Min blogg om allt och inget

Arkiv för mars, 2010

Kristen högtid?

Jag sitter och funderar över formuleringen av en fråga som ställdes i en TV-kanals tittarundersökning i morse. Frågan löd: ”är påsken en kristen högtid för dig?”. Jag är väldigt osäker på vad jag skulle ha svarat. Kan man välja själv vilka högtider som är kristna eller inte? Jag är inte sakkunnig i ämnet men jag har alltid varit säker på att påsken firas av kristna skäl oavsett om man är troende eller inte. Inte kan man väl neka till att påsken är en kristen högtid? I vår familj lyfter vi inte fram de kristna aspekterna när vi firar olika högtider, mycket beroende på att ingen av oss är troende. Ändå är vi väl medvetna om att de flesta högtider kommer från kristna berättelser.

Frågan borde kanske ha lytt: av vilket skäl firar du påsk? Eller har jag missat något som alla andra förstår?


Sommar

Det är svårt att förstå att det kan vara så grönt och lummigt som på bilden. Jag, min lillasyster och alla våra hundar mitt i sommaren 2009 (och inte en fästing så långt ögat når). När jag vaknade idag till minusgrader och lätt snöfall kände jag att jag behövde lite sommarinspiration och letade bland alla bilder. Det finns många härliga kort med bad och sol men jag föll för den här. Det ser så otroligt skönt ut. Jag tror inte vi uppskattade det tillfället tillräckligt när det var aktuellt och då är det väl tur att man kan gå tillbaka och njuta i efterhand. Jag saknar dig syster, kom hit snart igen.


Mystiska spår

Något eller någon lämnar svåridentifierbara spår efter sig i Optandsomgivningarna. Vi brukar känna igen de flesta spår som finns här omkring, vanligtvis kommer de från rådjur, ekorre, katt, hund, räv, älg och människa.  På sommaren kan man även se en och annan grävling. Det finns också gott om spår efter sorkar och diverse fåglar men det vi har sett nu kan vi inte komma på vad det är. Kenneth kollade upp spår på nätet och kom fram till att det kunde vara vildsvin men jag hoppas verkligen inte att de har hunnit sprida sig ända hit ännu. I morse tog vi morgonpromenaden förbi spåren och tack och lov kunde vi konstatera att de inte spretade tillräckligt längst bak. Efter mycket funderande och spekulerande konstaterade vi att det var ”härda geit, härda kuh”.


Ordets makt

Tänk vad starkt det skrivna ordet är. Utan att man själv är medveten om det kan den text man skriver påverka andra människor och uppfattas på så väldigt många olika sätt. Själv är man helt på det klara med hur man har menat med sina ord men andra kan tyda texten på ett helt annat sätt. När sedan de olika uppfattningarna möts och alla är övertygade om att just hon eller han har gjort den rätta tolkningen kan mycket hända och kanske även leda till en massa dumheter i upprördhetens dunkel.

Lika lätt som det blir fel är det tydligen att göra allt bra igen. Någon funderar igen och ser lite klarare på det som skett, någon annan inser att så är det ju och övriga läser deras ord och gör en ny bedömning. Denna gång tolkades det skrivna ordet lika positivt av alla och ingen av oss kan nog riktigt förstå hur fort och lätt det gick. Lättnaden och glädjen finns hos oss alla och kanske kommer gemenskapen att stärkas med vetskapen om att vi klarade oss igenom detta.


Påskpyntat

I dag åkte påskpyntet fram. Inte lika mycket pynt som till julen men några små kycklingar, fjädrar, tuppar, dukar, ljusstake och en påskkärring. Naturligtvis gjorde jag iordning påskriset också, det var ju så det hela började.  Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på att det snart är påsk men igår kom vi plötsligt på att det var hög tid att plocka in lite björkris. När jag i morse satt och tittade på de nakna kvistarna i sin vas på spiselkransen insåg jag att det är ju faktiskt påsk nästa vecka. Först bestämde jag mig för att det fick räcka med påskris med fjädrar i men jag är ju som jag är, barnsligt förtjust i att pynta till högtider, så nu lyser det gult och fint lite varstans.


Trepartsmöte

Jag har fått ett brev från försäkringskassan med kallelse till trepartsmöte på arbetsförmedlingen. Syftet är att ta reda på förutsättningarna för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete.

Jag vet inte hur många gånger jag har utretts av läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer etc under de drygt 10 år jag inte har arbetat. När jag kallats tidigare har en försiktig optimism alltid kommit krypande. Tänk om de skulle kunna hitta något som gjorde att jag skulle kunna återvända till arbetslivet. Varje gång har det slutat med att jag tappat lite av den livsglädje och acceptans av min sjukdom som jag lyckats bygga upp. Det har konstaterats att jag inte har tillräcklig arbetsförmåga för att kunna komma ut på arbetsmarknaden – inte ens med diverse stöd.

Ingenting har förändrats vad gäller min situation men nu är det nya regler som gäller så nu ska jag iväg och diskutera, inte om utan vad, jag ska arbetsprova som. Just nu skrattar jag mest åt eländet och den optimism jag tidigare känt vid sådana här tillfällen är helt borta. Jag känner min kropps förmågor och begränsningar och det är jobbigare att tro och bli besviken än att tvivla och få rätt.


Vårvinter

Så kom den äntligen, den där sköna soliga vårvinterdagen som jag längtat efter. Det fanns inte mycket plats på altanen att sitta på men jag fick plats med min stol och Raya och Rex satte sig i snödrivan och tittade ut över sjön. Ibland kom det en skidåkare förbi och någon gång såg vi en hund med sin matte på isen. Kasper ville inte lämna sin sköna korg så han stannade kvar inomhus. Det var synd för det hade blivit en fin bild med alla  tre hundar med svansarna tätt tillsammans. Så här satt de ca 20 minuter och bara tittade och ibland reagerade de på någon fågel som prasslade eller sjöng. Underbar dag och nu blir det bara bättre och bättre.


Vårlängtan

Sitter och tittar ut på vårvintersolen och känner nästan lite ångest över att jag är inomhus när den är där ute. Jag gick ut för en stund sedan och kände efter om det är så skönt som det ser ut men tyvärr så blåser det lite för kallt för att man ska vilja sitta ute. I stället gick jag ett varv runt tomten och plockade bort de högar som hundarna lämnat efter sig. Inte så glamoröst men någon måste ju göra det. Raya och Rex var med mig hela tiden för att kontrollera att jag gjorde ett bra jobb. Eller kanske det var så att de undrade om jag fått en knäpp och ville se vad jag skulle hitta på för tokigheter efter det.

Nu börjar i alla fall längtan efter riktig vår ta över och jag spanar ivrigt efter alla tidiga vårtecken. Det har tydligen hittats tussilago i Östersund men här syns minsann inget. Det enda jag kan se som tyder på att våren är på väg är de fläckar av gräs och grus som syns lite här och där. Ok, lite vårsång från en del fåglar hörs också men fortfarande är det bara stannfåglarna som sjunger. Jag undrar om koltrastarna har stannat hela vintern i södra Sverige som de brukar eller om de gav upp och flydde längre söderut i år. Mina barn i Uppsala kanske kan svara på om de sett någon där i vinter. Hur är det? Känner ni igen en koltrast om ni ser den?


Glädje och lite tomhet

Sitter här och mår bra och gläder mig åt att min yngsta dotter och hennes pojkvän kom hit idag. Vi har bara sett henne några timmar den senaste veckan och det har nästan känts som om hon flyttat hemifrån även hon. Jag har aldrig trott att det skulle kännas så tomt när alla tre barn flyttat till egna boenden och när jag hört talas om hur dåligt en del andra föräldrar mår har jag tänkt att det är ju bara naturligt och att det är en bra chans att bygga upp en ny och annorlunda relation. Det har stämt bra med de två äldsta men nu känner jag att det blir nog värre den dag vår minsting lämnar oss på riktigt. Det kommer att bli väldigt ödsligt och tyst. Som tur är kommer det nog att dröja några år till och när den dagen kommer ska jag glädjas med henne över allt spännande som väntar.

Jag och min man får väl se till att hitta annat att sysselsätta oss med och vem vet, kanske går tomhetskänslan över fort för att ersättas av glädje över att kunna disponera min tid precis som jag vill utan dåligt samvete. Ingen vet vad som väntar men jag kan bara hoppas och tro att alla ska må bra och tycka om att träffas då och då.


Besvikelse och hopp

Tänkte först att jag som några andra jag känner skulle skriva om hur besviken jag är men jag känner att nu finns det inte så mycket mer att säga och jag vägrar att gräva ner mig i anklagelser och fördömanden längre. I stället ska jag fokusera på allt positivt som faktiskt också finns omkring mig. Jag önskar att alla kan göra detsamma och hitta sina glädjeämnen. Det är ju faktiskt så att när det finns så helt olika uppfattningar att det inte går att jämka då är det inte så mycket mening att älta allt längre. Det är bättre att alla försöker gå vidare i sina egna liv och kanske komma över lite av sin bitterhet. Vem vet vad som sker i framtiden? Jag tänker inte spekulera men jag tänker i alla fall göra något positivt av min tillvaro och jag önskar verkligen alla andra lycka till med att göra detsamma.

Kramar till alla som känner att de vill ha dem.


Språksvårigheter hos myndigheter

Jag har precis suttit och översatt ett 3-sidigt brev skrivet till en italiensk kompis från en svensk myndighet. Under tiden jag gjorde det kom det upp många funderingar över vad det är för slags inkompetenta människor som arbetar där. Det kan vara svårt för en svensk att förstå den kanslisvenska som skickas ut och kan man inte språket är det en omöjlighet. Jag begär inte att de ska kunna skicka information på all världens språk men de kunde ju i alla fall vara så serviceinriktade att de skrev på engelska. Dålig reklam för Sverige och en fruktansvärd nonchalans mot människor från andra länder. Den största delen av det här brevets innehåll var dessutom av sådan karaktär att de kunde ha ett standartbrev på engelska där de bara fyllde i vissa personliga uppgifter. Ibland skäms jag över att vara svensk och hanteringen av hela det ärende som det här gäller får mig att känna att vi lever i ett omänskligt och känslolöst land.


Sanningar

Jag har blivit utmanad av Sara att skriva 7 sanningar om mig själv. Problemet är väl bara att alla mina sanningar är välkända och därför blir det inga nyheter.

1. Jag är en kontrollmänniska. Eller jag hade kanske större behov av att ha kontroll på allting när barnen var små och det hängde på     mig att få logistiken hemma att fungera. Numera har jag fått släppa en del på det, kanske pga att mina barn inte låter mig kontrollera allt längre. Roligt att de trots alla mina kontrollförsök har vuxit upp till självständiga, underbara personer.

2. Jag har varit tillsammans med samma man sedan jag var 18 år. För en del är jag pga det ett skräckexempel och för andra ett föredöme. Jag struntar i vilket så länge vi är nöjda med att vara tillsammans.

3. Jag är sjukpensionär pga fibromyalgi och även annan värk som ingen riktigt vet vad det är.

4. Jag behöver få vara ensam ibland. Jag tycker väldigt mycket om att ha folk omkring mig men jag njuter lika mycket av att få vara för mig själv och göra saker i min takt eller att bara göra ingenting.

5. Det enda jag ångrar i mitt liv är att jag aldrig har haft min egen lilla ”etta”. Jag flyttade från mitt föräldrahem direkt till min blivande  man och jag har vid ett flertal tillfällen varnat mina barn för att göra samma sak. I mitt fall blev det bra men saknaden efter ett eget boende har alltid funnits hos mig.

6. Jag har förmågan att hitta positiva saker i de flesta situationer. Det är väldigt sällan som jag gräver ner mig i negativa tankar någon längre tid. Undantag finns men jag vägrar att låta de situationerna påverka mitt liv i längden.

7. Jag har aldrig känt mig så ”hemma” som sedan vi flyttade till vår nuvarande bostad. Det här är helt rätt för mig och ska jag vara riktigt lycklig så är det nog här jag ska vara det. Tur är väl att min man känner något liknande.

Jag fick inte med att jag älskar hundar men det är ju övertydligt för alla som känner mig.

Nu är det dags att utmana andra människor att skriva 7 sanningar om sig själva men eftersom jag inte vet vilka (förutom min familj) som läser min blogg är det inte så lätt. De i min ålder som jag känner är vanligtvis inte bloggläsare eller bloggare. Om det finns någon som skulle vilja bli utmanad så är det bara att sätta igång.


Informationsspridning

Internet är ganska förunderligt. Information sprids snabbt och ibland hänger man inte riktigt med. Min svärmor, som inte har någon dator och som bor ca 60 mil bort, talade igår om för oss att vår son kände sig lite krasslig. Via facebook och sedan telefon hade ryktet spridit sig till henne innan någon av oss hunnit se det. Det är inte första gången det händer liknande saker och jag och min man har konstaterat att vi aldrig kan komma med några nyheter till henne och hon har aldrig något nytt att berätta för oss heller för de i släkten som har datorer läser och sprider allting mycket fortare än vad vi är vana vid. Lite detaljer finns det alltid kvar att fylla ut med och det är ju tur så att det finns något kvar att prata om.

Nu kanske det låter som om jag är lite kritisk till detta men så är det inte – tvärtom. Min svärmor känner sig mer delaktig i allas liv när hon får veta vad som händer och sker och för oss, som bor lite långt ifrån resten av släkten, är det väldigt bra att vi kan läsa oss till vad andra har för sig. Så alla som känner att de är en del av detta; fortsätt att sprida information för det är bara roligt.


Bra dag

Jag vaknade i morse med känslan av att den här dagen kommer att bli bra. Varför vet jag inte för det händer inget särskilt i dag som jag vet om. Kände mig bara glad helt enkelt och full av energi och inspiration. Jag vet bara inte vad jag ska göra med all min energi för det är lite för mycket snö ännu för att jag ska kunna sätta igång ute med allt jag längtar efter att få komma igång med. Jag får väl hitta på något annars är risken stor att dagen bara springer iväg och slutar med att ingenting har blivit gjort.

Min glädje kom av sig lite grann när jag loggade in på facebook och fick läsa om min yngsta dotters händelserika natt på tåget mot Uppsala. Älgkrock, rädsla, ensamhet och hunger – ja, jag fick genast dåligt samvete för att jag hade legat i min säng och sovit gott medan hon var ledsen och rädd. Som tur var verkar allt ha gått bra och förmodligen så sover både hon och hennes syster gott nu. Med den insikten blev jag genast på bättre humör igen och jag hoppas att jag får höra att allt är bra när jag ringer henne lite senare.


Smärta

Finns det något som skär så djupt i en mammas hjärta som när ett av hennes barn mår dåligt? Jag tror inte det. Känslan av vanmakt och otillräcklighet, vetskapen att man inte kan göra annat än finnas till hands när det behövs och när dessutom det geografiska avståndet är så stort att bara telefon och dator finns för att hålla kontakten.

Jag är van vid fysisk smärta och den kan jag hantera och leva ett bra liv men den smärta som mitt barns liv för med sig är något helt annat. Den går inte att komma ifrån. Jag är i grunden en väldigt positiv person och jag brukar hitta ljuspunkter överallt men när det inte räcker med att försöka överföra mina positiva tankar till den som verkligen behöver det känns det ibland ganska meningslöst. Nu vet jag att hjälp är på gång och jag hoppas och tror att det blir bättre för viljan finns verkligen där och det spelar stor roll.

Nu ska jag ta ett krafttag för att hitta all min styrka och positivitet för om jag börjar tänka i negativa banor är jag inte till särskilt stor hjälp. Vi ska lösa det här tillsammans och det kommer att bli bra – jag lovar.


Morgonmys

Jag älskar verkligen mina morgnar. Eftersom jag alltid vaknar väldigt tidigt har jag gott om tid att göra precis som jag vill innan någon annan vaknar. Visserligen har jag alltid två svansviftare omkring mig så fort jag går upp men det är alltid mysigt att börja  dagen med pussar och lite kel. De vet exakt vilka rutiner som gäller och för deras del är det först morgonhälsningen på matte, sedan får de varsin tuggpinne medan matte skyndar in på toan och när det är klart är det köket som gäller för där blir det mat och sedan öppnas dörren ut för morgonkissningen. Efter det går de och lägger sig igen för då vet de att nu bryr sig matte bara om sig själv.

Jag har inga konstiga vanor eller speciella ritualer men bara att i lugn och ro få göra sin frukost, bre ut tidningen över hela bordet och sitta just så länge som jag vill utan att någon annan kommer och vill prata eller ha plats bredvid mig är värt mycket för mig. Antagligen är det så att många års vana har skapat detta behov av ensamhet på morgnarna. Jag kan tycka att det låter väldigt mysigt när jag hör hur andra familjer samlas till frukost och äter tillsammans men i vår familj har vi aldrig haft samma tider och jag tror alla uppskattar att få ta fram det de vill ha, sitta så länge man vill och när man är nöjd går man iväg.

Oftast sover de andra fortfarande när jag är klar med frukosten och för att inte störa sitter jag kvar i köket och startar datorn för att kolla upp vad som hänt under kvällen innan och natten. Det är ju så att olika generationer har olika rutiner och när jag går och lägger mig är oftast ”våra” ungdomar uppe och bloggar, chattar och skriver på facebook. Att följa deras skriverier på nätet är ett väldigt bra sätt att hålla sig à jour med vad som händer i deras liv eftersom alla inte bor kvar hemma längre.

När jag har klarat av dessa morgonbestyr brukar för det mesta maken vakna och då är jag redo för sällskap och de aktiviteter som planerats den dagen. För mig är detta den perfekta starten på dagen. Vanor skapar behov och tur är det att man kan finna glädje och njutning av så små saker.


Dagmatte

Nu är det tredje dagen som jag är dagmatte åt Raya, en härlig schäfer som är lite drygt ett år och full av energi och upptäckarglädje. Jag som är van vid mina två lugna, lite tråkiga lurvar har fått vänja mig vid att alltid ha någon som följer minsta lilla rörelse jag gör och som tror att vi ska göra något roligt så fort jag reser mig upp. Problemet är bara att om jag försöker leka med henne så kommer genast de andra två och saboterar på något sätt. Rex, vår snälla golden, vill alltid vara närmast sin matte och ställer sig genast mellan mig och Raya för att få mest uppmärksamhet. Kasper, världens finaste blandis, håller sig avvaktande tills jag plockar fram någon leksak. Då kommer han på en gång och ska ha samma leksak. Han är inte arg eller dum, han bara tar tag i leksaken och väntar tills Raya har släppt den. Sedan går han och lägger sig någonstans och bevakar den. Han är den dominanta i deras lilla flock men det märks inte så mycket för han är samtidigt väldigt snäll. Det är bara ibland, om Raya är för ivrig, som han kan säga ifrån lite. Det är i alla fall tur att de är så goda vänner som de är för jag behöver inte vara orolig för att de ska ryka ihop.


Ständigt kaos

Om man ska tro på nyhetsrapporteringarna den här vintern så råder det ständigt kaos i södra delarna av landet. Om det kommer snö är det kaos, blåser det är det kaos, om snön smälter är det kaos, är det kallt är det kaos. Det senaste jag hörde om hur jobbigt de har det där nere var att nu kan det minsann bli tjälskador framöver när snön smälter och temperaturen växlar mellan minus och plus. Jag och min man tittade frågande på varandra utan att få fram ett ljud när vi hörde det i morse. Sedan kom fnisset när det gick in i våra huvuden vad de sa. Lever vi verkligen i samma land? Nog för att det är ett avlångt land men när jag bodde så långt söderut som i Halmstad så var det faktiskt vinter där också emellanåt.

Nu har jag väldigt svårt att tro att alla ”vanliga” människor som bor söderut upplever sin tillvaro som ständigt kaotisk. Alla kan väl tycka att det blir lite besvärligt ibland om vintern är som i år men de flesta är nog väl medvetna om att det kan bli så här. Mest är det nog alla myndigheter som i sin spariver tänker väldigt kortsiktigt och hoppas på milda vintrar och därför inte ser till att ha tillräckliga resurser.

Jag fick höra något för ett tag sedan som jag först inte visste om det var ett dåligt skämt eller om det verkligen var allvar; byggreglerna är inte lika stränga i södra Sverige som i norra!!! Undra på att tak rasar in när folk inte fattar att de år det är riktig vinter i hela landet så krävs det lika starka tak överallt.

Det skulle vara intressant att veta hur folk som bor söderut tänker om detta. Är det verkligen så hemskt att bo där ni bor?


Bortglömd väg

I helgen har det snöat ganska mycket och vår backiga, kurviga lilla väg har sett mer och mer bortglömd och övergiven ut ju längre helgen fortskred. Några skotrar puttrade förbi på den men det fick den bara att se ännu mer ovårdad och ruffig ut. Som hundägare måste man ju i alla fall ta sig ut och vi pulsade uppför stönandes och stånkandes bara för att när vi kom upp på den gemensamma vägen upptäcka att alla andras vägar var så fint snöröjda och såg så välmående ut. Vi försökte hitta alla möjliga förklaringar till att ingen hade brytt sig om vår lilla väg. Allt från att vi inte hade betalt ännu (snöröjaren vill inte ha betalt förrän efter vintern har han sagt) till att traktorn med snöslunga hade gått sönder precis hos oss. Vi funderade även på om vår snälla granne som snöröjer tyckte att vi som har 4-hjulsdrivet klarar oss nog ändå. När alla andra fått snöröjt 2 gånger ringde jag äntligen för att fråga vad det var som var fel. Naturligtvis var det en väldigt enkel förklaring. Vår snöröjare med fru hade varit bortrest under helgen och hade bett en annan bybo att sköta snöröjningen. Den mannen hade inte förstått att vi flyttat hit permanent och trodde inte att han skulle röja hos oss. Slutet gott allting gott. Vår väg är nu lika fin som alla andra och riktigt lyser ikapp med solen, jag traskade väldigt lätt uppför på hundpromenaden i morse och, kanske det viktigaste, Kenneth kom iväg till jobbet som han skulle. Den som det var mest synd om var den stackars ersättaren som hade missat oss. Han tog bilen hit lite senare för att be om ursäkt men jag tror att jag fick honom att må bättre när han åkte härifrån.