Det här blir det absolut sista inlägget på den här bloggen. Min berättelse fortsätter nu på http://ibod11.com
Jag hälsar alla varmt välkomna dit.
En avslutande bild får bli en väldigt oskarp men ändå hett efterlängtad bild. Jag tror att din tur smittade av sig Anneri men jag hade bara mobilen med mig så det blev som det blev 🙂
Det började med att jag inte kunde ladda upp fler bilder till mediabiblioteket till min blogg. Jag försökte gång på gång med en idiots envishet (varför skulle det funka den tionde gången?). När det inte fungerade att ladda upp bilder via mobilen heller så slutade jag försöka och la ifrån mig dator och mobil. Men det gnagde inom mig och lite senare tänkte jag försöka igen. Då lyckades jag få fram ett meddelande om att jag nu har utnyttjat de 3 gb som ingår. Jag erbjöds betala för en premiumversion men det alternativet förkastade jag direkt. I stället registrerade jag en ny blogg. Går det att undvika utgifter så gör jag så (så länge det är lagligt).
Men det är konstigt hur hjärnan fungerar. När jag hade gett upp och höll på att välja en header till min nya blogg, kom jag på en idé. Kunde det vara så enkelt så att jag bara behövde radera gamla bilder från biblioteket för att sedan få plats med nya? Eller måste även bilderna i inläggen tas bort då? Jag testade med några bilder först. Efter att ha raderat dem från biblioteket kollade jag om de fanns kvar i inlägget. De var kvar där och när jag testade kunde jag ladda upp nya bilder. Jag trodde att allt var frid och fröjd men upptäckte att de bilder jag hade raderat inte längre syntes i mina inlägg när man läser bloggen i en mobiltelefon. De syntes fortfarande när jag tittade i datorn men om jag klickar på ”redigera inlägg” så syns bara små miniatyrrutor. Jättekonstigt! Hur kan bilderna synas i inläggen på datorn men inte i redigeringsläget och inte i mobilen?
Det övergår mina kunskaper om teknik så jag gav upp. Nu har jag börjat ladda upp de raderade bilderna igen och jag har redigerat några av de inlägg som berördes (tack och lov så hade jag inte hunnit radera väldigt många bilder). Jag märker att de redigerade inläggen syns som de ska även i mobilen så självklart är det så att de foton som finns i bloggen hänger ihop med de som finns i biblioteket. Tar man bort källan så försvinner länken. Ganska logiskt. Men ännu en gång…varför kunde jag fortfarande se bilderna på datorn?
Jag är inte färdig med all redigering ännu och några bilder har jag inte kvar. De flesta kan jag ersätta så det är inte ett stort problem. Det här blir förmodligen det sista inlägget med bilder på den här bloggen. Om jag inte plötsligt får en aha-upplevelse och ser en lösning. När jag är klar med allt och kanske har övergått till en ny blogg så återkommer jag med adress dit.
Mina avskedsbilder här är tagna i skogen där jag bor. Lite blandad kompott 🙂
Ser ni rödhaken mitt i bilden. Jag hade inte teleobjektivet med mig och bilden är tagen på ganska långt håll. Det går inte att zooma in mer för skärpan är inte den bästa.
Blivande blåbär.
Det svarta och vita är inte skogspinnar utan hundarnas ben och tassar 😉 Liljekonvaljerna kanske hinner bli klara till min födelsedag. Det har varit en tradition att min man firade mig med liljekonvaljer så jag tittar alltid efter dem när dagen närmar sig.
Lyckas man inte fånga djur på bild i skogen så får man försöka hemma i sin trädgård. Hundarna är för det mesta tillgängliga men dem har ni sett så många gånger så lite variation är kanske kul. Jag tog med kameran en stund mitt på dagen och började spana. Inga fåglar, inga igelkottar, inte ens skator på taket. Men skam den som ger sig. Jag riktade mina blickar lite längre neråt och där kröp det något konstigt. Jag vet inte ens om det är en skalbagge eller något annat men fin är den och den var snäll och poserade för mig.
När jag tittade mig lite mer omkring såg jag två likadana till. Vad de sysslade med vet nog bara de. Kanske sov de eller så kanske det var en del av en parningsritual. Stilla var de i alla fall så jag riktade kameran mot dem.
Plötsligt så jag en lite humla alldeles vid min ena fot och den fick också vara med.
Sedan var det slut på djur. Om jag hade letat tillräckligt skulle jag nog ha hittat fler kryp men det fick räcka med dessa. Jag fortsatte med några växter i stället. Det är ju så tacksamt för det dyker upp nya hela tiden.
Råttan lever och frodas i källaren. Jag fortsätter att lägga mat i mitten av giftringen och den äter och gör nya spår i giftet. Jag hoppas på att den snart ska ha fått i sig tillräckligt mycket gift men kanske är den här råttan inte så noga med hygienen. Den kanske låter giftet sitta kvar och bryr sig inte om att den är kladdig och blå.
Jag tyckte att det var underligt att skinkan var borta från fällan med giftskum när det inte fanns ett enda spår eller avtryck i skummet. Hur hade råttan lyckats med det konststycket? Det fick mig att vilja göra ett test för att se om det verkligen var över och råttan död. Jag gick ner med några korvbitar för att lägga i mitten av ringen. De skulle visa om råttan levde eller inte för inte kan en råtta motstå god korvlukt.
Just som jag skulle böja mig ner, för att lägga dit korvbitarna, kom råttan farande som en raket. Den sprang rakt över min ena fot!! och ja, jag erkänner att jag skrek. Det är inte var dag en stor råtta, minst två dm utan svans, tar vägen över ens fot. Men jag är ganska stolt över att jag inte sprang därifrån. I stället placerade jag ut korven, gick ut och stängde dörren och tänkte att nu har vi dig. Nu var den instängd i ett av de tio rummen i källaren och där finns varken vatten eller annan mat än korven innanför skumringen. Med bultande hjärta och en väldig stresskänsla i magen gick jag upp till mitt våningsplan, sms:ade min syster om vad som hänt (hon är ute och far omkring som vanligt) och hoppades att det nu skulle vara sista försöket. Ett lyckat försök.
Några timmar senare hörde jag dunsande nerifrån källaren och gick till källardörren för att lyssna. Det lät som om någon ryckte i en dörr eller hoppade omkring mellan väggarna. Jag öppnade försiktigt dörren för att höra bättre men jag vågade absolut inte gå ner. Hemska skräckbilder for genom mitt huvud. Jag såg en jätteråtta som var alldeles galen av giftet den fått i sig och som attackerade allt den kom åt. Blodsprängda ögon och fradga runt munnen. I min fantasi hade den rabies och bara väntade på att få överfalla mig.
Dunsarna och skakningarna lät så högt så att jag hörde dem svagt upp till mig, två våningar ovanför. Jag låg länge i sängen och lyssnade efter de ljuden innan jag lyckades somna. Jag undrade om det var råttans smärtsamma död jag hörde och jag kände mig hemsk som kunde utsätta den för detta. Vid halvtvåtiden på natten vaknade jag och lyssnade noga men då var det tyst.
Efter hundpromenaden vågade jag försiktigt öppna källardörren och gå ner. Långsamt öppnade jag dörren till råttrummet och var beredd på att hoppa undan om den galna råttan kom farande. Den syntes inte till och jag smög in medan jag tittade överallt efter den. Jag såg genast vad som hade orsakat ljuden. Den hade gått lös rejält på dörren i sina försök att komma ut. Det är en ganska stor springa mellan dörren och tröskeln och att den inte kom ut där bevisar ju att det inte är en liten mus det handlar om. Den här gången var inte bara korven borta, det var dessutom tydliga spår i giftet så förhoppningsvis har den slickat sin päls ren och fått i sig tillräckligt mycket gift. Men vem vet? Den har ju ätit av råttgift förut och klarat livhanken. Förmodligen fick den ont i magen och undvek det giftet sedan men den måste ha en väldigt tålig matsmältning. Superråttan med supermagen.
Jag hade hoppats på att hitta den och på att kunna bekräfta att den nu är död. Jag vågar inte tro något och därför har jag lagt dit ny korv igen. När min syster har kommit hem kanske vi tillsammans vågar gå ner och lyfta på alla grejer för att försöka hitta råttan. Jag sparkade lite på några kartonger och tittade bakom lite bråte men mer klarade jag inte av. Håll nu tummarna för att att det är över. Jag vill inte ha någon mer närkontakt med den här råttan.
Det är den naturligtvis alltid men i dag kom de fram och visade upp sig. Ryktet måste ha gått att det var fritt fram för i dag hade den där människan inte kameran hängande över axeln. Jag hann bara komma in i skogen så satt den första bofinken på en gren och sjöng retfullt för mig. Längre fram satt en ekorre på en trädstam och den höll sig också förvånansvärt stilla, bara för att retas naturligtvis. Harar och rådjur blängde föraktfullt på mig och koltrastar och björktrastar tävlade om att skutta närmast oss. Till sist tog jag fram mobilen och tog en bild på en bofink men jag lägger bara ut den som bevis på att jag faktiskt såg djur i dag. Det går att se vad det är men inte mycket mer. Under resten av promenaden höll sig duvor, nötväckor och diverse andra fåglar i närheten men då hade jag övergått från att vara frustrerad till att bara njuta av att se dem.
Min syster och jag känner oss duktiga när vi klarar av sådant som vi förr i tiden skulle ha bett våra respektive män att göra. Det behöver inte vara svåra saker och jag tycker faktiskt att vi är ganska händiga och kapabla båda två. Men när det gäller höjder överöser vi varandra med beröm när någon av oss övervinner obehaget. I går kväll hade vindsluckan till utbyggnaden bakom huset blåst ner. Den var bara ditskruvad och virket såg murket ut. Vi fick upp en stege mot väggen och först klättrade min syster upp med luckan och lyckades klämma in den där den ska vara. Men vi konstaterade att den behövde spikas fast för att inte falla ner igen. Jag såg hur rädd min syster var så nästa gång klättrade jag upp. Hammare och spik är inga problem att hantera för någon av oss. Det är bara höjden som ställer till det. Jag är nog inte riktigt lika rädd som min syster och efter en stund var spikarna islagna. Då kände vi oss väldigt duktiga båda två och det talade vi om för varandra samtidigt som vi skrattande undrade om grannarna hade haft kul åt våra klätterstilar, då vi krampaktigt höll oss hårt i stegen medan den andra stod nedanför och höll ett lika hårt tag där. Det här blev bara en provisorisk lösning. Vid tillfälle måste en ny lucka tillverkas och en bättre montering fixas.
Råttan har ätit upp skinkan innanför giftskummet. I morse tyckte jag att det luktade äckligt där nere och gick ner för att kolla. När jag såg att skinkan var borta fick jag en konstig och oväntad reaktion. En stor klump växte i bröstet och ögonen tårades. En välbekant känsla av sorg. Jag kan inte förklara det. Visst tycker jag synd om den stackars råttan, om den nu är död, men det kan inte vara hela sanningen. Jag har tydligen svårt med att hantera död nära mig oavsett om det är en råtta eller någon person. Jag blev ledsen för min mans skull och för att han också var ensam när han dog. Reaktionerna kommer inte så ofta längre men de kommer nog aldrig att helt upphöra. Om råttan är död nu så hoppas jag att det gick fort och smärtfritt. Ännu vågar jag inte gå ner och leta efter den. Tänk om den ligger någonstans och bara är nästan död. Eller så har den överlistat oss igen. Fortsättning följer…
…och vanligtvis ser jag både harar, rådjur och en mängd fåglar på min och hundarnas morgonpromenad. Efter att ha misslyckats med att fånga harar på bild med mobilen bestämde jag mig för att försöka hantera min ”riktiga” kamera, trots att jag alltid har två hundar i koppel och bara två händer.
Det var inte så svårt att fota med en hand och hålla hundarna med den andra. Nästan hela tiden gick mina kompisar snällt på den sida jag ville ha dem. Men några gånger trasslade vi in oss ganska rejält. De är ju vana att få gå lite som de vill i skogen och kopplenas räckvidd är fem meter. Ingen av oss tappade humöret för det utan vi trasslade oss tillbaka till utgångsläget och fortsatte promenaden. Alla djur höll sig undan och t o m fåglarna undvek oss. Det fick bli naturbilder i stället och det är helt ok. Men jag var inställd på att fånga harar och rådjur med kameran så lite besviken var jag.
Men jag hade bestämt mig för att fotografera djur och vad gör man då, när man inte hittar några. Jo, man tager vad man haver och två snälla vovvar blev tillsagda att sitta på stigen och voilà, där blev det en djurbild i skogen i alla fall. Det syns att de inte var så väldigt engagerade men de ställde upp och det får de pluspoäng för.
När jag hade ca femtio meter kvar hem ringde min telefon och min syster undrade oroligt var jag var. Promenaden blev ca 20 min längre tack vare allt fotande och hon var orolig för att jag satt och flämtade någonstans och inte kunde ta mig hem. Visst var jag trött och påverkad men vad gör man inte för konsten. Det var gulligt av henne att bry sig och jag måste erkänna att det känns ganska bra att ha någon som har lite koll.
Innan jag gick in tog jag sista bilden på en blommande buske vid garageinfarten. Jag vet inte vad det är för sort men den blommar fint.
En sista bild ska ni få se och det är på den nya råttdödaren. Nu är det det tunga artilleriet som gäller och det skum, som ligger runt skinkskivorna, är det giftigaste de har. Lite otäckt är det men vad ska man annars göra. Det är meningen att råttan ska gå i skummet för att nå skinkan och sedan ska den tvätta pälsen. Då ska den dö och det går ganska snabbt. Om råttan är för smart för även detta så är nästa steg att de kommer hit och går igenom varenda skrymsle i källaren tills de hittar den stackars krabaten. Det blir inte lätt och jag vill helst inte vara med och se vad de gör om de får tag i den.
Jag tänkte göra det lätt för mig och spara på den lilla ork jag har. Därför letade jag efter en klänning, till yngsta dotterns bröllop, på nätet. Det finns hur många klänningar som helst att välja mellan men ni vet ju att jag har mitt lilla magproblem (för den som inte vet, jag har en genetisk leversjukdom som gör att min lever bildar hundratals cystor och både levern och cystorna växer). Jag trodde att en klänning med några veck framtill på kjolen skulle dölja min ”gravidmage” något så när men när jag provade min nya klänning och tittade mig i spegeln började jag skratta, både av desperation och av självironi. För att ge min syster ett glatt skratt gick jag ner och poserade framför henne. Eftersom jag var smått hysterisk kommer jag inte ihåg hennes reaktion mer än att hon var ganska tyst och sedan höll med om att det inte var särskilt lyckat. Jag tror att det bubblade fram ett skratt också.
Döm själva och jämför sedan med den klänning jag plockade fram ur min garderob. Den klänningen trollade nästan bort magen helt (jag lovar att jag varken spände ut eller höll in magen på något foto). Synd att den är så mörk. Jag vill inte ha en nästan helt svart klänning på ett sommarbröllop. Men nu vet jag i alla fall vad för slags klänning jag ska leta efter. Det fanns en riktigt blommig sak i min garderob också och min syster säger att den skulle vara perfekt. Den utför inte riktigt samma trolleri som den mörka klänningen men om jag inte hittar en fin volangklänning så får det bli den. Lite tråkigt bara att ha en gammal klänning vid ett sådant tillfälle.
I förmiddags gick jag ut i trädgården med kameran igen och jag har återgått till närbilder. Det är något speciellt med att komma så nära växterna.
Men först en bild på min lunch.
Daggdroppar i kärleksörten.
En liten syrenknopp.
Det här ska bli äpplen så småningom.
Alla känner igen en gullviva…
…men är det någon som vet vad det här är.? Den växer på ett äppelträd. Jag vet att det finns något som heter sprängticka och att det är en svamp som växer på vissa träd, främst björkar (används för att göra chaga bl a). Kan det här vara något liknande?
Pärlhyacint.
Ännu en syrenknopp.
Några av er kanske minns hur jobbigt jag hade det förra sommaren när abstinensbesvären från min medicin gav mig falsk feber. Några timmar efter tablettintaget kändes det bra men sedan ville min hjärna ha mer kodein och influensasymptomen med hög feber gjorde mig värmekänslig och väldigt, väldigt trött. Jag vågar knappt säga det, av rädsla för att det ska återgå till hur det var, men jag har mått mycket bättre i flera månader. Feberkänslan kommer i bland men inte lika ofta och inte lika starkt. Vad det beror på vet jag inte. Jag är bara tacksam för att det är så. Kanske vann jag kampen mot min hjärna och nu nöjer den sig med den mängd kodein den får. Trött är jag alltid i alla fall så jag behöver inte den sortens trötthet också.
Det här medför att jag nu, tre dagar i rad, har orkat ligga i solen några timmar och kroppen har mått bra, värken lindras och en lite brunare hudton har blivit resultatet. På min balkong har jag legat i bikini för där ser ingen mig. Det blir bättre insynsskydd i trädgården när allt grönskar men ännu så länge är det balkongen som gäller. Ni förstår att det är min ”gravidmage” som gör mig ovillig att visa upp mig. Jag vill inte att folk ska skaka på sina huvuden och undra hur en så gammal tant har blivit gravid. Fåfänga, javisst – men så är det. Nästa sommar, när jag förhoppningsvis har ett stort och fult ärr i stället (och någon normal valk), gör det mig inget om någon råkar se mig.
I alla fall så har jag njutit väldigt de tre senaste dagarna. Temperaturen har hållit sig strax under 15 grader men i lä, där jag har varit, har det varit riktigt svettigt. Det enda problemet har varit att ligga på mage. Det funkar (kan inte säga att det går bra) i ca tio minuter i taget så jag får ändra läge ganska ofta. När jag vänder på steken är det en brassestol som gäller. Jag klarar liksom inte av att ligga normalt på rygg heller. Helst skulle jag ha en skön solsäng där ryggstödet kan höjas. en sådan skulle få plats på min balkong men tyvärr når inte solen en så stor yta samtidigt.
Jag har en liten känsla av att jag måste passa på att sola så mycket jag orkar den här sommaren. Efter operationen blir det strikta instruktioner om försiktighet med solen. Jag vet inte hur noga jag kommer att vara med det men lite mindre soldyrkare kommer jag nog att vara. Om jag nu måste vänta hela den här sommaren också så ska jag i alla fall njuta av solen så mycket jag kan. Jag hoppas bara att feberkänslan fortsätter att hålla sig något så när på mattan.
Djur är det finaste som finns att fotografera. Blommor kommer nästan på samma plats och där har jag börjat upptäcka en helt okänd värld. En värld fylld av små detaljer som man aldrig ser med bara ögat. Men en levande varelse, som inte går att styra och som bara går iväg om den inte har lust att posera, det kan vara en riktig utmaning. Min hund, Kasper, är undantaget. Med ålderns rätt ligger han oftast kvar i samma ställning och bara tittar besvärat och uttråkat på mig när jag klickar med kameran framför honom. Min systers hund Nalle däremot, tror att han fortfarande är en unghund trots sin mogna ålder (snart 11 år). Jämfört med Kasper så är han ju kanske det men lite värdighet kunde man kanske vänta från en så pass vuxen hund.
I dag ville jag använda mitt teleobjektiv men ändå ta bilder relativt nära. Jag lyckades överraska Nalle och kunde ta en bild på honom innan han med glatt viftande svans kom fram och pussade både mig och kameran. Jag var väldigt snabb och hann inte fundera på några inställningar men tack vare det blev den första bilden ganska bra på sitt eget vis. Hans matte konstaterade att hennes hund är en isbjörn och det är väl inte en helt felaktig liknelse.
Sedan väntade jag tills Nalle somnade med sin snuttefilt. Väldigt ofta ligger han med den i munnen och kramar den lite med tassarna samtidigt. Jag tröttnar aldrig på att se honom så. Sötare vovve får man leta efter. Ja, min Kasper är naturligtvis minst lika söt men han har ingen snuttefilt för han är en vuxen och mogen hund 😉
Som sagt: min Kasper har alldeles för mycket värdighet för att hoppa upp och börja pussas när matte tar fram kameran. Han låter mig hållas och somnar sedan sött in igen.
Jag har hittat gratis fotokurser på nätet och jag har precis lärt mig vad en systemkamera är 🙂 Förhoppningsvis ska jag snart lära mig lite om handhavandet också. Jag såg att nästa delkurs handlar om minneskortet så det kanske dröjer lite innan jag kommer så långt som till själva fotograferandet. Men jag ska inte hoppa över något. Jag ska i alla fall försöka förkovra mig och bli en lite bättre fotograf. Det är kul det här 🙂
Direkt när jag hade skrivit rubriken insåg jag att avståndsbilder kanske är ett bättre ord. Bland ”riktiga” fotografer är det säkert självklart vilken terminologi man ska använda och jag kanske snart får lära mig vad man egentligen ska säga.
I alla fall…nu har jag tränat på närbilder och även om jag bara har börjat nosa på tekniken så ville jag prova att föreviga motiv som finns lite längre bort. Det gick inte särskilt bra. Jag har redan förstått att man behöver antingen väldigt stadiga händer eller ett stativ om det ska bli bra. Ändå väljer jag att visa upp min bristande förmåga. Allt behöver inte vara så perfekt jämt och jag tycker att det är lite kul att stå för mina tillkortakommanden. Håll till godo.
Kära dotter, om du ser detta förstår du nog att det är bäst att ni anlitar en riktig fotograf till bröllopet 😉
Den andra bilden blev den minst dåliga men skärpan är hemsk i de båda andra. Men ni ser ändå att det är en vacker kvällshimmel och att det är en ringduva som spatserar omkring på grannens tomt. Det här med att stå i ett fönster och fota är lite skämsigt. Jag vill inte att någon ska tro att jag försöker fota in i andras hem eller att jag smygfotar folk som går förbi. Men när jag känner mig trygg med att ingen ser mig kan jag rikta kameran så att det tydligt syns att det är djur och natur jag vill åt.
När jag ändå är inne på ämnet tillkortakommanden kan jag berätta att jag misslyckades med att koppla upp mig på nätet med hjälp av en range extender. Vår fiberanslutning har nu börjat fungera och för att få en riktigt bra uppkoppling beställde jag en apparat som förstärker signalen. Routern finns på min systers våningsplan och det kan vara ganska segt här uppe. Jag var så stolt när jag hade lyckats få denna range extender att få kontakt med routern och när alla små ledlampor lyste som de skulle. Just den här modellen skapar ett eget nätverk, samma beteckning som det andra men med EXT som avslutning. Både datorer och mobil hittade det nätet men hur mycket jag än försökte, och jag försökte många gånger, sa mina apparater att ”det går inte att koppla upp mot det nätverket” eller ”autentiseringsproblem”. I dag försökte jag ringa leverantören men efter en lång stund i telefonkö gav jag upp och någon av de närmaste dagarna åker jag iväg till butiken och lämnar igen fanskapet. Så kan det gå när man inte vet vad man ska ha men nu har jag lärt mig att jag ska ha en mojäng som inte skapar ett eget nätverk utan som bara förstärker det befintliga. Om jag ska vara lite positiv så får jag väl försöka vara glad för att jag nu har lärt mig något nytt.
Jag har äntligen blivit av med toan i sovrummet också. Min storasyster (den syster som inte bor här) hade vägarna förbi och med sig hade hon en av sina döttrar och dotterns sambo. Vi träffas inte så ofta, trots att vi bor bara en dryg timme ifrån varandra, så det var jättekul att få fika bort en liten stund tillsammans med dem. När de åkte tog de med sig toan och jag hoppas att den blir till glädje där den nu hamnar.
Ibod11's Blogg 