Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2015

Höstfärger och ett förväntansfullt pirr i magen

DSC_0161DSC_0205 DSC_0204 DSC_0202 DSC_0199Numera strövar jag omkring bland mängder av nedfallna lönnlöv i olika nyanser. Det finns även bok, ek, kastanj och en del andra varianter som jag inte känner igen. Jag uppskattar variationen och gillar verkligen att plöja genom tjocka lager av stora löv och sparka omkring i dem tillsammans med hundarna. På en del ställen ligger löven i tjocka drivor på stigarna och jag blir så där barnsligt förtjust när det prasslar och flyger löv omkring mig där jag går. Det är inte lika roligt att det ligger en del hästbajs väl dolt under lövmassorna men jag försöker minnas var jag har sett de högarna och går lite på sidan när jag kommer dit. Men trots alla variationer kan inget mäta sig med de färger jag minns från Optand i Jämtland. Jag har inte sett en enda vacker rönn här men däruppe bjöd de på färgprakt, speciellt den här:

223 222

När höstlöven föll brukade jag och min man citera Martin Ljung, från en av av hans roliga monologer, och säga att jag ska bala spalka kling i löven (den yngre generationen vet nog inte vem han var men jag tycker att han var rolig). Många i min ålder och äldre känner genast igen de orden och kanske, liksom vi, skrattar lite och tänker på fler roliga monologer som kommer från honom. Den om Fingal Olsson kanske är mest känd, eller Ester och kåldolmarna 🙂 När jag nu tänker på honom kan jag inte låta bli att le åt hans herr Larsson som inte kunde sova på tåget. Egentligen var nog målgruppen generationen före min men kanske är det tack vare mina föräldrars skratt och uppskattning av honom som jag har honom som lite idol. Dagens stå-upp-komiker kommer inte i närheten av hans komiska talang. Det här var en helt oplanerad hyllning av Martin Ljung men den är han värd.

Pirret i magen kom när jag hämtade in posten och såg det stora kuvertet från Sahlgrenska. Äntligen händer det något. Första december och 2-4 dagar framåt är jag inbokad, både på sjukhuset och på ett hotell. Då ska jag få besked. Spännande!!!

Annonser

Livet rullar på

Ja, mitt eget liv står ju ganska stilla förstås men jag kan ändå följa med i andras liv och glädjas eller beklaga det de är med om. Det kan faktiskt vara tillräckligt för stunden och ger mig en del att fundera på.

Jag har, som alla vet vid det här laget, en sysbo som flänger omkring till diverse aktiviteter. Som egen företagare är hon inte bara ute och föreläser. Mellan sina uppdrag är hon ute och nätverkar på olika trevliga arrangemang, typ luncher, mässor och möten. När hon kommer hem brukar hon sprudlande ta trappan upp till mig och berätta om allt nytt som inspirerat henne och om det fina omdöme hon alltid får. På det sättet kan vi båda vara substitut för en partner. Jag kan vara den lyssnande och hon den som kommer hem och berättar om sin arbetsdag. Win-win alltså 🙂

Mina barn ger mig också många glimtar av ett liv som pågår för fullt. Det är studentliv med stress, uppsatser, pluggande och tentor. En del festande och andra nöjen hinns också, tack och lov, med. Min son, som är den äldste av dem, har lämnat studierna och tillhör nu de arbetandes skara. Just nu är han på resande fot och tar sig fram genom USA med tåg alldeles på egen hand. Väldigt modigt och säkert väldigt givande. Han håller oss andra uppdaterade genom en nystartad blogg så vi kan följa honom, i alla fall lite grann, på hans äventyr.

Jag lever lite även genom vänners berättelser om sina liv. Jag börjar få en stor förståelse för gamla människor som nästan aldrig tar sig ut någonstans. Många lever upp när de får höra om hur andra har det och vad de gör och fantiserar om hur det skulle kännas att vara i de olika situationerna. Ännu så länge har jag inte haft sådana fantasier. Jag tycker bara att det är roligt att få vara delaktig genom deras berättelser. Själv har jag ju inte så mycket nytt att komma med och då är det roligare att lyssna på andra.

Det blir ändring på det senare. Då ska jag bubbla på om alla mina nya erfarenheter och kanske jag då i stället får skärpa mig lite så att jag inte tar över helt i min iver att få vara den berättande.

 


Min hund och hans moster

Alla hundar borde ha en sådan moster som min hund har. Hans liv har tagit en ny vändning efter allt tråkigt och allt han har varit tvungen att klara sig utan. Ingen kommer någonsin att kunna ersätta hans husse, för där var det helt blind kärlek, men moster är den som kommer närmast.

Trots att han lämnar mängder av svarta hårstrån på hennes golv och på något mystiskt sätt efterlämnar jordhögar där han legat, älskar hon honom tillbaka.

På morgnarna tar jag med mig både honom och hans kusin (mosters hund) på en liten promenad. Men när moster tar med sig båda två på promenad då blir det långt, spännande och ibland kastas det bollar.

Att min vovve mår bra och är glad gör att jag också blir glad. Väldigt glad och tacksam för att min snart 13-åriga Kasper har ett så bra liv trots allt.

Den första bilden har jag snott från hans moster.

12109876_1010229182330673_8485835748786350858_oDSC_0309


Stiltje

Det är det bästa sättet att beskriva mitt liv just nu. Det händer inget och jag vill heller inte att något ska hända. Jag har haft besök men det har inte funnits några krav på aktivitet så det har varit lika händelselöst då även om det var väldigt roligt med sällskap.

Nu när svägerska och döttrar har åkt hem till sitt har jag flummat in i tabletternas värld några dagar och varit ganska nöjd med det. Men i går kväll kände jag att det är ohållbart så jag bestämde mig för att försöka stå emot och försöka tänka bort smärtan i stället. Det kan vara skönt att halvsova bort några dagar men till slut tröttnar man på att inte vara klar i huvudet.

I dag är jag ännu så länge utan pillerpåverkan och det känns väldigt bra. Jag vet att det blir värre framåt dagen men jag ska försöka klara mig till i kväll i alla fall.

Om jag ska företa mig något när jag medicinerar är det bäst att göra det ca 4 timmar efter intaget. Då är jag ganska klar och fortfarande ganska smärtfri (i alla fall kring levern för det är där tabletterna hjälper bäst). I går passade jag på just i det läget och gick ut och tömde blomkrukorna på blommor och jord. Jag orkade nästan med allihop, bara de två största står kvar och jag ska nog be min syster om hjälp med dem. Det var det jag gjorde i går. Eller förresten – jag gick ju min vanliga morgonpromenad med hundarna men det gör jag alltid innan första pillerdosen.

Jag träffade min nya läkare på min nya vårdcentral för några dagar sedan. En helt underbar läkare som jag genast fick förtroende för. Jag behövde ett nytt sjukintyg och hon bad att få känna på min mage bara för att det skulle vara intressant. Enligt henne har levern vuxit ganska rejält sedan senaste anteckningarna så förmodligen är det därför det trycker på och gör mer ont nu.

I dag ska jag städa. Damning och dammsugning kommer att ta en stor del av dagen men det måste göras. Sedan kanske det i alla fall blir in i dimman igen. Vi får väl se.

Usch, vilket fruktansvärt tråkigt, gnälligt och negativt inlägg det blev. Det är faktiskt inte så jag känner även om det låter så. Jag sitter inte och deppar eller känner mig bitter. Det är bara så här det är men jag räknar med att det är tillfälligt. Frågan är bara hur länge…


Svägerska och vän

DSC_0171Jag och min svägerska har alltid kommit bra överens men p g a olika orsaker har vi aldrig tidigare varit särskilt nära varandra. I början var det olika livssituationer och sju års åldersskillnad som gjorde att vi hade lite olika intressen. Senare, när jag och min man utökade familjen, kunde vi nog ha haft mer gemensamt men då flyttade vi ca 60 mil norrut och hade inte så mycket kontakt.

Av olika skäl, som är en annan historia, började min svägerska komma och hälsa på oss i Jämtland minst en gång om året. Alltid på sommaren men ibland även på vintern. Min man sa ofta att han tyckte att det var jätteroligt att han och hans syster kom så nära varandra och jag vet att hon tyckte likadant. Även jag lärde känna min svägerska mycket bättre och kände att jag verkligen tycker om henne. När jag plötsligt blev ensam förlorade hon sin bror och jag tror att vi båda kände ett behov av varandra och av att prata om alla minnen. Den sommaren tog hon tåget upp till mig flera gånger och vi skrattade, sörjde och mindes tillsammans. Mina barn och systrar kom också upp flera gånger men det här inlägget handlar inte om dem.

Sedan jag flyttade ner har vi träffats ett antal gånger och jag är glad att vi kan fortsätta att träffas och känna att det är så lätt och självklart. Nu har hon varit här hos mig i tre dygn och även om jag känner att jag är en mycket tråkigare värdinna nu så har dagarna gått fort och det har varit jätteroligt. Som tur är har hon kunnat följa med min syster på långa hundpromenader och inte bara suttit här med mig.

Det blev en liten impulsresa till Örebro för att hämta mina två döttrar så lite sightseeing kunde jag erbjuda men annars har jag inte kunnat erbjuda så många aktiviteter. Det visste hon ju om och hade inga höga förväntningar så vi var nog båda nöjda i alla fall.

Jag känner att min svägerska inte bara är min svägerska utan hon har också blivit en väldigt bra och god vän.


Bebismys och oktoberblomning

 

Efter mitt inlägg om bebisar och små nackar att lukta på slumpade det sig så att mitt näst yngsta systerbarnbarn ville komma och hälsa på sina mormostrar. Han hade säkert via telepati känt att det fanns ett par tanter i släkten som gärna ville mysa lite med honom. Han tog med sig sin mamma och en av sina mostrar och gjorde allt för att charma oss. Vi fick hålla, lukta, klappa och gosa utan att han gav minsta lilla protest ifrån sig. Nöjd, trygg och glad lät den lille 2-månader gamla Melwin oss hållas och vi passade på att låna honom så mycket vi hann.

DSC_0126 DSC_0128 DSC_0131 DSC_0149 DSC_0153 DSC_0158Innan det fina besöket gick jag en liten runda i vår trädgård och förundrades över att det fortfarande blommar så mycket i början av oktober. Både i rabatten och i krukorna. Förra sommaren hade jag klippt ner alla perenner och slängt alla krukblommor i mitten av september. Visserligen skulle jag flytta men det var så det brukade vara varje år. Det märks att det skiljer ett antal odlingszoner mellan då och nu. Blommorna är inte så vackra längre men så länge de blommar får de vara kvar.
DSC_0118 1 DSC_0119 1 DSC_0122 DSC_0123Jag plockar fortfarande in så mycket fallfrukt jag orkar baka med. Här är ett urval av de olika sorter som finns hos oss. Jag har ingen aning om vad det är för sorter men det spelar ingen roll heller. De är alla goda att baka med. Några plommon (köpta) kom med på bilden också.

DSC_0124 1Även om det blommar börjar hösten visa sig så smått. I morse var det premiär för mössa på promenaden men är jag tillräckligt varmt klädd så älskar jag den här tiden. Ännu är det inte många höstfärger. Jag hittade några röda lönnlöv på marken och såg några träd som skiftade men jag gissar att det blir väldigt vackert om några veckor. Den kyliga luften och den dimma, som ligger på vissa ställen, i kombination med en solig dag får mig att känna mig som hemma. Det är så välbekant och något jag upptäckte att jag inte behöver sakna.

DSC_0161


Det här med barnbarn…

Visst är de mysiga och nog skulle jag älska dem om de skulle infinna sig i mitt liv. Jag skulle använda all den livserfarenhet, som jag önskar att jag hade haft när mina barn var små, till att få dem att må bra och känna att mormor/farmor alltid är på deras sida. När jag tänker på ”mina” barnbarn ser jag en bild av hur jag sitter i mitten med ett gäng ungar som tindrar med ögonen mot mig och lyssnar när jag läser saga eller delar med mig av min vishet. Jag skämmer bort dem, men på ett bra sätt så att de inte blir odrägliga eller ohyfsade.

Vilken idyll jag föreställer mig. Tänk om det i stället blir så att alla ungar blir vansinniga och skriker av ilska och frustration så fort de ser mig. Eller att de är så krävande och bråkiga att jag inte orkar med dem. De biter mig i knävecken när jag inte genast lyfter upp dem eller sliter av mig håret när de inte får som de vill. Jag kanske blir en helt värdelös mormor/farmor som ingen vill veta av och som är lika glad för det.

Ingen kan veta hur det blir när och om den dagen kommer. Min storasyster trodde inte att hon var en mormorstyp men hon har nu fått tre barnbarn, alla pojkar, under loppet av 15 månader och ett fjärde är på gång. Den äldsta pojken fullkomligt avgudar sin mormor och känslorna är ömsesidiga. Min syster har upptäckt sidor hos sig själv som hon inte trodde fanns och om någon är en mormorstyp så är det hon. De andra är ganska nya och har inte hunnit få en riktig relation till sin mormor ännu men jag är säker på att de kommer att få lika stor betydelse i min systers liv som den äldsta. Med sju egna barn har hon förmodligen många barnbarn till inom en snar framtid och jag vet att hennes hjärta kommer att växa med antalet nya små familjemedlemmar.

Om jag får barnbarn, och det tar jag inte för givet, hoppas jag att jag har hunnit få en ny lever och att jag har återhämtat mig bra så att jag har orken att leka och kanske busa lite med dem. Om mina barn bestämmer sig för att deras liv är bra utan barn så har jag stor tillgång på småttingar i närheten i alla fall och det kommer att finnas många små bebisnackar att lukta på framöver.