Min blogg om allt och inget

Arkiv för december, 2014

Gladare än på länge

Det är så skimrande vitt och vackert ute och alldeles lagom kallt. Faktiskt mycket bättre än i Jämtland. Det trodde ni nog aldrig att ni skulle få läsa på min blogg men jag har kommit till insikt om att jag nog vill bo här trots allt. Efter det senaste snöfallet har t o m snöröjningen funkat här och gångvägarna är både plogade och grusade. Jag känner mig nästan lycklig när jag går ut på mina promenader.

Det blev en slags vändpunkt efter julafton och efter det jag skrev i mitt senaste inlägg. Plötsligt försvann en del av min längtan norrut och jag blev själv förundrad över hur mycket jag verkligen tycker om att bo här.

Lite besviken blev jag på husvisningen i dag. Både jag och min syster var så inställda på att vi skulle tycka om det huset men så fort vi öppnade dörren slog en lite unken källarlukt emot oss. Vi gick ändå länge omkring och tittade. Liksom på tidigare visningar upptäckte vi att bilderna vi sett inte sa hela sanningen. Vi tyckte om själva huset, läget och övervåningen men ingen av oss vill ha bottenvåningen. Den var väldigt svårmöblerad och hade inte alls lika stort utrymme för ett extra kök som vi hade trott. Då är det ju inte så mycket att fundera på längre. Ingen av oss ska ha ett boende som bara är ok. Vi ska verkligen trivas båda två och i det här fallet skulle det inte bli så. Det blir snart full rulle på husmarknaden igen och en dag kommer vi att hitta vårt hus.

Konstigt nog känner jag mig ändå lika glad fortfarande. Efter drygt en veckas längtan och planerande borde det kännas lite deppigt när det inte blir som man hoppas men jag känner bara förväntan inför de tillfällen och visningar som kommer att dyka upp.


Hemlängtan

Först vill jag säga att jag trivs väldigt bra i Bestorp och Östergötland (även om jag fortfarande skrattar inom mig när jag hör dialekten, och det är ofta) men det kommer att dröja väldigt länge innan det här är riktigt hemma för mig. I bland ser jag bilder hemifrån trakterna runt Storsjön och det värker till i hjärtat av längtan och glädje och stor tacksamhet för att vänner därifrån ger mig möjlighet att få njuta av alla vackra vyer. När jag träffade vänner från Jämtland nyligen kände jag avundsjuka för att de skulle få återvända dit. Varje gång Kenneth och jag var på semester och passerade Jämtlandsskylten på väg hem blev jag så löjligt lycklig över att komma hem igen och jag saknar den känslan så otroligt mycket.

Kanske behöver jag bara få komma dit en gång, helst när det är riktigt dåligt väder, för att min längtan ska minska. Förmodligen förstorar min hjärna upp alla fördelar där uppe och vem vet, kanske får jag en liknande känsla av att se en skylt vid gränsen till Östergötland i stället.

Jag vet att jag skulle sakna mycket här om jag skulle flytta till Östersund igen. Jag har lekt med tanken men det kommer inte att bli så. Egentligen är det nog inte mest Jämtland jag längtar till, även om jag älskar naturen och luften där. Naturligtvis är det mitt tidigare liv jag saknar och jag skulle känna lika stor längtan även om jag bodde kvar där.

Det är ganska bra att kunna resonera lite med sig själv så här på bloggen. Det blir bättre ordning och lite struktur på tankarna när man ser dem i skrift. Nu känner jag att min längtan inte är så rationell. Jag vill inte sluta längta men jag inser att min längtan handlar om så mycket mer än en plats och jag måste börja bearbeta mig själv så att jag förstår att det här är den bästa platsen för mig och att jag mår bäst av att bo här. Bara husplanerna blir verklighet så kommer jag att rota mig och trivas ännu bättre. En spännande husvisning väntar på måndag och kanske, jag vågar inte riktigt hoppas ännu, är det rätt hus för mig och min syster.


Nu är det över

Så känns det och det kan inte hjälpas. Trots mina fina, underbara ungar och alla traditioner så var julafton en lång lista med saker att genomföra, pricka av och lämna bakom sig. Julklappsutdelningen blev i alla fall en höjdpunkt tack vare många skratt åt svårlästa rim och glädje över fina presenter.

Jag brukar alltid önska mig en marsipangris och en påse romté. Ungarna kan ibland tycka att det är tråkigt att alltid ge mig det men det är precis det jag vill ha och jag köper det aldrig åt mig själv. Ingen jul utan min gris och mitt té. Naturligtvis fick jag mina önskningar uppfyllda även i år och dessutom en mugg, ett doftljus och en cd-skiva. Skivan var ett litet underverk producerad och inspelad av min yngsta dotter, Sara. Jag och Junie fick varsin likadan och vi blev båda lika glada och rörda. Vi har samma italienske favoritartist, Tiziano Ferro, och Sara har valt ut några sånger av honom, översatt dem till svenska och spelat in sin egen version av dessa låtar. Många av er vet att Sara är väldigt duktig på att sjunga och är dessutom väldigt språkbegåvad så detta blev en fullträff. När vi lyssnade satt både jag och Junie och grät efter en stund. Både för att det var så fint och bra gjort och mina tårar rullade även när hon sjöng om nattsvarta nätter då saknaden är så dj-a svår. Fullträff på mer än ett sätt!

DSC_0570 DSC_0587 DSC_0588Jag har inte skrivit något om den konsert, med svärsonsaspiranten, vi besökte i Örebro. Det var en upplevelse utöver alla andra konserter. Jag glömde hur ont jag fick av att sitta still i kyrkbänken och ömsom rös av välbehag och blev rörd av vackert framförande. Höjdpunkten kom när körerna spred ut sig i kyrkan och det kändes som om man befann sig mitt i en jättekör och bara lyftes av alla vackra toner. Jag har varit på många konserter med elever ur musikklasser och jag har alltid varit imponerad. Men det här var en näst intill magisk upplevelse som blir svårslagen. För övrigt en jättemysig helg med tjejerna, svärsonen och hans mamma och hennes sambo. Jag blev även kompis med en katt som kom jamande och väldigt kelsjuk till mig när jag var ute en stund på morgonen.

DSC_0539collage_0


Vårkänsla

Det blåser ljumma vindar i dag och temperaturen har varit drygt fem plusgrader. Solen har visat sig en stor del av dagen och jag kan inte känna julstämning. Det känns som vår och jag skulle inte bli förvånad om det dyker upp tussilago eller vitsippor snart. Människor önskar mig en god jul och jag svarar glatt detsamma. Jag köpte min ica-butiks egen omtalade inlagda sill och alla är så där hurtigt julälskande och glada. Jag spelar med och låtsas känna likadant, kanske som ett försök att frammana den där härliga känslan och längtan. Jag är inte helt opåverkad. Andra människors glädje sprider sig till mig också men det är just glädjen över att möta glada, trevliga personer som får mina mungipor att åka upp.

De sista julklapparna är inköpta och paketerade. Det blev varsin påse grisknorrar till mina vovvar. De ska självklart också ha paket annars känner de sig förbisedda och besvikna. De bevakar noga varje paket som delas ut och de vet att det finns något i högen till dem också. Det har hänt att Kasper har gjort utfall mot Rex och kört bort honom när båda vill vara med vid paketöppnande. Då har Rex gått därifrån med jätteledsen blick och inte vågat komma nära igen. Därför måste de ha varsitt paket som ska öppnas samtidigt med hjälp av olika personer. Det är några år sedan det hände så kanske Kasper är lite mindre girig nu när han börjar bli gammal. Konstigt nog beter han sig aldrig på samma sätt annars. Han kan ta en leksak från Rex men brukar inte ens morra så det måste vara väldigt speciellt med paket som ska öppnas.

I morgon ska min systerdotter komma hit och vara med hundarna när jag åker till Örebro. Min son kommer på kvällen och tar även ut dem på morgonpromenad innan han ska iväg på sin praktik så jag hoppas att de inte ska reagera negativt på att jag lämnar dem. Den här gången får de ju vara hemma och på natten är en medlem av flocken här hos dem. Jag och mina döttrar hinner hit i god tid innan lunchpromenaden på söndag så det ska nog gå bra. Det känns skönt att det gick att ordna på det sättet för dem.

Märks det att jag är oinspirerad? Jag brukar tycka om att sätta mig ner och blogga men i dag går det trögt. Det är nog lika bra att jag avslutar nu genom att önska alla en trevlig helg och en mysig fjärde advent.

 


Ett glatt och positivt inlägg

Egentligen känner jag mig ganska eländig och satte mig vid datorn för att skriva om min jobbiga lever med alla växande cystor som ger mig allt större problem igen. Men jag blev trött bara av tanken på att skriva om det så jag skrev in rubriken ovan och bestämde mig för att plocka fram lite gladare ord. Tankens kraft är stor och genom att tänka glada tankar och skriva om roliga upplevelser och förväntningar kan man ofta påverka sig själv till att bli lite mer positiv.

Jag har alldeles nyss tillverkat lite julgodis. Armen fungerar bättre igen (det är positivt) och jag har haft chokladfabrik under någon timme. Den här gången blev det min yngsta dotters favorit – chokladtryffel med pepparkakskross. Lite försiktig är jag med hur jag arbetar nu så i stället för att sitta och rulla kulor av kletig smet hällde jag upp allt i en liten mjölkkanna och fyllde knäckformar med smeten. Pepparkakssmulorna la jag i botten och ovanpå. Det gick väldigt mycket lättare att göra på det viset och jag hoppas att min Sara godkänner dem. När jag har vilat en stund ska jag fixa de andra ungarnas favoritjulgodis – mandelmassa med chokladöverdrag. Även med dem ska jag göra det enkelt för mig. Det blir inte en massa fina figurer eller kulor utan bara rullade små limpor som jag doppar i chokladen. Sedan är det bara att skära upp skivor och lägga fram. Ingen av oss vill ha någon smaksättning på mandelmassan så det går väldigt lätt att göra det godiset. Jag har redan gjort en egen version av rocky road. Det var då jag blev lite överansträngd av allt skärande men det är glömt nu och det blev väldigt gott (man måste provsmaka).

Jag är nästan klar med julklappsinköpen. Det är något jag blir glad av. Jag älskar att slå in paket och hitta på fula och dåliga rim. Det blir inte lika många paket i år men de är lite dyrare så det jämnar nog ut sig.

Nu till helgen ska jag åka till Örebro och hälsa på döttrarna igen (väldigt roligt). Jag ska bo hos yngsta dottern och hennes sambo, Christoffer, och även hans mamma med sambo kommer från Östersund. Vi ska ha lite lilljul och på kvällen blir det julkonsert i kyrkan med en kör som Christoffer är med i. Det ser jag fram emot och jag hoppas att julstämningen infinner sig då. På söndag tar jag med mig mina döttrar och åker hem igen och sedan ska vi försöka att få till en skön och fin jul. Sonen är redan här och väntar på oss när vi kommer och när vi alla är tillsammans känns det som bäst.

Nu är det slut på vilopausen. Mandelmassan och chokladen väntar. Jag ska försöka att inte äta upp allt på en gång men… alla kockar smakar massor medan de tillverkar sina läckerheter.

 

 


Oförutsägbart

Jag vet aldrig hur mycket jag klarar att göra utan att få väldigt ont. Vissa dagar kan jag vara ganska aktiv utan att få mer värk än jag alltid har. Andra dagar säger någon del av kroppen ifrån så fort jag gör något. Att aldrig kunna planera och vara säker på att kunna hålla planeringen är tråkigt. Det är nog därför jag oftast vill vara ute i god tid med allt och förbereder så mycket som möjligt långt i förväg.

Nu sitter jag här med en obrukbar högerarm, ända från nacken ner till handleden. Jag skriver med bara vänster hand just nu så det går väldigt långsamt.

Vad gjorde jag då som satte i gång detta? Jo, lite julgodis. Jag skar mandel, dumlekolor och annat i bitar och i dag var det för mycket.

Skitkropp!!!

Mer än så här kan jag inte skriva i dag. Jag känner att vänster arm, axlarna och huvudet börjar bli för ansträngda också.


Fullt upp

Jag är glad för att december innehåller så många möten och händelser. Det hjälper mycket. En del aktiviteter väcker många känslor men då är jag tillsammans med familj och släkt som alla känner samma sak och vi har samtidigt roligt.

Jag tjuvstartade luciafirandet i onsdags med att i Linköpings domkyrka få uppleva ett väldigt fint luciatåg, dansare som fyllde kyrkgången och vacker körsång. Min lillasysters son går i musikklass och hans skola höll traditionsenligt i underhållningen denna kväll. Jag hade fått höra att det gällde att vara ute i god tid så jag var på plats utanför kyrkan drygt en timme i förväg. Det var inte skönt. Förutseende, som jag är, hade jag tagit på mig min tens-apparat så ryggen klarade sig men trots att jag var varmt klädd var jag alldeles darrig av köld innan vi äntligen fick komma in. Då var kön efter oss minst hundra meter lång. Vi fick plats vid mittgången men ganska långt bak så vi såg inte så bra. Det gjorde inte så mycket för vi hörde bra och luciatåget passerade oss på väg in.

DSC_0525Morgonen därpå, i går, packade jag och hundarna in oss i bilen för att åka till min svärmor i Södermanland. För mig är det en ganska lång bilresa och för att orka hela vägen stannade vi två gånger för lite promenerande. Känslan av att vara på väg till min mans mamma utan honom var väldigt konstig och när jag och min svärmor kramade om varandra var det lite vemodigt. Hundarna bevakade mig väldigt noga i början av rädsla för att jag skulle lämna dem där men efter några timmar blev de lugnare. Om jag gick ner för trappan någon gång stod alltid tre hundar och väntade ivrigt på mig när jag kom tillbaka.

DSC_0531

I köket upptäckte jag en liten detalj som jag reagerade på. Min svärmor har alltid haft mitt och Kenneths telefonnummer uppskrivna på en kom-i-håg-skylt på kylskåpet och nu fanns bara mitt namn och nummer kvar. Vi tittade på skylten, kramades och tyckte båda att det var ett lite jobbigt ögonblick men efter ett tag kändes det bättre igen.

Min svägerska och svåger kom och fikade med oss och på kvällen bjöd min svärmor oss alla på julbord. Ett helt fantastiskt julbord med bara hemlagad mat och sötsaker. Det var inte det mest välfyllda julbord jag sett men kanske det bästa smakmässigt. När vi kom var vi alldeles ensamma där och kunde i lugn och ro förse oss och vi smaskade i oss och njöt tills det tog alldeles stopp. När vi var redo för efterrätterna började alla andra gäster komma och vi var glada att vi hade sluppit köerna. Glada och nöjda for vi hem igen och jag och min rara svärmor satt länge och pratade innan vi till slut somnade. Efter frukost, hundpromenad och mysigt fika hos svägerskan och svågern och sist lunch satte jag och hundarna oss i bilen igen för att resa hem till oss. Det var några sköna dagar och jag är glad för att jag bor så nära att jag kan ta mig dit. Det är det bästa med att bo här. Jag har relativt nära till all släkt och familj och det gör livet mycket roligare.

En av bilderna nedan har jag snott från min svåger men det tror jag inte att han har något emot. Jag hamnar så sällan på några bilder och jag vill gärna visa att jag har det ganska bra.

DSC_0532 DSC_0533 DSC_053410805641_738224646265785_5879941820142393198_n


Ingen jullängtan

Jag har försökt att göra allt som vanligt. Mitt hem är pyntat med tomtar och diverse annat som hör julen till, jag har spelat julmusik och bakat lussebullar. Men nu ger jag upp om att få känna julstämning och längtan till jul. Det känns helt enkelt inte roligt i år. Jag brukar älska att i god tid börja inhandla julklappar och planera allt som ska ätas, både mat och sötsaker, men i år känns det som om det kvittar. Ändå vill jag försöka efterleva våra traditioner och göra firandet så likt alla andra jular för om vi struntar i allt sådant så har vi gett upp. Vi ger inte upp!

Ungarna och jag pratade om detta och vi känner likadant allihopa. Lite tårögda konstaterade vi att den här julen blir svår men vi ska göra den så mysig vi kan i alla fall. Vad gör det om vi blir ledsna och gråter en skvätt då och då? Inte ett dugg! Då gör vi det tills det känns bättre och sedan fortsätter vi att göra det så mysigt som möjligt. Det är möjligt att den här julen blir ett tillfälle för berättelser och tankar om Kenneth. Glada tankar och minnen och sorgfyllda ögonblick med mycket saknad. Allt som händer under julhelgen är starkt förknippat med honom och alla kommer vi att tänka att ”nu skulle han ha gjort, eller sagt så här” eller ”det här skulle han ha velat göra”.

Jag vill egentligen inte fira jul utan min man och ungarna känner likadant inför att deras pappa inte är med oss. Det blir annorlunda i år men det behöver inte betyda att det bara blir dåligt och jobbigt. Vi är inställda på att behålla traditionerna men att kanske göra om dem lite. Julklappshögen och maten kommer att minskas lite och vi kommer att låta dagen bli som den blir utan krav. Vi ska helt enkelt låta våra känslor och vår ork bestämma hur dagen ska bli. Det viktigaste är att vi kommer att vara tillsammans.


Intensivt men roligt

Vilka härliga dagar jag har just nu. Alla mina tre barn är hos mig och jag är så glad för all kärlek vi ger varandra och för de glädjestunder vi har tillsammans. Visst blir det lite väl intensivt ibland men jag försöker glömma värk och trötthet och bara njuta av allt det roliga som deras besök medför.

I går började vi med att baka lussebullar. Sonen var på praktik så den här dagen blev en tjejdag. Med julmusik i bakgrunden och mina döttrars fantasifulla skapelser kände jag mycket av den glädje som alltid har funnits tidigare när vi har förberett julen. Det är klart att några glimtar av saknad och tankar på att någon fattas dök upp emellanåt. Någon som inte ville baka med oss men som gärna fanns med i bakgrunden och ibland mumsade i sig lite av degen. Men saknaden förtog inte glädjen och vi var ganska nöjda med resultatet. Jag var som vanligt tråkig och tillverkade bara traditionella lussekatter medan mina döttrar var mer kreativa 🙂

DSC_0438 DSC_0439 DSC_0440 DSC_0441På kvällen gjorde vi oss i ordning för att bege oss till det inbokade julbordet med julshow inne i Linköping. Ingen av oss var riktigt peppad i början men medan vi bytte om till lite finare kläder började vi känna att det skulle kunna bli roligt i alla fall. Alla vi, som är kvar i familjen, har känt ett motstånd mot stora sociala sammanhang sedan olyckan. Inte bara när tankarna på Kenneth kommer utan även annars. Något i vårt psyke får oss att känna oss lite obekväma med för mycket folk och feststämning. Det är som om det finns en spärr mot att ha för roligt mitt bland många andra människor.

Det började bra med att vi hittade parkering precis utanför ingången. Vi gick in och glöggminglade (bara med varandra) och blev underhållna av kvällens artister som sjöng julsånger. Det var fint och mysigt och jag började få större förväntningar.

DSC_0444Vi blev hänvisade platser vid ett bord väldigt långt från scenen och lite utanför den mesta folkträngseln. Först tyckte vi att det kändes bra för vi hamnade nära julbordet och hade inte högtalarna för nära oss. Men ju längre in i programmet vi kom desto tråkigare blev det. Underhållarna interagerade med publiken men nådde inte fram till oss. Vi kände oss utanför gemenskapen och satt mest och tittade på människorna framför oss som hade jättekul och levde med i tävlingar och sjöng med i sångerna. Visst spelade vår lilla olust in och vi orkade inte plocka fram vårt festhumör av oss själva men med lite mer gemenskaphetskänsla kanske vi hade kommit igång lite mer vi också. I en akt sjöng de julsånger och gamla godingar och då var allt bra men resten av kvällen var temat disco och med en musik som ofta tog över för mycket så att inte sången hördes så bra så blev vi mest bara trötta i öronen. När mina döttrar frågade om vi skulle åka hem blev jag bara glad för att få komma iväg och längtade till mitt soffhörn. Maten var jättegod och de som satt närmare scenen hade säkert en helt annan uppfattning om hela konceptet. Vi konstaterade att vi i alla fall hade haft en trevlig stund tillsammans men att ingen av oss ville vara kvar till slutet.

DSC_0447 DSC_0455Hemma väntade sonen och vi hade mycket roligare i mitt lilla vardagsrum. Trötta och fnittriga skrattade vi åt väldigt triviala saker. Döttrarna kanske var lite extra fnittriga av några glas vin och jag bara tröttfnittrade. Sonen skrattade också åt allt tokigt som vi sa och så småningom lämnade jag mina glada, fina ungar och gick och la mig. Jag var nöjd med dagen som helhet och kan tänka att det nog var bra för oss att ta oss iväg och i alla fall försöka ha roligt med massor av festglada människor omkring oss. Vi är kanske inte riktigt redo ännu men vi har i alla fall tagit ett litet steg tillbaka till ett mer socialt liv.


Besöken avlöser varandra

Extraval i mars! Vet inte riktigt vad jag ska tycka eller säga om det så jag låter andra sköta debatten. Lite uppgiven känner jag mig och tror inte att det parlamentariska läget blir så mycket lättare att hantera efter ett nyval. Jag konstaterar att valdebatten redan är igång och många med mig är nog trötta på allt valkäbbel.

Roligare är det att få berätta om alla besök hos mig den här perioden. Ni kanske har märkt att jag inte har haft tid att blogga på ett tag men det är bara positivt för jag är och har varit omgiven av människor som jag tycker mycket om.

Efter massor av italiensk mat och sötsaker, besök i stan med lite shopping, adventsmarknad och några timmar i ett upplevelsemuseum tillsammans med min italienska kompis och hans barn var jag ensam i en dag. Visserligen var det väldigt roliga dagar men det blev lite för intensivt för att min kropp skulle må riktigt bra så jag behövde nog den dagen för att återhämta mig.

DSC_0383 DSC_0390 DSC_0393 DSC_0395 DSC_0397 DSC_0399 DSC_0400 DSC_0401 DSC_0404 DSC_0405 DSC_0411Sedan kom min son. Jag har tidigare berättat att han ska ha sin bas hos mig under den tid han praktiserar i Linköping och jag är jätteglad för att han är här hos mig. Jag får sällskap av honom nästan hela december och livet känns mycket roligare och lättare den närmaste framtiden. Även han gillar att laga mat, mest vegetariskt, så de dagar han har möjlighet kan jag få äta hans goda mat. Han är verkligen duktig på att få till god vegetarisk mat. I går bjöd han på daal (vet inte om det stavas så). En supergod indisk linsgryta med hembakat flatbröd till. De dagar han inte fixar middagarna försöker jag få till något och jag gör så gott jag kan. Jag har ingen vana vid vegetarisk kosthållning men jag försöker lära mig. Min son gillar även att promenera så jag fick sällskap på en runda och vi hälsade lite på hästarna som bor en liten bit ifrån mig.

ATT_1417624245429_DSC_0428

I går kom min äldsta dotter hit och hundarna, och naturligtvis även jag, blev jätteglada. Hundarna för att de får sova med henne i bäddsoffan och jag för att jag blir lycklig av att ha flera av mina barn här. Hon ska stanna över nästa helg och tillsammans med min yngsta dotter, som kommer på fredag, ska vi gå på julmarknad och på julbord med julshow. Om min son har möjlighet ska han också följa med på julmarknad. Mycket kul på gång alltså. Det är så underbart att alla mina barn bor så nära att de kan komma hit lite oftare än vi är vana vid.

DSC_0431 DSC_0433 DSC_0435Jag är nästan klar med julpyntandet men lite mer återstår inomhus. Julstämningen har inte riktigt infunnit sig men med lite julmusik och massor av tomtar och andra juldekorationer är den nog snart här.

collage_4