Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2015

Ett inte så positivt och glatt inlägg

Äntligen skulle jag få besked. Jag väntade hela dagen på samtalet…som aldrig kom. Sent på eftermiddagen hittade jag ett brev i min brevlåda med beskedet att en universitetsöverläkare ska ringa på onsdag. Luften gick ur mig och det kändes som om jag gav upp en liten stund. Allt skjuts hela tiden upp och tiden går. Vad är det förresten för skillnad på en universitetsöverläkare och en vanlig överläkare mer än att den första jobbar på ett universitetssjukhus? Kanske ska jag tyda det här som att de tar mig mer på allvar nu. Ärendet har flyttats från en specialistläkare till denna läkare med längre titel. Ingen mening att spekulera. På onsdag måste jag få något slags besked. Förmodligen är det ändå ganska snabb hantering. Det är ju inte många dagar kvar till onsdag. Men nu börjar jag nå bristningsgränsen. Hm, det blev nästan lite kul men jag lovar att magen inte brister även om det känns så.

Jag såg en skata bada i en vattenpöl i dag och jag blev så glad av att se hur den plaskade omkring och verkade njuta. Jag och hundarna stod en bit ifrån och tittade en stund och den var inte ett dugg störd av oss. Till slut var den nöjd och försvann och vi gick vidare. Skator är inga vårfåglar men en badande skata kan ändå ge lite vårkänslor.

Detta är ungefär allt som har hänt i mitt liv de senaste dagarna. Inte mycket att hurra för men det räcker. De dagliga rutinerna finns kvar och jag är glad att jag är tvungen att ta mig ut med hundarna några gånger varje dag. Jag gör det jag måste men har ingen lust till något mer. Jag har meddelat min italienskakursledare att jag inte kommer mer den här terminen och det var så skönt att ta det beslutet. Konstigt att man ska känna att man sviker när man faktiskt har betalat för att få vara med i kursen. Det tog emot men när det väl var gjort var det en stor lättnad. Hoppas lust och ork kommer tillbaka till nästa termin.

Det är inte så bedrövligt som det kanske låter. Jag orkar det som måste göras och jag håller humöret uppe med framtidstankar. Det är bara det att jag trodde att allt skulle gå fortare och att jag skulle vara på väg att återhämta mig nu.


Man måste våga försöka…

Återigen fylldes mitt lilla hem av glada barnröster, skratt och lite bus. Ännu en av min mans systerdöttrar och hennes familj kom och hälsade på mig några timmar. Jag har inte mycket golvyta över för lek men på något sätt lyckades tre barn och två hundar samsas om utrymmet. Kaspers käraste leksak, en ful liten pipleksak, blev genast favorit även för lilla Anton (två år i sommar). Kasper lånade gärna ut sin leksak men emellanåt kollade han noga så att den behandlades varsamt och när vi hade blivit ensamma igen tog han med sig sin favorit och la sig i korgen med den. Det brukar han aldrig göra så han hade nog varit lite orolig för att bli av med den. Det var ett roligt avbrott i vår vardag och nästa gång har jag mycket mer lekyta 🙂

Jag har beställt nya gardiner, några kuddar och en matta och nu har jag fått hem ett stort och tungt paket. Det är inte någon mening med att packa upp allt för de ligger bra i lådan och ska inte användas förrän jag har flyttat. Men det är ännu svårare nu att behöva vänta flera månader på att ta mitt nya hem i besittning. Det jag skulle kunna göra är att packa upp det tyg som ska bli överdrag på madrassen i en kombinerad soffa/säng och försöka sy det. Jag har ingen aning om hur det ska gå till och jag kan inte sy men jag ska göra ett försök i alla fall. Jag har sytt gardiner förut men det är inte svårt, bara raksöm och en del mätning. Nu ska jag lösa hur hörnen ska sys. När jag tänker efter så kommer jag faktiskt på att jag sydde överdrag till några båtdynor en gång men då fick jag hjälp och jag kommer inte alls ihåg hur jag gjorde. Det löser sig. I värsta fall tittar jag väl på hur lakan som har resår och kan spännas runt madrasser är konstruerade och försöker härma det. Det här tyget är likadant som i de gardiner som ska vara i samma rum.För att få till kuddar i samma tyg tyckte jag att jag kom på en bra lösning. Jag köpte helt enkelt tre påslakanset så jag slipper sy kuddfodral. Det är ett eller flera av de påslakanen som ska bli madrasstyget.

Ibland är det tur att man inte riktigt vet vad man ger sig in i. Jag inbillar mig att jag ska kunna klura fram hur jag ska göra och att slutresultatet ska kunna bli bra trots att jag varken kan eller har tänkt igenom hur jag ska göra detta. Om jag lyckas få till något kanske det blir en bild när allt är på plats i Mjölby men om det blir ett totalt misslyckande tänker jag inte erkänna det här. Det förstår ni ändå när det inte kommer någon skrytbild 😉


Tankeställare

Jag har aldrig på allvar känt att jag inte har velat leva (undantag en väldigt kort period då en medicin gav mig en liten depression). Däremot har jag sedan min man dog  ibland känt en sorg över att behöva fortsätta på egen hand och jag har nog t o m haft någon slags dödslängtan. Den senaste veckan har jag fått två helt skilda anledningar att skämmas lite över den längtan och att vara tacksam för det liv jag har. Livet är så skört och rätt som det är försvinner någon eller klarar sig med nöd och näppe.

Två arbetsplatsolyckor som jag har fått information om den senaste veckan har gett mig en ordentlig tankeställare. Den ena drabbade en god vän till mig och min man. Där gick det bra. Änglavakt och de fysiska skador som blev gick att reparera men med vetskapen om att det var väldigt nära att gå riktigt illa. Den andra olyckan slutade så illa som det kan sluta. Den drabbade är ingen jag känner eller har träffat men flera av mina närmaste är i chock och sorg och det gör även mig ledsen och påverkad.

Det finns andra berättelser i min omgivning som visar hur mycket rädsla och ångest vi har i våra liv. Risken att förlora de vi är nära kan dyka upp när som helst. Oftast går det faktiskt bra, i alla fall runt omkring mig, men ibland händer det värsta och då återstår bara förtvivlan. I alla fall en period. Sakta hämtar vi styrka någonstans ifrån och tar itu med livet igen.

Jag har funderat över varför jag inte har fått en starkare reaktion på dessa händelser. De borde ju ha satt igång all min egen sorg och smärta igen men jag har inte känt så. Kanske är det så enkelt som att det har gått så lång tid nu, 9 månader, att jag klarar detta  eller så är det en av alla skyddsmekanismer vi har inom oss som hindrar mig från att sätta det i samband med varandra. Visst har jag tänkt tanken och känt att alla dessa arbetsplatsolyckor ger rysningar men varje olycka har sin egen historia och har inget med varandra att göra.

Jag vill inte att det här ska vara ett inlägg som bara är  mörkt och deppigt. I stället vill jag att vi tänker till och uppskattar det liv vi har och försöker hitta det som är bra. För livet är härligt om vi gör det bra. Väldigt skört men bra!


Lite jobbig dag som ändå ger en del hopp

Jag, som nästan aldrig blir sjuk, vaknade naturligtvis med feber i morse. Inte mycket men jag blir väldigt påverkad av en temperatur på 38,5 och i kombination med mitt redan dåliga mående blev det lite jobbigt. Men jag tänkte aldrig att jag skulle ställa in dagens läkarbesök. Det finns ju alvedon och jag ville inte riskera att behöva vänta flera veckor igen. Eftersom jag hade frossa vaknade jag extra tidigt, redan halvtre i morse. Jag låg ändå kvar en timme till men sedan ville inte min kropp vara där längre så det blev tidig mat för hundarna och vi gick vår lilla morgonrunda redan vid fyratiden.Det blev en liten runda till innan jag gav mig iväg, med alvedon i kroppen, strax efter halvåtta.

Läkarbesöket gick bra, faktiskt över förväntan. Hon skrev ner allt jag föreslog och sa att hon skulle kontakta de jag hänvisade till redan samma dag. Tacksam för att jag slapp kämpa och argumentera åkte jag hem, tog två citodon och somnade i soffan.

På eftermiddagen ringde läkaren och sa att eftersom jag har så stora besvär och många funderingar så ska de ta upp mitt fall på en nationell konferens nästa torsdag. Det blir mer väntan men förhoppningsvis kommer det något bra ur det den här gången.

Nästa vecka måste jag försöka samla tillräckligt mycket kraft för att orka åka till Ikea och beställa mitt kök, ta mig till färg- och golvbutiken i Mjölby och köpa hundmat åt Kasper. Han är ju lite känslig i magen så hans mat köper jag hos en veterinär. Lite bökigt men vad gör man inte för att vovvarna ska må bra.


Sällskap

Jag fick sällskap av min svägerska några dagar. Hon kom med tåget i går och åkte hem igen efter middagen i dag. Det har varit planerat ett tag och jag har sett väldigt mycket fram emot hennes besök. Hon är en av de få jag orkar med nu och jag känner inga krav på mig att ordna och fixa en massa saker. Hon har följt med på mina små promenader och en av dem slapp jag följa med på. Jag vill försöka komma ut lite varje dag men det var väldigt skönt att få vara kvar hemma när hon gick iväg med mina hundar. Annars har vi mest bara pratat, fikat, ätit lite mat, pratat och fikat igen och tagit små vilopauser. Några sköna dagar helt enkelt.

I morgon bitti har jag mitt läkarbesök och jag hoppas att jag får besked om vad som ska hända och när. Nu är jag så trött på det här.


Kafferep

Jag tror inte att jag någonsin tidigare har blivit bjuden på ett kafferep. Nu för tiden säger nog de flesta ”kom över på en fika” eller bara ”vill du ha kaffe?”. Att någon säger att han ska ha kafferep och bjuder in ett antal personer, bara för att det är kul och för att han gillar att sammanföra människor, känns lite ovanligt men väldigt roligt.

Jag blev medbjuden för att min syster hade fått en inbjudan och, av någon anledning, blev ombedd att fråga om jag ville följa med. Mannen som bjöd in oss hade med  hjälp av en vän fixat mycket gott kaffebröd och började med att bjuda på bubbel. Jag körde och fick avstå från vinet men jag hade lika kul ändå. Rätt som det var kom det in en trumpetare och blåste nobelfanfaren. Ja, han pratade lite också och berättade att han var på väg till slottet för en konsert (antar att det var i Stockholm). Enligt några av de andra gästerna är det vanligt med små överraskningar på de återkommande kafferepen. Vi var 16 personer på denna tillställning och alla verkade ha det trevligt. Ändå var det ganska skönt att så småningom kunna hänvisa till att hundarna väntade i bilen och därför ha en anledning att lämna kalaset. Då slapp jag dra upp varför jag inte orkade längre, min sjukdomshistoria är inte så roligt att dra upp i sådana sammanhang. Min syster var också trött och hade inget emot att avvika före alla andra.

Jag följde med min syster hem till henne eftersom vi hade bestämt att vi skulle titta på melodifestivalen tillsammans. Där blev jag tillsagd att lägga mig i soffan medan hon gick ut med alla våra hundar. Så skönt att bli lite omhändertagen ibland. Jag var ganska mätt efter alla sötsaker men lite sugen på någon motvikt så pizza var ett alldeles utmärkt middagsval. När sedan min systers dotter med kompis gett sig iväg för en festkväll och sonen var på sitt rum satte vi oss i varsitt soffhörn och försökte slumra en stund. Det gick sådär. Sömn blev det inte men vi vilade en stund i alla fall och kände oss efter det redo för kvällens festivalprogram.

Nu har jag en lång, härligt skön söndag framför mig utan något inplanerat. Sitter och lyssnar på nyheterna samtidigt som jag skriver och jag försöker förstå hur människor kan bli till vanvettiga mördarmaskiner. Det går inte att begripa. Förklaringar kanske finns men förståelsen kan jag aldrig känna i alla fall.


På besök i Mjölby

Vilken rolig och efterlängtad dag det här har varit. Ännu en gång har jag och min syster fått komma till vårt blivande hem i Mjölby för att gå igenom en del saker med säljaren och för att göra de sista mätningarna. Vi gick länge omkring och fantiserade om hur det kommer att vara om tre månader när vi har börjat få dit en del av våra saker och renoveringen är i full gång. Gunnel ska börja med badrumsrenovering och jag vill göra om mitt kök och högsta gemensamma prioritering blir staket och häck runt en del av tomten för hundarnas skull. Vi blev bjudna på kaffe med rulltårta och tog sedan ett varv i källaren som avslutning. Det är svårt att fatta att vi snart ska bo där men båda känner vi att det blir helt perfekt för oss. Det var lite svårt att slita sig därifrån men till sist var vi ju tvungna att tacka och säga hejdå.

Jag blir lite arg på min orkeslösa kropp  som tar helt slut efter att lugnt ha tittat på hus och fikat. Det känns att det kommer från buken och jag blir alldeles matt och svag i hela kroppen och i huvudet. Vi tog min bil dit men Gunnel fick köra därifrån och jag fick vila tills det var dags för henne att lämna mig i Linköping. Då var jag ganska ok igen men jag kände mig påverkad flera timmar till. Jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva vänta länge till på att något ska göras åt det här.

I dag fyller min fina Rex 11 år. Naturligtvis har jag sjungit ”ja, må han leva” för honom och han och även Kasper blev så där löjligt glada som de brukar bli av den sången. De fick lite extra godis och massor av klappar. Märkvärdigare än så blir inte firandet men Rex verkar ganska nöjd ändå.

collage_9


Något stämmer inte

Almanackan visar på vinter men mina sinnen säger vårvinter. En sån där underbart skön vårvinter som jag är van vid att ha i månadsskiftet mars/april i Jämtland. Snö som gnistrar och fåglar som kvittrar och solen värmer så som den absolut inte gjorde i Optand den här tiden på året. Takdropp och folk som vänder näsorna mot solen. Jag blir alldeles förvirrad. Kan det verkligen vara så stor skillnad, det är ju ändå bara ca 70 mils avstånd. Jag känner att jag gillar Östergötland mer och mer 🙂

Tyvärr så gissar jag att det bara dröjer en dag eller två innan vårvinterkänslan byts ut mot lervällingsbesvär. Den snö som ligger och gnistrar nu smälter väldigt fort. Det är väl det som är skillnaden mot riktig vårvinter.

På förmiddagen har jag återigen varit på sjukhuset. Den här gången på röntgenkliniken. En timme innan röntgen skulle jag vara där för att dricka en liter kontrast. Sedan var det bara att ta på sig den fina blå rocken och gå in och lägga sig för att åka fram och tillbaka i den stora apparaten. Efter halva tiden fick jag ännu mer kontrast insprutad i blodet. Det är en märklig upplevelse men jag börjar vänja mig. Det är som en värmevåg som sveper igenom kroppen från armen genom bröstet och buken för att till sist framkalla en kissnödighetskänsla. Värmen försvinner ganska fort men det är lite läskigt och första gången blev jag även illamående. Med de vanliga instruktionerna om att dricka extra mycket, för att kontrasten kan påverka njurarna, avslutades besöket och nu är det bara att vänta på nästa steg. Det tar väl några veckor innan jag får komma på ett samtal med läkaren och då måste jag vara väl förberedd så att jag kan utbilda min läkare.


Bruten tradition

Så länge jag kan minnas har det varit räkmackor som gällt under melodifestivalskvällarna. Vi har i god tid före programmets start rensat räkor och gjort  i ordning våra mackor och varit väldigt noga med att inte tjuvstarta smaskandet innan signaturen. Denna tradition har medfört att framåt vårkanten, när alla de olika delprogrammen sänts, har jag varit väldigt trött på räkor. Men varje år har vi fått tillbaka suget efter dessa delikatesser och år efter år har vi gjort likadant. I år blev det lite annorlunda.

Jag vet inte om min hjärna medvetet avstod från räkorna i ett slags försök att undvika ledsna och nostalgiska tankar. Jag har i alla fall inte tänkt på att det var dags för den traditionen igen och inte var jag speciellt sugen heller. Det var nog mest bara något som skulle vara så för mig och Kenneth och utan honom är det inte viktigt längre. I stället kom Gunnel, min lillasyster, hit och vi firade vårt gemensamma husköp  med en middag bestående av grattispresenter från vår storasyster. Rådjursstek, svart trumpetsvamp, specialbuljong och god krydda. Det var synd att hon inte själv hade möjlighet att vara med oss men jag tillagade hennes presenter och jag och Gunnel smaskade i oss allt tillsammans med en potatisgratäng och grönsaker. Till detta drack vi cola. Vi brukar skratta åt att det inte är någon mening med att öppna en vinflaska när vi träffas för även om vi är tillsammans alla tre systrar så skulle vi aldrig få i oss mer än högst en halv flaska i alla fall. Jag har flera gånger tänkt att jag ska öppna den champagneflaska som jag har haft länge men vi skulle få slänga massor och det vore lite synd. Jag får väl bjuda mina barn på champagne när de kommer till mig i sommar. De ska nog lyckas tömma flaskan i alla fall.

Sedan blev det dags för den första melodifestivalstävlingen för i år. Det blev ostbågar i stället för räkor och det var lika gott det, kanske ännu godare. Vi är ostbågsälskare både jag och Gunnel så det var helt rätt. Kanske blir det en ny tradition om vi tittar tillsammans när vi har ett gemensamt hus. Själva programmet lever nästan aldrig upp till förväntningarna. Jag hade ingen klar favorit men den jag tyckte var bäst åkte ut och en av de låtar jag tyckte var riktigt dåliga gick till andra chansen. De låtar som gick till final var tråkiga och slätstrukna men i alla fall ok i jämförelse med de andra. Lite besvikna var vi på bidragen för det brukar alltid vara någon låt som fastnar. Men det spelar ingen roll. Nästa vecka sitter jag här igen och hoppas på bra musik och kul underhållning. Programledarna var i alla fall bra.


Vill ha en balkong

I dag har jag fått en liten förkänning på hur tidig vår kan kännas på de här breddgraderna. Solen fick termometern att visa 15 grader och när jag satte mig en liten stund utanför min dörr kändes det så varmt och skönt. Jag satt inte så länge. Det känns så dumt att bara sitta där utan anledning och jag gillar inte att bli uttittad av folk som går förbi. Det är en återvändsgata så det är inte jättemånga som har vägarna förbi men många hundägare vill gå på stigen bakom det här huset och då passerar de en liten bit ifrån mig. Jag kan inte ens sitta där och njuta medan jag röker eftersom jag inte gör det längre. Jag önskar att jag hade en balkong att gömma mig lite på. Lite avundsjuk är jag på de som bor ovanför mig för att de har sina balkonger.

Det är bara knappt tre månader tills jag kan sitta så mycket jag vill på min egen balkong och dessutom på flera olika platser i min och syrrans trädgård. Jag är så glad för det. Det har gått bra att bo här hittills men det beror nog mycket på att det har varit höst och vinter. Jag kan tänka mig att jag skulle må ganska dåligt av att inte ha tillgång till en egen ganska skymd uteplats i sommar. Tack och lov så har jag det då 🙂 Jag vet två till som kommer att uppskatta det minst lika mycket.


Vem ska man tro på…

Vi är inte många men jag har i alla fall lyckats få kontakt med några kvinnor som har samma leversjukdom som jag. Alla har vi fått olika besked eller olika behandlingar. I något fall har åtgärden tjatats fram efter att den sjuka har gjort egna efterforskningar och lyckats övertyga sin läkare. Nu när jag står inför någon slags åtgärd känner jag mig väldigt förvirrad. Vem ska man tro på och var finns den största kunskapen? Inte trodde jag att det finns så många olika slags operationer att välja bland för oss med massor av levercystor. Vilka krav ska jag ställa på min vårdpersonal och hur ska jag kunna veta att de fattar rätt beslut? Det verkar lite chansartat. Nu senast har jag haft kontakt med en kvinna som fick en del av levern bortopererad och sedan började ny levervävnad bildas. Med hjälp av medicin skulle ny cystbildning förhindras men det verkar inte hjälpa helt. Enligt denna kvinna ska endast 1 person av 3 få nya cystor efter en sådan s k leverresektion. En annan kvinna har berättat att de specialister hon träffat säger att det bara är transplantation som gäller. Inget annat hjälper på lång sikt. Jag själv har fått en helt annan behandling i Östersund, s k fenestrering, och nu har jag blivit föreslagen en åtgärd som blir den fjärde i ordningen som jag har hört talas om. Det snurrar i huvudet och jag vet faktiskt inte vad jag ska begära när jag träffar min läkare. Förmodligen ber jag om en second opinion men jag kan i alla fall aldrig känna mig säker på att det blir det bästa.

Det här med att bo i lägenhet på markplan kan vara lite lyxigt ibland. Jag har inte brytt mig om att skotta undan snön framför min trappa. Min gång är ca en meter lång och jag har nöjt mig med att trampa upp ett spår att gå i. I morse var det ett väldigt skrapande utanför min dörr och lite senare såg jag att någon har varit vänlig nog att hacka och skotta utanför min dörr. Det är väl så det är när man hyr sin bostad men inte trodde jag att det skulle vara sådan service. Nu väntar jag bara på att det ska komma upp nya listor till tvättstugan så att det ska gå att boka tvättstugan igen. Inget händer på en gång här men om man bara väntar så brukar det lösa sig. Varför göra i dag det man kan skjuta upp till morgondagen 😉


Kan inte fatta att det är sant

Det är helt otroligt men ändå är det precis så det är. Vi har ett hus!!! Eller vi har snart ett hus men i dag har vi skrivit kontrakt på vårt hus och handpenningen är inbetald så jag tycker nog att det är ok att säga att vi har ett hus.

mms_20150203_184853

Efter många turer och både hopp och nervositet är vi äntligen i hamn. På mäklarens kontor i Mjölby, vår nya hemort, gick vi igenom alla papper och bestämde att vi ska träffa säljaren i huset nästa vecka för en genomgång av hur allt fungerar. Det finns t ex ett larm som vi får ta över om vi vill. Problemet är bara att nu är det inställt på att sätta igång om det är någon rörelse i huset när larmet är aktiverat. Det är inte så smart med tre hundar som springer omkring mellan våningarna. Det går säkert att göra om ganska enkelt. Jag vet inte om vi verkligen behöver ett larm med alla våra vovvar som skäller om någon kommer men det är klart, ibland kanske de är med oss och då är huset alldeles tomt.

Nu börjar en ny väntan men det kommer nog att gå ganska fort. Det är lite tidigt att börja packa men det är svårt att låta bli. Det är i och för sig bara knappt tre månader tills vi får tillträde men eftersom det ska renoveras en del är det  nog smartast att vänta lite med att ta dit alla saker. Jag kanske t o m får ge upp mina planer på att flytta dit första dagen. Kanske är det bättre att köra dit med så mycket som får plats i bilen men sedan sova här i Bestorp. Det visar sig. Kanske blir det varannan natt. Längtar otroligt mycket och är jätteglad 😀


Förväntningar

Det här ska bli en härlig dag! Jag har en pirrande glad känsla i hela kroppen och jag har stora förväntningar på både denna dag och framtiden. Varför det känns så just i dag vet jag inte och det spelar ingen roll. Det känns bara väldigt bra och då behöver man inte fundera så mycket över varför utan bara njuta.

Det är klart att vädret påverkar. Fint vinterväder gör mig glad och det är roligt att se hur grannskapets ungar tar fram sina pulkor och åker i alla små lutningar. Det duger med ihopplogade snöhögar också och har de ingen pulka så går det bra att åka på byxbaken.

Förväntningarna inför flytten är nog ändå det som påverkar mig mest. Jag har svårt att fatta och tro på att jag snart ska få komma till det som ska bli mitt hem för lång tid framåt. Om allt går som vi tror så skriver vi kontrakt på tisdag och kan få tillträde 1:a maj. Det är inte helt klart men allt pekar åt det hållet just nu. Vi har planerat att ha kvar våra respektive lägenheter en månad längre så att vi kan flytta i omgångar och renovera innan vi ska in med alla våra saker. Förmodligen klarar jag inte av att vänta med att ta mitt nya hem i besittning. Jag kommer nog att ta dit en madrass, hundarnas korgar och kanske en stol och ett bord så fort jag bara kan. Jag och vovvarna sover nog där redan första natten. Jag vet inte om min syster tänker likadant. Hon har ju en son att ta hänsyn till och han kanske inte tycker att det är så kul att komma dit innan det har blivit lite ordning.

Tänk att bara kunna öppna ytterdörren och släppa ut hundarna i trädgården. De kan ligga där i skuggan eller värma sig i solen en stund om de vill. De har med ålderns rätt nästan slutat leka men några glädjeskutt kanske de gör när de märker att de kan röra sig fritt utomhus. Det är nästan det som känns bäst. Att kunna ge mina hundar några fina sista år med så mycket frihet som möjligt. De kommer nog att skälla lite på folk som går förbi i början men jag vet att de vänjer sig fort. Det har aldrig varit några problem att ha dem i koppel utanför förtältet när vi har husvagnssemestrat. Då har de legat snällt och bara tittat på alla som gått förbi.

Jag ser också fram emot att få bestämma själv vad som ska åtgärdas i mitt hem och när och hur det ska göras. Jag trodde inte att jag skulle sakna det ansvaret men nu tycker jag att det är frustrerande att inte ha den bestämmanderätten. Det jag inte saknar däremot är en krånglande vattenpump som måste luftas med jämna mellanrum. Kommunalt vatten och avlopp och fjärrvärme blir alldeles perfekt.