Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2015

Ett inte så positivt och glatt inlägg

Äntligen skulle jag få besked. Jag väntade hela dagen på samtalet…som aldrig kom. Sent på eftermiddagen hittade jag ett brev i min brevlåda med beskedet att en universitetsöverläkare ska ringa på onsdag. Luften gick ur mig och det kändes som om jag gav upp en liten stund. Allt skjuts hela tiden upp och tiden går. Vad är det förresten för skillnad på en universitetsöverläkare och en vanlig överläkare mer än att den första jobbar på ett universitetssjukhus? Kanske ska jag tyda det här som att de tar mig mer på allvar nu. Ärendet har flyttats från en specialistläkare till denna läkare med längre titel. Ingen mening att spekulera. På onsdag måste jag få något slags besked. Förmodligen är det ändå ganska snabb hantering. Det är ju inte många dagar kvar till onsdag. Men nu börjar jag nå bristningsgränsen. Hm, det blev nästan lite kul men jag lovar att magen inte brister även om det känns så.

Jag såg en skata bada i en vattenpöl i dag och jag blev så glad av att se hur den plaskade omkring och verkade njuta. Jag och hundarna stod en bit ifrån och tittade en stund och den var inte ett dugg störd av oss. Till slut var den nöjd och försvann och vi gick vidare. Skator är inga vårfåglar men en badande skata kan ändå ge lite vårkänslor.

Detta är ungefär allt som har hänt i mitt liv de senaste dagarna. Inte mycket att hurra för men det räcker. De dagliga rutinerna finns kvar och jag är glad att jag är tvungen att ta mig ut med hundarna några gånger varje dag. Jag gör det jag måste men har ingen lust till något mer. Jag har meddelat min italienskakursledare att jag inte kommer mer den här terminen och det var så skönt att ta det beslutet. Konstigt att man ska känna att man sviker när man faktiskt har betalat för att få vara med i kursen. Det tog emot men när det väl var gjort var det en stor lättnad. Hoppas lust och ork kommer tillbaka till nästa termin.

Det är inte så bedrövligt som det kanske låter. Jag orkar det som måste göras och jag håller humöret uppe med framtidstankar. Det är bara det att jag trodde att allt skulle gå fortare och att jag skulle vara på väg att återhämta mig nu.

Annonser

Man måste våga försöka…

Återigen fylldes mitt lilla hem av glada barnröster, skratt och lite bus. Ännu en av min mans systerdöttrar och hennes familj kom och hälsade på mig några timmar. Jag har inte mycket golvyta över för lek men på något sätt lyckades tre barn och två hundar samsas om utrymmet. Kaspers käraste leksak, en ful liten pipleksak, blev genast favorit även för lilla Anton (två år i sommar). Kasper lånade gärna ut sin leksak men emellanåt kollade han noga så att den behandlades varsamt och när vi hade blivit ensamma igen tog han med sig sin favorit och la sig i korgen med den. Det brukar han aldrig göra så han hade nog varit lite orolig för att bli av med den. Det var ett roligt avbrott i vår vardag och nästa gång har jag mycket mer lekyta 🙂

Jag har beställt nya gardiner, några kuddar och en matta och nu har jag fått hem ett stort och tungt paket. Det är inte någon mening med att packa upp allt för de ligger bra i lådan och ska inte användas förrän jag har flyttat. Men det är ännu svårare nu att behöva vänta flera månader på att ta mitt nya hem i besittning. Det jag skulle kunna göra är att packa upp det tyg som ska bli överdrag på madrassen i en kombinerad soffa/säng och försöka sy det. Jag har ingen aning om hur det ska gå till och jag kan inte sy men jag ska göra ett försök i alla fall. Jag har sytt gardiner förut men det är inte svårt, bara raksöm och en del mätning. Nu ska jag lösa hur hörnen ska sys. När jag tänker efter så kommer jag faktiskt på att jag sydde överdrag till några båtdynor en gång men då fick jag hjälp och jag kommer inte alls ihåg hur jag gjorde. Det löser sig. I värsta fall tittar jag väl på hur lakan som har resår och kan spännas runt madrasser är konstruerade och försöker härma det. Det här tyget är likadant som i de gardiner som ska vara i samma rum.För att få till kuddar i samma tyg tyckte jag att jag kom på en bra lösning. Jag köpte helt enkelt tre påslakanset så jag slipper sy kuddfodral. Det är ett eller flera av de påslakanen som ska bli madrasstyget.

Ibland är det tur att man inte riktigt vet vad man ger sig in i. Jag inbillar mig att jag ska kunna klura fram hur jag ska göra och att slutresultatet ska kunna bli bra trots att jag varken kan eller har tänkt igenom hur jag ska göra detta. Om jag lyckas få till något kanske det blir en bild när allt är på plats i Mjölby men om det blir ett totalt misslyckande tänker jag inte erkänna det här. Det förstår ni ändå när det inte kommer någon skrytbild 😉


Tankeställare

Jag har aldrig på allvar känt att jag inte har velat leva (undantag en väldigt kort period då en medicin gav mig en liten depression). Däremot har jag sedan min man dog  ibland känt en sorg över att behöva fortsätta på egen hand och jag har nog t o m haft någon slags dödslängtan. Den senaste veckan har jag fått två helt skilda anledningar att skämmas lite över den längtan och att vara tacksam för det liv jag har. Livet är så skört och rätt som det är försvinner någon eller klarar sig med nöd och näppe.

Två arbetsplatsolyckor som jag har fått information om den senaste veckan har gett mig en ordentlig tankeställare. Den ena drabbade en god vän till mig och min man. Där gick det bra. Änglavakt och de fysiska skador som blev gick att reparera men med vetskapen om att det var väldigt nära att gå riktigt illa. Den andra olyckan slutade så illa som det kan sluta. Den drabbade är ingen jag känner eller har träffat men flera av mina närmaste är i chock och sorg och det gör även mig ledsen och påverkad.

Det finns andra berättelser i min omgivning som visar hur mycket rädsla och ångest vi har i våra liv. Risken att förlora de vi är nära kan dyka upp när som helst. Oftast går det faktiskt bra, i alla fall runt omkring mig, men ibland händer det värsta och då återstår bara förtvivlan. I alla fall en period. Sakta hämtar vi styrka någonstans ifrån och tar itu med livet igen.

Jag har funderat över varför jag inte har fått en starkare reaktion på dessa händelser. De borde ju ha satt igång all min egen sorg och smärta igen men jag har inte känt så. Kanske är det så enkelt som att det har gått så lång tid nu, 9 månader, att jag klarar detta  eller så är det en av alla skyddsmekanismer vi har inom oss som hindrar mig från att sätta det i samband med varandra. Visst har jag tänkt tanken och känt att alla dessa arbetsplatsolyckor ger rysningar men varje olycka har sin egen historia och har inget med varandra att göra.

Jag vill inte att det här ska vara ett inlägg som bara är  mörkt och deppigt. I stället vill jag att vi tänker till och uppskattar det liv vi har och försöker hitta det som är bra. För livet är härligt om vi gör det bra. Väldigt skört men bra!


Lite jobbig dag som ändå ger en del hopp

Jag, som nästan aldrig blir sjuk, vaknade naturligtvis med feber i morse. Inte mycket men jag blir väldigt påverkad av en temperatur på 38,5 och i kombination med mitt redan dåliga mående blev det lite jobbigt. Men jag tänkte aldrig att jag skulle ställa in dagens läkarbesök. Det finns ju alvedon och jag ville inte riskera att behöva vänta flera veckor igen. Eftersom jag hade frossa vaknade jag extra tidigt, redan halvtre i morse. Jag låg ändå kvar en timme till men sedan ville inte min kropp vara där längre så det blev tidig mat för hundarna och vi gick vår lilla morgonrunda redan vid fyratiden.Det blev en liten runda till innan jag gav mig iväg, med alvedon i kroppen, strax efter halvåtta.

Läkarbesöket gick bra, faktiskt över förväntan. Hon skrev ner allt jag föreslog och sa att hon skulle kontakta de jag hänvisade till redan samma dag. Tacksam för att jag slapp kämpa och argumentera åkte jag hem, tog två citodon och somnade i soffan.

På eftermiddagen ringde läkaren och sa att eftersom jag har så stora besvär och många funderingar så ska de ta upp mitt fall på en nationell konferens nästa torsdag. Det blir mer väntan men förhoppningsvis kommer det något bra ur det den här gången.

Nästa vecka måste jag försöka samla tillräckligt mycket kraft för att orka åka till Ikea och beställa mitt kök, ta mig till färg- och golvbutiken i Mjölby och köpa hundmat åt Kasper. Han är ju lite känslig i magen så hans mat köper jag hos en veterinär. Lite bökigt men vad gör man inte för att vovvarna ska må bra.


Sällskap

Jag fick sällskap av min svägerska några dagar. Hon kom med tåget i går och åkte hem igen efter middagen i dag. Det har varit planerat ett tag och jag har sett väldigt mycket fram emot hennes besök. Hon är en av de få jag orkar med nu och jag känner inga krav på mig att ordna och fixa en massa saker. Hon har följt med på mina små promenader och en av dem slapp jag följa med på. Jag vill försöka komma ut lite varje dag men det var väldigt skönt att få vara kvar hemma när hon gick iväg med mina hundar. Annars har vi mest bara pratat, fikat, ätit lite mat, pratat och fikat igen och tagit små vilopauser. Några sköna dagar helt enkelt.

I morgon bitti har jag mitt läkarbesök och jag hoppas att jag får besked om vad som ska hända och när. Nu är jag så trött på det här.


Kafferep

Jag tror inte att jag någonsin tidigare har blivit bjuden på ett kafferep. Nu för tiden säger nog de flesta ”kom över på en fika” eller bara ”vill du ha kaffe?”. Att någon säger att han ska ha kafferep och bjuder in ett antal personer, bara för att det är kul och för att han gillar att sammanföra människor, känns lite ovanligt men väldigt roligt.

Jag blev medbjuden för att min syster hade fått en inbjudan och, av någon anledning, blev ombedd att fråga om jag ville följa med. Mannen som bjöd in oss hade med  hjälp av en vän fixat mycket gott kaffebröd och började med att bjuda på bubbel. Jag körde och fick avstå från vinet men jag hade lika kul ändå. Rätt som det var kom det in en trumpetare och blåste nobelfanfaren. Ja, han pratade lite också och berättade att han var på väg till slottet för en konsert (antar att det var i Stockholm). Enligt några av de andra gästerna är det vanligt med små överraskningar på de återkommande kafferepen. Vi var 16 personer på denna tillställning och alla verkade ha det trevligt. Ändå var det ganska skönt att så småningom kunna hänvisa till att hundarna väntade i bilen och därför ha en anledning att lämna kalaset. Då slapp jag dra upp varför jag inte orkade längre, min sjukdomshistoria är inte så roligt att dra upp i sådana sammanhang. Min syster var också trött och hade inget emot att avvika före alla andra.

Jag följde med min syster hem till henne eftersom vi hade bestämt att vi skulle titta på melodifestivalen tillsammans. Där blev jag tillsagd att lägga mig i soffan medan hon gick ut med alla våra hundar. Så skönt att bli lite omhändertagen ibland. Jag var ganska mätt efter alla sötsaker men lite sugen på någon motvikt så pizza var ett alldeles utmärkt middagsval. När sedan min systers dotter med kompis gett sig iväg för en festkväll och sonen var på sitt rum satte vi oss i varsitt soffhörn och försökte slumra en stund. Det gick sådär. Sömn blev det inte men vi vilade en stund i alla fall och kände oss efter det redo för kvällens festivalprogram.

Nu har jag en lång, härligt skön söndag framför mig utan något inplanerat. Sitter och lyssnar på nyheterna samtidigt som jag skriver och jag försöker förstå hur människor kan bli till vanvettiga mördarmaskiner. Det går inte att begripa. Förklaringar kanske finns men förståelsen kan jag aldrig känna i alla fall.


På besök i Mjölby

Vilken rolig och efterlängtad dag det här har varit. Ännu en gång har jag och min syster fått komma till vårt blivande hem i Mjölby för att gå igenom en del saker med säljaren och för att göra de sista mätningarna. Vi gick länge omkring och fantiserade om hur det kommer att vara om tre månader när vi har börjat få dit en del av våra saker och renoveringen är i full gång. Gunnel ska börja med badrumsrenovering och jag vill göra om mitt kök och högsta gemensamma prioritering blir staket och häck runt en del av tomten för hundarnas skull. Vi blev bjudna på kaffe med rulltårta och tog sedan ett varv i källaren som avslutning. Det är svårt att fatta att vi snart ska bo där men båda känner vi att det blir helt perfekt för oss. Det var lite svårt att slita sig därifrån men till sist var vi ju tvungna att tacka och säga hejdå.

Jag blir lite arg på min orkeslösa kropp  som tar helt slut efter att lugnt ha tittat på hus och fikat. Det känns att det kommer från buken och jag blir alldeles matt och svag i hela kroppen och i huvudet. Vi tog min bil dit men Gunnel fick köra därifrån och jag fick vila tills det var dags för henne att lämna mig i Linköping. Då var jag ganska ok igen men jag kände mig påverkad flera timmar till. Jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva vänta länge till på att något ska göras åt det här.

I dag fyller min fina Rex 11 år. Naturligtvis har jag sjungit ”ja, må han leva” för honom och han och även Kasper blev så där löjligt glada som de brukar bli av den sången. De fick lite extra godis och massor av klappar. Märkvärdigare än så blir inte firandet men Rex verkar ganska nöjd ändå.

collage_9