Min blogg om allt och inget

Arkiv för juli, 2014

Händelserik dag

För er normala och friska människor skulle det kanske ha varit en ovanligt lugn dag men jag tycker att det har varit fullt upp i stort sett hela dagen.

Jag började som vanligt med en skön morgonpromenad i bara tio grader och med fleecejacka på. Riktigt härligt! Solen sken så jag förstod att det bara var en kort respit men det gäller att njuta av stunden. Efter en kopp kaffe bakade jag tre rulltårtor med min nya favoritfyllning: rabarberkompott och grädde. Ett bra sätt att få lite åtgång på all rabarber och de som har smakat har verkat gilla det. Med nödvändiga vilopauser hann det bli lunchdags innan jag var klar och efter att magen fått sitt packade jag ner en del lite finare glas inför flytten.

Efter det tyckte både jag och vovvarna att det var dags för en stund på bryggan. Kasper blir alltid lika ivrig när han ser att jag plockar fram en boll och då studsar han omkring mig som om han var en liten valp. Rex blir också glad när han förstår att stranden väntar. Varför förstår jag inte riktigt för han bara strosar omkring lite, hittar något att gnaga på och lägger sig sedan i skuggan medan Kasper jagar boll i vattnet. Men det spelar ingen roll att jag inte fattar för så länge alla är glada och nöjda så är allt bra.

Jag hann sitta i solstolen i nästan en halvtimme när någon ropade hallå. Det var den snälla man som hjälpte mig att lufta vattenpumpen och som försökte lära mig hur man gör det. Nu kom han ut på bryggan till mig och frågade om några av hans goda vänner kunde få komma och titta på mitt hus. Sedan blev det lite kaos för medan vi satt och pratade upptäckte Kasper att bollen var i min byxficka och byxorna låg på bryggan. Utan att jag märkte det lyckades han krafsa fram både boll och även min mobil och jag hann precis se att han knuffade min telefon i vattnet. Jag var snabbt på fötter och hoppade i efter telefonen för att få upp den så fort som möjligt. Som tur är har jag en relativt vattentät modell och den verkar funka utan problem även efter ett bad. Det har nog kommit lite fukt i kameran för det är lite suddigt i den men förhoppningsvis torkar det och blir bättre. Sedan kunde vi fortsätta vårt samtal och vi bestämde att han och hans fru skulle komma med sina husintresserade vänner lite senare. Jag passade på att berätta att jag inte kunnat få pumpen att funka trots att jag gjort precis som han sa. Vi kröp in under huset och jag förstod snart att jag bara missat att jag är tvungen att trycka in två små reglage för att luften ska kunna komma fram och efter att ha gjort det i två minuter arbetade pumpen så jämnt och fint igen. En stor lättnad för mig och lite kul för honom att få visa att han kan sådana där saker som män tycker att de ska kunna.

Han gick hem till sig och efter ca en halvtimme kom hela gänget och gick runt i både huset och på tomten. De tyckte att läget är fantastiskt men att huset kanske är lite i minsta laget. De ska i alla fall bevaka hur det går med budgivningen så vi får väl se om de verkligen är intresserade.

De hann precis åka innan några vänner kom för att hämta båten och några andra saker de köpt av mig. Med sig hade de några släktingar söderifrån så det passade bra att jag hade nybakad rulltårta att bjuda på. Lite trevlig samvaro blev det innan de lassade på det de skulle ha med sig. Jag frågade lite skämtsamt om de inte ville köpa en liten frys som jag inte har användning för och utan tvekan sa de att ja, det ville de. Så blev jag av med den också och det är konstigt vad lätt det har varit att bli av med allt jag inte vill ha kvar.

Plötsligt var klockan dags för middagspromenad och för att fylla båda min och hundarnas magsäckar igen. Jag har så många små burkar i frysen med diverse god mat så det är väldigt lättsamt att fixa lite käk. Jag fortsatte att packa lite och efter det letade jag bland alla fotoalbum efter gamla och lite nyare kort härifrån Optand. Jag håller på att göra en fotobok som bara handlar om omgivningarna här och det känns kul att gå tillbaka och hitta bilder från min barndom och av alla i min släkt som har varit här genom åren. Tanken har slagit mig att jag kanske ska göra en lite mindre fotobok med fakta och kuriosa om sådant som kan vara av intresse för nya ägare och ge den till de som köper huset av mig som en present när kontraktet är påskrivet. Jag skulle i alla fall uppskatta att få en sådan och få veta lite om alla turer som har varit och hur det var från början. Man behöver inte vara särskilt historieintresserad för att vilja veta lite mer om sin nya bostad.

 

Annonser

Oplanerad loppis

Det var en granne som sa att det var som en loppis hos mig och faktiskt så stämmer det. En ganska utdragen loppis där folk som hälsar på mig erbjuder sig att köpa saker jag inte vill eller kan ha kvar. Diverse apparater, fiskegrejer, husvagn, skoter, traktor, stege, båt med snurra och ankare, vinsch, motorsågar (både hela och trasiga) och diverse småsaker har hittat nya ägare. En del har jag tagit betalt för och annat har fått följa med på köpet. Det börjar bli tomt i redskapsbod och i carport och det känns väldigt skönt. Vissa grejer har jag inte vetat vad de är och senast i går sålde jag en elvinsch och det var bara ren tur att den kabel som hörde till fanns kvar. Jag har slängt så mycket elskrot som jag inte har vetat vad det ska vara bra till men ännu en gång hade jag tur att någon hann hitta den före mig.

Samtidigt som jag har blivit av med många saker har jag fått hjälp att bedöma vad som är bra att ha kvar. Nu senast fick jag bekräftelse på att vinterdäcken håller en säsong till. Jag tyckte de såg ganska slitna ut men jag fick höra att ”där nere i södern duger de en vinter till” och det stämmer säkert.

De senaste dagarna har jag flängt omkring i diverse ärenden. Hos optikern blev jag av med drygt 4000 kr för nya progressiva glasögon och optikerläsglasögon. Det har varit provtagning och avslutning av bouppteckning och en vända på stan bland alla försäljare som samlas under Yranveckan. Trångt och alldeles för mycket folk och jag flydde hem till Optand så fort jag kunde. Det lär vara ännu mer kaos från torsdag och över helgen när festivalen är i full gång och jag tänker hålla mig på behörigt avstånd tills det är över. En visning har hunnits med också och jag hoppades att det var för sista gången. Jag borde vara tacksam för att det dyker upp fler spekulanter och jag är det men det vore skönt om allt blev klart snart. Budgivningen håller på för fullt men fortfarande hör fler intresserade av sig till mäklaren. Det blir minst en visning till och förhoppningsvis vill fler vara med och trissa upp priset. Det kan bli riktigt bra om det fortsätter som i dag men ännu är jag inte helt nöjd.


Ensam men ändå inte

Nu är den här. Den påtvingade ensamheten och alla tankar som följer med den. Det blev tomt, ödsligt och kallt mitt i sommarvärmen när båda döttrarna hade åkt hem till sitt. Jag saknar min man så mycket att det gör ont inom mig men en del av mig har accepterat att det är så här det kommer att vara och jag har börjat jämföra känslorna av tomhet och saknad med mina sjukdomar. Så småningom vänjer man sig vid att känna nya saker, både fysiskt och psykiskt, och det blir en del av ens liv. Det är sådant som kommer att följa med mig genom resten av livet och jag kommer att lära mig att ha det inom mig och att hantera det när det vill tränga fram extra mycket. Jag tänker inte bli en bitter och besviken kvinna för det mår varken jag eller min omgivning bra av. Jag kommer alltid att sörja Kenneth men vill ändå skaffa mig ett bra och ljust liv.

Jag är inte helt ensam. Det verkar som om människor omkring mig har avvaktat lite tills alla släktbesök har minskat och nu kommer förslagen om att träffas från lite olika håll. Vi har inte levt ett väldigt socialt liv för vi har varit ganska nöjda med att vara för oss själva och träffa andra vid enstaka tillfällen. Men nu märker jag att de vänner vi har finns kvar och vill göra det lättare för mig och alla dessa fina människor har aldrig ställt krav eller varit sura för att vi inte varit så aktiva i att hålla igång vårt sociala umgänge. Jag har upptäckt att jag tycker väldigt mycket om att träffa alla dessa vänner och blir glad när vi är tillsammans. En liten del av mig undrar om det är så klokt att flytta från den här vänskapen som är så helt kravlös men som finns där när den behövs. Många vet att jag har svårt att orka med mycket umgänge i perioder och det är nog delvis därför acceptansen har varit så stor över att jag inte har varit så sällskapssjuk förut. Men nu är alla där och visar att de finns när jag vill. Helt underbart! Det är också väldigt skönt att inte hela tiden prata om allt det tråkika och jobbiga. Att få skratta och tänka på andra saker är väldigt viktigt och att jag kan göra det är nog en förutsättning för att kunna komma vidare och må bra. Förmodligen skulle ingen orka med mig om jag hela tiden bara beklagade mig över min situation och till slut skulle jag inte heller orka med mig själv.

De senaste dagarna har jag vinkat hejdå till både traktor med snöslunga och husvagn. Traktorn har jag absolut inga känslor för, även om minnen av Kenneth finns där, så den var jag bara glad att bli av med. Husvagnen däremot gav lite blandade känslor. Den är väldigt starkt förknippad med vårt liv tillsammans och vi har gjort väldigt många härliga semesterresor med den. Men jag skulle aldrig ge mig iväg med den ensam och jag är väldigt glad att det var en person som kände och tyckte väldigt mycket om Kenneth som köpte den av mig. Jag skickade med honom alla Kenneths fiskegrejer också. Det är som mina döttrar sa att det känns så rätt att ge dem till honom som både älskar att fiska och som verkligen gillade min man och var en god vän och arbetskompis till honom.

Nu ska jag ut och klippa gräset innan värmen blir för påträngande. Det blir visning på måndag igen och jag behöver några dagar på mig för att orka få ordning på allt och att få hus och tomt att se lite välskötta ut. Två bud har kommit hittills men inget som jag tänker acceptera så det gäller att ha lite tålamod


Nya besökare

Nu har jag huset fullt igen och förutom Sara, som har varit kvar hos mig hela tiden sedan olyckan, är min lillasyster kvar några dagar till och för några dagar sedan kom både min andra dotter och en av min storasysters döttrar och hennes pojkvän. Christoffer är också här när han inte träffar sin släkt och sina vänner.

Jag trivs verkligen med att ha min släkt här hos mig och hittar ett slags lugn i att de kommer i omgångar för att träffa och hjälpa mig. Många av dem vill ta chansen att komma och uppleva Optand en sista gång för vi har alla många fina barndomsminnen härifrån. Jag har ännu inte varit varit ensam en enda dag och det är lite konstigt att jag, som alltid har haft ett behov av att få vara ensam emellanåt, inte känner längtan efter det nu. Det är så skönt att ha älskad familj omkring mig och samtidigt väldigt lättsamt eftersom alla själva förser sig med det de vill ha när de vill ha något. Middag fixar vi gemensamt men för övrig gör alla som de själva vill.

171 170Gunnel och jag har hunnit med två vändor till tippen med diverse skrot. Det är dunkar av både plast och metall med diesel- och bensinrester och en del med okänt innehåll. Flaskor och smådunkar med konstiga vätskor som inte ser ut att stämma med etiketterna och en del även utan etikett med en svart sörja inuti – förmodligen spillolja. Alla gamla sandlådeleksaker får åka till sin sista vila också, efter lite övertalning från min syster, och den gamla, rostiga gungställningen har fått lämna sin plats i höggräset mellan lekstuga och carport. Vi plockade med alla rostiga spadar och andra redskap, typ en gammal och väldigt rostig lie. När jag stod och höll i ett konstigt metallrör med något i ena änden kom tack och lov min systerdotters pojkvän, Fredrik, och hejdade mig. Han sa att ”den där behöver du för att koppla snöslungan till traktorn” och det hade ju inte varit så kul om den hade försvunnit när en granne ska komma och hämta traktorn. Nu har vi i alla fall åkt med fullproppad bil några gånger och fler rundor väntar. Vi passade även på att ta med pantflaskor ena vändan och min stackars syster fick sitta med både flaskor och soppåsar i knät och vid fötterna. Men hon var glad ändå 😀

166Fredrik är en väldigt kunnig person när det kommer till tekniska saker och maskiner har jag märkt. Han har gått med mig och tittat i förråd och carport och förklarat vad alla apparater och även en del verktyg är till för. Han var även snabb med att erbjuda sig att sätta fast extraljusen på min bil och koppla in dem. Jag lär mig saker hela tiden och nu vet jag även vad kabelskor är. De behövdes för att koppla ihop kablarna och som tur var hade jag inte slängt påsen med sådana och en massa säkringar när jag rensade i verktygsboden. Jag känner att det finns en hel värld som jag inte begriper mig på och det är ganska skönt att veta att jag inte behöver lära mig den heller. Tills Gunnel och jag hittar vårt drömboende ska jag inte oroa mig för något som kan behöva åtgärdas i mitt hem och när det är dags för mer ansvar igen så får vi lära oss vartefter. Vi är inte helt obildbara någon av oss och de kunskaper som behövs ska vi skaffa oss.

Någon gång nästa vecka blir jag ensam kvar här och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera på det. Jag är inte orolig. Blir tomheten och sorgen svåra så klarar jag det också. Jag måste någon gång ta mig igenom den delen och den skrämmer mig inte. Allt måste bearbetas och det kan kanske vara skönt att verkligen släppa alla hämningar och låta allt komma ut. Så småningom kommer fler besökare i olika omgångar och jag tror att det är bra att växla ensamheten med lite liv och rörelse här. Jag måste ju vänja mig vid att bara ha mig själv och hundarna som sällskap och att det sker stegvis känns bra.

 


Tre härliga och lata dagar

Min lillasyster lyckades för en gångs skull pricka in sin resa hit vid rätt tillfälle. I tre dagar har vi mest bara legat på bryggan, kastat lite frisbee och boll till hundarna och tagit snabba dopp i en lite kylig Storsjön. Kul att kunna bjuda på lata dagar i solen sista sommaren hon kan komma hit. Kasper blir väldigt lycklig när hans moster kommer (ja, jag vet att man inte ska förmänskliga hundarna men hon vill vara moster till honom). Det är precis som om hon tar över husses roll när hon är här. Likadant är det när äldsta dottern kommer. Då tyr han sig till henne och jag är glad att han har folk som han älskar omkring sig. Jag har fått tillbaka min gamla roll igen. Nu duger jag och han vill t o m gosa med mig emellanåt men den stora kärleken ger han till andra. Rex däremot är mattes hund men älskar alla andra också. Min syster har med sig sin egen fina Nalle också så vi har många mysvovvar omkring oss.

DSC_0023 DSC_0024 DSC_0027 DSC_0032 DSC_0038

På kvällen den tredje dagen, igår alltså, tyckte jag att det räckte med att slöa så jag satte min syster i arbete. Haha, är det någon som tror mig när jag skriver så? Hon tjatade sig till att få göra något och vi plockade ihop en stor mängd skrot som vi ska ta till tippen i morgon. Hon är väldigt bra på att samla ihop skrot. Hon tog resolut fram en del saker som jag hade packat eller tänkt packa och sa att ”det här behöver du inte och om du så småningom gör det så är det billigt att köpa nytt och fräscht”. Hon har ju så rätt i det men det är svårt att göra sig av med alla gamla leksaker som kanske framtida barnbarn vill leka med eller alla hopfällbara små strandstolar som har börjat få lite rostfläckar men funkar bra. Det lär bli fler lass och kanske är det bra om hon hjälper mig att sortera även nästa gång. Jag anar att mitt flyttlass blir lite mindre med hennes bestämda uppfattning om vad som är värt att ta med.

 


Bilder som stannar kvar

Jag har fått se kort från olycksplatsen. Kort som aldrig kommer att visas för personer utanför familjen och som aldrig får spridas. Personen som visade mig dessa kort var den som kom till platsen först och började fotografera innan han såg att Kenneth låg där livlös. När han efter ett tag upptäckte hur illa det var och insåg att allt var slut tog han i sitt chockade tillstånd några fler bilder. Jag vet inte hur han tänkte eller om han alls tänkte men efteråt blev det som en slags bearbetning för honom i hans egen sorg efter en person som betytt väldigt mycket under lång tid.

När han första gången frågade om jag och barnen ville se bilderna kände jag att det skulle vara lite för starkt. Sedan pratade jag och ungarna om det och kom fram till att vi vill se dem. Vi vill veta alla detaljer och kunna ha en riktig uppfattning om hur det såg ut. Vi blev garanterade att det inte var några hemska bilder och att Kenneth var fin på dem.

Trots att denna person kom med frågan så hade han en stark känsla av motstånd mot att visa oss dessa bilder. Tydligen har en annan person, en ambulanspersonal, lagt ut liknande kort någonstans på nätet och det resulterade i att han fick sparken. Det känns rätt. Vad finns det för anledning att lägga ut min döda man och gotta sig i allt det hemska. Jag brukar vara ganska överseende med folks fel och brister men i det här fallet har jag ingen förståelse och känner inget medlidande. Efter att jag försäkrat att ingen utom familjen ska få se bilderna och att det är viktigt för oss att titta på dem fick jag dem till slut. Jag skickar dem inte vidare till ungarna. De får titta på dem här tillsammans med mig och sedan vet jag inte om jag gör mig av med dem eller om någon av oss tycker att vi behöver ha dem kvar.

När jag hade fått se hur det såg ut och även hur Kenneth såg ut blev jag ganska lugn samtidigt som allt kom tillbaka. Blandade känslor alltså men det var bra att jag tittade för det gav en del svar. Bilderna kommer att finnas kvar i mitt minne länge. Jag tror inte att jag kommer att titta på dem igen, förutom tillsammans med barnen, för nu vill jag hellre titta på kort som får mig att minnas allt roligt vi gjort. Varje kväll tittar jag på en förstoring av Kenneth där han ser busigt glad och nöjd ut. Det är så jag vill minnas honom och det är den bilden jag vill ha kvar inom mig.


Underbara sommar

Äntligen är den här. Jag försöker att bara njuta av den så mycket jag kan och slå bort alla arga tankar över att jag snart aldrig mer får uppleva sommar i Optand igen. Jag trodde att jag var arg på de som kommer att köpa mitt hus men jag har kommit fram till att det nog mer är avundsjuka jag känner. Det var visning i går igen och ett par kom tillbaka för andra gången. De hade med sig en kunnig person som kröp omkring på vinden, under huset och undersökte alla möjliga vinklar och vrår. Det måste ju betyda att det åtminstone finns någon intresserad och presumptiv köpare. Några andra var också intresserade så jag hoppas att budgivningen snart kommer igång. Sedan kommer skräckmomentet när jag måste skriva på köpekontraktet och säga farväl för alltid. Vill inte men vill samtidigt bli av med allt ansvar för ett hus.

Sara och jag åkte iväg med hundarna under visningen. Vi gick en liten runda vid Lillsjön men eftersom vi hamnade i en regnskur blev det inte så långt. I stället åkte vi en runda runt Brunflo och stannade en stund på rastplatsen där. Vi kom tillbaka lagom tills de sista intresserade personerna skulle åka och sedan var det så skönt att komma in i ett ovanligt välstädat och fint hus och bara sätta sig och inte bry sig om något utom att bara vara.

DSC_0077Tidigare i veckan har vi haft finbesök. Kenneths yngsta systerdotter och hennes familj kom hit och livade upp tillvaron för oss. Lekande och glada barn är bland det bästa för att få upp humör och glädje. De lekte mycket vid stranden och badade i 14-gradigt vatten. Både de och jag letade efter fina stenar att ta med härifrån och vi hittade en bunt var. Det finns så väldigt många olika slags stenar här på stranden med alla möjliga färger och mönster och det är bra minnen att dekorera med på olika ställen.

DSC_0041 DSC_0042 DSC_0044 DSC_0048 DSC_0071Jag, Sara och Christoffer har hunnit med några sköna stunder på bryggan i sommarvärmen. Att fika på bryggan är något speciellt och väcker många minnen. I dag verkar det bli en toppendag och det blir nog att pressa på bryggan några timmar innan jag ska iväg och hälsa på goda vänner på eftermiddagen. Roligt att bli bortbjuden på middag och jag behöver nog lite förströelse men samtidigt har jag ingen längtan efter att ha kul. Men det är människor jag tycker mycket om och trivs med så det kanske släpper lite och ger mersmak.

DSC_0035DSC_0031I morse gick jag min vanliga morgonrunda i det som tidigare var skog. Nu är det mest ett kalhygge men nu har man sjöutsikt en stor del av vägen och nya växter börjar dyka upp. Lite tråkigt är det nog för de som bor där att avskildheten försvann men jag gillar min nygamla runda och tycker att det är ganska fint.

DSC_0074 DSC_0075

Nu har jag inte tid att skriva mer. Det är dags att ta på bikinin och gå ner och ta vara på sommar och sol. Kasper vill nog att jag ska kasta lite boll åt honom också så jag börjar väl med det så att han får blöta ner sig ordentligt och bli lite sval. Jag badade faktiskt också igår. Det var 14 grader och isade om benen när jag var i lite för länge men några snabba dopp klarade jag av. Förhoppningsvis är sjön någon grad varmare i dag så att det blir lite mer njutningsfullt.

DSC_0034