Min blogg om allt och inget

Arkiv för november, 2012

Ich bin in Heidelberg gewesen

Så långt sträcker sig mina tyskakunskaper, i alla fall om det ska bli riktigt och korrekt. Det var kul att upptäcka att jag förstod ganska mycket men det är en väldig skillnad på att förstå och att prata själv. Det blev engelska för hela slanten men jag blev väldigt imponerad av hur bra min son klarade sig bland tyskarna.

Vi har haft några härliga och jättemysiga dagar tillsammans med två av våra barn. Synd att yngsta dottern inte följde med för jag tror att hon också hade trivts. Vi har blivit guidade runt Heidelberg och alla sevärdheter av Magnus och vi har vandrat omkring, åkt både buss och spårvagn och varit på ett antal barer och restauranger. Det har inte varit några tråkiga stunder men vi har inte heller stressat runt utan allt vi har gjort har vi gjort i lagom takt. Julmarknaden i Heidelberg slår Östersunds marknad med hästlängder och det har varit kul att uppleva den trängsel som blir i en julpyntad tysk stad den här tiden. Sedan var det ganska skönt att komma hem till lugna Optand igen och smälta alla intryck.

Nu går jag här och försöker motstå min längtan att börja plocka fram julsakerna. Överallt ser jag och läser jag om folk som har fuskat och börjat julpynta redan nu men även om jag blir väldigt sugen tycker jag att det är ganska härligt att vänta till 1:a advent med allt. Traditioner är till för att hållas och den som väntar på något gott…

Jag ska plocka fram ljusstakar och stjärnor men de ska absolut inte tändas förrän tidigast på lördag kväll. Det är ju då julen börjar, i alla fall för mig. Vitt och fint är det ute också så rätta stämningen är här och kanske får vi ett fint snöfall på söndag. Blir det så är allt perfekt.

 

Annonser

Från lugn till nervös väntan

Veckan började så lugnt med firande av Kaspers 10-årsdag. Det blev ingen tårta eftersom hans mage inte tål det men jag sjöng flera gratulationssånger och bjöd honom på kokt potatis. Kanske inte den festligaste kalasmaten men han tycker om det och så får han må bra i magen.

Mitten av veckan var också lugn och skön med ett härligt SPA-besök. Jag använde presentkortet som jag fick av min son och hans flickvän när jag fyllde 50 och jag njöt för fullt i en timme av hand- och fotmassage och en ansiktskur. Invsvept i handdukar och ett jättetjockt täcke låg jag och småslumrade medan jag blev ompysslad.

Sedan var det plötsligt inte lika lugnt längre. I går kväll ringde min man och sa att han var på väg med ambulans till akuten för han hade kört av vägen och hade fått ett köttsår i armen som behövde sys. Han skulle ringa senare på kvällen när jag kunde hämta honom. Mer information än så fick jag inte och just då kom jag mig inte för att fråga mer heller. Jag råkade se en notis i en tidning om en olycka där en bil voltat och hamnat på taket och jag misstänkte genast att det var den bilolyckan som hänt Kenneth. Jag väntade och väntade men jag fick aldrig något samtal och till sist gick jag och la mig med telefonen bredvid mig. På morgonen, vid 5-tiden, hade han fortfarande inte ringt och då blev jag lite orolig och funderade på om något mer hade upptäckts. Jag ringde sjukhuset och fick tag på en sköterska som kunde lugna mig med att Kenneth mådde bra men att de inte hade lyckats rengöra såret kvällen innan och därför var han tvungen att stanna kvar och vänta på en operation där de skulle komma åt bättre och sedan sy ihop honom. När jag lagt på luren såg jag att jag faktiskt hade fått ett sms från min käre make men halvblind som jag är hade jag inte sett det innan.

Nu är det eftermiddag och jag går här och tänker på hur bra det i alla fall gick och vilken tur han hade. Bilen är helt demolerad men Kenneth klarade sig nästan oskadd. Jag vägrar tänka på vad som skulle ha kunnat hända. I stället fokuserar jag på hur det faktiskt gick och är så otroligt glad att han mår efter omständigheterna väldigt bra. Nu hoppas jag bara på att han ska få komma hem snart och att han ska orka med vår resa till Tyskland i morgon bitti. Det är inte mycket att göra åt ifall det inte blir av men vi hade sett fram mot den så mycket så lite synd är det och mest synd är det att vi kanske inte får träffa sonen som bor där den här terminen.


Hundraårsjubileum

Jag fick förmånen att representera min kvällskurs på ABF:s 100-årsjubileum i går kväll. Min man var också medbjuden och tillsammans med många andra människor blev vi bjudna på god mat och massor av underhållning. Välkomstdrink med olika sorters godis väntade när vi kom in på gamla teatern i Östersund medan Hildegun (vilket fint namn, tips till ev blivande föräldrar) Forslund med band underhöll oss. Vi blev serverade västerbottenpaj, grillad oxfile med tequilapepparsås och potatisgratäng och till sist jubileumstårta och kaffe. Allt varvades med olika sorters underhållning med väldigt varierande innehåll och från olika genrer. Konferencier var Leif Landin, välkänd radioröst här i Jämtland.

Vi satt tillsammans med ett gäng trevliga nya bekantskaper och många skratt blev det under kvällen. När det första underhållsinslaget stapplade upp på scenen blev vi både lite vemodiga och ömsinta för alla dessa herrar och någon dam såg ut att närma sig samma ålder som antalet år vi firade för ABF. Fulla av beundran såg vi hur dessa härliga människor trakterade sina dragspel och fiol medan vi funderade på hur länge deras band, Jämtbälgen, kommer att kunna existera för det verkar inte vara så stor återväxt.

Nästa gäng på scenen var Las Divas och det var ett gäng tjusiga damer i vackra klänningar som förde sig som de divor de ville föreställa. De sjöng dessutom väldigt bra och de sjöng (med sina operettröster) både svängiga låtar och sånger som typ anthem ur chess.

Efter det fick vi lyssna på några trubadurer och sedan kom Hildegun in igen. Denna jazziga dam körde allsång med oss och alla sjöng vi glatt med i  August och Lotta, tyrolerhatten och pärleporten.

Sist och absolut bäst var kvällens sista grupp, Ständut Blakk.  Ett band som nog kan få en sten att vara med och skratta och sjunga med. Dessa roliga och väldigt duktiga musiker gav oss en avslutning som gjorde att vi gick därifrån otroligt nöjda och glada.

I morgon ska jag tacka alla mina kurskompisar för att jag fick gå på denna fest. Kanske försöker jag återberätta lite för dem på italienska, vi får väl se hur inspirerad jag är när det är dags.

 


Skaparlust

Jag skulle så gärna vilja vara konstnärligt lagd och kunna tillverka vackra saker från grunden. Tänk att kunna lägga in alla sina känslor och tankar i något som växer och skapas genom det man vill och känner just medan man arbetar med det. Eller att få en idè och sedan överföra den till något konkret. Jag beundrar verkligen de människor som har den förmågan.

Nu är det ju faktiskt så att jag är helt och hållet värdelös när det gäller allt som har med skapande av konst. Det är inget jag går och sörjer över eller ens funderar på i vanliga fall. Men nu har jag kommit in i ett kreativt flöde när skaparlusten brinner och jag bara måste få tillverka saker. Jag kan inte berätta vad jag håller på med men mina närmaste kan räkna med en del självtillverkade alster till jul. Jag tror inte att någon får alltför stora förhoppningar nu eftersom de känner mig men de kanske kan förbereda sig på att se lite glada ut när julklappsrim som ”ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden” dyker upp.

Jag blir så glad av att märka att mina händer klarar av ganska mycket och att jag kan hålla på mer än jag trodde. Ännu ett bevis på att man inte ska tro att man inte kan, man ska prova på allt möjligt och kanske sedan upptäcka att vissa saker går bra och andra mindre bra.


………?

Jag kände mig lite skrivsugen så jag satte mig här och tänkte låta tankarna flöda fritt och skriva det jag först kom att tänka på. Det  är bara det att det nog aldrig har varit så tomt på tankar, eller kanske jag ska säga att det saknas intressanta tankar. Det som kommer upp är det pappersjobb jag, i egenskap av vägföreningens sekreterare, nyss har avslutat och detta blandas med lite nervösa tankar på hur det ska bli med vår bokade resa till Magnus i Heidelberg. Vi ska flyga med SAS och det känns ju inte sådär jättesäkert att det kommer att funka men man får väl tro på de som säger att det inte ska vara några problem.

Efter de tankarna är det stopp. Det är kanske dumt att sätta sig och försöka bli inspirerad när det egentligen är sovdags och ögonen är så trötta att de tigger om nåd. Det får nog räcka så här. Nu släpper jag ut hundarna en stund och sen är det godnatt.


Cellgifter

Så är jag då äntligen igång med att prova ut vilken eller vilka mediciner som passar mig. Läkaren gick igenom alla olika alternativ och rabblade fördelar och biverkningar på ett väldigt engagerat sätt. Det är säkert väldigt bra att man blir så välinformerad men till slut hade jag absolut ingen koll på något. Han undrade om jag hade några funderingar på vad jag ville börja med men det överlät jag så gärna åt honom. Jag har blivit tilldelad en väldigt trevlig och förtroendeingivande läkare som verkar kunna sina saker och då är det nog säkrast att han tar besluten även om det var snällt att fråga mig.

Han ville börja med att ge mig cellgifter, ja ni läste rätt och det är samma cellgifter som man ger vid cancerbehandling men i mycket lägre dos. Ett annat alternativ var ett slags insektsgift och sen har vi alla biologiska mediciner som vi ska ta till i sista hand. Allt det här låter lite läskigt men jag har pratat med andra reumatiker som har blivit hjälpta av de olika varianterna så det blir nog bra.

Nu har jag tagit min första dos av ”methotrexate” och i går väntade jag på att biverkningarna skulle komma men jag mådde varken illa eller fick diarré så kanske klarar jag mig. I alla fall tills dosen ska höjas om några veckor. Massor av andra biverkningar kan dyka upp, som t ex håravfall, hudutslag, sår i munnen, torrhosta och feber. I de sista fallen är det tydligen bråttom att kontakta läkare. De symptom som kanske inte märks kollas upp med regelbundna blodprov. Det vanligaste är leverpåverkan och därför fick jag förmaningar om att vara väldigt måttlig med alkohol. Inget större problem utom då jag tar det som medicin för att orka med en del aktiviteter som t ex dans. Immunförsvaret hämmas också så infektioner måste också meddelas sjukvården. Som en liten motverkan mot en del biverkningar fick jag även piller med folsyra.

Det känns lite som om den frihet jag haft försvinner. Restriktioner, kontroller och extra vaksamhet känns begränsande men om de väl börjar hjälpa (om några månader) så är det naturligtvis värt det.

Mycket fakta blev det här men det finns mycket mer att läsa om det om man vill (detta är mest riktat till mina barn som kanske är intresserade).


Inte storm…men nästan

Hej å hå vad det blåser! När jag gick upp visade vindmätaren 15,3 men det har tydligen varit värre i natt med byar på 21,4. Bryggorna här runtomkring har alla fått sig några rejäla törnar och  visst suckar och svär man lite när man ser vad vind och vågor ställer till med men om man betänker hur det ser ut efter Sandy i USA så ska vi nog inte klaga alltför mycket.

Kasper är en liten fegis som är rädd för dånandet ute. Han vill helst vara nära någon av oss hela tiden men det konstiga är att när han är ute i oljudet bryr han sig inte ett dugg.