Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2012

Kurs igen

Nu är vi äntligen igång med italienskakursen igen. Den här terminen känns väldigt spännande och utmanande eftersom vi står utan lärare. Vi tog beslutet att vi ska fortsätta på egen hand som en s k kompisgrupp. Det innebär att vi får gratis tillgång till studielokal och kopieringsmaskin men att vi får sköta oss själva. De av oss som vill får turas om att hålla i lektionerna och därför kommer det att bli väldigt varierat. Jättekul tycker jag och första träffen igår infriade alla förväntningar. Vi var väldigt flitiga och gjorde övningar och pratade så gott vi kunde på italienska. Om vi behöver så har vi en väldigt bra expert till vår hjälp. Junie har lovat att bistå oss per telefon eller skype om vi kör fast. Men lite av tjusningen ligger faktiskt i att försöka ta reda på hur det ska vara alldeles själva. På det sättet lär vi oss nog mer också. Fortsätter det lika bra som det började kommer vi alla att öka på vår kunskapsnivå den här terminen.

Annonser

Vill inte hem

Nu sitter vi här på rummet och känner vemodet krypa i oss. I dag är det dags för hemresa och ingen av oss vill lämna det här klimatet och komma hem till kylan. För första gången sedan vi kom hit har jag nu dragit på mig jeansen igen. Visserligen med uppkavlade ben men ändå…känslan av att något bra är slut är aldrig rolig. Än är det inte helt slut för vi har några timmar kvar och kanske t o m en timme vid poolen men mitt på dagen kommer den bil som ska hämta oss och köra oss till flygplatsen.

När vi kommer hem väntar Junie på oss och vovvarna kommer att vara jätteglada och välkomnande. Det ska faktiskt bli skönt att få sova i vår egen säng också så även om vi just nu känner att vi inte vill hem ännu, kommer det nog att bli bra när vi väl är där.

Den här veckan har varit precis så underbar som jag önskade. Vi avslutade den med en härlig båtfärd i går så nu har vi i alla fall sett lite mer av Turkiet utanför hotellområdet. Det är inte helt fel att sitta på en båt och se sig omkring i stället för att åka omkring med buss och svettas så fort man stannar.

Det kanske är tur att vi ska åka nu när allt känns så toppen. Bättre än att vänta tills vi tröttnat på allt.

Det är inte så illa att bli välkomnad av de här små sötnosarna.


Livsnjutare

Åh, vad vi njuter! Visserligen är det lite väl varmt, drygt 30 grader på dagarna, men det är ju det här vi har längtat efter hela den långa, tråkiga sommar som varit hemma. Vi har ett fint rum, även om det beskrevs som ännu finare i reseinformationen, med balkong som är i skuggan nästan hela dagen. Pooler med mängder av solstolar och gratisbussarna till hotellets privata strand går i skytteltrafik. Inga problem att få plats och inga tyskar som lägger ut sina handdukar på de bästa platserna tidigt på morgnarna. Vi är väldigt nöjda med mat och dryck och det är ju bra eftersom vi har ”all inclusive”.

Det enda som är lite synd är att värmen gör att vi inte orkar gå några långa morgonpromenader. Det har alltid varit en del av tjusningen med att åka utomlands men de korta rundor vi har gjort har fått oss att flämtande konstatera att det här blir en riktigt lat semester. Det lockar inte att ta sig till någon stad för shopping i värmen och inte heller att följa med på några utflykter. Billigt blir det ju men det skulle kanske ha varit kul att se sig omkring lite. Kanske följer vi med på en havsutflykt med bad i slutet av veckan. Vi får se hur vi känner det då. Det gör faktiskt inte så mycket att vi inte orkar mer än att bara vara här och ta det lugnt. Bara att få känna värmen och  märka hur välgörande den är för kropp och själ får oss att känna oss väldigt nöjda.


Väntan

Nu sitter vi här och väntar på att klockan ska gå. Vi har väntat hela dagen och försökt få tiden att gå genom att åka till stan och fika och småshoppa lite. Vi har även lagt oss och försökt sova två gånger (hundarna tror att vi har fått nippran). Nu är det bara knappt en timme kvar och sen skjutsar Junie oss till flygplatsen och därifrån flyger vi kl 21.00 till Turkiet. Vi räknar med att vara framme vid hotellet ca 05.00 i morgon så själva resan blir ingen hit.

I morgon däremot, ska vi bara sova vid poolen, äta massor av mat och bada. Någon liten kvällsdrink blir det också och någon cigarett ska vi unna oss också. Härligt, slappt och skönt. Om någon dag tröttnar vi nog på att bara ligga och göra ingenting så då hittar vi nog på något annat också men just nu är det sol, värme och vatten som lockar.

Våran lilla Junie är så underbar och har kommit hit ända från Örebro för att ta hand om våra vovvar och det känns väldigt bra att inte behöva oroa sig för dem. Möjligtvis kommer Junie att ha lite tråkigt men hon överlever nog en vecka på egen hand.

Tydligen har vi gratis och trådlöst internet på rummet på hotellet så lite uppdatering kanske kommer under veckan.

 


Hjärnslö

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att det är fördummande att gå hemma och inte ha ett jobb att gå till. Det märkte jag redan första gången jag var mammaledig för 27 år sedan. Då kom jag i alla fall tillbaka till jobb och hjärnaktivitet igen och kom ganska snabbt tillbaka till mitt vanliga jag (ingen lysande intelligens men åtminstone kapabel att hålla reda på det jag behövde). Likadant var det med de två följande mammaledigheterna. Sedan blev jag så småningom långtidssjukskriven och nästan sjukpensionär. Nu har jag gått hemma i 14 år (hemska tanke) och det, kombinerat med att jag inte blir yngre utan faktistk tvärtom, har gjort mig till en virrhöna och ibland tror både jag och min man att jag börjar bli senil. Det tror jag visserligen om honom också men det tror inte han.

I dag har jag varit helt panikslagen i ca en timme. Jag har börjat packa lite smått till vår Turkietresa på lördag och när jag skulle ta fram mitt pass så låg det inte där det skulle. Jag visste att jag förra veckan tog fram det bara för att vara helt hundra på att det är giltigt. Då konstaterade jag att det var ok och sedan tog jag fram Saras pass och sa till Kenneth att hon hade glömt ta med det. Vi insåg att det gjorde inget eftersom det snart blir ogiltigt. Sedan la jag ner båda passen i lådan igen och tänkte inte mer på det. När jag inte kunde hitta det någonstans i dag fick jag för mig att jag hade råkat slänga mitt pass i stället för Saras, som låg kvar i lådan. Jag var helt övertygad om att det inte skulle bli någon resa för mig och jag virrade omkring överallt och letade på helt omöjliga ställen. Till sist vann förnuftet och jag gick tillbaka och drog ut hela lådan och då trillade mitt pass ner i lådan under. Det hade suttit fast bakom lådan.

Vilken lättnad det blev och jag pustade ut en stund, ända tills jag skulle packa min handväska. Nu är den borta men jag orkar inte hetsa upp mig för det. Tack och lov har jag varken nycklar eller plånbok i den så jag har nu packat en annan, ful men fungerande, väska och om den andra dyker upp så blir jag glad men det är inte hela världen om den gömmer sig ett tag till. Det retar mig bara att jag inte kommer ihåg var jag gjorde av den. Jag vet att jag tog in den från husvagnen efter vår sista lilla tripp men sedan är det blankt. Nu har jag i alla fall packat både passen och handväska så nu är det nödvändigaste med. Visst ja, biljetten sitter på kylskåpet. Bäst jag går och packar den på en gång. Det vore ju synd om den sitter där när vi ska checka in.

 


Tekniska saker

Jag är faktiskt en ganska praktisk person. Om jag måste (oftast måste jag inte utan ber någon annan) så brukar jag kunna lösa de flesta problem. Det kanske inte alltid blir rätt men jag hittar oftast på en provisorisk lösning tills någon gör det bättre. Jag anser mig vara ganska klarsynt när det gäller alla möjliga problem och även om jag inte alltid är den bästa att utföra olika saker så brukar jag i alla fall kunna se lösningar och föreslå dem för de som är duktigare på själva utförandet.

Detta gäller många områden men när det kommer till datorer och mobiltelefoner är jag alldeles för feg för att försöka. Jag inbillar mig att något riktigt otäckt ska kunna hända om jag gör fel och att det inte ska gå att fixa till igen. Alltså låter jag hellre bli eller väntar tills någon i min närhet fixar det i stället. Det är lite konstigt för jag var den första i min familj att använda dator i mitt jobb och när jag blev uppsagd, under bankkrisen på 90-talet, fick jag som kompensation låna hem en pc under ett år och så många kurser jag hann med under den tiden. Ett litet tag var jag den datorkunniga men ganska snart var jag hästlängder efter min son (som då var 7 år) och efter några år började även min man klara av mer än vad jag gjorde. Jag kanske var bättre på att använda olika program i datorn under ganska lång tid men med tiden har alla mina barn och min man vågat testa sig fram till hur man kan använda datorn och lärt sig mycket mer än jag. Till stor del beror det väl på intresse och det kanske är ganska naturligt att det blir så.

Häromdagen fick jag sms från telia att det var dags att uppdatera telefonen. Lydig som jag är kopplade jag den till datorn och körde uppdateringen (sånt klarar jag faktiskt). Det tog en stund och när det var klart fick jag nästan panikkänslor. Det var inte min telefon längre. Alla inställningar var borta, startsidorna såg helt annorlunda ut och ingen röst talade om för mig vem som ringde. Min ringsignal var också utbytt så jag fattade inte ens att det ringde (vid det tillfället var jag ensam hemma så jag borde kanske ha förstått det). Jag talade lugnt om för mig själv att allt det där har jag faktiskt fixat en gång förut och även om det var flera år sedan borde jag ha tillräckligt mycket intelligens kvar för att ordna till det igen. Om det åtminstone fanns en riktig bruksanvisning (av papper) men allt ska man söka och hitta i telefonen och de sökord jag använder finns aldrig att hitta.

Det har tagit mig flera dagar och massor av knappande att få till min telefon något så när igen. Min gamla ringsignal finns naturligtvis inte men jag har hittat en som jag kanske kan vänja mig vid. Till slut hittade jag även hur jag skulle få rösten i telefonen att tala om vem som ringer och det är till väldigt stor hjälp när man ser så dåligt på nära håll som jag gör. Jag lyckades fippla bort min yngsta dotter, både med bild och telefonnr, och skämdes över att jag inte kunde hennes nummer utantill eller hade det uppskrivet någonstans. Jag tänkte att jag får väl vänta tills hon ringer mig eller fråga någon annan men sen kom jag på att jag kunde hitta henne på ”hitta.se”. Som ni märker kommer jag så småningom fram till en del lösningar även om det tar lite tid.

Värst är det i alla fall med datorn men där har jag världens bästa hjälp av sonen som är nästintill hacker. I alla fall i mina ögon. Har man problem ringer man till honom och glatt och villigt fixar han allt.

Många saker återstår att lära sig om allt möjligt men jag lever efter mottot att jag kan det jag måste eller är intresserad av, resten får jag väl lära mig om det blir nödvändigt.

Den här texten gav upphov till en liten fundering. Jag skrev först ”vänja mig med” och det lät helt fel när jag läste det. Jag ändrade till ”vänja mig vid” och visst låter det bättre? Men sen kom jag på att man säger ”vänja sig av med). Lite snurrigt blev det men någon kanske har kunskap om vilket som är rätt.


Från skräck till glädje

Dagen i går började med en riktig skräckupplevelse. Jag var så otroligt rädd, arg och adrenalinstinn. Efteråt tog det åtskilliga timmar innan jag återhämtat mig både fysiskt och psykiskt och min väninna, som var med när det hände, var illamående en stor del av dagen.

Vi var ute på vår morgonpromenad med våra hundar när vi såg en bil komma på en liten skogsväg. Framför bilen sprang en schäfer och jag hann tänka att det var ett väldigt konstigt sätt att motionera sin hund på. Min väninna sa: det där är Jennie och såg skräckslagen ut. Jag fattade inte vem det var utan frågade om den hunden gillar andra hundar. Nej, sa hon och mer hann vi inte innan Jennie var över oss. Överallt var hon och det hon var ute efter var att attackera våra tre hundar. Hon stannade inte upp en sekund för att lukta på dem som normala hundar gör utan det var anfall och ilska direkt. Våra hundar var livrädda och inte ens min väninnas schäfer, som kan vara ganska kaxig, vågade sätta sig upp mot den anfallande hunden. Jag lyckades hålla mig mellan mina hundar och Jennie och jag sparkade och skrek, jag bara skrek och svor och försökte träffa med mina sparkar och tänkte mig inte för alls. Någon gång kom en tanke att nu flyger hon på mig men automatiskt gjorde jag allt för att skydda mina hundar. Hon gav upp och gav sig på min väninnas hund, Raya, i stället. Raya fick ta emot hugg lite överallt och ett tag bet Jennie sig fast i hennes svans. Det såg riktigt otäckt ut och min kompis bara skrek av rädsla. Till slut kom hussen och fick tag i sin hund och han fick ta emot flera bett han också. Han är van vid det för så fort de möter andra hundar blir Jennie alldeles galen och biter vilt omkring sig. Hon slet sig och fortsatte sina attacker och innan hon blev infångad igen var vi helt slut och vansinniga av ilska. Vi grät och svor över både hund och husse och hans ursäkter gav vi inte mycket för. Att släppa en sån hund lös finns det inga ursäkter för. Tack och lov klarade sig hundarna undan utan sår, jag fattar inte hur det kan komma sig men hon fick väl inget riktigt tag.

Dagen slutade betydligt mycket bättre med att mina italienskakurskompisar kom hit och åt surströmming med mig. Vi planerade lite inför höstens kursstart och även om vi blir utan lärare i höst så känns det som om vi kommer att kunna komma framåt med lärandet med hjälp av varandra och lite experthjälp utifrån.