Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2016

Hemma

Ja, så känns det. Just nu är jag bara väldigt glad för att jag är här och det ska nog mycket till innan jag säljer min andel. Kanske inbillar jag mig men luften känns annorlunda, nästan välkomnande. De välbekanta omgivningarna påverkar mig men inte på ett negativt sätt. Jag går omkring med en liten klump i halsen men jag tror att det är en klump av glädje, trygghet och igenkännande.

Visst blev det som jag trodde. Jag ser oss tillsammans överallt eller honom i olika situationer. Men jag ser bara glädjen och hur mycket vi trivdes här tillsammans. Det kan jag inte bli ledsen av. Sakna kan jag men som tur är känns det inte svårt. Jag vill ha kvar det här, min sista länk till vårt liv tillsammans. Ni kanske inte kan förstå hur jag kan känna mig så glad samtidigt som jag saknar. Ärligt talat kan nog inte jag riktigt förstå det heller men det är så det är.

Som vanligt vaknade jag tidigt i morse. Jag försökte smyga för att inte väcka Maritha, min svägerska. Men hon hade också vaknat tidigt och kom upp strax efter mig. Vi åt frukost och jag konstaterade att det kändes ovant att inte ha någon hund att gå ut med. Jag frågade om Maritha hade lust att gå en liten sväng med mig i stället och kl 06.00 var vi ute och vandrade långsamt en liten runda i mörkret. Så härligt. Alldeles tyst och nästan ingen blåst. En backe var upplyst och vi var nästan alldeles ensamma där ute. Allting kändes så självklart. Som att jag hör hemma här. Glädje!

DSC_0576Resan hit var lång men det gick bättre än jag hade trott. Jag och Maritha möttes i Stockholm och det blev roligare med sällskap. Det roligaste med resan var när jag vid stoppet i Uppsala trodde mig se min son utanför tåget. Jag ringde honom och fick veta att det inte alls var han för han kom gåendes på andra sidan av vårt tåg. Där stod han plötsligt utanför fönstret och vi vinkade glatt till varandra innan vårt tåg åkte vidare.

Tåget passerade Optand, där vi bodde, men det var alldeles för mörkt för att vi skulle se något. När vi stannade i Östersund kom de första känslorna av tillhörighet. Men jag hann ju inte gå ut för tåget skulle vidare. När vi kom fram var vi trötta och ville bara komma in i lägenheten. Hann inte tänka och känna så mycket men vi åt en kvällsmacka innan vi slocknade och nu är det morgon och det har precis ljusnat, drygt en timme senare än hemma i Mjölby.

Annonser

Min mans olycka blev konst

Som av en händelse, just när mina tankar redan var lite vemodiga, fick jag i dag veta något som gav en väldigt konstig eftersmak. Min syster kom hem efter en lunch med en kompis och berättade att denna kompis hade varit på en utställning i Norrköping och sett en utställning som heter ”Prekär”. En del av utställningen består av 41 akvareller som målats av Emma Tryti. Hon har berörts av att det sker så många arbetsplatsolyckor i Sverige. Så många onödiga olyckor som ofta rapporteras om i en liten notis gömd någonstans i tidningarna. För att synliggöra att det sker alldeles för ofta bestämde hon sig för att måla en tavla för varje arbetsplatsolycka med dödlig utgång under 2014. Det blev 41 tavlor och en av dem hänvisar till min mans dödsolycka.

Det är inga otäcka bilder. I vårt fall är motivet en skogsmaskin som står i skogen och det säger ingenting om hur det såg ut på olycksplatsen. En undertext berättar kort om vad som hände.

Hur känns det här? Jättekonstigt och väldigt fel och min första reaktion var att den tavlan är vår. Min och min familjs. Ingen annan har rätt till den och framför allt har ingen rätt att tjäna pengar på detta. Sedan lugnade jag mig. Konstnären har ett gott syfte och har inte gottat sig i olyckorna eller på något sätt gjort det vulgärt. Nu känner jag att det är väldigt viktigt att jag får se den här tavlan. Min yngsta dotter har lyckats hitta en liten, otydlig bild på nätet men jag vill se en tydligare bild. Efter att både jag och min syster ringt några samtal fick jag konstnärens e-postadress och nu har jag skrivit ett vädjande mail och beskrivit hur viktigt det är för mig att få se tavlan eller ett foto av den. Utställningen är avslutad men jag hoppas verkligen att Emma Tryti är så pass artig att hon bistår en sörjande änkas önskemål. Fortsättning följer…


Praktiska och mentala förberedelser

Plötsligt kom den där känslan av ensamhet och tomhet. Konstigt nog har den hållit sig borta länge trots att jag har bokat en tågresa upp till alla minnen. Den kom när jag pratade med min syster och kände att bara tanken på att jag ska vara där uppe utan mina hundar gör mig lite ledsen. Jag undrar om min hjärna återigen skyddar mig för inte förrän efter den insikten kom de jobbiga känslorna om att det är någon mycket viktigare jag mest är rädd för att vara utan där uppe. Jag ser inom mig massor av situationer och hör fragment av våra samtal. Jag ser även hur min Rex (min fina golden retriever som inte heller finns mer) sitter vid sitt favoritfönster i Åre och tittar ut på allt spännande som händer där utanför.

Jag är nu ännu mer övertygad om att jag verkligen behöver den här resan och den här upplevelsen. Så mycket som känns oavslutat. Jag vet inte om jag kommer att vilja åka upp dit fler gånger efter det här eller om jag kommer att känna att det räcker och att jag aldrig mer vill dit. Det har varit svårt att bli av med köpta andelar förut men nu har jag fått meddelande om att andrahandsförsäljning erbjuds. Jag ska inte ta några snabba beslut men kanske blir det så det slutar. Jag måste komma upp nu men det är samtidigt ganska skrämmande att behöva vara på samma plats, sitta i samma möbler, sova bredvid samma tomma säng och se samma välbekanta utsikt utanför lägenheten.

Kanske blir det inte alls svårt utan bara glädjefyllt. Jag ska i alla fall försöka ha den inställningen.

Alla som kände oss vet att min man var ett gräddmonster och att jag gärna avstod från för mycket grädde. Det här var en väldigt vanlig syn när vi var i Åre. Nu för tiden har jag ingen som vill ha min grädde och kanske är det därför jag aldrig köper semlor längre. Kanske ska jag i alla fall följa traditionen och ta med mig svägerskan till kondiset en bit från  lägenheten. Det är ju faktiskt ganska gott om man tar bort lite grädde 🙂

014 010 013


Dans i skogen

Om någon såg mig och hundarna i skogen i morse så måste en del funderingar ha uppstått. Vi gjorde små skutt, tvärstannade, halkade till,  snurrade, trasslade in oss och var allmänt stirriga. Allt detta ackompanjerades av en del små utrop, typ oh och iiih, från mig när jag tappade kontrollen över min och hundarnas kroppsrörelser. Mina stackars kompisar gjorde sitt bästa för att förstå vad jag ville men när inte ens jag själv visste det fick de problem.

Allt detta beror på att stigarna i skogen just nu är isgator. Marken runt om är nästan bar och mest bara blöt och därför försökte jag gå på sidan av stigarna för att inte halka. Men det var inte så lätt för ibland stod det ett träd eller något annat hinder i vägen och då var jag tvungen att ta mig över till andra sidan av stigen. Jag upptäckte att hundarna är mycket mer uppmärksamma på mig än jag trodde och så fort jag försiktigt gjorde ett litet hopp över till andra sidan fick de för sig att nu skulle vi ändra riktning och båda två travade glatt in bland snår och träd. När jag hade trasslat oss ur den situationen försökte jag hålla dem i korta koppel men det resulterade i att de blev stirriga och försökte upptäcka faran som jag tydligen hade sett. I stället för att gå snällt strax framför mig snurrade de runt omkring mig och tittade olyckligt på mig. Då kunde jag inte se hur marken såg ut så jag halkade runt lite innan jag fick ordning på oss igen. Allt gick bra en liten stund till nästa tillfälle då jag var tvungen att korsa stigen. Samma procedur igen och så där höll vi på hela vägen.

Jag måste erkänna att jag faktiskt var lite smått irriterad på hundarna som inte kunde fatta att de skulle fortsätta rakt fram även om jag gjorde en liten sidoförflyttning. Men det gick fort över för de ville ju bara göra det som de trodde att jag begärde. Det var nog väldigt frustrerande för dem när jag inte ens var nöjd då de gick fot bredvid mig. Vi fick inte plats att gå i bredd och inte var det bra när det gick alldeles framför mig heller. Då kunde jag inte se hur marken framför mig såg ut. Mina stackars älsklingar dansade undrande omkring med mig i skogen och fattade ingenting. De fick varsin extra godisbit och massor av kel när vi kom hem.


Vintern försvinner men glädjen finns kvar

Det droppar från tak och träd och snön börjar luckras upp där jag går min morgonpromenad. Det verkar som om vintern får ge sig för den här gången och jag är inte riktigt nöjd med det. Kanske kommer den tillbaka. Jag vet inte riktigt hur det brukar vara på de här breddgraderna men jag har hört att det är fullt möjligt att det blir en vit period till. Det är alldeles för långt till våren för att jag ska gilla det här. Leriga stigar och skitiga hundtassar är inget jag vill ha men jag får väl vara glad för att det faktiskt har varit vinter i nästan en månad.

Det har varit några dagar med pendlande mellan glädje och vanmakt. Ena stunden plågas jag av att inte kunna göra tillräckligt för de i min omgivning som mår dåligt och i nästa stund är jag glad och tacksam för att jag har det så bra och att det även finns andra omkring mig som mår väldigt bra. Det är väl så att det är när vi ser andras elände som vi kan jämföra och tycka att i det perspektivet har vi dragit en vinstlott.

Jag har ingen livshotande sjukdom och jag är psykiskt frisk. Inte bara frisk. Jag är väldigt stark mentalt och har en bra självkänsla och ett bra självförtroende. Och framför allt så kan jag känna glädje och framtidstro. Jag har ingen stor inkomst men jag klarar mig och tack vare ett sålt hus och ett ekonomiskt sinne har jag både mat och boende. Vill jag unna mig något annat är det inte heller ett problem. Jag har släkt och vänner som jag tycker mycket om och som verkar gilla mig. Mina barn är de bästa och de ger mig den största glädjen. Jag är inte ensam tack vare att min syster kom på att vi skulle köpa ett hus tillsammans. Jag ska inte glömma min hund. Han är den som alltid finns här. Inte för alltid, det vet jag, men just nu och ett bra tag till.

Hur kan jag vara annat än glad när jag har turen att ha det så bra? Jag saknar mycket som jag inte längre har men det är vi många som gör och de flesta av oss har ändå förmågan att hitta nya glädjeämnen. Det är klart att jag är ledsen ibland men ändå, när jag tänker på hur en del andra har det, inser jag att jag har det väldigt bra.

Hur har du det? Ser du ljuspunkterna eller är det svårt att hitta några just nu? Om det är tungt så är det faktiskt sant, det som sägs, att man blir lite gladare av att försöka tänka på fina och roliga minnen och händelser. Det hjälper i alla fall mig.


Sockermätt

I dag var det dags för det månatliga besöket hos ”min” sköterska på sjukhuset i Linköping. Provtagning och lite prat samt genomgång av svar på tidigare provtagning och ultraljud. Allt ser bra ut och nästa gång kan jag lämna prover på min hemort. Men ibland vill de att jag kommer till Linköping för att de ska kunna titta på mig och se om jag har börjat bli gul eller har börjat bli osammanhängande. Det är nog inte så troligt att min diagnos ställer till det på det sättet men rutinerna är sådana så det är bara att foga sig i det. Jag är tacksam för att de tar så väl hand om mig.

Jag passade på att göra några andra ärenden när jag ändå var i Linköping och till slut var jag både vrålhungrig och på gränsen till trötthetssammanbrott. Vad gör man då, när man står i en jättelång kö på Rusta där jag bara skulle köpa tapetklister? Jo, man sveper över lokalen med ögonen på jakt efter något ätbart. Något som ger energi och en extra kick. Min blick stannade på en stor burk med skumtomtar. Man ska inte handla när man är hungrig. Det vet jag ju men jag älskar skumgodis och jag tänkte inte alls utan jag bara slet åt mig burken och slängde ner den i min korg. Undrar vad kassörskan tänkte när jag la upp mina varor. Tapetklister, två tandkrämstuber och en jättebytta skumtomtar. Kanske att jag i alla fall skulle borsta tänderna efter den sockerchocken.

När jag satte mig i bilen satt jag bara och blundade och pustade en liten stund. Sedan öppnade jag min burk och hela vägen hem (ca 3,5 mil) fyllde jag på med skumtomtar. De första smakade himmelskt. Det var fortfarande gott när jag svängde av motorvägen men när jag svängde in på garageinfarten kände jag mig som en sötsliskig klump hela jag. Det är inte gott att äta sig mätt på sötsaker och jag var mer än mätt. Det gick inte att klämma ner någon lunch så idag får jag erkänna att min lunch bestod av alldeles för många skumtomtar. Inte så bra för figuren kanske men jag tröstar mig med sköterskans ord: vi vill inte att du går ner något i vikt före operationen för du behöver ha några extra kilon då. Nejdå, det är nog ingen risk om jag ska fortsätta så här men just nu känns det som om mitt sockerbehov har blivit tillfredsställt för lång tid framöver.

Efter lite prat med patientkoordinatorn på Sahlgrenska har vi beslutat att jag ska vara inaktiv på listan när jag är i Åre. Chansen att jag ska få en lever så snart är så gott som obefintlig och då är det skönast att slippa fundera på hur det ska lösa sig med resor och kostnader.


Familjens sångfågel

Min yngsta dotter, Sara, är den som alltid har sjungit mest. När hon var liten älskade hon att sjunga, både ensam och tillsammans med sin mamma. Jag sjöng alla vaggsånger jag kunde för henne varje kväll (för de andra två läste jag mestadels sagor) och vi sjöng mycket tillsammans. Särskilt när vi åkte bil till någon av alla de aktiviteter hon provade på. Roligast var det när vi sjöng i stämmor och jag dög faktiskt som sångpartner ganska länge.

I högstadiet blev hon uttagen till att sjunga i skolans rock/popband och samtidigt tog hon sånglektioner för en sångpedagog i kulturskolans regi. Då hade hon redan spelat fiol ett antal år och började lära sig en del gitarrackord på egen hand. Ju mer skolad Sara blev desto mindre ville hon sjunga med mig. Jag kunde väl inte riktigt komma upp i hennes nivå och det var jag väldigt medveten om. Körsång passar mig bättre än den solosång som hon är duktig på.

I gymnasiet valde Sara musikinriktning och många är de konserter där vi har fått lyssna på vår dotter och hennes skolkamrater. Jag började mer och mer undvika att sjunga när hennes kritiska öron var i närheten men ibland, som när vi bakade lussebullar tillsammans varje första advent, var det tradition att spela julmusik och skråla tillsammans. Det gör mig ingenting att hon inte älskar att sjunga med sin mamma längre. Jag älskar att lyssna på henne i stället och när hon redan som 16-åring träffade sin väldigt musikaliska pojkvän blev det ofta musikstunder hemma hos oss. De sjöng och spelade och jag njöt och var lycklig.

Det blev ingen musikkarriär för Sara. Inte ännu i alla fall. Hon konstaterade att det kan man inte försörja sig på och nu är hon i stället snart färdig jurist. Musiken försvann under lång tid och kanske är jag den som mest har saknat den. Därför blev jag så väldigt glad när hon helt plötslig la upp den här filmen på youtube. Hon har lånat sin pojkväns (numera är de förlovade) gitarr och tränat hårt för att lära sig just den här låten på gitarr.

Och återigen lyssnar jag, njuter och känner mig lycklig 🙂