Min blogg om allt och inget

Arkiv för juni, 2015

Hemmasommar

Jag har aldrig haft så lite planerat en sommar förut. Jo förresten, förra sommaren var av förklarliga skäl också en hemmasommar men den var så full av känslostormar och nödvändiga förberedelser så den räknas liksom inte. Den här sommaren kommer jag att tillbringa i mitt nya hem. Kanske blir det några små korta utflykter och eventuellt ska jag och syrran ta en tur med hennes husbil men för övrigt känner jag mig ganska nöjd med att låta dagarna gå och ta vara på stunderna här.

Jag har varit på ett tvådagarsbesök hos min svärmor i Sörmland och i fredags blev det en dagstur till Örebro för att träffa mina döttrar, mågaspirant och hans mamma. Det är alltid mysigt att komma dit och det bestående minnet från den här gången kommer nog att vara jordgubbarna och marshmallowsarna som doppades i chokladfontänen. Så himmelskt gott!

Jag fick med mig yngsta dottern hem på obestämd tid och både mågaspiranten och äldsta dottern kommer lite senare. För mig är det den bästa sommaraktiviteten. Att få ha mina ungar omkring mig och inte känna någon press på att jag måste aktivera dem på något sätt. Jag har accepterat att jag själv inte har någon ork för aktiviteter som kräver att man ska stå, gå eller sitta obekvämt längre stunder så vill de hitta på något så får de själva planera för det. Jag är så nöjd med att bara slå dank här hemma. Eller egentligen är jag nog inte så nöjd men jag försöker intala mig att jag är det. Jag saknar allt som vi brukade göra men det är ingen mening med att bli bitter över det. Jag intalar mig att om några år, när jag förhoppningsvis har blivit transplanterad och hunnit återhämta mig, ska jag ge mig ut på massor av äventyr.

I går var jag faktiskt på inflyttningsfest men eftersom jag mår som jag gör blev det väldigt lugnt och inte ett så långvarigt besök. Det var i alla fall kul att få träffa min vän och se hur hon har det nu. Att hon bjöd på en hel buffé med pajer och god sallad förgyllde kvällen ännu ett snäpp.

Nästa helg blir det knytkalas med logdans och massor av folk. Jag blev väldigt glad för inbjudan och det är sådant jag i vanliga fall älskar att delta i. Förmodligen blir jag inte kvar så länge där heller men jag ska i alla fall ta med mig min brassestol och något ätbart och det ska bjudas på jordgubbar, glass och kaffe. Jag ska försöka njuta av stämning, väder och sällskap en stund men jag blir nog inte kvar till dansen. Har ingen att dansa med längre och vill inte behöva ursäkta mig om jag inte orkar mer än en dans. Det behöver jag nog kanske inte oroa mig för eftersom jag troligtvis inte blir uppbjuden. De flesta känner varandra och folk är så duktiga på att dansa och vet vilka de gillar att dansa med. Det gör inget. Jag har alltid älskat att dansa men nu bidar jag min tid tills jag får ork att börja om med buggkurser. Det gäller att tro på framtiden 🙂

Måste tillägga att min känsla för mitt nya hem mer och mer liknar känslan jag hade för Optand. Det går inte att jämföra platserna eller att bortse från minnena men ett sätt att mäta trivsel är hur man reagerar när man har varit borta ett tag och närmar sig sitt hem. Jag kände alltid ett förväntansfullt glädjepirr i hela kroppen när jag nästan var framme i Optand. Nu märker jag att jag känner likadant när jag svänger av motorvägen i Mjölby. När man blir så glad av att komma hem då är man verkligen ”hemma”. En hemmasommar är inte så dålig under de omständigheterna.

Annonser

Lite hemlängtan

Nu har det börjat. Alla förberedelser, undersökningar, vaccinationer, provtagningar och röntgenundersökningar av diverse organ. Vad är det jag har satt igång egentligen? Lite läskigt är det men samtidigt något jag vill väldigt mycket.

Det tog bara några timmar efter mitt läkarbesök i dag innan jag fick första samtalet från en av alla de mottagningar som har fått remisser. En sköterska på sjukhustandvården ringde och sa att jag är  högprioriterad och  som nr 1 på listan fick jag en tid redan i morgon bitti. Känns lite underligt att jag prioriteras så högt. Jag är ju inte akut sjuk men när det väl händer något så är det enligt den berömda ketchupeffekten. I dag fick jag förresten prova på att lämna urinprov inför publik. Det krävs vid drogtester och nu har de kollat upp både mina alkoholvanor (de kan se långt tillbaka bara genom ett blodprov) och drogvanor. Det enda de kommer att se på drogtestet är mina två citodon om dagen och kanske något tvålstänk från handtvätten efter urinprovet 😉

Allt detta är efterlängtat men mitt i allt känner jag mig ganska liten och ensam. Jag önskar att jag kunde tro på att min man är med mig på något sätt. Jag behöver honom nu. Jag längtar hem, både till honom och till lugnet i Optand. Inte rationellt alls men så känns det. Eftersom det är helt omöjligt skulle jag kunna nöja mig med alternativ två: mina systrar och barn flyttar med mig upp till Jämtland och så bor vi där och andas härligt skön luft och är lyckliga i alla våra dagar. Verklighetsflykt – jag vet, och jag vill ju inte ens fly. Det blev bara så verkligt och påtagligt allting nu och ändå kanske inte denna jättekarusell leder någonvart.

Alternativ tre är inte så dåligt heller och det är det som gäller. Jag bor med min ena syster, har den andra systern och mina barn inte alltför långt borta. Övrig släkt finns också i faggorna och jag har en del vänner här. Men jag skulle behöva någon som jag vet alltid är tillgänglig och har en stor och trygg famn och en varm hand att hålla i. Jag har många som bryr sig och som vill hjälpa men hur väl de än vill kan ingen ersätta den som jag vill ha hos mig.

Förlåt alla som jag kanske sårar nu. Ni är underbara och supergulliga och jag tror att ni förstår.


Tömd på blod och förvisad från mitt hem

Det låter ganska hemskt, eller hur? Sanningen är inte riktigt lika dramatisk men lite åt det hållet har det varit i dag.

Golvläggaren kom strax före sju i morse och eftersom han jobbar med min hall och trappa så förstod jag att det skulle bli problem om jag och Kasper skulle bete oss som vanligt. Jag frågade om det skulle underlätta om vi höll oss därifrån och han bekräftade tacksamt det. Han sa att alla inte är lika hänsynstagande men vill man att det ska bli klart någon gång får man göra vad man kan för att inte vara ett hinder. Jag plockade ihop det jag behövde av dryck och mat, en bok och en burk hundgodis och sedan ockuperade vi min systers del av huset. Hon var inte hemma så hon blev inte störd av oss. Jag vet att hon inte skulle protestera mot vår närvaro men nu slapp hon i alla fall det bekymret.

Förutom några hundpromenader och en tur till vårdcentralen hade jag en väldigt lat dag. Jag hann läsa en stor del av den bok min yngsta dotter Sara lånat mig (eller snarare sagt till mig att läsa). The Martian, en bok om en man som tros vara död och blir kvarlämnad efter en expedition till Mars. Min dotter läser helst böcker på engelska och det är nog bra för mina språkkunskaper att de får lite repetition och underhåll. Jag har fler böcker som väntar från hennes alltid växande lager och det roliga är att jag brukar uppskatta hennes val.

Ja, så var det det där med att bli tömd på blod. Jag har redan skrivit att jag hade ett ärende till vårdcentralen. Det ska göras en massa förberedande tester och kontroller av mitt landsting innan transplantationsutredningen så i dag var det dags för provtagning. Jag vet inte hur  många gånger jag lämnat prover de senaste åren men den här gången blev jag förvånad. Femton rör plockades fram och märktes upp och sköterskan frågade t o m om jag blev påverkad medan hon fyllde alla rören med mitt blod. Visserligen hade jag varit tvungen att fasta innan och jag var vrålhungrig men jag kände inte att det blev någon skillnad. Vi skrattade lite åt att inte ens hon visste vad alla prover var till för. Ett skulle t ex mäta bikarbonat och jag visste inte ens att vi har det i blodet. Jag kanske kan få lite info om vad allt var bra för när jag träffar en läkare på torsdag. Lite spännande är det.

Nu har vi äntligen fått komma in till oss. I morgon ska mattan läggas in men förmodligen kan vi vara i vårt eget hem då. Inget som måste torka men jag stänger nog dörrarna hit in och passar på att gå ut när golvläggaren har rast. Hoppas det blir bra med den matta jag valt. Det är lite nervöst men även det är spännande.


Släktträff i Sörmland

Min jätterara svärmor frågade om jag ville komma och hälsa på när hon fyllde år och det är klart att jag ville. Numera har vi bara 23 mil mellan oss och även om det är lite för långt för mig att köra så klarar jag av det utan alltför stora besvär. Det är motorväg nästan hela vägen så det är ganska lättkört. Kasper och jag har hittat en rastplats i Stavsjö där det finns en fin promenadslinga vid en sjö och där stannade vi även denna gång. Det är nödvändigt att stanna och röra på alla stela kroppsdelar för att orka köra vidare.

De två dagarna kan sammanfattas med god mat, mycket kaffebröd, tårta, mysiga pratstunder, korta hundpromenader och släktträff. Alla hade inte möjlighet att komma men vi blev ett gäng i alla fall. Nyaste lilla släktingen Stina var den som jag var mest nyfiken på och jag passade på att mysa lite med henne. Föräldrarna vill inte att bilder hamnar på nätet så ni får nöja er med två gamla hundar, den en 14 år och den andra 12,5. Lite av Stinas huvud skymtar på en bild för Kasper var väldigt intresserad av vad det där var för rolig varelse.

DSC_0918 DSC_0920 1434719184000När jag åkte hem var det bitvis långa bilköer och ihållande regn. Midsommartrafik och busväder är inte bästa kombinationen. Jag såg till att hålla avstånd men för att det inte skulle ta alltför lång tid hem låg jag nästan hela tiden i vänsterfilen. Där höll vi nästan fartbegränsningarna men ofta låg vi under även där. Jag hade sån tur att det nästan var uppehåll när vi kom till Stavsjö så det blev en liten bensträckare igen.

Öm i hela kroppen och jättetrött svängde jag till slut in till Mjölby och jag var så glad över att komma hem. Det kändes verkligen att det är hemma och jag planerade hur jag skulle komma in, heja på syster och systerhund och sedan slänga mig i soffan med en kopp te i ena handen och en macka i den andra.

Det blev inte riktigt så. När jag kom in undrade min syster varför jag hade låst de två dörrar som går från min övre hall in i min lägenhet. Hon hade tänkt ställa in en stor bukett liljekonvaljer för att glädja mig men kom inte in. Jag hade inte låst några dörrar och jag började känna paniken komma krypande. Vi ryckte båda i mina dörrar och konstaterade att de var låsta. Gunnels nycklar passade (naturligtvis) inte och jag hade ingen sådan nyckel med mig (eftersom jag aldrig låser de dörrarna). Av någon anledning har jag låtit nycklarna sitta kvar i dörrarna sedan vi flyttade in och vi förstod ganska snart att golvläggaren, efter tillsägning om att låsa efter sig när han var klar, hade tolkat det som att även de dörrarna skulle låsas. Nu var klockan halvnio på kvällen före midsommarafton och jag hade ingen aning om vad golvläggaren heter. Jag sjönk bara ihop och kände att det här orkar jag inte med. Tårarna var nära och det kändes väldigt hopplöst. Min syster tog genast tag i allt och gav mig först en kopp te och en smörgås. Sedan satte hon sig med datorn och letade fram vem som äger firman och alla hans telefonnummer. Han svarade inte på något nummer. Då letade hon fram fruns nummer och tack och lov så svarade hon. Jag fick prata med ägaren och han kontaktade den golvläggare som varit hos oss. Han hade druckit en öl och kunde inte komma men ännu en gång hade jag lite tur för han bor bara 5 minuters bilresa från oss. Allt löste sig och från att ha varit nere i botten och vänt skrattar jag nu åt hela historian och tycker lite synd om den stackars mannen som lite övernitiskt hade låst ordentligt efter sig.

Jag hade kunnat bo hos min syster över midsommarhelgen och det var egentligen inte en stor kris men då, när jag kom hem, kändes det som om allt hängde på att jag kunde komma in till mig. Slutet gott, allting gott men min reaktion förvånade mig en del. Jag har alltid varit problemlösaren och hade det varit något av mina barn som råkat ut för detta så hade jag tagit på mig fixarrollen. Ganska skönt att kunna släppa kontrollen någon gång och låta någon annan hjälpa till.

Glad midsommar till alla 🙂


Bikinipremiären avklarad

Inte bara bikinipremiär utan även grillpremiären i vårt nya hus. Två riktigt sköna dagar med sol, värme och lagom mycket blåst fick vi så vi lät målaren vara ifred inne och gottade oss i solen. I den egna trädgården går det bra att vara så lättklädd men jag kommer nog inte att visa upp min stora cystmage på någon offentlig plats. Förmodligen är det bara jag som reagerar på att den är abnorm och jättekonstigt stor. Inte en vanlig fläskmage utan mer en gravidmage som sitter lite felplacerad. Jag hoppas att det bara är den här sommaren jag ska ha det problemet. I höst ska jag göra en transplantationsutredning (fyra dagar på sahlgrenska) och jag hoppas att de gör bedömningen att jag har tillräckligt stora besvär för att få en ny lever.

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om men det tar så mycket energi och så mycket påverkas så det kan inte hjälpas att tankarna vandrar dit och jag brukar skriva det som dyker upp i huvudet.

Jag kan berätta om en typisk ”Ingridgrej”. Det skulle i alla fall mina barn tycka. Jag är väldigt ordningsam och noga med sådant som är viktigt men ibland blir jag impulsiv och tänker inte igenom allt riktigt så noga som jag borde. Jag hade en tom, nymålad vägg i mitt vardagsrum och hade sett en stor tavla på Ikea som jag föll för direkt. Den var bara min. Första gången jag såg den tittade jag bara snabbt och tänkte att nej, så slösaktig ska jag inte vara. Nästa gång jag kom dit fastnade jag framför tavlan och visste att jag inte skulle gå därifrån utan den. Den skulle göra sig så bra på vardagsrumsväggen. Det tog några dagar innan jag monterade den och läste först då att den är 200 x 140 cm. Den såg inte alls så stor ut på Ikea 😉 Min vägg är bara 195 cm bred så det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag ville inte lämna tillbaka den så den hamnade i sovrummet i stället. Det blev nästan som en fondvägg och när jag har målat om väggarna där inne också så kommer tavlan att göra sig fint där. Lite konstigt stor kanske (även den) men jag gillar den så det får vara så.

DSC_0914Undrar om det är något i min hjärna som får mig att vilja ha vatten på väggarna när jag inte har min älskade Storsjön utanför huset längre. Ibland när jag blundar kan jag nästan drömma om att jag är tillbaka i Optand och hör vågskvalp och något tåg på avstånd. Sedan kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att det bubblar i elementen (vi har haft en del problem med det men rörmokaren håller på att byta alla termostater och lösa bubblandet) och att tågen låter likadant här.

Jag trivs jättebra här och jag skulle inte kunna dela hus med någon bättre än min syster. Hon säger att vi är sysbor och det är väl ett bra ord. Vi bor ju visserligen inte tillsammans, bara i samma hus men vi har alltid öppet mellan oss för hundarnas skull. I alla fall nästan alltid. Kasper har gjort min syster till sin nya husse och husse var ju storfavoriten och den som fick Kaspers totala och helt villkorslösa kärlek. Nu har, som sagt, min syster fått axla den rollen och i kombination med att hon har sköna ryamattor och kortare väg ut till trädgården så bor Kasper mer hos henne än hos mig. Det betyder mycket hundhår hos henne och lite mindre städning för mig 😉 Efter första natten tog syrran beslutet att dörren till henne skulle vara stängd på natten för att hon skulle få sova. Min söta vovve ville helst ligga sked med henne och puffa kärvänligt på henne lite då och då med nosen. Ibland kom det även ett ömt krafsande med tassen och det kan göra lite ont. Därför är han förvisad därifrån nattetid. Hos mig bär han sig inte åt så. Han har inte varit van vid att få sova i sängen men när vi flyttade hit sa jag till honom att hoppa upp i sängen bredvid min. Där ligger han nu på nätterna men han kommer aldrig över till mig. På morgonen, när han märker att jag är vaken, kan han sträcka sig över mot mig och buffa lite på mig eller lägga en tass på mig. Jag kan t o m få en blöt puss om jag har tur. Men han vill aldrig ligga tätt intill mig på natten och jag är nog ganska tacksam för det. Jag har sagt förut att jag alltid har kommit i andra hand för Kasper så länge Kenneth levde och nu är det likadant igen. Det gör faktiskt inget. Jag är jätteglad för att min hund mår bra och har ett mycket roligare och mer spännande liv nu. Fler flockmedlemmar och mer rörelse omkring honom. Jag tvivlar inte på att han gillar mig men vad som styr en hunds känslor är inte lätt att veta. Kanske luktar min syster likadant som min man 😉

Som ni märker hoppar jag lite mellan olika ämnen men när tankarna får bestämma var jag ska hamna så blir det så.


Kontemplation

Finns det något mer meditativt än att en härlig sommarmorgon vandra i en skog och ge sig tid att lyssna på fåglarnas kvitter, se och uppleva alla naturens konstverk och att fundera lite över människors kvarlämnade spår?

Jag och hundarna njöt till fullo av ensamheten i vår underbara skog i morse. Då och då hoppade en koltrast eller björktrast framför oss på stigen och en hare skuttade iväg en bit ifrån oss. Vi omgavs av fågelkvitter och det inte lika vackra lätet från en ringduva. Jag tänkte på min bloggvän Ina och hur hon ofta försöker leva i nuet. Jag ville göra likadant och försökte lägga märke till så mycket som möjligt. Solen som sken genom grenverket, blommor och alla dofter och ljud. Jag funderade på vilka som hade byggt de två kojor jag gick förbi (den ena ser ut som en stor rishög men tittar man lite närmare ser man att det går att vara inuti). På en bänk hade någon förmodligen lekt med pinnar och lämnat kvar dem i ett litet arrangemang. En del träd hade fallit eller blivit fällda och jag tänkte på att min man lärde mig att de kallas för lågor när de lämnas att förmultna och blir hem för diverse insekter och växter.

Jag kom fram till en gräsyta med en grillplats i skogskanten. Det finns spår efter grillning men jag har aldrig sett någon där. Jag såg framför mig hur familjer eller vänner stannar till där och grillar sin korv eller kanske hur skolor och dagis gör utflykter dit, grillar och har aktiviteter på gräsplanen.

Jag önskar att jag hade haft ork att bara fortsätta att gå men tyvärr är min verklighet sådan att min kropp begränsar mig. Jag lyckades nästan tränga undan värk och andra besvär men visste att det inte skulle fungera någon längre stund så jag och hundarna valde en stig som tog oss tillbaka. På vägen hem finns det många olika stigar att välja mellan. Jag har gått på dem alla och kan variera mina promenader på många sätt även om jag inte klarar av att gå så långt.

Vi kom fram till vattentornet och då var vi nästan hemma. Någon minuts promenad till och vi kom fram till vår gata. Jag blev glad i hela kroppen av att komma hem och det är väl det bästa tecknet på att det här är rätt.

1434177640000 1434177912000 14341781650001434178038000DSC_0900


Omvänd vädersituation i min nya hemort.

Förut satt jag hemma i Jämtland och var lite bitter för att solarna på väderkartan nästan alltid befann sig någon annanstans än där jag var. Oftast satt de längre ner på kartan och hos oss var det blåsigt, kallt och mulet. Nu sitter jag 70 mil längre söderut och tillhör den skara som får se solen oftare än de som bor runt Storsjön. Jag njuter. Det har visserligen inte varit så många sommardagar ännu men chansen till värme är mycket större här. Ändå längtar jag lite tillbaka till rusket där uppe. En gång jämte, alltid jämte.

Jag och min syster, Gunnel, går omkring i vårt nya hus och myser. Det har varit en hektisk tid och ännu är inte allt klart men det är vårt och vi stortrivs. Våra hundar älskar både huset, trädgården, skogen och den nya flocksammansättningen. Deras mattar uppskattar att ha någon tillgänglig utan att känna krav. Det finns någon som bryr sig om var man är och undrar när man kommer hem. Någon att säga hejdå till när man går och godmorgon eller godnatt. Vi har inrett våra respektive lägenheter i huset på helt olika sätt men trots att vi har väldigt olika smak kan vi utbrista i superlativer när vi tittar in till varandra för att se det senaste som hänt.

Det är en väldig skillnad mot hur jag bodde förut men eftersom den drömmen tog slut och omständigheterna är helt annorlunda nu så är det här det perfekta just nu.

Förut och nu.

077 ATT_1433914874882_DSC_0861ATT_1433962075244_DSC_0858 070 040,09 040,07Som ni ser på bilderna så har det lilla staketet bytts ut mot ett högre så att våra vovvar ska ha friheten att vara lösa i trädgården.

Jag anlitar inte hantverkare till precis allting. Lite för snål är jag för det så jag har skruvat ihop alla skåpstommar och lådor till mitt nya kök. Nu har jag börjat operation ommålning av alla rum också. Först tänkte jag att det skulle få duga som det är men det gnagde i mig och speciellt ett väldigt gult rum störde min trivsel. Nu har det blivit grått. Min värkande kropp vill egentligen inte alls men mitt huvud vill desto mer och jag tar en vägg i taget. Det gör inget om det tar tid. Det viktiga är att jag är på gång att fixa mitt hem som jag vill ha det. Nu har jag målat en vägg i vardagsrummet också och jag tror att det blir bra.

040,03 ATT_1433914657210_DSC_0844 DSC_0874Det är svårt att se vad det är för färg men jag blandade mintgrön med nästan vit färg och fick till det som jag ville ha det. Matrummet ska jag måla i en ljus färg, förmodligen samma som jag använde i blandningen i vardagsrummet men i sovrummet vet jag inte riktigt vilken färg jag ska ha. Tips är välkomna.

ATT_1433914657503_DSC_0846 ATT_1433914658269_DSC_0848Köket är nästan klart. Elektrikern ska fixa belysning och målaren ska göra slutfinishen och det hoppas jag att de gör de närmaste dagarna. Min hall och trappa har fortfarande fruktansvärt fula blå heltäckningsmattor men så snart mattläggaren har tid så ska de bytas ut mot plastmattor.

ATT_1433962074428_DSC_0851 078På ett år har jag hunnit flytta två gånger och inget av mina hem har liknat de andra. Nu har jag i alla fall kommit ”hem” och jag är så nära att vara lycklig som jag kan bli utan min man. Saknaden finns alltid med mig men jag vet att han skulle glädjas med mig över hur jag har gått vidare.