Min blogg om allt och inget

Arkiv för december, 2013

Isvärld

Vi har ett lite annorlunda jul- och vinterlandskap här runt Storsjön i år. Blankis på alla småvägar och nästan all snö är borta. Utan broddar tar man sig ingenstans (jo kanske, om man går på åkrarna). Vår backe som går upp till gemensamma vägar är inte rolig just nu. Medan jag var ute med hundarna i morse, vilket i sig är ett äventyr och hundarna kanar fram och tillbaka på vägarna, så skulle Kenneth ta sig iväg för att jobba några timmar.  Jag misstänkte att han skulle få svårigheter med att komma någonstans men jag trodde nog att han skulle klara det genom att bitvis ta sats ute på åkern. När jag hade halkat hem igen var båda bilarna hemma och han har förmodligen fått ringa efter en jobbarkompis som kunde hämta honom en bit upp. Visst har han sandat en liten bit men man kan inte gå och sanda för hand hela vägen upp.

Nu så här efter julen är jag som vanligt väldigt trött på julpynt och tycker mest att det ser skräpigt och rörigt ut. Jag ska inte plocka bort allt förrän efter nyårsafton men  nog kliar det i fingrarna. Det är inte mycket mening att försöka städa heller, vi är ju just nu 150% fler personer i vårt lilla hus och ungarna måste ju få ha sina grejer någonstans. Det ligger julklappar och påbörjade handarbeten lite här och där och när allas datorer plockas fram så krävs det lite utrymme. I ärlighetens namn ska jag säga att det mest är jag och Kenneth som använder våra stora, visserligen bärbara men ändå utrymmeskrävande, datorer men ibland plockar även ungdomarna fram sina. Det är tur att det är mörkt större delen av dygnet så att jag inte ser allt som ligger på golvet. Ibland knastrar det till lite när man går men jag kommer inte fram någonstans med dammsugaren så det får vänta några dagar. Det är ju faktiskt så att det är mycket roligare att ha ungarna här än att ha välstädat. Tyvärr så åker sonen hem i kväll och om några dagar reser även tjejerna hem. Då dröjer det förmodligen till nästa jul innan vi är samlade allihop igen – om vi inte lyckas få till något i sommar.

Annonser

Att fotografera djur

Eftersom vi har bestämt oss för att inte skicka några vanliga julkort i år utan i stället göra en extrainsättning till Rädda Barnen, så tänkte jag att en liten julhälsning med ett eget kort  på facebook kunde sitta fint. Vi har ju inga gulliga små barn här hemma längre men vi har ju våra söta hundar och jag plockade fram tomteluvor och gjorde i ordning en liten julvrå åt dem att posera i. 

Hundar är ju individer och vill inte alltid göra som matte säger. Jag hade också min extravovve, Raya, hos mig och jag tog fram lite glitter till henne för att hon också skulle få vara med. När jag hade placerat ut några tomtar på en röd filt ropade jag på Raya. Hon kom och tittade nyfiket på vad jag höll på med men sedan sprang hon och gömde sig under vår säng. Ingen mening med att försöka tvinga fram henne för jag vill ju inte ge henne men för livet. Kasper kom i alla fall och la sig så snällt på filten som den fotomodell han vill vara. Han brukar posera framför kameran precis som om han förstår vad det är för något. Efter lite övertalning kom även Rex och la sig bredvid och jag lyckades trixa på dem varsin tomteluva. Kasper låg helt stilla men jag var tvungen att använda Rex öron för att hindra honom från att tappa luvan. När de äntligen låg där med luvorna på tog jag några snabba kort och hoppades att något skulle bli användbart.

Resultatet blev så här: två kort blev något så när bra men på det ena räcker Rex ut tungan åt mig och på det andra ser han ut som om han tycker att jag är den mest pinsamma varelse han träffat. 

003 006Med dessa bilder vill jag önska alla en riktig god jul och ett gott nytt år!


Allt klart (nästan)

Nu har den där riktiga julkänslan infunnit sig och jag är beredd att välkomna julen och framför allt så är jag beredd med stora famnen när alla tre ungar kommer hem. Vi har förberett så mycket vi kan och nu återstår bara de där sista traditionsbundna sakerna som att ta in granen och klä den, griljera skinkan och provsmaka den kvällen före julafton, lägga paketen under granen och hänga upp julstrumporna. Jag försökte sluta med paket i strumpor på morgonen men det blev besvikna miner så vi fortsätter med det tills eventuella barnbarn kommer. Då blir det bara strumpor åt dem i stället. I dag har vi gjort sista storhandlingen och det känns så otroligt skönt. Vi var iväg och handlade före kl 09.00 och det var trängsel redan då så nu är jag så nöjd med att hålla mig här i Optand.

Vi har sett ut en fin gran på vår egen tomt så den får stå kvar tills någon dag innan julafton. Jag kan inte låta bli att bli lite nostalgisk över hur jag och mina systrar följde med vår pappa ut i skogen och letade gran när jag var barn. Det var helt lagligt. Lions club i Halmstad, där vi bodde då, hade tillgång till ett skogsparti där man fick komma och leta upp sin egen gran och sedan betala när man åkte därifrån. Som jag minns det så var det väldigt roligt att ge sig ut och pulsa i snön och hitta den finaste granen. Kanske är det så att mitt minne är lite selektivt och väljer ut de bästa minnena. Troligtvis så var det inte alltid snö i Halland den tiden på året och kanske tyckte jag inte alltid att det var kul att följa med heller. Men i mitt minne var det alltid så fint med snö och vi var alltid glada.

I dag fick vi veta att alla tre ungar har gjort sina sista tentor i år och att det troligtvis har gått bra för dem också. Det var den sista och kanske den bästa pusselbiten i mitt julpussel för nu kan vi njuta tillsammans och bara gå omkring och tindra ikapp. Jag vet att det måste pluggas en del under deras vistelse här men lite spänning har nog släppt i alla fall.


Lever

Jag kunde inte låta bli, jag vet att rubriken är dubbeltydig men den skickar i alla fall ett positivt budskap. Ja, jag lever och är lycklig med mitt liv.

Den mindre positiva betydelsen handlar om mitt organ, levern, som har gett mig lite bekymmer sista tiden. Nu kommer det ett sådant där sjukdomsinlägg igen men den här bloggen handlar mycket om mitt liv och det som sker runt omkring mig så lite sjukdomsskriverier blir det emellanåt.

Vid det här laget vet alla ni att jag har cystor på levern och att det är ofarligt. Det hindrar inte att de ställer till det lite för mig i mitt dagliga liv. Jag har tappat lusten att promenera med hundarna för helt plötsligt försvann all ork och jag blir andfådd på en gång. Jag går i alla fall men de som går med mig får nu uppleva lite omvända roller. De är vana vid att jag drar iväg och vill gå fort men nu får de hela tiden vänta på mig och är det minsta uppförslut så kan jag inte prata. Jag säger: nu får du prata tills vi är uppe. Sägs det då något som kräver ett svar så måste jag stanna och pusta. Dessutom är det lite svårt att sova på favoritsidan och så har jag ständig molande värk i magen samtidigt som jag känner hur det trycker på åt olika håll. Vi har skämtat lite om att det bor en alien där men det är faktiskt inte alls kul utan bara irriterande.

I morse var jag hos en specialistläkare som undersökte mig med ultraljud. Hon upptäckte många och stora cystor som tillsammans gör att min lever är dubbelt så stor som normalt. Fortfarande är de inte farliga men det kan bli allvarligt om inget görs. Enligt läkaren kan det leda till transplantation  längre fram i tiden men just nu fungerar levern bra. Vad som ska göras är inte helt klart. Så stora cystor är tydligen väldigt ovanligt och läkaren vill konsultera sina kollegor innan något bestäms. Kanske kan de punktera cystorna men det innebär stora infektionsrisker (vilket inte går att kombinera med min medicin för reumatiska besvär). Troligtvis blir det någon operation men besked om det kommer först i januari så det är väl bara att vänta ett tag till.

Tyvärr så är det här även genetiskt så läkaren rekommenderade att ungarna ska undersökas med ultraljud också för att kunna hålla koll på eventuella cystor hos dem. Jag har haft kontakt med dem innan jag skrev det här så det är inget de får veta genom min blogg. Det är tur att deras pappa är så kärnfrisk så att de har fått ärva några friska gener också. Förhoppningsvis är de generna dominanta så att de kan slå ut alla dåliga gener de får från mig.

Jag tycker inte om att avsluta ett inlägg med den här negativa känslan så nu måste jag plocka fram några positiva tankar. Jag tror att jag ska gå och slå in de sista julklapparna och spela lite julmusik så lättar det nog.


Tredje advent

006Nu närmar det sig. Det är något speciellt med att få tända ljus efter ljus i adventsljusstaken och som ni ser så är vi väldigt traditionella med mossa i ljusstaken och korgkänsla. För att lugna alla kan jag meddela att jag även är väldigt noga med att aldrig lämna rummet utan att släcka ljusen.

Det är inte bara glädje och väntan den här tiden i år. Efterdyningarna av Ivar (stormen) visar sig överallt och jag har förstått att vi kan skatta oss lyckliga som bara har fått vår brygga förstörd. Skogsägare omkring oss ser bara förödelse och elände just nu och en del hus har stått i vägen för fallande träd. Alla har inte fått tillbaka strömmen ännu och förutom att folk fryser i sina kalla hus så förstörs även stora värden när mat i frysar tinar och vattenpumpar och ledningar fryser sönder för att uppvärmningen inte fungerar. Det finns även exempel på hur tak som blåst bort har ersatts av bara en presenning och det behövs ju inte mycket vind för att det ska bli kaos igen då. Jag lider verkligen med alla som är så hårt drabbade samtidigt som jag är tacksam över hur bra vi har klarat oss.

Om vi bara ska se till oss själva ett tag så är vi lite glada över att vi nu verkar få en vit jul. Snön har fallit det senaste dygnet och även om nya attacker av mildväder väntas så ska de inte bli så långvariga att all snö försvinner. Just nu är det i och för sig väldigt svårt att gå eftersom snön döljer blankisen under och inga broddar står emot det här underlaget. Man får gå försiktigt och hoppas att plusgraderna som kommer faktiskt kan göra vägarna bättre och få is och snö att smälta ihop lite. Det känns i alla fall som om det är som det ska vara nu när tredje advent är här.

004


Avslutning och storm

I förrgår hade vi lite avslutningsknytis på italienskakursen. Som vanligt så fanns det alldeles för mycket gott och dumt nog hade jag ätit middag innan jag kom dit. Vi dukade fram på en gång och sedan satt vi och mumsade medan vår lärare, Emma, gjorde sitt bästa för att få oss att prata italienska. Det gick väl så där. Vi var fullt fokuserade på maten och vi gjorde några tappra försök att berätta på italienska vad vi hade med oss men återgick snart till att pladdra på svenska i stället. Till desserten tittade vi på barnfilm på italienska och lyckades väl hålla oss något så när tysta. Lite konstigt med Pippi, Emil och Barbapappa på italienska. Vi såg också en liten snutt av Linus på linjen bara för att vi skulle få höra att han pratar italienska men det var väldigt svårt att urskilja några ord.

004 005 007Tyvärr så är det inte helt klart hur det blir med kursandet efter jul. Någon känner att det skulle behövas väldigt mycket repetition på nybörjarnivå och någon är sugen på att fortsätta på egen hand. Själv vill jag absolut inte börja om från början och står hellre över någon eller några terminer om det inte går att få ihop en fortsättningsgrupp. Jag går gärna en konversationsgrupp för det är det jag behöver. Det är lite sorgligt att vi kanske splittras efter så lång tid tillsammans men jag hoppas att i alla fall en del av gruppen återförenas om något år.

I går kom århundradets storm till Jämtland. I alla fall rapporterades det om att sådana stormar bara passerar här ca 1-2 ggr per 100 år. Ivar heter den och den ställde till med en hel del, både väntade och oväntade skador. Vårt hus och allt på tomten  klarade sig bra, förutom ett 12 timmar långt strömavbrott, men vår brygga fick oväntat besök av en annan flygande brygga. Staketet och sektionen längst ut har tagit största stöten men nu ligger flygbryggan så fint tvärs över vår. Det blir inte lätt att fixa till men det ordnar sig nog så småningom. Det måste har varit starka krafter i farten som orkade lyfta den tunga bryggan över vattnet till oss.

2013-12-13-1765Morgonpromenaden tillsammans med Liz och alla våra hundar blev ganska äventyrlig. Vi klättrade, kröp och tog omvägar in i skogen för att ta oss fram genom vissa avsnitt av vår runda. På flera vägar låg det träd som plockepinn och på det värst drabbade stället låg även elledningen lös på backen. Väglyset funkade så den ledningen måste ha varit full av ström där den låg snodd under alla omkullfallna träd. Vi klev lite extra försiktigt över den och försökte hålla hundarna borta från den. Kanske var det ingen fara men det kändes lite läskigt. Vi tog oss i alla fall hem och efter att jag fått i mig lite kaffe och lussebulle (jag var förutseende och värmde vatten på kaminen och fyllde en termos innan jag gick) packade jag ihop frysvaror och åkte upp till Liz som hade ordnat plats för vår mat i sin frys. Det var det enda som oroade mig för det är inte så kul om all mat blir förstörd. Nu ordnade sig det med och med en kamin som ger värme och tillräckligt med vatten för att fylla upp tillbringare för någon dag så kändes det ganska bra trots allt. Vid 10-tiden kom strömmen tillbaka och förutom lite uppstädning ute återgår nu allt till det normala.

2013-12-13-1757 2013-12-13-1759 2013-12-13-1763


Julfest

Årets julfest med min mans arbetskamrater var nog den roligaste av alla sedan han började arbeta för det företaget för 18 år sedan. Alla anställda med respektive blev bjudna på boende på Trillevallens fjällanläggning med julbord och dans till levande musik och fri tillgång till baren under hela festen.

Nu tror alla att det blev en väldigt blöt fest och det kanske det blev för vissa, men jag gillar inte att känna mig onykter och utan kontroll så efter middagen höll jag mig till cola och vatten. Då hade jag fått i mig lagom mängd vin för att min kropp skulle glömma bort värken för ett tag och var tillräckligt avslappnad för att kunna dansa och ha kul tills dansen slutade.

Jag och två andra tjejer, eller tanter kanske vi ska kalla oss, fann varandra och höll igång och när vi inte hade någon annan att dansa med så dansade vi med varandra eller fick med så många andra som möjligt att hoppa runt med oss. Tack och lov så var medelåldern en bit över 30 så vi kunde sprattla omkring utan några dömande kommentarer eller skeptiska blickar från en yngre generation. En  bit in på kvällen kom jag och en av mina festkompisar på att vi faktiskt träffats flyktigt för flera år sedan och att hon vid något tillfälle varit hemma hos oss för att hämta eller lämna någon av ungdomarna i vår närhet. Världen är liten ibland och eftersom vi kom så väldigt bra överens så är jag väldigt glad att hon efter en svår period nu har lyckats gå vidare och t o m hittat både lycka och kärlek.

Hundarna fick också följa med till hotellet och de var så nöjda med att få ligga i våra sängar på rummet och att vi med jämna mellanrum kom och tittade till dem och tog ut dem på små promenader.

Jag ser redan fram emot nästa års julfest och hoppas att vi får komma till ett lika mysigt och välorganiserat ställe då.