Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2014

Att måla en stol

Det var mitt mål med den här dagen. Jag har skjutit upp det ett tag men nu när min man ska vara borta i sju dagar tänkte jag ta tag i saken och måla en stol om dagen. Jag vill ju att de ska passa till vårt nya och delvis egendesignade, hemtillverkade bord. Jag la ut tidningar på golvet, letade fram mina gamla målarkläder och hämtade färg och pensel. Jag kan säga på en gång att det var tur att jag vidtog en del försiktighetsåtgärder. Tack och lov att färgen är vattenlöslig för jag lyckades kleta färg på tröja, byxor, golv, händer, armar och desseutom lyckades jag flera gånger doppa håret i färgburken. Det är ett väldigt pilljobb att måla stolar och jag kröp omkring och böjde och lutade mig i alla möjliga konstiga vinklar för att komma åt överallt. Till slut blev min första stol klar och jag gick och satte mig och kände att det var nog tillräckligt för min kropp den här dagen.

Ibland är man inte så smart att man lyssnar på kroppen och efter en stund började det klia i fingrarna igen. Bara en till, tänkte jag. Jag har ju ingenting annat jag måste orka med på flera dagar så det gör ju inget om det blir lite jobbigt. Samma procedur en gång till men den här gången gick det snabbare för jag kom på att jag inte måste måla varenda liten detalj under stolsdynan. Lite mindre pill alltså men jag doppade i alla fall håret i färgburken en gång till.

När den stolen var klar tog jag lunch och sedan gick jag och la mig och sov en liten stund. Eller rättare sagt, jag försökte sova men magen bråkade en del så det blev bara en stunds vila.

Jag tog det lugnt ett tag men tror ni att jag kunde hålla mig borta? Nejdå! Snart var även stol nr tre målad och jag visste redan då att innan kvällen skulle jag ha gjort klart den fjärde och sista stolen också. Efter en liten promenad, där vi såg ett rådjur med sitt nyfödda kid bara ca 10 m från oss (så himla fint), och lite middag var jag igång igen och nu är jag väldigt nöjd med min prestation i dag. Jag tycker att det blev väldigt bra och nu passar stolar och bord bra ihop.

DSC_0077

 

Annonser

Härlig dag

Dagen började med sol och Kenneth föreslog att vi skulle åka till Andersön, en halvö i Storsjön som är ett naturreservat, för att gå en runda och grilla korv. Vi brukar åka dit några gånger varje sommar och det har blivit lite av en favorit. Den runda vi brukar gå ligger längst ut på udden och tar ca en timme och en kvart att ta sig runt i rask takt. För första gången klarar jag inte av en sådan promenad, både för långt och för bökig terräng bitvis. I stället stannade vi på ett nytt ställe och hittade en jämn och fin stig längs stranden och när det kändes som lagom var det bara att ta sig tillbaka. Vi grillade vår korv och njöt av väder och utsikt. När vi var nöjda fortsatte vi en bit till och tog oss sedan ut till grusvägen som ledde tillbaka till bilen.

DSC_0044DSC_0055DSC_0047DSC_0049DSC_0053Det är sådana här dagar som får mig att må bra. Jämtland är speciellt med sin vackra natur och vi har förmånen att få leva här mitt i den. Inte bara naturen är vacker. Vår enda stad är också en pärla som ligger vackert vid Storsjön och bjuder på många mysiga och fina upplevelser.

DSC_0061Lite senare på dagen var jag tvungen att åka in till stan i ett ärende och vi passade på att göra dagen ännu mer perfekt med varsin mjukglass i badhusparken. Mums!

DSC_0062


Mår inte så bra men glad ändå

Mitt levervärde har gått tillbaka lite igen och det känns väldigt bra. Inga problem att åka på semester p g a den alltså. Tänk om jag kunde få min hjärna att fatta att den ska sända ut frisksignaler nu då det inte verkar vara någon fara på taket. Men nejdå, inte ännu i alla fall. Jag mår faktiskt inte bra men det känns ändå som om det lättade lite efter läkarbesöket i dag.

Jag får inte fortsätta med min gamla medicin eftersom den kräver en annan medicin i kombination för att den ska hjälpa mig. Tillsammans får de för stor inverkan på min lever och när jag sa att det spelar väl ingen roll skrattade min läkare bara åt mig. Tydligen ska vi vara rädda om den lilla leverbit som fortfarande fungerar så nu ska jag få en annan biologisk medicin i stället. Den har samma funktion men behöver inte kombineras med någon annan medicin för att få bra verkan. Kruxet är att jag måste ge den till mig själv via sprutor i magen var 14:e dag. Första gången ska jag få hjälp och instruktioner av en sköterska och om jag sedan inte klarar av det själv så får jag komma dit och få hjälp varje gång. Det låter lite lockande men min stolthet tillåter mig inte att vara så mesig. Här ska minsann tas sats och nålarna ska köras in i fläsket och jag ska fixa det alldeles själv!

Min läkare tycker att detta blir bra på flera sätt. Jag måste ta prover inför varje medicinering och då har de bra koll på levervärdet. Dessutom känns det bättre för honom att jag får mindre leverpåverkan (för mig också så klart). Lite mer krångel blir det eftersom den här medicinen måste förvaras i kyla hela tiden. Jag fick en söt liten kylväska med ett kylelement att lägga i frysen innan användning. Den ska jag ha med mig till apoteket när sprutorna hämtas och sedan ska de hållas kalla tills det är dags för medicinering. Det går väl bra så länge man är hemma men krånglar till det lite på resor. I informationsbroschyren, som jag fick, står det att man ska be flygpersonalen att lägga medicinen i kylskåp under färd och vid bilresor måste man ha en kylväska med 12-voltsuttag. Det bästa är ju om man kan hämta ut sprutorna direkt innan man ska ta dem så slipper man detta bök men det kanske inte alltid funkar.

Det känns som om mitt liv kommer att kretsa mycket kring denna medicin. Dels detta med hanteringen och dels att jag fortfarande ska vara så väldigt uppmärksam och försiktig med allt som kan ge infektioner. Det blir väl en rutin också så småningom.

Nu kan vi i alla fall börja planera ordentligt för semestern för nu är det inga tvivel om att vi kommer iväg. Åh, vad skönt det ska bli och vi ska ha varmt och skönt väder hela tiden.


Orolig och lite arg

Jag brukar av principskäl inte skriva politiska inlägg men nu måste jag bara få ge uttryck för min oro och bestörtning. Vart är vi på väg och varför? Vad är det som får vissa att känna att de är värda mer än andra och tro att de ska vara välkomna överallt i världen när de själva är så inskränkta att de inte ens tycker att vi ska hjälpa människor som lider? Ingenting kan få mig att förstå denna inställning och hur  mycket man än hävdar att kulturkrockar är skadliga och att alla ska inrätta sig efter vår kultur för att få vara här så får jag inte in i mitt huvud att det ska få vara avgörande för om människor är välkomna hit.

Jag gillar inte alla seder och bruk från andra kulturer men jag gillar inte heller allt som är s k svenskt. Rötägg finns inom alla grupper och varför ska de största rötäggen få göra livet svårt för människor som inte vill annat än att få leva med sina familjer i fred och utan förföljelse eller förtryck.

Nu är tydligen rasism och förtryck på väg att ta plats ordentligt i många länder och jag blir alldeles förskräckt. En del av mig vill bara vända dem ryggen och inte se dem men en annan del av mig blir så fruktansvärt arg. Är så stor del av oss européer så stora egoister och så trångsynta svin utan minsta empati (jag ber om ursäkt till alla grisar som är mycket trevligare än så)? Lite stolt kan jag vara över att vi svenskar i alla fall har lite mindre andel idioter här men ändå är de även här alldeles för många.

Jag är faktiskt rädd. Tack alla som kämpar mot detta. Alla från moderater till vänsterpartiet ska ha en eloge för att de gemensamt tar avstånd från detta. Alla ideella som gör mycket för att motverka rasisternas budskap är guld värda och ger lite hopp. Men jag är i alla fall riktigt rädd för vart det ska bära och även om jag helst vill ignorera detta så går det inte att gömma sig längre.


Kaxig hund inte så kaxig längre

När vi hämtade hem Kasper från Ljungdalen var han en pigg och kaxig liten parvel. Han började på en gång sin terror mot vår då 14-åriga golden Elton och den stackars gamla stappliga och snälla hunden lät honom hållas. Det var bara vid ett tillfälle som Elton sa ifrån och det var när Kasper försökte ta ett köttben ifrån honom. Den gången var det tur att jag hade koll på dem och visste att det var det enda som kunde trigga igång ilskan hos Elton. En väldigt förvånad Kasper blev bryskt bortsliten från Eltons försök till attack och det var nästan skrattretande att se hur vår älskade gamling inte ens lyckades ställa sig upp men ändå försökte hugga efter Kasper.

Annars fick Kasper göra vad han ville utan protester. Till slut fick jag nog och när valpen för femtioelfte gången hade hoppat omkull sin äldre vän på en skogspromenad, blev jag så arg att jag kastade kopplet på honom och skrek argt samtidigt. Kasper skrek till, han fick förmodligen en släng av metalldelen i slutet av kopplet, och sedan fick Elton lunka på utan fler överfall. Han gick på duktigt men hade lite svårt att resa sig upp varje gång han blev omkullknuffad. Jag hade lite dåligt samvete ett tag men Kasper välte aldrig Elton igen efter det.

När Kasper blev ett år fanns inte Elton kvar längre men kaxigheten satt i. Jag hade gått valpkurs med honom tidigare och han brydde sig inte om de små hundarna. När det var lekdags jagade han omkring med en schäfer och de utmanade varandra lite smått men inte på allvar. Kasper fick ge sig många gånger men var strax där igen. Efter kursens slut träffade jag några av deltagarna under en period och jag märkte väldigt dominanta tendenser hos min lilla raring. Råkade han hamna underst när de lekte så blev det snabbt allvar och han såg till att hamna överst med visade tänder och ett morrande. Inte mer än så men det räckte för att jag skulle bli lite bekymrad. När han sedan började pinka revir inomhus hos folk vi hälsade på bestämde vi oss för att det måste bli kastrering. Jag ringde till olika veterinärer och hörde mig för och blev avrådd av någon och uppmuntrad av andra. Vi hade inget val så ingreppet blev av och alla problem försvann. Kasper sprang aldrig mer iväg till tikarna i byn och han kom bra överens med nästan alla andra hundar. Han kissade aldrig mer inne hos någon heller och det bästa av allt; han fortsatte att vara den underbara familjemedlem han hade varit hela tiden tillsammans med oss.

Han var fortfarande lite kaxig. När hans kompis Rex kom till oss var det absolut inga problem. Rex har alltid varit den snälla, undergivna och lägst rankade flockmedlemmen men samtidigt en väldigt lycklig och älskad hund. Kasper bestämmer men det märks nästan aldrig. Det är bara om vi leker med Rex som Kasper kommer och tar ifrån honom leksaken eller om de ska få en julklapp så kan Kasper morra till åt Rex för att han ska veta vem som är först i kön. Rex bara fogar sig och är lika glad för det.

Men det finns tillfällen när Kasper inte är så kaxig längre. Han blir väldigt liten och ynklig när han hör en motorsåg eller om åskan går. Han gillar inte dammsugaren eller gräsklipparen heller men han har lärt sig att acceptera dem. Men motorsågar och åska får honom att olyckligt nästan vilja krypa in i helst husse men även i mig. När jag säger in i så menar jag verkligen det. Kunde han lyfta på vårt skinn och krypa in där så skulle han göra det. Han är aldrig uppe i möblerna annars, förutom en säng som han får vara i, men vid dessa tillfällen är det ingen tvekan. Sitter vi i soffan eller i en fåtölj så är han snart där och kryper in bakom, under, över och ålar sig in överallt. Vi kör inte bort honom utan låter honom hållas. Det är säkert helt fel men det händer aldrig annars att han beter sig så och de få tillfällena är det ok.

Det som kan vara lite roligt när detta händer är att hans mesigare kompis inte bryr sig ett dugg. Han skulle kunna gå fram och nosa på motorsågen medan husse fäller ett träd eller sitta ute och titta på blixtarna och lyssna på mullret utan att vara det minsta rädd. Många gånger ligger han bara kvar tills han blir påkörd av dammsugaren och gräsklipparen är bara spännande. Då är det han som är den kaxiga helt plötsligt och kanske är det han som har det bäst. Han behöver aldrig hävda sin dominans och han är inte rädd för någonting.

003 050

 


Har jag redan skrivit om allt?

Det här med att blogga är något som snabbt kan bli ett behov. När min dotter övertalade mig att börja skriva här för ett antal år sedan tänkte jag att jag har väl inget att skriva om och inte vill någon läsa vad jag skriver heller. Jag gjorde ett försiktigt försök och så småningom upptäckte jag att det var både roligt och givande. Jag ville inte begränsa mig till något särskilt område men samtidigt kan jag ju inte skriva precis vad som helst heller. Mina barn läser ju min blogg och även om vi är väldigt öppna om mycket i vår familj så måste man tänka sig för lite så att de inte blir oroliga eller skäms.

På något konstig vis så lyckas jag ofta hitta en tanke eller en händelse som jag bara sätter mig ner och skriver om. Det har blivit några allvarliga och eftertänksamma inlägg men mest bara vardagliga betraktelser. En del sjukdomsinlägg har det blivit och det är nog ofrånkomligt men jag har försökt att begränsa dem lite och kanske bara skriva om dem när något händer.

Jag har ingen särskilt stor läsekrets. Det är svårt att veta hur många ni är eftersom jag inte ser vilka som läst, med några undantag, eller hur ofta ni tittar in. Det är inte så viktigt att veta antal läsare. Jag skriver för mig själv och för den som vill läsa.

Nu har jag kommit till det stadiet att det nog har blivit ett behov och jag tycker verkligen att det är kul att skriva. Men då kommer vi till problemet. Ämnena börjar ta slut, eller är det bara så att det just nu känns som om jag har skrivit om allt redan? Egentligen finns det ju ingen anledning att skriva om jag inte har något att skriva om men ni ser ju, nu blev det ett inlägg om just det och det är väl ett bevis för att det har uppstått ett behov.

Snart kommer jag att hitta fler bloggtankar och om inte annat så blir det nog en del semesterinlägg. Det kanske mest är kul för mig att kunna gå tillbaka och titta på bilder som jag har lagt upp och tänka tillbaka på semestrar. Flera gånger har vi använt min blogg som ett verktyg att komma ihåg när vi gjorde vad och var vi var då. Praktiskt och bra!

Trevlig helg till alla!


Regn

Jag skulle precis ta på mig jackan och ropa på hundarna när det började smattra på taket. Eftersom det ska vara skurar i dag så sitter jag nu här och väntar på uppehållet mellan skurarna. Regnet behövs så det stör mig inte. Det kommer finare väder i morgon sägs det och en dag kan jag stå ut med blötan.

Jag var inställd på att tillbringa fyra timmar i dag  i en säng på reumatologmottagningen. Det är dags för en ny omgång medicin via dropp och det hade ju passat bra en sådan här dag. Nu blir det inte så utan i stället ska jag bara lämna ett leverstatusprov. Inför varje dropptillfälle lämnar jag en bunt prover och den här gången var levervärdet förhöjt. P g a min leversjukdom vill min läkare ha ytterligare provsvar och ett samtal innan jag kan få min medicin igen. Det är inget konstigt med förhöjda levervärden hos mig och det är nog bara en rutinsak att kolla upp det lite mer.

Nu får jag ju mer tid över än jag hade tänkt. Undrar vad jag ska hitta på då. Kanske baka något eller ta itu med något tråkigt måste-arbete. Vi får väl se vad det blir. Nu smattrar det inte lika mycket så nu ska vi i alla fall ta en liten promenad.

———————————————————————————————————

 

Lite uppdatering.

När jag kom tillbaka från promenaden hade jag ett telefonmeddelande om att jag ska träffa min läkare nästa vecka och kan lämna prover då i stället. Han tyckte tydligen att det var längesedan vi sågs så han ville inte bara prata i telefon med mig 🙂 Skönt, då slipper jag åka iväg i dag.