Min blogg om allt och inget

Arkiv för mars, 2014

Snabba ryck

I bland går det undan och rätt som det är har hela planeringen för helgen ändrats, i alla fall för min stackars man som i stället för att få ännu en härlig dag med solsken nu sitter i bilen och måste köra ca 80 mil i dag.

Det är vår snålhet, eller rättare sagt vårt ekonomiska sinne, som har fått honom att rusa iväg och resa från Östersund till Borlänge fram och tillbaka samma dag. Eftersom jag har svårt att ligga ner (det ger inte med sig) så har vi tittat lite efter elevationssängar så att jag får det lite bekvämare när jag ska sova. Kenneth hittade en relativt billig variant med bara sängram och elevationsbotten på Ikea. Det var ett utgående sortiment och de närmaste orterna som hade dem var Gävle och Borlänge.  Priset var 2795:-/st och vi planerade att göra en lite husvagnstripp till någon av de orterna nästa helg då Kenneth har lite långledigt. Efter en lång, tråkig vinter kändes det kul att kunna planera något litet i alla fall.

Så plötsligt i går kväll, när Kenneth satt och knäppte lite på datorn, hittade han ett erbjudande för Ikea familymedlemmar i Borlänge. Just de sängar som vi vill ha säljs ut för bara 795:-/st till 31/3 eller så långt lagret räcker. Lagersaldot visade att det fanns 6 sängar kvar. Jag ringde och frågade om vi kunde reservera 2 st eller om det gick att få hemkörning men de alternativen fanns inte. Det är först till kvarn som gäller. Prisskillnaden på totalt 4.000:- stressade oss men jag sa att det går ju inte. Vi kan inte stressa ner dit med husvagn och vara tillbaka i tid för Kenneth måste jobba söndag eftermiddag. Inte heller kan vi ta bara en dagstur med bilen för då måste hundarna med och det blir ingen plats över för några sängar. Min käre make gick ut och mätte utrymmet i bilen och konstaterade sedan att det får bli så att han åker själv för vi kan inte missa det här erbjudandet. Jag lovade honom att vi ska göra en runda med husvagnen i alla fall nästa helg och då blev han lite gladare.

Halvfem i morse klev han upp och kvart över fem var han på väg. Lagerstatus visade fortfarande på 6 sängar kvar och jag tror nog att de ska finnas kvar när han är framme för de är 80 cm breda och det är inte så många som vill ha sådana. Det är precis vad vi har letat efter så jag hoppas på tur.

Annonser

Vill kunna andas

Det låter nog lite väl dramatiskt att jag vill kunna andas för jag kan ju andas normal andning. Det jag längtar efter är att kunna dra långa och djupa andetag som fyller lungorna rejält med massor av stärkande luft. Det är sådant man tar som en självklarhet tills man av någon anledning inte kan göra det längre. Det är samma, dumma och envisa punkt som inte slutar ställa till det för mig. Så fort jag försöker djupandas så skickar den ut smärtsignaler och skriker åt mig att ”du ska inte tro att du kan”. På något konstigt sätt hänger denna punkt ihop med min högra axel för så fort jag gäspar, andas djupt, hostar, nyser eller på annat sätt gör något ansträngande så blixtrar det till på en punkt där också. Kan någon förklara det?

Jag gick i alla fall två små promenader i går. Först för att jag var tvungen och sedan för att jag kände lite kämpaglöd och följde med Kenneth en liten bit när han gick med hundarna. Jag skulle vilja veta om det är bra att jag anstränger mig tills det gör ondare eller om jag fortfarande ska ta det lugnt. Svar får jag på tisdag då jag ska på återbesök till kirurgen. Jag hoppas jag får svar på fler frågor då men jag har inte så stora förhoppningar. Kanske får jag veta vad jag kan vänta mig framöver.

Det går framåt, i alla fall lite. Jag blir inte lika svag och matt längre så fort jag gör något. Jag märker att orken faktiskt finns där någonstans och det är ju jättebra. Det är bara det att när man känner att det är dags att börja ta i och man inte kan det för att andningen inte funkar, då blir man lite frustrerad. Jag vill ut och leta vårtecken och återupptäcka alla vandringsrundor som finns här i området.

Det verkar bli en underbar och solig dag i dag också så det blir en njutardag. Jag ska bara klara av en vända till sjukhuset för provtagning först och sedan ska jag gotta mig i solen och ha det skönt. Hoppas ni också får en lika skön dag.


Bättre här just nu

Ingen är gladare än jag över att jag nu får ta tillbaka en del av vad jag skrev i förra inlägget. Det började redan i går. Så underbart väder och det bästa var att det var så gott som vindstilla. Vad gjorde jag då denna fantastiska dag? Jo, jag låg i en säng på reumatologmottagningen från halvelva till halvtre och fick dropp. Inget att deppa för, jag vill ju ha den medicinen och är glad för att jag fick göra en omstart så snart. Vädergudarna är ju dessutom så välvilliga nu så de tänker fortsätta att bjuda på vår här ett tag till – härligt! Samtidigt är det ett regn-och snöväder över södra landet och jag är lite, lite skadeglad. Men bara lite för jag unnar faktiskt alla där att också få ha det skönt.

013Observera var det stora H:et är 😀

Jag har njutit och trivts utomhus i dag. Jag och min ständige följeslagare Rex har verkligen tagit vara på solen och halvsovit tillsammans på altanen. När jag gick in en stund för att dricka lite kaffe med Kenneth (som hade huvudvärk och inte ville vara i solen) så gick Rex en runda på tomten och fick nöjet att skälla lite på en skidåkare på isen. Läskigt att vara på isen nu tycker jag men eftersom nätterna är kalla är det nog ingen fara.

023Ett annat vårtecken är att tvätten hänger ute och fladdrar sig torr för första gången i år. Det är något speciellt när man får hänga ut den igen och jag blir så glad av att se den torka där på linan. Nu finns även tussilago, bofink och koltrast i omgivningarna och vi skriver noga upp alla vårtecken i vår lilla bok så att vi kan jämföra med andra år. Låter töntigt men är man lite nörd så är man och vi tycker att det är kul. Nu är det dags för vår lilla promenad igen. Undrar om jag ska försöka förlänga den med fem minuter till.

018 025


Grönare gräs hos grannen?

Nu börjar de dyka upp igen, alla de där tankarna på hur skönt det skulle vara att bo lite längre söderut och kunna möta våren den här tiden på året. Kanske är det lite avundsjuka inblandad för det är samma sak varje år. Solen skiner och värmer så skönt på andra platser medan vi visserligen får se solen ibland men för det mesta tillsammans med kalla vindar. De vindstilla dagarna med sol är lätträknade. Vi längtar efter torra gräsmattor och vårfåglar som sjunger för oss när vi går ut. Här håller snön på att smälta undan och talgoxen gör sitt bästa för att glädja oss men jag skulle gärna se att han fick sällskap av bofinken och kanske någon koltrast. Allra mest längtar jag efter storspoven för när han kommer så är det vår. I mitten av april kommer han och då hörs hans skrik varvat med drillandet överallt.

Jag pratade med sköterskan på provtagningen om detta och hon var lika förundrad som jag över att vi väljer att bo här när vi hellre vill ha klimatet som finns i södra delarna av landet. Vi konstaterade att vi är tjurskalliga och envisa jämtar som inte ger upp i första taget och dessutom är det nästan alltid så att när man kommer hem från fuktig och kvalmig värme och känner den härliga luft vi har här så vet man att man trots allt valt rätt. De få dagar som är fina här slår allt annat med hästlängder och därför kommer vi att bo kvar här och vara avundsjuka på er sörlänningar varje vår men utan att vilja byta med er.


Ett litet bakslag

Man får väl räkna med att de dyker upp lite då och då. Det är bara lite tråkigt när jag nu till slut har börjat komma igång med lite försiktig styrketräning och några hundra meter längre promenader.

Det är på en punkt på höger sida som det inte vill ge med sig och igår kväll blev det mer intensivt igen. Inte så illa att jag måste ta smärtlindrande men det gick inte att andas normalt längre. Precis som efter operationen och ganska lång tid efter funkar det inte att ta djupa andetag för det gör så väldigt ont på just den punkten. Kan man inte andas ordentligt så är det inte en bra idé att bli andfådd så nu är det bara att ta det lugnt tills det ger med sig. Ännu en gång gäller det att plocka fram tålamodet och tänka positivt. Det går faktiskt ganska bra för jag vill inte tro att det kommer att fortsätta så här. Jag har börjat förstå att helt besvärsfri blir jag inte men jag ska inte ha kvar den här smärtan.

När jag var tvungen att sluta med min medicinering mot reumatisk värk sa läkaren att så fort jag är läkt på utsidan så kan inte bakterier komma in någonstans så då skulle jag höra av mig igen. Jag ringde i tisdags och sa att jag känner mig redo för en omstart och efter två dagar ringde en sjuksköterska och sa att jag ska få mitt dropp redan på tisdag. Det innebär att jag måste in och lämna prover i dag och på måndag blir jag uppringd igen för att gå igenom alla hälsofrågor som ska besvaras innan varje medicinering (var åttonde vecka).  Vi får väl se hur länge det varar den här gången. Jag kan inte tänka mig att jag blir inbokad för ett nytt ingrepp på väldigt lång tid, även om jag inte blir bättre än innan operationen, för det finns inte så mycket mer de kan göra förutom att byta ut min lever. Det tror jag ligger långt fram i tiden men hur det än blir så får vi utgå från det och göra det bästa av det.

Det finns så många frågor och så få svar. Jag väntar på att få en kallelse till återbesök hos kirurgen men jag tror inte att jag kommer att bli så mycket klokare då. Kanske får jag även komma tillbaka till specialisten på gastromottagningen och få lite mer information.  Det är svårt att inte kunna planera för kommande sommar och semester och det är jobbigt även för min man att inte veta om jag klarar av en husvagnssemester, en utlandsresa eller den fjällvandring som vi båda har sett fram emot. Tills vi vet så utgår jag från att jag ska göra alla dessa saker och att det kommer att gå bra.


Saknade vänner

Jag blev så glad när jag för en vecka sedan fick meddelanden från två personer i den italienskakurs jag deltagit i de senaste åren. De undrade om jag inte kunde komma och hälsa på dem i deras nystartade kurs och kanske hjälpa till lite. När de la till att de saknade mig kunde jag inte motstå inbjudan och skrev genast tillbaka att självklart ville jag komma och träffa dem igen.

Jag har berättat om den här gruppen tidigare. Vi var ett gäng olika personligheter som fann varandra i ett gemensamt intresse och vi hade så väldigt roligt tillsammans, både på kursen och ibland privat hemma hos någon. Jag hade läst italienska flera år längre än de andra så jag låg några nivåer över dem kunskapsmässigt och när några i gruppen sa att de hade glömt så mycket av grunderna så att de ville börja om från början så kände jag att nu var det dags att hoppa av. Tanken var och är fortfarande att hoppa på kursen igen om något år om de fortsätter och går framåt men jag har ingen lust att börja traggla vad jag heter, var jag bor och hur gammal jag är igen.

Nu har gruppen utökats med flera personer och de jobbar på med glosor och verbböjningar och det var så jättekul att få komma dit och träffa mina gamla kurskompisar igen. Emma, som är en väldigt duktig kursledare, placerade mig i en del av rummet och de andra fick turas om att sitta och prata italienska med mig. Jättekul och bra träning även för mig men lite svårt att bara prata i presens och att hålla sig till små enkla hälsningsfraser och liknande. Jag blev ju så nyfiken på personerna och ville veta mer. En kille är förlovad med en italienska och med honom blev konversationen lite mer avancerad och till slut skrattade vi båda åt hur han konstruerade ord utifrån engelska och tyska och hur jag faktiskt förstod vad han sa. Jag försökte hitta de italienska orden åt honom men jag är ju ingen expert så det blev ganska roligt.

Det blev fika och mycket prat och som vanligt hade Tina med sig choklad från sin chokladfabrik. Jag fick med mig en burk hem och möttes av glädje när Kenneth fick stoppa ner fingrarna i burken. Det var en jätterolig kväll men min hjärna var ganska slut när jag åkte hem. Jag har inte använt den så mycket på hela vintern känns det som och nu har den fått jobba på för högtryck. Härlig känsla! Jag blev inbjuden till deras avslutningsträff också och den ser jag riktigt mycket fram emot.


En blogg till

Jag vill inte trötta ut er med för mycket skriverier om sjukdomar så jag försöker blanda in lite annat också. Det är inte så lätt när jag mest bara strosar omkring här hemma och det inte händer så mycket men det blir i alla fall några inlägg om små triviala vardagshändelser.

Nu är det så att även om jag inte vill skriva för mycket om min hälsa här så har jag känt att jag har ett behov av att skriva av mig om allt som hänt och att börja från början och beta igenom hela händelseförloppet. Dessutom har jag försökt hitta någon annan som skriver om hur livet fungerar för någon med samma diagnos som min. Jag har inte lyckats, kanske för att det är en så pass ovanlig diagnos, och det har fått mig att tänka att om jag skriver om min sjukdom ur mitt perspektiv så kanske någon annan lyckas hitta mig och så kan vi utbyta erfarenheter. Jag känner mer och mer att det är viktigt för mig för hur mycket min familj än bryr sig om mig och låter mig prata så skulle det betyda mycket att diskutera allt med någon som vet hur det är.

Därför har jag startat en ny blogg som bara handlar om mig och min leversjukdom. Inte för att kunna beklaga mig utan bara för att kunna skriva så mycket jag vill om det som har varit och vad som kommer. Jag tror inte att den är av intresse för någon av er som läser denna blogg men kanske finns det någon därute som tycker att det känns bra att inte vara ensam. Jag kommer nog att hålla er uppdaterade om vad som händer också men inte lika mycket och detaljerat som jag har tänkt mig min nya blogg. Om någon ändå är intresserad finns jag på ingbod.blogspot.se men jag har inte hunnit skriva så mycket än och har inte kommit så långt i min berättelse om vad som skett. Om ni undrar varför jag hamnade på den adressen så var det via riksförbundet för leversjuka som skickade mig dit när jag tryckte på någon knapp om att jag ville blogga 🙂