Min blogg om allt och inget

Arkiv för juli, 2016

Lite dimmigt

Dagarna går och jag orkar inte så mycket. I stället får jag glädjas åt att min dotter ger sig iväg på små äventyr emellanåt. Som ni kanske har sett på nyheterna på tv så har det varit ett stort Närcon i Linköping. Massor av mestadels ungdomar som gillar figurer ur dataspel, filmer, seriemagasin etc har träffats på campusområdet för att umgås, klä ut sig till sina favoritfigurer, gå på seminarier och mycket annat. Min Sara  åkte dit mest för att träffa en väldigt god vän som kommit från Finland för att delta. Det var en väldigt lyckad dag och kväll enligt henne och det är ju bra att ha en mamma bara några mil därifrån som man kan bo hos. En mamma som dessutom lånar ut sin bil så att det blir riktigt smidigt. Några dagar innan följde jag med henne när hon provade att köra in till campus. Det är lite nervöst att köra i en ovan stadsmiljö när man sällan kör bil. Men vi passade på att göra några små ärenden också och det var ju bra även för mig att jag hade chaufför en dag. Jag gillar inte att köra när jag inte är klar i huvudet så det gäller att passa på.

Min dotter har även, som så många andra numera, gått en del promenader med mobilen framför sig letandes efter diverse pokemons (eller kanske heter det pokemonar). Säga vad man vill om den nya flugan men det får ungdomar att resa sig från sina stolar och gå ut och röra på sig. Ibland pratar de även med andra spelare så det blir många bra saker samtidigt. Frisk luft, motion, mänskliga möten och massor av nya upptäckter. Det enda problemet är väl att det kan hända olyckor när så många går omkring och inte är uppmärksamma på omgivningarna. Härom kvällen kom Sara hem och berättade att det var en gratiskonsert i en park i centrum. Jag vet att det bjuds på konserter vissa kvällar hela sommaren och det är något att se fram emot att orka med så småningom.

Det är kul att  min dotter kan roa sig medan jag mest sitter här i dimman och väntar på bättre mående. Jag har gjort några små försök till trädgårdsarbete men har fått ge mig ganska snart. Men bättre tider kommer. Det vet jag ju och då ska jag också ut och göra massor av kul. Det blir nog inget pokemon go för mig men det finns så mycket annat.

Annonser

Våt illaluktande yllefilt

Nu går det att andas igen. Jag ska inte säga att det går att andas normalt för det har jag problem med även under perfekta väderförhållanden. Men luften kämpar inte längre emot när jag försöker få in den i mina lungor.

Jag är en soldyrkare och jag mår bra av värme men de senaste dagarna har någon täckt min värld med en våt, illaluktande yllefilt. Så har det känts och den fuktiga värmen klarar jag mig utan. Jag gick här och undrade vad det var som luktade instängd fukt och lite orolig var jag för att det var något i huset som var unket. Det tog en stund innan jag förstod att det var vädret som luktade. Fukten inte bara tyngde ner mig och gjorde mig ännu tröttare och andningen trögare. Den luktade illa också och allt var fuktigt. Ännu en gång längtade jag tillbaka till Jämtlandsluften som aldrig blir så. Nu är det bra igen och jag hoppas att det inte blir någon mer värmebölja med temperaturer runt 30-gradersstrecket.

Det som gör det ännu bättre är att min yngsta dotter ännu en gång har kommit hit och eftersom hon är fantastisk och för att jag älskar henne så gör hon mitt liv väldigt mycket roligare (är du nöjd nu Sara när jag fick med det? 🙂 ❤ ) Just nu har hon tagit över min plikt att kvällsleka med Kasper. Det är en jättetråkig lek där man ska kasta hans tuggben och sedan jaga honom för att sedan ta benet och sedan kasta det igen. Det är den enda lek han vill leka och jag brukar ställa upp varje kväll. Skönt att slippa för en gångs skull 😉

Jag och min äldsta dotter konstaterade båda två att det vore underbart med en frostig höstdag med klar luft och den där lite rosa himlen som man kan se en tidig höstmorgon. Men det dröjer och egentligen är jag nog glad för det. Sommaren är fin här så länge det är lagom varmt och inte så väldigt fuktigt. Jag har ju faktiskt haft ett antal underbara dagar i sommar.


En ovanligt bra dag

Jag vaknade till en i mitt tycke fantastisk dag. Inte alls särskilt märkvärdig egentligen men jag har mått mycket bättre än på länge. Nästan ingen feberkänsla och det förde med sig ett väldigt gott humör och mer energi än jag brukar ha. Det var lockande att sätta igång med något litet projekt, typ skrubba duschväggarna, men jag var riktigt förnuftig och tänkte att jag skulle spara mina krafter till ett planerat besök av en systerdotter och hennes lilla familj. Jag var väldigt glad för att jag mådde så bra just i dag när jag verkligen ville orka lite mer än vanligt.

Jag gick i alla fall ut och rensade lite ogräs på infarten. Det är ett stående inslag de flesta dagarna och något jag har tillräckligt mycket kraft att utföra. Fint blir det också även om det tar eoner av tid innan det blir klart. Det tog inte många dagar för mig att konstatera att det är ett evighetsgöra. Nytt ogräs börjar spira så smått där jag började för flera veckor sedan. Nåja, det är väl som med bilen. Den måste ju tvättas ibland även om den snabbt blir lika skitig igen. Ogräs kommer tillbaka, det bara är så. Jag rensade en liten stund och efter lite lunch bytte jag om till bikini för att njuta en stund i solen.

Det var helt sagolikt. Tack vare mitt bättre mående orkade jag vara ganska länge i solen. Jag njöt i drygt två timmar och med jämna mellanrum svalkade jag mig i vår lilla plaskpool. Tänk att det kan kännas så underbart att orka med det som förut var en självklarhet. Jag kände mig faktiskt lycklig trots att jag inte längre har en sjö utanför huset eller en fantastisk utsikt. Att vara så nöjd och tycka att livet inte kan vara mycket bättre är en lite ovanlig känsla för mig nu men så var det. Min syster är borta och semestrar igen så jag hade ingen att dela min glädje med men den blev inte mindre för det.

Jag hade precis badat när telefonen ringde och min systerdotter sa att nu var de utanför huset. Snabbt virade jag handduken om mig, öppnade och sa att jag bara skulle ta på mig något torrt och sedan blev det massor av mys med bebisgos och rolig samvaro. Jag orkade nästan med dem hela tiden de var här. Var bara tvungen att blunda en kort stund. Visst blev jag väldigt trött men det var så kul att träffa dem så jag kämpade gärna på lite extra. Jag kunde ju sova senare.

Jag har sparat en hel del småbarnsleksaker sedan barnen var små och jag tog fram korgen där allt låg. Lite kul tyckte nog lilla Josefin att det var och roligast var kulramen. En gammal hederlig kulram. Pappan sa att hon älskar mobiltelefoner men hon var mycket mer intresserad av min kulram av trä. Allt gammalt och omodernt är inte helt fel.

DSC_0895Nu, när det har blivit kväll, har feberkänslan börjat ge sig till känna igen men jag hoppas att det inte blir mer än så att jag ska orka vara ute och njuta av en solig morgondag också.


Min son har blivit vuxen

Min fina son fyller 30 år i dag. Hur har det kunnat bli så? Det kan inte vara så länge sedan jag höll det lilla knytet tätt intill mig full av förundran över vad jag och min man åstadkommit. Men åren bara rasar förbi och om jag tänker tillbaka så kan jag ju faktiskt minnas alla hans åldrar och olika faser som har gjort honom till den härliga, trevliga, ansvarstagande, hjälpsamma och roliga person som han är i dag. Livet är fantastiskt och det finns massor av bevis på det. Jag har tre sådana. Mina barn är det bästa jag har gjort och de finaste som finns.

DSC_0883 DSC_0884212Jag har hämtat mina nya glasögon i dag. När jag tog dem på mig blev jag lite snurrig och svagt illamående men det har tydligen blivit en ganska stor försämring av min syn så jag behöver nog tid att vänja mig. Jag ser tydligt med dem men mina ögon är inte vana och hänger nog inte riktigt med. Det blir säkert bra snart men det är lite lockande att ta på de gamla glasögonen en kort stund ibland. Hittills har jag stått emot och det är nog bäst om ögonen ska få en chans att lära sig det nya.

När jag hade hämtat mina glasögon passade jag på att handla lite i mataffären bredvid. Det finns en fördel med att vara ensam. Jag kan äta precis vad jag vill och precis när jag vill. I affären blev jag sugen på jordgubbar och majskolvar. De var strategiskt placerade och när ingen annan har någon åsikt kan jag äta jordgubbar med glass till lunch och majskolvar till middag. Precis det jag var sugen på och just så blev det. Inte det bästa näringsmässigt kanske men i alla fall bättre än skumtomtar. Jordgubbarna räcker till en omgång till så det blir samma slags lunch i morgon. Sedan ska jag äta något lite mer näringsrikt resten av veckan. Men det är faktiskt väldigt trivsamt att inte behöva vara ett gott föredöme och att kunna strunta i allt man bör.

DSC_0887


Ibland får man gnälla lite

I dag är det en sådan dag. Kraftiga influensasymptom med hög feberkänsla. Vill bara dåsa och glömma världen men försöker ändå kämpa för att inte låta dagen helt gå till spillo. Till det kommer att jag faktiskt har tillåtit mig att vara lite självömkande de senaste dagarna. Här sitter jag och gör ingenting. Jag kommer ingenstans och träffar inga människor utom några korta möten som tröttar ut mig. Jag tänker på hur mycket vi alltid gjorde i mitt tidigare liv. Det var solresor, kryssningar till Finland, Lettland eller Litauen, husvagnsresor som kunde vara bara några dagar eller flera veckor. Däremellan gjorde vi utflykter i närområdet eller åkte in till stan med huvudsyftet att fika eller luncha. Vi hade alltid något på gång.

När jag efter en stunds pratande körde iväg min syster med orden ”nu orkar jag inte med dig längre” sa hon att det är synd om mig. Hon vet ju att jag jättegärna umgås med henne och tycker om att prata med henne men att jag blir väldigt uttröttad efter en stund. Hon sa de orden för att hon verkligen förstod hur tråkigt det är att alltid behöva avbryta ett samtal med att jag inte orkar mer. Jag svarade att ”ja, det är det faktiskt” och just då kände jag att det var det. Jag brukar aldrig tänka så och senare skämtade jag med min syster om att hon inte får säga så till mig och sätta igång en massa dumma tankar hos mig. Hon skrattade och plockade genast fram allt som är bra i mitt liv. Jag har inget att självömka mig för. Det finns många som har mycket sämre hälsa och som inte har något hopp om förbättring. Jag kan både gå och prata och klarar mig helt själv och jag har massor av hopp om ett mycket bättre mående.

Det hjälper faktiskt att tänka så. Det är lätt att trilla ner i det svarta hålet och tycka att usch vad synd det är om mig. Det var många år sedan jag konstaterade att sådana tankar bara leder till att jag blir jobbig för alla och till slut tycker jag inte om mig själv. Jag får ha mina dåliga dagar och gnälla men sedan gör jag som hundarna och ruskar på mig för att börja om från början. Det är fortfarande en jobbig dag i dag men jag kan och får låta den försvinna i dåsighet och sedan hoppas på en bättre morgondag.

Nu till en helt annan sak. En liten varning till alla som skriver blogginlägg som de sedan ångrar och tror att de raderar. Jag har flera gånger märkt att om jag går in i mobilappen bloglovin så går de inläggen att läsa där. Jag har upptäckt det när jag inte har kunnat kommentera utan hänvisas till att gå till originalinlägget. När jag klickar på den länken står det att inlägget inte finns mer men i första skedet, när man klickar på inlägget i appen, kan man läsa hela inlägget.


Utmanar mig själv

Jag tycker lite synd om min Kasper som inte får gå lika långa promenader nu när hans moster är ute och semestrar. Det märks inte att han är en väldigt gammal herre för han har inga problem med kondition eller stelhet. Jag försöker intala mig att han inte behöver mer än två rundor på mellan tjugo minuter och en halvtimme varje dag och däremellan trädgårdsvistelse men han håller inte riktigt med om det. Även om hans ålder i hundår motsvara ca 95 människoår nu så tycker han att han fortfarande behöver minst en längre promenad varje dag.

Två gånger har jag nu offrat mig för honom och verkligen utmanat mig själv och min förmåga. Första gången gick vi bara på måfå och det blev alldeles för långt. Men efter att ha börjat känna lite panik och när jag var beredd att bara sätta mig ner på marken där jag befann mig kom vi fram till en bänk. Åh, vad jag älskade den bänken och så jag njöt av att sitta där och känna att min kropp återhämtade sig. Jag var så trött och om jag inte hade vetat att mitt hjärta är kärnfriskt så skulle jag ha varit lite orolig. Kroppen var verkligen tömd på ork.

DSC_0875 1 DSC_0877

Jag satt där på den alldeles underbara bänken och Kasper låg bredvid och efter ca en kvart kände jag mig redo att ta mig hem. Det var inte så långt kvar men mest uppför. I långsamt mak pressade jag mig att ta steg efter steg och samtidigt försöka se ut som vem som helst som var ute på promenad med sin hund. Man vill ju inte visa att man är svag och har problem (dumt men så är det). Min framtidstro fick sig också en liten törn för jag har gått och intalat mig att när levern är utbytt ska jag kunna gå promenader i rask takt i flera timmar. Nu blev jag påmind om att det inte bara är de här problemen som hindrar mig. Jag hade nästan glömt hur ont jag får i höfter, rumpa och ländrygg av att gå långt. Den smärtan har varit lindrigare när jag har ansträngt mig mindre. Men den smärtan kan jag stå ut med. Det gör bara ont och påverkar inte andning och syresättning av blodet som är mitt största problem nu. Jag blev bara förvånad över att jag hade glömt hur det var.

Dagen efter blev det bara de vanliga promenadrundorna. Men mitt dåliga samvete fick mig att göra ett nytt försök även om det inte blev riktigt lika långt den här gången. Bara en kvart längre än vanligt. Med hjälp av mobilens kartfunktion hittade jag en riktigt trevlig runda med fina gångvägar genom både lite skog och villaområden. Jag var väldigt trött även efter denna promenad men det kändes inte som om jag skulle ramla ihop i en hög om jag inte fick sätta mig ner. Det var tur för jag hittade ingen bänk så det var bara att gå på.

 

När vi var nästan hemma mötte vi en liten igelkott på en gräsyta och Kasper blev väldigt nyfiken. Jag höll honom i kort koppel men det hade jag inte behövt. Han stannade en halvmeter ifrån igelkotten och vädrade. Sedan ville han gå därifrån. När jag satte mig ner för att titta lite närmare blev han nervös och började frenetiskt slicka mig i ansiktet. Ett väldigt nervöst och osäkert beteende. Jag undrar om igelkottar sänder ut någon varningslukt eftersom varken Nalle eller Kasper vågar gå riktigt nära.

Nu blir det nog inga fler långa promenader. Jag vet inte om det gör så stor skillnad för honom eftersom jag ändå inte går särskilt fort och hans kondition blir förmodligen inte påverkad. Men jag har i alla fall ansträngt mig för hans skull och jag tror att det kanske även är bra för mig att utmana mig själv lite. Det skadar i alla fall inte.


Ensam i stort hus

Min syster har tagit med sig sin hund, sin son och sin husbil och åkt på semester. De hämtade upp hennes exman och hans dotter på vägen och nu njuter de av havsvindarna på Gotland. Kul att vara så bra vän med sitt ex så att man kan åka på semester tillsammans. Roligt även för den gemensamma sonen och bra för alla att de trivs tillsammans.

Kvar här  hemma är jag och min vovve. Det är inte så sorgligt som det låter. Jag ska erkänna att det kändes väldigt tomt redan när de lämnade tomten och jag fick en liten gråtklump i halsen. Men det var för att jag tänkte tillbaka på när jag sist blev kvar hemma och skulle vara ensam en vecka. Några katastroftankar hann komma innan jag blev lite arg på mig själv och letade fram bättre tankar att koncentrera mig på. Det är första gången jag är ensam här i vårt hus när min syster är borta en vecka. Förra sommaren hade jag sällskap av något av mina barn när hon åkte bort. Jag trodde inte att jag var en sådan person som ser skräckbilder inom mig men jag hann på fullt allvar tänka att nu dröjer det nog inte länge innan poliser kommer med nya hemska besked.

Jag ropade på Kasper, kopplade honom och sedan gick vi vår morgonpromenad i skogen. Där försvann alla läskiga tankar och de har inte kommit tillbaka. Visst är det tyst, tomt och lite tråkigt men jag är inte ett dugg orolig utan bara glad för att de kommer att ha en härlig semester.

Ett litet äventyr blev det på förmiddagen. Jag hade bokat tid för en synundersökning eftersom jag har börjat fundera på om jag inte såg lite bättre förut. Jag har en känsla av att jag håller boken lite längre ifrån mig när jag läser och jag ser inte texten på dekodern till tv:n när jag sitter i soffan. Mycket riktigt. Synen har försämrats på båda ögonen och nu är nya glasögon beställda. Jag bryr mig inte om mode när det gäller bågar. Jag vet ungefär vad jag vill ha och det får inte vara för stora glas och det ska vara väldigt tunna bågar runt glasen. Skalmarna får gärna vara lite snirkliga men inga mönster eller snirklar på framsidan. Jag hittade ganska snabbt två par som jag gillade, ett par med progressiva glas och ett par läsglasögon. Problemet var bara att jag inte själv kunde se i spegeln hur jag såg ut i dem. Jag fick lita på den vänliga kvinnan i butiken och hoppas på att hon var ärlig. Det blir spännande att se om jag har valt rätt. De bågar jag har nu är lite för tjocka enligt min smak så det känns ganska bra att få byta. Synd bara att sparkapitalet blir naggat ordentligt i kanten. Fyratusen bort i en blinkning. Men det är det nog värt om jag får se lite bättre.