Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2013

Utan internet en vecka

Väskorna är packade, äldsta dottern har kommit hit för att ta hand om hundarna och nu är det bara en lång dags väntan på kvällen då vi ska börja vår resa mot Arlanda. Planet lyfter strax efter sju i morgon bitti och mitt på dagen ska vi vara framme.

Den här gången tar vi inte med oss någon dator och kanske bryr vi oss inte ens om att försöka gå ut på nätet på någon av hotellets datorer. Det blir som i gamla tider när man klarade sig utan både information om yttervärlden och att hålla kontakt med dem där hemma. En del skulle nog få ångest av brist på nätet men jag tycker faktiskt att det ska bli skönt. Så nu vet ni varför ni inte kommer att höra något från mig den närmaste veckan.

Lite ångest har vi över att åka just nu när det ska bli högsommarväder här och vädret i Alghero på Sardinien verkar bli som det normalt är  i Östersundstrakten den här tiden. Olika vädertjänster visar lite olika väder men de är ganska eniga om att det inte ska bli mer än 16 – 19 grader och växlande molnighet. Vi har tagit med paraplyer och kläder för diverse väder så vi klarar oss ändå men lite besviken blir man ju när man sett så mycket fram emot sol och bad. Junie och hundarna får i alla fall en härlig vecka och det känns bra.

Vi hörs om drygt en vecka igen!

Annonser

En sån dag

Tro det eller ej men vi har haft sommar idag med drygt 20 grader, sol och svaga vindar. Det måste vara för att det är mors dag och mor förtjänar att ha det skönt i solen. Vi satt på bryggan och njöt och fikade lite. Kasper och Kenneth badade (7 grader). Ja, Kenneth doppade sig inte men han gick ut en bra bit för att plocka upp några däcks som blåst hit och låg nästan vid vårt vattenupptag. Jag nöjde mig med att blunda i solen och ibland titta upp för att se vad de andra hade för sig. Rex gick, som vanligt, omkring och luktade lite här och där och bet på en pinne ibland. När han tröttnade kom han och la sig i skuggan bakom våra stolar.

Vi gjorde lite nytta också, både före och efter bryggfikat. Jag måste ju tala om att vi inte bara latar oss. Konstigt, eller hur? Att man ska behöva känna att man nästan måste förtjäna att få ha det lite skönt. Nåja, vi har i alla fall haft en väldigt skön dag. En sådan dag som vi vet är ganska sällsynt i våra trakter och det kanske är därför som vi passar på att njuta lite extra när en sådan väl dyker upp.

002 004

 


Inga fler morfinplåster

Först skrev jag ”nu ger jag upp” som rubrik men såg genast att den texten skulle kunna tolkas väldigt fel så jag bytte snabbt ut den. Jag ger inte upp i första taget och det kanske är därför jag flera gånger har försökt att använda morfinplåster trots att jag tidigare inte har klarat av det så bra. Nu har jag testat med halva plåster igen men efter en och en halv vecka inser jag att det inte är någon mening. Jag trodde att jag kanske skulle kunna vänja mig vid dem men eftersom värken inte försvinner och jag bara blir tröttare och snurrigare i huvudet samtidigt som illamåendet kommer så får det vara nog. Man kommer till en viss gräns där man måste välja vad som är viktigast: att värken minskar något eller att man ska orka vara vaken på dagarna. Lätt val tycker jag så nu blir det inga fler försök.

I dag har jag plockat fram resväskan. Vi åker inte förrän på tisdag kväll (Sardinien) men som den planerande person jag är så vill jag i god tid ha full koll på att allt kommer med som ska med. Pass och biljetter är packade, EU-hälsokort är beställda och sommargarderoben utprovad (panikbantning som vanligt veckan innan man ska komma i kläder som hängt länge i garderoben). Det ska bli en vecka då vi ska njuta av allt och inte se några problem över huvud taget. Vi brukar vara ganska bra på det. Ingen av oss hänger upp oss så mycket på om hotellet inte håller högsta standard eller om det är mulet någon dag. Så länge det är fräscht och maten är god så ser vi till att trivas.

Fram till avresan finns det hur mycket som helst att plocka med här hemma, både ute och inne. I dag är jag, som sagt, ganska bortdomnad i hjärnan och vädret är inte det bästa så det blir mest dåsa i soffan och kanske lite läsa bok emellanåt. Jag har ju redan varit duktig och förberett för packning. När påverkan från morfinet försvunnit ska jag ta itu med saker och ting igen och försöka återvända till livet.

Här ska vi gotta oss rejält nästa vecka!


Det går aldrig ur…

Ni som följer min blogg vet att jag och mina vovvar har blivit attackerade av ilskna hundar två gånger på 18 månader. Det var skräckupplevelser som fortfarande påverkar mig och som förmodligen kommer att få mig att reagera negativt i vissa situationer resten av livet. Detsamma gäller min väninna, som var med mig med sin hund senaste gången. På våra gemensamma promenader går vi alltid och tjattrar och skrattar så det hörs lång väg när vi kommer men om vi hör hundskall stelnar vi till båda två och spanar överallt för att upptäcka en eventuell lös hund innan den hinner fram till oss. Ser vi att hunden är bunden eller på annat sätt under kontroll kan vi efter ett tag slappna av igen till nästa gång.

Nu har jag precis kommit hem efter en timmes promenad och jag känner mig fortfarande lite uppjagad. En, för mig okänd, flat coated retriever fick syn på oss och satte direkt fart mot oss. Ägaren skrek som en blådåre och jag intog försvarsställning med mina hundar bakom mig samtidigt som jag skrek ”stanna” åt den andra hunden (de flesta hundar vet faktiskt vad det ordet betyder). Jag var beredd att sparka och skrika och försvara mina små älsklingar och adrenalinet pumpade runt i hela kroppen.

Jag började nästan skratta av lättnad när den fina hunden reagerade på mitt kommando och tvärstannade. Han var då framme hos oss och både Kasper och Rex visade tydligt att den där vovven gillade de. Det blev hundpussar och svansviftningar och riktigt mysigt men jag kände att jag helst bara ville sätta mig ner och gråta när adrenalin och rädsla försvann. Hundens husse kom och tog tag i honom och det sista jag hörde, när vi hunnit gå en bit, var att hunden skrek så han fick nog ett rejält straff. Det är sådant som jag kan gå igång på; ska man tillrättavisa en hund så ska det ske i direkt anslutning till det den gör fel och aldrig i efterhand. Då tror ju hunden att det är i just det tillfället den gör fel. Att straffa en hund som smitit när den till slut kommer tillbaka är ju som att säga att den är dum som kommer när man kallar på den.

208


Bloggtorka

Det verkar som om alla människor är ute och njuter av sommar och sol i stället för att sitta inne och blogga. Eller är det så att livet har blivit så händelselöst att det inte finns mer att skriva om? Jag hoppas på det första för jag känner själv att datorn får mycket mindre tid av mig sådana här dagar. Det behöver faktiskt inte hända så mycket för att man ska kunna tota ihop något till sin blogg. Jag har ett ganska lugnt liv men tycker ändå att det är både roligt och rogivande att sitta här och knappa ner de ord som bara dyker upp i huvudet. Det blir inte alltid så intressant för andra men jag skriver mycket för att tillfredsställa någon sorts behov hos mig själv.

När jag blev övertalad av min dotter att börja blogga tyckte jag först att det var svårt och lite jobbigt men ganska snart släppte prestigen och kravet på mig själv att alltid ha något ”bra” att skriva om. Många inlägg har kommit till när jag bara satt mig ner och känt för att skriva men inte har vetat om vad. Att låta tankarna vandra och bara skriva ner det som kommer fram är ganska skönt. Jag har nog alltid gillat att skriva, älskade uppsatsskrivning i skolan, men jag vet med mig att jag ofta är alltför korrekt och lite stel i mitt skriftspråk. Det får mina läsare tåla för det är sådan jag är. Jag älskar vårt svenska språk och även att uttrycka mig med det på ett sätt som gör det rättvisa. Visst skriver jag också fel och då får jag genast veta det av något av mina barn, som alla har ärvt mitt språkintresse, men jag är faktiskt inte perfekt (haha, var det någon som trodde det?).

Jag träffar en del personer som påstår att de inte har förmågan att skriva. Samtidigt har de massor att berätta och många kloka tankar. Jag önskar att de också kunde upptäcka glädjen med att få pränta ner det man har i sitt huvud och se det i skrift. De behöver ju inte publicera det de skriver på nätet, även om det vore kul att få läsa deras alster, utan bara skriva för sig själva. Som en modern dagbok som är dold för andra. Många gånger kan man nog komma tillrätta med olika problem genom att skriva hur man känner och sedan själv läsa igenom och fundera över hur man egentligen vill ha det och hur den önskan stämmer med hur det är.

Oj, vad mycket pladder det blev här. Kontentan av det här blev nog en önskan om att alla ska börja skriva för att må bra.


Något är väldigt fel

På nyhetssändningarna i dag rapporteras det om att psykisk ohälsa har ökat så dramatiskt mycket så att något måste göras.

Det låter väl bra men jag har inte hört ett enda ord som säger att man ska göra något för att de som mår dåligt ska få hjälp att komma tillrätta med sin sjukdom typ ångest, depressioner, sömnsvårigheter eller självdestruktivitet. Tydligen är det de skenande kostnaderna som man ska göra något åt och då har ansvariga personer kommit på att personer med psykisk ohälsa ska vara kvar på sina jobb samtidigt som de är i behandling. Alltså ett sätt att få siffrorna att se bättre ut och att få bort många sjuka ur statistiken.

Självklart ska alla hjälpas åt för att få ner kostnaderna för sjukskrivningar men är det inte något som är väldigt fel och sjukt i samhället när enda reaktionen på ett skenande antal psykiskt sjuka är att nu måste vi fixa till så att statistiken ser bättre ut och att sjukförsäkringssystemet inte belastas för mycket?

Är det ingen som är intresserad av varför alla dessa människor, mestadels unga personer, mår så dåligt? Finns det inga vettiga personer bland de styrande som kan se att samhället faktiskt inte är optimalt för att främja folkhälsan utan att all den stress som finns överallt föder känslor av att inte duga, räcka till eller vara önskvärd. Det finns massor att göra för att förändra detta och alla politker, oavsett partitillhörighet, borde inse att det måste göras något. Alla är lika förvirrade men enda lösningen är väl att samarbeta för att få kommande generationer att orka leva de liv vi har skapat åt dem. Det är en utopi, jag vet, men hoppet om att det i alla fall finns en vilja till att göra något finns nog hos många av oss.

Nu hoppas jag att det ligger mer i förslaget än vad som framkommit i nyhetssändningarna och att det finns några konstruktiva förslag som ser människorna och inte bara pengarna.

Vägen till att få människor att må bättre måste vara att utgå från det som fått dem att må dåligt och förändra det.

 


Dessa frisörer…

Frisörer är så envisa när det gäller hur deras kunder ska se ut när de går ut från deras salonger. Det spelar ingen roll vad man säger till dem, de bara ler och gör som de vill. Nu ska jag inte klaga så väldigt mycket på denna kunniga och skickliga yrkesgrupp för jag är, som vanligt, nöjd med själva klippningen. Det är bara det att varje gång så är jag väldigt tydlig med att det inte är någon idé att de sprayar och knådar in en massa hårprodukter eller att de borstar och fönar tills mitt hår är alldeles rakt och ändå så ler de bara och säger att de ska bara…. (typ Alfons Åbergs pappa). Sedan har jag plötsligt åtminstone en stylingprodukt i håret och en frisyr som är helt spikrak. Efteråt ser de så nöjda ut och när de kommer med spegeln så ler jag snällt tillbaka och säger att det är bra. I dag, när en trevlig ung kille var klar med mitt hår, sa jag faktiskt att klippningen är bra men jag kommer att åka hem och blöta håret och rufsa till det som jag vill ha det. Då skrattade han bara och sa att det var ok bara håret såg ut som det gjorde när jag gick därifrån. Vad svarar man på det? Nu gjorde det inte så mycket för ute regnade det och snart var min vanliga look tillbaka alldeles av sig själv.

Väl hemma igen, efter diverse ärenden, har jag haft målarverkstad i köket. Bänkskivan på min nyinköpta köksö har fått sin 4:e och 5:e strykning med nötbrun bets och nu tror jag att det ska räcka. Jag passade på att måla en liten trähurts med lådor också så att de ska gå bra i hop färgmässigt. Samtidigt går jag här och förbannar mitt huvud. Det känns verkligen att jag har ett sådant idag och hade det inte varit för att det började redan i går (innan jag började måla) så hade jag nog trott att det är färgens fel men det är väl bara hjärnan som  håller på att tyna bort av all inaktivitet. Kanske ska jag sätta ihop ett litet träningsprogram för att aktivera den lite så att den mår bättre.

I går kunde jag konstatera att myndighetsmänniskor kan vara otroligt trevliga och empatiska. Jag ringde tre olika instanser och möttes bara av hjälpsamhet och en vilja att ordna till saker. Jag fick tillbaka en stor del av min tro på mänskligheten och är tacksam för alla dessa underbara personer. Nu är det bara att hoppas att saker och ting löser sig och det tror jag att de gör.