Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2012

Kurs igen

Nu är vi äntligen igång med italienskakursen igen. Den här terminen känns väldigt spännande och utmanande eftersom vi står utan lärare. Vi tog beslutet att vi ska fortsätta på egen hand som en s k kompisgrupp. Det innebär att vi får gratis tillgång till studielokal och kopieringsmaskin men att vi får sköta oss själva. De av oss som vill får turas om att hålla i lektionerna och därför kommer det att bli väldigt varierat. Jättekul tycker jag och första träffen igår infriade alla förväntningar. Vi var väldigt flitiga och gjorde övningar och pratade så gott vi kunde på italienska. Om vi behöver så har vi en väldigt bra expert till vår hjälp. Junie har lovat att bistå oss per telefon eller skype om vi kör fast. Men lite av tjusningen ligger faktiskt i att försöka ta reda på hur det ska vara alldeles själva. På det sättet lär vi oss nog mer också. Fortsätter det lika bra som det började kommer vi alla att öka på vår kunskapsnivå den här terminen.


Vill inte hem

Nu sitter vi här på rummet och känner vemodet krypa i oss. I dag är det dags för hemresa och ingen av oss vill lämna det här klimatet och komma hem till kylan. För första gången sedan vi kom hit har jag nu dragit på mig jeansen igen. Visserligen med uppkavlade ben men ändå…känslan av att något bra är slut är aldrig rolig. Än är det inte helt slut för vi har några timmar kvar och kanske t o m en timme vid poolen men mitt på dagen kommer den bil som ska hämta oss och köra oss till flygplatsen.

När vi kommer hem väntar Junie på oss och vovvarna kommer att vara jätteglada och välkomnande. Det ska faktiskt bli skönt att få sova i vår egen säng också så även om vi just nu känner att vi inte vill hem ännu, kommer det nog att bli bra när vi väl är där.

Den här veckan har varit precis så underbar som jag önskade. Vi avslutade den med en härlig båtfärd i går så nu har vi i alla fall sett lite mer av Turkiet utanför hotellområdet. Det är inte helt fel att sitta på en båt och se sig omkring i stället för att åka omkring med buss och svettas så fort man stannar.

Det kanske är tur att vi ska åka nu när allt känns så toppen. Bättre än att vänta tills vi tröttnat på allt.

Det är inte så illa att bli välkomnad av de här små sötnosarna.


Livsnjutare

Åh, vad vi njuter! Visserligen är det lite väl varmt, drygt 30 grader på dagarna, men det är ju det här vi har längtat efter hela den långa, tråkiga sommar som varit hemma. Vi har ett fint rum, även om det beskrevs som ännu finare i reseinformationen, med balkong som är i skuggan nästan hela dagen. Pooler med mängder av solstolar och gratisbussarna till hotellets privata strand går i skytteltrafik. Inga problem att få plats och inga tyskar som lägger ut sina handdukar på de bästa platserna tidigt på morgnarna. Vi är väldigt nöjda med mat och dryck och det är ju bra eftersom vi har ”all inclusive”.

Det enda som är lite synd är att värmen gör att vi inte orkar gå några långa morgonpromenader. Det har alltid varit en del av tjusningen med att åka utomlands men de korta rundor vi har gjort har fått oss att flämtande konstatera att det här blir en riktigt lat semester. Det lockar inte att ta sig till någon stad för shopping i värmen och inte heller att följa med på några utflykter. Billigt blir det ju men det skulle kanske ha varit kul att se sig omkring lite. Kanske följer vi med på en havsutflykt med bad i slutet av veckan. Vi får se hur vi känner det då. Det gör faktiskt inte så mycket att vi inte orkar mer än att bara vara här och ta det lugnt. Bara att få känna värmen och  märka hur välgörande den är för kropp och själ får oss att känna oss väldigt nöjda.


Väntan

Nu sitter vi här och väntar på att klockan ska gå. Vi har väntat hela dagen och försökt få tiden att gå genom att åka till stan och fika och småshoppa lite. Vi har även lagt oss och försökt sova två gånger (hundarna tror att vi har fått nippran). Nu är det bara knappt en timme kvar och sen skjutsar Junie oss till flygplatsen och därifrån flyger vi kl 21.00 till Turkiet. Vi räknar med att vara framme vid hotellet ca 05.00 i morgon så själva resan blir ingen hit.

I morgon däremot, ska vi bara sova vid poolen, äta massor av mat och bada. Någon liten kvällsdrink blir det också och någon cigarett ska vi unna oss också. Härligt, slappt och skönt. Om någon dag tröttnar vi nog på att bara ligga och göra ingenting så då hittar vi nog på något annat också men just nu är det sol, värme och vatten som lockar.

Våran lilla Junie är så underbar och har kommit hit ända från Örebro för att ta hand om våra vovvar och det känns väldigt bra att inte behöva oroa sig för dem. Möjligtvis kommer Junie att ha lite tråkigt men hon överlever nog en vecka på egen hand.

Tydligen har vi gratis och trådlöst internet på rummet på hotellet så lite uppdatering kanske kommer under veckan.

 


Hjärnslö

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att det är fördummande att gå hemma och inte ha ett jobb att gå till. Det märkte jag redan första gången jag var mammaledig för 27 år sedan. Då kom jag i alla fall tillbaka till jobb och hjärnaktivitet igen och kom ganska snabbt tillbaka till mitt vanliga jag (ingen lysande intelligens men åtminstone kapabel att hålla reda på det jag behövde). Likadant var det med de två följande mammaledigheterna. Sedan blev jag så småningom långtidssjukskriven och nästan sjukpensionär. Nu har jag gått hemma i 14 år (hemska tanke) och det, kombinerat med att jag inte blir yngre utan faktistk tvärtom, har gjort mig till en virrhöna och ibland tror både jag och min man att jag börjar bli senil. Det tror jag visserligen om honom också men det tror inte han.

I dag har jag varit helt panikslagen i ca en timme. Jag har börjat packa lite smått till vår Turkietresa på lördag och när jag skulle ta fram mitt pass så låg det inte där det skulle. Jag visste att jag förra veckan tog fram det bara för att vara helt hundra på att det är giltigt. Då konstaterade jag att det var ok och sedan tog jag fram Saras pass och sa till Kenneth att hon hade glömt ta med det. Vi insåg att det gjorde inget eftersom det snart blir ogiltigt. Sedan la jag ner båda passen i lådan igen och tänkte inte mer på det. När jag inte kunde hitta det någonstans i dag fick jag för mig att jag hade råkat slänga mitt pass i stället för Saras, som låg kvar i lådan. Jag var helt övertygad om att det inte skulle bli någon resa för mig och jag virrade omkring överallt och letade på helt omöjliga ställen. Till sist vann förnuftet och jag gick tillbaka och drog ut hela lådan och då trillade mitt pass ner i lådan under. Det hade suttit fast bakom lådan.

Vilken lättnad det blev och jag pustade ut en stund, ända tills jag skulle packa min handväska. Nu är den borta men jag orkar inte hetsa upp mig för det. Tack och lov har jag varken nycklar eller plånbok i den så jag har nu packat en annan, ful men fungerande, väska och om den andra dyker upp så blir jag glad men det är inte hela världen om den gömmer sig ett tag till. Det retar mig bara att jag inte kommer ihåg var jag gjorde av den. Jag vet att jag tog in den från husvagnen efter vår sista lilla tripp men sedan är det blankt. Nu har jag i alla fall packat både passen och handväska så nu är det nödvändigaste med. Visst ja, biljetten sitter på kylskåpet. Bäst jag går och packar den på en gång. Det vore ju synd om den sitter där när vi ska checka in.

 


Tekniska saker

Jag är faktiskt en ganska praktisk person. Om jag måste (oftast måste jag inte utan ber någon annan) så brukar jag kunna lösa de flesta problem. Det kanske inte alltid blir rätt men jag hittar oftast på en provisorisk lösning tills någon gör det bättre. Jag anser mig vara ganska klarsynt när det gäller alla möjliga problem och även om jag inte alltid är den bästa att utföra olika saker så brukar jag i alla fall kunna se lösningar och föreslå dem för de som är duktigare på själva utförandet.

Detta gäller många områden men när det kommer till datorer och mobiltelefoner är jag alldeles för feg för att försöka. Jag inbillar mig att något riktigt otäckt ska kunna hända om jag gör fel och att det inte ska gå att fixa till igen. Alltså låter jag hellre bli eller väntar tills någon i min närhet fixar det i stället. Det är lite konstigt för jag var den första i min familj att använda dator i mitt jobb och när jag blev uppsagd, under bankkrisen på 90-talet, fick jag som kompensation låna hem en pc under ett år och så många kurser jag hann med under den tiden. Ett litet tag var jag den datorkunniga men ganska snart var jag hästlängder efter min son (som då var 7 år) och efter några år började även min man klara av mer än vad jag gjorde. Jag kanske var bättre på att använda olika program i datorn under ganska lång tid men med tiden har alla mina barn och min man vågat testa sig fram till hur man kan använda datorn och lärt sig mycket mer än jag. Till stor del beror det väl på intresse och det kanske är ganska naturligt att det blir så.

Häromdagen fick jag sms från telia att det var dags att uppdatera telefonen. Lydig som jag är kopplade jag den till datorn och körde uppdateringen (sånt klarar jag faktiskt). Det tog en stund och när det var klart fick jag nästan panikkänslor. Det var inte min telefon längre. Alla inställningar var borta, startsidorna såg helt annorlunda ut och ingen röst talade om för mig vem som ringde. Min ringsignal var också utbytt så jag fattade inte ens att det ringde (vid det tillfället var jag ensam hemma så jag borde kanske ha förstått det). Jag talade lugnt om för mig själv att allt det där har jag faktiskt fixat en gång förut och även om det var flera år sedan borde jag ha tillräckligt mycket intelligens kvar för att ordna till det igen. Om det åtminstone fanns en riktig bruksanvisning (av papper) men allt ska man söka och hitta i telefonen och de sökord jag använder finns aldrig att hitta.

Det har tagit mig flera dagar och massor av knappande att få till min telefon något så när igen. Min gamla ringsignal finns naturligtvis inte men jag har hittat en som jag kanske kan vänja mig vid. Till slut hittade jag även hur jag skulle få rösten i telefonen att tala om vem som ringer och det är till väldigt stor hjälp när man ser så dåligt på nära håll som jag gör. Jag lyckades fippla bort min yngsta dotter, både med bild och telefonnr, och skämdes över att jag inte kunde hennes nummer utantill eller hade det uppskrivet någonstans. Jag tänkte att jag får väl vänta tills hon ringer mig eller fråga någon annan men sen kom jag på att jag kunde hitta henne på ”hitta.se”. Som ni märker kommer jag så småningom fram till en del lösningar även om det tar lite tid.

Värst är det i alla fall med datorn men där har jag världens bästa hjälp av sonen som är nästintill hacker. I alla fall i mina ögon. Har man problem ringer man till honom och glatt och villigt fixar han allt.

Många saker återstår att lära sig om allt möjligt men jag lever efter mottot att jag kan det jag måste eller är intresserad av, resten får jag väl lära mig om det blir nödvändigt.

Den här texten gav upphov till en liten fundering. Jag skrev först ”vänja mig med” och det lät helt fel när jag läste det. Jag ändrade till ”vänja mig vid” och visst låter det bättre? Men sen kom jag på att man säger ”vänja sig av med). Lite snurrigt blev det men någon kanske har kunskap om vilket som är rätt.


Från skräck till glädje

Dagen i går började med en riktig skräckupplevelse. Jag var så otroligt rädd, arg och adrenalinstinn. Efteråt tog det åtskilliga timmar innan jag återhämtat mig både fysiskt och psykiskt och min väninna, som var med när det hände, var illamående en stor del av dagen.

Vi var ute på vår morgonpromenad med våra hundar när vi såg en bil komma på en liten skogsväg. Framför bilen sprang en schäfer och jag hann tänka att det var ett väldigt konstigt sätt att motionera sin hund på. Min väninna sa: det där är Jennie och såg skräckslagen ut. Jag fattade inte vem det var utan frågade om den hunden gillar andra hundar. Nej, sa hon och mer hann vi inte innan Jennie var över oss. Överallt var hon och det hon var ute efter var att attackera våra tre hundar. Hon stannade inte upp en sekund för att lukta på dem som normala hundar gör utan det var anfall och ilska direkt. Våra hundar var livrädda och inte ens min väninnas schäfer, som kan vara ganska kaxig, vågade sätta sig upp mot den anfallande hunden. Jag lyckades hålla mig mellan mina hundar och Jennie och jag sparkade och skrek, jag bara skrek och svor och försökte träffa med mina sparkar och tänkte mig inte för alls. Någon gång kom en tanke att nu flyger hon på mig men automatiskt gjorde jag allt för att skydda mina hundar. Hon gav upp och gav sig på min väninnas hund, Raya, i stället. Raya fick ta emot hugg lite överallt och ett tag bet Jennie sig fast i hennes svans. Det såg riktigt otäckt ut och min kompis bara skrek av rädsla. Till slut kom hussen och fick tag i sin hund och han fick ta emot flera bett han också. Han är van vid det för så fort de möter andra hundar blir Jennie alldeles galen och biter vilt omkring sig. Hon slet sig och fortsatte sina attacker och innan hon blev infångad igen var vi helt slut och vansinniga av ilska. Vi grät och svor över både hund och husse och hans ursäkter gav vi inte mycket för. Att släppa en sån hund lös finns det inga ursäkter för. Tack och lov klarade sig hundarna undan utan sår, jag fattar inte hur det kan komma sig men hon fick väl inget riktigt tag.

Dagen slutade betydligt mycket bättre med att mina italienskakurskompisar kom hit och åt surströmming med mig. Vi planerade lite inför höstens kursstart och även om vi blir utan lärare i höst så känns det som om vi kommer att kunna komma framåt med lärandet med hjälp av varandra och lite experthjälp utifrån.


Kroppen är en gåta

Tänk om man förstod allt som händer i kroppen och vad som påverkar att vissa dagar är bättre än andra. Jag vet aldrig hur mina dagar ska bli och kan oftast bara hoppas på att det jag har planerat går att genomföra. Jag är inne i en period av varierande värkattacker från tår och upp till nacke. Det mesta, har jag nyligen fått veta, är reumatiskt men en del saker stämmer inte in där.

Jag är väldigt tacksam för att jag fick en så härlig liten semestertripp med min man förra veckan. Kraschen kom inte förrän dagen efter vi kommit hem, eller snarare på natten då jag inte sov många timmar. Nu har jag börjat hämta mig men då börjar mina armar spöka.  Jag har alltid mer eller mindre ont i dem men det här är så himla konstigt. När jag promenerat ca 30 min börjar det stråla ner värk från axeln till den ena armen. Det är en värk som brinner och svider och det känns som om armen har gått av på flera ställen. På det kommer svaga svimningskänslor. Efter en stund avtar värken och går i stället över till den andra armen där det blir precis likadant. Där går jag med mina hundar och hoppas att jag inte ska möta någon för jag har absolut inget att sätta emot om de gör minsta ansats till att vilja gå fram till någon.

Så här har det varit de senaste morgnarna och jag har funderat på att bara ta kortare promenader. Men då kommer min tjuriga envishet och min ilska fram. Jag ska banne mig inte ge efter för min skitkropp utan jag ska ignorera den och plåga den lite extra för att den är så taskig mot mig. Sagt och gjort, i morse gick jag en runda på 1,5 timmar och jag kände att det var på gång igen. I stället för att ge upp och vända ökade jag på stegen och svängde lite mer med armarna medan jag försökte tänka på annat. Undrar vem som led mest – jag eller min kropp (jag vet att det är samma sak men ibland kan det hjälpa att tänka att man inte hör ihop helt). Det underliga var att efter ganska långt kämpande var det faktiskt jag som avgick med segern. Värken domnade bort mer och mer och när jag kom hem var det nästan som vanligt. Tanken kan försätta berg!!! Så alla ni som säger att jag alltid är så positiv: det hjälper att ha den livssynen!


Livet är gott

Hur kan man få må så bra när man egentligen borde vilja gå och gömma sig i en garderob och droga bort all smärta. Svaret är att man, som jag, måste ha turen att vara försedd med ett starkt psyke och en naturlig positiv livssyn.

Det behövs inte alls mycket för att jag ska känna att mitt liv är härligt och att den där, nästan löjliga, lyckokänslan ska infinna sig. Många gånger har jag fått höra att jag är så ”duktig” som gör så mycket och som håller humöret uppe fast jag mår som jag gör. De som säger så är alla uppriktigt välmenande och i vissa fall t o m beundrande men vad de glömmer är att de flesta av oss som går med smärta har gått igenom alla faser av både självömkan och bitterhet i början av vår sjukdomshistoria. Så småningom orkar man inte med sig själv och inser att familj och vänner kommer att tröttna om man inte skärper sig. Nästa fas är att man upptäcker att livet blir så otroligt mycket bättre och roligare om man inte gräver ner sig i sin smärta utan i stället börjar se sina möjligheter. I den smärtgrupp jag fick vara med i lärde jag mig just detta, att inte bara tänka på allt jag inte kan utan att i stället fokusera på allt jag kan och utgå från det. Att jag oftast är glad och vill göra saker beror alltså inte alls på att jag är ”duktig” utan på att det gör mitt liv så mycket rikare.

Det som gör mig så lycklig nu är att vi återigen får vara ute med husvagn i vacker natur och vandra i vackert väder på fina vandringsleder. Det som jag varit lite rädd för, att vi ska få så väldigt tråkigt när alla barn har flyttat, har hittills inte alls stämt. I stället verkar det bli så att vi hittar på fler saker som vi trivs med att göra och det bådar väldigt gott för framtiden. Vi ska inte bli sådana som bara sitter hemma och degar framför TV:n och glömmer bort att leva vårt liv tillsammans.

Jag kan inte tycka annat än att mitt liv är bra och om jag är ”duktig” för att jag tycker så, då är jag väl det då.


Rastlösa

Fem dagar klarade vi av att stanna hemma. Ja, Kenneth har ju jobbat fredag-måndag men det betyder ju bara att han är ännu tokigare än jag. Jag kom med förslaget redan i torsdags, att vi kanske skulle ta en liten husvagnstur till innan det blir mörkare och kallare och jag såg hur han lyste upp och genast började planera vår rutt. När Kenneth kom hem i dag tog vi beslutet att vi faktiskt ska ge oss iväg igen och eftersom jag inte gillar själva planeringen, jag vill bara följa med och ha det bra, satte sig Kenneth vid datorn och letade efter fina vandringsleder i fjällvärlden väster om oss. Vår rutt blir Ljungdalen,  Flatruet och tillbaka över Vemdalen och Klövsjö. Det blir en lagom tur på tre dagar och vi känner båda hur energin genomströmmar oss.

I dag blev det nygräddade våfflor med grädde och min hemkokade hjortronsylt till lunch. Gott!! Jag är inget större fan av våfflor men om man nöjer sig med en och dessutom får hjortron till så är det gott.


Vardag

Så är det dags att landa i vardagen igen och för mig känns det faktiskt väldigt positivt. Jag behöver hämta mig efter alla upplevelser den senaste tiden och bara vara, helst för mig själv lite, och hämta andan en stund. Jag behöver tänka igenom min tillvaro och känna efter hur jag ska få till den på bästa sätt och då behöver jag lugn och ro. Nu låter det här kanske både drastiskt och egoistiskt men faktum är att när jag funderar lite inser jag att jag är rätt nöjd med hur det är. Jag ser fram mot framtiden tillsammans med min man och de förändringar som ska göras är varken många eller särskilt stora. I stort sett ska vi bara anpassa vårt liv till att vara bara två igen och det kommer inte att bli några problem.

Det är jättetomt och tyst utan Sara. Jag saknar både hennes glada sång och pladder och hennes lite irriterade suckar och blickar men hon trivs så himla bra där hon är och med vad hon gör så jag vill inte att hon ska komma hem igen. Kenneth och jag har övertagit hennes rum och det blev så väldigt bra för både oss och hundarna. De fick en koja under vår säng och där verkar de trivas.

Jag fick nästan lite panik i förrgår när vi var ute på promenad; min tens, en apparat som ger elektrisk stimulering via fästplattor, slutade fungera när vi var ungefär halvvägs och jag sa till Kenneth att nu måste vi gå fort för snart klarar jag inte av att hålla mig upprätt längre. Vi ökade på stegen och jag lyckades få igång apparaten några korta stunder så jag klarade mig hem utan alltför stora besvär. Tänk att man kan vara så beroende av en liten apparat som skickar elektriska impulser. Den är inte livsviktig för mig men om jag jämför hur mitt liv har blivit sedan jag upptäckte vilken hjälp den ger mig så innebär det frihet och livsglädje att kunna sätta den på ryggen och veta att mina största problem försvinner för en stund. Innan min tens kom in i mitt liv blev promenaderna korta och i väldigt snabbt tempo för att jag skulle orka hela rundan. Det är alltså inte tempot utan tiden jag står eller går som är boven. Nu kan jag vara ute flera timmar utan problem och jag orkar gå på stan och stå i kö utan att känna mig svimfärdig och illamående av smärta. Det finns säkert många som liksom jag skulle bli hjälpta av en tens men jag tror inte att folk inom sjukvården har insett hur man kan använda den. De blir alltid lika förvånade när jag berättar om hur stor nytta jag har av den och hur jag använder den.

Medan jag suttit här och skrivit har morgondimman lättat och nu ser jag att sjön ligger som en spegel och himlen är blå och helt fri från moln. Det blir nog en lingonplockardag och, som jag säkert skrivit om tidigare, har jag sån tur att jag har lingon på tomten. Jag går ut och plockar lite i taget och brukar få ihop alldeles tillräckligt mycket för ett år till oss.