Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2014

Kul dag

I går blev en minnesvärd dag på flera sätt. Vi fick besök av några vänner som svepte in som en virvelvind, skrattade och pratade för att sedan passa på att tillbringa några timmar i backarna. Efter det mera prat och skratt och sedan svepte de iväg hem igen medan vi gjorde oss i ordning för kvällens evenemang. Lite dålig planering att vännerna kom samma dag som vi hade bokat in oss på Wallmans show för det hade varit kul om de hade kunnat stanna på middag och på kvällen. Nu blev det inte så men vi hade en fantastisk kväll med glada och väldigt trevliga ungdomar som serverade oss god mat och underhöll oss under fyra timmar. De tog sig även tid till att stå och småprata en stund med alla gäster mellan sina uppträdande. Som vanligt med Wallmans så sprang artisterna omkring lite överallt i lokalen och på slutet även på borden.  Mycket spex och några ur publiken fick riktigt intim och nära kontakt med några av artisterna 🙂

002 006 007 015 016 019Den här dagen behövde vi efter en dag då det mesta vi tog i gick sönder. Vattenkokaren la av, funkade igen och la av för gott en stund senare. Diskmaskinen visade felmeddelande och reagerade inte på några knapptryckningar alls. Felanmälde den men Maritha lyckades på något sätt trycka rätt knappkombination så att den plötsligt fungerade igen. Ringde och tog tillbaka felanmälan. Senare skulle jag in i badrummet men då gick det inte ens att trycka ner dörrhandtaget. Jag bara stirrade misstroget på dörren och Kenneth och Maritha och då brast det för oss totalt. Skrattnoja och ont i magen ett långt tag. Så småningom dyrkade Maritha sönder låset i bitar men fick ändå inte upp dörren. Kenneth lyckades till slut med det och även med att sätta ihop delarna till låset och handtaget på insidan (som hade trillat bort). Nu sitter delarna på plats men det går inte att låsa dörren. I går fick vi en ny vattenkokare men vi har inte riktigt vågat säga till om dörren ännu. Det är lite för många saker som har gått sönder samma dag så det berättar vi när vi checkar ut.

001I dag blir det en lugn sista dag innan vi åker hem igen i morgon. Dagarna går så fort och det känns som om vi nyss kom hit men det är ju så när man trivs och har roligt.


Gravidmage

Det är tur att det är vinter och att jag kan klä mig i stora tröjor som döljer min växande mage. Nu börjar den se ut som en gravidmage även om den kanske sitter lite för högt upp för att det ska se riktigt verkligt ut.  I dag provade jag och Kenneth varsin tröja i en sportaffär här i Åre och jag var tveksam till om large verkligen sitter bra på mig eller om jag skulle ta en större. Min snälla svägerska tröstade mig med att ”den där magen ska du ju inte ha sedan”. Nej, det får jag väl hoppas för det skulle inte vara så kul att vara en tant på drygt 50 år som går i bikini på en strand och ser gravid ut. Skulle nog bli många blickar och kommentarer då. Jag kan ju såklart hänga en skylt om halsen med förklaringen att det rör sig om en cystlever som växer men jag hoppas innerligt att det går att göra något åt detta. Det är inte roligt att det gör ont eller känns tungt heller men det ser ju inte folk.

I går blåste det riktigt ordentligt så förutom de vanliga promenaderna blev det bara en tur till chokladfabriken. Min kurskompis, Tina, rynkar nog lite på näsan åt deras choklad eftersom hon gör mycket finare och godare läckerbitar själv men i brist på hennes goda praliner duger de här också och vi gick där och provsmakade och köpte på oss en del gott.

2014-01-27-1871

Annars tar vi det mest lugnt och spelar ”på spåret 2” emellanåt. Roligt frågespel som vi turas om att vinna. Maritha har nog vunnit mest  men annars är det ganska jämnt varje omgång.

Även om det blåser lite väl mycket i dag också så är Åre en mysig by att vandra omkring i och i morse var det så lugnt och folktomt på torget och med tända ljusslingor och gryningsljus blir det en skön stämning.

2014-01-28-1873 2014-01-28-1875Just nu är Kenneth och hans syster ute på hundpromenad men jag och min mage orkar inte med deras takt och långa turer så vi har gått en liten kort runda med Rex och är väldigt nöjda med det.


Åre…igen

Med bilen fullastad gav vi oss återigen iväg till vår vecka i Åre. Hur vi kunde få plats med barn och deras packning förr i tiden är en gåta. Pulkor och skidor av alla slag och alla andra saker de hade med sig. Visserligen hade vi takbox men ändå…

Kenneth fixade middag medan jag packade upp i lägenheten. Hundarna hittade genast sina favoritplatser i våra sängar och när vi är här i Åre får de ligga hos oss. Lite lyxigt ska de också ha det på semestern. Jag hade förberett en banoffeepaj (ser mer ut som en tårta) och med lite bananer, grädde och krossad dajm som avslutning så blev det ett bra kaffetilltugg.

2014-01-25-1852 2014-01-25-1855 2014-01-25-1858

 

 

Lite senare kom Kenneths syster med tåget och nu är vi alla här och redo för en mysig vecka tillsammans.

Vi hade en väldig tur med vädret igår. Prognoserna varnade för hårda vindar och stark kyleffekt men i Åre by var det så gott som vindstilla och solen sken så fint från blå himmel. Med en lagom temperatur, ca 8-10 minusgrader, var det en dag som gjord för utomhusvistelse. Hundpromenader har vi ju alltid men sådana dagar njuter man lite extra av dem och även om vi delade upp oss en gång, efter hur fort vi ville gå, så vandrade vi i min takt tillsammans några gånger. En av de gångerna lämnade vi hundarna hemma och kämpade på upp till kabinbanan. Jag har aldrig åkt den på vintern och det var ganska länge sedan jag åkte den över huvud taget.

Det var, som alltid, en hisnande upplevelse. Både att åka i Kabinbanan och att stå uppe på Åreskutan och se ut över fjällvärlden. Där uppe blåste det faktiskt ganska friskt så det var inte läge för några långa utevistelser. Vi beundrade utsikten en stund och tog sedan nästa tur med kabinbanan ner igen.

2014-01-26-1863 2014-01-26-1865 2014-01-26-1866 2014-01-26-1868 2014-01-26-1869I dag blåser det och viner utanför knutarna så vi får väl se om vi ger oss ut på nya äventyr eller om vi gör de obligatoriska hundrundorna och håller oss inne resten av tiden.


Respekt för isar

Jag har en stark och väldigt sund respekt för frusna sjöar. Bara för att det har varit minusgrader några veckor och isen har legat lika länge så litar jag inte på att den håller för mig innan jag har sett skoterspår i snön på den. Nu har jag sett flera spår men ändå drar jag mig för att gå ut ensam och vandra där. I går följde jag i alla fall med min man och vi och hundarna avslutade vår promenad genom att gå några hundra meter på isen. Eftersom han gick först och det gick bra så kändes det ok att följa efter några meter ifrån honom. Stackars Kasper är ännu mer bekymrad över hur man kan gå på sjön så han sprang uppe på stranden i stället och hade noga koll på att vi var med där ute. Rex var, som alltid, helt obesvärad av alla yttre omständigheter och travade så snällt efter husse i hans fotspår.

Jag har ju skrivit tidigare om hur jobbigt jag har att gå i uppförsbackar nu när levern har börjat växa och ta plats. På plan mark brukar jag kunna gå relativt obehindrat och isen är ju väldigt plan hela vägen men oj, vad det tog emot. Jag vågade mig på samma runda, helt ensam med bara hundarna som sällskap, i morse och fick samma upplevelse av att knappt orka fram. På isen låg ca 2 cm väldigt lätt och fin snö och i vanliga fall hade jag nog inte märkt någon skillnad men helt klart är ingenting som vanligt längre. Jag blir inte andfådd. Det känns mer som om hela magen fylls upp av en tyngd som tar mer och mer plats och till slut är redo att sprängas och det gör att jag inte riktigt orkar andas och syresätta ordentligt.

Det blir kanske lättare när skoterspåren satt sig riktigt och blivit hårda. Då ska jag ut och njuta av vårvintersolen  och vackra vyer här i mitt älskade Optand. Kanske har jag då även börjat må bättre och fått minskade besvär efter operationen. Hoppas det och att det kommer att vara bra länge innan nya cystor ställer till fler besvär.

Nu kan jag i alla fall konstatera att isen håller och snart kommer vår lilla isolerade del av världen inte att vara så folktom längre. Tänk vad folk dras till vatten även när det är fruset. Skid- och skridskoåkare, skoterfolk, hundmänniskor och folk som bara vill ut och promenera på isen eller sitta och äta matsäck i lä någonstans.


Glädje

Finns det något som kan glädja en förälder mer än känslan av att alla ens barn verkar trivas ganska bra med livet som det är just nu? Jag tror inte det. Alla föräldrar som har eller har haft barn med diverse olika problem, sjukdomar eller annat, vet vad jag menar. Man våndas och oroar sig, vrider och vänder på problemet för att försöka hitta en ljusning, känner maktlöshet när man märker att man inte kan hitta en lösning och framförallt så lider man så väldigt mycket med sin älskade unge.

Glädjen är så stor, så oändligt stor när plötsligt något händer och livet tar en positiv vändning. Det är skört, jag vet, men hoppet är det som bär mänskligheten framåt och just nu är vi alla så hoppfulla och tror på en vår med glädje och övervunna hinder. Det innebär inte att vi lägger en stor press och har för höga förväntningar. Vi bara gläder oss åt den lycka som just nu finns och hoppas att den kommer att vara länge, länge.


Ni får helt enkelt stå ut med lite sjukdomsältande ett tag

Jag är inte så väldigt förtjust i att min blogg nu börjar förvandlas till en sjukdomsblogg. Det var inte meningen när jag en gång började och jag vill inte att den ska vara en sådan nu heller. Det är bara det att det mesta kretsar kring min hälsa just nu och vad jag än gör så är den där och påverkar. Just nu har jag inte så mycket annat på gång om dagarna heller så därför finns det mycket tid till funderingar och letande efter svar på nätet. Polycystisk leversjukdom – ja, det heter ju precis det som det är och det bästa jag kan säga om den sjukdomen är att även om den är ärftlig och något av mina barn också har den så är det bara ca 8% av oss som får en så utvecklad variant så att den ger stora besvär. Ganska ovanligt alltså och förhoppningsvis får ungarna inga besvär om de har ärvt den. Sonen kan ju glädja sig åt att det mest är kvinnor som får den.

Nog om detta nu för det finns faktiskt roligare saker att lyfta fram. T ex att nästa vecka är det återigen dags för vår Årevecka och det är alltid roligt att komma dit och vara i en annan miljö ett tag. Kul är det också att min svägerska kommer dit och gör oss sällskap och hon har även, med bestämdhet, sagt att hon ska bjuda oss på Wallmans show som tack för att vi har bjudit dit henne. Som om det skulle behövas men det ska bli riktigt roligt så det tar vi tacksamt emot.

I dag ringde min syster och berättade att hon ska komma hit upp till Östersund och hålla två föredrag i mars och att hon ska fixa så att vi hinner träffas också. Naturligtvis vill jag att hon ska bo här och jag bedriver gärna taxiservice till de platser där hon ska uppträda. Jag skriver uppträda för efter vad jag har hört så bjuder hon på en riktigt bra show med fängslande innehåll och troligtvis kan hon ordna så att jag äntligen kan få vara med och se henne live. Jättekul!!! Jag är väldigt stolt över min duktiga lillasyster och dessutom är hon faktiskt en riktigt trevlig person också 🙂

För att inte helt lämna sjukdomsältandet så vill jag avsluta med att det jag ser fram emot mest är i alla fall den operation som förhoppningsvis ska lindra besvären rejält.


Rolig läkare

En läkare kan vara både rolig och förtroendegivande samtidigt. Det fick jag bevis för i går när jag fick träffa den läkare som ska försöka fixa min lever. Han kom in till mig, där jag satt och väntade, och med ett jätteleende hälsade han och frågade hur jag mådde. Sedan var det som om han inte kunde hålla sig längre och med ett ännu större leende och busglimt i ögat frågade han mig om jag hade fått se någon bild på min lever för det är verkligen maffigt. Han bad mig följa med till ett annat rum och visade en 3D-bild av hur jag ser ut inuti och han verkade helt begeistrad när han vred och vände på bilden och förklarade vad vi tittade på. Jag kände hur jag också blev glad för hans skull och för att jag kunde erbjuda honom något spännande men samtidigt glömde jag inte bort att ställa alla frågor jag hade.

Då blev han plötsligt väldigt proffsig och informativ och visade och berättade hur det kommer att bli. Utgången är inte helt klar men förhoppningsvis ska jag i alla fall bli av med tryckkänslan och magontet. Levern går inte att minska men största delen av cystorna kan tas bort. Det är några rackare som han inte kan komma åt och vad det innebär fick jag inte något riktigt klart svar på.

Tyvärr ska läkaren jobba utomlands några veckor så operationen får vänta till andra halvan av februari men nu vet jag ju att det är på gång och det gör det lättare att vänta en månad till. Under tiden kan jag muntra upp mig med att det aldrig behöver bli så extremt som på bilderna här nedan.


Längtan

Dagarna går i snigelfart och ändå försvinner veckorna snabbare än någonsin. Det känns som om världen omkring mig har gått i ide men förmodligen så är det bara jag som sitter här utan lust eller ork att hitta på något mer än det nödvändiga. Januari måste vara den absolut tråkigaste månaden på året. Allt roligt och mysigt i december har bytts ut mot en enda lång väntan på ljus och längre dagar.

Jag längtar ut! Ut till långa vandringar och utflykter med matsäck och varm choklad. Eller till att åka någonstans och göra något roligt. Ut till frihet att kunna röra mig som jag vill och känna hur jag anstränger mig och hur bra jag mår av det. Jag känner mig som en hund som aldrig får tillfälle att springa fritt och som bara längtar efter att få slita mig lös och rymma för en dag (är det någon mer än jag som tänker på Rex nu?).

Tålamod är en bra egenskap. Jag försöker intala mig att vara lugn och tålmodig och att så småningom kommer allt att ordna sig och jag ska få bryta mig ut och hitta all glädje i att orka igen. Den dagen kanske inte är så långt borta men förmodligen inte så nära som jag önskar. Den här vinterns vecka i Åre blir inte som vanligt men min man och min svägerska, som kommer och hälsar på, får ge sig ut och gå hundpromenader i det backiga Åre och jag får hålla mig längst nere i byn där det är lite plattare.

Missförstå mig inte nu – jag tycker definitivt inte synd om mig själv och vill inte att någon annan ska göra det heller. Jag vet att om det får gå en tid så kommer jag att anpassa mig till den situation som råder och så småningom känna mig nöjd med mitt liv igen. Det är bara det att den här gången vill jag inte anpassa mig. Jag vet att det kan bli bättre och att det ska bli det.

När jag läser igenom vad jag skrivit hittills åker mungiporna upp. ”Hitta all glädje i att orka igen”. Oj, vad gränser flyttas och vad allt faktiskt är relativt. Det är rätt kul att jag utan att tänka efter ser tiden innan de senaste månaderna som en tid då jag hade mycket ork. Den tanken ska jag nog hålla fast vid och komma ihåg när jag, förhoppningsvis, blir som då igen.


Här bryts inga vanor

Av en god vän fick jag ett par väldigt sköna mysbyxor i julklapp. Dessa fick jag bara för att jag så envist hävdar att jag alltid har varit en jeansmänniska och alltid kommer att vara det. Hon tycker att jag ska prova något annat så därför gav hon mig ett par tjocka fleecemysbyxor. Jag provade dem och de är helt otroligt sköna men faktum är att sina vanor bryter man inte så lätt. Det finns varken hällor eller fickor på hennes present och jag måste ha min telefonväska i ett skärp och glasögonputsduken i en ficka. Alltså kommer jag inte att bli en mysbyxperson men jag har hittat ett annat användningsområde.

Det har äntligen blivit vinter och termometern visar -12 grader och det var helt underbart att kunna ha på sig dessa varma byxor under jeansen när jag gick ut. De får helt enkelt fungera som långkalsonger och med stretchjeans så funkar det bra. Jag ser ut som en stoppad korv men det kanske är lika bra eftersom mina magproblem gör att jag även känner mig som en sådan.

Vintern är efterlängtad och nu har vi både kyla och lite snö. Sjön är dock fortfarande öppen men det dröjer nog inte länge innan även isen lägger sig. Det ska bli ännu kallare och bara det fortsätter att vara vindstilla så kan vi snart se både skidåkare och skoteråkare åka förbi utanför tomten.

002Efter att jag tog det här kortet har det kommit lite mer snö och de skuggor ni ser närmast stranden (om ni tittar noga) har blivit till is med snö på och den har även byggts på lite. Sommarbilder med blommor och grönska är vackra men även grå-silver-vita bilder kan vara fina.

I dag ringde min värkdoktor (har även en njurdoktor och två leverdoktorer för tillfället) med ett besked som gjorde mig glad. Även om jag måste göra ett uppehåll med min värkmedicin för att något slags ingrepp ska ske på min lever så får jag fortsätta med medicineringen när jag läkt ihop. Jag har varit rädd för att det skulle vara slut med den enda lindring som hjälpt mig eftersom leverproblematiken kommer att kvarstå även om ett ingrepp medför en tillfällig lindring. Nu ville han lugna mig på den punkten och det var ju snällt och framtiden ser inte lika tråkig ut längre. Hoppas nu bara att det som ska ske sker snabbt. Jag ska träffa kirurgleverdoktorn nästa vecka för att reda ut vad som ska göras och förhoppningsvis är det inte för lång väntetid.

Min promenadkompis är en ängel som vill fortsätta att gå med mig på morgnarna trots att jag går i snigelfart så snart det lutar lite uppför och att hon knappt får några svar utan mest bara flämtningar och pustanden. Ibland stannar vi och bara garvar åt situationen men då måste jag stanna för det tar för mycket kraft.


Upphittat på stranden

Många saker flyter upp på Storsjöns stränder under alla blåsperioder och vi har rensat bort mycket skräp från vår lilla del av stranden genom åren. Oftast rör det sig om papper, plastmuggar eller annat småskräp och efter ”yran” är det som värst. Några gånger har jag hittat flaskpost med brev skrivna av barn inuti och det är riktigt kul. Synd bara att det inte har funnits några  telefonnr eller andra kontaktuppgifter så att de hade kunnat få veta var deras flaskor hamnade. Förra våren hittade vi tre bildäck utanför bryggan och efter att Kenneth bärgat dem grävde han ner dem en bit i jorden och de blev till rabatter.

Det mest ovanliga som flutit iland på stranden måste i alla fall vara den lilla husflotte som vi såg komma drivande för flera år sedan. Den strandade några hundra meter från oss och den ligger fortfarande kvar. Visst är den skadad och kanske inte sjöduglig längre men lite underligt är det att ingen ägare har letat efter den. Just där den ligger finns det inga hus nära stranden så det kanske inte är någon som har brytt sig om att anmäla att den har flutit upp där.

003Vi kommer nog att hitta många fler annorlunda saker på stranden bland alla fiskedrag och annat skräp men förmodligen flyter det inte iland några fler hus framöver.


Nytt år

Nytt år och ny början på allt. Perfekt tillfälle att se framåt med goda föresatser och hopp om att det ska ske fantastiska saker det här året. I vanliga fall kanske men i år har jag inte riktigt ork att uppfylla alla förväntningar som jag har på mig själv. Jag vill fortsätta att vara den väldigt lyckliga och positiva människa jag brukar vara och jag vill ha kvar min förmåga att se allt i mitt liv genom ett filter av rosa fluff.

Vad är det då som har förändrat min syn på mitt liv? Jo, en sådan trivial sak som att jag inte orkar med promenaderna längre och att jag har ännu mera sjukvård att se fram emot den närmsta tiden. Inga stora saker alltså men  dessa små detaljer är betydelsefulla för mig och min livsglädje. Samtidigt är jag glad för att jag har det liv jag har och den bästa familjen i världen och när jag tänker på det så skäms jag lite för att jag inte kan vara glad och tacksam för det.  Egentligen är jag ju just glad och tacksam men det gör det ännu mer förvirrat för i det här skedet så är det inte tillräckligt.

Jag är inte i närheten av en depression, även om det kan låta så, men lite låg känner jag mig och kanske är det så att jag inser att jag också har rätt att känna så ibland och därför låter jag de här känslorna komma fram. Jag har alltid kunnat plocka fram gobitarna ur livet och se att det finns glädjande saker där ute men just nu känns det lite jobbigt att det hela tiden ska dyka upp nya saker. 

I morgon måste jag ringa reumatologen och höra mig för om jag verkligen ska komma och få det planerade droppet med min medicin nästa vecka. Jag har fått veta att jag inom en månad ska bli kallad till endoskopienheten och om de ska göra något ingrepp så måste jag avstå från droppet p g a infektionsrisken. Det dumma är att jag har ingen aning om vad jag ska till endoskopienheten och göra. De har fått remiss från mag- och tarmmottagningen  men jag, som är patient, behöver tydligen inte veta varför. Jag har skickat en fråga om detta men får säkert inte svar innan besöket på reumatologmottagningen så jag ska fråga sköterskan där om hon kan gå in i systemet och läsa remissen och sedan ta beslut om min eventuella behandling. Jag har skrivit tidigare om hur dumt det är att alla berörda avdelningar och läkare inte har tillgång till all information om sina patienter och här är det ju tydligt att man själv måste vara alert och kommunicera med alla samtidigt.

Jag blir så trött på allt detta. Jag vill bara veta vad som ska göras åt min lever och att det ska ske snabbt. Är det frågan om ytterligare undersökningar innan något beslut kan tas eller ska de göra något åt mina problem nu? Det kommer nog att kännas betydligt bättre när jag vet vad som väntar och kanske kan se fram emot att orka gå ordentligt igen men jag är rädd att det kommer att dröja ännu ett tag innan jag får något besked.