blev det tomt men det blev även så väldigt roligt att träffas när vi kunde göra det. Facebook, bloggar och telefoner underlättade så klart en hel del för vi kunde ju fortsätta att följa deras liv, eller utvalda delar i alla fall, fast det var drygt 50 mils avstånd till dem.

När Sara försvinner härifrån efter sommaren kommer det att bli tomt, så fruktansvärt tomt. För några år sedan trodde jag att det inte skulle bli värre med separationen från henne än från de andra men det stämmer att det är värst när sista ungen flyger ut. Någon sorts vanmakt sprider sig i kroppen och kanske också lite ångest. Vad ska jag göra sedan? Hur ska hon klara sig? Vem ska hjälpa henne med allt som jag tidigare gjort? Dessa frågor dök aldrig upp när de två äldsta lämnade oss. 

Jag inser ju att problemet inte ligger i hur Sara ska klara sig. Det kommer naturligtvis att gå alldeles förträffligt och dessutom flyttar hon inte ensam. Hennes mycket kompetenta och kloka pojkvän flyttar tillsammans med henne och hennes storasyster finns på plats i samma stad. Sara är dessutom själv väldigt bra på att hitta lösningar och att klara sig på egen hand. Jag tror bara inte att hon inser det själv ännu.

Problemet är att jag kommer att sakna henne så otroligt mycket och det kommer inte att bli lika lätt att följa hennes nya liv som det har varit med de andra. Hon är lite mer hemlighetsfull och kanske lite mer som ”normala” ungdomar när det gäller öppenhet mot sina föräldrar. Jag har varit så bortskämd med att få veta ganska mycket om vad de andra sysslar med men jag får nog acceptera att nu får jag hålla mig lite mer på min kant. Det blir nog inga problem, jag är inte sån som lägger mig i det som jag inte ska men oj, vad jag kommer att sakna hennes kramar och sånger och kanske t o m lite av hennes ungdomliga hätskhet, som kan visa sig ibland.

Nu gäller det att inte bara sitta och känna sig övergiven och ensam utan nu måste både jag och min man försöka hitta mer av våra egna intressen och utveckla dem. Vi får försöka komma ännu närmare varandra och kanske upptäcka nya, gemensamma mål i livet. Det kommer att bli bra det här men samtidigt blir det så tomt, så fruktansvärt tomt.

Våra tre underbara barn som jag får väldig abstinens efter ibland.Bild


Inte så deppig trots allt

Snön faller så vackert ner utanför fönstret och vore det december hade jag virvlat omkring i härlig julstämning och tyckt synd om de som inte får en vit jul. Nu är det ju faktiskt 4:e maj och termometern borde visa betydligt fler grader än den gör. Jag skrev i går att jag skulle förbereda mig mentalt på detta och det verkar som om det gjorde susen. Jag kommer nämligen på mig själv med att sitta och småle när jag tittar ut. Kanske är det för att jag inser att det inte blir bättre av att deppa över vädret och jag vet ju att någon dag, förhoppningsvis snart, kommer värmen.

I går kom det ett brev som också borde ha påverkat mig negativt, och det gjorde det också några timmar. Jag sjönk i hop och bara kved fram ”nej”, ”inte igen” och ”jag vill inte”. Brevet var en kallelse till en ny röntgenundersökning där kontrastmedel som sprutas in via min slang ska visa om det är fri passage från njuren och vidare till urinblåsan. Som förberedelse måste jag fasta och laxera och det är inte alls kul, särskilt inte som det sammanfaller med en konsert med bl a min dotter som jag ser fram mot väldigt mycket. Nu grämer jag mig inte lika mycket över det heller. Det fixar sig nog på något sätt, det brukar det göra. I stället gläds jag åt att det äntligen händer något och att de kanske kommer fram till att jag kan slippa påsen snart.


Frusen ända in i själen

Iskalla vindar har tagit över hela min värld just nu. Jag hade precis börjat hoppas på lite vår även här hos oss men i år verkar det som om vädrets makter gör allt för att frysa ut oss envisa tokar som kämpar med att bo kvar i detta köld- och blåshål. Min man skrattar när han ser en särskild reklam på tv för färg där huvudpersonen står framför sitt hus som vågorna sköljer över. Mannen säger att ”ni kanske undrar varför vi har valt att ha vårt hus här? Jo, för att vi kan”. Så skulle man kunna säga om vårt hem också. De få soldagar vi har börjar kännas för få för att det ska vara värt att stå ut med alla andra dagar. Just nu är jag i ett tillstånd av misströstan och vanmakt och skulle Kenneth försöka övertyga mig om att flytta till bättre förhållanden skulle jag nog ganska lätt ge med mig. Sedan får det vara hur vackert som helst här när vädret är fint, just nu spelar det inte så stor roll.

Jag försöker nu förbereda mig mentalt för de kommande dagarnas snöande och blåsande. Det är inte lätt när man ser bilder på fb på solande, bruna människor som har det gott i värmen. Det är inte så lätt att hitta det mysiga i tillvaron just nu.