Min blogg om allt och inget

Arkiv för juni, 2012

Hemlig läsare

Lite då och då ser jag att någon i USA har tittat in på min blogg. Jag har funderat på vem det kan vara för mig veterligt känner jag ingen där och kan inte tro att någon okänd skulle tycka att min blogg är särskilt intressant. Det händer även att jag har läsare från andra länder, som t ex Pakistan eller Nya Zeeland, men det är bara enstaka gånger och kan bero på en mängd saker. Min teori om USA-visningarna var att det är myndigheter som regelbundet kontrollerar alla bloggar i jakt på terrorister etc (lider jag kanske av förföljelsemani?). 

När jag nämnde detta för min äldsta dotter sa hon direkt att hon trodde att hon vet vem det är som har hittat mig via henne eller någon annan i familjen. Nu undrar jag om det är så och om du  vill kan du väl skriva en liten kommentar bara för att stilla min nyfikenhet. Jag kan låta bli att publicera den om du vill. 


Turist i Örebro

Efter mycket regnande blev det till slut en ganska fin dag i går och Junie ville gärna visa oss runt lite i hennes Örebro. Det blev inga affärer och shopping utan härliga promenader i grönområden vid Svartån. Jag har fortfarande väldigt dålig ork så vi strosade fram i maklig takt och satte oss med jämna mellanrum på någon bänk. Vi kom förbi något som kallas ”barnens ö” där vi klappade getter och kalvar och skrattade åt en söt liten gris. Så småningom kom vi till Wadköping (Markurells i Wadköping har väl de flesta hört talas om?) och det var en mysig gammaldags miljö som fick tankarna att vandra lite bakåt i tiden. God mjukglass hittade vi på en servering på en gård. Så småningom kom vi till Örebro slott och satt där en stund och njöt av dagen. Väl tillbaka i husvagnen var det sängen och sömn som gällde för mig men sedan kom grillen fram och hela dagen kändes så där väldigt lyckad som vissa dagar gör.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Semestern började med ösregn och grillat vildsvin. Vi besökte goda vänner utanför Strängnäs i deras relativt nya och jättefina hus ute på landet. Roligt att de byggt sitt hus bara någon km från där vi bodde förut. Det blev en så himla mysig kväll hos dem med massor av god mat som sill, lax, vildsvin och jordgubbar/björnbär med glass. Vi låg kvar i vår husvagn över natten och på morgonen åkte vi vidare.

Fortfarande i ösregn tog vi oss till Örebro och Gustavsbergs camping. Vi hämtade hit vår älskade lilla Junie och hade en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Nu på morgonen regnar det faktiskt inte så vi planerar att se oss omkring i Örebro lite. Jag önskar bara att jag hade lite mer ork. Värken är nästan borta men så fort jag går en liten runda blir jag så himla utmattad. Så här en vecka efter operationen har mitt tålamod tagit slut. Nu vill jag orka igen!


Slut på konvalescens, nu börjar semestern.

Redan i går kände jag en stor skillnad i hur jag mår efter operationen. Efter att ha blivit helt utmattad bara av att halvligga i soffan här hos svärmor dagen innan, orkade jag med både att hålla mig uppe och vaken och dessutom några små korta, långsamma hundpromenader. Vi var bjudna på lunch hos min svägerska och svåger och jag ville gärna gå dit men hade en del farhågor om hur plågsamt det skulle bli. Det blev inte ett dugg jobbigt, bara kul att träffa dem igen och att få säga hej till deras barn och barnbarn som gjorde små blixtvisiter där.

I går kväll tyckte jag inte att jag behövde ta några fler värktabletter – så bra mådde jag. Jag sov gott hela natten (förutom några gånger när Kajsa, svärmors hund, sparkade lite på mig). När jag vaknade kändes det inte heller nödvändigt med piller för jag hade inte ondare än jag brukar ha lite överallt. Efter att ha varit uppe en stund tog jag i alla fall två panodil för jag sa till mig själv: sluta vara så himla duktig, varför ska du ha mer ont än du behöver? Jag höll med mig själv och petade i mig de små smärtlindrarna.

Jag har ännu inte berört det som får mig att må bäst, nämligen avsaknaden av min påse, min älskade och hatade Nefrodite. Det är så lätt att gå på toa. Inga slangar som man måste vara försiktig med eller äckliga förband som måste bytas ofta. Nu har jag visserligen några omläggningar efter titthålsoperationen men de är inte alls i vägen på samma sätt och de kommer bara att vara kvar i ca en vecka till. Sedan är det fritt fram för plaskande i böljorna.

I dag ger vi oss iväg med husvagnen så NU BÖRJAR SEMESTERN.


Carlanderska sjukhuset

Jag har ingen stor erfarenhet av att ligga inlagd på sjukhus, och det är jag väldigt glad för, men ska jag någonsin igen hamna i den situationen att jag behöver sjukhusvård så vill jag komma tillbaka till Carlanderska i Göteborg. Redan när jag kom gående genom parken framför sjukhuset och såg den gamla tegelbyggnaden kände jag att det här var något unikt. När jag sedan kom in och gick uppför de breda stentrapporna, genom stora valv och förbi vackra målningar förstod jag att jag skulle gilla det stället. Att jag blev välkomnad som en efterlängtad gäst gjorde inte saken sämre. Alla farhågor försvann och jag kände mig bara lugn och trygg.

Jag ska inte skriva så mycket om själva operationen och efterbehandlingar och annat som har med själva sjukhusvården att göra. Det gick bra utan några som helst komplikationer. I stället vill jag fokusera på hur väl omhändertagen jag blev och hur gulliga alla var. Eftersom det är ett privatsjukhus där de bara tar emot patienter som är inplanerade, känner personalen aldrig stressen över att inte hinna med det de ska p g a akutärenden och andra oförutsedda händelser.  Det gör att de har tid med varje patient och kan sitta och prata en stund eller hjälpa till med något extra. Personalen verkade må väldigt bra och det smittade av sig på oss patienter.

En liten detalj, som kanske inte alla tycker är så märkvärdig, är hur de serverade mat och fika. Det var fint dukade brickor och all dryck kom i små tillbringare eller kaffe- eller tekannor. Små tyghättor satt på handtagen till kaffekannorna i nysilver (tror jag) och mjölkkannor och sockerskålar var av samma material. Det är en sådan lite sak som man kan bli väldigt glad över när man inte mår så bra för övrigt.

Utanför sjukhuset fanns en park och eftersom det var riktigt härligt sommarväder gick jag ut och satt där en stund och njöt. Jag hade legat i mitt rum, naturligtvis eget rum, och tittat ut på grönskan och det var så skönt att bara kunna gå ut och sätta sig ett litet tag. Tydligen är det väldigt ovanligt att patienter går ut dagen efter operation så det skrevs in i min journal och jag fick höra många kommentarer om det senare.

 

 

 


Bråttom

Helt plötsligt blev det så bråttom. Jag trodde att jag hade hela nästa vecka på mig att i lugn och ro förbereda vår husvagnssemester. Eftersom jag skulle vara ensam hela veckan har jag tänkt att det är bra att ha något att sysselsätta mig med då. Så kom beskedet som var väldigt efterlängtat. Nu blev det i stället bara några dagar att förbereda allt innan jag tar tåget ner till Göteborg för att få min operation gjord.

Jag har tömt garderoben här hemma och stuvat in så gott det går i husvagnen, strukit, packat torrvaror och toalettartiklar, klippt gräs och fixat allt annat som ska fixas i trädgården. Dessutom har jag trimmat Rex i omgångar när jag har lyckats få honom att stå still en stund. I morgon ska jag städa, vattna blommor (eller rättare sagt dränka blommor så att inte grannen behöver komma hit så ofta) och trimma Rex lite till. På kvällen ska jag lämna hundarna hos underbara Evelina och Olle som kan ta hand om dem till onsdag morgon. Då kommer Kenneth hem och hämtar både hundar och husvagn till jobbet i skogen och så löser sig det också.

Jag har tittat på kartor över Göteborg och skrivit ut detaljerad promenadbeskrivning till sjukhuset från stationen. Jag har även full koll på varifrån och vilka tider det går bussar om jag tappar lusten att gå. Det är inte så långt, ca 2,3 km, så det borde jag orka. Kanske åker jag buss tillbaka till stationen när jag är nyopererad. Vi får se hur jag mår. Jag kanske är så fullproppad med smärtstillande att jag mår bättre än någonsin. Som ni förstår så gillar jag att vara förberedd, det blir så mycket enklare då.

Jag ser väldigt mycket fram mot att få detta gjort och sedan är det sommar för då kommer Kenneth farande med husvagn och hämtar upp mig. Semester utan påse – ni kan inte fatta hur underbart det ska bli.

 


Den berömda ketchupflaskan

Först så händer ingenting, och sedan fortfarande ingenting. Plötsligt händer allt på en gång och förvirringen bryter ut. Vad är det som gäller och vilka ska man tro på? Varför verkar det som om olika instanser som handhar samma ärende inte pratar med varandra?

De två senaste dagarna har jag fått tre olika brev från sjukvården. I det första kallades jag till sjukhuset för att byta ut katetern som sitter i min njure den 10:e juli (det ska göras var 3:e månad). I det andra brevet fick jag besked om att jag är inbokad för operation i Göteborg 19:e juni och i det sista brevet upplyser min läkare här mig om att jag ska göra en urinodling och under antibiotikaskydd stänga av katetern under 3-4 dagar innan ett besök som ska göras på kirurgmottagningen i Östersund. Detta ska göras för att beslut ska kunna tas om ifall katetern kan tas bort.

En liten stund tog det innan jag såg att brevet från läkaren här uppe är daterat innan beslut om operationsdatum togs så jag antar att jag kan bortse från det. Katetern kommer ju ända att tas bort i och med att de fixar min njure. På röntgenavdelningen, där kateterbyte görs, har de förmodligen absolut noll koll på vad som händer för övrigt. De vet bara när de ska skicka kallelser för utbyte och därför kan jag helt klart bortse även från det brevet. Möjligtvis kan jag kanske ringa och upplysa om att jag inte kommer. Då återstår brevet med kallelse till operation och nu är tåg och boende på patienthotell bokat och klart så nu känns det att det är på gång.

Kenneth och jag funderade lite över hur jag ska göra efter sjukhusvistelsen. Det känns lite onödigt att jag ska sätta mig på tåget och åka ända hit upp för att dagen efter sitta i bilen för en husvagnssemester söderut igen. Tankarna gick till våra barn och om jag skulle kunna bo någon natt hos någon av dem i Örebro eller Uppsala. Ganska snabbt kom vi på att det nog inte skulle vara så populärt midsommarhelgen. I stället ringde jag min rara svärmor och frågade om jag får bo hos henne tills Kenneth hinner ner med husvagnen. Självklart skulle jag göra det sa hon och fick mig att känna mig otroligt välkommen. Smidigt och bra – där ska jag ligga och hämta mig efter operationen någon dag och bara ha det bra.

Nu är det bara problemet med hundpassning som måste lösas. Jag har lite trådar ute så vi får väl se hur det blir.


Förväntningar

Just nu sitter jag och väntar på att det ska bli dags att skjutsa Sara till stationen så att hon kommer iväg på sin månadslånga tågluffning tillsammans med pojkvännen och några till. Förväntningarna är naturligtvis skyhöga men kanske även lite försiktigt avvaktande. Vad väntar där ute och hur kommer de att klara av alla situationer de stöter på? Jag är inte det minsta orolig. De kommer att ha så himla kul och lösa alla eventuella problem galant. Det är tur att vi snart ska ge oss iväg på en egen liten semestertripp så att vi inte bara är hemma och saknar vår lilla Saris. Det är alltid värst för de som blir kvar för den som reser är ju på väg mot något att se fram mot.

En annan sorts förväntningar är de som alla har på de svenska spelarna i fotbollsEM. De låter som om de är världsbäst innan matchen börjar men i bakgrunden hör jag att det inte går så lätt som de flesta trott. Lite synd kan jag tycka om alla i det svenska laget men jag orkar inte bry mig så väldigt mycket. Spelar man inte bra så vinner man helt enkelt inte. Räknas jag som landsförrädare nu när jag skriver så? 

Nu måste jag gå och ta hand om min lilla nyförkylda dotter som har lite separationsångest. Hon är så söt men jag vet att det går över så snart hon är på tåget.


Hej och hå vad livet rullar på

 

Det har varit fullt upp senaste veckan med konserter (två stycken), studentfirande och allt annat som händer vid den här tiden på året. Tiden bara passerar och helt plötsligt är det över och vad händer då? Jo, då bryter en rejäl förkylning med feber ut. Tack snälla förkylning för att du åtminstone väntade till efter allt firande som varit de senaste veckorna. Jag låg däckad i soffan i går och det gjorde inte så mycket eftersom allt viktigt var avklarat. Det var ganska skönt att bara kunna ligga där och småslumra medan det som måste göras sköttes av någon annan. Magnus bjöd på en väldigt god indisk maträtt som heter ”daal”. Massor av nyttigheter och kryddor serverat med ett särskilt bröd som jag inte kommer ihåg namnet på. Hela rätten var så himla god trots alla linser så nu måste vi nog ompröva vårt ställningstagande till sådan mat.

Nu känns det lite tomt. Inga fler aktiviteter inplanerade på ett tag så vi får ta dagarna som de kommer och se vad vi kan hitta på. Vi ska vinka av Sara och Christoffer på måndag när de ger sig iväg på sin tågluffning men annars är det lugnt. Jag har fortfarande inte fått någon tid för operation så det där med ”i mitten av juni” tror jag inte så mycket på. Hoppas bara att det inte dröjer så väldigt mycket längre.

Nu ska jag försöka mig på ett litet träningspass i lugn takt. Det känns som om kroppen kanske kan orka det i dag. Det känns alltid som om något saknas när man inte gör sina vanliga små insatser på det området.


50 passerat

Så är man då 50-plussare och vad innebär egentligen det? Enligt sången, som Kenneth och Sara sjöng till mig, har allt det bästa redan hänt mig och vad återstår då? Här skulle jag kunna flumma ut i en mängd filosofiska tankar eller kanske deprimerande funderingar men jag väljer att se på återstoden av mitt liv med längtan och förväntan. Om det bästa har passerat så får jag väl se fram mot allt som är det näst bästa.

Dagarna efter min 50-årsfest har jag många gånger tittat på filmen där  Kenneth och Sara sjunger en text skriven till mig. Jag har också bläddrat igenom den fotopärm fylld med målade tavlor, som Junie gav mig, otaliga gånger. Jag har planerat in mitt SPA-besök, som jag fick av Magnus och Minna, till vecka 25 då jag är ensam här hemma och behöver något att njuta av. Jag alternerar mellan alla de olika, väldigt fina smycken jag fick och jag gläds åt den resa jag så småningom ska boka för alla de presentkort som så många gav mig. Dessutom har jag köpt blommor för de blomstercheckar jag fick.

Tidigare har snälla vänner även gett mig ett äppelträd, några grannar kom hit med handstickade, fodrade vantar (för att jag ska stå ut en vinter till här i kylan) och jag har fått blommor skickade till mig. Allt detta gör mig rörd och tacksam men allra mest tacksam är jag ändå för att så många underbara människor ville fira med mig. Livet måste vara värt att leva även efter 50 med så mycket vänlighet överallt.

Nu känner jag en viss sorg över att det som jag planerat för så länge är passerat men samtidigt känns det ganska skönt att det nu är över och att det är dags för nya planer. Mycket roligt och spännande väntar där ute och jag är redo för att uppleva det.