Min blogg om allt och inget

Arkiv för november, 2015

Första advent

…och det regnar. Jag tänker ändå lite på Rydbergs dikt om tomten för jag konstaterar för mig själv att endast Ingrid är vaken. Jag har ätit frukost, tänt första adventsljuset och gått en hundpromenad i regnet. Låter det sorgligt? Det är det absolut inte. Jag trivs med mina tidiga morgnar då jag i lugn och ro gör det jag vill och då jag kan låta tankarna gå precis hur som helst.

dsc_0318.jpgHittills har helgen varit precis så härlig och mysig som jag förväntade mig. Men det kan inte bli på annat sätt med så underbara ungar. Jag älskar att prata med mina fina ungdomar, och dit räknar jag även min yngsta dotters sambo som följde med hit. Samtalsämnena växlar mellan ganska flamsiga ordväxlingar till djupa, analytiska problemlösarfunderingar och alla aspekter av mänskligheten och universum. Jag är inte själv akademiker men jag gör mitt bästa för att hänga med i deras välformulerade och intelligenta värld. Bitvis, när mina piller får det att snurra lite extra i huvudet, kan jag nöja mig med att bara småleende lyssna på dem och njutande känna stolthet över deras värme och medmänsklighet. Min son är precis likadan men tyvärr kunde han inte vara med oss den här helgen.

Vi har inte bara pratat. Enligt traditionen ska vi baka lussebullar första helgen i advent och jag gjorde iordning degen för att sedan låta ungdomarna sköta bakandet medan jag satt på golvet med en glöggmugg. Min systerdotter kom upp och hjälpte till också och medan julmusiken höjde stämningen tillverkades det ena konstverket efter det andra. Sedan var det min tur igen. Jag penslade och skötte ugnen och provsmakningen sa oss att resultatet blev ganska lyckat.

DSC_0306 DSC_0313 DSC_0305

Så småningom kom även min syster upp och alla satt vi i mitt kök och väntade medan bullarna gräddades. Vovvarna var också med och det är med glädje jag kan tala om att Nalle mår väldigt bra nu. Men vi ska ta det försiktigt ett tag till.

DSC_0308

Någon har antingen gjort ett försök att bli av med en illa omtyckt present eller försökt förgylla tillvaron för de som vandrar i vår skog. Mitt på en gräsplan i skogen stod den där, en ganska ful men lite rar tomte som ser ut som om han tar sats för att flyga iväg. Oavsett orsak så blir man glad när man ser den 🙂

DSC_0295

Trevlig och glad första advent till er alla ❤


Tjuvstart

Jag kunde inte hålla mig. Nu hänger det julgardiner i varenda fönster och juldukarna har också placerats ut. Naturligtvis var jag tvungen att byta ut en del ljusstakar också för man kan ju inte ha vanliga sådana på röda dukar. Det går bara inte.

Jag skyller på att jag inte orkar göra allt på en gång så därför tjuvstartar jag lite och tar alla tomtar och övrigt pynt vartefter. I morgon ska alla elljusstakar och stjärnor tas fram. Min yngsta dotter är här hos mig och hon är lite sugen på att hjälpa till med pyntandet. Vi har burit upp alla lådor från källaren. Det kommer nog att gå undan när vi hjälps åt. Ljusslingorna och Rudolf tände jag redan i går och jag har inte ett dugg dåligt samvete för det.

Helst ska allt vara klart på måndag för på eftermiddagen kommer taxin och hämtar mig och sonen och sedan blir det utredning på Sahlgrenska i 3-4 dagar. Jag vet vad jag hoppas på och det enda jag är nervös för är att få ett besked om att vi ska vänta. Vill inte vänta längre när det hela tiden blir långsamt sämre och jobbigare. Jag behöver ett positivt besked och sedan gör det inte så mycket att det förmodligen blir en lång väntan på en ny lever.DSC_0280


Nallesällskap

Jag sitter i min systers del av vårt gemensamma hus för att hålla hennes vovve, Nalle, sällskap. Min syster behöver uträtta en del ärenden men vågar inte lämna sin älskade vän ensam och då är det ju perfekt att jag bor på våningen ovanför och lätt kan ta min dator och parkera i hennes soffa. Att Nalle inte ska lämnas ensam beror på att han har ett smärtlindrande plåster som är väldigt giftigt och han får absolut inte slicka på det. Som en säkerhetsåtgärd har han ett bandage utanpå men hundar är väldigt duktiga på att befria sig från sånt som de upplever som obehagligt. På natten har han tratt men både jag och min syster är lite pjåskiga och tycker att det är jobbigt nog för honom ändå, utan tratt.

Det är inte roligt när ens hund mår dåligt och inte förstår varför. Kanske har han inte så ont nu men i stället är han yr och trött av plåstret och han går rastlöst omkring och gråter. Ibland får vi honom att ligga ner men han är inte riktigt nöjd då heller.

Vi utgår från att vila och kanske rehabilitering efteråt ska göra så att den glada, gosiga och jättesnälla Nalle blir sig själv igen. Men vägen dit är jobbig. Allra jobbigast tror jag att det är för min syster som inte alls mår bra av detta.

DSC_0278


Små stunder av glädje

DSC_0261 DSC_0265Ni som läste mitt förra inlägg förstår nog vad jag menar. Min morgonpromenad var just en sån stund. Inga fjäll eller någon sjö men lite snö och en aning av det rosa sken som är så mystiskt och vackert. Jag tror att jag gick och log hela promenaden och det var kanske tur att jag och Kasper inte mötte någon. Synd att Nalle inte fick följa med men han måste vila ett tag till så att han sedan kan få njuta av kylig luft och snö.

En sån här dag vill jag julpynta. Det rycker och drar i mig men jag ska inte fuska. Jag har förberett och planerat men inga ljusslingor ska tändas förrän nästa helg. Men jag  har provtänt inomhus och det ska nog bli fint när allt kommer ut. Nästa helg kommer döttrarna och en svärsonsaspirant och då ska vi gotta ner oss i julstämning. Det ska bakas lussekatter samtidigt som julmusiken vrålar i högtalarna. Sedan ska vi hjälpas åt att julpynta inomhus och de som känner oss vet att det gör vi ordentligt. Det ska synas och kännas att julen är på väg.

 


Aldrig nöjd

Jo, jag är nöjd. Det finns så mycket jag är nöjd med och glad över men efter att  ha läst andras funderingar om vädret och känt efter hur jag själv tänker så bubblar det lite av ett ironiskt skratt inom mig.

Som jämtlänning kände jag mig oftast väldigt orättvist behandlad av vädergudarna sommartid. Det kunde vara vackert väder i hela Sverige men just i våra trakter, runt Storsjön, var det oftast mycket sämre. Vi var mer vana vid snålblåst och kyla än värme och bad. När det väl blev några fina dagar var det bästa platsen på jorden men jag vet inte hur många gånger vi pratade om att ”nu räcker det, nu flyttar vi” när vi såg väderkartorna på tv eller solbilder som vänner lagt ut på facebook. Vi skyllde, lite småelakt, på Norge som skjutsade över flurvädret över fjällen.

Nu sitter jag här i Östergötland och ser bilder och väderkartor  som visar att vintern har kommit till det som jag känner är mitt ”hemma”. Vackra bilder med lite rosa ljus och snö på träden, vita åkrar och skogar, snöflingor som faller och vägar med snö i stället för blask eftersom vägarna inte saltas.

Återigen känner jag hur orättvist det är och hur mycket jag vill vara där jag inte är. Jag vill känna frusen mark under fötterna och gärna lite snöknirkande. Om det inte vore för människorna omkring mig skulle jag nog flytta ”hem” igen. Men människor är faktiskt viktigare än platser och jag kan inte vara utan dem jag har här.

Det är nog så att man aldrig kan få precis allt. Här får jag sommar och i Jämtland fick jag vinter. Det gäller att tänka positivt om det jag har i stället för att bara se det som just nu är bättre någon annanstans.

Men det är ganska konstigt att man aldrig är riktigt nöjd.

Vinter i Jämtland.

2014-01-26-1868

Sommar i Östergötland.

20150818_140745

 


Min arma arm

Vaknade upp med en svullen arm som värker och tynger och det strålar upp till nacken och ner till handen. Undrar vad det var för dundermedel i den sprutan. En del av den ökade värken beror säkert på fibromyalgin för den brukar kunna ta upp annan smärta och sprida den. Jag satte på mig en armbindel av bambu och det hjälper lite men det är konstigt hur jobbigt det är när nya smärtor kommer. Det gamla vanliga värkmönstret klarar jag bra men så fort det blir något nytt blir jag lite ynklig. Tänker lite på Nalle som har ont i sin rygg och skriker till av smärta ibland. Han verkar också ha vant sig lite nu för han springer inte och gömmer sig så fort det gör ont.

I dag kanske det blir en liten vända till Linköping för att inköpa en konstgran med inbyggd ledbelysning. Förr om åren fanns inte ens tanken på att inte ta in en riktig gran men jag tror att min man skulle ha förlåtit mig för att jag är för orkeslös för det. Förra året fanns det inte plats för någon gran så då var det självklart att en liten fuskgran trycktes in i ett hörn av min tillfälliga lilla lägenhet. Uppställd på min fuskkamin kom den ändå upp en bit i höjd. Nu finns utrymmet men det känns inte alls viktigt att granen ska lukta skog och barra. Bekvämlighet är det som gäller nu.

211Jag börjar faktiskt längta efter julen. Det trodde jag inte att jag skulle. Förra julen gjorde jag och ungarna så mysigt vi kunde men det var ändå något vi genomled. Nu känns det roligt igen och jag ser verkligen fram emot att vi ska samlas här och julmysa. Vi brukade vara bra på det.


Sprutor till mig och smärtlindrande till Nalle

Nu har jag fått sprutorna nr 5 och 6 i vaccinationsprogrammet. Förut har jag fått vaccin mot pneumekocker och hepatit A + B och i dag var det dags för en spruta mot en annan sorts pneumekocker och influensavaccin. Nästa omgång blir inte förrän i april och sedan ska jag bli kallad om ca 5 år igen och jag har redan glömt varför. Allt detta kostar mig inte ett öre så det är väl bara att tacka och ta emot. Jag kan inte låta bli att tänka att alla undersökningar varav flera av dem var olika slags röntgenundersökningar, och alla provtagningar, sprutor och tandläkarkontroll är ett väldigt slöseri om det blir så att läkarna på Sahlgrenska tycker att de vill vänta lite till innan de sätter upp mig på listan. Jag behöver i alla fall inte vänta jättelänge på deras beslut. Om två veckor gör jag sista delen av utredningen på Sahlgrenska och då ska jag få veta.

Stackars Nalle, min systers hund, har sin moster som hundvakt i några dagar och då släpar moster med honom till veterinären. Han har haft ryggproblem ett tag och naturligtvis blir det värre när hans ”mamma” är borta. Nu har han fått tabletter och order om strikt vila i två veckor. Inga promenader. Bara ut i trädgården och göra det han behöver och sedan in och ta det lugnt igen. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om. Stackars Nalle som har några jättetråkiga veckor framför sig eller min syster som kommer att få stå ut med ett par bedjande hundögon och en kompis som inte kan förstå varför han inte får springa lös och jaga bollar i skogen längre. Som tur är så är min gamla vovve (13 år på torsdag) inte ett dugg leksugen så det är ingen risk att de ska leka sönder Nalles rygg.

Så här ser Nalle ut när hans ”mamma” åker ifrån honom.

 

DSC_0240

Lite senare är han ganska nöjd igen

 

DSC_0241 1

Min Kasper vill bara leka med sin matte. Det är under hans värdighet att leka med andra hundar. Vi har våra egna rutiner och han vill inte avvika en tum från dem 🙂

 

DSC_0212


Skrattar och gråter om vartannat

Jag fick för mig att jag skulle titta in på min mans blogg. Det har gått så pass lång tid nu att jag känner att det går bra och jag längtade efter att få le åt hans speciella sätt att skriva.

Jag har skrattat så att tårarna har sprutat och det har värkt i hjärtat av längtan efter hans humor och uttryckssätt. Ingen kan skriva som han gjorde. Det kan mina barn skriva under på för vi har skrattat och skakat lite på våra huvuden åt avsaknaden av skiljetecken, svårigheten att veta var en mening börjar och en annan slutar, vanan att använda ord som visar att han var ett 91:an fan och den underfundiga humor som var så speciell.

Jag har naturligtvis läst alla hans inlägg förut men det var en alldeles ny upplevelse nu. Jag känner hans kärlek till mig och barnen. Den lyser igenom i det han skrev även om han inte var den mest poetiska skribent som fanns. Jag har många gånger sagt att saknaden aldrig kan försvinna och det är extra tydligt nu. Det finns helt enkelt ingen som han och jag kan inte förstå hur jag ska klara av att bli gammal utan honom. Nu kommer tårarna men det gör inget för det är skönt att kunna sakna och gråta och samtidigt veta att det känns bättre om en stund.


Helt fel rubrik

Förra inläggets rubrik känns som ett hån nu när vi vet vad som hände i går. Jag tänkte ändra den men det blir ju också fel. Nu fylls man av vanmakt, ilska, sorg, medkänsla och en känsla av att ondskan tar över i vår värld. Terror i Paris, undantagstillstånd, ord om att Frankrike nu är i krig. Samtidigt finns insikten om att det är så här människor har det varje dag i Syrien och liknande situationer finns i andra länder.

Jag vet inte hur vi ska komma vidare när det händer så mycket hemskt men jag vet att vi måste försöka.

När man känner så stark ilska är det lätt att önska all världens pinor åt förövarna och terroristorganisationerna bakom. Det gör jag också. Men jag tror att vi måste vara konstruktiva i stället för att försvinna in i hat. Heder åt alla som kämpar för att världen ska återgå till det vi vill att den ska vara. Det finns så många hjältar. Allt från politiker till frivilliga som hjälper. Däremellan massor av yrkesgrupper som gör mycket mer än vad deras yrke kräver.

Vi ska fördöma och förfasas över ondskan och vi ska sörja alla offer och känna medkänsla med deras anhöriga. Men vi måste också tänka framåt och försöka se att det finns en framtid som blir bättre.


Fredag den 13:e – en turdag

Jag hoppas i alla fall det för i dag har jag gjort min allra första egna bilaffär. Det kändes som om jag hade tur direkt. Första bilfirman jag besökte hade min bil. Den bara stod där och sög in mig med sitt, enligt mig, coola utseende och sköna säten. Jag trodde nog att den skulle vara för dyr för mig med den utrustningen men försäljaren hjälpte mig att hitta en firma som var specialiserade på bilar liknande den jag ville göra mig av med. Han följde t o m med mig dit och jag fick ett pris som låg lite över vad jag hade förväntat mig. Det gör att jag kan stoppa in en slant i min nya bils finansiering och ändå ha kvar så att det räcker till det jag har planerat. Jag vet att man ska kolla på fler alternativ innan man bestämmer sig men om man blir förälskad så kan det inte hjälpas.

Den här bilen påminner lite om en SUV eftersom man sitter ganska högt. Jättebra för någon som har värk och svårt att ta sig i och ur låga bilar. Utrustningen inkluderade det jag ville ha och ganska mycket mer så den är jag jättenöjd med. Jag satt bättre än i min BMW och det är också viktigt när man har besvär. Den var rolig att köra när man väl kom upp i någon hastighet. 90 hk jämfört med mina nuvarande 184 hk är ju en viss skillnad men det blir nog en vanesak. Jag får helt enkelt planera mina omkörningar på ett annat sätt.

Jag var så jättenöjd med allt ända tills ”min” bilsäljare hittade en karta med färgprover. Den jättesnygga blå färg, som jag hade bestämt mig för och som var en del av min förälskelse, såg helt annorlunda ut i verkligheten än i broschyren och på nätet. Den var mer grumligt svart än blå och eftersom den inte är i metallic är den ganska känslig för allt som kan ge repor. Vad gör man då, när allt är klart och man är jätteglad över sin nya bil? Jag blev erbjuden en mörkgrå metalliclack i stället och till samma pris (3000:- rabatt). Taket och en del andra detaljer blir svarta. Min första impuls var att säga nej tack, får jag inte en blå bil så får det vara. Men sen tog mitt förnuft över och jag gick och tittade på en annan bil med de färgerna. Det är faktiskt också snyggt. Inte lika snyggt men tillräckligt så jag tackade ja och sa att om tre år ska jag i alla fall ha en blå bil.

Nu är det bara att vänta på leverans någon gång i december och under tiden måste jag vara extra rädd om min gamla bil så att jag får det jag blivit lovad när köpet blir av.

DSC_0232Så här trodde jag att min bil skulle se ut. Färgen blev något ljusare när jag fotade från skärmen så tänk er den en nyans mörkare.


Allting är relativt

Konstigt hur vi människor fungerar. De flesta tycker nog att en oförutsedd utgift på drygt 8000 kr är ganska mycket pengar men när man har fått ett kostnadsförslag på drygt det dubbla känns det plötsligt helt överkomligt när slutsumman ”bara” blir 8200 kr.

Jag lämnade in min bil för nödvändig reparation i morse och trodde att jag skulle få tillbaka den i morgon. Jag fick tillgång till gratis lånebil under tiden och det var ju vänligt men jag tyckte att de gott kunde bjussa på det när jag snart skulle skiljas från så mycket pengar. Gissa om jag blev glad när jag redan vid 12-tiden i dag fick veta att det hade behövts både mindre material och arbetstid och därför blev det så mycket billigare. Just då tänkte jag inte på att jag faktiskt skulle bli av med ganska mycket pengar ändå. Jag kände mig bara lycklig över att jag hade sparat ca 8000 kr. När jag kom till verkstaden gav jag dem tipset att alltid köra med det tricket så att de alltid får nöjda kunder.

Jag har börjat undra om jag är den enda människa som inte vet hur man kör en automatväxlad bil. Två gånger har jag fått låna bil och båda gångerna har jag först blivit tilldelad en automat. När jag lite skamset har erkänt att jag inte vet hur man hanterar en sådan har de skrattat åt mig och ordnat så att jag har fått en vanlig manuellt växlad bil i stället. Men de har fått leta ett tag innan de har hittat en sådan åt mig. Jag har sagt att det går bra om de först har en liten kurs med mig men de bara ler vänligt och letar tills de hittar något som kan passa mig. Är jag en gammal, omodern stofil som ensam slåss mot ny teknik eller finns det andra som jag därute?

Nu, när min bil är både nyservad och lagad, ska den säljas. Det är inte riktigt min stil att åka omkring i en bil med drygt 180 hästar och lite för dyr försäkring. Jag ska ge mig ut och leta efter en liten, smidig och blå bil som jag tänker privatleasa. Skönt att ha koll på alla kostnader. Jag är inte så dum att jag tror att det lönar sig men då kan jag i alla fall planera min ekonomi och får en ny bil vart tredje år. Pengarna jag får för min nuvarande bil ska sättas undan till sämre tider och kanske delvis bekosta en del husrenovering. Det gäller att se om sitt hus 🙂

Om jag mår skapligt i morgon förmiddag ska jag börja med någon bilfirma här i min lilla stad. Jag har försökt göra jämförelser på nätet men det är inte lätt när olika saker ingår och man ska ta hänsyn till massor av detaljer. Det får ta den tid det tar och när jag hittar något jag är nöjd med så slutar jag leta. Jag har i alla fall konstaterat att det finns alldeles för många bilmärken och alldeles för många åsikter om vilket märke som är bäst.

 


Novembertankar

Sitter och slöar i soffan och ibland kommunicerar jag lite med min dotter som sitter en bit ifrån mig. Det är en blåsig och grå söndag i november men det känns ändå väldigt trivsamt. Dottern kom med tåget i fredags och åker hem igen efter middagen i dag. Det går så lätt att komma hit till mig nu när det inte längre är 70 mil mellan oss. Att jag bor bara 5 minuters promenad från tågstationen gör det ännu lättare.

Som vanligt är jag lågpresterande men jag har i alla fall varit nere i källaren och kollat in alla ljusslingor som förhoppningsvis ska lysa vackert utanför huset snart. Jag funderar över varför alla ljusslingor saknar själva kontakten (den man sticker in i eluttaget). Av vilken anledning har min man förvarat dessa kontakter någon annanstans när de inte har använts och varför har jag inte sett sambandet när jag städade ur alla skrymslen och vrår inför flytten från vårt hus. Jag vet att jag har slängt massor av sånt som jag trodde var elskrot. När det ligger drivor av bra-att-ha-grejer, både trasiga och hela, så blir det till slut så att man skyfflar ner allt elektriskt i samma återvinningshög och åker till tippen. Nu blir det till att åka till Rusta och inhandla diverse kontakter för vår trädgård ska lysas upp av både slingor och Rudolf med sin clownnäsa.

Nästa problem att lösa är hur vi ska bära oss åt när det inte finns ett enda eluttag på utsidan av huset. Vi pratade om att ta hit en elektriker och fixa det men vi är båda lite snåla just nu efter alla renoveringsutlägg. Kanske finns det någon springa i ett källarfönster någonstans så att en tunn sladd kan dras därifrån. Eller så får vi dra en kabel från insidan av garaget och fram till trädgården. Jag har ett antal långa elkablar så det kanske är en lösning. Det här är sådana där delikata små problem som aldrig har varit mina problem förut. Medan jag har fixat jul inne så har min man nästan förfrusit fingrarna medan allt har fixats utomhus.

På något sätt ska vi få till lite julbelysning ute och sedan ska vi sitta inne i värmen och njuta av hur fint det lyser i mörkret utanför våra fönster.

168Nu, medan jag har skrivit detta, har helt plötsligt molnen skingrats och solen lyser in genom mina fönster. Konstigt hur sinnet förändras efter hur det ser ut ute.


Fynd i en glömd plastburk

När jag och min syster köpte vårt hus och blev sysbor togs mycket av vår tid upp av att packa upp och gå igenom sådant som länge varit undanstoppat och sedan bara nerpackat inför flytten. Jag hade ett antal ouppackade kartonger från Jämtland som bara ställdes undan i förrådet när jag bodde i sju månader i Bestorp. När vi kom hit fick vi plötsligt mycket större förrådsutrymme än vi någonsin kan fylla och varenda grej togs fram och placerades på lämpligt ställe.

En dag kom min syster in till mig och frågade om jag var intresserad av innehållet i en plastburk som hon hade kvar efter vår mamma. Innehållet handlade inte om henne utan det var vår farfars personliga tillhörigheter som mamma hade sparat i en burk. Farmor och farfar överlevde båda sin son, vår pappa, så det var mamma som tog största ansvaret för deras tillhörigheter när de dog.

Självklart ville jag se vad som fanns i burken och jag satt länge med en klump i bröstet när jag gick igenom delar av min farfars liv. Det fanns en del väldigt personliga föremål, som t ex ett skämtsamt brev skrivet på dikt från hans vänner inför farfars resa till Amerika. Det framkom att han var populär bland flickorna och jag har hört min farmor säga att han kallades för ”vackre Nils”. Jag hittade även bl a en motbok, ett körkort, ransoneringskort, massor av olika pins, en förtjänstmedalj och programmet från OS i Berlin 1936 där farfar deltog i truppgymnastik. Särskilt glad blev jag av att se det fina kortet på mina farföräldrar som unga. Jag känner väl igen dem men ändå är de så annorlunda.

DSC_0228 DSC_0229Det fanns fler foton i burken. På ett kort sitter farmor och farfar och ler åt ett barn som leker på stranden i mitt älskade Optand (mitt barndomsparadis och senare mitt hem under en period). Jag tittade länge på det kortet och funderade på om det kunde vara min storasyster som barn men plötsligt kom jag på att det måste ju vara min pappa. Jag blev så glad av tanken av att de var så lyckliga just där jag har varit som lyckligast. Att det var stor lycka vet jag eftersom min pappa var adopterad och den bilden måste ha tagits alldeles efter att de blev en familj.

DSC_0225Nästa fynd, som lockade fram den där klumpen igen, var en handskriven lapp från ett vanligt anteckningsblock. Det var anvisningar om vilken mat min pappa skulle få och vid vilka tider. På baksidan hade hans vikt och ett datum antecknats. Han var knappt två år och jag vet att farmor och farfar hämtade honom med tåg när han var i den åldern.

DSC_0226Bland fotona fanns också ett kort på farmor, min storasyster och mig på stenaltanen utanför stugan i Optand. Jag kan inte beskriva hur det känns men det bubblar glädje, längtan, nostalgi och sorg inom mig. Mest av allt är jag nog tacksam för att ha alla fina minnen av ett lyckligt liv och för att kunna få ta del av mina farföräldrars lycka så här i efterhand.

DSC_0223


Det är drömmar och hopp som håller oss uppe

Jag kan säga så eftersom jag har massor av egna erfarenheter. Allt har jag inte skrivit om här eftersom andra personer kan känna obehag av det men det spelar egentligen ingen roll. Det är ganska självklart att man, efter att ha levt i drygt 50 år, har varit med om en hel del. Mycket roligt men naturligtvis även sådant som man helst vill slippa vara med om.

Efter självstudier och analyserande av egna reaktioner och känslor vet jag att just drömmar och hopp är livsviktiga. Att ha något framför sig som man kan längta till eller att veta att problemen kan lindras och att man kan få den möjligheten, är sådant som vi alla behöver. Jag har för det mesta haft turen att kunna tänka på sådant som hägrar på ett positivt sätt när livet har känts svårt. Inte bara för mig själv utan även för mina barn och det är utan tvekan det viktigaste.

Jag vet inte hur mycket min egen förmåga till att se möjligheter i stället för att gräva ner mig i misslyckanden har hjälpt mig men förmodligen spelar det en stor roll. Ändå vet jag att mycket av min egen styrka kommer ur vetskapen om att jag och mina barn älskar varandra och alltid finns för varandra. Det är inte det enda styrkebatteriet men kanske det viktigaste. Mina systrar har också flera gånger varit de som räddat mig och hjälpt mig att hitta mitt eget hopp och jag har även resten av släkten och vänner att vara tacksam för.

Hur kom jag egentligen in på dessa tankar? Det är inte så konstigt efter allt som hänt sedan förra försommaren och jag tänker ganska ofta på vad som gör mitt liv värt att leva. Det finns mycket att hämta om man funderar lite och det som satte igång tankarna den här gången var drömmen om att komma tillbaka till Jämtland och hoppet om att få en lite bättre hälsa.

Jag har fortfarande kvar min andelsvecka i Åre och nu har jag och min svägerska bokat tågbiljetter för att åka dit. Jag längtar och fasar. Längtar efter alla minnen och fasar inför samma minnen. Mest längtar jag och jag blir faktiskt tårögd av glädje när jag tänker på att jag ska få komma dit igen. Det kommer att bli en ganska händelselös vecka eftersom måendet inte är det bästa men jag har ett måste. Jag måste ta mig till minneslunden i Östersund och få ett avslut. Jag flyttade innan gravsättningen och det har känts ganska jobbigt. Det känns väldigt bra att min svägerska följer med eftersom vi delar många minnen från just lägenheten i Åre.

Hoppet om en bättre hälsa vet alla nu att det är möjligt att det slår in. Resan till Sahlgrenska är också något jag längtar till men samtidigt är jag lite orolig för att jag ska få ett vänta-tills-det-blir-värre-besked.

Det här är två orsaker till att mitt liv känns helt ok just nu. Drömmar och hopp.


Dåsiga bilfunderingar

Jag har dåsat bort de sista dagarna. Inte haft ork eller lust till något mer än att bry mig lite om min hund och se till att vi båda får i oss den näring vi behöver. Några gånger har det ryckt lite i städmuskeln när jag har sett någon hårtuss på golvet men jag har tillåtit mig att skjuta upp alla måsten. Emellanåt, när min hjärna har varit tillräckligt klar, har jag tänkt att det här är inte bra. Men sedan inser jag att mitt pilleranvändande inte är någonting jämfört med hur många andra har det och min reaktion på min medicin är nog ett bra bevis på att jag inte har blivit alltför van vid den ännu. Inget beroende ännu alltså.

Just nu är jag ganska klartänkt. Det är fem timmar sedan senaste dosen så dåsigheten är borta och värken har inte riktigt börjat hugga i mig ännu. Jag fick lite inspiration och tänkte ägna mig lite åt försummade bloggvänner. Det brukar finnas en del inlägg varje gång jag går in på bloglovin och jag trodde att jag hade en hel del att läsa ikapp. Men inte ett enda inlägg väntade och då blev jag lite ställd. Vad gör man med sin fungerande hjärna då? Jo, man skriver ett eget litet inlägg i stället. Min egen blogg är inte heller så välskött så det passar ju bra.

Jag fick en liten chock tidigare i dag när jag öppnade ett mail med kostnadsberäkning för att åtgärda min bil. Den har varit lite svårstartad och jag räknade med att bli av med några tusenlappar men den här offerten hamnade på drygt 16.000 kr. Efter att ha beklagat mig för min syster somnade jag en stund och när vi sedan pratade om det igen blev det väldigt självklart att så här kan jag inte ha det. Den här bilen har kostat mig nästan 40.000 kr sedan jag blev östgöte för drygt ett år sedan. Nya sommar- och vinterdäck, service och nu denna reparation. Utöver det kostar skatt och försäkring drygt 8.000 kr per år. Så mycket kan inte en sjukskriven änka lägga ut på en bil även om hon har sålt ett hus. Efter köp av nytt hus är det bara att inse att nu är det slut på BMW-dagarna. Jag ska höra mig för hos någon mer verkstad och se om jag kan få ett bättre pris men reparationen måste göras och billigt blir det inte. Sedan ska jag hitta en billig privatleasingbil. Det kanske inte är det mest ekonomiska men om man kan leasa en bil för ca 2.500:-/mån och allt utom soppa och försäkring ingår så vet man i alla fall vad man har för kostnad varje månad. Jag vill inte ha fler obehagliga överraskningar. Den slant jag får för min nuvarande bil kan komma väl till pass när taket ska bytas och fasad och fönster fixas. Plötsligt blev allt mycket ljusare och jag blev mycket gladare.