Min blogg om allt och inget

Kärt återseende

Nej, det är ingen gammal vän sedan barndomen eller någon arbetskamrat som jag länge saknat och nu återfunnit. Det är min gamla, lagom stora och välkända mobiltelefon som jag har varit tvungen att leta fram igen. Min nya telefon, som visserligen är väldigt bra och med fler funktioner men som även är väldigt stor och otymplig, har efter ca tre månader fått åka på rekreation på elgigantens verkstad och kommer att vara där och återhämta sig i två veckor. Jag känner min gamla telefon utan och innan och kan alla nödvändiga funktioner  och det känns så välbekant och tryggt med den. Fördelen med min nya är att det är en androidtelefon och det är en stor och viktig skillnad men för övrigt har den inget som är bättre än min gamla Nokia.

Nu ska jag njuta av att få umgås med min gamla trotjänare några veckor och sedan kommer jag att vara glad över att få tillbaka min nya och mer användbara multimaskin igen. Kanske ska jag växla lite mellan dem framöver så slipper jag sakna någon av dem.

Jag och Kenneth skrattade gott åt Kasper, vår äldsta och klokaste hund, i morse. Vi vet inte riktigt om han är mycket smartare än andra hundar, om han har ett sjätte sinne eller om det bara är tillfälligheter som gör att han så ofta verkar veta vad vi planerar. Den här gången gick han lös några meter bakom oss och vi pratade om vilken väg vi skulle välja. Det fanns två alternativa vägar med ca 25 meters avstånd. Vi bestämde oss för att ta den väg som var längst bort eftersom den precis blivit snöfri. Hela vintern har vi valt den andra vägen eftersom den varit plogad. Kasper sprang om oss och bort till den väg vi bestämt oss för att ta. Där ställde han sig en bit ner och tittade på oss med ett litet flin (eller kanske det bara var som jag tyckte). Hur han kunde veta att vi just den här dagen skulle gå där vi inte gått på hela vintern kan ingen veta. Förmodligen visste han inte alls utan det var en tillfällighet men lite lustigt var det att han verkade ha lyssnat på vad vi sa och sprang i förväg för att visa att han hade förstått. Det är inte första gången han gör så men troligtvis läser han vårat kroppsspråk så bra att han kan förstå oss bättre än vad vi kunnat ana.

035Vår andra hund, Rex, är ett riktigt charmtroll med många små egenheter och en förmåga att alltid vara i vägen. Han gillar att lunka på i sin egen takt och njuta av alla dofter och intryck som kommer i hans väg. Han älskar att rulla sig i snö eller torrt gräs och varje promenad, när man har kommit igång och fått upp farten lite, brukar man känna hur man rycks bakåt av kopplet och då ligger han där och rullar och trivs och ser ut som den lyckligaste hunden i världen. Efter ett tag reser han sig, skakar lite på sig och så vandrar vi en liten bit till tills det är dags för nästa inbromsning som kan vara en kisspaus eller en luktapaus eller bara en nu-vill-jag-inte-gå-längre-paus. Så fortsätter han tills han börjar ana att vi är på väg hem och då är han oftast plötsligt längst fram och travar på utan någon lust alls att stanna och demonstrativt visa att det räcker. Jag har i bland funderat på om han börjar få krämpor och har svårt att gå men när jag ser hur pigg han är och hur lätt han travar på när vi är på väg hem så inser jag att han bara är lat, den sötnosen.

183

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s