Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2012

Glädje

Denna dag ska bli en dag då jag ska njuta av en vårvinter som verkar börja nu. Just nu visar vindmätaren 0,0, termometern -4 och solen skiner från en blå himmel. Några cm nysnö täcker alla fläckar och världen är så underbart vacker och jag känner som så många gånger förut att jag är så privilegierad som får bo här vid Storsjön mitt i allt detta fantastiska. Det kanske inte är så varmt så att man vill sätta sig ute i en snödriva ännu men vi ska göra en liten runda på stan och sedan kanske, vi får väl se.

Det behövs inte så mycket för att man ska vakna och känna glädje. Att börja morgonen med att krypa tätt intill den man älskar och efter en mysig kram mötas av två blöta nosar och svansar som viftar. Då kan man för en stund glömma alla dystra tankar och sedan gäller det att försöka hålla kvar känslan som dagen började med. I dag blir en bra dag.

Annonser

Tankarna fladdrar

Det är mycket som rör sig i huvudet nu. Katastroftankar blandat med ljusa tankar på en framtid fri från alla sjukdomar för både mig och kanske framför allt för min familj. De flesta som läser den här bloggen vet nog om att jag inte i första hand fokuserar så mycket på mina egna problem eftersom  det finns så mycket värre problem på nära håll. Visserligen har tanken någon gång slagit mig att mina njurproblem kan leda till mer elände än vad jag vill tro men konstigt nog oroar jag mig inte för min egen del. Snarare känner jag ett slags lugn och en acceptans över att det som sker det sker. Det som irriterar mig är, som jag skrivit tidigare, väntan och att inte kunna ha kontroll över mitt liv och vad som ska ske och när. Jag skulle väldigt gärna vilja, helt sanningsenligt, kunna säga till min familj att allt ordnar sig och återgår till det normala (bara den vanliga värken) snart. Troligtvis förhåller det sig så men eftersom även den andra njuren ger mig besvär nu kommer ju tankarna på vad som kan vara fel på den och vad det kan leda till.

Detta är något som kanske skulle påverka mig mer om det vore så att jag var ensam om att må dåligt. Nu är det ju (tyvärr) inte så och all oro och maktlöshet när det gäller en av dem jag älskar allra mest flyttar mitt fokus till dessa problem i stället. Det känns som allt annat känns oviktigt i jämförelse. T o m de tankar som någon gång har fladdrat förbi om att det skulle kunna gå riktigt illa för mig gör att jag mest oroar mig för hur det skulle påverka delar av min närmaste krets. Nu måste jag lugna er lite, de tankarna har bara dykt upp några gånger när jag t ex har fått frågan från FK om jag har blivit erbjuden samtalshjälp i min svåra situation:), eller när en distriktssköterska rekommenderade en bok om livets slutskede. Vänliga människor som inte tänker sig för så mycket men vill väl. Distriktssköterskorna träffar jag ibland flera gånger i veckan och samtalsämnena börjar bli lite mer privata och personliga och bokrekommendationen var bara just en rekommendation om en bra bok.

Nu får det vara slut på funderandet för den här gången. Snöfallet har bytts ut mot ett lättande molntäcke och termometern har gått över på plussidan. Ekorrar och småfåglar samsas vid fågelbordet och vårkänslorna kommer krypande. Förra promenaden snöade det men nu ser jag fram mot nästa som nog blir i solsken.


Frustration

Nu kan jag inte hålla mig härifrån längre. Lite av min frustration över att allt ska behöva ta så lång tid måste få komma ut någonstans och här kan jag ju skriva om vad jag vill och det är helt frivilligt att läsa eller låta bli. Jag ville inte att detta skulle bli en sjukdomsblogg eller gnällblogg men jag gör ett tillfälligt undantag. Förhoppningsvis blir det ett ganska kortvarigt undantag tills jag kan börja se allt lite ljusare igen.

Sedan sist har jag belastat vården otaliga gånger, både primärvård och specialistvård. Jag har fortsatt min utredning på reumatologen med bl a laserbehandling och morfinplåster. Kortison hade vi ju redan tidigare konstaterat inte vara något som passade mig och nu kan vi lägga även dessa saker till handlingarna. Laser hjälper inte och morfinplåster gör mig så nerdrogad att inget utom sömn känns viktigt och så kan man inte leva. Hellre värk än bortdrogad.  Samtidigt har jag även utretts för njurbesvären jag skrivit om tidigare. Otaliga röntgenundersökningar och andra konstiga provtagningar har jag varit med om senaste månaderna. Jag visste inte att det fanns så många olika röntgenmetoder men nu tror jag att jag varit med om alla som finns och vissa flera gånger. Mitt i allt detta fick jag höra att min ena njure förmodligen ska opereras bort (på Sahlgrenska av alla ställen) men först ville de undersöka mig lite mer. Nu går jag och väntar och väntar och väntar lite mer på besked så att jag ska kunna planera min tillvaro framöver. I förrgår damp det äntligen ner ett brev från landstinget och jag tänkte att nu kanske jag får veta något. Nehej, det var ett meddelande om att de ville att jag skulle till lab för en provtagning till.

Trött på sjukvård, illamående och med ont i båda njurarna (förutom all annan värk) går jag nu här och känner mig lite bitter för att det inte händer något. På reumatologen väntar de också på besked om njurarna innan de vill fortsätta med sin utredning. Det är inte riktigt likt mig att beklaga mig och vara bitter men nu börjar jag känna att jag har fått nog. Förmodligen känns det bättre redan när jag har fått skriva av mig lite och jag brukar ju ha förmågan att se de positiva saker som finns i tillvaron. Vem vet? I morgon kanske det dimper ner ett brev här med besked om att allt ordnar sig inom en snar framtid och att operationen blir av snart och att jag slipper nefrostomin till sommaren.

Tack för att jag fick vräka ur mig lite.