Det enda som saknas är solen
Nu sitter vi här i förtältet på Västerviks camping och väntar på solen som skulle skina på oss i dag. Vi tittar ut över en liten vik av havet där olika sorters sjöfåglar simmar omkring med sina nykläckta ungar och båtarna ligger förtöjda i båthamnen. Då och då kommer det en liten regnskur och däremellan vandrar folk förbi med sina hundar eller bara på väg till något servicehus. I kväll ska vi dansa till Casanovas och det ser vi fram emot. Om inte värmen kommer så blir vi nog varma i alla fall då.
När vi lämnade Uppsala for vi vidare till Åkers styckebruk där vi träffade både släkt och vänner. Lika kul som alltid och många fikaträffar med diverse gott till. Det är alltid kul att se sig omkring i de trakterna och återuppliva gamla minnen samtidigt som man upptäcker allt nytt som kommit sedan sist. Strängnäs är en otroligt mysig liten stad som vi nog inte uppskattade lika mycket när vi bodde där som nu när vi kom dit som turister. Att vandra omkring i de gamla stadsdelarna i solsken var både väldigt roligt och gav oss många nostalgiska ögonblick.
Vi besökte Kolmårdens djurpark när vi åkte vidare. Det är minst 10 år sedan vi var där sist och mycket var sig likt men mycket var också nytt. Safariparken åkte man över i en linbana i stället för att ta sig igenom med bil och det mår förmodligen djuren mycket bättre av och vi fick både vacker utsikt och tillfälle att se många djur. Delfinariet var, som alltid, en upplevelse som måste ses och man får intrycket av att delfinerna mår bra och har mycket utrymme. Hela besöket var väldigt lyckat men nu dröjer det nog tills vi får barnbarn att ta med innan vi kommer dit igen.
Campingen här i Västervik är stor men välordnad med olika områden som är lite avskilda från varandra så det känns inte lika stort som det är. Vi fick en fin plats i en hörna där vi inte står så trångt så vi är väldigt nöjda och utanför ser vi, som sagt, ut mot vattnet. Mer om detta och kanske om dansen i kväll kommer i nästa inlägg.
Husvagnsliv
Det här är livet – att ge sig iväg och bara ta det lugnt i den takt man själv bestämmer och stanna där man har lust och titta på vad man vill. Sommarvärmen vill inte riktigt infinna sig och min stela kropp skulle behöva lite mer yta att röra sig på för att inte stelna till ännu mer men båda de sakerna går att lösa med extra tröja och många små promenader.
Det är så härligt att upptäcka att de orter man åkt förbi så många gånger förut, har så mycket mer att erbjuda än det man ser från vägen. Ger man sig ut och vandrar omkring så hittar man oftast små oaser med vackra vyer eller spännande utsmyckningar. Vi har inte varit ute så länge ännu men tack vare hundarna, och min rumpa som inte vill sitta för länge, så har vi fått se mycket nytt där vi förut inte haft anledning att gå.
I går kom vi till Uppsala. Det är en av de platser vi åker till varje sommar eftersom sonen bor här. När han kommer till oss på campingen blir modershjärtat, och säkert även fadershjärtat, extra lyckliga och när han går igen blir det lite tomt. Sedan tänker vi på allt som återstår och på alla andra vi ska få träffa och då känns det bra igen.
Som vanligt så är det bara jag som är vaken den här tiden och nu, efter liten promenad och frukost, gläds jag åt att det ser ut att bli en härlig dag med klar himmel. Vi ska så småningom fara vidare mot Åkers styckebruk och träffa släkt och där stannar vi nog två nätter. Kanske hinner vi med något besök hos gamla vänner också.
För mycket information…
När jag gick i sjuan i högstadiet sa vår rektor att en människa bara kunde lära sig sju saker på en gång så han gav oss aldrig mer än sju faktauppgifter i läxa samtidigt (ja, jag hade rektorn i religion. På min skola skulle rektorn ha minst ett ämne för alla klasser på högstadiet). Nyligen läste jag i tidningen att en människas hjärna klarar av att hantera sju uppgifter samtidigt, sedan blir det för rörigt. Det är säkert bara ett genomsnitt och olika individer har förmodligen helt olika förmågor men jag brukar tänka på detta när jag får så mycket information så att jag får svårt att fokusera. I mitt fall hör det till min sjukdom också men det känns bra att skylla på något annat ibland.
I går var jag hos min läkare på reumatologen och nu är det dags att börja med ny medicin i kombination med den cytostatika jag redan tar (ännu en gång vill jag påminna om att det är väldigt låg dosering avsedd för reumatiska besvär och inte för cancer). Jag har en väldigt engagerad och bra läkare som vill att jag ska veta så mycket som möjligt om min behandling. Det resulterar i att jag får så mycket information på en gång att jag liksom stänger av efter ett tag. Jag försöker verkligen lyssna och förstå och det han säger från början fastnar ganska bra. Jag märker dock att jag får svårare att hänga med ju längre han pratar och till slut är det ansträngande bara att sitta och försöka se intresserad ut och nicka och humma på rätt ställe. Jag brukar gå hem och googla det jag missar, om det är möjligt, i stället.
Mina minnesfragment från i går säger i alla fall att denna biologiska medicin bäst ges genom dropp var åttonde vecka och det tar ca 4 timmar första gången och så småningom bara några timmar. Det är ett protein som angriper och hämmar den signalsubstans (TNF) som håller igång inflammationen och minskar därmed den inflammatoriska aktiviteten. Alla som får biologiska preparat blir registrerade (frivilligt) för att få kontroll över bl a biverkningar och sjukdomsförbättringar och inför varje dropp ska en massa självskattningspapper fyllas i – tråkigt och jobbigt men måste väl göras. Sedan fick jag även en massa info om risken med infektioner och allergier i samband med medicinen men där började jag tappa fokus. Jag lyckades ta in att jag måste till en tandhygienist för en undersökning och att det subventioneras vid denna typ av medicinering. Det har också något med infektioner och bakterier att göra men jag hade för länge sedan uppfyllt kvoten för den info jag klarar av så nu avvaktar jag kallelse för första dropptillfälle sedan tar vi det lite i taget.
Jag känner mig ganska neutral inför att börja med ”remicade”. Om inget annat har hjälpt så kanske det här inte heller gör någon skillnad. Jag tycker dock att det är väldigt spännande och intressant att få vara med om prova detta. Lite känsla av att vara försöksperson har jag men det är ju ganska utprovat även om det är relativt nytt. Sen vet man ju aldrig – tänk om det hjälper!
Packar
Nu är det snart dags igen. Jag är i full gång med att förbereda inför sommarens husvagnssemester och jag packar och stuvar in och försöker hålla koll på vad som saknas och vad som finns. Av någon underlig anledning hade vi två (!?) elvispar i ett skåp och det känns faktiskt lite onödigt. Alla som känner min man tror säkert att det är för att han ska kunna vispa väldigt mycket grädde (det finns ju en anledning till varför han kallar dem gräddvispar i stället för elvispar) men inte ens han har behov av två exemplar. Jag kom på att den ena fungerade lite mindre bra och att vi därför måste ha lagt dit en annan som vi hittade i gäststugan. Sedan har båda blivit kvar och så var det mysteriet löst.
Jag tänker inte tvätta kläder under semestern så det gäller att ta med sig tillräckligt mycket för att det ska räcka i nästan tre veckor. Dessutom vet vi ju inte hur vädret ska bli så det måste packas kläder för alla väder. Fullt blir det i skåpen, i alla fall i mina skåp för Kenneth brukar alltid få lite kris på klädfronten i slutet av semestern. Kanske är det så för att jag är den planerande typen, som börjar i god tid och funderar mycket, medan Kenneth väntar till sista stund och då slänger in en hög med lite varierat innehåll. Kanske någon tycker att jag borde packa åt honom också, nu när han är borta och jobbar hela veckan tills vi ska åka, men jag anser att han är så pass vuxen att han kan ta det ansvaret själv. Det tycker han också så det är aldrig några diskussioner om det. Det är bara så att vi är väldigt olika i hur vi fungerar i vissa situationer och båda har vi accepterat våra olikheter (konstigt vore det annars efter 33 år tillsammans).
Det är inte som förr i tiden när barnen var med och vi letade upp alla turistattraktioner för barn typ nöjesparker, djurparker, Astrid Lindgrens värld och dylikt. Nu för tiden är det mer naturupplevelser, sevärdheter och en del släktbesök som gäller. I år ska vi, trots frånvarande barn, göra ett besök på Kolmården. Det var så länge sedan sist och jag känner att jag gärna vill dit igen. Lite senare blir det även stopp i Göteborg, där faktiskt två av ungarna möter oss, och de och Kenneth ska gå på Liseberg medan jag stannar hos hundarna i husvagnen. Det gör jag för att jag vill och för att jag inte har så mycket nöje av berg-och-dal-banor och andra läskigheter. För övrigt har vi planerat in ett dansstopp i Västervik och släktbesök i Åkers styckebruk, Örebro och Uppsala.
Nej, nu är det visst nästan uppehåll i regnandet så nu ska jag ta några vändor till med saker som ska in i husvagnen.
Haha, Kenneth ringde precis och sa att han har packat… vin och whisky.
Gamla minnen
Det är så svårt att slänga gamla saker. Fullt funktionsdugliga pryttlar som man tror kan komma till användning så småningom packas ner i kartonger och ställs undan i väntan på att någon ska vilja ha dem. Vi rensade våra gömmor rejält när vi flyttade hit för fyra år sedan och att vi lyckades göra oss av med så mycket berodde mest på att vi flyttade till ett hälften så stort hus och att det inte finns så många utrymmen att förvara allt i. Det kändes väldigt bra och vi tyckte att vi klarade det bra. Jag klarade dock inte av att göra mig av med alla barnkläder som jag sparat till kommande behov. Massor av kläder har legat i sina kartonger och i brist på slutna förråd hamnade de högst upp på hyllor i carporten. Det fanns inte så mycket att välja på och jag tänkte att går det så går det.
Tack och lov så har inte råttorna kommit åt kartongerna men i stället har småfåglar varit där och hackat sönder lådorna och nu har jag äntligen kommit igång med att gå igenom allt för att lägga ner kläderna i plastbackar med täta lock i stället. Kartong efter kartong lyfts ner och tittas igenom. När jag lyfte ner den första lådan hörde jag ett surrande och tittade mig ängsligt omkring för att se om det fanns getingar i närheten. Jag såg inga sådana men så hörde jag att surrandet kom inifrån kartongen. Snabbt slängde jag ner den på marken och det tog ett tag innan jag vågade öppna den. Jag tömde ut allt innehåll och började försiktig lyfta på plaggen. En stackars, ensam humla flög upp och den hade lämnat ett brunt, knöligt, kladdigt bylte efter sig. Jag skakade bort det men fick genast dåligt samvete. Den stackars humlan hade nog kämpat hårt för att få ihop nektar och samlat den i en hög och så kommer jag och förstör allt. Jag gillar verkligen humlor och önskar att jag hade låtit den vara ifred.
Nåväl, skadan var redan gjord så jag bar in allt och la in det i tvättmaskinen. Nu har jag gått igenom en del av alla kartonger och det kommer så många minnen när jag ser kläderna. Mina små älsklingar i sina små kläder och hur de har haft dem i olika situationer. Någon gång kanske någon av dem kommer att vilja återanvända dem och då finns de kvar här. Kanske duger de inte men det finns en hel del som inte ser gammalt och slitet ut och till vardags kanske de kan vara bra att ha.
Ett inte så märkvärdigt inlägg
Är det inte dags för dig att blogga snart? Så sa min man till mig nyss och jag kan väl hålla med om att det kanske är så. Frågan är bara om vad. Dagarna rullar på och sedan vi kom hem från Sardinien har det varit mycket plockande och fixande uppblandat med en del solande och njutande av ett väder som egentligen inte skulle vara så fint som det faktiskt var. I dag är det helt mulet och kanske blir det även regn så allt som återstår att göra ute får vänta lite.
Jag fick även ett förslag om att skriva om prinsessbröllop eller bebisar. Det skrivs så mycket om det ändå. Prinsessbröllop står mig upp i halsen och även om jag tycker att det är väldigt roligt och spännande med nya små släktingar så är det inte upp till mig att berätta om det. Det är föräldrarnas privilegium och det är kul att läsa om och att se de bilder som de delar med sig av.
Det finns massor av händelser i världen att uppröras över och även en del som till viss del ger mig tillbaka tron på medmänsklighet. En annan gång kanske jag skriver om vad jag tycker i de fallen men i dag känner jag ingen inspiration till det. Jag fortsätter att leva i min egen lilla värld ett tag till för jag trivs ganska bra med det och just nu känns det tillräckligt och bra.
Jag avslutar med att bjussa på en bild av en av mina favoritblommor, rödblära, som växer överallt just nu. Jag blir glad av den även om den kanske inte är så märkvärdig. Jag tror att det har att göra med barndomsminnen härifrån när vi tillbringade somrarna här med farmor och farfar och det här var en av de växter jag lärde mig namnet på som barn.
Siamo ritornati…
Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss men väldigt bra ändå. Kallaste försommaren på 40 år på Sardinien och högsommar i Optand när vi åkte. Man kan aldrig veta hur vädret ska bli men nog hade vi tänkt oss att vi skulle åka från ett kallt och blåsigt klimat till värme och sol i massor. Vi såg solen varje dag och ibland stannade den faktiskt några timmar. Låg man i lä kunde det vara riktigt skönt då men vindarna var kalla och så fort solen försvann så kändes det kallt igen.
Det vände lite grann i mitten av veckan då vi följde med på en utflykt till några andra orter och sevärdheter. Prognosen hade sagt ”heavy rain” men en bit fram på dagen sprack det upp och vi sken i kapp med solen. Dagen blev mycket mysigare än vad vi hade trott med början i en liten stad som heter Bosa. Vi gjorde en rundtur i gamla stan och rätt som det var knackade vår guide på en sliten dörr i en smal gränd och frågade om vi fick titta in. Därinne satt några kvinnor och broderade, både dukar och smycken som sedan stärktes med olika färger. Eftersom det var min födelsedag fick jag ett set med örhängen och halsband av Kenneth och efter lite glatt samspråk med kvinnorna därinne (ja, jag lyckades faktiskt kommunicera med dem på italienska och även en av kvinnorna fyllde år samma dag) fortsatte vi vandringen en liten stund till. Sedan blev det några timmars egen tid och alla passade på att luncha. För oss blev det pasta. 
Efter att ha åkt en bit inåt landet för att titta på en nuragh (urgammal försvarsställning för att vakta sina territorier, tror t o m att de var från tiden före Kristus) kom vi så småningom till en otroligt vacker by som heter Rocca Doria, Dorias klippa. Den ligger högt upp på en klippa och vägen upp dit var som en lite kortare ”Trollstigen” i Norge. Lite läskigt med buss men det gick ju bra. Väl uppe hade vi en underbar utsikt och vi besökte ett brödmuseum. Det var fullt av små konstverk som allihop var gjorda av bröd. En väldigt karismatisk kvinna berättade för oss om museet och slutligen blev vi bjudna på diverse alkoholhaltiga drycker och massor av kakor. Dessutom ville de att alla skulle klä ut sig till brudpar så det var bara att snällt ta på sig slöja och … ja, strumpa eller något på huvudet och le fånigt mot kameran.
De sista dagarna blev mer sommarlika och vi fick vår solsemester till slut. Tack vare det och i kombination med alla trevliga människor vi har mött så blev vår resa i alla fall lyckad och med en bra eftersmak. Kanske hade vi inte promenerat och sett oss så mycket omkring om hettan hade infunnit sig tidigare så det förde väl med sig något positivt. Det finns ju en hel del att titta på i Alghero, där vi bodde, och många strövtåg blev det. Gamla stan var, som väntat charmig och en väldigt fin strand hittade vi en liten bit från hotellet. Precis utanför vårt hotell var inte stranden lika fin. Personalen på hotellet fick oss verkligen att känna oss välkomna och det var väl de som gjorde att vi trivdes så bra trots allt.
Ibod11's Blogg 