Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2017

Borde vara i Åre nu

Det här är min vecka. Den vecka då jag ska vara i Åre och njuta av vinter och fjälluft. Jag har en andelsvecka och den veckan är nu men där uppe är lägenheten alldeles tom och här sitter jag och längtar dit. Jag har länge vetat att det bästa är att sälja min andel eftersom jag inte har samma behov eller nöje av den längre men min blocket-annons gav inget resultat och inte heller har jag fått plats bland de som får hjälp med försäljning av Holiday Club. Det känns lite surt att betala de 3450:-, som är min avgift i år, för något som jag inte utnyttjar. Jag ger inte upp. Någon gång blir jag av med den men jag får nog räkna med att det tar tid. Samtidigt är det ju faktiskt så att jag längtar upp dit. Vi har alltid haft så väldigt mysigt och kul när vi har varit där. Jag har inte många länkar kvar till mitt förflutna så en liten del av mig sörjer redan att den här kopplingen till Jämtland också ska försvinna. Förra vintern var jag där tillsammans med min svägerska men orken är sämre nu och jag vill inte heller pausa på transplantationslistan.

Det går inte att skjuta undan tankarna och minnena eftersom facebook varje dag skickar minnen till mig. Den här perioden får jag många bilder och minnen från Åre och det knyter sig lite i magen av längtan efter det som var. Men jag försöker att bara vara glad för allt jag har haft och allt jag har fått uppleva. Kanske kan jag åka dit nästa år. Om jag inte lyckas med att sälja den till dess så hoppas jag att jag mår så bra då att jag klarar resan dit.

En liten bildkavalkad från några av våra vistelser i Åre. Förutom jag själv så är även min man, hans mamma och syster och vovvarna med. Kasper hade fortfarande kvar sin kompis Rex och när vi var i Åre fick de sova i sängarna. Det visste de och där hamnade de alltid så fort vi hade installerat oss i lägenheten. Två gånger har vi upplevt Wallmans salonger och på en bild syns några av de helt fantastiska artisterna.

2014-01-26-1865 2014-01-26-1863 2014-01-26-1869 2014-01-25-1852 2014-01-27-1871 2014-01-28-1873 006 dsc_0577.jpg DSC_0584 DSC_0589 DSC_0581 DSC_0578

Kenneth Bodéns foto.

Ingrid Bodéns foto.


Det man inte har i huvudet får man dyrt betala

Det är tur att jag kan skylla på sjukdom och mediciner när jag gör något dumt. Alla vet att jag blir yr, ofokuserad, väldigt trött och mer smärtpåverkad än vanligt när jag aktiverar mig lite för mycket. Om jag inte kunde skylla på dessa fakta skulle jag skämmas rejält för hur dum jag är. Nu är det helt ok att göra misstag och jag blev inte ens arg på mig själv. Kan man göra annat än skratta när man upptäcker ett misstag som jag inte kan fatta hur det gick till?

Senaste veckan har jag skruvat och läst ritningar från Ikea. Lite varje dag för om ni inte visste det förut så kan jag upplysa om att magmusklerna får jobba när man skruvar. Det funkar inte så bra för mig så jag delar upp skruvandet i små omgångar. Jag hade satt ihop mina två badrumsskåp (ja, jag vill ha mycket utrymme för allt som behövs i badrummet) och börjat med kommoden när jag började fundera på vad det var för något som låg kvar i sin kartong under bäddsoffan. Efter en snabb koll var det bara att erkänna misstaget och klantigheten. Där låg en kommod till och väntade. Hur i hela fridens namn (lite värre ord tänkte jag men vill inte skriva dem här) hade jag kunnat få med mig två kommoder utan att upptäcka det?

Efter att ha beklagat mig lite för min syster konstaterade jag att det är bara att åka tillbaka med den som inte är uppackad ännu. Jag fortsatte med den kommod jag höll på med och hade bara en låda kvar att sätta ihop när jag började fundera igen. Var det verkligen rätt kommod jag höll på att skruva ihop. Den var ju inte alls lika snygg som jag mindes den från Ikea. Jag letade fram kvittot och suckade tungt när jag insåg att mina två kommoder var olika och att det är den ouppackade jag vill ha. En snabb tur ner till syrran igen (våningen under, upplysning till er som inte vet) för att kolla in hennes kommod. Den är likadan som den jag vill ha och jag såg genast att den är mycket finare. ”Du kan säkert lämna tillbaka den i alla fall, trots att den är ihopbyggd” sa min syster. Men jag kände bara hur all kraft försvann och svarade att är man dum så kostar det och att jag får väl försöka hitta någonstans att ställa den extra möbeln. Om jag hittar något att lägga uppepå så blir det ju som en slags byrå och extra utrymme går alltid att fylla med något. Troligtvis hamnar den i källaren om inte någon plötsligt kommer på att de vill ha en kommod. Då finns det en billig här.

dsc_0210.jpg

Det känns inte så där jätteroligt att fixa den sista lådan till en möbel jag inte vill ha men jag kommer i alla fall att göra det och sedan ställa undan den någonstans för att sedan ta fram den jag vill ha och sätta igång…igen. Men det får bli i morgon. Den enda förklaring jag kan komma på till mitt misstag är att jag måste ha varit väldigt påverkad av alla skäl jag räknade upp i början. Eller jag vet att jag var precis så påverkad. Förmodligen fick jag för mig att min kommod var förpackad i två kartonger eftersom de låg där bredvid varandra, hette likadant och var i samma storlek. Kartongerna var lite olika stora men det är inte alls konstigt om de innehåller olika delar till samma kommod. Hade jag då använt min hjärna lite bättre så hade jag noterat att det inte stod 1 och 2 på kartongerna. Det brukar det göra om en möbel är uppdelad på flera kartonger. Konstigt nog är det inte de bortkastade pengarna som retar mig mest. Det är att jag ensam slet med att få med mig den extra, onödiga kartongen och att jag fick väldigt ont av det. Att jag är lite förvirrad och disträ kan jag leva med och de 995 kronorna försöker jag att inte tänka på. Min fina kommod, den som jag vill ha, kostar nästan 800 kr mer så det är ju bra att det var den billigare som blev fel.

Jag tänker inte reta mig mer på det här nu. Gjort är gjort och det är bara mig själv det drabbar. Kanske lärde jag mig något, men det tror jag inte. Jag kommer att göra fler misstag p g a trötthet och kanske även för att jag är den jag är – lite för snabb i vissa situationer.

 

 


Politisk vilsenhet – ett opolitiskt inlägg

Redan från början vill jag försäkra er om att jag inte tänker göra reklam för något parti eller skylta med mina åsikter. Det är inte viktigt och jag vill inte ställa olika personers åsikter mot varandra. Jag vill bara berätta om min vilsenhet och hur jag löste den.

Jag har länge känt en obehagskänsla och en vilsenhet vad gäller politiken och dess företrädare i Sverige. Naturligtvis inte bara här utan även i resten av världen. En känsla av vanmakt, undergång och illamående. Under en lång period har jag dömt ut alla politiska partier i vårt land och tänkt att jag vid nästa val antingen kommer att rösta blankt eller bli soffliggare. Ibland har jag skymtat en ljuspunkt och tänkt att kanske kan det partiet vara något för mig, men sedan inser jag att på andra områden förs en politik som jag absolut inte kan rösta på. Alternativet soffliggare var egentligen aldrig ett alternativ. Det är både en demokratisk rättighet och en skyldighet att rösta och om man bara struntar i det så tycker jag att man har förverkat sin klagorätt. Att rösta blankt känns inte konstruktivt så det som återstod var faktasökande.

Som många andra försöker jag hänga med i debatterna när valdagen närmar sig och däremellan är intresset ganska ljummet. Av någon anledning fick jag en impuls för några dagar sedan. En impuls att faktiskt ta reda på vad de olika partierna vill och sedan försöka komma fram till vad som är det minst dåliga alternativet. Några partier uteslöt jag direkt eftersom jag inte har minsta tvekan om vad jag tycker om deras idéer. Kvar blev ett antal partier, från båda blockens sidor, och jag började mitt googlande efter partiprogram och andra, lite mer lättlästa texter om vad de vill.

Det var både givande och löjeväckande. Alla dessa välformulerade texter om hur väl de vill oss alla och hur bra lösningar de har på alla problem. Man måste vara väldigt kritisk för att inte tycka att de är lika underbara allihop. Alla vill nå samma resultat men med olika metoder. Alltså är det metoderna som måste granskas. Jag har ett antal hjärtefrågor och jag försökte hitta så bra svar som möjligt på dem. För övrigt skummade jag igenom mycket text och jag var faktiskt duktig på att inte tro på allt. Naturligtvis vill alla väl (nästan) och jag är säker på att alla tror på sina idéer med stort engagemang och en tro på att de har den rätta lösningen. Men jag förstår ju att mycket är önsketänkande och en utopi. Pengarna räcker helt enkelt inte till allt, även om många idéer för att förbättra ekonomin framförs.

Till sist hittade jag det, för mig, minst dåliga alternativet. Jag trodde att jag skulle rösta annorlunda nästa val men mitt googlande resulterade i att jag fortfarande hittar färst (äntligen fick jag en möjlighet att använda det ordet, få-färre-färst. Enligt språkrådet.) områden att reta mig på i det partiets program. Då får det bli så. Det känns lite tråkigt men ändå ganska bra. Jag har inte hittat hem, så bra är de inte. Men nu vet jag i alla fall lite mer om vilken hemvist jag har. Det kan ändras, det är fortfarande långt till valet, men för tillfället vet jag.

Det här med politisk hemvist är både lite fult och lite hemligt. Jag ska inte röja var jag och min syster hör hemma. Men jag vill ändå nämna att trots att vi aldrig har röstat likadant så har vi konstaterat att vi har väldigt liknande uppfattningar när det gäller viktiga saker som t ex människovärde och mänskliga rättigheter. Vi försöker båda göra oss av med så många fördomar som möjligt och vi har svårt för inskränkthet och trångsynthet. Det gäller även när vi själva uttrycker något som låter inskränkt eller trångsynt, för naturligtvis är vi inte perfekta. Jag tror att våra gemensamma uppfattningar i dessa frågor är orsaken till att vi trivs så bra med vår boendeform. Man behöver inte tycka likadant om allt för att komma bra överens, men människosynen är nog ganska avgörande.

 

 


De kunskaper som förut var tillräckliga är plötsligt ynkliga

Jag tycker väldigt mycket om att få vara delaktig i mina barns göranden och låtanden (konstigt uttryck, undrar om man fortfarande säger så. Återkommer längre ner efter att ha googlat) och jag tar glatt till mig allt de vill dela med sig av till mig. Det vet min yngsta dotter och därför mailade hon mig sin D-uppsats. Jag varnade henne för att det skulle ta mig ett tag att läsa alla ca 50 sidor med juridik på engelska (jag räknar inte med alla sidor med referens- och litteraturhänvisningar) men jag trodde nog att jag var kapabel att läsa och förstå en engelsk text om mitt stackars trötta huvud tog det lugnt och i lagom takt.

Oj, så besviken jag blev på mig själv och min förmåga. I början tog jag reda på vad de krångligaste orden betyder men efter ett tag gav jag upp och insåg att jag måste nöja mig med att förstå det stora sammanhanget och skippa detaljerna. Liksom vid flera tidigare tillfällen tänkte jag tillbaka på den tid då jag var familjens språkkunniga och då det var självklart att jag skötte pratandet när svenskan inte räckte till. Jag erkänner att det var länge sedan och samtidigt som jag är väldigt stolt över att mitt barn uttrycker sig lika bra på engelska som på svenska så är jag lite ledsen för att jag inte har tillräckliga kunskaper för att förstå alla detaljer i hennes masteruppsats. Jag tröstar mig lite med att juristspråk kan vara svårt att förstå även på svenska.

Jag förstod i alla fall att det är nästintill omöjligt att hitta en rättvis balansgång mellan copyright och yttrandefrihet på nätet. Många aktörers egna åtgärder, typ youtube´s anmälningsmöjligheter, främjar ett missbruk snarare än en rättvis bedömning. Hur ska man kunna garantera att anmälningarna är rättvisa utan en rättslig bedömning? I uppsatsen beskrivs många olika sätt att vilja komma tillrätta med hur man bäst låter de båda fundamentala mänskliga rättigheterna få en riktig och rättvis hantering. Jag förstod, som sagt, inte alls tillräckligt för att bilda mig en egen uppfattning om något men jag förstod i alla fall så mycket att jag insåg att det är väldigt svårt. Ska man dessutom ta hänsyn till olika internationella förfaringssätt, och det måste man ju, så verkar det vara nästintill en omöjlig uppgift att komma fram till regler som alla är nöjda med.

Det var tråkigt att inte kunna ge en bra feedback till min dotter. Det enda jag kunde ge henne var beröm för hennes språkliga begåvning och för allt arbete och forskning hon har ägnat mycket tid åt. Trots mina tillkortakommanden kunde jag ändå se att hon har analyserat och diskuterat ämnet på djupet. Men det skär lite i hjärtat att inte kunna säga mer. Ännu mer skär det i mig att detta intressanta ämne blev för svårt för mig.

Nu ser jag i stället fram emot att börja läsa hennes bok. Den är också på engelska men den första delen, som hon skrev för flera år sedan, läste jag utan problem. Den var så spännande så jag och hennes storasyster bad om en fortsättning. Nu har hon skrivit den, bara för vår skull, och mailade den ungefär samtidigt som uppsatsen kom. Den första boken är en dystopi om ett samhälle i händerna på inte så trevliga typer. Slutet gav fler frågor än svar och jag tycker att det är helt underbart att hon nu har skrivit en uppföljare så att vi ska få ett bra avslut. Eller det vet jag ju inte. Kanske är det lika många frågetecken i slutet av den här boken. Det ska i alla fall bli väldigt spännande att läsa den. Hoppas bara att språket inte är alltför akademiskt nu när hon är van vid att använda ett sådant språk.

Jag hittade ingen förklaring till varifrån uttrycket ”görande och låtande” kommer ifrån.  Det finns synonymuppgifter men det var inte riktigt det jag funderade på. Mina egna tankar vandrar iväg och hamnar i att gerundiumformen av verben ska antyda…ja, jag vet inte vad. Ännu ett misslyckande från min sida. Jag får nog be mina tre språkbegåvade barn om hjälp 😉

Synonymer till görande och låtande


En fågel fick igång mina tankar

Trots att det var frost och lite vinterkänsla i morse trodde traktens talgoxar att våren är här. De har börjat sjunga för fullt och under hela morgonpromenaden hörde jag hur de skrek ut sin glädje. Mitt i deras välkända serenad hörde jag en, för mig, okänd fågel. Det är svårt att beskriva fågelsång men ungefär som en serie toner med starkt vibrato och där varannan ton var lång och varannan kort. Ganska entonigt men jag tyckte att det skiljde ungefär ett halvt tonsteg mellan de olika tonerna. Efter ett fruktlöst försök att, med hjälp av en spelande fågelbok, hitta rätt fågel gav jag upp. Kanske hör jag den igen och får möjlighet att se den också.

Jag hörde faktiskt en korp också men annars var det bara talgoxarna som sjöng för mig. En koltrast hoppade före oss på stigen en stund men den var helt tyst. För mig är det fortfarande lite exotiskt att kunna se koltrastar under vintern. I Jämtland är de flyttfåglar och en av de fåglar som förgyller våren med sin vackra sång. Jag visste inte att de brukar låta annorlunda när hösten kommer men det fick jag lära mig i höstas. I november undrade jag vad det var för fåglar som pep så ihärdigt överallt i skogen. Jag blev ganska förvånad när jag plötsligt såg att det var just koltrastar som både skuttade på marken och satt i träden och pep. Inte alls lika vackert som deras vår- och sommarsång men lite kul att få lära sig något nytt.

Det var medan jag lyssnade på fågelsången, mest den oidentifierade, som jag kände att jag skulle vilja lära mig lite mer om våra småfåglar. Jag tänkte att det måste nog bli en fågelkurs när krafterna har återkommit. Det är inte så konstigt att jag i det läget även tänkte en del på min man. Vi hade pratat om att ta husvagnen och följa flyttfåglarnas ankomst med början på södra Öland och sedan fortsätta norrut. Om jag inte hade genomgått en leveroperation och höll på att återhämta mig vår sista vår tillsammans så hade vi gjort den trippen då. I stället för att tillsammans följa fåglarna och lära oss mer om dem tog vårt gemensamma liv slut och jag flyttade söderut. Här finns det ett helt annat fågelliv och jag har nog både glömt mycket av det jag kunde och har massor av nytt att upptäcka. Det vore väldigt kul att kunna identifiera fler fåglar när jag i framtiden ger mig ut på långa vandringar med ryggsäck innehållande fika och kanske en liten kikare om halsen. Då finns förmodligen inte Kasper längre men om min syster har en hund, och det tror jag att hon kommer att ha, så lånar jag den. Jag vill ju ha någon att dela min matsäck med.

Mina planer för framtiden börjar fyllas på. Hittills har jag tänkt mig att jag ska gå både en fågelkurs och en buggkurs. Jag älskar att dansa och det får man ju göra på en danskurs. Men jag vill inte ge mig ut i dansdjungeln och kanske ge sken av att vara tillgänglig. Jag blir väldigt glad av att dansa och jag är lite rädd att det ska misstolkas och att någon ska tro att jag flirtar. Om jag får dansa vid kurstillfällena så är jag nöjd med det. Bra motion är det också. Sedan ska jag ut på diverse resor. Både inom och utom landet. Det är mest därför jag inte ska ha en annan hund efter Kasper. Jag ska vara fri att spontant ge mig iväg om jag får lust. Jag vet att jag ska till Island och naturligtvis blir det en hel drös med turer upp till mitt älskade Jämtland. För övrigt får lusten och impulserna styra. Förhoppningsvis ska jag återuppta något som liknar ett socialt liv igen. Nu är det nästan helt dött. När jag flyttade till Bestorp, min första tillfälliga bostad efter att ha sålt huset, tog det inte lång tid att få vänner. Men här har jag nästan ingen kontakt med någon. Jag hejar på grannarna och säger några ord ibland och jag pratar även lite med en del hundfolk. Men jag orkar inte försöka komma in i någon gemenskap. Några vänner har jag och de är så underbara så de väntar ut min sociala torrperiod utan att knota. Det är ju tur att jag har min syster i samma hus så att jag inte helt försvinner i glömska. Jag vet inte om det framkommer men jag tycker att mina framtidsplaner ser väldigt ljusa och roliga ut.

Jag vill inte gå fler italienskakurser. Det finns inga som ger mig det jag vill ha längre. Jag har nog kommit lite för långt. I stället försöker jag bibehålla det jag kan och även lära mig mer genom kurser på nätet. Om jag behöver hjälp har jag den bästa läraren i min äldsta dotter. Hon tillbringade ett år på Sicilien, boendes i en italiensk familj, efter grundskolan och några terminer var hon min lärare på en kvällskurs. Ingen italiensk kursledare har kunnat förklara den italienska grammatiken lika bra som hon.

Alla dessa tankar startade med en okänd fågels sång. Om jag inte glömmer hur den låter så kanske jag någon gång kan få reda på vilken fågel det var.

Jag är en väldigt dålig fågelfotograf och de enda bilder jag hittade var två suddiga små varelser från min tid i mitt Jämtlandsparadis. En talltita på den första bilden och en rödhake på den andra.

021DSC_0177

 


Jag behövde glödlampor…

Jag, liksom många andra, tycker om att förnya mitt hem lite emellanåt. Det behöver inte vara stora förändringar. Bara några detaljer som gör skillnad. Helt onödigt egentligen men väldigt roligt. Det jag egentligen behövde var glödlampor men jag hade även bestämt mig för att några nya kuddar skulle göra sig bra i mina soffor. Vart åker man då om man under många år har lidit av Ikea-abstinens. Det var ingen tvekan. Jag mådde ganska bra igår så då åkte jag in till Linköping och till det stora möbelhuset. Det fanns inga planer på att traska igenom alla avdelningar. Det räckte så bra med det nedersta planet. Jag hittade de glödlampor jag ville ha, fyllde på med 6 kuddar, klädhängare och en ledbelysning att ha uppe på ett skåp. Naturligtvis kan man inte gå förbi den sista avdelningen, den med blommor och ljus med tillbehör, utan att plocka med sig något. Ljusstakar kan man inte ha för många av så det blev en lite större variant med två sorters dekorsand och naturligtvis ett ljus.

20170118_174010.jpgJag tänkte inte bara på mig själv och mina behov. Min vovve vill ju också ha något när matte kommer hem från sin shoppingtur. Därför gick jag in på en djuraffär för att köpa ett nytt sorts foder. Kasper har ganska länge och väldigt tydligt visat att han har tröttnat på det torrfoder han har fått. Jag har inte velat byta eftersom han har så känslig mage men när han dagligen matvägrar och bara ser ledsen ut när maten sätts fram så måste något göras. Han brukar alltid se sugen ut när Nalle, min systers hund, får sin mat så han fick smaka lite av den sorten och det var gott. Därför köpte jag en sådan säck och ska blanda den med den gamla sorten. Två gånger har han fått den blandningen och nu äter han upp allt på en gång igen. Nu håller jag alla tummar för att han inte ska bli dålig i magen av det.  Jag köpte även med diverse godis, typ nötbitar, torkade kycklingfiléer och lammrullar. Inga tuggben av råhud för det är rena giftet och sånt är inte bra för hans mage. Ändå har han alltid ett sånt ben för det är det enda han vill leka med. Det ska kastas och sedan ska jag jaga honom, fånga honom och kasta igen. Som tur är äter han nästan aldrig på det.

Jag vill avsluta med att gratulera min äldsta dotter som verkar ha hamnat rätt nu. Ni, som har hängt med här ett tag, vet hur och med vad hon har kämpat. I måndags började hon sin nya utbildning till systemvetare och hon fullkomligt bubblar av lycka när hon ringer och berättar. Det är väldigt tidigt ännu och mycket kan hända. Men just nu är jag lika lycklig som hon för att hon fortfarande mår bra och för att hon redan känner att hon trivs.


Omedvetet har jag börjat vänta

Det har känts så overkligt och långt borta allt det här med transplantation och vård på Sahlgrenska. Precis som om det inte är mig det gäller. Även om jag blir kallad till massor av rutinkontroller inför ingreppet så har jag haft svårt för att riktigt fatta att det ska hända. Hittills har jag inte väntat på samtalet. Eller det är fel uttryckt för jag har naturligtvis hela tiden varit medveten om att det kan komma och jag har alltid telefonen med mig. Men jag har varit övertygad om att det ska dröja mycket längre och därför har jag inte känt någon förväntan – bara en diffus vetskap om att någon gång händer det.

Jag är glad för att det har varit så. Annars hade nog det här året känts mycket jobbigare och kanske hade jag även varit lite orolig. Nu har de senaste drygt 13 månaderna gått i acceptansens tecken. Jag har accepterat att mitt liv är begränsat och lite besvärligt för det ska ju bli mycket bättre senare…

Efter nyår fick jag ett samtal från patientkoordinatorn på levercentrum på Sahlgrenska. Hon frågade om jag bibehöll samma muskelstyrka som när jag var där och testades av sjukgymnast. Det var narkosläkaren som ville veta (lite underligt) och det är väldigt viktigt att man är tillräckligt stark så att man klarar av återhämtningen på ett bra sätt. För övrigt kunde koordinatorn inte ge några besked. Eftersom det skapar oro och höga förväntningar att få veta att det är nära förestående så vill de inte säga någonting om hur lång tid det kan vara kvar. Jag tänkte inte så mycket på det då men jag har märkt att jag omedvetet beter mig lite annorlunda. Det är precis som om jag förbereder mig nu. När jag insåg att det är så tänkte jag efter lite och det är nog vetskapen om att de har diskuterat mig på ett möte som gör att jag tror att det närmar sig. Det var första gången de har kontaktat mig efter utredningen. Jag måste ju i alla fall vara lite högre upp på listan om de pratar om mig.

Nu när jag är medveten om min nya inställning förbereder jag mig även på mer synliga sätt. Jag har t ex tömt skåpen i badrummet eftersom jag väntar på att hantverkare ska göra en totalrenovering där. Om jag får mitt samtal snart så kanske det sammanfaller med renoveringen och då vill jag att det ska vara urplockat. Jag har kollat igenom min packade sjukhusväska och ändrat lite i den. Om jag orkar ska jag, någon av de närmaste dagarna, börja bygga ihop de nya badrumsmöblerna så att de är klara för installation om det behövs. Annars är det inte så mycket jag kan förbereda.

Det enda som egentligen är viktigt att ordna är tillsynen av min älskade Kasper. Min vovve är väldigt cool och självklar i sitt sätt att ta plats i flocken. Men jag vet ju att han är känslig för vissa saker. Det går t ex inte att lämna bort honom. Då blir han väldigt stressad och kräks. Tack och lov har mina barn och min syster sagt att de ordnar det men vem vet hur omständigheterna är när det blir dags. Min syster kanske befinner sig på föreläsarturné någonstans långt hemifrån och mina barn kanske har svårt att bara släppa studier eller arbete. Någon måste komma hit och bo här om de inte vill riskera att min sönderstressade hund ska kräkas dagar i sträck. Jag litar på att de tillsammans löser det för i det skedet måste jag lämna över ansvaret. Jag kan bli borta flera veckor och kanske få göra flera vändor efteråt. Men de fixar det. Det är bara så att jag har svårt att släppa ifrån mig ansvaret. En gång kontrollmänniska – alltid kontrollmänniska.

Det kanske fortfarande är väldigt lång tid kvar innan det blir dags men nu har jag börjat vänta på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är inte nervös, bara förväntansfull, och jag vill verkligen få det där samtalet snart.


En underbar morgon efter en jätterolig men dränerande dag

Jag njöt av min morgonpromenad med hundarna. Temperaturen var nära noll och på backen låg ett tunt, vitt pudertäcke. Det var fortfarande ganska mörkt. Efter den senaste tidens blåst blev jag så glad för att det var vindstilla så jag gick där och log för mig själv. I bland behövs det inte mer än så för att livet ska kännas ganska bra. Ingen av hundarna haltade, vilket de hade turats om att göra ett tag, så de var också glada.

Jag tänkte på hur jag gick. Häromdagen pratade jag och min syster om att jag faktiskt kommer ganska långt på mina halvtimmespromenader och att jag nog inte går så väldigt långsamt. Därför försökte jag tänka mig in i hur jag brukade gå och gärna skulle vilja kunna gå. Jag höll ett tempo där jag var precis på gränsen till att få den välbekanta sprängkänslan i magen men utan att gå över den gränsen. Samtidigt tänkte jag tillbaka på hur jag njöt av att gå snabbt, som en hund som släpps lös och sträcker ut bara för att det är skönt. Jag gjorde en liten ansats till att försöka ta några steg i det tempot men det tog stopp direkt. Men jag kom ihåg och jag jämförde med mitt nuvarande tempo. Jag kunde konstatera att jag går ungefär hälften så snabbt nu och att det. som för mig känns som väldigt långsamt, inte är den snigelfart som jag har tyckt. Jag tror inte att andra människor tänker på att jag har dålig ork. Det är väl som med allt annat att relativitetsteorin stämmer. I mitt huvud strosar jag fram medan andra kan tycka att jag har en lagom promenadtakt. Jag vet i alla fall att jag njuter av mina promenader men om jag går snabbare eller längre så blir de en pina. Men jag ska komma tillbaka till mina långa, raska vandringar. Kanske är jag där redan nästa år.

Den roliga dagen, som var i går, blev kul tack vare besök av två systerdöttrar och den ena systerdotterns härliga barn. Vår storasyster har ynglat av sig rejält och skaran av barnbarn fylls på med jämna mellanrum. Jag och min ”sysbo” är båda väldigt glada och lite förundrade över att det finns en vilja att träffa oss. Ännu en gång har vi konstaterat att vi, liksom våra föregångare Stina och Greta (vår farmors två systrar som alltid bodde tillsammans), har förmånen att kanske vara lite omtyckta av släktens yngre generation. Vi gillade våra farmostrar väldigt mycket och kanske har vi nu fått en liknande roll. Två ensamstående systrar som tyr sig till varandra och som blir glada när vi får träffa släkten. Det låter lite patetiskt men vi trivs i vår roll 😀 Kanske ska jag tillägga att det inte är det enda vi lever för.

Tyvärr så hade jag en av mina sämre dagar. Jag gjorde något som jag inte har gjort en enda gång sedan mina beroendesignaler började. När jag kände att abstinensbesvären gav mig en känsla av att ha hög feber tog jag några extra piller för att motverka det. Jag har intalat mig, och även fått klartecken från vården, att så länge jag tar mina tabletter för att jag har ont och inte för att jag har abstinensbesvär så är det ok. Men en timme innan vi skulle få besök sköljde febern över mig och jag kände att det skulle inte gå. Det är farligt att börja tulla på reglerna men jag vet att jag själv är mitt största hinder för att göra det till en vana. Jag lyckades få ner feberkänslan lite men kände mig ändå väldigt trött under hela tiden de var här.

Men de härliga ungarna fick mig ändå att krypa omkring på golvet och försöka tränga igenom deras misstänksamhet mot en tant som de inte kände igen. Sist vi träffades var när pojken, som nu är storebror, var en liten bebis. Jag har sparat en del leksaker från mina barns småbarnsperiod och de kom väl till användning. Efter ett tag kom det några leenden och jag och min syster var inte lika läskiga längre. Ingen av oss slänger oss över barn utan vi har vett att hålla oss lite på avstånd tills de själva vågar närma sig. Jag försökte få några fina bilder och på lilltjejen blev de inte bra men i alla fall ok. Men hennes storebror hade verkligen myror i brallan. Han var glad och full av energi och inte stilla en sekund. Bara suddiga foton alltså.

20170113_174946.jpg

Det var så himla kul att de kom och väldigt uppfriskande med lite aktivitet men oj, så trött jag var sedan.  Jag slocknade i soffan och sov i nästan två timmar. Resten av kvällen var jag i feberdvala men när jag äntligen kunde krypa ner i sängen, som faktiskt gungade trots två citodon (eller kanske tack vare både dem och den feber som inte helt släppte), kände jag mig ändå väldigt nöjd med dagen. Det är kul att få besök och jag uppskattar att de vill träffa oss. Jag önskar bara att jag hade lite mer ork. I dag är också en feberdag men jag har inga måsten och kan dåsa i soffan så mycket jag vill.


Inte ett dugg anonym längre

Jag har inte varit väldigt noga med anonymiteten här på min blogg tidigare men jag har försökt att inte skriva ut både bostadsort och hela mitt namn. Nu är det ingen mening med att hålla igen längre och anledningen kan ni se nedan. Jag är inte särskilt orolig för följderna. Kanske borde jag varna för folkilskna hundar om någon skulle få för sig att göra ett ovälkommet besök men om man har läst mina inlägg tidigare är det inte så trovärdigt. Jag tror i alla fall att de skulle försvara oss i en hotfull situation.

För övrigt är det inte mycket att tillägga. De här bilderna räcker. Vår boendelösning väckte intresse och det är lite kul att någon gång hamna i en veckotidning (eller månadstidning som ”Tara” ju är). På facebook blev jag ombedd att lägga ut foton där man kan läsa texten och därför blir det flera bilder här.

dsc_0177

dsc_0170

dsc_0176

dsc_0173


Jag är en hemsk matte

I alla fall kände jag mig så när jag klippte stackars Kaspers klor i morse. Det gäller att vara snabb så att  han inte hinner bli alltför rädd och framtassarna klarades av utan problem. När det var dags för sista tassen hade Kasper insett att det här var inte något han ville. Han satt snällt kvar men ryckte till så fort klotången kom i närheten av hans klor. Då är det inte lätt att klippa och naturligtvis klippte jag för långt in på en klo. Det inte bara droppade blod, det rann och både jag och golvet blev ordentligt nersmetade. Min älskade vovve pep inte ens till så det kan inte ha gjort särskilt ont men i mitt hjärta kände jag mig som en fruktansvärd, elak sadist. Ändå behöll jag lugnet, pratade berömmande med honom och klippte de två återstående klorna medan blodet flödade över klotång och min hand.

Efteråt tog han nådigt emot de godisbitar jag gav honom och det var inte med kärlek han tittade på mig. Vi brukar vara lika glada båda två efter en kloklippningspärs men den här gången var jag tvungen att beordra honom att sitta kvar. Jag hämtade kompresser och förband för det slutade inte rinna blod. Han satt duktigt stilla medan jag lindade självhäftande bandage runt de kompresser jag lagt närmast klorna. Kasper såg så sorgsen ut och gick och la sig i ett av sina favorithörn. Efter några timmar kunde jag ta av förbandet och försiktigt tvätta bort blodet från hans tass.

dsc_0157 dsc_0161Jag vill aldrig mer behöva klippa hans klor och jag fasar för nästa gång. Förmodligen var det värre för mig än för honom. Hade det gjort ont skulle han ha gnällt till men det var bara jag som kved inombords. Min älskade lilla plutt. Hoppas att han förlåter mig.

Jag skulle precis publicera det här inlägget när min syster ringde. Hon var ute på promenad med hundarna och nästan tillbaka hemma. Hon sa att det var bara att plocka fram förbandslådan igen för Kasper lämnade blodspår efter sig. Alla som älskar sina hundar förstår hur jag känner mig. Kasper såg glad ut och viftade på svansen när de kom in. Han varken haltade eller visade på annat sätt att han hade besvär. Men blodet rann igen och nu har han återigen ett paket på tassen. Jag funderar starkt på om jag inte ska ge honom en klösbräda med sandpapper på och lära honom att själv fila sina klor hädanefter.


En liten utflykt

Jag har länge velat åka och hälsa på min storasyster men jag orkar inte köra både fram och tillbaka och dessutom umgås när jag är där. Nu har min ”sysbo” (min lillasyster) några lediga dagar och det fanns tid för att besöka vår gemensamma storasyster. I går lämnade vi våra vovvar, som inte är kompisar med den hund vi skulle träffa, och gav oss iväg. Det tar bara drygt en timme att åka dit och jag skulle kunna köra åt ena hållet. Men jag behöver ju kunna ta mig hem igen och jag är ingen säker bilförare efter social aktivitet.

När vi kom fram till vårt mål, min svågers släktgård som han nu driver, möttes vi av ett yrväder som glatt hälsade oss välkomna med ivriga skutt och svansviftningar. Efter honom kom hans matte men vi tre systrar är lika i ett avseende. Vi hälsar på hundar först och människor sedan. När vi hade blivit tillräckligt nosade på blev en snöhög totalt demolerad av snabba, starka tassar. Jag har aldrig sett en hund arbeta så frenetiskt för att förinta en snöhög. Det var hög koncentration och massor av muskelkraft. Jättekul att titta på och han hade nog säkert ännu roligare.

20170107_153625.jpg

Inne i huset placerade jag mig på rumpan, lutandes mot ett köksskåp, för att kunna umgås lite mer med denna fina hund men även för att där hade jag ett bra och högt ryggstöd. Min syster har ett helt nytt kök och efter mycket funderande och letande föll valet på likadana luckor som de som jag valde till mitt kök för ett och ett halvt år sedan. Annan färg på bänkskivor men naturligtvis gillade jag hennes kök. Vi är nog mer lika än jag trodde och inte bara när det gäller synen på hundar.

20170106_115323.jpg

Jag föreslog att vi skulle låta någon ta en bild på oss tre systrar men efter vilda protester från två håll gav jag upp och fick nöja mig med att posera med vovven. Ändå lovade jag att inte publicera bilden någonstans. Undrar om de inte litar på mig 😉

Jag har varit lite ledsen för att jag inte har klarat av att vara med på alla dop det senaste året. Nu när jag har flyttat närmare vore det ju trevligt att få träffa alla när tillfälle ges. Men i går fick jag i alla fall träffa fyra av vår storasysters barn. Tyvärr var inget av de fem barnbarnen där men det blir förhoppningsvis fler tillfällen. Ingen av dem känner i alla fall igen mig så för dem blir det en ny bekantskap när jag väl orkar vara med på släktkalasen.

Det var en rolig dag och inte blev den sämre av att det bjöds på vildsvinsstek med sås, massor av stekta kantareller och div tillbehör. Vår syster är duktig på att få till god mat men så är hon ju van vid att hålla en stor familj mätt och nöjd.

När vi kom hem somnade jag gott i soffan medan lillsyrran tog ut våra hundar en sväng. Lyxigt!


Vitt ute men lite tomt inombords

Alla tomtar är borta och nu tar jag ett rum i taget och byter gardiner och fönsterbelysning. Snart är julen helt över för den här gången. Som varje år den här tiden känns det så skönt att få tillbaka mitt normala, inte lika färgstarka, hem. Åh, vad jag trivs 🙂

Ute är det vitt och fint. Jag brukar jubla när det kommer några sådana dagar men det var inte skönt på morgonpromenaden. Alldeles för blåsigt. Lite bitter är jag nog. Om inte snön kunde lysa upp julen så kvittar det om den kommer nu. Men om det bara slutar blåsa så vet jag att jag blir glad av att traska omkring i det rena, vita landskapet.

I dag känner jag mig lite tom. En person, som har betytt mycket genom hela min barndom och i mitt vuxna liv, har lämnat sin familj i sorg. En vän till tre generationer av min släkt och en länk till mitt förflutna. Ni vet att jag bryr mig om och jag önskar att jag kunde hjälpa er att bära smärtan så som ni hjälpte mig ❤ Mina tankar är med er och jag skickar mina mest värmande kramar.

Varför måste livet vara så svårt? Nu vet jag att det blir lättare. Men det är ingen tröst för de som nyss har drabbats. Det som kan hjälpa är gemenskapen och kärleken dem emellan. Vänner, som visar sin omtanke, kan göra skillnad. Åtminstone för stunden. När jag fick höra att det så småningom blir bättre så trodde jag inte på det, ville inte höra. Men människor läker. Det tar tid, men det blir faktiskt bättre.

 

 


Nytt intresse

Eller egentligen är det inte nytt utan snarare återuppväckt. Från början var det min man som tyckte att det var kul att få veta lite om släkten och tidigare generationer. Han frågade sina föräldrar och av dem fick han uppgifter, bilder och en del historier om de som nu inte längre lever. Jag hade aldrig funderat på sånt särskilt mycket men blev ändå lite inspirerad. Min mamma hade fått kopia på uppgifter som en släktforskare hittat och som visade att hans fru var släkt med min mormor. De uppgifterna tog min lillasyster hand om, när vår mamma dog, och jag bad henna att skicka dem till mig. Jag började bygga vårt släktträd på ancestry.se och till min förvåning upptäckte jag att jag tyckte att det var kul. Men jag är lite snål så efter de tre gratismånaderna nöjde jag mig med att komplettera med sånt jag kunde få tillgång till utan deras register. Jag kände att jag inte var tillräckligt kunnig för att gräva i dem i alla fall och inte tillräckligt intresserad för att lära mig mer om det. På min mormors sida har jag kommit till 1600-talet men på morfars sida tog det stopp vid hans mamma. På min pappas sida kom jag inte längre än till min farmor och farfar och det är jag lite besviken över. Det finns ingen att fråga längre men det måste gå att komma vidare.

För ca en vecka sedan såg jag en annons för en annan släktforskningssajt, myheritage.se, och bara för att det kändes kul började jag med att skriva in mina uppgifter. Jag hann inte så långt innan det började ploppa upp meddelanden om matchningar med andra släktträd. Jag fick genast fullt upp med att kolla upp dem och jämföra alla uppgifter. På det sättet har jag nu kommit vidare på min morfars sida och det kommer hela tiden nya tips på alla jag skriver in. Jag hejdade mig lite och gick in för att vara grundlig med min och mina barns generationer innan jag vandrar vidare bakåt. Detta har tagit massor av tid och tiden har bara försvunnit. Jag sitter vid min dator och registrerar (jag kan knappast kalla det för släktforskning när allt kommer till mig i en strid ström hela tiden) och jag känner mig supernördig. Men det är ju inte konstigt eftersom jag är en f d kontorsråtta som älskar att reda ut saker och presentera ett bra resultat. Så småningom vill jag skriva ut allt och jag såg att man kan skriva ut det i bokform. Jättekul!

Men jag har ett litet dilemma. Mitt första träd innehåller en hel del foton och några berättelser som jag har skrivit dit. Där finns även några tidningsartiklar inlagda och jag har kort på alla nu levande släktingar. I mitt nya träd verkar det lättare att få många nya uppgifter men förutom de fakta jag har så är det lite tråkigt. Inga bilder eller berättelser. Nu är frågan: vilket av träden ska jag behålla och bygga vidare på? Den här veckan har jag suttit och dubbelregistrerat alla uppgifter. Allt som jag registrerar i mitt nya släktträd skriver jag också in i det första trädet. I det första trädet har jag även skickat ut en del inbjudningar till andra så att de har fått behörighet att göra ändringar. Någon har byggt på lite från sin släkt så jag kan inte avsluta det.

Tills jag har bestämt mig så fortsätter jag med båda. Kanske blir det så att båda får finnas kvar och ha varsin funktion. Det ursprungliga blir i så fall det som jag lägger ner mest omsorg på och det nya får vara kvar för att ta emot nya tips. Hur som helst så har jag blivit en riktig nörd och jag kommer att lägga ner väldigt mycket tid på detta. Kanske kan jag t o m tänka mig att betala för ytterligare möjligheter när jag inte kommer längre.

Utöver det har jag i dag lämnat prover, blivit uppringd av koordinatorn på Sahlgrenska för lite uppdatering och blivit uppringd av min kontaktsköterska i Linköping som var lite bekymrad över mina provsvar. Nya prover ska tas nästa måndag och på torsdag blir det ultraljud. Jag blir verkligen väl omhändertagen av vården. Kanske lite väl mycket emellanåt.