Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2017

Olika synsätt

Jag är med i en fb-grupp för PLD-sjuka (Polycystic Liver Disease). Det är en väldigt inspirerande grupp med många vänliga människor i olika stadier av denna sjukdom. En del har dessutom även polycystiska njurar (PKD) och jag är väldigt tacksam för att mina cystor håller sig till enbart min lever. Ja ok, någon cysta finns även på en av njurarna men det räknas inte som sjukdom när det bara är någon enstaka.

Skaparen av denna fb-grupp bor i England och de flesta medlemmarna kommer från engelskspråkiga länder. Tack vare min andra blogg, som bara handlar om sjukdomen och det som relaterar till den, har jag fått kontakt med några andra svenska kvinnor med samma diagnos och en av dem tipsade om denna grupp. Jag är otroligt imponerad av den starka kvinna som startade gruppen. Hon letar fram studier, fakta, artiklar och sammanställer själv massor av material om vår sjukdom. Jag har lärt mig massor genom att läsa hennes inlägg. Stämningen i gruppen är varm och stöttande och många ställer frågor som andra försöker besvara utifrån sina egna erfarenheter. Jag är ganska tystlåten inom gruppen. Jag har presenterat mig och gjort något kort inlägg i bland men mest har jag varit den som lyssnar och lär.

Nyligen dök en fråga om olika behandlingar upp och frågeställaren ville höra om andras erfarenheter för att själv komma fram till ett beslut. Av egen erfarenhet vet jag att fenestrering (kapande av cystorna) inte är en långsiktig lösning. Jag genomgick en sådan med titthålsteknik för tre år sedan. Jag blev kvar på sjukhuset i sex dagar, hade en väldigt besvärlig återhämtning som tog flera månader och mådde efter det bra i lite drygt ett halvår. Sedan började cystorna växa igen och jag fick beskedet av läkare att den här sjukdomen gör så att levern kompenserar avlägsnande av tryck från cystor med tillväxt av nya. Jag fick också lära mig att varje ingrepp gör att ärrbildning försvårar en framtida eventuell transplantation. Resektion var inte en möjlig utväg för mig. Att ta bort en del av levern och låta en frisk del vara kvar och växa till sig kräver att det finns en frisk del. Mina hundratals cystor är fördelade över hela levern så det går inte.

Då förstod jag att enda utvägen för mig var att bli transplanterad och jag började kämpa för en sådan. Även i det fallet blev jag hjälpt indirekt genom min andra blogg. En av kvinnorna jag kommit i kontakt med berättade att på Sahlgrenska tänker de annorlunda än resten av läkarvärlden. De ser inte bara till levervärden och livshotande faktorer. De tar hänsyn även till livskvalitet och det dåliga mående som sjukdomen ger upphov till. Efter en tids bearbetande av olika läkare ringde en av dem till Sahlgrenska för att få veta hur det förhöll sig. Samma läkare hade tidigare tagit ifrån mig allt hopp och sagt att p g a för stora risker med transplantation och det meningslösa med andra ingrepp så skulle ingen åtgärd utföras. Jag kan ännu känna känslan och glädjen när han ringde mig och förvånat sa att ”du hade rätt och jag hade fel. Läkarna på Sahlgrenska vill väldigt gärna träffa dig”. Sedan rullade det på och nu har jag väntat nästan 15 månader på listan.

Jag svarade på frågan om behandlingar och berättade kortfattat hur jag kommit fram till att transplantation är det bästa för mig. Jag fick ett svar på min kommentar,från en annan kvinna än frågeställaren, om att riskerna är väldigt stora, de immunsystemhämmande medicinerna som ska tas livet ut ger troligen tumörer så småningom och att en av hennes bekanta dog på operationsbordet vid en transplantation. Hon avslutade med att jag inte ska ta för lätt på en sådan åtgärd. Det var en vänligt skriven kommentar och inget jag tog illa upp för. Jag svarade att mitt beslut är väl genomtänkt, att mina barn stöder mig, att ett eventuellt något kortare liv kompenseras av bättre livskvalitet och att detta är min åsikt om vad som är bäst för min del. Jag tillade att jag har full respekt för andras annorlunda tankar om bästa åtgärd.

Allt det här satte snurr på mina tankar. Jag har svårt att förstå att man hellre har kvar sin sjukdom och alla problem den medför än att ta chansen att bli av med den helt och hållet. Andra tänker helt annorlunda. Hellre ett långt liv med stora besvär och kanske ingrepp efter ingrepp som alla bara lindrar tillfälligt, än att riskera ett kortare liv eller kanske i värsta fall att inte överleva transplantationen. Riskerna att inte överleva är små. Jag är inte alls orolig. Jag vet att jag har alla förutsättningar att klara mig bra eftersom jag bedöms vara i gott skick för övrigt. Värk är inte farligt så det räknas inte.

Jag medger att jag kanske egentligen inte var i bästa skick att ta beslutet när jag fick erbjudandet. Då var jag fortfarande så påverkad av sorg efter min mans död och ärligt talat kunde jag t o m tänka att om jag dör så är det bara skönt att slippa fortsätta. Jag vet att jag någon gång fick tanken att även om jag måste fortsätta leva nu så har jag en chans att i framtiden tacka nej till en ny lever när den jag ska få nu inte orkar längre. Det tröstade mig att jag skulle ha ett val längre fram. Jag lyckades ta mig igenom utredningen utan att dessa tankar framkom, annars hade nog beslutet blivit ett annat från dem. En fördel med att väntan har varit lång är att under den tid jag har väntat har en förändring skett. Jag har skrivit om att jag är lycklig igen. Inte samma lycka men ändå en lycka. Nu vill jag leva och jag vill leva länge. Det känns väldigt bra att jag med denna nya insikt ändå är helt övertygad om att mitt beslut är helt rätt. Jag är inte alls orolig men det beror på att jag litar på läkarna och på att jag är helt övertygad om att mitt liv kommer att bli väldigt mycket bättre.

Men visst är det underligt att vi människor tänker så olika. Många av gruppens medlemmar har större problem än jag och jag har sett bilder på ”gravidmagar” dubbelt så stora som min. Ändå väljer de andra vägar. En del har småbarn och då kan jag väldigt väl förstå rädslan för barnens skull. Andra blir nekade transplantation med diverse felaktiga förklaringar, som t ex att den här sjukdomen inte är smärtsam eller att den inte orsakar sådant som den bevisligen orsakar. Läkare världen över är vanligtvis väldigt okunniga om det här. Men det finns guldkorn även bland läkarkåren. Fb-gruppen stöttar och peppar i många fall av felaktiga besked från läkare och den är en ventil och faktabas för många. Det har även lagts ut solskenshistorier från några som blivit transplanterade och nu lever mycket rikare liv. Det är de berättelserna jag väljer att ta till mig. Jag vet om riskerna men jag vill inte gå miste om allt jag vill göra för att jag är för rädd att ta chansen. Men varför ser jag riskerna som väldigt små medan de är alldeles för stora för andra?


Blandad kompott

I bland har man inget att skriva om och i bland dyker flera idéer upp samtidigt. Jag, som just nu har ett väldigt stillsamt liv, får försöka hitta inspiration i de små vardagshändelserna. Den här gången dök det upp tre små inspirationskällor nästan samtidigt. Här är alltså tre vardagshändelser ur mitt inte så spännande liv.

Det var en underbar morgon. Lugnt och några minusgrader. Jag och vovvarna verkade vara helt ensamma i skogen och jag njöt av stillheten och av lite fågelsång. Friden fick ett abrupt avbrott när Nalle skällde glatt igenkännande. Där kom en riktigt god vän, den lilla beagleflickan Vera, och hennes husse. Som vanligt hälsade Kasper först med en liten svag svansviftning och genom att nosa lite. Efter det var han nöjd och ägnade sig åt andra lukter i gräset. Sedan fick Nalle komma fram och han talade högljutt om att han var glad. Lilla Vera la sig ner på rygg och hoppade sedan ivrigt omkring Nalle, lika glad hon. Veras husse vet om att mina problem gör att min luft i lungorna inte räcker till både prat och promenad samtidigt så vi tog olika stigar efter mötet.

Då hörde jag den. Ringduvan. Det är en fågel man inte kan ta miste på. Jag kan inte med bästa vilja i världen kalla sången för vacker men den är speciell. För mig är det en vårfågel och jag tänkte att det måste väl vara väldigt tidigt att höra den redan i februari, t o m i de här trakterna. Jag kollade upp det när jag kom hem och hittade uppgifter om att den kommer i mars-april. Ett ovanligt tidigt vårtecken med andra ord.

Bilden är hämtad från en sida med gratisbilder. Under bilden finns en länk där de som är intresserade kan lyssna på ringduvans läte. Jag tror att många känner igen det men kanske utan att veta vem som låter så.

Bildresultat för gratis bilder fåglar

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3275&grupp=6562&artikel=2776394#

Efter det obligatoriska hundkaffet, kaffe efter morgonpromenaden, var det åter dags för magkrångel. Den här gången hann det gå nästan tre veckor sedan sist. Som jag hade lovat, ringde jag och meddelade min kontaktsköterska. Förra omgångens prover visade ingenting och eftersom det blir lindrigare för varje gång så var vi överens om att inte bry oss så mycket om det här. Kanske har det med leverns tryck mot tarmarna att göra och kanske hindrar det de naturliga tarmrörelserna. Kanske bildas det då gaser och gifter när inte tarmen töms ordentligt och då blir det så här med jämna mellanrum. Många kansken och inget svar. Det är i alla fall inte salmonella eller några andra liknande bakterier.

Den tredje händelsen är egentligen inte en händelse utan mer en lärdom och en insikt. Ni vet att jag är en språknörd och på samma sätt som jag, har även min syster blivit indoktrinerad nästan från födseln till att värdesätta ett korrekt användande av vårt språk. Hon kom upp till mig, uppspelt över en upptäckt hon hade gjort när hon korrekturläste en föreläsar- och författarkollegas bok. I boken fann hon ordet ”vartdera” och eftersom hon blev osäker kände hon sig tvungen att ta reda på fakta om detta ord. Är det korrekt eller helt fel? Ska det inte vara ”vardera”?

Svaret på det gav henne en aha-upplevelse och då var hon tvungen att dela med sig till sin lika nördiga syster. Det handlar om den inre böjningen av sk adjektiviska pronomen, t ex ”varenda” och ”ingendera”.  Jag ska inte gå in i det grammatiska så mycket eftersom inte så många är intresserade. Men tänk er att ordet syftar på ett t-ord, t ex ett hus. Då böjer man orden så att det blir ”vartenda” hus och ”ingetdera” huset. Det ska alltså vara ett ”t” mitt i orden. Likadant är det med ordet ”vardera”. En exempelmening kan vara: vartdera huset hade två dörrar och vardera dörren hade ett brevinkast. När det syftas på ett t-ord (huset) ska det vara ”vartdera” och när det syftas på ett n-ord (dörren) är det korrekt att skriva ”vardera”.  Det är egentligen inte konstigare än att ordet ”ingen” blir ”inget” i samma situation. Här kommer en länk till en sida för ytterligare nörderi 😉

https://www.svd.se/manga-bryter-mot-regeln-om-inre-bojning

Nu när jag har lärt mig detta kommer jag alltid att känna tvånget till ett korrekt användande av vardera/vartdera. Det kommer förmodligen att leda till att folk tror att mina fingrar har halkat till eller att jag är helt fel ute. Men nu vet i alla fall ni, som har orkat bry er om slutet på det här inlägget, att jag bara följer de grammatiska reglerna om ni ser en sådan stavning här. Det här är ett ord som jag aldrig tidigare har funderat på och det är konstigt hur något som först ser så fel ut, kan se så självklart och rätt ut när man får den där insikten. Tack till min syster som gav mig denna lärdom 🙂


Kokta morötter

Jag undrar om någon annan än jag kan få en väldig längtan efter kokta morötter. Bara kokta morötter och inget annat. Så himla gott är det ju inte!

dsc_0005-1I går fick jag i alla fall en överväldigande längtan efter just detta och som tur var hade jag morötter i kylskåpet. Något inom mig sa att ”man kan inte äta bara morötter, något mer måste finnas på tallriken” så jag inventerade förråden efter något snabbfixat. Jag hittade några färdiga kycklingspett med sataysmak och jag bakade även en vanlig potatis i mikron (snabbt och enkelt, glöm bara inte att sticka hål i skalet om ni ska testa). Med en stor hög vitkålssallad såg min tallrik inte så dum ut. Inte den mest genomtänkta kompositionen och kanske inte något jag skulle bjuda någon på men nu var det ju morötterna jag ville ha. De andra sakerna var bara tillbehör och inte så viktiga. Bara utfyllnad.

Jag har alltid gillat kokta morötter. Jag kommer ihåg att jag läste i en Kalle Anka tidning hur Kalle försökte lura i knattarna morötter med motiveringen att synen blir väldigt mycket bättre av den kosten. Jag kunde inte begripa varför de inte ville ha sina mumsiga morötter. Den bilden ur just den serietidningen återkommer till mig lite då och då och varje gång blir jag sugen på kokta morötter. Jättekonstigt.

Hur smakade då min fantastiska morotstallrik? Det var gott och jag blev mätt men det är aldrig så fantastiskt som jag föreställer mig. Det spelar ingen roll. Just nu har suget gått över men jag vet att det kommer tillbaka. Det kan dröja ett år eller mer men mina morotscravings överger mig inte. Det behovet är i alla fall lätt att tillfredsställa. Värre är det med min längtan efter surströmming. Jag inbillar mig att det inte är lika populärt att sprida dofterna från en surströmmingsburk i det här villaområdet som det var i mina förra hemtrakter. Där var surströmming ett givet inslag varje höst och dofterna kom från alla möjliga håll. Om den hett efterlängtade operationen blir av innan hösten så ska jag åka ut till min storasyster, långt ute på landet, och bjuda henne på denna delikata gourmeträtt (hon är också född i Jämtland och älskar surströmming. Vår lillasyster föddes längre söderut och delar inte vår förtjusning. Vet inte om det har med födelseort att göra men fakta är ju fakta).  Men surströmmingen ska vi avnjuta utan morötter 😉


Vill skriva men i huvudet är det tomt

Vad gör man då? Jo, är man som jag så sätter man sig ner med sidan ”skapa nytt inlägg” framför sig och ser om det händer något. Om inga tankar eller idéer dyker upp så är det inte mycket att göra åt saken. Då får det bli ett väldigt innehållslöst inlägg. Det går alltid att svamla på om inget särskilt ett tag men det fungerar inte länge. Självklart finns det massor av tankar i mitt huvud men jag är inte så öppenhjärtlig på min blogg så att jag skriver om precis vad som helst.

Jag kan ju skriva om hur less jag är på min situation men vad gör det för nytta. Jag blir inte gladare av det och ingen annan får heller ut något av det. Det är ju trots allt så att jag är en glad person och om jag beklagar mig så låter det kanske värre än det är. Det är inte bra och inte särskilt kul heller. Jag fasar inför att behöva uppleva en sommar till så här och jag hoppas innerligt att min stora, tunga lever är borta innan högsommarvärmen kommer. Jag har mycket hellre ett fult, missprydande operationsärr än en falsk gravidmage. Jag vill orka och jag vill vara med.

Slut på klagandet. Jag vet att jag får men jag vill inte. I stället kan jag berätta att jag i dag har bakat kakor. Jag hittade ett recept på bountyrutor och nu är kaklådan i min frys halvfylld med fyra burkar sådana. Jag hoppas att de blev goda för de blev många. När jag hade bakat färdigt var jag lätt illamående och inte ett dugg sugen på att smaka så, förutom en burk som jag gav till systersonen, åkte alla kakor direkt in i frysen. Jag kanske blir mer sugen på att smaka i morgon.

Nu har den värsta skrivlusten runnit av mig och det blev ju ett slags resultat. Förhoppningsvis kommer roligare uppslag till mig framöver.


Grattis till mig och min blogg

Vi firar sju år i dag. Så länge har jag skrivit av mig här och det har blivit totalt 778 inlägg. Inte så mycket på sju år kanske men jag skriver när jag känner för det och inte för att det ska produceras en viss mängd. Vissa perioder har jag vänt bloggen ryggen och någon av de gångerna trodde jag att det var helt slut mellan oss. Sedan insåg jag att jag inte vill vara utan den här vännen som alltid låter mig tala till punkt och aldrig dömer mig.

Jag är tacksam för att min yngsta dotter övertalade mig den där dagen för sju år sedan. Jag var väldigt tveksam till hela idén. Inte fanns det så mycket att skriva om så att jag skulle kunna hålla en blogg vid liv. Men det finns det. Det blir en vana och ett behov så jag kommer nog att skriva ner tankar och berätta om mitt liv i många fler år. Målet kanske kan vara att min blogg får leva i 20 år till, minst 🙂

När jag började var vi en bloggande familj. Alla tre ungar bloggade och min man blev också övertalad. Barnen övergav sina bloggar och ett tag var jag den enda bloggaren i familjen. Nu är vi två igen men det känns som om det är jag som står för kontinuiteten. Vem hade trott det för lite drygt sju år sedan.

Här nedan är tre av de första bilderna jag la ut på min blogg. Den översta hamnade i headern och som ni förstår av de andra två bilderna så var jag inte så flitig med att bifoga bilder 🙂 Olika årstider tyder på långt mellanrum mellan publiceringarna. Alla tre är från min favoritplats på jorden, Optand, och två av dem visar utsikten från vårt hus. Schäfern är min fina Raya som jag var dagmatte åt. På bild nr två är min lillasyster på besök och vi och alla våra hundar är på promenad.

cropped-00007.jpg147.05 0038


Kreativa ungar

När jag går i skogen på mina hundpromenader passerar jag ett antal mer eller mindre avancerade kojor. I bland hörs det på långt håll att någon förskola, fritids eller skola har gjort en utflykt till ”min” skog och när jag och hundarna går förbi dem blir vi ofta glatt hejade på och hundarna får höra att de är så fina. Alla dessa ungar har ofta fullt upp med att tillverka sina kojor och luften vibrerar nästan av all kreativitet och energi. I bland står kojorna kvar länge men det händer att de ligger i en hög några dagar efter att de blivit byggda. Kanske är det andra personer som tycker att det är kul att riva de små konstverken eller så har de helt enkelt inte klarat kraftiga vindar. Hundarna är väldigt intresserade av dessa kojor men jag är väldigt noga med att inte låta dem gå dit och lyfta på benet. Inom detta område är jag också extra noga med att använda de svarta små påsar som vi hundägare oftast har med oss.

dsc_0001 dsc_0002-1 dsc_0009

Jag är faktiskt väldigt imponerad av deras hantverk. Inga spikar eller rep någonstans. Bara slanor som har lutats mot varandra med olika sorters teknik. När jag var barn älskade jag att bygga kojor men vi använde oss av diverse hjälpmedel. Jag kan i bland tänka att vi var betrodda med mycket mer på den tiden. Det var aldrig någon tvekan om att vi skulle få ha knivar med oss i skogen. Vi släpade med hammare och spik också. Men så lärde jag mig andra metoder när jag gick i scouterna och sedan var det bara rep och surrningar som gällde. Kniven fortsatte att hänga i bältet men då hade jag ett scoutmärke som visade att jag kunde hantera en kniv. Innan jag fick det märket lyckades jag märka mig själv och det ärret syns än i dag. Men vad gjorde det? Jag gick hem för att bli omplåstrad och sen var jag snart ute i skogen och klättrade i träd eller hoppade från någon stor sten igen.

Jag och min storasyster var ofta hos vår farmor och farfar på somrarna (i deras sommarstuga vid Storsjön som jag och min man senare renoverade och bodde permanent i). Vi betedde oss mest som pojkar och farfar hjälpte oss att tillverka pilbågar och pilar och diverse andra kul saker. Vi fick massor av frihet när det gällde allt från att ro ut med båten till att använda diverse verktyg. Vi älskade våra somrar med dem. Åtminstone tills vi började uppföra oss mer som tjejer och få andra intressen. Haha, det blev en liten utvikning från ämnet men det är ju det som är så bra med en egen blogg. Man skriver det som far in i huvudet 🙂

I dag har jag klättrat ut genom mitt fönster och stått på taket till utbyggnaden för att tvätta några fönster på utsidan. Där, vid husväggen, var det nästan sommarvärme och jag tänkte att det vore perfekt med en solaltan utanför mitt matrum. Jag blev lite nostalgisk och tänkte att om jag hade sagt en sådan sak till min man så hade han genast börjat fundera på hur vi skulle få till en sådan. Vi hade ofta tokiga planer och funderingar men många av dem insåg vi var just tokiga. Men det var väldigt kul att tillsammans spåna på alla knasiga idéer. Jag tvättade några rutor och konstaterade åter att alla rörelser känns i magen, axlarna och armarna. Det får bli som förra året. Något eller ett par fönster i taget. I fjol blev jag aldrig klar men kanske blir alla mina fönster rena i år.

dsc_0003Tycker ni att min spegelbild i fönstret ser lite rädd ut så är det inte helt fel. Taket är inte jättehögt och sluttar inte så mycket men höjder är ingen höjdare för mig.


Syrran på TV

Spännande saker händer vissa människor lite då och då. Här, på övervåningen i mitt och min systers gemensamma hus, sitter jag och låter livet passera. Samtidigt får min syster roliga och oväntade samtal om lite allt möjligt kul. Allt från att bli headhuntad till någon chefspost till att bli intervjuad i en tidning för kvinnor 40+. Det senare var bara en kul grej som inte gav så mycket yrkesmässigt. Nu däremot, händer det något som kanske ger lite mer.

Nyss satt syrran på sitt kontor och fixade undan lite administration. Då ringde en reporter från SVT och frågade om min lillasyster kan komma och vara med i ”God morgon Sverige” i morgon. Det är alla hjärtans dag och samtidigt vänliga veckan. På något sätt har de fått reda på att hennes föreläsningar delvis handlar om att vara snäll mot arbetskamrater och om spegelneuroner. Det är en väldigt förenklad beskrivning av vad hon föreläser om men förhoppningsvis kan hon få fram att det är forskning och många vetenskapliga studier bakom det hon pratar om.

Klockan 09.19 ska hon bli intervjuad i morgonsoffan i morgon och jag ska nervöst sitta här, med en kopp kaffe, och försöka skicka mental styrka genom tankekraft. Det kommer att gå jättebra. Hon är en van föreläsare. Men det är naturligtvis en väldig skillnad att i direktsändning bli intervjuad. Jag är en väldigt stolt storasyster och jag önskar att våra föräldrar också hade fått vara här och vara stolta.

MISSA INTE MIN SYSTERS FRAMTRÄDANDE I MORGONSOFFAN  PÅ SVT I MORGON KL 09.19


I bland blir det lite för mycket

Ända sedan jag började prata har mina föräldrar inpräntat i mig vikten av att använda vårt svenska språk korrekt. Alla tycker inte att det spelar så stor roll men jag ryser ibland när jag hör hur fel det blir. Jag påstår inte att jag alltid skriver eller pratar felfritt, jag är ju mänsklig, men vissa saker kan jag bara inte höra utan att grimasera och bli lite förskräckt. Jag vet att språket utvecklas och motvilligt accepterar jag diverse nymodigheter. I bland börjar jag t o m använda dem själv. Ett sådant exempel är att jag i grundskolan fick lära mig regeln att aldrig använda ”och” eller ”men” efter punkt eller komma. Enligt mina lärare blev det kaka på kaka. Jag märkte att mina barn inte fick lära sig samma regel och frågade en av deras lärare i svenska om hur det egentligen ska vara. Hon var som ett frågetecken och kunde inte hitta någon sådan regel när hon letade. Efter det har jag successivt förfallit (enligt mig själv) och numera skriver jag ofta på det sättet. Men (obs att detta gjordes medvetet för att visa) inte ens jag tycker att det är fel längre. Jag reagerar på det varje gång jag skriver så men (här skulle det också ha kunnat passa med en punkt före ”men”) ofta blir det mer lättläst om man delar upp texten med punkt eller komma trots att det kommer ett ”och” eller ”men” efter det.

Med det exemplet vill jag visa att jag faktiskt kan anpassa mig efter hur språket utvecklas men i bland blir det för mycket. I går, under melodifestivalen, reagerade jag starkt på en sångtitel. Jag hade inte kollat upp vilka artister som skulle medverka eller vilka deras låtar var. Därför blev jag först alldeles ställd när jag hörde programledarna presentera ett bidrag med titeln ”vart har du vart”. När jag förstod vad de sa och vad det skulle betyda sa jag direkt att det spelar ingen roll hur den framförs eller om jag gillar melodin. Aldrig i livet att jag skulle rösta på ett bidrag med en så fruktansvärt fel titel. Jag blev nästan glad när framförandet var uselt, inte många rena toner där, och låten i sig nästan var lika usel (enligt mig). Det innebär att jag förmodligen slipper höra talas så mycket om den. Den kom sist så det var inte bara jag som inte gillade den. Konstigt nog hörde jag att de som körade sjöng ”var har du varit” men att sedan artisten sjöng likadant som i titeln. Det finns ett visst artistiskt svängrum när det gäller texter men här kunde jag inte se någon anledning till det. Kanske skulle det vara lite kul. Jag har nog i så fall inte tillräckligt mycket humor för att se det.

Jag vet att väldigt många säger ”vart” i stället för ”var” när ordet ska uttrycka befintlighet. Jag har nästan accepterat det i talspråk. I skrift däremot, ger det mig rysningar. Vid det här laget vet ni att jag inte gillar trångsynthet men här har ni min akilleshäl. När det gäller mitt modersmål är jag både inskränkt och trångsynt. Dessutom är jag intolerant. Massor av dåliga egenskaper som jag inte gillar. Jag dömer inte människorna som säger ”fel”. Jag dömer språkutvecklingen och jag inser att det är mest jag själv som blir lidande av detta.

Nu är det slutgnällt och jag ska försöka att inte vara språkpolis igen på ett tag. Men det ligger mig så varmt om hjärtat och i bland väller det över. Hädanefter är det fritt fram att påpeka alla språkliga fel i mina inlägg. Jag får redan höra om en del av dem från mina barn men de missar säkert några.


Helg igen

Det är inget som märks i mitt liv. Det enda som är annorlunda är att posten inte kommer. Den där helgkänslan, som var så underbar när jag tillhörde det arbetande folket, kommer aldrig till mig numera. Min syster arbetar lika mycket hemifrån som hon är på resande fot och hon fördelar arbetet som hon vill under veckans alla dagar. Jag kan alltså inte åka snålskjuts på hennes helgkänsla heller. Jag kan sakna den ibland. Men det är väl som med jobbskatteavdrag. Man måste tillhöra den jobbande delen av befolkningen för att få del av den.

Min sons besök kändes ganska kort eftersom han blev så försenad. Men han efterlämnade en skön känsla av gemenskap och trivsel. Jag älskar att ha alla mina tre barn här samtidigt men det är lika härligt att få rå om och komma nära en i taget. Som vanligt handlade samtalen om både små vardagliga händelser och djupare analyserande av både tankar och känslor. En blandning som jag verkligen gillar. Det är trevligt med ”lättare” samtal men det är när man dyker lite djupare som det verkligen blir intressant. Det är då man lär sig att förstå varandra.

När min son är här blir min mathållning helt annorlunda. Jag upptäcker nya smaksensationer och kombinationer. För några dagar blir jag en vegan och får göra mig av med en del fördomar på det området. Den största lärdomen är att det faktiskt är gott med olika slags bönor och att det går att tillreda på många olika slags sätt. En kul grej är att man kan använda kikärtspad i stället för äggvita när man bakar maränger och man kan mala cashewnötter och smaksätta med olika smaker för att ha som kräm i cheesecake. Det finns massor av kul knep. Den här gången blev det inte så stora utsvävningar. Min lärdom blev att man inte ska använda den vispbara soyagrädden i potatisgratäng. Smaken blev bra men i stället för krämigheten fick vi en flottigare variant och potatisen blev av någon anledning mosigare än vanligt. Min snälla son sa att det var väldigt gott i alla fall och åt en rejäl portion men jag blev inte nöjd. Det blir till att experimentera med något annan nästa gång. Fredagens lunch blev i alla fall helt ok där vi hjälptes åt fixa några tillbehör till den färdiga vegobiffen. Med en klick sås på biffen blev det riktigt gott.

dsc_0002Vi frågade min syster och hennes son om de ville spela en omgång TP med oss och det ville de gärna. Vi delade upp spelandet i två omgångar med paus för mat, hundrastning och en sovstund för en av oss (gissa vem). Men vi lyckades inte spela klart ändå. Vi är alla för ifrågasättande och faktaintresserade för att bara acceptera ofullkomliga svar på de förtryckta svaren. Vi spånade, skrattade, fantiserade och googlade till så många av frågorna att det tog en väldig tid att fylla våra spelpjäser med ”pilledutter”, som är vår benämning på de små plastbitar som visar att man har klarat frågorna. Till sist sa vi att vi skulle sluta ett visst klockslag och när vi var där kunde vi konstatera att min syster vann med tre pilledutter medan vi andra kom på delad andraplats med två pilledutter var.  Egentligen var resultatet helt ovidkommande. Det var en kul stund med glada skratt. Men vi var ändå snälla och grattade vinnaren. Min son var den ende som inte hade något emot att posera på bilderna så jag utnyttjar hans vänlighet. Suddig kvalitet, men det duger för den här bloggen 🙂

dsc_0004


Försening p g a bombhot

Det låter läskigt och jag skäms lite för att jag inte tänkte på alla oroliga människor på de tåg som har blivit bombhotade. Ett tydligt bevis på att man är sig själv närmast fick jag då min son meddelade att han inte kan ta sig hit som det var tänkt eftersom ett av de bombhotade tågen är i Södertälje och då får inte min sons tåg åka förbi. Mina funderingar handlade inte om farligheter utan om den mat jag har förberett och om vi ska äta den tre timmar senare än det var tänkt eller om min son äter någonstans innan ersättningsbussen går och middagen här får vänta till i morgon. Fy, så okänsligt av mig. Men nu har mina egna i-landsbekymmer släppt och jag har börjar känna medlidande med alla som är rädda. Förseningar är de flesta vana vid men det här är mycket värre. Hoppas att de snart upptäcker att hoten inte var på allvar.

Medan jag hade mat och bombhot i huvudet försökte en hantverkare laga min diskmaskin. Uppvärmningen hade helt lagt av men det var ganska snabbt avklarat. Pumpen fick bytas och efter att ha åtgärdat det läckage som uppstod då tackade reparatören för sig och åkte iväg. Jag skänker en tacksamhetens tanke till Ikea som har fem års garanti på sina vitvaror. Det har varit en hel del utgifter ett tag så det känns bra att det här är helt kostnadsfritt.

Nu har jag ingen lust att laga någon mer mat i dag så jag ska göra mig en smörgås och en kopp te (så får man göra när man bara har sig själv att stå till svars för). Morgondagens middag är ju också redan klar så i morgon kan jag ägna all min ork åt att ha trevligt tillsammans med min son 🙂

 


Normer

”Normer är idéer, föreställningar och förväntningar kring vad som anses vara ”normalt/det normala” i ett visst sammanhang”. (normkritiskpedagogik.se)

”Social norm – ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort”. (wikipedia)

Det finns en mängd normer som vi människor ska leva upp till. Många av dem är nog bra, som t ex att man ska bemöta andra människor på ett trevligt sätt, men det finns massor av normer som tvingar in oss i sammanhang där vi inte känner oss bekväma. Vi ska vara som alla andra för då blir det inte pinsamt eller besvärligt för någon och då kan vi alla vara lyckliga. Jag tror inte att någon tror att det fungerar så och alla kan nog ge många exempel på hur och när självklara normer känns begränsande och kanske t o m förolämpande. Om jag inte är så som normen dikterar, vad är mitt värde då i gruppen?

Det pratas mycket om att vi är individer och vi hyllar det unika. Men ofta är det bara löst prat utan verklig mening. Ser vi någon med ett annorlunda beteende eller ett iögonfallande utseende så börjar vi prata om det. Vi bildar oss uppfattningar, inte nödvändigtvis negativa men troligtvis felaktiga, utifrån avvikelser från det som anses vara normer. Det är mänskligt att reagera på det som är ”annorlunda” och ofta är det inte illa menat. Det jag vill lyfta fram är inte att det är fel att ha funderingar men det borde vara fel att döma eller nedvärdera normavvikelser bara för att de är just normavvikande.  Naturligtvis menar jag inte kriminella beteenden eller andra handlingar som kränker någon. Jag tänker på alla slags personligheter och intressen som kan få oss att vara på olika sätt. Det finns även mängder av fysiska och psykiska diagnoser som får oss att sticka ut.

De här tankarna återkommer lite då och då till mig men just nu är det funderingar om extroverta/introverta personer som har fått mig att vilja skriva av mig lite. Jag och min syster har diskuterat detta en hel del (om man nu kan kalla det diskussion när båda har samma åsikter). Enligt våra erfarenheter är det svenska samhället uppbyggt för extroverta personer. Det är lite konstigt eftersom en stor del av befolkningen är introvert. När jag söker uppgifter om hur fördelningen är hittar jag lite olika sifferuppgifter, allt från att introverta utgör en tredjedel av befolkningen till olika siffror som visar att de är i majoritet. Men eftersom jag inte vågar garantera att någon siffra är rätt så nöjer jag mig med att hävda att en stor del av befolkningen i Sverige är introvert. Ändå känner i alla fall inte jag till några normer som utgår från detta. På många arbetsplatser är normen att man ska vara utåtriktad, socialt geni och pratkvarn. Är man lite tyst, avvaktande och helst inte deltar i sociala sammanhang efter arbetet eller på helgen, då är man konstig, tråkig, blyg  eller kanske t o m dum. Man får inte vara nöjd med att efter den sociala arbetsgemenskapen gå hem och bara vilja vara ifred. Det är inte normen. Snarare är det något man ska skämmas över. Att inte ha något planerat för nyårsafton eller midsommarafton ska man helst hålla tyst om.

Jag tror inte att många skolor är anpassade till introverta. Hur många föräldrar har inte varit på utvecklingssamtal med sina barn och fått höra att barnet ”måste vara mer aktivt och prata mer på lektionerna”. Numera ingår förmågan att resonera och analysera i betygssättningen (i alla fall i de skolor mina barn gick i). Ett introvert barn, som kanske även är väldigt intelligent och tänker mycket men behåller tankarna för sig själv, syns inte och det måste vara väldigt svårt för en lärare att bedöma den eleven. Grupparbeten är en pina för dessa barn och därför kanske de underpresterar. Vad jag förstår så arbetar introverta barn helst ensamma med sina skoluppgifter. Om det kanske t o m är så att de känner att de måste ta ett stort ansvar för att arbetet i gruppen ska bli bra så blir det så betungande att det är lättare att ge upp och låta resultatet bli därefter. Jag vågar säga det här eftersom jag har hört från introverta barn att det är precis så här.

Att bli ansedd vara blyg när man helt enkelt inte tycker att man har något att säga är också en vanlig misstolkning. Den erfarenheten kommer från mig själv. Jag var en ganska tystlåten men tänkande ung person men med en trygghet och ett självförtroende som kanske inte så många vuxna såg. Senare utvecklades jag till en pladdertacka men jag minns så väl att jag inte ville prata på lektionerna om jag inte verkligen hade något bra att säga. Jag tror att jag i grunden är extrovert, eller kanske ambivert som är en blandning, men i min nuvarande situation har jag fått en väldig förståelse för hur introverta människor känner. Jag får förståelse för min frånvaro av social aktivitet eftersom jag kan förklara den med sjukdom. Men ska man verkligen behöva en godkänd anledning? Kan vi inte bara acceptera varandras olikheter utan fördomar? Som vanligt, när jag funderar över mänskliga beteenden, så vill jag inte framhålla mig själv på något sätt. Jag följer normer lika mycket som andra och tittar lite undrande på de som inte gör det. Men jag vill gärna förändra mig på den punkten och kanske kan jag även få någon annan att tänka till.

Jag har inga lösningar. De som arbetar i de här miljöerna är nog bäst på att tänka ut dem. Och jag vill absolut inte skuldbelägga någon för att det är så här. Det är helt enkelt normen och något som många tillsammans måste hjälpas åt för att anpassa så att så många som möjligt ska känna att de passar in. Men visst är det lite underligt att en så stor del av befolkningen bara ska acceptera att de inte är normen? Tänk då att exemplet med introverta personer bara just är ett exempel bland alla andra.


Min mage bråkar

Den här gången kan jag inte skylla på levern, tror jag i alla fall. Något underligt är det med min mage, eller snarare tarmarna, och nu tycker jag att det räcker.

Redan i somras krånglade det. Två gånger med fem dagar emellan var jag tvungen att tillbringa dagen nära min toalett. Den andra gången ville min kontaktsköterska försöka utreda problemet men när jag fick utrustningen för avföringsprov av henne så var det redan över. Det tog flera månader innan det var dags igen och då var det en lördag så jag kunde inte lämna in något prov. För drygt en vecka sedan, förra fredagen, blev det en ny omgång och även då tänkte jag att eftersom vårdcentralen är stängd så får det vara. Remissen för just det provet ligger inte heller kvar i systemet och jag tror inte att jag kan komma med ett prov och själv begära att det ska testas. I morse hann jag äta frukost innan de numera välbekanta magkramperna satte igång. Jag kan inte låta bli att jämföra dem med förlossningsvärkar. Det var ungefär samma känsla och styrka innan äntligen något hände. Det varade inte så länge. Till lunch mådde jag bra igen och det verkar som om jag kanske får behålla min rostade smörgås.

Nu har detta hänt fem gånger sedan i somras och den här gången plockade jag i alla fall fram de två provrören, uppsamlingskärlet och lappen där det stod hur jag skulle gå tillväga och nu har jag två olika sorters prov i kylen (väl förpackade). Det första jag ska göra i morgon är att ringa kontaktsköterskan så att hon fixar en ny remiss för det provet. Jag ska ändå till vc för den vanliga rutinprovtagningen i morgon så det passar ju bra. Jag har ingen aning om hur innehållet i provrören klarar sig i kylskåpet till i morgon men jag ville i alla fall chansa på att det ska fungera. Det vore bra med ett svar. Tänk om de ringer från transplantationsavdelningen och när jag kommer så får jag åka hem igen för att de upptäcker att jag har salmonella eller något liknande. Det vill jag inte vara med om.

Hoppas att ni kan förlåta mig för detta osmakliga och lite tabubelagda inlägg. Det är ju även ett väldigt vanligt och mänskligt problem.


Årets ”måste se”

Det är inte alls samma förväntningar nu för tiden som när jag var barn och ofta slutar det med ett ”jaha” men ändå är det ett av mina få måsten när det gäller tv. Melodifestivalen. Traditionernas tradition och det är ett av de tillfällen då jag och min syster sitter tillsammans och glor på dumburken. Lustigt nog ser vi fram emot det så något av värde finns det nog där. Jag tror att det mest är just traditionen och de rutiner man har byggt upp kring hela spektaklet.

Jag och min man gjorde alltid varsin räkmacka. Det började vi med på den tiden då det bara var en enda tävling i Sverige. När nya tider och idéer kom och det blev massor av deltävlingar, andra chansen och final fortsatte räkmackerutinen. Efter sex lördagar i rad med räkor var vi ganska nöjda och valde något annat om vi blev sugna. De senaste åren har jag frångått vår tradition. Det är inte den enda vanan jag har slutat med. Jag tittar nästan inte på några av de tv-program vi såg tillsammans och jag har omedvetet ändrat en del annat också. Om jag ska analysera mig själv så tror jag att det har blivit så av självbevarelsedrift. Det gjorde helt enkelt för ont.

Nu känner jag mig redo att återuppta traditionen och räkmackan ska få tillbaka sin givna plats som melodifestivalstilltugg. Naturligtvis ser jag honom inom mig och ler lite åt hans speciella sätt att bygga upp sin räkmacka. Men det gör inte ont. Det är massor av nostalgi och längtan men på ett lättare sätt. Det kanske inte blir räkor alla sex festivalslördagar men den här första kör vi hårt. Ja, jag skrev vi. Jag övertalade min syster att göra mig sällskap i räkfrossandet och snäll som hon är avstår hon från ostbågarna och gör mig till viljes.

dsc_0223


En ful och pipande plastkyckling

Kasper har fått en ny leksak. Jag trodde inte att han skulle vara intresserad eftersom det enda han hittills har velat leka är ”springa-runt-med-tuggben-tills-matte-tar-det-och-kastar-det-igen”. Jag la den fula pipleksaken under bordet i vardagsrummet och väntade på att min vovve skulle hitta den.

När han var yngre älskade han alla leksaker som pep, gnisslade, grymtade eller lät på något annat sätt. Det är väl förmodligen något nedärvt beteende som får honom att vilja skaka sitt byte så att det skriker av skräck och smärta. Nästan alla dessa låtande leksaker har snabbt blivit isärslitna och söndertuggade och alla rester har legat utspottade på golvet. Men vid två tidigare tillfällen har han av någon anledning bestämt sig för att han ska vara försiktig med sin leksak och då har den hållt länge. Jag var ganska nyfiken på hur han skulle agera när han nu hittade sin nya pipkyckling. När han kom och upptäckte den var han väldigt försiktig och nosade länge och noga på den. Sedan la han en tass på den så att den pep och då började svanstippen röra sig lite. Men han tog inte tag i den med munnen utan han bara petade på den och mellan petningarna tittade han uppfordrande på mig. ”Titta matte, en kul grej som vi ska leka med. Kom igen och lek nu”.

Jag gjorde naturligtvis som han ville och efter att ha kastat kycklingen och jagat efter honom ett tag blev jag trött men han ville leka mer. Då kastade jag den upp i luften och min gamla hund hoppade och fångade den om och om igen. Inga jättehopp men framtassarna lyfte i alla fall från golvet. Det var som att få se en liten glimt av min hund som han var förut. Glad och lekfull. Sedan i förrgår, då han fick sin leksak, har vi lekt mycket mer än vi brukar och tyvärr så är det jag som tröttnar först. Jag hade trott att han skulle ha kul en stund medan han massakrerade kycklingen men han tar den väldigt försiktigt i munnen och vågar nästan inte bita så att den piper. Vilken tur att jag fick impulsen att ge honom denna nya förströelse. Nu ligger han återigen och försöker få min uppmärksamhet medan han petar lite på sin kyckling. Jag får väl kasta den en gång innan det blir sovdags 🙂

dsc_0215Min kommod, den som jag egentligen inte ville ha, hamnade till slut i klädkammaren. Jag hittade en lagom stor hylla i en garderob som blev perfekt att lägga som lock överst. Där får kommoden stå och agera verktygsbyrå. Lådorna har flera fack så den passar utmärkt till att lägga mina verktyg i.

dsc_0212