Min blogg om allt och inget

Arkiv för april, 2013

Det behövs så lite…

Kroppen är lite snällare mot mig igen och jag blir så himla glad bara av att kunna gå en promenad. Nu är det full fart igen men jag kanske ska tillägga att full fart en dag för mig motsvarar kanske några timmar för en ”vanlig” person.  Jag har i alla fall skrotat omkring en del och känt mig nöjd med att det går bra. Nöjd är kanske en liten underdrift – jag är riktigt glad i dag och det av flera anledningar. Naturligtvis blir humöret bättre när kroppen mår bättre men den viktigast orsaken till min humörsvängning är den person jag träffade på arbetsförmedlingen i går.

Jag hade ett inbokat möte med representanter för både försäkringskassan och arbetsförmedlingen inför min utförsäkring senare i sommar. Första halvan av mötet blev jag informerad om regler och bestämmelser och vad af kan erbjuda. Efter det behövde inte kvinnan från fk stanna kvar och det var då denna underbara människa från af visade att hon i alla fall är en medmänniska med både empati och  egna idéer om hur man ska behandla människor. Hon konstaterade genast att det finns ingen anledning till att jag måste komma till af första dagen jag är utförsäkrad (reglerna säger att man måste det för att få utnyttja sjukförsäkringssystemet igen). Hon tyckte att jag gott och väl kunde förlänga min semester lite och även om jag måste fylla i små rutor på ett papper där jag intygar att jag är tillgänglig varje dag så sa hon att det var ju upp till mig och henne att komma överens om när vi ska träffas. Hon avslutade med att tillägga att någon måtta får det väl vara. Vi bokade in ett möte som passade oss båda och sedan gick jag därifrån med lätta steg och ett leende.

Jag är fortfarande lika glad över att det finns människor som inte bara strängt pekar på alla regler utan använder sitt sunda förnuft i vissa situationer. Hon gjorde min dag i går och än en gång kan jag konstatera att det behövs så lite för att glädja någon.

Annonser

Ge upp eller kämpa på

Jaha, då var det kört igen. Nu ligger jag återigen här på värmedynan och förbannar verkligheten. Efter några dagar, då jag trodde att jag var på väg ur mitt skov och skulle få en bättre period, är det  plötsligt som om alla helvetets eldar försöker få plats i min ländrygg och rumpa. Jag som skulle börja se det positiva i alla situationer pendlar nu mellan kämparlust och resignation. Nyss vann min envisa sida en liten kamp och jag försökte mig på lite trädgårdsstök. Det gick inte så bra så nu är frågan om jag bara ska ge upp och invänta bättre tider.

Ja, jag vet. Det blir bättre och det finns mycket att se fram emot och jag har olästa böcker och en del annat att sysselsätta mig med. Jag var bara tvungen att få vräka ur mig lite skit och nu är det gjort så nu ska jag försöka plocka fram den andra sidan igen.


Rosenrött skimmer

I dag går jag omkring och försöker se något positivt i allt omkring mig. Jag har redan lyckats ganska bra. Det började i morse när jag tog på mig långkalsonger, mössa och vantar för att gå ut. I stället för att sucka över hur kallt det var (-4 grader och frost) tittade jag på vimpeln och tänkte glatt att ”åh vad skönt att det inte blåser”. Senare kom det några snöflingor och genast konstaterade jag att så länge det inte regnar så är jag nöjd. När hundarna var lite tröga och ville nosa överallt drog jag inte i deras koppel och fräste ”kom nu” utan jag tittade på dem och tyckte att de var så söta med sina fina nosar tätt ihop på samma fläck.

Så har det fortsatt hela morgonen och nu kämpar jag med att inte ge efter och tycka synd om mig för att jag måste städa lite i dag. Jag ger mig själv glada tillrop som ”tänk vad fint det blir sedan och hur bra det kommer att kännas” och ”sätt igång nu så kan du gå ut i solen sedan”. Visst är det så och bara man kommer igång, sätter på musik på olidligt hög nivå och tänker på något roligt så brukar det kunna bli en ganska positiv upplevelse. Jag ska bara skriva färdigt det här blogginlägget så ska jag sätta igång sedan.

Nu tror jag inte att jag kommer att gå omkring i mitt rosenröda, positiva lyckoskimmer hur länge som helst. Så småningom återgår allt till det vanliga men om man kan påminna sig själv om att inte gnälla över allt utan åtminstone försöka se något bra i de situationer man hamnar i så blir livet roligare och folk omkring påverkas till att också bli gladare. Det funkar! Försök själva!

Märks det att jag är inspirerad av min systers bokmanus?


Nyttan av ett positivt tänkande

Jag har blivit ombedd av min syster att läsa hennes manus till en bok hon skrivit och efter att ha läst de två första kapitlen vet jag att jag kommer att rekommendera den till alla jag känner. När den kommer ut på marknaden hoppas jag att alla som hör talas om den går och köper den för oj, vad mycket klokt och intressant det står i den.

Den handlar om att slänga problemglasögonen och att fokusera på det positiva runt omkring oss i stället för att bara se alla problem vi har. Detta leder till så många vinster inom alla områden, typ hälsa, framgång, relationer och lyckokänslor så man kan knappt tro att det är sant. Allt detta skriver hon om och blandar fakta från vetenskaplig forskning, anekdoter och roliga reflektioner så att det blir lättläst, intressant och fängslande. Dessutom ger hon tips om övningar i hur man ska öka sitt positiva tänkande.

Det kommer säkert mycket mer att berätta om i de följande kapitlen men jag blev så inspirerad och full av positivitet att jag bara måste avbryta mitt läsande för att dela med mig lite av upplevelsen. Tänk om alla personalchefer inom både privat och offentlig verksamhet kunde ta till sig hur man genom att få människor att känna sig mer glada och nöjda med sig själva, kan få igen det genom att se att produktivitet och kreativitet ökar rejält. Mycket tänkvärt och samtidigt helt otroligt hur stor skillnad det kan göra.

 


Bloggtrött

Som alla som befinner sig i bloggvärlden vet så brukar det vara lite upp och ner med lusten att skriva. Just nu är jag lite trött på min blogg och tycker att det finns inte så mycket mer att skriva om. Det känns som om det bara blir upprepningar av tidigare ämnen och det känns inte så kul. Jag skulle behöva lite inspiration men det är inte så lätt när man inte rör sig utanför sina vanliga rutiner. Det som är aktuellt för tillfället är väl vårens ankomst men den skrivs det om överallt och bilder läggs ut på fina blommor och snösmältning. Det är fint och jag gillar att läsa om det men jag skulle vilja hitta något annat ämne att filosofera lite kring.

Det finns alltid gott om engagerande händelser i världen men det blir så ensidigt att skriva om det här utan att bemötas av andras åsikter. Det mesta är sådant som det är bättre att ta upp med någon som man kan ha en meningsfull diskussion med. Eller det behöver inte alltid vara så meningsfulla meningsutbyten men man kan i alla fall visa sina reaktioner för varandra  och i vissa fall är det faktiskt bättre med mänsklig kontakt än att bara skriva ner vad man tycker när man sitter för sig själv.

Det är kanske lika bra att inte skriva om allt man funderar på heller. Jag är ofta positiv men allt som oftast börjar det dyka upp negativa tankar om hur vi människor beter oss, både mot varandra och mot djur och natur.  När de funderingarna kommer blir allt nattsvart ett tag tills jag lyckas styra tankarna till något mer upplyftande. Tack och lov har jag mycket sådant omkring mig så det är inte så svårt att hitta tillbaka till det som är bra med livet.  Jag tror inte att det är något fel med att dyka ner i grubblerier ibland, tvärtom kan det nog vara bra att fundera över allt elände som finns så att man uppskattar det man har, men det gäller att inte stanna kvar i mörkret för länge för då kan det bli problem.

Helst vill jag inte belasta mina bloggläsare med min lite deppiga sida, det är roligare att skriva om sådant som gör mig glad men samtidigt så vet alla att livet består av både mörker och ljus och det känns lite falskt att låtsas som om allting jämt är lycka och rosenrött.

När ni hör av mig nästa gång ska det bli ett lite gladare inlägg.


Inte nu igen!

För nästan tre år sedan, bara någon timme innan vi skulle få hit gäster, upptäckte jag att det läckte vatten från en ledning under diskbänken. Jag fick hjälp av dottern och hennes pojkvän att riva upp golvet och sedan fick vi finna oss i att ha ett kök med blöta golvskivor med handdukar som mattor samtidigt som en kupévärmare brummade i ett försök att få golvet torrt.

I går fick vi hem vår nya diskmaskin och när vi drog ut den gamla kände vi hur glädjen över det nya försvann i panikkänslorna över hur det såg ut där på golvet. I mitt huvud fanns bara ett stort NEJ! Inte nu igen! Men jo, det har hänt igen. Kupévärmaren kom fram igen och Kenneth hittade så småningom felet. Något var inte åtdraget ordentligt och frågan är nu om det har droppat vatten i tre år eller om det är kortare tid.

001Nu har det blåst varmluft hela natten och några fläckar har torkat lite. Vi har diskuterat lite om hur vi ska göra. Ska vi riva upp golvet igen eller ska vi lita på att vårat dragiga, dåligt isolerade golv torkar sig själv. Det finns ju ingen plast eller något annat konstigt i golvet, bara isolering av sågspån. Latmaskarna i oss säger att eftersom det inte luktar mögel så är det nog ingen fara och nu kommer sommaren med torra vindar och torkar ut underifrån (torpargrund är kanske bra i sådana här fall).

Vi får se hur vi gör. Nu får det vara så här några dagar medan vi funderar och under tiden står vår nya diskmaskin mitt på köksgolvet och disken samlas i diskhon. Det är bara att konstatera att så här är det att vara husägare. Ibland lockar det att hyra lägenhet i stället.

002


Mums med morot

Vi hörde av några trevliga ungdomar, som vi anlitade som hundvakt, att de brukade ge sina hundar morötter i bland. Nyttigt och bra tänkte jag och eftersom våra hundar alltid är hungriga såg jag det som ett bra alternativ som inte gör dem alltför runda om magarna. Jag började göra det till en rutin att när vi dricker te på kvällen så får Kasper och Rex varsin morot. Rex tänker aldrig på vad han äter, han tuggar och sväljer nästan innan han fått något, så därför vet jag inte vad han egentligen tycker om morot. Kasper däremot var väldigt skeptisk första gången men tog till slut sin morot och gick iväg för att smaka i lugn och ro.

Så småningom började de få in vanan och numera visar de tydligt flera timmar i förväg  att det är dags för kvällsmums. Särskilt Rex går omkring och tittar uppfordrande på oss och ställer eller sätter sig sedan i köket där han kan stirra ordentligt på oss samtidigt som han är nära kylen. Kasper är lite lugnare och väntar ofta tills vi säger till men ibland blir han extra kelig på ett sätt som han bara är när han vill ha mat.

062 063 064Jag vet faktiskt inte hur det skulle bli om vi missar att ha morötter hemma någon gång. Kanske skulle de nöja sig med något annat men risken är nog att de skulle gå omkring och vara missnöjda tills vi fixar kvällsfikat på något vis.