Min blogg om allt och inget

Arkiv för november, 2014

Finbesök

Kommer ni ihåg den där trasiga lampan i baklyktan på bilen som jag skrev om nyligen? Nu är den utbytt och det lyser så fint igen. Jag tittade i instruktionsboken och tänkte att ja, jag skulle nog kunna fixa det själv men ganska snabbt ändrade jag mig för varför ska jag hålla på med sådant krångel när det finns folk som har det som arbete? Jag ringde den lokala bilmeken och fick komma dit dagen efter. När jag skulle betala ville han bara ha 30 kr. Jag frågade om han inte skulle ha något för arbetet men han bara log, skakade på huvudet och sa att han inte skulle det. Då kände jag mig lite dum. Var det så enkelt att han inte ens ville ta betalt för det så måste han ju ha tyckt att det var lite löjligt att lämna in bilen för en sådan sak. Sedan insåg jag att han förmodligen ville bygga upp en bra kundrelation så att jag fortsätter att komma dit för service etc. Jag hade bara en hundralapp i plånboken och han hade varken växel eller tog emot kort så han fick hundringen. Jag var glad för att jag kom så billigt undan och han fick lite extra att lägga i kaffekassan.

Nu har min italienska kompis och hans barn kommit hit. De ligger fortfarande och sover och jag har försökt vara väldigt tyst på morgonen så att de ska få sova ut. Då passar det ju bra att blogga lite för det är en ganska tyst sysselsättning. Jag har inte träffat dem på drygt tre år och barnen har plötsligt blivit stora, fina ungdomar. Fortfarande inte tonåringar men jag har redan märkt att de är väldigt artiga, väluppfostrade och lättsamma. Så kommer jag inte riktigt ihåg att de var men de här åren har tydligen påverkat dem i en bra riktning. De var rara förut också men det märks i alla fall en klar skillnad nu.

De kom i går kväll och jag ansträngde mig verkligen för att försöka prata italienska hela tiden. Jag lyckades ganska bra med det men det blev nog inte helt rätt alla gånger. Men när jag möttes av ett undrande ansiktsuttryck var det bara att översätta min felaktiga italienska till engelska eller be sonen att översätta åt mig. Barnen bor med sin mamma i Stockholm så de pratar svenska. Sonen pratar även italienska men dottern kan bara några ord så det blir lite kommunikationssvårigheter mellan far och dotter emellanåt. Det verkar funka bra ändå. Pappan kan lite svenska men inte tillräckligt för att prata med henne med längre meningar.

Min kyl är nu fylld med diverse goda italienska korvar, skinka och ostar och jag ser fram emot att få mumsa i mig av dessa läckerheter. Det står ett spännande bröd på bordet också, det såg jag i morse, och jag har även fått en påse med goda italienska kakor. Jag har också förberett besöket med att baka både kladdkaka och långpannekakor så vi behöver nog inte vara hungriga. Det ska bli spännande att se vad vi ska äta för mat. Jag har inte planerat något eftersom jag vet att min kompis gärna fixar maten på italienskt vis och jag överlåter gärna det på honom.

Jag är jätteglad för att de är här. Sällskap i flera dagar och av människor jag verkligen gillar – det är bästa hjälpen mot vemod.


Promenader i regn, mörker och sol

I går vräkte regnet ner i stort sett hela dagen. Det hindrar inte tappra hundägare att ge sig ut och rasta sina hundar och även jag och min promenadkompis här i Bestorp trotsade vädret och vandrade iväg på upptäcksfärd. Min väninna ville utforska ett skogsområde som hon inte varit i på många år och iklädda regnkläder och gott humör gav vi oss ut i skogen. Stigarna gick inte riktigt som hon trodde så vi korsade ett hygge, klev försiktigt över taggtråd, klättrade uppför höjder, följde traktorspår och bitvis gick vi även på riktiga stigar. Lite trötta men glada hittade vi till slut tillbaka och till en belöning bestående av en skön soffa, kaffe och pepparkakor och mys med hundar och katt.

På bilderna syns Alvin, Odin och Gustav (inte så svårt att gissa vem som är Gustav).

DSC_0322 DSC_0325Till kvällen slutade det regna och jag, Kasper och Rex tog oss in till Linköping för att träffa en kompis från min skoltid och hennes hundar. Tillsammans promenerade vi i mörkret och tittade på alla de ljusinstallationer som ingår i eventet ”Vinterljus”. Rundan var inte så lång, ca 2 – 2,5 km men det tog en och en halv timme för oss att långsamt strosa och ibland stanna till och uppleva allt det fina. På många platser var det en kombination av ljus och ljud och vi blev båda imponerade av vad som åstadkommits. Häftigast var ljudduscharna som inte såg ut som mer än stora mörka lampor hängandes från träden. När vi ställde oss under dem tändes de och började låta som rinnande, skvimpande, forsande och droppande vatten – olika ljud i alla duschar. Gissa om vi hoppade till när vi ställde oss under den första 🙂 Bilderna kan inte återge den upplevelse vi fick men de kan ge en lite hint om vad vi fick se.

collage_3 DSC_0331 DSC_0344 DSC_0348 DSC_0355 DSC_0356 DSC_0362Nöjda med dagen och all aktivitet åkte jag och hundarna hem och somnade gott lite senare. Jag ska inte säga att jag vaknade till solsken i morse för när jag vaknar är det mörkt i flera timmar till. Men när det väl ljusnade var himlen molnfri och solen strålade in genom mina fönster. Förmiddagspromenaden var otroligt skön och jag önskade att jag kunde gå mycket längre. Det fick räcka med ca 45 min, det är ungefär gränsen för mig, men under de 45 minuterna njöt jag av att solen faktiskt värmde fortfarande.

DSC_0367 DSC_0370Jag bestämde mig för att det var dags att tvätta bilen, första gången i en automattvätt för mig. Vägarna verkar aldrig torka upp men jag tänkte på hur Kenneth skulle ha skämts för hur bilen såg ut så jag ville inte vänta längre. Det blir ju i alla fall aldrig vinter och om det blir det så är det inte som att köra på rena vintervägar i  Jämtland. Salt och snöslask är nog det som väntar och då är det ju ingen mening att vänta på att snön ska komma innan jag tvättar bilen. Några små smutsstänk blev det på väg hem från biltvätten men jämfört med många andra bilar glänser den så fint.

Jag hämtade några paket när jag ändå var iväg. De har funnits på Ica i Sturefors några dagar och jag var ganska nyfiken. Jag nöjer mig inte bara med en Jämtlandshörna, jag vill kunna titta på vyerna från Optand varje dag. Därför har jag beställt två canvastavlor med motiv från egna bilder. Jag är jättenöjd men jag kommer nog att gå med en ständig känsla av vemod nu. Men jag älskar de vyerna. Varför ska man leta efter fina tavlor till väggarna när man har de bästa motiven själv? Skärpan här i inlägget är urusel men jag lägger ut dem i alla fall.

DSC_0372 DSC_0373


Det finns en sol bakom alla moln

DSC_0318Här ligger en lycklig hund och njuter av solen. Rex är nog den största livsnjutaren av oss alla och han vill gärna ta vara på så många sköna stunder som möjligt. Det var i går det. I dag har det varit samma gamla tråkväder igen. Men vi fick se den – solen. Den gav oss nytt hopp och sköna promenader utan att glasögonen blev alldeles prickiga av alla små duggregnsdroppar som har envisats med att hänga i luften en stor del av november.

Jag var lite rastlös och ville ha något att göra och då kom jag på att jag har ett påbörjat handarbete i en låda. Ett litet broderi som jag började med inför förra julen men som jag aldrig fick tid att göra klart. Jag hann nästan inte ens börja. Men i dag har jag suttit och småpillrat lite med det och det var precis vad jag behövde. Jag kommer förmodligen inte att bli klar innan den här julen heller men då har jag något att fortsätta med i december nästa år. Det är faktiskt jättekul att brodera men till slut kan jag nästan inte räta ut fingrarna så det får bli lite i taget. Det är ju inte bråttom, bara lite tidsfördriv.

I

DSC_0321I morgon kväll ska jag och en kompis (eller väninna kanske man ska säga i min ålder) träffas i stan för att gå och titta på ”Vinterljus”. En installation med ljussättningar och olika teman som följer en runda på några km. Det är tydligen en tradition i Linköping och det blir roligt både för hundarna och mig att få komma iväg lite. Det blir fyra hundar och två mattar på promenad genom staden och jag hoppas att det inte är alldeles fullt med folk överallt. Mer om det kanske kommer en annan dag.

Som ni märker har det varit några ganska händelsefattiga dagar här och några andra uppslag till ämnen har jag inte. Livet kan inte alltid vara fullt med action så det är helt ok. Jag kanske kommer att längta efter liknande dagar om en dryg månad och det är variationerna som gör livet spännande.


Sorg finns överallt

Vi är många som utåt visar upp en glad fasad men som i ensamma stunder faller ner i någon slags apati eller nedstämdhet. På olika sätt har vi fått uppleva sorg och ensamhet och hamnat i kris av varierande grad. Det är konstigt hur man i olika skeden av livet lägger märke till och får kontakt med människor i liknande sits. När jag var gravid såg jag stora magar och barnvagnar överallt. Som hundägare upptäcker man att omgivningen är full av hundar. Sedan jag började få värk har jag insett att otroligt många människor har både synliga och dolda sjukdomar. Nu vet jag också att de flesta av oss har någon slags sorg som vi bär med oss och för det mesta behåller för oss själva. Jag har fått höra många berättelser och det  har handlat om saknade djur, vänner, närstående men även om separationer och missförstånd.

Nu i kväll kom grannpojken fram till mig och började prata. Ja, jag säger pojken för han är i mina barns ålder och även om han är vuxen är han en ungdom för mig. Efter lite artighetsfraser kom vi in på våra omständigheter och han hade också en berättelse om hur han nu har en sorg och en jobbig tillvaro. Det blir en slags gemenskap oss sörjande emellan. En liten tröstande känsla av att inte vara ensam om att känna så. Trots vår åldersskillnad var vi just då två jämställda personer som försöker ta oss framåt i livet och bearbeta våra erfarenheter. Båda två erbjöd vi den andra att komma och knacka på om det känns jobbigt någon gång. Det är väl en sådan sak man säger men det kändes väldigt äkta just då och jag bjuder gärna in honom på en fika om han vågar komma hit.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara lyfta fram att det finns så mycket erfarenhet och förståelse runt omkring oss och om vi bara vågar öppna oss lite så hittar vi människor som vet vad vi går igenom. Men inte bara det, vi hittar även många som kan ge råd och bra exempel på hur man kan hitta glädje i livet igen och genom att lyssna på andras berättelser kan vi få både hopp och inspiration. Sedan kan vi, i vår tur, hjälpa någon annan med vår berättelse och våra knep för att komma vidare. Det här händer redan – hela tiden. Det har nog alltid varit så. Vi lär av varandra och tänker att kan de så kan jag.

Alla dessa berättelser ger väldigt mycket perspektiv och nya sätt att tänka. För mig har det varit till stor nytta och hjälp. Kontentan måste vara att man mår bra av att våga öppna sig för andra. Inte jämt och för mycket men tillräckligt mycket för att få känna att man inte är ensam om sina tankar och känslor.

 

 


Svinnovember

Det var Peter Swedenmark, krönikör i många år på tidningen LT (Länstidningen) i Jämtland, som myntade det uttrycket och ingen kan väl säga annat än att det stämmer. Tråkigt, fult, grått och blött… hela månaden. Man får kämpa lite extra för att hitta ljuspunkter men letar man tillräckligt så finns de där. Små glädjeämnen i vardagen som gör att man inte deppar ihop helt och hållet.

Min italienskakurs t ex. Det blir roligare för varje vecka och nu börjar jag komma ihåg deltagarnas utseende och se deras personligheter. Namn är jag urusel på att komma ihåg så alla har inte fastnat ännu. Det är i alla fall en härlig grupp och skratten är många när vi gör felsägningar och vår lärare ibland tittar helt oförstående på oss när vi tror att vi säger något bra. Hon är väldigt duktig på att få oss att våga prata och dessutom är hon väldigt pedagogisk i sitt sätt att lära ut grammatik. Nästa gång, som är den sista för terminen, ska vi ha knytis. Det brukade vi alltid sluta terminerna med i Östersund också så det känns väldigt välbekant. Det blir korvar, skinkor, bröd, ost, frukt och pannacotta och kanske något mer gott.

Mina hundar får mig att le många gånger varje dag. I går var de lite extra roliga för Kasper fyllde 12 år och när man sjunger ”ja, må han leva” så blir båda vovvarna väldigt glada och viftar på hela sig. De känner så väl igen den sången från allt födelsedagsfirande genom åren och de vet att den betyder något särskilt. Den här gången innebar det mer godis än vanligt och bara för att de blir så glada så sjöng jag den sången tre gånger med samma glädjereaktion varje gång.

Min svärmor ringde i förmiddags och undrade om jag inte kan komma och hälsa på om några veckor. Det gör jag så gärna för jag gillar henne väldigt mycket. Ännu bättre blev det när hon sa att hon vill bjuda mig på julbord då även hennes dotter och svärson följer med. Flera timmars bilresa blir lite jobbigt men jag stannar över natten så det klarar jag nog.

Det var de ljuspunkter jag kunde komma på just nu. Då och då träffar jag någon trevlig person för en stunds samvaro men ensamheten är ganska påtaglig och jag längtar till december då jag kommer att ha någon här hos mig i stort sett hela månaden. Det börjar förresten redan i slutet av nästa vecka och det ska bli så kul. Jag som alltid har varit lite enstöring vill helst inte vara för mig själv mer än en dag i taget numera.


Ett inlägg om ingenting

Jag känner att jag borde skriva något här nu. Skrivlust och inspiration – var är ni? Ofta kan det funka att bara sätta sig ner och skriva det som tankarna bär med sig och det är rätt spännande att se var man hamnar då. Inte för att inlägget kanske blir så spännande men som ett litet experiment för mig själv att se om jag kan producera något utifrån ingenting.

I dag har jag retat mig på en liten lampa på bilen som har slutat fungera. Jag tog bilen till bilprovningen för den årliga kontrollen och det enda fel de kunde hitta var just att det är glapp i en lampa där bak. Egentligen borde jag väl reta mig på mig själv eftersom jag inte hade kollat det innan men det är alltid lättare att rikta ilskan mot ett dött ting. Ingen ombesiktning men anmärkning med ägaransvar, som besiktningskillen sa till mig. Nu är jag inte irriterad längre, bara lösningsfokuserad (det du Gunnel). Jag har hämtat in instruktionsboken och ska försöka läsa mig till om det är något jag kan fixa själv. Förmodligen är det enklare att låta verkstaden här i Bestorp fixa det men jag vill först förvissa mig om att det inte är så lätt att de kommer att skratta åt mig om jag ber om hjälp. Lite löjligt men jag vill gärna kunna själv.

Apropå bilar så läste jag en artikel i ”Vi bilägare” (en prenumeration i Kenneths namn som jag inte tänker förnya) om bilar som helt och hållet kör själva medan föraren kan läsa, datorisera eller kanske sticka om man nu vill det. Reportern hade fått följa med i en prototyp som klarade sig väldigt bra i trafiken men som fortfarande behöver en del finjusteringar. Om tre år räknar biltillverkaren med att få ut 200 sådana bilar på marknaden. Jag tror att de ska få köras av väl utvalda personer och sedan utvärderas. Framtidens teknik verkar redan vara här. Det kommer att finnas några slags kontrolltorn eller liknande där människor kan bevaka trafiken och så småningom styra bilarna så att de t ex använder filerna i stadstrafik på det effektivaste sättet. Jag är jätteimponerad men kan inte låta bli att undra hur det blir om någon hackar sig in i systemet med avsikt att ställa till kaos. Kanske ett framtida terrormål. Troligtvis har de duktiga människor som fixar det här redan tänkt på det och sett till att säkerheten blir hög. Men ändå – lite ruggigt är det.

Min promenadkompis har nu flyttat men inte längre bort än ca tre km och vi fortsätter att träffas de flesta dagarna. Numera träffas vi på halva vägen och går en runda tillsammans för att ibland avsluta med en fika hos någon av oss. Det är så mycket roligare med sällskap och särskilt när vädret är som det är och det är mer lockande att stanna inne.

Mer än så här blir det inte i dag. Jag ville mest bara ge ett livstecken ifrån mig och nu är det gjort.

Kramar till alla fina människor där ute!


Mamma – min förebild

Jag har tänkt mycket på min mamma, saknat henne och funderat på likheterna i våra liv. Jag har så många frågor som aldrig kommer att bli besvarade. Min mamma var 55 år, tre år äldre än jag, när min pappa dog genom en olyckshändelse. Hon har varit en förebild för mig sedan jag blev ensam och jag har hämtat styrka i hur hon klarade av sin situation och den kraft hon hade inom sig. Men, med undantag för den första tiden efter min pappas olycka, pratade vi inte mycket om känslor eller om hur hon egentligen mådde. Jag såg bara hur hon tog tag i sitt liv, sålde huset och flyttade till ett mindre hus, gick en bilkurs för kvinnor, skaffade hund och gjorde karriär. Mitt i allt detta genomgick hon flera canceroperationer men kom tillbaka och hittade ny styrka. Ända tills den dag hon fick besked om att det inte fanns mer att göra och att hon hade ca ett halvår kvar.

Allt detta hände under en femårsperiod och t o m under det sista halvåret gick mycket av hennes kraft till att ordna det på bästa sätt för oss tre döttrar med familjer.

Men hur mådde hon egentligen psykiskt? Självklart förstår jag att det inte var bra och jag önskar att jag kunde ha varit mer lyhörd och tillgänglig. Jag hade en väldigt bra relation till min mamma men jag tror att hon alltid har haft inställningen att inte oroa sina barn. På den tiden hade jag inte så mycket livserfarenhet och var inte van vid att fråga ut min mamma om hur hon kände om olika saker. Vi har mycket gemensamt i det vi har varit med om men för mig har skillnaden varit öppenheten mellan mig och mina barn. Jag vet att hon hade goda vänner som hon kunde prata med men för mig var hon min starka mamma som först kraschade men sedan snabbt tog kontroll över sitt liv och gjorde det bra.

Jag undrar om hon, precis som jag, kämpade på och var helt inställd på att leva ett bra liv och hitta glädjen med det. Var hon lycklig eller gjorde hon sitt bästa bara för vår skull medan hon egentligen var likgiltig inför livet. Jag vet att hon hade en tro. Vi pratade aldrig om det men bland hennes saker fanns ett brev från en väninna som skrev om min mammas tro. Var den tron så stark att hon hoppades på att min pappa fanns någonstans och väntade på henne och såg hon i så fall fram emot det? Något inom mig hoppas det, när det nu blev som det blev. Jag hoppas att hon inte var rädd utan såg något nytt och fint.

Jag har ingen tro som kan skänka mig tröst men i vissa stunder kan jag ändå känna att det inte skulle göra så mycket om mitt liv tog slut. Det kan t o m kännas lite lockande. Att ha många år kvar som jag ska leva som nu, utan lycka, skrämmer mig. Jag känner ofta glädje och jag kämpar på, precis som mamma, för att få ett bra liv. Det finns massor att se fram emot och för det mesta tycker jag att jag har det bra men så kommer de här stunderna då jag vet att jag aldrig kommer att bli lycklig igen. För ett halvår sedan var jag så otroligt lycklig och jag fick höra från andra att det märktes. Därför vet jag vad det innebär att vara lycklig och kan med säkerhet säga att det kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Det jag gör när jag känner så här är att frammana bilder av mina barn och tänka att jag aldrig kommer att kunna överge dem. Jag måste fortsätta att kämpa för deras skull och det är ju de som ger mig mina finaste glädjestunder så det är de värda. För en stund sedan satt jag och slumrade i soffan och vaknade med en rysning för att jag insåg att jag har så många år kvar. Det var ganska otäckt men när jag kände att tårarna började tränga fram sa jag till mig själv att jag måste skärpa mig. Det är inte synd om mig som har ett liv framför mig och som har möjlighet att njuta av det. Jag kan inte få den fullkomliga lyckan igen men hur många kan egentligen det? Jag har i alla fall fått uppleva den.


Flurvär

Ett bra jämtländskt ord för hur det är där utanför mina fönster. De som inte förstår kan nog ana i alla fall.

Jag sitter inne och planerar hur jag ska göra med alla grejer vid nästa flytt. Det gäller att ha framförhållning och koll i god tid. Just nu har vi inget hus på gång, inte ens en visning, men man måste ju vara klar med planeringen innan så att allt flyter. Eller hur? 😉

Tidigare i dag funderade jag på julklappsinköp och i mailen hittade jag ett, enligt mig, bra förslag. Ett förslag som jag redan fått en önskan om från en person. Jag kände att jag själv också vill ha en och tänkte att kanske ungarna vill ha sådana också. Jag började med att skicka ett sms till äldsta dottern men jag tror hon blev ganska konfunderad när jag i ivern skrev lite fel och frågade om hon vill ha en ”slow cocker”. Inte något man föreslår sin dotter kanske men hon var ganska snabb med att skriva tillbaka och lite glatt fråga om jag inte menade en ”slow cooker”. Jag undrar om det ens finns en produkt som heter som mitt första förslag och hur den i så fall är konstruerad 😉 Tur i alla fall att det inte var min svärmor som fick ett sådant sms, men hon skulle nog i alla fall inte förstå innebörden och förresten så skulle hon också ha skrattat gott åt det.

Som ni märker så har jag jag inga djupare tankar på gång i dag. Middagsfunderingar och vart vi ska gå på nästa promenad är exempel på var jag har lagt nivån den här dagen. Men man kan ju inte alltid fundera över livets mening och människans roll i rymden. Konstigt nog tycker jag inte att jag har det särskilt tråkigt. Det känns som om det är första dagen på länge som jag inte har något inbokat och det är ganska avkopplande. I morgon kanske jag vill företa mig något igen men i dag är jag så nöjd med min ensamhet och mina simpla små funderingar.


liten i en stor värld

Så kände jag mig i dag när jag ännu en gång var på det stora universitetssjukhuset. Massor av trafik och flera felåkningar innan jag hittade en parkering där jag fick stå. Folk och trängsel överallt på väg från parkeringen till rätt hus och ingång. Jag fick gång på gång stanna eller vika åt sidan för att inte gå rakt in i någon. Åh, vad jag längtade hem till lilla Östersund och det välkända, lagom stora sjukhuset där.

Väl framme och på rätt mottagning blev jag vänligt omhändertagen och började känna att allt var ok igen men sedan skulle jag tillbaka och det var lika mycket folk som förut. Långa bilköer ut från sjukhusområdet och i mörkret svängde jag återigen åt fel håll men med hjälp av gps:en kom jag till sist rätt i alla fall. Jag stannade till för att handla och det var förmodligen den värsta tiden på dygnet för att göra det för det var trångt och fullt med folk och kundvagnar överallt och långa köer i kassorna. Trött och med värkande kropp kom jag äntligen hem och möttes av mina älsklingar. Då var det så skönt att bara sätta sig ner på golvet och få massor av kärlek av mina underbara hundar.

Jag tänkte på min syster och på det hon sa till mig häromdagen om min reaktion efter hennes mardrömsupplevelse när hon var hundvakt. Hon tyckte att det inte var riktigt likt mig att tänka så negativt och ge upp allt hopp om att prova igen. Att jag bara konstaterade att nej, det här går inte och jag kommer alltid att vara låst av mina hundar. Det fick mig att tänka till lite. Vart hade min förmåga att tänka positivt tagit vägen och varför kunde jag inte försöka hitta lösningarna i stället för att ge upp?

När jag satt här med mina hundar bestämde jag mig för att det får vara slut på negativt tänkande. Jag försökte plocka fram de bra bitarna ur dagens händelser och först kom jag bara fram till att det var väldigt skönt att komma hem och att det måste betyda att jag har börjat se min lägenhet som mitt hem nu. Sedan kom jag på att det är ju faktiskt väldigt positivt att sjukvården fungerar så bra här och att de är så snabba med att ta hand om mig. Alla jag mött har dessutom varit  vänliga och trevliga och behandlat mig väldigt professionellt men ändå med värme. Jag tänkte på den väninna jag har fått här och på hur kul promenaden tidigare med henne och alla hundar var. Då bestämde jag mig för att höra med min bloggvän, som nu är en riktig vän, om vi kan träffas en dag den här veckan och vi kom överens om att jag ska komma till henne i morgon.

Så lätt det var att vända alla negativa tankar om dagen till något riktigt bra. Även om något känns jobbigt just när man är mitt uppe i det så kan man med tankekraft ändå lätta på de känslorna och se lite ljusare på saker och ting. Jag ser riktigt mycket fram emot morgondagen med först en förmiddagspromenad med grannen och sedan en rolig stund på eftermiddagen. Visst känner jag att jag fortfarande längtar tillbaka till Jämtland men jag har det väldigt bra här också och ångrar absolut inte min flytt hit. Dagen avslutas med en bra magkänsla och det kan jag tacka min styrka att tvinga fram positiva tankar för.


Vänlighet… eller egoism

Ibland kan något man hör bara fladdra förbi utan att man reflekterar så mycket över det. Man kan tänka att  ”ja, så kanske det är” eller ”vilken intressant tanke” men sedan händer det andra saker och det man hörde försvinner in i mängden av saker som hjärnan ska bearbeta. Plötsligt kan de där orden smyga sig fram igen och man börjar fundera och sätta in det i sammanhang.

Så är det för mig just nu. För ett tag sedan sa någon av mina döttrar, eller kanske båda – jag kommer inte riktigt ihåg, något om att handlingar som vi gör av vänlighet egentligen är väldigt egoistiska eftersom de får oss själva att må bättre. Jag minns inte hur samtalet fortsatte men något slog i alla fall rot i min hjärna och de sista dagarna har jag funderat mycket på om det stämmer. Jag tror inte att det är enbart egoism som får oss att hjälpa andra eller att vi visar vänlighet bara för att känna oss duktiga men helt klart är det så att det ger oss en kick när vi får bekräftelse på att det vi sagt eller gjort är uppskattat. I grunden är jag övertygad om att de flesta av oss är väldigt måna om att folk ska må bra och att vi visar empati och ger stöd för att vi verkligen vill hjälpa och blir glada om det vi gör på något sätt gör livet lättare för andra. Men det går inte att bortse från den lyckokänsla som infinner sig när man förstår att man har lyckats i sin föresats att göra något bra.

Kan det vara så att vi letar efter dessa mentala lyckopiller för att vi undermedvetet är själviska och bara är ute efter att själva få dessa kickar? Jag tycker att det är en väldigt spännande tanke och det skulle vara väldigt roligt att få höra vad ni andra tror. Är det någon sorts bekräftelsebehov som får oss att vilja visa att vi är omtänksamma och vänliga? Är vår undermedvetna intention att få ett högre människovärde genom att visa vänlighet mot vår omgivning? Även om detta är intressanta tankar är de också lite skrämmande. Kanske ska man inte fundera så mycket på detta utan bara fortsätta att försöka vara vänlig och hjälpa så gott man kan.

Det jag har kommit fram till är att jag tror att det ligger i de flesta människors natur att vilja vara till nytta och hjälp. Vi är alla beroende av varandra och i våra gener finns det mycket som kommer från en tid då våra liv hängde på samarbete och på att vi tog hand om varandra. Det är naturligt och självklart för oss att göra en insats när någon vi bryr oss om behöver oss. Jag har svårt att tro att någon skulle planera att vara vänlig bara för att efteråt få känna sig duktig. Visst sätter belöningssystemet igång när vi märker att vi har gjort skillnad. Ett slags välbefinnande som värmer och känns skönt. Men jag tror inte på att vi är vänliga mot varandra av egoistiska skäl. I alla fall absolut inte medvetet. Om det finns något som styr detta långt inne i våra hjärnor så är det förmodligen för vår arts överlevnads skull och då är det kanske inte så dumt.


Vi letar vidare

Vi var så sugna på ett särskilt hus och det såg så lovande ut på bilderna. I en vecka har jag suttit och ritat kök och planerat men jag har inte haft några exakta mått så jag kunde bara försöka uppskatta storleken på rummen. När vi kom dit blev vi båda lite besvikna. Jättefint hus men allt var mycket mindre än vad vi hade trott. Jag skulle knappt få plats med mitt matbord i det som skulle bli mitt kök. Det bordet gör jag mig inte av med för det var nästan det sista projekt jag och Kenneth hade tillsammans och det betyder mycket för mig. Dessutom skulle köket bli mycket mindre än jag hade tänkt. Men ändå var jag fortfarande lite inne på att jag ville ha det huset i alla fall. Jag och min syster kom överens om att fundera lite och prata mer efter att ha sovit på saken. Gunnel är den förnuftiga, jag har alltid fått höra av min man att han kunde få med mig på allt hur lätt som helst. Jag blir så lätt eld och lågor över något jag vill och tänker inte riktigt rationellt. När Gunnel la fram flera argument för att det faktiskt inte var vårt drömhus och tillade att vi har inte bråttom och att det är lågsäsong nu, kunde jag inte annat än hålla med och även jag plockade fram det lilla förnuft jag har och insåg att hon hade helt rätt. Nu är det ett avslutat kapitel. Vi får väl se hur lång tid det tar innan jag blir lika entusiastisk igen.

Läkarbesöket i morse gav ett lite oväntat besked. Jag träffade en mycket förtroendegivande läkare som tog sig ordentligt med tid med mig. Han frågade massor, kom med följdfrågor på mina svar, kollade alla röntgenbilder (min lever syntes också tydligt på bilderna och även denna läkare sa att det var imponerande med alla cystor) och gjorde en noggrann undersökning från huvud till tår. Sedan sa han att varken undersökning, bilder, provsvar eller det jag sagt pekade på att det skulle vara reumatiskt betingad värk jag känner. Däremot hade jag reagerat med smärta på 18 av 18 möjliga triggerpunkter som påvisar fibromyalgi. Dessa triggerpunkter sitter även i skinkorna så det är inte konstigt att jag har ont i de regionerna också. Han fortsatte med att säga att han aldrig skulle ha gett mig de mediciner jag har fått tidigare eftersom de inte borde hjälpa. Lite ställd blev han när jag berättade att en viss kombination av dessa mediciner faktiskt hade hjälpt men han hade ingen bra teori om det så jag fick inget svar på hur det kunde komma sig. I stället berättade han lite om vilka mediciner som finns att tillgå men jag har provat dem allihop utan resultat så han skrev bara ut citodon och jag råkade nämna att jag ibland tar alvedon så då skrev han ut sådana också. Till sist sa han att det finns inte så mycket anledning att komma dit mer så han skulle skriva en remiss till vårdcentralen och en läkare där får ta över. När jag kom till apoteket fick jag höra att jag har två recept på vardera fyra uttag av hundra citodon. Min läkare i Östersund måste ha skrivit ut ett nytt recept också så nu har jag massor av piller att hämta ut.

Det känns lite kluvet men mest bra att jag nu har en något lindrigare diagnos än förut. Visserligen försvann hoppet om en medicin som verkligen hjälper men jag inbillar mig att fibromyalgi inte vanligtvis utvecklas lika mycket och snabbt som vissa reumatiska sjukdomar. Å andra sidan så mår jag klart sämre än vad jag gjorde för ca fem år sedan så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. En teori kom från en fb-vän som har samma leversjukdom som jag. Hon har fått höra från sitt sjukhus att denna sjukdom även kan orsaka smärta i leder och knän och det var något nytt för mig. Hennes ledbesvär försvann när hon började dricka te av chaga. Chaga, eller sprängticka, är en svamp som växer likt en svart, knölig utväxt på björkar. Den sitter på trädet i 15–30 år där den suger ut näringen och koncentrerar den. En medicinalväxt som innehåller otroliga mängder halter av ämnen som kan göra stor nytta. Min fb-vän har fått pulver av denna svamp och hon ska skicka en del till mig så att jag kan prova. När jag googlade på chaga såg jag att det går att beställa för ett rimligt pris och jag kan bara hoppas att en del av mina svårförklarliga besvär ska bli lindrigare, eller kanske försvinna helt, med hjälp av detta. Samtidigt är jag lite tveksam och vågar inte ha för stort hopp. Jag har provat så mycket konstigt som inte har hjälpt men den här gången är det inte någon som vill tjäna pengar på min värk som kommer med förslaget. Trovärdigheten är alltid större när det kommer från någon med likadana besvär som själv har blivit bättre av samma produkt. Det kan i alla fall inte skada att göra ett försök.


Längtan

Det har varit några jobbiga dagar med mycket saknad och längtan. Längtan till hur det skulle ha varit och saknad efter det som var. Jag kan inte känna någon glädje just nu, även om jag gör mina försök, och jag har inte någon lust att göra någonting. Jo, jag ser fram emot husvisningen men annars måste jag tvinga mig till att ta itu med det som ska göras. Jag har kämpat med mig själv i flera dagar för att komma igång med läxan i italienskakursen men kan inte förmå mig att plocka fram böckerna och komma igång. I morgon ska jag komma dit med en idé om hur jag ska kunna förbättra Linköping. Vi ska leka kommunpolitiker och låtsas att vi har ett möte där vi ska diskutera våra olika förslag. Jag vet inte tillräckligt om vad som kan förbättras här och om vad som redan är gjort. Det enda jag kan komma på är ett förslag om att sluta salta vägarna och använda sand i stället. Bättre för både miljön och bilarna men att formulera detta och kunna argumentera för det på italienska känns inte alls lockande. Det är inte riktigt likt mig för jag tycker egentligen att det är kul och jag har längtat efter en kurs där vi verkligen får försöka prata.

Det är konstig hur min längtan får mig att fatta beslut som jag inte trodde att jag skulle vilja fatta. Men jag ska nog lita på min magkänsla. Det var den som fick mig att förstå att jag skulle flytta hit fast jag inte alls var inställd på det och jag känner att det var helt rätt beslut. I dag tog mina känslor ett nytt beslut åt mig. Jag ska behålla min andel i lägenheten i Åre tills vidare. Det är bara en vecka om året och jag trodde inte att jag skulle ha lust att åka dit fler gånger. Den här vintern blir den utlånad till självkostnadspris och jag har fått en liten hint om att det kanske finns intresse att köpa den av mig. Till nu har jag hoppats på det och har tänkt att det ska bli ett kompispris bara för att kunna bli av med den. Nu kan jag helt plötsligt inte alls tänka mig att sälja den. Den är min sista länk till så mycket som jag saknar och en möjlighet att åka upp till Jämtland om jag vill. Inte i vinter, både för att den redan är bortlovad och för att jag inte är redo ännu, och kanske inte nästa vinter heller. Men jag vill dit och besöka alla platser och träffa vänner. Det viktigaste skälet för att åka dit är känslan av att jag inte har fått det avslut jag behöver. Jag blev så besviken när jag fick besked om att gravsättningen skedde efter att jag hade tagit farväl och jag vet att jag måste till minneslunden i Östersund för att få till mitt avslut. Det finns massor av minnen i Åre och i lägenheten där också. Roliga minnen att skratta åt och sakna.

Det är nog flera faktorer som har lockat fram mitt vemod. Dels beskedet om gravsättningen och dels min vandring genom stan i går när jag skulle till banken och gick förbi platser där vi har varit tillsammans. Dessutom fick jag (och min svärmor och ungarna) varsitt brev om ersättning från trafikförsäkringen som fanns på skogsmaskinen i olyckan. Det är ersättning för psykiska besvär i samband med dödsfallet och både brevet och mitt samtal med handläggaren, som var så vänlig och deltagande, fick mig att längta igen.

Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ha varit där uppe i Optand och glatt oss åt snön och samtidigt förbannat den för att det blir så mycket snöröjning. Jag skulle ha eldat i kaminen varenda dag och vi skulle ha fortsatt att ge oss iväg på små äventyr, med och utan hundar. Alla dessa Finlandskryssningar, som vi lite impulsivt brukade boka när vi var rastlösa, är ett avslutat kapitel. Jag älskade att göra dessa små resor med min man, dansa med honom och äta mycket och gott men jag har absolut ingen lust att åka igen utan honom. Jag vill inte dansa med någon annan, i alla fall inte någon jag inte känner. Det skulle bara ge mig ångest.

I morgon ska jag sätta igång med italienskaläxan direkt efter frukosten. Det har jag lovat mig själv och jag har nog tillräcklig självdisciplin för att verkligen göra det. Sedan ska jag åka till kursen och ingen kommer att märka att jag egentligen bara vill stanna hemma med en kopp te och slippa omvärlden.


Roligt återseende

I går vaknade jag med ett förväntansfullt glädjepirr i magen. En kompis från skoltiden här i Linköping hade kontaktat mig och vi bestämde att hon skulle komma hit och hälsa på. Vi gick i högstadiet tillsammans och på samma gymnasium men i olika klasser. När jag flyttade höll vi kontakten lite sporadiskt och hon var med på Kenneths och mitt bröllop i Strängnäs. Efter det blev det som det ofta blir, vi hörde av oss någon gång men snart rann det ut i sanden och det tog ca 15 år innan vi återigen träffades på en klassåterträff för några år sedan. Den gången skrattade vi gott åt att vi fortfarande såg precis likadana ut som när vi gick i skolan tillsammans. En del rynkor och lite slappare hud men annars var allt som förut. Hon kom upp till Optand och hälsade på mig en gång men nu är det tre år sedan och sedan har vi inte haft mycket kontakt.

Jag visste att det skulle bli kul. Vi är båda duktiga på att prata men även på att lyssna så det blir alltid givande och roliga samtal. Hon kom med sina två fina golden retrieverflickor och våra hundar blev genast kompisar. Inte så att de skuttade omkring och lekte men de nosade ordentligt på varandra med glada svansar och sedan var de nöjda med att vara tätt tillsammans alla fyra.

DSC_0311

Min kompis hade med sig räkmackor och goda mazariner så jag fick inte ens bjuda på lunch, och ett fint blomsterarrangemang står nu på matbordet. Jag tackade men sa att hädanefter får hon inte ta med sig något när hon kommer. Jag blev glad för allt hon hade med sig men det ska vara enkelt att träffas och utan krav på att ta med sig presenter.

Vi hade kunnat prata hur länge som helst och vi pratade oss även igenom en skön promenad, då det faktiskt var uppehåll i regnandet, men min väninna hade planer för kvällen och var tvungen att ge sig iväg efter några timmar. Vi ses snart igen och nästa gång åker jag till henne. Det är så roligt att jag har två besök hos två fina vänner framför mig här i trakterna. Veckan som kommer är ganska fullbokad med läkarbesök, provtagning, däckbyte, bankbesök och husvisning så det får bli efter det men sedan ska jag göra återbesök och det ska bli jättekul.

På kvällen åkte jag in till min syster för att tillsammans med henne gå till minneslunden och tända ljus och sätta dit en blombukett. Hundarna fick följa med och de var väldigt ivriga att komma fram till hennes port och hade bråttom uppför trapporna. Inga bestående men av skräckdygnet alltså. De fick även följa med till kyrkogården och uppförde sig jättefint. Det fanns ingen plats för varken ljus eller blommor vid dammen men jag placerade buketten mot en ek och ställde ljuset bredvid. Mina föräldrar ligger i den minneslunden så det var mest till Kenneth och dem som mina tankar gick. Men jag skickade även tankar till övriga saknade släktingar som finns i olika delar av landet. Det var väldigt fint och stämningsfullt men alldeles för mycket folk. Nu vet jag i alla fall att Kenneth är gravsatt. När jag och Junie var vid minneslunden i Östersund för en månad sedan trodde vi att Kenneth fanns där när vi sa hejdå. Häromdagen fick jag ett brev med information om att han gravsattes först den 28:e oktober och det kändes lite snöpligt.

Jag följde med min syster hem till henne en stund och naturligtvis tittade vi på hus. Båda har vi fallit för ett hus och vi ska på visning på torsdag. Kanske blir vi besvikna och det kan bli så att budgivningen sticker iväg alldeles för högt men just nu planerar vi för fullt vad vi ska göra för ändringar och hur vi ska möblera. Även om det inte blir det huset så är det jättekul att fantisera.


Hårt hållen av mina hundar

I vår lilla familj är det hundarna som bestämmer. I alla fall när det gäller mina möjligheter att hitta på något utan dem om det innebär att de måste vara hos någon annan. De har sina knep för att se till att flocken håller ihop och att matte hädanefter är tvingad att alltid vara hos dem. De kan släppa iväg mig några timmar men jag måste vara tillbaka i god tid för att ge dem mat och vi ska alltid sova på samma plats.

Jag gjorde ett försök att komma iväg på egen hand och stanna borta en natt. Min dotter fyllde år och jag åkte till Örebro för att fira henne och jag såg riktigt mycket fram emot att hälsa på henne och hennes sambo. Hundarna lämnade jag hos min syster och jag var säker på att det skulle gå bra. Kasper älskar henne och Rex tycker om alla som tycker om honom. Vi har varit där några gånger för att de ska känna igen sig och vara trygga om jag behöver hundvakt och de får väldigt mycket uppmärksamhet och massor av gosande av både min syster och hennes två barn.

Glad och övertygad om att allt skulle gå bra åkte jag iväg och efter några timmar var jag framme i Örebro. Först hämtade jag min äldsta dotter och tillsammans åkte vi till min lilla minsting som helt plötsligt har blivit 21 år. Det var så skönt att få deras jättekramar och att bara få vara tillsammans med mina fina ungar. Naturligtvis kramade jag dotterns sambo också men jag vågar inte ta i på samma sätt då. Vill inte tvinga mig på alltför mycket men jag gillar honom jättemycket och är glad för att han är den han är. Jag blev genast beordrad att lägga mig i soffan och ta det lugnt och jag protesterade inte utan placerade mig i ett hörn med kuddar och blev serverad te och tiramisu (mums). Sedan blev det prat, middag, promenad och kvällsfika och kvällen avslutades med att vi tittade på en film.

DSC_0310

Jag somnade lätt och sov gott hela natten utan att veta vilket helvete mina hundar gav min syster. På morgonen vaknade jag glad och utvilad och gjorde mig lite frukost medan ungdomarna fortsatte att sova en stund till. Jag hade bestämt att jag skulle åka tillbaka hem mitt på dagen men innan dess åkte vi iväg och handlade och åt lunch på en restaurang.

Jag pratade med min syster i telefon och fick veta att mina hundar hade haft en riktig kräkorgie på natten. Båda två hade kräkts flera gånger och lakan, täcke och flera mattor blev nerkladdade. Min syster hade i sista stund lyckats rädda sin dator (ja, hundarna fick sova hos henne i hennes säng, i alla fall innan detta) men hann inte med att få dem att kräkas på lite bättre platser så en stor del av hennes natt bestod av att skrubba mattor och duscha madrass och sängkläder. Jag förstår fullkomligt att mina hundar just då inte stod så högt i kurs hos henne. Till slut hade de kräkts färdigt och det blev några lugna timmar innan de väckte henne för att hon skulle gå ut med dem. Då var kl 06.20.  Efter det var allt lugnt och min syster började se allt lite ljusare. När hon gick på promenad med sin egen och mina hundar samtidigt skötte de sig perfekt alla tre. Ingen som drog i kopplet utan alla gick så fint och jag tror att hon då började tycka lite om mina hundar igen.

När jag kom, strax efter två, blev jag översköljd av kärlek från mina krävande hundar. Det var helt tydligt att de inte tänker låta mig åka iväg så länge någon mer gång. Det var som om de ville säga att ”så länge du är hos oss och tar hand om oss så är vi snälla och underbara men om du någonsin överger oss igen så förvandlas vi till kräkmonster”. Mina stackars voffar! Det var ju jättesynd om dem att de hade sådan separationsångest och lika synd var det om min syster. Jag bara konstaterade att jag kan aldrig lämna dem igen. I alla fall inte hos någon annan. Kanske skulle det gå bättre om någon kom hem till mig och bodde där med mina hundar. Jag undrar om de har fått ännu större problem med att bli lämnade sedan deras husse helt plötsligt var borta. Kanske är det så och jag kanske är tryggheten i deras liv. Det är bara att acceptera att har man skaffat hundar så måste man se till att de har det bra och det här kan jag inte utsätta dem för igen (och absolut inte min syster heller). Jag hade naturligtvis tagit med dem till Örebro om det hade varit möjligt men min dotters hyresvärd tillåter inga djur i huset så det alternativet fanns inte.

Enda möjligheten för mig att kunna åka iväg någonstans över natten är att något av mina barn bor i min lägenhet med mina hundar. Då skulle det gå bra men annars blir det till att hålla mig på mattan och underkasta mig hundarnas vilja.

DSC_0300 DSC_0309