Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2015

Jag tog mig till Ikea till slut

I går morse tänkte jag inte ens efter. Jag bara bestämde mig för att det var hög tid för att ta mig in till Linköping och Ikea. Sedan gav jag mig inte tid att känna efter eller fundera. Hundarna fick en extra promenad för att jag inte skulle behöva stressa, jag kollade vad som behövde handlas (lika bra att besöka stora mataffären när man ändå är i närheten) och gav mig iväg.

Lagom till öppningsdags var jag framme och kunde långsamt strosa omkring i drömmarnas värld. Jag tittade, funderade och planerade och nu tror jag att jag har ganska klart för mig hur jag vill ha det. Några smådetaljer får vänta tills jag är på plats i huset och ser hur det blir. På köksavdelningen fick jag hjälp av en väldigt trevlig tjej som gick igenom min köksritning med mig. Själva planeringen var helt ok men hon såg en del detaljer som måste göras om. Saker som jag inte skulle ha tänkt på själv. Det tog ett tag innan vi båda var nöjda och ibland gick vi iväg för att titta på hur det ser ut i verkligheten. Till sist var allt klart och jag kände mig väldigt nöjd och glad när jag gick vidare till nästa avdelning.

Så här ska köket se ut sett från två olika håll. Lite svårt att få en riktig uppfattning men det ger i alla fall en liten hint. Golv och väggar har jag inte tagit några beslut om ännu. Det får bli en senare uppgift.

DSC_0642 DSC_0643En liten glimt av hur köket ser ut nu. Rummet bortanför köket blir en del av det nya köket.

DSC_0618Ikea är det bästa stället att vandra omkring på när man fort blir trött. Överallt finns det sköna soffor, fåtöljer eller sängar att vila en stund i. Jag låtsades prova många sköna vilomöbler på min väg genom varuhuset. Satt en stund och försökte se lite tankfull och köpsugen ut. Köksstolarna fick också agera viloplatser men genom de sista avdelningarna var det bara att i lugn takt gå på och fokusera på det sköna sätet i bilen som väntade utanför. Jag har lovat min yngsta dotter att jag inte får köra bil när jag känner mig så trött så att jag blir snurrig så jag satt och blundade och bara slappnade av i fem minuter innan jag åkte vidare. Det blev inte så lång resa, bara ut från parkeringen och tvärs över gatan till nästa parkering. Inne i det stora matvaruhuset stödde jag mig på min kundvagn och lyckades få ihop det jag skulle. Hittade ingen tandkräm men orkade inte gå tillbaka och leta. Den räcker några veckor till så det är ingen panik. I kassan blev jag lite bitchig. Trött och lite snurrig av ansträngning väntade jag på min tur och precis som jag skulle börja lägga upp mina varor på bandet kom en liten gubbe som pekade på sin korg och undrade om han kunde gå före. I vanliga fall skulle jag snällt ha gett mannen ett leende och sagt varsågod men jag orkade helt enkelt inte. Jag vet inte ens om jag sa något eller om jag skakade på huvudet. Allt gick automatiskt och när jag äntligen var ute i bilen igen satt jag återigen ner och blundade en stund.

Det gick bra att köra hem. Resan tog ca 35 min och när jag kom hem skulle jag ringa min storasyster (hon ringde mig precis innan jag kom till kassan och jag sa att jag skulle ringa när jag kom hem). I hallen blev jag välkomnad av grabbarna med massor av blöta pussar och svansar överallt. Jag insåg att jag hade varit borta i fem timmar och att de måste få komma ut. Då kände jag att jag var alldeles utsvulten för jag hade inte ätit något sedan frukosten ca åtta timmar tidigare. I den stunden ville jag helst bara falla ihop och gråta. Helt slut och jättehungrig ville jag bara sjunka ner i soffan med något ätbart men man kan inte svika sina bästa vänner. Jag hittade nya krafter, skickade ett sms till syrran om att jag skulle ringa senare, plockade upp kylvarorna, slängde i mig en macka under tiden som jag stoppade in saker i kyl och frys, klädde på mig och två överlyckliga vovvar visade tydligt att  det var en efterlängtad promenad.

Väl hemma igen gjorde jag mig en kopp kaffe och ringde det utlovade samtalet, som blev väldigt trevligt och faktiskt stärkte mig. Sedan somnade jag i mitt soffhörn. Inte länge, bara ca 20 min, men det var undergörande. Jag vaknade av två nosar och en krafsande tass som talade om att det var matdags. De hade alldeles rätt och som den väluppfostrade matte jag är gjorde jag genast i ordning deras middag. Sedan tog vi en liten promenad igen för att de skulle klara sig till kvällskissningen. Resten av kvällen blev en skön tv-kväll och på natten sov jag nästan lika bra som innan mitt chagaexperiment.

I dag ser jag fram emot en långtråkig dag och jag ska uppskatta den och verkligen njuta av att inte känna mig helt orkeslös.


Uttråkad

Slaskväder, liten lägenhet utan något att ta itu med, gamla hundar som inte vill leka. Lägg till dåligt med ork till det så förstår ni att jag är uttråkad. Ju mindre man gör desto latare blir man. Jag har funderat på att ta bilen och åka och göra något men jag har inte någon riktig ork eller lust med det heller. Inte behöver jag handla något som inte finns i byns lilla affär heller. Jag fick en impuls att åka till ikea och titta lite på olika köksdetaljer. Då kunde jag ha bett någon att titta på min köksritning för att se om den är ok. Men det kändes alldeles för krångligt så jag lät bli.

Det är perfekta dagar för att börja fundera över meningen med livet och, lite mer specifikt, mitt liv. Som tur är så är jag ganska glad och nöjd så det är inte så svårt att hitta många saker som ger livet mening. Jag hade kunnat gräva ner mig i deppiga tankar om ensamhet, att bara leva för andras skull och även mänsklighetens förfall och ondska men trots mitt just nu tråkiga liv hamnar jag inte där. Det finns alldeles för mycket att se fram emot. Tankar om hur det borde ha varit kommer ibland men numera tynger de inte ner mig lika mycket. Jag ägnar dem en stund med längtan men kan ändå se framåt och, som min mamma sa, i brist på bröd äter man limpa. Jag har alltid gillat limpa så jag förstod inte då vad hon menade. Därför betyder det uttrycket för mig att i brist på något bra får man ta något annat bra. I det här fallet inte lika bra men i alla fall det bästa i den situation som är. Jag kan nog faktiskt inte tänka mig någon bättre framtid, i den situation jag befinner mig i, än den som snart ska bli verklig.

Då har jag naturligtvis inte tagit med mina hälsoproblem i den analysen men jag blir ju inte av med dem hur det än ser ut för övrigt. Jag har faktiskt sovit lite bättre de senaste nätterna. Jag har vaknat ofta men inte haft lika svårt att somna om. Kanske hade chagan något med det hela att göra i alla fall och kanske tog det så här lång tid för den att försvinna ur kroppen.

Det har ännu inte blivit någon kontraktsskrivning men det beror bara på att vi inte vet vilket datum vi ska skriva in för tillträde. Den nuvarande hyresgästen måste få lite tid på sig att hitta nytt boende och vi vet att hon har fått några alternativ. Nu gäller det bara att hon ska tacka ja till ett av dessa så att vi kan ställa in oss på ett datum för flytt. Det är ingen fara för att affären inte ska bli av men det är lite enerverande att det ska dra ut på tiden. Tålamod Ingrid, tålamod!


Dimma

Det är bara i mitt huvud det är dimma men det är alldeles tillräckligt. Jag börjar vänja mig vid sömnsvårigheter och kan nästan förutsäga hur kommande natt ska bli vad gäller sömntimmar. Några gånger har jag tagit en ny omgång värktabletter tidigt på morgonen, mest för att med hjälp av den trötthetskänsla de ger kunna slumra lite i soffan. Innan tabletterna börjar påverka mig går jag ut med hundarna och ser till att de får mat. Sedan kan jag sitta och dåsa och kanske somna en stund och det gör jag bäst i mitt soffhörn. Jag har funderat på om jag ska börja sova i soffan helt och hållet men än så länge har jag inte övergett min elevationssäng. Jag höjer upp huvudändan så mycket jag kan utan att slå i huvudet i översängen (den är nog inte avsedd för en våningssäng) och i halvsittande ställning lyckas jag i alla fall sova lite.

I går var det en dag som inte var alltför dimmig, av ren utmattning hade jag lyckats få till ganska bra sömn. Det var tur för jag ville gärna ta mig in till Linköping och till min lillasyster som fyllde år och helst vill jag kunna fokusera på det jag håller på med när jag kör bil. Även vår storasyster kom och tillsammans firade vi både födelsedag och husköp. Den här systergemenskapen är jag inte van vid men nu när vi alla bor nära varandra ska jag ta vara på den. Jätterolig kväll!

Innan jag åkte till min syster ringde sköterskan från kirurgmottagningen. Efter att ha diskuterat mig har de beslutat att jag först ska bli kallad till skiktröntgen, sedan ska jag komma för ett samtal och troligtvis kommer några av de största cystorna att punkteras och tömmas vid en ultraljudsundersökning. Om jag känner en förbättring efter det ska dessa cystor opereras bort. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det men spontant känner jag att det inte kommer att hjälpa så lång tid. Cystorna runt omkring kommer ganska snart att växa i stället. Men nu är jag ganska desperat, mycket för sömnens skull, så jag går med på vad som helst som ger tillfällig lindring.

Nu ska jag titta lite på de bilder jag har tagit på mitt framtida boende och drömma mig bort lite. Sedan ska jag ut i det vackra vinterlandskapet och njuta av det tillsammans med grabbarna.


Glad…ja, nästan lycklig!

Min syster är en kall och hård motståndare att möta i förhandlingar och jag är tacksam för att hon tog på sig den rollen när vi väl hade hittat ”vårt” hus. Jag vet inte om det var taktik från säljarens sida men varje gång det var vår tur att ge ett bud så var han tvungen att tänka efter i minst ett dygn samtidigt som han gav små hintar till mäklaren om att han kanske skulle avvakta och se om någon var beredd att köpa huset och behålla hyresgästen. När vi fick det som jag trodde var ett slutbud så gav inte min syster upp kampen utan pläderade för att det fanns skäl för honom att gå ner lite till. Jag skulle i det läget ha gett upp för länge sedan av rädsla för att förlora huset men jag är nog inte någon bra förhandlare. Till slut kom det ett lite annorlunda förslag. Om min syster håller en föreläsning på 20 min för personalen på det företag som ägs av säljarens son så får vi pruta 25000 som var den summa som skiljde oss åt. Det är ju tur att 20 min av min systers tid är värt så mycket pengar, men hon är en väldigt duktig föreläsare.

Nu är det alltså klart och jag är så otroligt glad och lättad. Nu är det bara kontraktsskrivning kvar innan vi kan vara helt säkra och sedan hoppas jag att damen som hyr ”min” lägenhet kan flytta innan 1:a juni. Det är det datum som kommer att skrivas in som sista flyttdatum i kontraktet och det känns som om det är alldeles för lång tid kvar till dess. Hon blir inte utslängd på gatan utan hon får hjälp att hitta ett nytt boende i det område hon har önskat. Lite synd är det om henne men jag försöker stålsätta mig och tänker att det är säljarens problem. Vi köper en hel fastighet och om han säljer den utan hyresgäst så får han lösa det.

Ja, just ja! Kanske någon är nyfiken på var vårt hus ligger. I Mjöalby dö, som de kanske skulle säga där (översättning: Mjölby du. Väldigt vanligt att lägga till ordet ”du” efter allt möjligt).

För några timmar sedan ringde en sköterska på kirurgen och ville höra lite om mina besvär. De ska ha ett möte i eftermiddag och i morgon eller på måndag återkommer hon till mig. Hon framhöll, som jag redan visste, att en operation bara leder till att nya cystor växer snabbare men jag var ganska bra på att berätta hur jobbigt det faktiskt  är nu så någon åtgärd hoppas jag de vill ta till. Tyvärr så har jag konstaterat att det nog inte var chagan som orsakade mina sömnproblem. Den här natten har varit väldigt jobbig med ca två timmars sömn och jag märker att det är min stora klump i magen som trycker och gör ont både i rygg, mage och i båda sidorna. Svårt att hitta en bra sovställning då och inte ens värktabletterna hjälper längre. Undrar vad de ska hitta på för att fixa detta. Spännande!

 


Gamla vanor

Den där dagen, för sju och en halv månad sedan, då allt rasade tappade jag även all lust att ta hand om min kropp och hålla den så frisk som möjligt. Jag började röka, slutade min dagliga träning och slarvade med maten. Eller det var nog inte så att jag slarvade med maten utan snarare var det så att matlusten försvann och allt gav kväljningar. Det resulterade i viktnedgång och rökningen gav mig hosta och sämre ork. Den uteblivna träningen gav inga direkta negativa effekter. Jag blev faktiskt lite besviken för att jag inte fick mer värk eller på annat sätt märkte någon försämring. Vad var det för mening med att försöka komma igång med träningen igen om den inte gjorde någon skillnad? Ingen mening alls, intalade jag mig. Jag tänkte även att mina dagliga långpromenader kompenserade för bristen på styrketräning och att allt packande och fixande inför flytten skulle hålla musklerna något så när i trim.

Nu ser det lite annorlunda ut. Matlusten kom tillbaka ganska fort och även om det tog tid innan jag fick i mig normala mängder så äter jag som jag ska nu och faktiskt inte alltför onyttigt heller. Rökningen har jag skrivit om förut och det är inte så länge sedan jag tog min sista cigarett (för den här gången, lovar inget). Hostan har nästan försvunnit och jag mår faktiskt bättre i luftvägarna. Det är roligt när man märker snabba förbättringar men väldigt konstigt att det inte räcker för att jag ska tänka ”aldrig mer”. De som aldrig har rökt kan nog inte förstå saknaden, som inte alls har med suget att göra utan mer är saknaden efter en vana eller ett avbrott att ta till som en slags belöning. Det är t o m nästan som att bli av med en riktigt god vän trots att det egentligen är en väldigt elak och destruktiv vän. I dag har jag även testat att göra ett träningspass igen och åh, vad jag kände att jag har saknat det.

Mitt träningsprogram har jag själv utarbetat efter att under många år ha testat olika varianter. Jag har helt enkelt valt ut de delar som känns bra och som jag inbillar mig kan hjälpa min kropp att bygga upp de muskler som är viktiga för just mitt välmående. Vid något tillfälle har jag visat upp mitt program för en sjukgymnast och fått klartecken på att det är ok och t o m helt rätt för mina besvär. Lite sunt förnuft och lyhördhet för den egna kroppen räcker ganska långt för att det ska bli rätt. Till största delen är det styrketräning med kroppen som motvikt, inga redskap alltså. Jag blandar upp det med lite specialiserad chi gong i kombination med andningsövningar och stoppar in stretchingövningar både i programmet och som avslutning.

Efter frukosten i dag bestämde jag mig för att nu var det dags. Jag kan inte skylla på något längre utan snarare är det så att det är nu jag verkligen behöver komma igång lite grann igen. Mina små långsamma promenader räcker inte till för att behålla någon styrka och kondition och jag har massor av tid att göra något bra för mitt eget välbefinnande. Jag la mig på en matta på golvet och genast var Rex där och nosade och krafsade på mig. Jag gav honom några minuters uppmärksamhet men sedan ignorerade jag honom och då gick han. Förmodligen känner han igen situationen och instinktivt vet han att matte ligger inte på golvet för min skull. Jag trodde att det skulle bli kämpigt att orka med alla rörelser men det gick förvånansvärt lätt och det var så skönt. Jag kände hur jag blev mer och mer glad och hur mycket jag tycker om att göra dessa rörelser som är så perfekta för mig. De rörelser som påverkade magen var de enda som tog emot så magmusklerna får nog fortsätta att vila men allt annat gick väldigt lätt. Träningsvärken kommer nog i morgon men den försvinner ju snart igen.

Livet börjar så smått återgå till det normala när det gäller de små vardagsrutinerna. De större sammanhangen blir aldrig desamma och det är inte meningen heller. Jag håller på att forma mitt liv efter de förutsättningar som finns nu och det känns bra att hålla kvar vid en del gammalt samtidigt som jag själv bestämmer hur jag vill utforma min framtid. Oj, vad bra det lät men sanningen är ju tyvärr att jag inte kan bestämma helt själv. Det är alltid yttre faktorer som påverkar men jag ska själv bestämma alla de vägval som jag har möjlighet att göra.


Söndagmorgon

Ännu en natt med dålig sömn och en av alla de gånger jag vaknade strömmade tårarna hejdlöst. Nu ger jag upp mitt försök med chaga. Jag orkar inte med fler sådana nätter och eftersom det inte verkar hjälpa mot min värk finns det ingen anledning att förstöra min sömn längre. Jag har i alla fall kört på med det här pulvret i ganska precis två veckor och den person som rekommenderade mig detta märkte stor skillnad nästan på en gång. Kanske är jag för skeptisk till allt som inte är välkänt och vetenskapligt dokumenterat och det kan hända att det är tron på undergörande tillskott som saknas. Vad det än beror på så funkar inte chaga mot mina problem och nu vill jag börja sova gott om nätterna igen.

Jag har kommit till ett nytt skede i livet då jag inte känner mig lika ledsen och ensam längre. Sorg och saknad går aldrig över, det har jag fått höra av andra som vet hur det är, men den värsta tyngden har släppt och nu är det mest glädjefyllt vemod och kärleksfulla minnen som tränger fram. Jag pratar inte med min man men jag tänker tankar som jag skickar och i de tankarna berättar jag om mitt och barnens liv. Jag får inga svar men det har jag aldrig väntat mig heller. Det känns bara skönt att göra honom lite delaktig i våra liv även om det bara sker i min fantasi. Jag kommer alltid att älska min man och jag kan fortfarande känna hans kärlek. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig och den kärleken är till stor hjälp.

Om några timmar har jag varit rökfri i precis en vecka. Det är konstigt att det går så lätt när man har en bra anledning att låta bli. Visserligen fick jag väldigt dålig peppning av läkaren, han sa bara att det är ju alltid bra att låta bli att röka, men jag vet att rökning kan ställa till problem vid en operation så just nu har jag motivationen som behövs. Jag undviker med flit att säga att jag har slutat. Jag gillar att röka och vet inget om framtiden men just nu går det ganska oväntat fantastiskt bra att vara utan.

För andra dagen i rad skiner solen in genom mina fönster och jag känner mig riktigt glad och förväntansfull. Snart ska jag ta mina grabbar med ut på en promenad genom en vacker björkskog här i närheten. Vi ska gå riktigt långsamt så att jag orkar njuta av härligt väder och så att de hinner leta upp så mycket hjortskit de orkar äta. Jag har gett upp mina försök att hindra dem från att sätta i sig dessa delikatesser. Jag skulle föredra en hjortstek men vi har ju inte riktigt samma behov 😉

DSC_0625Många timmar den här helgen har gått åt till att fantisera om vårt hus och hur jag ska renovera och möblera min del av det. Jag är ganska säker på att vi kommer överens med säljaren i veckan och jag kan inte låta bli att ta ut lite glädje i förskott. Mitt och mina hundars hem kommer att bli en övervåning på 90 kvadrat med egen entré och trappa. Det första som ska göras är att riva ut det gamla köket och sätta in ett nytt, fint och funktionellt kök. Utomhus ska det upp ett relativt högt staket för hundarnas skull och buskar för att minska insynen. Jag och min syster har massor av planer och nu gäller det bara att få affären i hamn. Hoppas att ni alla håller tummarna för att det ska gå vägen.


Långa nätter

Något har hänt med min sömn. Jag har aldrig haft sömnproblem förut. Visst har jag någon enstaka natt legat och vridit mig av någon anledning men att sex nätter i rad ha svårt att sova är något helt nytt för mig. I natt vaknade jag strax efter ett, precis som flera nätter tidigare. Jag visste att det inte var någon mening med att bara ligga kvar och försöka somna om så jag gick upp, tog två citodon, väntade en liten stund och gick sedan och la mig igen. Jag höjde upp huvudända och fotända på sängen så att jag halvsatt och hade lite stöd för fötterna. Det kändes ganska bra. Tydligen är jag tillbaka till att inte kunna ligga och sova för jag kände att levern inte tryckte på lika mycket. Efter en stund kände jag att tabletterna gjorde mig dåsig och lindrade värken och jag tänkte att nu somnar jag snart. Det gjorde jag inte. Jättetrött och lite yr men helt vaken med en stresskänsla i magen insåg jag att det skulle inte bli någon mer sömn.

Jag hade det inte obekvämt så jag låg kvar så länge jag kunde och jag funderade på varför jag inte kunde somna. Jag får emellanåt små klimakterievallningar men det har jag haft i flera år utan att det har gett mig sådana problem. Jag har mycket att fundera på men ingen av de tankarna dök upp i mitt huvud förrän jag försökte analysera mitt sömnproblem. Det måste vara levern som påverkar mig. Den stresskänsla jag skrev om är nog en del av problemet. Konstigt nog så är det inte stress, det bara liknar den upplevelsen. Jag kan vara hur harmonisk och lugn som helst och ändå ger min vanskapta lever mig en stark stressupplevelse bara genom att vara alldeles för stor och trycka undan andra organ.

Halvfem tyckte jag att det var ok att gå upp. Jag klädde på mig, gav hundarna mat och tog ut dem på en liten morgonrunda. Kvart över fem hade jag ätit min frukost och läst tidningen. Det blir en lång dag men jag kommer nog att somna i mitt soffhörn snart. Jag känner att ögonen snart faller ihop och jag hoppas att det ska funka nu.

Jag får väl försöka se det här positivt. Alla erfarenheter ökar förståelsen för andra människors situationer och nu vet jag hur det är att inte kunna sova på nätterna.


Vänta och avvakta och vänta lite till..

Vårt bud är lagt och nu väntar vi på att mäklaren ska höra av sig. Förmodligen måste vi höja budet lite men det är lätt att börja fundera när det har gått över ett dygn och vi fortfarande inte har fått veta säljarens reaktion. Det kan finnas många orsaker till tystnaden men det är jobbigt att vänta!

Jag träffade en läkare på magtarmmottagningen i dag och jag trodde nog att jag skulle få något slags besked eller att han åtminstone skulle ha en uppfattning om vad som ska göras. Den väldigt trevlige ST-läkaren bad nästan om ursäkt för att han inte kunde ge mig något besked. Han måste prata med kirurgerna och sedan återkomma. Det enda han kunde säga var att det finns inga mediciner att ta till utan det är kirurgi som gäller. Det var bara att åka därifrån med ett löfte om att de ska höra av sig men det är jobbigt att vänta!

Försäkringsbolaget, där olyckstraktorn var försäkrad, håller på att utreda om jag är berättigad att få ersättning för utebliven försörjning.  Det skulle vara ganska bra att veta vilken månadsinkomst jag kommer att ha så att jag kan planera amorteringar och renoveringar etc. Det har gått drygt en månad sedan jag skickade in de papper som begärdes. Så småningom får jag nog veta vad de kommer fram till men det är jobbigt att vänta!

 


Husdrömmarna spirar

I dag har vi varit på ännu en husvisning och både jag och min syster vill ha det huset. Vi har stora förhoppningar. Vi var ensamma på visningen och huset har varit ute till försäljning i nästan två månader. Jag skriver inte mer om det nu. Vi vågar inte riktigt hoppas för mycket ännu så jag återkommer om det när jag vet mer.

Direkt efter visningen åkte jag och lunchade med en kompis och hennes dotter på ikanohuset. Magen skrek av hunger och det smakade väldigt bra. Eller så var det mitt trevliga sällskap som förgyllde lunchen. Kanske kombinationen av god mat och kul samvaro 🙂 Vi försökte titta lite i affärer också men jag blir ju så trött så vi satte oss ganska snart på en bänk och bara pratade i stället. Sedan åkte jag till syrran, som hade erbjudit sig att ta ut mina hundar på en långpromenad så att de i alla fall får lite motion nu när deras matte inte kan gå så långt. Vi pratade hus, jag rökte min sista cigg och efter en stund visade hundarna tydligt att de ville hem och äta mat så vi gav oss av hemåt.

Det stormade tydligen riktigt ordentligt i natt. Jag märkte inte så mycket av det för jag sussade gott i min säng när det var som värst. Visserligen vaknade jag redan kl 03.00 men då var det värsta över. Men jag förstod att det hade friskat i rejält när jag såg en del av resultatet senare på dagen.

DSC_0609Vi lyckades försiktigt tränga oss fram mellan grenarna och som tur var låg det inga fler nerfallna träd över vår promenadväg.

Det blev bara fyra timmars sömn i natt så nu sitter jag och kisar och mina rödsprängda ögon värker och tåras. Dags för sängen alltså och i natt ska jag sova sju kvart i timmen. Godnatt!


Min egen glömska saboterar mina beslut

Jag hade verkligen bestämt mig och det kändes väldigt bra. I morse tog jag sista cigaretten…trodde jag. Hela dagen har jag känt mig nöjd och belåten och verkligen velat låta bli giftpinnarna. För några timmar sedan skulle jag kolla en sak i plånboken och där, i samma låda låg det ett kvarglömt paket cigaretter. Första reaktionen var faktiskt bestörtning och en impuls att knöla ihop hela paketet och slänga det. Men jag hann aldrig göra det innan mitt sämre jag fick glädjefnatt och övertygade mig om att jag får röka upp det paketet också. Slöseri att slänga.

Jag gör det mycket svårare för mig själv men jag vet att jag inte kommer att köpa fler. På torsdag har jag en läkartid och då ska jag kunna säga att jag inte röker längre. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag måste låta bli nu när jag blir långsamt sämre. Det är den motivation jag behöver och jag välkomnar den. Men att hitta ett cigarettpaket i min låda blev en för svår frestelse. Jag skäms men det hjälper inte. Jag hinner i alla fall sluta innan läkarbesöket och jag är väldigt motiverad att göra det. Om jag får beskedet att de inte tänker göra något åt min lever vet jag inte hur jag gör men om de bedömer att jag behöver något slags ingrepp så blir det väldigt lätt att avstå från dumheterna för min hälsas skull.


Deppardag med kul avslutning

Det var ingen rolig dag i går. Jag kände redan när jag vaknade att levern ställde till det ännu mer för mig. Märkbar skillnad från bara en dag till en annan. Det är ok så länge jag bara håller mig i lägenheten men promenaderna blev en pina. Det är tur att mina hundar börjar bli gamla så att de inte kräver lika mycket motion längre. För några år sedan gick vi långa, härliga promenader och kunde vara ute i flera timmar. I snabb takt vandrade vi många kilometer och njöt av att röra på oss. När jag flyttade hit var jag glad att jag fortfarande orkade gå ca 45 min utan större problem men nu har jag det kämpigt med att ta mig runt en slinga som i vanliga fall tar 20 min. I går tog det en halvtimme att gå den rundan och efteråt satt jag en lång stund och flämtade i hallen innan jag orkade ta av mig ytterkläderna.

Sedan satte jag mig på golvet, kramade mina hundar och grät en skvätt eftersom jag blir rädd att jag snart inte ska orka med dem. Det får helt enkelt inte bli sämre nu. Mina vovvar är min familj och jag vill inte tänka på hur det kan bli om jag snart inte orkar promenera med dem alls. Riktigt deppiga tankar utan lösning. Behöver jag hjälp en kort period så löser det sig men om det tar lång tid innan någonting görs åt min lever blir det problematiskt.

Jag lyckades så småningom sluta tänka mardrömstankar och försökte intala mig att det ordnar sig nog på något sätt. Jag blir nog inte sämre nu och det funkar ju faktiskt fortfarande. Promenaden på eftermiddagen blev lika jobbig och det är lätt att falla ner i katastroftänkandet när man går här ensam och är rädd för att det snart inte finns någon ork kvar. Som ni kanske har förstått så är det inte mig själv jag oroar mig för. Det är bara tankarna på hur det ska gå för mina hundar som gör mig ledsen.

Jag försökte distrahera mig själv genom att läsa och titta lite på tv men det gick inte att komma ifrån att jag kände mig fruktansvärt ensam. Ingen som sa ”det ordnar sig bruttan, gubben fixar biffen” som skulle ha varit en typisk kommentar från min man.

Plötsligt knackade det på dörren och grannpojken stod utanför. Han hade egentligen bara ett kort meddelande att lämna och var på väg ut på en joggingtur men på något sätt hamnade vi i soffa och fåtölj. Han med en öl och jag med ett glas cola, och vi satt och pratade tills det nästan var sovdags. Det blev ingen joggingrunda för honom men vid tiotiden kom han på att han nog skulle gå till sig och fixa lite middag. Han kom som en räddande ängel och fick upp mitt humör på en hög nivå. Vi pratade inte om mina problem och jag lyckades släppa de tankarna och bara njuta av några timmars trevligt sällskap. En grabb i 25-årsåldern och en tant på drygt 50 som faktiskt hade en kul kväll ihop. Vovvarna var också glada över att få en massa uppmärksamhet och beundran.

Efter det somnade jag gott och känner mig betydligt lättare till sinnet i dag. Lika kämpigt men i alla fall inte värre och allt ordnar sig på något sätt.

 


Ännu en sötnos

I dag lämnade jag mina sötnosar i hallen för att åka till en systerträff. De blir inte glada när jag lämnar dem men numera vet de att jag inte överger dem utan bara ger mig ut på egna äventyr en stund.

DSC_0595Jag hämtade upp min lillasyster och tillsammans åkte vi till vår storasyster för att träffas, äta och umgås en eftermiddag. Vi såg fram emot att få träffa den nya familjemedlemmen, Skylar (tror att det stavas så, ska vara engelskt uttal). Vi blev ivrigt hälsade på av en riktig sötnos som vi mutade med mycket hundgodis för att han skulle gilla oss. Det funkade! Vi blev snabbt accepterade av denna stora, härliga hund som är mest schäfer men även lite alaskan malamute. Att vi inte tog med våra hundar beror på lite osäkerhet om hur de skulle reagera på varandra. Vi ska testa det vid ett annat tillfälle. Den här gången ville vi själva lära känna honom.

collage_6 collage_7 collage_8 DSC_0598Mätta och nöjda efter en himmelsk lasagne med trattkantareller och bacon och efter massor av lek och vovvegos var vi så småningom tvungna att åka hem till våra egna kvarlämnade hundar. Den här eftermiddagen lämnade en mersmak efter sig. Så härligt att kunna ta sig till sina systrar snabbt och lätt och vara tillsammans några timmar när man känner för det. Så har det inte varit på många år förut och jag stortrivs med att kunna ha det så.


Svampbehandling

Nu är jag igång med mitt experiment med chaga (sprängticka). I två dagar har jag stoppat i mig pulver av denna märkliga svamp och det ska bli spännande att se om det blir ett bra resultat. Jag tror inte på det! Efter allt jag har provat tidigare, där inget har hjälpt, skulle jag bli väldigt förvånad om det här är lösningen. Ändå vill jag prova eftersom jag har fått tipset från en kvinna som har blivit hjälpt.

Denna kvinna har samma diagnos som jag, polycystisk leversjukdom, och har av sin läkare hört att denna sjukdom kan ge led- och knäsmärtor. Hon blev rekommenderad en daglig dos av chaga och mår väldigt mycket bättre sedan hon började med det. Det är värt ett försök i alla fall och med min inställning behöver jag inte riskera att min eventuella förbättring bara är placebo. Blir jag hjälpt av detta så fungerar det och det är varken min hjärna eller tro på mirakel som lurar mig.

Gårdagen blev mycket roligare än förväntat. En vän, sedan urminnes tider, hörde av sig och undrade om vi skulle promenera i solskenet tillsammans med alla våra hundar. Det blev en skön promenad i långsamt tempo tack vare min sprängkänsla i magen, min väns krånglande höft och en av hennes hundar som p g a ålder ibland går lite långsamt. Vi skrattade en del åt att vi numera pratar krämpor när vi träffas. Inte så mycket men det går inte riktigt att undvika. Som tur är uppehåller vi oss inte så länge vid det utan pladdrar på om allt annat, både gammalt och nytt. Det är väldigt kul att återknyta bekantskapen med någon som man kände i skolåldern och lite märkligt att det flyter på som om alla år sedan dess bara varit en kort parentes. Jag fick sällskap i några timmar även efter promenaden och jag känner att jag är lyckligt lottad som har några riktigt fina vänner här. Inte något stort umgänge men i stället de bästa.


Julen är slut

I alla fall hos mig. Det har tagit några dagar men nu är äntligen alla tomtar, juldukar, julgardiner, adventsstakar, stjärnor och övrigt pynt borta för den här gången. Jag känner mig befriad, som om julens alla glittriga snören och tentakler har släppt mig till slut. Nu lyser de vanliga lamporna i mina fönster och de inte lika färgglada ljusen fladdrar i sina ljusstakar. Otroligt skönt!

Hundmaten och morötterna var helt slut så jag var tvungen att handla lite. När jag ändå måste ta bilen för att varorna är för tunga att bära hem så tyckte jag att jag lika gärna kunde åka lite längre än till min Ica-butik här. Jag har lekt med tanken att jag kanske skulle kolla in rean lite men jag orkar inte med folksamlingar. Det räckte så bra med en lite större matvarubutik. Jag fick en impuls och körde in bilen i en automattvätt också. Vägarna är skapligt torra så kanske kan min bil få vara relativt ren några dagar nu. Det eviga saltandet gör att det oftast är omöjligt. Vägarna är nästan alltid sörjiga av saltslask. Helt rent blev det inte men det får duga. Om jag någonsin får en egen tomt ska min bil få bli ordentligt ren – både invändigt och utvändigt.

Det finns en annan anledning till att jag inte ville handla i ”min” butik i dag. Jag orkar inte bli ledsen igen. De två senaste gångerna jag har handlat där har tårarna försiktigt trängt fram när jag har gått hem. Jag kan inte förstå varför. Jag blir så väl bemött där med personliga kommentarer och ibland en liten klapp på axeln. De frågar hur jag mår och jag svarar alltid glatt att det är bra. Bara en gång, efter julafton, medgav jag att det hade varit lite jobbigt. Men annars är jag alltid glad och pratig när jag kommer dit. Det måste vara all vänlighet som på något sätt får mina känslor att komma fram. Tårarna har kommit utan att jag har tänkt på saknad eller sorg. Jag blir bara plötsligt så ledsen.

Annars går det bra nu. För första gången på sju månader märker jag att jag återigen kan uppskatta ensamhet. Det är verkligen ett gott tecken. Det kan vara så att andra problem tar över lite just nu men mer om det när jag vet hur det blir.


Spådomar

Min summering av året som gått: det värsta år jag varit med om men samtidigt ett år med otroligt mycket värme och omtänksamhet.

Det får räcka. Nu vill jag se framåt och försöka tro på ett bra kommande år för mig, mina barn och alla andra som jag tycker mycket om. Jag kan ana hur en del av framtiden ser ut men det finns många okända variabler och det är inte lätt att spå sig själv och hur livet ska bli.

Jag är övertygad om att det blir en hel del sjukvård under året. I vilken grad och om det innebär sjukhusvistelse är det svårare att sia om. Jag blir nog mer förvånad om jag klarar mig från något slags ingrepp än om en operation blir inplanerad. Förhoppningsvis är jag urusel som spådam när det gäller det.

Jag spår också att jag kommer att byta bostad det här året. Det är nog ingen vågad gissning och i det fallet hoppas jag att min spådom blir hundraprocentigt sann. Det får gärna ske innan min första spådom eventuellt slår in. Allt skulle bli så mycket lättare om jag inte bor helt ensam med mina hundar då. Min lillasyster och jag skulle båda ha stor hjälp av varandra om vi kunde hitta vårt gemensamma hus. Det skulle också vara en stor glädje att ha någon man tycker väldigt mycket om och litar på i sin närhet.

Resten av mina förutsägelser är till viss del beroende av hur det blir med min första spådom. Jag hoppas att jag ska fortsätta med min italienskakurs, börja en buggkurs och åka till London i vår. Jag spår att italienskakursen går att genomföra men att det blir svårare med de andra två önskningarna. Som jag mår nu orkar jag nog inte med dem och förmodligen blir det antingen sjukhusvård eller fortsatt för dåligt mående. I så fall får jag väl skjuta på dem tills bättre tider kommer.

Jag ger inga nyårslöften. Jag ska ta dagarna som de kommer och göra de förändringar som måste göras men jag ser ingen mening med att lova något. Jo, möjligtvis kan jag lova att jag ska försöka göra det här till ett så bra år som möjligt, ta vara på möjligheter och glädjeämnen och finnas till hands för de som behöver mig.

Med en varm och hoppgivande kram önskar jag alla ett fint 2015.