Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2012

Osams med rumpan

Just nu, och de senaste veckorna, har jag inte varit särskilt sams med min rumpa. Den gör illa mig och skickar dessutom spjut ner i baksidan av benen. Jag har försökt blidka den genom att först försöka hålla mig i stillhet, sedan försökte jag gå bort värken och nu är jag i full gång med min vanliga träning. Ingenting kan få den lilla elakingen på bättre humör så nu ger jag upp och väntar på bättre tider. Eller, jag ger inte upp. Jag tänker bara ignorera min rumpa och kämpa på för den och mina baklår ska inte få hindra mig att gå mina vanliga promenader. Möjligtvis går jag lite långsammare och kanske tar jag någon liten genväg men gå ska jag! Jag har alltid tröstat mig med, när jag känner mig hindrad av värken, att jag kan i alla fall gå och det skrämmer mig lite att det kanske inte alltid ska vara så. Lägger man till lite strul med knän och tår så blir det ju inte bättre.

Jag tycker inte synd om mig själv – det har jag aldrig gjort (ok, kanske lite i början av min värkperiod). I stället blir jag arg och envis. Ingenting blir bättre av att ömka sig själv och jag vill absolut inte ha medlidande från andra, så dålig är jag inte. Det jag vill är att få förståelse för de problem jag kan ha ibland vad gäller umgänge och aktiviteter. Jag ligger ofta hellre i soffan hemma och pysslar på när jag orkar än jag går hem till någon och sätter mig på en köksstol för att fika. Det är lättast så och ju längre tiden går desto mer eremit blir jag. Folk får gärna komma hit och jag är ute och träffar andra ibland men det blir inte så väldigt ofta. Som tur är har min man inte något stort socialt behov heller så vi är nog ganska nöjda båda två med hur det är.

Annonser

Glädjen över en kamin

Eldningsäsongen här i Optand har börjat. Redan i går var det minusgrader även på dagen och det är signalen som säger att nu är det dags för vår kamin att börja göra nytta. Första gångerna jag eldar kommer alla dessa härliga myskänslor fram och jag och hundarna satt tillsammans och i bland var för sig framför brasan och njöt av värmen. Rex brukar passa på att tugga i sig lite av veden samtidigt och även Kasper tar sig en liten tugga då och då. Jag nöjer mig för det mesta med en kopp te och med att sitta och följa lågornas dans och förundras över dem.

Det finns nog inget så rogivande som att sitta där och filosofera lite.

I dag är det ännu bättre framför kaminen för ute blåser det nästan storm och det dånar och knakar runt knutarna. Jag sov en stund på dagen och vaknade av Rayas blöta pussar och pipande. Hon var lite orolig och det kan jag förstå för så här brukar det inte låta hos oss. Jag öppnade dörren så att hon skulle kunna se att det inte fanns något farligt där ute men hon tvärvände och sprang in och la sig i Rex korg. Så länge man kan vara inomhus får det gärna vara oväder ute men jag vet ju att jag så småningom måste ut på en hundpromenad. Den blir nog inte så lång men vi gick i nästan två timmar i morse så det gör inte så mycket.

När Dagmar var här (stormen på juldagen) knäcktes en stor gran utanför vårt hus och på våren kunde solen titta fram till vårt hus mycket tidigare än förut. Nu går jag och hoppas på att något mer träd ska falla offer för vindarna så att det blir ännu bättre. Samtidigt är jag rädd för att något träd på fel sida av huset ska falla men jag tror faktiskt att de står stadigare där.

 


Snöfall nr två

Det sägs att tredje snötäcket kommer att ligga kvar så nattens snö kommer troligtvis att smälta bort under dagen. I bland är det tur att man är morgonpigg så att man får uppleva det fina och rena landskapet innan allt förvandlas till lera och gegga. Hundarna tyckte nog att jag var jobbig i dag som stannade och fotade överallt men nu fick de igen för alla lukt- och kisspauser som de stannar för alla andra gånger.

Det är lite för tidigt för vinter än så jag är bara glad om det här försvinner och sen kan solen gärna få komma och torka upp vägar och stigar igen. Ännu bättre är det om det fryser på så att marken blir hård och bra att gå på. Den här morgonen fick vi i alla fall en skön promenad i nyfallen, vit och ren snö och här bjuder jag på lite bilder från vår mysiga promenad.


Kaffe

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om mitt förhållande till kaffe förut. Det är ganska okomplicerat och egentligen inte ett dugg intressant men eftersom jag började tänka på det just när jag tittade in här på min sida så faller det sig naturligt att skriva lite om det.

Jag har aldrig varit en riktig kaffeälskare utan mestadels har jag sällskapsdruckit och det är inte ofta antalet koppar per dag har överstigit 3 st. För ett antal år sedan insåg jag en dag att jag inte alls såg fram mot nästa kopp kaffe. Jag kände närmast avsmak och tyckte illa om både lukt och smak (nej, jag var inte gravid då!). Jag bestämde mig genast för att sluta helt med kaffe för vad fanns det egentligen för anledning att dricka det när det inte ens var gott. Just i den vevan hade jag varit på kurs och lärt mig att ingefära är väldigt nyttigt på massor av sätt så jag ersatte koffeinet med tre koppar ingefärsvatten (hel ingefära som kokas i vatten som sedan silas) per dag. Min stackars familj fick snällt stå ut med att det alltid luktade ingefära i köket men de vande sig nog till slut för jag hörde inga klagomål efter ett tag.

Så småningom, efter flera år, tröttnade jag på ingefära och ökade i stället på temängden. Det var ett bra beslut för jag är faktiskt en riktig teälskare men det ska inte vara nyttiga gröna teer eller något annat konstigt. Svarta teer med massor av smak, typ ”romte” eller ”himlagott” ska det helst vara men det går bra med vanliga earl greytepåsar också.

I alla fall, förra sommaren satt vi i bilen på väg någonstans och på radion sände de ett program om kaffe. De pratade om olika kaffesorter, olika rostningar, sätt att tillreda kaffe på och massor av andra saker och jag kände helt plötsligt ett jättesug efter kaffe igen. Det lät så himla gott och jag tänkte att om jag håller mig till högst en kopp om dagen så kanske jag kan tycka att det är gott. Jag började dricka just en kopp per dag men bara om jag hade sällskap, annars blev det te. Nu, de senaste veckorna, har jag upptäckt att jag är ju uppe i samma mängd som innan jag slutade och tycker oftast att det är gott. Jag vet inte hur det gick till men förmodligen hänger det ihop med att det oftast är Kenneth som, av gammal vana, fixar kaffet. Det är ju så lätt att bara ta emot en kopp och dricka upp sitt kaffe i stället för att gå ut i köket och koka sitt eget te. Är man lat så är man.

Ja, det var ett väldigt svammel om kaffe men ofta är det så att man skriver om det som man kommer att tänka på när man sitter här. Jag har förresten precis gjort mig en kopp kaffe alldeles själv och druckit den med några droppar amarula och mjölk i. Mums!


Skruttig

De här dagarna efter allt roligt kommer efterverkningarna. Det var väntat och jag kan inte ångra att jag dansade och hade kul några dagar. Allt värker, hela kroppen är plötsligt seg, stel och öm men ändå är det faktiskt värt det. Som tur är kan jag ju ta det väldigt lugnt och bara låta alla delar av mig återhämta sig i sin egen takt.

Att göra som vi gjorde och åka på två Ålandskryssningar direkt efter varandra var en riktig hit. Två olika båtar att jämföra och massor av god mat och roligheter gav oss en jättekul upplevelse och vi kommer nog att göra likadant fler gånger. Att komma hem till snöblask och leriga vägar var inte lika kul men den här tiden på året är ju ofta så och det är bara att härda ut. Jag känner mig inte särskilt inspirerad att skriva så mycket men här kommer några bilder från kryssningarna.


Glad och förväntansfull

I dag har jag många anledningar till att känna mig glad och jag vaknade faktiskt med ett toppenhumör. Min man kommer hem i dag från de stora skogarna i norr, vädret är underbart – sol och någon minusgrad och framför allt ingen blåst och på söndag ska vi ge oss iväg på några dagars kul med dans och massor av god mat. Att några av världens bästa hundvakter kommer hit och bor här med hundarna gör allt ännu bättre. Jag är så glad att jag har hittat dem för de är verkligen helt fantastiska. Tyvärr har de flyttplaner så det blir svårt att åka någonstans dit man inte får ta med hundar nästa år.

Det känns t o m lite roligt att laga mat i dag igen. De senaste sju dagarna har jag levt på rester eller gröt till middag, förutom en dag då jag blev så sugen på makaronipudding att jag bara måste ha en sån. I dag ska jag fixa en ny fläskfilérätt som jag aldrig gjort förr och med lite gott vin till ska jag försöka få min man lika glad som jag. God mat funkar alltid!


Vikt och utseende

Nyligen skrev en vän på facebook att hon lyckats nå sitt mål att gå ner 40 kg. Kommentar efter kommentar gratulerade henne och talade om för henne hur duktig och bra hon är som har lyckats med detta. Jag ville så gärna stämma in i hyllningskören, eftersom jag vet att hon mår mycket bättre och kroppen orkar mer nu, men har man varit nära en person med ätstörning en längre tid blir det som en psykisk spärr i hjärnan och kommentaren blev ganska ljum.

De senaste åren har jag förstått att det finns så otroligt många människor runt omkring mig som antingen är mitt uppe i någon sorts ätstörning eller har haft problem tidigare. När man ser vad deras hjärnor ställer till för dem aktar man sig väldigt noga för att säga eller göra något som uppmuntrar dem i deras sjukdom. Eftersom jag aldrig kan veta vem som har problem i omgivningen låter jag hellre bli att fälla någon som helst kommentar om utseende (om jag inte känner personen jag pratar med så väl att jag vet att det är ok). Dessutom har jag nästan slutat prata om personers utseende på tv och om jag någon gång gör det försöker jag säga något positivt. Vem vet hur människor runt omkring reagerar på oskyldiga kommentarer och kanske de t o m tror att det är en pik riktad mot dem. Jag vet att det kan vara så och detta har gjort mig väldigt försiktig. I de flesta fall är det nog bra att jag har fått denna försiktighet men jag skulle vilja känna att det är ok att uppmuntra någon som verkligen har gjort en bedrift och mår bra av det.

Jag har faktiskt tänkt om en del när det gäller mina egna matvanor. Det är flera år sedan jag slutade prova olika dieter och jag bryr mig inte lika mycket om jag går upp något kilo ibland. För att min kropp ska orka med mig försöker jag hålla vikten något så när men det blir aldrig någon desperat bantning. I stället blir det sötsakerna som får försvinna ur mitt liv en period och det brukar räcka.

Det bästa för alla parter vore kanske om alla med ätstörningar och andra psykiska sjukdomar vågade prata öppet om det i stället för att gömma sig med den skam de tyvärr ofta känner. Om ”friska” människor märkte att samhället är fullt av personer som mår dåligt och om de med problem kunde informera om hur deras sjukdomar yttrar sig och vad de påverkas, både positivt och negativt, av skulle kanske förståelsen bli så mycket större och viljan att hjälpa kanske öka och många kanske skulle kunna må bättre snabbare. Det finns nog inget som kan trycka ner en deprimerad människa mer än att inte bli trodd och sedd. Jag vet att det faktiskt finns föräldrar som vägrar se sina ungdomars problem och som inte lyssnar på deras bön om hjälp. Förhoppningsvis är de inte många och kanske beror deras ovilja att se problemen på att de också skäms, känner sig skyldiga och att det blir för stort för dem att hantera. Om det blev känt hur vanligt det är och att det inte finns något att skämmas över kanske….kanske det kunde hjälpa några lite, både de som är drabbade och deras familjer.

Förmodligen är jag väldigt naiv som tror så här men jag vill så gärna hoppas på att människor är goda och att det bara är brist på kunskap som gör att vi tvingar ut alla som mår psykiskt dåligt i kylan.