Min blogg om allt och inget

Arkiv för november, 2014

Finbesök

Kommer ni ihåg den där trasiga lampan i baklyktan på bilen som jag skrev om nyligen? Nu är den utbytt och det lyser så fint igen. Jag tittade i instruktionsboken och tänkte att ja, jag skulle nog kunna fixa det själv men ganska snabbt ändrade jag mig för varför ska jag hålla på med sådant krångel när det finns folk som har det som arbete? Jag ringde den lokala bilmeken och fick komma dit dagen efter. När jag skulle betala ville han bara ha 30 kr. Jag frågade om han inte skulle ha något för arbetet men han bara log, skakade på huvudet och sa att han inte skulle det. Då kände jag mig lite dum. Var det så enkelt att han inte ens ville ta betalt för det så måste han ju ha tyckt att det var lite löjligt att lämna in bilen för en sådan sak. Sedan insåg jag att han förmodligen ville bygga upp en bra kundrelation så att jag fortsätter att komma dit för service etc. Jag hade bara en hundralapp i plånboken och han hade varken växel eller tog emot kort så han fick hundringen. Jag var glad för att jag kom så billigt undan och han fick lite extra att lägga i kaffekassan.

Nu har min italienska kompis och hans barn kommit hit. De ligger fortfarande och sover och jag har försökt vara väldigt tyst på morgonen så att de ska få sova ut. Då passar det ju bra att blogga lite för det är en ganska tyst sysselsättning. Jag har inte träffat dem på drygt tre år och barnen har plötsligt blivit stora, fina ungdomar. Fortfarande inte tonåringar men jag har redan märkt att de är väldigt artiga, väluppfostrade och lättsamma. Så kommer jag inte riktigt ihåg att de var men de här åren har tydligen påverkat dem i en bra riktning. De var rara förut också men det märks i alla fall en klar skillnad nu.

De kom i går kväll och jag ansträngde mig verkligen för att försöka prata italienska hela tiden. Jag lyckades ganska bra med det men det blev nog inte helt rätt alla gånger. Men när jag möttes av ett undrande ansiktsuttryck var det bara att översätta min felaktiga italienska till engelska eller be sonen att översätta åt mig. Barnen bor med sin mamma i Stockholm så de pratar svenska. Sonen pratar även italienska men dottern kan bara några ord så det blir lite kommunikationssvårigheter mellan far och dotter emellanåt. Det verkar funka bra ändå. Pappan kan lite svenska men inte tillräckligt för att prata med henne med längre meningar.

Min kyl är nu fylld med diverse goda italienska korvar, skinka och ostar och jag ser fram emot att få mumsa i mig av dessa läckerheter. Det står ett spännande bröd på bordet också, det såg jag i morse, och jag har även fått en påse med goda italienska kakor. Jag har också förberett besöket med att baka både kladdkaka och långpannekakor så vi behöver nog inte vara hungriga. Det ska bli spännande att se vad vi ska äta för mat. Jag har inte planerat något eftersom jag vet att min kompis gärna fixar maten på italienskt vis och jag överlåter gärna det på honom.

Jag är jätteglad för att de är här. Sällskap i flera dagar och av människor jag verkligen gillar – det är bästa hjälpen mot vemod.

Annonser

Promenader i regn, mörker och sol

I går vräkte regnet ner i stort sett hela dagen. Det hindrar inte tappra hundägare att ge sig ut och rasta sina hundar och även jag och min promenadkompis här i Bestorp trotsade vädret och vandrade iväg på upptäcksfärd. Min väninna ville utforska ett skogsområde som hon inte varit i på många år och iklädda regnkläder och gott humör gav vi oss ut i skogen. Stigarna gick inte riktigt som hon trodde så vi korsade ett hygge, klev försiktigt över taggtråd, klättrade uppför höjder, följde traktorspår och bitvis gick vi även på riktiga stigar. Lite trötta men glada hittade vi till slut tillbaka och till en belöning bestående av en skön soffa, kaffe och pepparkakor och mys med hundar och katt.

På bilderna syns Alvin, Odin och Gustav (inte så svårt att gissa vem som är Gustav).

DSC_0322 DSC_0325Till kvällen slutade det regna och jag, Kasper och Rex tog oss in till Linköping för att träffa en kompis från min skoltid och hennes hundar. Tillsammans promenerade vi i mörkret och tittade på alla de ljusinstallationer som ingår i eventet ”Vinterljus”. Rundan var inte så lång, ca 2 – 2,5 km men det tog en och en halv timme för oss att långsamt strosa och ibland stanna till och uppleva allt det fina. På många platser var det en kombination av ljus och ljud och vi blev båda imponerade av vad som åstadkommits. Häftigast var ljudduscharna som inte såg ut som mer än stora mörka lampor hängandes från träden. När vi ställde oss under dem tändes de och började låta som rinnande, skvimpande, forsande och droppande vatten – olika ljud i alla duschar. Gissa om vi hoppade till när vi ställde oss under den första 🙂 Bilderna kan inte återge den upplevelse vi fick men de kan ge en lite hint om vad vi fick se.

collage_3 DSC_0331 DSC_0344 DSC_0348 DSC_0355 DSC_0356 DSC_0362Nöjda med dagen och all aktivitet åkte jag och hundarna hem och somnade gott lite senare. Jag ska inte säga att jag vaknade till solsken i morse för när jag vaknar är det mörkt i flera timmar till. Men när det väl ljusnade var himlen molnfri och solen strålade in genom mina fönster. Förmiddagspromenaden var otroligt skön och jag önskade att jag kunde gå mycket längre. Det fick räcka med ca 45 min, det är ungefär gränsen för mig, men under de 45 minuterna njöt jag av att solen faktiskt värmde fortfarande.

DSC_0367 DSC_0370Jag bestämde mig för att det var dags att tvätta bilen, första gången i en automattvätt för mig. Vägarna verkar aldrig torka upp men jag tänkte på hur Kenneth skulle ha skämts för hur bilen såg ut så jag ville inte vänta längre. Det blir ju i alla fall aldrig vinter och om det blir det så är det inte som att köra på rena vintervägar i  Jämtland. Salt och snöslask är nog det som väntar och då är det ju ingen mening att vänta på att snön ska komma innan jag tvättar bilen. Några små smutsstänk blev det på väg hem från biltvätten men jämfört med många andra bilar glänser den så fint.

Jag hämtade några paket när jag ändå var iväg. De har funnits på Ica i Sturefors några dagar och jag var ganska nyfiken. Jag nöjer mig inte bara med en Jämtlandshörna, jag vill kunna titta på vyerna från Optand varje dag. Därför har jag beställt två canvastavlor med motiv från egna bilder. Jag är jättenöjd men jag kommer nog att gå med en ständig känsla av vemod nu. Men jag älskar de vyerna. Varför ska man leta efter fina tavlor till väggarna när man har de bästa motiven själv? Skärpan här i inlägget är urusel men jag lägger ut dem i alla fall.

DSC_0372 DSC_0373


Det finns en sol bakom alla moln

DSC_0318Här ligger en lycklig hund och njuter av solen. Rex är nog den största livsnjutaren av oss alla och han vill gärna ta vara på så många sköna stunder som möjligt. Det var i går det. I dag har det varit samma gamla tråkväder igen. Men vi fick se den – solen. Den gav oss nytt hopp och sköna promenader utan att glasögonen blev alldeles prickiga av alla små duggregnsdroppar som har envisats med att hänga i luften en stor del av november.

Jag var lite rastlös och ville ha något att göra och då kom jag på att jag har ett påbörjat handarbete i en låda. Ett litet broderi som jag började med inför förra julen men som jag aldrig fick tid att göra klart. Jag hann nästan inte ens börja. Men i dag har jag suttit och småpillrat lite med det och det var precis vad jag behövde. Jag kommer förmodligen inte att bli klar innan den här julen heller men då har jag något att fortsätta med i december nästa år. Det är faktiskt jättekul att brodera men till slut kan jag nästan inte räta ut fingrarna så det får bli lite i taget. Det är ju inte bråttom, bara lite tidsfördriv.

I

DSC_0321I morgon kväll ska jag och en kompis (eller väninna kanske man ska säga i min ålder) träffas i stan för att gå och titta på ”Vinterljus”. En installation med ljussättningar och olika teman som följer en runda på några km. Det är tydligen en tradition i Linköping och det blir roligt både för hundarna och mig att få komma iväg lite. Det blir fyra hundar och två mattar på promenad genom staden och jag hoppas att det inte är alldeles fullt med folk överallt. Mer om det kanske kommer en annan dag.

Som ni märker har det varit några ganska händelsefattiga dagar här och några andra uppslag till ämnen har jag inte. Livet kan inte alltid vara fullt med action så det är helt ok. Jag kanske kommer att längta efter liknande dagar om en dryg månad och det är variationerna som gör livet spännande.


Sorg finns överallt

Vi är många som utåt visar upp en glad fasad men som i ensamma stunder faller ner i någon slags apati eller nedstämdhet. På olika sätt har vi fått uppleva sorg och ensamhet och hamnat i kris av varierande grad. Det är konstigt hur man i olika skeden av livet lägger märke till och får kontakt med människor i liknande sits. När jag var gravid såg jag stora magar och barnvagnar överallt. Som hundägare upptäcker man att omgivningen är full av hundar. Sedan jag började få värk har jag insett att otroligt många människor har både synliga och dolda sjukdomar. Nu vet jag också att de flesta av oss har någon slags sorg som vi bär med oss och för det mesta behåller för oss själva. Jag har fått höra många berättelser och det  har handlat om saknade djur, vänner, närstående men även om separationer och missförstånd.

Nu i kväll kom grannpojken fram till mig och började prata. Ja, jag säger pojken för han är i mina barns ålder och även om han är vuxen är han en ungdom för mig. Efter lite artighetsfraser kom vi in på våra omständigheter och han hade också en berättelse om hur han nu har en sorg och en jobbig tillvaro. Det blir en slags gemenskap oss sörjande emellan. En liten tröstande känsla av att inte vara ensam om att känna så. Trots vår åldersskillnad var vi just då två jämställda personer som försöker ta oss framåt i livet och bearbeta våra erfarenheter. Båda två erbjöd vi den andra att komma och knacka på om det känns jobbigt någon gång. Det är väl en sådan sak man säger men det kändes väldigt äkta just då och jag bjuder gärna in honom på en fika om han vågar komma hit.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara lyfta fram att det finns så mycket erfarenhet och förståelse runt omkring oss och om vi bara vågar öppna oss lite så hittar vi människor som vet vad vi går igenom. Men inte bara det, vi hittar även många som kan ge råd och bra exempel på hur man kan hitta glädje i livet igen och genom att lyssna på andras berättelser kan vi få både hopp och inspiration. Sedan kan vi, i vår tur, hjälpa någon annan med vår berättelse och våra knep för att komma vidare. Det här händer redan – hela tiden. Det har nog alltid varit så. Vi lär av varandra och tänker att kan de så kan jag.

Alla dessa berättelser ger väldigt mycket perspektiv och nya sätt att tänka. För mig har det varit till stor nytta och hjälp. Kontentan måste vara att man mår bra av att våga öppna sig för andra. Inte jämt och för mycket men tillräckligt mycket för att få känna att man inte är ensam om sina tankar och känslor.

 

 


Svinnovember

Det var Peter Swedenmark, krönikör i många år på tidningen LT (Länstidningen) i Jämtland, som myntade det uttrycket och ingen kan väl säga annat än att det stämmer. Tråkigt, fult, grått och blött… hela månaden. Man får kämpa lite extra för att hitta ljuspunkter men letar man tillräckligt så finns de där. Små glädjeämnen i vardagen som gör att man inte deppar ihop helt och hållet.

Min italienskakurs t ex. Det blir roligare för varje vecka och nu börjar jag komma ihåg deltagarnas utseende och se deras personligheter. Namn är jag urusel på att komma ihåg så alla har inte fastnat ännu. Det är i alla fall en härlig grupp och skratten är många när vi gör felsägningar och vår lärare ibland tittar helt oförstående på oss när vi tror att vi säger något bra. Hon är väldigt duktig på att få oss att våga prata och dessutom är hon väldigt pedagogisk i sitt sätt att lära ut grammatik. Nästa gång, som är den sista för terminen, ska vi ha knytis. Det brukade vi alltid sluta terminerna med i Östersund också så det känns väldigt välbekant. Det blir korvar, skinkor, bröd, ost, frukt och pannacotta och kanske något mer gott.

Mina hundar får mig att le många gånger varje dag. I går var de lite extra roliga för Kasper fyllde 12 år och när man sjunger ”ja, må han leva” så blir båda vovvarna väldigt glada och viftar på hela sig. De känner så väl igen den sången från allt födelsedagsfirande genom åren och de vet att den betyder något särskilt. Den här gången innebar det mer godis än vanligt och bara för att de blir så glada så sjöng jag den sången tre gånger med samma glädjereaktion varje gång.

Min svärmor ringde i förmiddags och undrade om jag inte kan komma och hälsa på om några veckor. Det gör jag så gärna för jag gillar henne väldigt mycket. Ännu bättre blev det när hon sa att hon vill bjuda mig på julbord då även hennes dotter och svärson följer med. Flera timmars bilresa blir lite jobbigt men jag stannar över natten så det klarar jag nog.

Det var de ljuspunkter jag kunde komma på just nu. Då och då träffar jag någon trevlig person för en stunds samvaro men ensamheten är ganska påtaglig och jag längtar till december då jag kommer att ha någon här hos mig i stort sett hela månaden. Det börjar förresten redan i slutet av nästa vecka och det ska bli så kul. Jag som alltid har varit lite enstöring vill helst inte vara för mig själv mer än en dag i taget numera.


Ett inlägg om ingenting

Jag känner att jag borde skriva något här nu. Skrivlust och inspiration – var är ni? Ofta kan det funka att bara sätta sig ner och skriva det som tankarna bär med sig och det är rätt spännande att se var man hamnar då. Inte för att inlägget kanske blir så spännande men som ett litet experiment för mig själv att se om jag kan producera något utifrån ingenting.

I dag har jag retat mig på en liten lampa på bilen som har slutat fungera. Jag tog bilen till bilprovningen för den årliga kontrollen och det enda fel de kunde hitta var just att det är glapp i en lampa där bak. Egentligen borde jag väl reta mig på mig själv eftersom jag inte hade kollat det innan men det är alltid lättare att rikta ilskan mot ett dött ting. Ingen ombesiktning men anmärkning med ägaransvar, som besiktningskillen sa till mig. Nu är jag inte irriterad längre, bara lösningsfokuserad (det du Gunnel). Jag har hämtat in instruktionsboken och ska försöka läsa mig till om det är något jag kan fixa själv. Förmodligen är det enklare att låta verkstaden här i Bestorp fixa det men jag vill först förvissa mig om att det inte är så lätt att de kommer att skratta åt mig om jag ber om hjälp. Lite löjligt men jag vill gärna kunna själv.

Apropå bilar så läste jag en artikel i ”Vi bilägare” (en prenumeration i Kenneths namn som jag inte tänker förnya) om bilar som helt och hållet kör själva medan föraren kan läsa, datorisera eller kanske sticka om man nu vill det. Reportern hade fått följa med i en prototyp som klarade sig väldigt bra i trafiken men som fortfarande behöver en del finjusteringar. Om tre år räknar biltillverkaren med att få ut 200 sådana bilar på marknaden. Jag tror att de ska få köras av väl utvalda personer och sedan utvärderas. Framtidens teknik verkar redan vara här. Det kommer att finnas några slags kontrolltorn eller liknande där människor kan bevaka trafiken och så småningom styra bilarna så att de t ex använder filerna i stadstrafik på det effektivaste sättet. Jag är jätteimponerad men kan inte låta bli att undra hur det blir om någon hackar sig in i systemet med avsikt att ställa till kaos. Kanske ett framtida terrormål. Troligtvis har de duktiga människor som fixar det här redan tänkt på det och sett till att säkerheten blir hög. Men ändå – lite ruggigt är det.

Min promenadkompis har nu flyttat men inte längre bort än ca tre km och vi fortsätter att träffas de flesta dagarna. Numera träffas vi på halva vägen och går en runda tillsammans för att ibland avsluta med en fika hos någon av oss. Det är så mycket roligare med sällskap och särskilt när vädret är som det är och det är mer lockande att stanna inne.

Mer än så här blir det inte i dag. Jag ville mest bara ge ett livstecken ifrån mig och nu är det gjort.

Kramar till alla fina människor där ute!


Mamma – min förebild

Jag har tänkt mycket på min mamma, saknat henne och funderat på likheterna i våra liv. Jag har så många frågor som aldrig kommer att bli besvarade. Min mamma var 55 år, tre år äldre än jag, när min pappa dog genom en olyckshändelse. Hon har varit en förebild för mig sedan jag blev ensam och jag har hämtat styrka i hur hon klarade av sin situation och den kraft hon hade inom sig. Men, med undantag för den första tiden efter min pappas olycka, pratade vi inte mycket om känslor eller om hur hon egentligen mådde. Jag såg bara hur hon tog tag i sitt liv, sålde huset och flyttade till ett mindre hus, gick en bilkurs för kvinnor, skaffade hund och gjorde karriär. Mitt i allt detta genomgick hon flera canceroperationer men kom tillbaka och hittade ny styrka. Ända tills den dag hon fick besked om att det inte fanns mer att göra och att hon hade ca ett halvår kvar.

Allt detta hände under en femårsperiod och t o m under det sista halvåret gick mycket av hennes kraft till att ordna det på bästa sätt för oss tre döttrar med familjer.

Men hur mådde hon egentligen psykiskt? Självklart förstår jag att det inte var bra och jag önskar att jag kunde ha varit mer lyhörd och tillgänglig. Jag hade en väldigt bra relation till min mamma men jag tror att hon alltid har haft inställningen att inte oroa sina barn. På den tiden hade jag inte så mycket livserfarenhet och var inte van vid att fråga ut min mamma om hur hon kände om olika saker. Vi har mycket gemensamt i det vi har varit med om men för mig har skillnaden varit öppenheten mellan mig och mina barn. Jag vet att hon hade goda vänner som hon kunde prata med men för mig var hon min starka mamma som först kraschade men sedan snabbt tog kontroll över sitt liv och gjorde det bra.

Jag undrar om hon, precis som jag, kämpade på och var helt inställd på att leva ett bra liv och hitta glädjen med det. Var hon lycklig eller gjorde hon sitt bästa bara för vår skull medan hon egentligen var likgiltig inför livet. Jag vet att hon hade en tro. Vi pratade aldrig om det men bland hennes saker fanns ett brev från en väninna som skrev om min mammas tro. Var den tron så stark att hon hoppades på att min pappa fanns någonstans och väntade på henne och såg hon i så fall fram emot det? Något inom mig hoppas det, när det nu blev som det blev. Jag hoppas att hon inte var rädd utan såg något nytt och fint.

Jag har ingen tro som kan skänka mig tröst men i vissa stunder kan jag ändå känna att det inte skulle göra så mycket om mitt liv tog slut. Det kan t o m kännas lite lockande. Att ha många år kvar som jag ska leva som nu, utan lycka, skrämmer mig. Jag känner ofta glädje och jag kämpar på, precis som mamma, för att få ett bra liv. Det finns massor att se fram emot och för det mesta tycker jag att jag har det bra men så kommer de här stunderna då jag vet att jag aldrig kommer att bli lycklig igen. För ett halvår sedan var jag så otroligt lycklig och jag fick höra från andra att det märktes. Därför vet jag vad det innebär att vara lycklig och kan med säkerhet säga att det kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Det jag gör när jag känner så här är att frammana bilder av mina barn och tänka att jag aldrig kommer att kunna överge dem. Jag måste fortsätta att kämpa för deras skull och det är ju de som ger mig mina finaste glädjestunder så det är de värda. För en stund sedan satt jag och slumrade i soffan och vaknade med en rysning för att jag insåg att jag har så många år kvar. Det var ganska otäckt men när jag kände att tårarna började tränga fram sa jag till mig själv att jag måste skärpa mig. Det är inte synd om mig som har ett liv framför mig och som har möjlighet att njuta av det. Jag kan inte få den fullkomliga lyckan igen men hur många kan egentligen det? Jag har i alla fall fått uppleva den.