Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2014

Att måla en stol

Det var mitt mål med den här dagen. Jag har skjutit upp det ett tag men nu när min man ska vara borta i sju dagar tänkte jag ta tag i saken och måla en stol om dagen. Jag vill ju att de ska passa till vårt nya och delvis egendesignade, hemtillverkade bord. Jag la ut tidningar på golvet, letade fram mina gamla målarkläder och hämtade färg och pensel. Jag kan säga på en gång att det var tur att jag vidtog en del försiktighetsåtgärder. Tack och lov att färgen är vattenlöslig för jag lyckades kleta färg på tröja, byxor, golv, händer, armar och desseutom lyckades jag flera gånger doppa håret i färgburken. Det är ett väldigt pilljobb att måla stolar och jag kröp omkring och böjde och lutade mig i alla möjliga konstiga vinklar för att komma åt överallt. Till slut blev min första stol klar och jag gick och satte mig och kände att det var nog tillräckligt för min kropp den här dagen.

Ibland är man inte så smart att man lyssnar på kroppen och efter en stund började det klia i fingrarna igen. Bara en till, tänkte jag. Jag har ju ingenting annat jag måste orka med på flera dagar så det gör ju inget om det blir lite jobbigt. Samma procedur en gång till men den här gången gick det snabbare för jag kom på att jag inte måste måla varenda liten detalj under stolsdynan. Lite mindre pill alltså men jag doppade i alla fall håret i färgburken en gång till.

När den stolen var klar tog jag lunch och sedan gick jag och la mig och sov en liten stund. Eller rättare sagt, jag försökte sova men magen bråkade en del så det blev bara en stunds vila.

Jag tog det lugnt ett tag men tror ni att jag kunde hålla mig borta? Nejdå! Snart var även stol nr tre målad och jag visste redan då att innan kvällen skulle jag ha gjort klart den fjärde och sista stolen också. Efter en liten promenad, där vi såg ett rådjur med sitt nyfödda kid bara ca 10 m från oss (så himla fint), och lite middag var jag igång igen och nu är jag väldigt nöjd med min prestation i dag. Jag tycker att det blev väldigt bra och nu passar stolar och bord bra ihop.

DSC_0077

 


Härlig dag

Dagen började med sol och Kenneth föreslog att vi skulle åka till Andersön, en halvö i Storsjön som är ett naturreservat, för att gå en runda och grilla korv. Vi brukar åka dit några gånger varje sommar och det har blivit lite av en favorit. Den runda vi brukar gå ligger längst ut på udden och tar ca en timme och en kvart att ta sig runt i rask takt. För första gången klarar jag inte av en sådan promenad, både för långt och för bökig terräng bitvis. I stället stannade vi på ett nytt ställe och hittade en jämn och fin stig längs stranden och när det kändes som lagom var det bara att ta sig tillbaka. Vi grillade vår korv och njöt av väder och utsikt. När vi var nöjda fortsatte vi en bit till och tog oss sedan ut till grusvägen som ledde tillbaka till bilen.

DSC_0044DSC_0055DSC_0047DSC_0049DSC_0053Det är sådana här dagar som får mig att må bra. Jämtland är speciellt med sin vackra natur och vi har förmånen att få leva här mitt i den. Inte bara naturen är vacker. Vår enda stad är också en pärla som ligger vackert vid Storsjön och bjuder på många mysiga och fina upplevelser.

DSC_0061Lite senare på dagen var jag tvungen att åka in till stan i ett ärende och vi passade på att göra dagen ännu mer perfekt med varsin mjukglass i badhusparken. Mums!

DSC_0062


Mår inte så bra men glad ändå

Mitt levervärde har gått tillbaka lite igen och det känns väldigt bra. Inga problem att åka på semester p g a den alltså. Tänk om jag kunde få min hjärna att fatta att den ska sända ut frisksignaler nu då det inte verkar vara någon fara på taket. Men nejdå, inte ännu i alla fall. Jag mår faktiskt inte bra men det känns ändå som om det lättade lite efter läkarbesöket i dag.

Jag får inte fortsätta med min gamla medicin eftersom den kräver en annan medicin i kombination för att den ska hjälpa mig. Tillsammans får de för stor inverkan på min lever och när jag sa att det spelar väl ingen roll skrattade min läkare bara åt mig. Tydligen ska vi vara rädda om den lilla leverbit som fortfarande fungerar så nu ska jag få en annan biologisk medicin i stället. Den har samma funktion men behöver inte kombineras med någon annan medicin för att få bra verkan. Kruxet är att jag måste ge den till mig själv via sprutor i magen var 14:e dag. Första gången ska jag få hjälp och instruktioner av en sköterska och om jag sedan inte klarar av det själv så får jag komma dit och få hjälp varje gång. Det låter lite lockande men min stolthet tillåter mig inte att vara så mesig. Här ska minsann tas sats och nålarna ska köras in i fläsket och jag ska fixa det alldeles själv!

Min läkare tycker att detta blir bra på flera sätt. Jag måste ta prover inför varje medicinering och då har de bra koll på levervärdet. Dessutom känns det bättre för honom att jag får mindre leverpåverkan (för mig också så klart). Lite mer krångel blir det eftersom den här medicinen måste förvaras i kyla hela tiden. Jag fick en söt liten kylväska med ett kylelement att lägga i frysen innan användning. Den ska jag ha med mig till apoteket när sprutorna hämtas och sedan ska de hållas kalla tills det är dags för medicinering. Det går väl bra så länge man är hemma men krånglar till det lite på resor. I informationsbroschyren, som jag fick, står det att man ska be flygpersonalen att lägga medicinen i kylskåp under färd och vid bilresor måste man ha en kylväska med 12-voltsuttag. Det bästa är ju om man kan hämta ut sprutorna direkt innan man ska ta dem så slipper man detta bök men det kanske inte alltid funkar.

Det känns som om mitt liv kommer att kretsa mycket kring denna medicin. Dels detta med hanteringen och dels att jag fortfarande ska vara så väldigt uppmärksam och försiktig med allt som kan ge infektioner. Det blir väl en rutin också så småningom.

Nu kan vi i alla fall börja planera ordentligt för semestern för nu är det inga tvivel om att vi kommer iväg. Åh, vad skönt det ska bli och vi ska ha varmt och skönt väder hela tiden.


Orolig och lite arg

Jag brukar av principskäl inte skriva politiska inlägg men nu måste jag bara få ge uttryck för min oro och bestörtning. Vart är vi på väg och varför? Vad är det som får vissa att känna att de är värda mer än andra och tro att de ska vara välkomna överallt i världen när de själva är så inskränkta att de inte ens tycker att vi ska hjälpa människor som lider? Ingenting kan få mig att förstå denna inställning och hur  mycket man än hävdar att kulturkrockar är skadliga och att alla ska inrätta sig efter vår kultur för att få vara här så får jag inte in i mitt huvud att det ska få vara avgörande för om människor är välkomna hit.

Jag gillar inte alla seder och bruk från andra kulturer men jag gillar inte heller allt som är s k svenskt. Rötägg finns inom alla grupper och varför ska de största rötäggen få göra livet svårt för människor som inte vill annat än att få leva med sina familjer i fred och utan förföljelse eller förtryck.

Nu är tydligen rasism och förtryck på väg att ta plats ordentligt i många länder och jag blir alldeles förskräckt. En del av mig vill bara vända dem ryggen och inte se dem men en annan del av mig blir så fruktansvärt arg. Är så stor del av oss européer så stora egoister och så trångsynta svin utan minsta empati (jag ber om ursäkt till alla grisar som är mycket trevligare än så)? Lite stolt kan jag vara över att vi svenskar i alla fall har lite mindre andel idioter här men ändå är de även här alldeles för många.

Jag är faktiskt rädd. Tack alla som kämpar mot detta. Alla från moderater till vänsterpartiet ska ha en eloge för att de gemensamt tar avstånd från detta. Alla ideella som gör mycket för att motverka rasisternas budskap är guld värda och ger lite hopp. Men jag är i alla fall riktigt rädd för vart det ska bära och även om jag helst vill ignorera detta så går det inte att gömma sig längre.


Kaxig hund inte så kaxig längre

När vi hämtade hem Kasper från Ljungdalen var han en pigg och kaxig liten parvel. Han började på en gång sin terror mot vår då 14-åriga golden Elton och den stackars gamla stappliga och snälla hunden lät honom hållas. Det var bara vid ett tillfälle som Elton sa ifrån och det var när Kasper försökte ta ett köttben ifrån honom. Den gången var det tur att jag hade koll på dem och visste att det var det enda som kunde trigga igång ilskan hos Elton. En väldigt förvånad Kasper blev bryskt bortsliten från Eltons försök till attack och det var nästan skrattretande att se hur vår älskade gamling inte ens lyckades ställa sig upp men ändå försökte hugga efter Kasper.

Annars fick Kasper göra vad han ville utan protester. Till slut fick jag nog och när valpen för femtioelfte gången hade hoppat omkull sin äldre vän på en skogspromenad, blev jag så arg att jag kastade kopplet på honom och skrek argt samtidigt. Kasper skrek till, han fick förmodligen en släng av metalldelen i slutet av kopplet, och sedan fick Elton lunka på utan fler överfall. Han gick på duktigt men hade lite svårt att resa sig upp varje gång han blev omkullknuffad. Jag hade lite dåligt samvete ett tag men Kasper välte aldrig Elton igen efter det.

När Kasper blev ett år fanns inte Elton kvar längre men kaxigheten satt i. Jag hade gått valpkurs med honom tidigare och han brydde sig inte om de små hundarna. När det var lekdags jagade han omkring med en schäfer och de utmanade varandra lite smått men inte på allvar. Kasper fick ge sig många gånger men var strax där igen. Efter kursens slut träffade jag några av deltagarna under en period och jag märkte väldigt dominanta tendenser hos min lilla raring. Råkade han hamna underst när de lekte så blev det snabbt allvar och han såg till att hamna överst med visade tänder och ett morrande. Inte mer än så men det räckte för att jag skulle bli lite bekymrad. När han sedan började pinka revir inomhus hos folk vi hälsade på bestämde vi oss för att det måste bli kastrering. Jag ringde till olika veterinärer och hörde mig för och blev avrådd av någon och uppmuntrad av andra. Vi hade inget val så ingreppet blev av och alla problem försvann. Kasper sprang aldrig mer iväg till tikarna i byn och han kom bra överens med nästan alla andra hundar. Han kissade aldrig mer inne hos någon heller och det bästa av allt; han fortsatte att vara den underbara familjemedlem han hade varit hela tiden tillsammans med oss.

Han var fortfarande lite kaxig. När hans kompis Rex kom till oss var det absolut inga problem. Rex har alltid varit den snälla, undergivna och lägst rankade flockmedlemmen men samtidigt en väldigt lycklig och älskad hund. Kasper bestämmer men det märks nästan aldrig. Det är bara om vi leker med Rex som Kasper kommer och tar ifrån honom leksaken eller om de ska få en julklapp så kan Kasper morra till åt Rex för att han ska veta vem som är först i kön. Rex bara fogar sig och är lika glad för det.

Men det finns tillfällen när Kasper inte är så kaxig längre. Han blir väldigt liten och ynklig när han hör en motorsåg eller om åskan går. Han gillar inte dammsugaren eller gräsklipparen heller men han har lärt sig att acceptera dem. Men motorsågar och åska får honom att olyckligt nästan vilja krypa in i helst husse men även i mig. När jag säger in i så menar jag verkligen det. Kunde han lyfta på vårt skinn och krypa in där så skulle han göra det. Han är aldrig uppe i möblerna annars, förutom en säng som han får vara i, men vid dessa tillfällen är det ingen tvekan. Sitter vi i soffan eller i en fåtölj så är han snart där och kryper in bakom, under, över och ålar sig in överallt. Vi kör inte bort honom utan låter honom hållas. Det är säkert helt fel men det händer aldrig annars att han beter sig så och de få tillfällena är det ok.

Det som kan vara lite roligt när detta händer är att hans mesigare kompis inte bryr sig ett dugg. Han skulle kunna gå fram och nosa på motorsågen medan husse fäller ett träd eller sitta ute och titta på blixtarna och lyssna på mullret utan att vara det minsta rädd. Många gånger ligger han bara kvar tills han blir påkörd av dammsugaren och gräsklipparen är bara spännande. Då är det han som är den kaxiga helt plötsligt och kanske är det han som har det bäst. Han behöver aldrig hävda sin dominans och han är inte rädd för någonting.

003 050

 


Har jag redan skrivit om allt?

Det här med att blogga är något som snabbt kan bli ett behov. När min dotter övertalade mig att börja skriva här för ett antal år sedan tänkte jag att jag har väl inget att skriva om och inte vill någon läsa vad jag skriver heller. Jag gjorde ett försiktigt försök och så småningom upptäckte jag att det var både roligt och givande. Jag ville inte begränsa mig till något särskilt område men samtidigt kan jag ju inte skriva precis vad som helst heller. Mina barn läser ju min blogg och även om vi är väldigt öppna om mycket i vår familj så måste man tänka sig för lite så att de inte blir oroliga eller skäms.

På något konstig vis så lyckas jag ofta hitta en tanke eller en händelse som jag bara sätter mig ner och skriver om. Det har blivit några allvarliga och eftertänksamma inlägg men mest bara vardagliga betraktelser. En del sjukdomsinlägg har det blivit och det är nog ofrånkomligt men jag har försökt att begränsa dem lite och kanske bara skriva om dem när något händer.

Jag har ingen särskilt stor läsekrets. Det är svårt att veta hur många ni är eftersom jag inte ser vilka som läst, med några undantag, eller hur ofta ni tittar in. Det är inte så viktigt att veta antal läsare. Jag skriver för mig själv och för den som vill läsa.

Nu har jag kommit till det stadiet att det nog har blivit ett behov och jag tycker verkligen att det är kul att skriva. Men då kommer vi till problemet. Ämnena börjar ta slut, eller är det bara så att det just nu känns som om jag har skrivit om allt redan? Egentligen finns det ju ingen anledning att skriva om jag inte har något att skriva om men ni ser ju, nu blev det ett inlägg om just det och det är väl ett bevis för att det har uppstått ett behov.

Snart kommer jag att hitta fler bloggtankar och om inte annat så blir det nog en del semesterinlägg. Det kanske mest är kul för mig att kunna gå tillbaka och titta på bilder som jag har lagt upp och tänka tillbaka på semestrar. Flera gånger har vi använt min blogg som ett verktyg att komma ihåg när vi gjorde vad och var vi var då. Praktiskt och bra!

Trevlig helg till alla!


Regn

Jag skulle precis ta på mig jackan och ropa på hundarna när det började smattra på taket. Eftersom det ska vara skurar i dag så sitter jag nu här och väntar på uppehållet mellan skurarna. Regnet behövs så det stör mig inte. Det kommer finare väder i morgon sägs det och en dag kan jag stå ut med blötan.

Jag var inställd på att tillbringa fyra timmar i dag  i en säng på reumatologmottagningen. Det är dags för en ny omgång medicin via dropp och det hade ju passat bra en sådan här dag. Nu blir det inte så utan i stället ska jag bara lämna ett leverstatusprov. Inför varje dropptillfälle lämnar jag en bunt prover och den här gången var levervärdet förhöjt. P g a min leversjukdom vill min läkare ha ytterligare provsvar och ett samtal innan jag kan få min medicin igen. Det är inget konstigt med förhöjda levervärden hos mig och det är nog bara en rutinsak att kolla upp det lite mer.

Nu får jag ju mer tid över än jag hade tänkt. Undrar vad jag ska hitta på då. Kanske baka något eller ta itu med något tråkigt måste-arbete. Vi får väl se vad det blir. Nu smattrar det inte lika mycket så nu ska vi i alla fall ta en liten promenad.

———————————————————————————————————

 

Lite uppdatering.

När jag kom tillbaka från promenaden hade jag ett telefonmeddelande om att jag ska träffa min läkare nästa vecka och kan lämna prover då i stället. Han tyckte tydligen att det var längesedan vi sågs så han ville inte bara prata i telefon med mig 🙂 Skönt, då slipper jag åka iväg i dag.

 


Projekt

Våren och försommaren är småprojektens tid. Det är nu man får utlopp för all uppdämd energi och skaparlust. Det har legat och väntat inom oss hela vintern och efter att ha grott ett tag har nu impulsprojekten satt igång.

Det började med brygga och odlingslåda. Bryggan var i och för sig planerad och odlingslådan hade jag haft tankar på i några veckor innan jag satte igång. Kenneth lagade och gjorde om bryggan medan jag snickrade ihop min låda och det var jätteroligt att äntligen kunna vara ute och tillverka något.

Sedan var det dags för matbordstillverkning. Vi har letat nytt bord i flera år men inte varit riktigt nöjda med något vi sett. Det finns en del väldigt snygga men då har prislappen varit på en nivå som vi inte tycker att det är värt. Funderingar har funnits på att tillverka ett själva men vi har aldrig hittat inspirationen – förrän nu. Jag kom på att vi kunde göra det enkelt för oss och använda underredet till det gamla bordet och tillverka en bordsskiva till det. Kenneth föreslog breda golvplankor och en list runt hela bordsskivan och vi åkte till bygghandeln för att inhandla det vi behövde. Totalt, med färg, plankor och lister, gick det inte ens på en tusenlapp och vi blev nöjda med resultatet.

DSC_0013När det var klart kom sommaren. En sådan underbar, härlig dag med allt som hör till. Vi solade, fikade på bryggan, grillade, åt ute på altanen och bara njöt och trivdes. Det blev en dag med sommar och nu får vi se hur lång tid det tar till nästa gång.

DSC_0014 DSC_0015 DSC_0017 DSC_0018Efter middag, hundpromenad och kaffe kände jag mig ganska nöjd med dagen och att ha fått ta det väldigt lugnt en dag. Då kom min rastlösa man med ett nytt impulsförslag. Jag har gett honom en del vinkar om att jag gärna köper en fontän och placerar vid stenrabatten på gräsmattan. Men varför ska man köpa saker när man kan fixa dem själv och få något unikt? Nu går jag ut och gräver, sa maken, och så ska jag hämta stenar på stranden så att vi kan bygge den där fontänen du vill ha. Han försvann ut och det var bara för mig att följa med om jag ville vara delaktig. Det vill jag ju för det är roligt och jag vill kunna påverka resultatet lite. Kenneth hämtade stenar och grävde grop för den tunna som ska agera vattenuppsamlare. Jag hämtade en bit fiberduk och placerade ut och på den började jag placera ut stenarna. Egentligen skulle vi kanske först ha gjort någon slags ritning men det har vi för bråttom för och vi planerar medan vi tillverkar. Vi måste klura ut hur vi ska få vattnet att rinna från fontänpumpen (den ska vi faktiskt köpa) och ner i tunnan. Någon slags ränna måste vi göra men det fixar sig. Vi hann inte så jättemycket innan vi tyckte att det räckte för kvällen men nu har vi satt igång och måste slutföra det hela. Kul är det och vi får väl hoppas att resultatet blir hyfsat.

DSC_0021 DSC_0022 DSC_0023 DSC_0024Det är tur att Kenneth jobbar i veckorna så att jag hinner ta igen mig lite mellan varven 😉 Jag har faktiskt en del att fixa med ändå. Vårt förra projekt är inte avslutat för min del för stolarna passar inte alls ihop med bordet. Jag ska ta bort dynorna och måla stolarna svarta. Det är ett väldig pillgöra och inte alls lika kul som att måla bordet. Men jag tror att det blir ganska bra när det är klart. Jag tar en i taget och det får ta den tid det tar.

Efter fontän-stenparti-dammbygge hinner vi nog inte med några fler projekt före semestern. Det kanske räcker med det vi har åstadkommit för den här sommaren. Sedan blir det fullt upp med annat och så ska vi hinna njuta av många fler sommardagar också.


Acceptans eller resignation

Jag vet inte vilket ord som stämmer bäst in på mig just nu men acceptans låter lite bättre, som om det i alla fall finns något positivt i att jag har lagt något bakom mig och kan gå vidare.

Det är inte lika allvarligt som det kanske låter. Det är bara så att jag nu äntligen har insett att de kläder, som hänger i garderoben och är precis på gränsen i rätt storlek för mig, aldrig kommer att bli större och jag kommer aldrig att bli mindre. Lite konstigt är det för jag har gått ner 2 kg sedan operationen. Men med en lever som inte vill gå tillbaka till sin originalstorlek och förmodligen en del vätska, även den p g a leverskada, så är det ju inte så troligt att alla dessa nästankläder någonsin ska passa igen.

Det är inget att sörja över. Ut med det gamla och in med det nya. Eller det nya får nog vänta lite. Jag har inte något behov eller längtan efter att samla på mig så mycket nytt. Gammal och klok som jag är har jag kommit fram till att nu ska jag använda de kläder jag har och som passar tills de antingen är slitna eller tills magen är ännu större.

Förhoppningsvis kan en del av mina gamla paltor komma till användning hos någon annan och i så fall är ju det mycket bättre än att de bara tar upp plats i min garderob och tas fram för provning och besvikna suckar emellanåt. Hädanefter är det stora och rymliga toppar och blusar som gäller och gärna med någon magdöljande tröja till.

Det låter som om jag är väldigt utseendefixerad och rädd för att bli lite tjock. Så är det inte. Det är inte det viktigaste i mitt liv men om jag ska ha mage så vill jag helst inte att den ska se ut som gravidmage utan som en helt vanlig, lite rund mage som tillhör medelåldern.

DSC_0010


Barn och djur – en gång till.

När vi gick fram till brevlådan, efter middagspromenaden i dag, märkte jag ganska snart att det var något speciellt med dagens post. Särskilt Kasper visade tydligt att han blev både glad och ivrig. Han sniffade i luften och viftade på svansen och krumbuktade sig som bara han kan. Rex nöjde sig med att sniffa lite men när jag hade tagit upp det som låg i lådan och lät dem lukta lite närmare blev båda lika ivriga och dansade runt lite.

Bland all reklam låg det två kuvert med handskrivna adresser till Rex Bodén och Kasper Bodén. Jag var lika nyfiken jag trots att jag inte kände samma förföriska doft som hundarna. Efter att ha läst på baksidan vem avsändaren var så klarnade det lite och jag kunde inte låta bli att fingra lite för att känna efter vad det var som var så lockande för vovvarna. Det var inte så svårt att lista ut och jag stoppade ner posten i en plastpåse och så vandrade vi hem. Väl hemma fick Kasper och Rex sin post men ingen av dem slet upp kuverten som jag hade trott utan jag fick hjälpa dem. Det var nog tur för inuti hittade vi små kuvert som avsändaren själv tillverkat och på dem hade hon skrivit så fina meddelanden och ritat porträtt av hundarna. Så jättefint! I de inre kuverten hade hon stoppat ner de godisar som luktade så gott.

Vem är då ”hon”. Jo, om våra hundar hade varit våra barn så hade denna tjej varit deras kusinbarn. Nu blir det lite krångligare att förklara men Ida är min mans systers barnbarn och ett av de stolta barn som glatt gick på promenad med våra hundar när vi hälsade på i Södermanland för några veckor sedan. Våra hundar gjorde tydligen starkt intryck.

DSC_0003 DSC_0006 DSC_0008 IMG_20140514_161850 IMG_20140514_162040


Inga gröna fingrar

Varje år när våren närmar sig blir jag lika sugen på att frossa i alla fröpåsar som lockar på så många ställen. Jag ser inom mig hur mina odlade grönsaker ska ge rekordskördar och hur jag stolt ska hämta in det jag behöver till dagens middag. Det finns vissa i släkten som lyckas varje år och har odlingsområden där allt verkar trivas. Jag vet att det finns många orsaker till att en del lyckas och att jag lyckas sämre. Kunskap, vana och odlingszoner är några. Odlingszonen kan jag inte göra så mycket åt. Bor man i zon 7 så gör man. Däremot kan jag skaffa mig både kunskap och vana men jag är för lat för att skaffa mig det första och för lite hemma på somrarna för att riktigt få till det. Därför får jag inte heller någon rutin eftersom jag aldrig vågar mig på något annat än sallad och gräslök. Det där med att vattna blir ju svårt när man inte håller sig hemma och inte vill besvära grannarna med sådant.

Nu har jag i alla fall gjort ett försök till att få egna gurkor och broccoli. Sallad blir det i år också men jag vill gärna utöka sortimentet lite. Jag läste noga på fröpåsarna och valde sorter som ska vara lättodlade och ge bra skörd. Glad i hågen och med massor av entusiasm sådde jag fröerna i sålådor och när de började titta upp flyttade jag över de små sakerna till krukor. Det såg så fint ut och jag tänkte att det här är ju jättelätt. Efter en vecka var min broccoliodling full av långa, ostadiga och tunna stjälkar som en efter en la sig ner. Gurkorna, som verkar vara lite stadigare och som jag sådde någon vecka senare, har jag fortfarande lite hopp om men jag vågar inte tro för mycket. Mitt självförtroende har fått sig en ordentlig törn men skam den som ger sig. Jag letade fram några djupare byttor och flyttade över de längsta och rangligaste broccolisarna dit för att de skulle få en ny chans. Inte vet jag om det är rätt att göra så men funkar det så funkar det och annars får jag väl nöja mig med gurka och sallad i min nytillverkade odlingslåda.

Nedan bjuder jag på bildbevis på mitt misslyckande och det är helt ok att skratta åt mig. Men om man aldrig försöker så kan man aldrig nå några resultat och jag blir så nöjd om jag så bara får en enda ynklig broccoli som är tillräckligt stor för att kunna skörda. Längs inne i mitt hjärta hoppas jag fortfarande på ett grönt och prunkande hav av härliga grönsaker i min odlingslåda. Fortsättning kanske kommer senare.

DSC_0003

 

 


Gillar inte trängsel

Det är inte så att jag har torgskräck eller är rädd för folksamlingar. Jag tycker bara helt enkelt inte att det är roligt att trängas med folk när jag ska få något gjort. Jag har inget emot massor med folk när jag t ex ska se på något uppträdande eller idrottsevenemang men då har jag ju inget mål att nå eller uppgift att uppfylla. Om jag bara ska stå eller sitta still och titta på något som händer framför mig då är det bara roligt och bra för stämningen om det är fullt med folk omkring mig.

Jag undviker att gå i affärer under rusningstid och jag trängs helst inte heller på konditorier eller restauranger om det är ont om plats och långa köer. Kommer jag till en affär eller annan handelsplats och ser att det är fullt med folk så låter jag hellre bli att handla, om det inte är nödvändigt, än att knuffas med andra stressade människor. Ändå är det väldigt sällan jag har råkat ut för sura människor eller otrevliga situationer. Snarare är det så att jag har mötts av ursäkter och leenden och bemött andra på samma sätt när det har blivit lite för trångt. Men jag klarar inte stress längre. Jag blir alldeles orkeslös, svag och får ont i magen och till viss del beror det på mina medicinska problem. Samma problem ger mig ju fördelen att kunna välja när jag ska handla. Jag brukar försöka vara vid affärerna så tidigt som möjligt eller helst när de öppnar för att få göra mina ärenden i lugn och ro.

I dag fick vi för oss att vi skulle titta in på en loppis. Det är inget vi gör ofta men några vänner skulle ha ett bord där och i förrgår glömde en av dem sin mössa hos oss. Vi tog med oss mössan för att återlämna den och tänkte att det kan ju bli kul att hitta på något. Vi höll på att ändra oss när vi såg antalet bilar utanför lokalen. Det var inte riktigt så att det var kö genom alla gångar och mellan borden men det var tillräcklig trängsel för att vi skulle nöja oss med att lokalisera våra vänner, lämna tillbaka mössan och efter lite prat letade vi oss ut igen utan att vara sugna på att köpa någonting. I och för sig blev det ju billigt och vi andades båda ut när vi var ute vid bilen igen.

Att folk orkar. Men det är väl kanske vi som är lite annorlunda som skyr allt liknande och hellre betalar lite mer för att slippa trängas.


Försämrat immunförsvar och sol

Jag vill börja med att säga att jag faktiskt blev positivt överraskad av gårdagens sångtävling. Många av låtarna var helt klart godkända och det fanns en hel del riktigt bra melodier. Mina tre favoriter var Österrike, Sverige och Ungern men flera andra var lika bra. Kul att ha fel när det gäller en sådan här grej. Vi lyckades hålla oss vakna tills omröstningen var klar och jag var så väldigt nöjd med att Conchita Wurst från Österrike vann. Vilken personlighet!

Jag satt och läste några inlägg på facebook från den grupp för leversjuka som jag är med i. Just nu diskuteras det en del kring immunnedsättande mediciner och solande. Tydligen har några fått höra att vistelse i solen medför en väldigt förhöjd cancerrisk när man har försämrat immunförsvar. Det fick mig att börja fundera på hur det är i mitt fall. Jag tar ju en medicin som försvagar mitt immunförsvar men jag har aldrig fått någon sådan skarp varning. Jag läste i en informationsbroschyr att risken kan öka men enligt medlemmarna i levergruppen så är det väldigt viktigt att både använda hög solskyddsfaktor och att undvika solen så mycket som möjligt. Jag hoppas att det är så att den höga risk, som mina fb-vänner pratar om, också beror på att de är levertransplanterade för i så fall behöver jag ju inte oroa mig just nu. Min medicin är ju dessutom en annan än de som det pratas om och med ett annat syfte men jag ska i alla fall ta upp det med sköterskan som ska ge mig mitt nästa medicindropp om drygt en vecka. Ni vet nog alla vid det här laget att för mig är det en stor njutning att få ligga i solen och steka och hela min kropp mår så mycket bättre av det. Jag vill inte tvingas sluta med något som jag längtar efter hela vintrarna. Tanken på att jag ska sitta i skuggan och ändå smörja in mig med tjocka lager solskyddskräm känns ganska främmande.


Varför tittar man på eurovisionsfestivalen?

Ja, inte vet jag. Inte är det för att det är ett så väldigt bra och underhållande program att man bara inte kan hålla sig borta från det. Inte heller är låtarna så bra att det blir någon wow-känsla. I stället sitter man och gäspar igenom nästan hela programmet och kämpar för att hålla sig vaken tills man åtminstone får en hum om hur det ska gå för Sverige.

Jag tror att det är för att man ska hinna äta så mycket som möjligt under kvällen. Det och att det är en tradition som man av någon andledning inte kan bryta. Vi har tänkt vräka i oss räkmackor, smågodis, ostbågar och kladdkaka. Kladdkakan och godiset har vi redan börjat med så nu känner jag mig ganska nöjd redan innan programmet. Men kvällen är lång och timmarna går långsamt så snart är vi nog igång med att fylla magsäckarna igen.

På något konstigt sätt så är det ändå trevligt att ha denna tradition och det är lite kul att sitta och gnälla på de olika låtarna och skratta eller stöna åt artisterna. Några guldkorn brukar det ju vara men trots att jag har slötittat lite på semifinalerna har jag samtidigt hållt på med annat och inte en enda låt har fastnat. Jo, kanske Österrikes med skäggiga damen. Jag gillade både henom och låten och dessutom sjöng hen bra.

Det kanske är inställningen som är fel. Om jag bestämmer mig för att det blir ett bra program och har inställningen att jag gärna vill titta så kanske det blir bra. Kanske ska jag testa det.


Hittat i komposten

Hädanefter när någon letar efter något ska jag fråga: har du tittat i komposten.

I dag blev det faktiskt en ganska skön eftermiddag så jag tog itu med att tömma vår ena kompost. Innehållet skyfflade jag över i hinkar som jag bar bort till den odlingslåda jag byggde för någon vecka sedan. Slitigt jobb men jag tog det lugnt och i omgångar och mellan skyfflingarna satt jag och njöt lite av den sol som nästan trängde igenom molnen.

Jag har aldrig sett så många maskar samtidigt förut. Det var bitvis som garnnystan så det blir nog bra för min odling. Plötsligt stötte spaden mot något hårt och där låg den, en kniv som jag letat efter och saknat i flera år. Jag kan inte ens försöka förstå hur den hamnat där men glad blev jag. Den var inte ens rostig så nu kan den få göra nytta i köket igen.  Jag grävde vidare och hittade en hel rulle med soppåsar. Inte så bra kompostmaterial så den såg helt opåverkad ut. Jag hade ändå ingen lust att ta in och använda de påsarna så de hamnade i soporna. Sedan gjorde jag inga fler fynd men jag är tillräckligt förundrad över de jag gjorde.

På förmiddagen var jag tvungen att åka till Clas Olsson i ett ärende och där hittade jag ett stödbälte för ryggen. Jag tänkte att det måste ju funka lika bra som stöd för levern så det blev ett sådant också. Det gav väldigt bra stöd och det satt bättre på plats än bandaget. Det är större och otympligare men det syns ju inte under jackan. Bandaget kan jag använda när det är väder för tunnare kläder för det är lite diskretare. Jag hann bara hem och innanför dörren när jag kom på att min man har ett nästan likadant bälte som han inte använder. Bra, då har jag ett i reserv tänkte jag. Lite senare kom grannen förbi med en annan sorts stödbälte som han vuxit ur. Det var lika skönt att använda som mitt nyinköpta så nu har jag plötsligt tre stycken att variera med. Det är ju ingen nackdel att dessa bälten även är sköna för en plågad ländrygg. Nu fattas det bara rumpstöd och diverse stöd för armar, knän och övriga kroppsdelar. Krage och handledsskydd har jag redan. Kanske är det lika bra att jag virar en bäddmadrass runt hela mig innan jag går någonstans 😉 Haha, nej så illa är det inte. Som tur är brukar jag inte ha ont överallt samtidigt.

I morgon kommer Kenneth hem och då ska jag bryta min chili con carne diet (kan någon säga hur man skriver det på rätt sätt. Det måste ju bli särskrivning). Det är nästan så att jag tycker att det ska bli lite kul att laga mat igen. Det blir nog någon slags lövbiffrullader i morgon. Det blir morgondagens problem för nu är det sovdags.


Storkok

Jag är nog som många andra när det gäller matlagning. Det är något man gör för att man måste och för att det är gott att äta mat. Ibland är det lite roligt, som när man hittar ett nytt spännande recept och det blir väldigt lyckat. Andra dagar är jag så less på matlagning att det bara är som en stor välgörenhet till min man och något som jag måste tvinga mig till. Nu kanske någon tänker: men kan han inte laga sin mat själv då? Jo, det kan han men när han jobbar och det är min enda måste-uppgift om dagarna så är det bara att ta fram självdisciplinen och fixa något ätbart.

Nu har vi kommit in i den period av året då Kenneth tidvis är borta på jobb en vecka i taget. Gissa hur det blir med matlagningen då. Jo, väldigt slarvigt. Jag har ju inte ens några ungar hemma längre att laga mat åt. Jag skulle kunna leva en hel vecka bara på mackor och gröt men oftast finns det några rester i frysen och då passar jag på att göra av med dem. Den här veckan är en ensamvecka och som vanligt tänkte jag skippa allt arbete vid spisen. Men jag råkade få syn på en burk med vita bönor och blev så oförklarligt sugen på just vita bönor. Jag har aldrig haft längtan efter det förut men den här gången ville jag verkligen äta vita bönor. Första impulsen att bara öppna burken och värma på innehållet lyckades jag stå emot. Efter lite tankearbete på vad som är enklast att göra med vita bönor kom jag fram till chili con carne. Fram med köttfärs och krossade tomater och diverse kryddor och så joxa ihop allt i en stor gryta.

Det blev så gott. Inte ett dugg märkvärdigt eller spännande men precis vad jag ville ha och det bästa av allt – det räcker hela veckan. Sedan dröjer det nog innan jag längtar efter vita bönor och chili con carne igen.

För att återkoppla lite till mitt förra inlägg så fick jag ett så genialiskt och enkelt råd av en vän. Använd en bred elastisk binda och linda runt kroppen som ”leverhållare”. Jag letade fram ett lagom långt bandage och virade det ganska hårt runt kroppen i höjd med levern och vilken skillnad. Inget skumpande mer och inte alls lika ont under promenader. Det finns för det mesta väldigt enkla lösningar på problem.


Hämnden är inte alltid ljuv

Den här morgonen fick jag ett så dumt infall att jag skulle hämnas på min bråkande lever.

Det började med att  morgonpromenaden blev jobbigare än på flera veckor. Jag kände hur det skumpade och levde rövare inne i magen och ont gjorde det. Jag försökte hålla i magen och då kändes det lite lättare men det är inte så lätt att hålla i sin mage samtidigt som två hundar vill lukta och kissa på olika ställen och helst med hela kopplena utdragna. Det blir liksom inga händer över för att agera leverhållare. Det såg nog rätt kul ut de gånger jag lyckades med allt samtidigt och det är ju tur att vi bor så till att nästan ingen ser oss.

Det var ingen skön promenad, det blåste kallt också, men vi kämpade på ca 40 minuter och väl hemma igen blev det viloläge. Det var då jag fick min impuls att nu jäklar ska den få tillbaka för allt den gjort mig. Det var 4 grader ute och snålblåst men jag gick ut och började flytta lite växter och en buske. Nu är det så att när man sätter spaden i jorden och lyfter upp den igen fylld med jord då är det magmusklerna som jobbar mest. I vanliga fall är det armar och axlar som protesterar men den här gången var det inget jämfört med magen. Envis som en gammal åsna ville jag inte ge upp innan jag var klar så jag huttrade i blåsten och svor inom mig över magen och jag insåg faktiskt att det inte funkade att hämnas den här gången. Jag gjorde i alla fall klart det jag skulle och nu sitter jag här och börjar känna mig lite groggy. Jag har nämligen frångått mina principer att inte ta värktabletter på dagen och det är nog bra både för levern och mig. Kontentan av av denna lilla berättelse är att det inte lönar sig att hämnas, det kan i stället bli ännu värre.

Nu är det bäst att jag slutar skriva så att jag hinner stoppa i mig lite lunch innan jag somnar gott.


En liten glimt av våren

Nu har vi fått se vad som väntar oss här i de lite nordligare trakterna om några veckor. Gränsen går i Sundsvallstrakten i öster och någonstans i Hälsingland i Söder. Vi har njutit av lummiga björkar och gröna gräsmattor, sett ekar på väg att slå ut och luktat på hägg och andra blommande växter. Ja, ekar får vi ju inte se häruppe eftersom de inte trivs så bra i vårt klimat men allt det andra kommer snart. Värmen höll sig borta men vi såg inga fästingar eller huggormar så det kan ju gå på ett ut.

Vi började i torsdags med att lämna våra hundar till Kenneths syster och svåger. Sedan lämnade vi lite packning hos hans mor där vi skulle bo senare och så for vi till Stockholm och tog med bilen ombord på kryssningsbåten som tog oss till Åland fram och tillbaka. Vi hade verkligen så roligt som vi hade tänkt oss men efter alltför mycket mat och för många danser så skrek kroppen efter nåd och till slut var jag tvungen att lyssna på den. Jag har fått sota för allt detta i flera dagar nu men det är helt klart värt det.

2731,0131,023132

 

Vi stannade några dagar hos min svärmor och träffade den släkt som bor i samma lilla samhälle. För de barn som vi träffade, var nog den gemensamma hundpromenaden det som var roligast. Tre stolta hundförare gick med stort allvar in för uppgiften att ha ansvar för varsin hund. Ja, kanske att en av dem mest fnittrade och inte hade stenkoll på ”sin” lilla vovve men hon hade i alla fall roligt.

35 39 41 44 46Svärmors lilla hund, Kajsa, kommer gärna och gör den som vill sällskap när det är sovdags. Ett litet mysigt knyte som gärna delar med sig av sin värme.

48

 

Nu är vi tillbaka i verkligheten igen, d v s gula gräsmattor och björkar med bara väldigt små knoppar. Solen skiner och sjön ligger som en spegel men temperaturen ligger runt noll och sämre väder väntar. Det blir till att försöka se lite längre fram och längta till det som kommer då.