Ej önskvärd
I dag fick jag veta att jag inte längre är önskvärd som blodgivare. Innan varje blodgivning får man gå in i ett litet rum för att gå igenom den försäkran man skrivit under några minuter tidigare. Eftersom jag fått en ny diagnos skrev jag dit att jag har den och sköterskan frågade: Bechterews? Men får du lämna blod då?. Jag svarade att det visste ju inte jag men att jag hade angett det för att få veta. Hon slog i pärmarna och efter en stund hittade hon rätt uppgifter. Det stod att vid regelbunden medicinering i samband med bechterews skulle man inte lämna blod. Jag sa att jag för tillfället inte äter mediciner men hon började en lång utläggning om att det kanske inte bara var det som avsågs utan kanske även om man var i behov av medicinering. Nog är jag i behov av smärtlindring sa jag men jag kan inte bedöma hur blodgivningen påverkas av det. Till sist bestämde hon i alla fall att för säkerhets skull ville de inte ha mitt blod. Jag fick i alla fall behålla biobiljetten jag fått innan.
Att bo kvar här eller inte
Innerst inne finns det absolut ingen tvekan från min sida; känslomässigt finns det inget alternativ till att bo kvar här. Anledningen till att vi ens funderar på det just nu är att vi har fått veta att den man som sköter snöröjningen i området inte vill fortsätta med det nästa år. Det kan tyckas vara ett litet och ganska lättlöst problem och förmodligen löser vi det tillsammans med våra trevliga grannar men jag tror inte att någon av oss som bor här permanent är beredd att ta på sig att sköta snöröjningen i hela området. Alla, som är friska och som skulle orka sitta i en traktor och skumpa några timmar varje gång det snöat, har sina arbeten och därför tidsbrist. Dessutom blir man väldigt bunden och ska helst inte åka bort på vintern. Att lösa det genom att köpa traktor med snöslunga tillsammans och turas om att röja kan låta som en bra lösning men jag tror att det är svårt att få det att fungera. Alla har sina idéer om hur saker ska skötas och att äga saker tillsammans leder lätt till osämja.
Det bästa vore nog om vi kan hitta någon i närheten som har både traktor och tid och som vill åta sig att hjälpa oss. Men då uppstår nästa problem. Tydligen sätter stadgarna i vår vägsamfällighet stopp för de möjligheterna på något sätt. Jag vet inte hur och det låter väldigt konstigt men vi får väl ta reda på hur det förhåller sig på kommande vägmöte.
Några av våra grannar är väldigt oroliga och säger att de inte kan bo kvar om det inte löser sig. Det blir nog svårt för oss andra också men jag är faktiskt inte särskilt orolig. På något sätt fixar det sig – skit vore det väl annars. För säkerhets skull har jag ställt mig i lägenhetskö så vi har någonstans att bo på vintern i värsta fall men vi är övertygade om att det inte ska gå så långt.
Rolig förfrågan
Det hände en rolig sak i dag. En man från Medborgarskolan ringde och sa att han hade hört att jag kanske skulle kunna vara intresserad av att vara ledare för en kvällskurs i italienska. Jag frågade skrattande vem som hade sagt det och tydligen har en vän till min italienska vän föreslagit mig. Jag har aldrig träffat denna person och har ingen aning om varför han föreslog mig. Förmodligen har han sett att jag kommenterat vår gemensamma vän på italienska på facebook och därifrån fått uppfattningen att jag är tillräckligt kunnig för att kunna vara kursledare.
Mina kunskaper kanske skulle räcka till att hjälpa nybörjare med en del men jag skulle aldrig kunna ta betalt för det och villkoret skulle i så fall vara att kursdeltagarna enbart behövde betala för kursmaterial och inget annat. Jag tackade i alla fall för nöjet att bli tillfrågad och avböjde bestämt med motiveringen att jag absolut inte är tillräckligt duktig på språket.
En livslång kamp
När jag är inne i ett av mina skov (av värk i ländryggen) känner jag hur min rygg verkligen kämpar för att förmå mig att kröka ryggen och ha en framåtlutande kroppsställning. Jag kan vara väldigt obstinat och vägrar bestämt att göra som den vill. I stället sträcker jag på mig och försöker gå med så rak hållning att det säkert ser lite lustigt ut. Jag kan stå ut med mycket smärta men jag vill inte ha en kropp som viks i 90 graders vinkel på mitten. Det finns tydligen risk för det om jag inte sköter min dagliga träning och stretching och tänker på min hållning. Jag får aldrig stelna till i fel kroppsställning och inte utföra olika moment där jag är framåtlutad. Lite svårt är det att veta var gränserna går. Kan jag rensa ogräs i rabatterna på sommaren utan risk eller trimma pälsen på min hund. Jag får t ex inte cykla för då stelnar man till i fel ställning.
Ska jag gå omkring och tänka på detta hela tiden blir jag nog psykiskt störd i stället. Som vanligt är det nog sunt förnuft som får gälla och jag får väl fortsätta att lyssna på kroppen som jag faktiskt gjort ganska bra hittills. Det jag verkligen ska kämpa med är just kropsshållning och träning men för den skull inte avstå från mycket av det jag gillar. Ergonomi ska hädanefter bli min ledstjärna.
Konstigt sammanträffande
Lite underligt är det att vår ena hund, Rex, agerade varningsdetektor här hemma natten efter att jag skrivit en hyllning till alla fina och kloka hundar. Han ställde sig vid dörren ut till uterummet (nu för tiden är det inte ett uterum utan ett helt vanligt rum) och gnällde och skällde tills jag kom upp för att titta vad det var som hände. Jag öppnade dörren och han gick ut dit och såg olycklig ut. Själv såg jag inget så jag trodde att han hade hört en råtta. Vi gick in igen och jag trodde allt var frid och fröjd men nästan genast började han skälla igen. Den här gången gick Kenneth upp och han upptäckte att det droppade från taket. Som den handlingens man han är gick han mitt i natten ut och upp på taket för att skotta snö och hacka is och då slutade det droppa så småningom.
Att Rex reagerade på det svaga ljud som ingen annan hörde var ju tur och ett typiskt exempel på hur bra hundar är för oss människor.
Ögonvärme
En del tycker att hundar enbart är dumma djur utan egen vilja, personlighet eller omtanke om andra. Jag tänker då att tycker man det är det kanske man själv som har svårt med närhet och relationer till andra varelser. Alla som någon gång har tittat in i ett par vackra, tillgivna hundögon kan vittna om att där finns ett djup och en värme som inte kan betyda annat än att hundar är dels väldigt personliga men även i de flesta fall otroligt empatiska och på sitt sätt mycket kloka.
Vem kan känna av känslor och outtalade tankar som en hund? De vet ofta vad som ska hända innan någon annan förstått något och det finns hur många berättelser som helst om hundar som upptäcker sjukdomar hos sina hussar och mattar utan att vara tränade för det. Det finns ingen som kan trösta lika bra som en hund när man är ledsen. De bara finns där och tittar på en med sina snälla, goa ögon och låter en gråta ner i pälsen. Den ögonvärmen finns det ingen människa som kan komma i närheten av.
Varför ville jag plötsligt skriva om detta? Ni kanske tror att något tråkigt har hänt. Det är inte alls så. Jag satt bara med mina älskade vovvar på golvet och båda tittade så djupt in i mina ögon så jag blev alldeles varm och lycklig. Vilken tur jag har som har tillgång till dessa underbara varelser som förgyller min vardag så mycket.
Jakten på parasiten
Äntligen är de i gång med att spola igenom hela vattensystemet i vårt kära Östersund (såg förresten i tidningen att Östersund är 5:e mest populära staden i Sverige). Det har varit mycket elände och minst 12000 pers har varit sjuka så jag förstår att många är arga och beklagar sig högt och ljudligt i tidningar, radio och annan media. Folk är väldigt trötta på att antingen koka vatten eller köpa vatten på flaska och diverse krav på ersättningar syns lite överallt. I matvaruaffärerna står det stora pallar med vattendunkar och de verkar gå fort åt. Vissa gör stora vinster på parasiten medan en del förlorar stort.
Här i vårt lilla hus i Optand lever vi som i en egen liten bubbla utan några som helst problem med smutsigt vatten. Även fast en del människor i vår närhet har det besvärligt känns det väldigt avlägset och vi kan nog inte riktigt sätta oss in i hur det är för de drabbade. Jag är glad och tacksam för att vi har den rening som behövs och känner väldigt mycket medlidande med alla de som varit sjuka, särskilt alla barn som nog haft det värst.
Snart ska det i alla fall vara över. Några veckor till och sedan ska det bli klartecken på att vattnet är tjänligt igen. Jag undrar hur många som vågar dricka vattnet direkt när beskedet kommer. Många väntar nog för att se om andra dricker utan att bli sjuka och en del kanske börjar lite smått med att borsta tänderna eller skölja grönsakerna i okokt vatten. Vi kommer nog i alla fall att få leva länge med benämningen ”bajsstaden” men det sägs ju att all reklam är bra reklam. Vi får väl se.
Underbara liv
I dag är en sådan där dag då jag bara vill gå omkring och sjunga ut min glädje över hur underbart livet är. Varför vet jag inte – kanske för att det är så otroligt vackert ute eller för att jag lyckats ta en liten promenad. Det kanske är så att bara för att solen skiner kommer de tidiga vårkänslorna skuttande och försöker lura mig till att tro att nu är det varmt och skönt, så gå ut i solen.
I morse däremot, satt jag här inne i värmen och tittade medlidsamt på min stackars man som slet hårt bara för att kunna ta sig upp för vår backe och till jobbet. Efter tre misslyckade försök trodde jag att han skulle be mig bogsera upp honom med den 4-hjulsdrivna bilen men i stället tog han snöskyffeln och började fixa till de partier som var svåra att ta sig uppför. Vilken man – en äkta hårding. Till slut tog han sig upp och jag behövde inte hålla andan längre. Kanske var det då mitt goda humör började visa sig.
Rastlös
Nu återkommer jag till min brutna lilltå och vad följderna blir. Tråkigt ämne att tjata om men just nu kretsar det mesta kring hur jag ska undvika att gå emot saker, inte bli trampad på av hundar eller människor och att jag måste försöka ha en något så när riktig fotställning när jag förflyttar mig så att jag inte pga felbelastning får problem någon annanstans.
Jag har precis googlat ”bruten lilltå” och jag har tydligen helt rätt i att oftast får det läka av sig själv. Det positiva är att det bara brukar ta ca 2 veckor innan det läks och det känns ju ganska överkomligt. Det är visserligen väldigt frustrerande att inte kunna gå ut på långa promenader som jag brukar. Jag blir fruktansvärt rastlös och uttråkad men som tur är finns det ju alltid mycket att syssla med här hemma. Nu är det ju inte någon favoritsysselsättning att gå här hemma och bara städa, tvätta, laga mat och se till att allt flyter på. För mig är det sådant jag bara måste acceptera som mina sysslor och i vanliga fall går det bra när jag åtminstone kan komma ut lite emellanåt. När det är en plåga att ha skor på sig blir det lite annorlunda och helst stannar jag kvar inomhus och har tråkigt.
Nu har jag gnällt färdigt och av två veckor återstår nu bara en och en halv. Snart skuttar jag omkring som vanligt igen, eller åtminstone går som vanligt. Ni som läser detta kan vara tacksamma för att jag inte har lagt upp några bilder på min fot här på bloggen. Jag har sett att en del andra människor gladeligen visar upp bilder på sina svullna tår men jag tror faktiskt inte att någon skulle må bättre eller bli gladare av sådana bildbevis.
Bra början
Många goda föresatser om ett bättre och sundare liv hade jag inför det nya året. Då gick jag dumt nog rakt in i en trappstege med min lilltå så att den bröts och pekade väldigt mycket åt fel håll och helt plötsligt försvann många av mina goda föresatser. I stället för att äta sunt, efter julens alla sötsaker, sitter jag allt som oftast och tröstäter av mitt rivna pepparkakshus eller knäcker lite nötter bara för att ha något att göra. Alla långa och konditionshöjande promenader får vänta tills min tå klarar att gå utan alltför mycket smärta. Undrar hur lång tid det kan ta (jag har i alla fall lyckats få tån att peka i rätt riktning). Kontentan av det hela är att här sitter jag och sväller och konditionen bara tynar bort. Snart är jag lika svullen som min tå och den är inte vacker.
En endaste sak har jag klarat av att genomföra av allt jag hade tänkt mig och det är att inte röka mer sedan cigaretterna till nyår tagit slut. Inte så väldigt svårt eftersom jag är van att feströka och låta bli däremellan. Hur det egentligen kommer att gå visar sig senare (t ex v. 5 och helgen 19-20 feb) men min ambition och vilja är att det inte blir något mer blossande och viljan brukar räcka långt.
På måndag ska jag i alla fall till en sjukgymnast och då hoppas jag bli inspirerad till att komma igång med allt möjligt som får mig att må bra. Jag har faktiskt skött min träning som jag utarbetat själv ganska bra under helgerna men det är alltid kul att få något nytt på schemat.
Nu ska jag banne mig gå och slänga resten av pepparkakshuset i komposten.
Ibod11's Blogg 