Min blogg om allt och inget

Arkiv för november, 2013

Integritet eller smidighet

Det är inte lätt det där med hur man ska skydda människors integritet och samtidigt säkra en bra och fungerande vård. Om jag inte hade råkat tala om för en sjuksköterska på reumatologmottagningen att jag legat inne på akuten och gjort diverse undersökningar och provtagningar för levern, så hade ingen där vetat något om det och rutinerna gällande mig hade fortlöpt som vanligt. Nu råkade det bli så att nämnda sjuksköterska ringde upp mig för att säga att de behövde fler prover från mig och när jag sa att de proverna hade tagits på akuten dagen innan bad hon om lov att få titta i uppgifterna därifrån. Sedan frågade hon om min läkare kunde få titta på journalanteckningarna från akuten och jag blev visserligen alldeles paff men fann mig och sa att självklart fick han det. Det resulterade i att min medicinering ändrades och att jag nu måste lämna prover varannan vecka tills vidare.

Då kommer ju alla dessa funderingar på hur det hade blivit om jag inte hade sagt något. I mitt fall tror jag inte att det hade gjort så mycket men jag undrar hur det skulle kunna påverka en multisjuk äldre person med svajande minne och som far mellan olika avdelningar och behandlas för diverse olika krämpor. Vem har koll på alla mediciner och behandlingar och hur vet de att de måste checka av med andra läkare innan t ex en operation?

Borde inte alla uppgifter om en persons medicinering och behandlingar finnas tillgängliga för alla läkare som den personen har kontakt med? För mig känns det konstigt att det inte är så. Naturligtvis ska det inte vara tillåtet för andra läkare eller annan vårdpersonal att titta i journaler som de inte har något att göra med men de läkare som på något sätt är ansvariga för en persons hälsa borde ju rimligtvis ha möjlighet att ta del av allt som påverkar besluten. Är integriteten så mycket viktigare än smidigheten i ett fungerande journalsystem som inkluderar alla pågående behandlingar och där alla inblandade läkare kan hitta uppgifter som gör att de kan fatta viktiga och riktiga beslut?

Jag kan bara tala för mig själv men eftersom jag är patient och har flera läkare inblandade i min vård så känner jag att osäkerheten blir alldeles för stor när det gäller om man får rätt behandling. Ansvaret är mitt vad gäller informationen mellan olika läkare om olika beslut och jag måste ge tillstånd för att alla ska få viktiga uppgifter.

Jag vill tillägga att jag inte vet hur det fungerar i alla situationer. Det kanske finns tillfällen då information hämtas någonstans ifrån och då andra läkare kontaktas per automatik. Det kan vara så att jag inte har varit i sådana situationer där det anses viktigt och därför har dragit felaktiga slutsatser. Jag vet ju att informationen fungerar mellan en läkare som skickar en remiss och den specialist som sedan skickar svar på remissen. Det är bara så konstigt att det så ofta inte fungerar så.

Annonser

Julförberedelser

Jag har inte riktigt hängt med i år. Plötsligt är det bara en månad kvar till jul och i vanliga fall, vid den här tiden, har jag köpt ganska många julklappar och börjat planera inför julen. I år har jag inte fått in den där julkänslan ännu och det är lite olikt mig. Det var faktiskt Kenneth som föreslog att vi skulle in till stan och julshoppa lite i dag så nu har vi gått och gett varandra tips och pekat ut några saker vi vill ha i julklapp av varandra. Lite tråkigt kanske men bättre än att bara köpa något i desperation som bara göms undan sedan. Egentligen behöver man ju inte köpa något alls men det är alltid roligt att få ett eller två små paket.

Till ungarna är det lite svårare. Några julklappar är klara men de får skylla sig själva om de inte talar om vad de önskar sig. Jag gillar att vandra omkring på stan och titta i alla julpyntade affärer så det löser sig nog men jag får ju gissa vad de vill ha och det är inte alltid det stämmer så bra med hur de själva tänker. Bäst att spara alla kvitton.

Jultomtar och annat julpynt får vänta till nästa helg. Den traditionen ska jag hålla på men sedan svämmar ju huset över av all jul i stället. Tidigast nästa lördag kväll tänds adventsstakarna hemma hos oss. Kenneth funderar på att tända utebelysningen redan nu i helgen men det är hans ansvarsområde så han får väl fuska om han vill.

Det är härliga tider nu när det blir mörkare och kortare dagar. Ofta blir det väldigt mysigt gryningsljus eller skymningsljus som vi njuter av på våra promenader. Den här bilden är från förra vintern men den visar så bra vad jag menar. Det här är en av våra favoritpromenadrundor där man ser ända bort till Åreskutan vid klart väder.

001


Födelsedag

Världens finaste Kasper fyller 11 år idag och han har blivit firad med sång, extra godis, grisöra, lek och kel. Han borde kanske börja visa tecken på ålderdom nu och visst ser man lite fler vita hårstrån runt munnen och visst är han lite lugnare nu för tiden men han har inga som helst besvär med stelhet eller andra skröpligheter. Kanske hör han lite sämre men det är knappt märkbart och syn och luktsinne verkar vara som de ska. En väldigt pigg vovve på lite äldre dagar faktiskt.

571

 

Piggast och gladast är han i alla fall när han får vara nere på stranden på sommaren och om någon hittar på något spännande där.

I helgen har jag varit på äventyr alldeles för mig själv. Eller det kanske är fel uttryckt för det var ganska många andra människor på sjukhuset men jag åkte dit själv och bara Kenneth och en kompis visste om det. Jag var inte orolig själv men Kenneth fick mig att ta kontakt med akuten eftersom jag hade en hård och öm klump högt upp i magen. Först satt den så illa till att jag hade svårt att andas men efter ett dygn flyttade den sig så att det bara var ömt och hårt och jag kunde andas utan problem igen. Jag ville inte oroa någon så jag berättade inte ens för ungarna att jag åkte in. Jag tänkte att det är bättre att de får vänta tills jag vet vad det är.

Lika bra var det för mångas tankar går nog åt värsta tänkbara scenario när man pratar om klumpar eller knölar. Nu visade det sig att det var helt ofarliga men massor med små cystor på levern och att den var lite förstorad. Dessa cystor har jag haft ganska länge och så länge de inte ger några besvär så gör man inget åt dem. Nu är de i alla fall besvärande och jag fick, efter ett dygn på sjukhuset, åka hem med recept på alvedon och en remiss till specialist med så krånglig titel att jag inte kommer ihåg den. Något med gastro i början.

Det kändes ganska bra att kunna berätta för ungarna att allt är bra innan de ens hann bli oroliga.


Fotokollage och veterinärbesök

266

Det här kollaget hade jag tänkt få överfört till en canvastavla som jag fått ett bra erbjudande om från ica-foto. Konstigt nog så fanns det inte när jag sökte bland bilderna från den sida där överföringen skulle ske. Det är tydligen inte meningen att det ska gå att få med flera bilder och eftersom jag har betalat i förväg, för att slippa stressa och få gott om tid att bestämma mig för hur jag vill ha det, så måste jag nu bestämma mig för en bild. Att jag sätter in kollaget här i stället är mest för att testa om det går och det är ju inga problem.

I går var det dags för vaccination av hundarna och det var inga problem med det eftersom de är så duktiga och tålmodiga. Att Rex fick ett litet frispel får vi skylla på att hans förra matte arbetar hos veterinären och det är inte så lätt för en glad vovve att stå emot det väldigt hjärtliga mottagande som han fick. Alla hans gamla vanor (som jag har försökt ta bort) kom tillbaka och hon bara skrattade och uppmuntrade honom. Det gjorde inget för de var glada båda två och under särskilda omständigheter kan han få vara lite vild. Lite mindre bra var det att veterinären sa att Kasper behöver gå ner 4-5 kg och Rex 1-2 kg. Jag trodde att deras vikt var ganska bra men nu blir det till att banta och det är så synd om dem när de inte får äta sig mätta. Som avslutning fick jag höra att man kan räkna med att hundar i deras storlek blir ca 10 år och att över det är det bara bonusår. Det var väl inte så nödvändigt att säga kanske men trots att våra hundar är 11 och 9,5 år så är de väldigt friska och pigga så jag räknar med många år till.

167


Rutiner

Visst är det härligt att få komma iväg och leva lite annorlunda än vanligt. Efter några dagar hemma inser jag att det är nästan lika skönt att få komma in i sina invanda rutiner igen. Inte minst tror jag att min kropp mår mycket bättre här hemma. Det är kanske lite paradoxalt att påstå det eftersom jag känner mig bättre av den värme och kravlöshet som  jag får uppleva på solsemester. Att jag ändå skriver så beror på att mina värden, speciellt för levern, löper lite amok av att leva gott och unna sig lite extra.

Jag har precis fått en ny dos av min dropp-med-medicin-behandling och innan dess var det provtagning. Sköterskan och läkaren var lite bekymrade över mina värden men efter förklaringen att jag nog druckit lite mer vin och drinkar än jag vanligtvis gör så fick jag i alla fall min behandling och en uppmaning att lämna nya prover inom två veckor för att se om värdena förbättrats då. Att jag lyckats gå upp 4 kg på en vecka gav nog inte heller en positiv inverkan på leder och andra delar av kroppen. Kontentan av det hela är alltså att det är underbart skönt att få åka till varmare breddgrader men antingen får jag nöja mig med en vecka eller så får jag avstå från en del av det som gör upplevelsen så mysig.

Inte bara jag är tillbaka i mina vanliga rutiner. Även hundarna har snabbt återgått till sina vanor. De vet precis när det är dags för mat, hundgodis, morot eller promenader. De har fått allt det av Magnus när han var hundvakt men det har skett på lite olika tider än de är vana vid. Inga problem med det, jag kan ju inte begära att han ska gå upp kl fem på morgonen, men hundarna vet vad som gäller nu när jag är hemma igen.

Jag har t o m vant mig vid att ta på mig långkalsonger, mössa, vantar och vinterjacka när jag går ut. Det kändes jobbigt första dagen men jag gillar ju faktiskt de årstider vi har här så nu känns det bättre.

 

 


Språk och olika nationaliteter

När man är turist i ett land där många olika nationaliteter samlas är det ganska kul att titta på folk och att tjuvlyssna lite på dem. Jag förstår en del av tyska, italienska och naturligtvis engelska och norska så det finns många att lyssna på och många fördomar visar sig sanna. Tyskar tror att alla andra också är tyskar eller åtminstone att alla pratar deras språk. Det skulle inte falla dem in att fråga varifrån någon annan kommer utan de bara sätter igång att prata på och tar för givet att man förstår. Jag har läst tyska i sex år i min ungdom men kan inte prata många meningar själv. Däremot så förstår jag ganska bra vad de säger så när vi åkte hiss med en tysk kvinna i dag och hon började prata, utan att veta var vi är ifrån, så fattade jag att de firar bröllopsdag i övermorgon och att hotellet hade skickat upp en bricka med godsaker och gratulationer två dagar för tidigt. Jag försökte säga att vi inte pratar tyska men hon bara fortsatte och jag svarade på engelska. Jag tror inte ens att hon märkte att jag inte pratade samma språk som hon.

Många andra exempel finns också och det är likadant med spanjorerna här på hotellet. Jag tror i och för sig att de bara skojar med oss men Kenneth har tröttnat lite och svarar kyparna på svenska när de pratar spanska med oss.

Britter pratar på vid poolen som om ingen annan skulle förstå vad de säger. Dessutom är de så artiga att de frågar om någon annan är britt innan de börjar föra en konversation. I dag blåste det ordentligt och flera parasoll blåste iväg. Ett av dem hamnade i poolen och en engelsman dök i och hämtade upp det. Kenneth och jag kom och skulle hjälpa till med att lyfta upp det (naturligtvis var poolskötaren någon annanstans just då) och mannen i poolen frågade om vi var britter innan han började prata med oss. Kanske är det fler som pratar tyska än engelska men i min värld borde det vara så att tyskar frågar om man pratar deras språk och att engelsmän  kan prata sitt språk med de flesta.

Italienare som är här i Spanien verkar inte tro att någon annan förstår vad de säger. Desto roligare är det att faktiskt kunna lyssna på dem och förstå mycket av vad de avhandlar (allt från Gud och människors intelligens till Berlusconi och att vattnet i poolen borde värmas upp).

Det är tydligen ganska svårt att skilja på de skandinaviska språken. Några engelska kvinnor diskuterade vad för språk det trodde att en pojke och hans pappa pratade och kom fram till att det måste vara skandinaviska, säkert svenska. Jag kunde inte låta bli att le lite för jag förstod inte ett ord av deras dialog, de pratade helt klart finska.

Norrmän är alltid glada och hörs överallt. I bland kan de bli lite väl högljudda men det ursäktas av att de verkar ha det så trevlig.

När man hör svenska så är det, konstigt nog, oftast östgötska. Då bara väntar man på den klassiska repliken ”finns det svenskt kaffe” men det har jag faktiskt inte hört ännu.

Förutom att tjuvlyssna och att ha fördomar om andra människor så har vi en helt underbar semester. Mycket bad och sol och däremellan många långa promenader. Vi är ju vana att gå mycket med hundarna och att vandra mycket så det faller sig helt naturligt att ge sig iväg på långa morgonturer och någon eftermiddagspromenad. Vi har nog avverkat de flesta gatorna och sevärdheterna här i Puerto de la Cruz nu och många backar och trappor har beträtts av våra fötter. Allt från svarta lavastränder och klippor till kyrkor och parker har vi sett och vi har besökt en botanisk trädgård med massor av både vackra och konstiga växter. Tyvärr så är uppkopplingen här så dålig så jag kan inte lägga ut många bilder men jag ska försöka få ut någon.

På kvällarna är det olika sorters underhållning här på hotellet men ikväll skulle det vara modevisning och det lockar inte så mycket. I stället har vi öppnat en flaska mousserande vin och tagit fram vindruvor och fördriver kvällen på balkongen i 23 graders värme.

Nästa inlägg blir när vi är hemma igen och då skriver jag förhoppningsvis från ett lite vintrigt Jämtland.

Tyvärr fick jag inte med någon bild så ni får nöja er med text.


Stolthet

Jag sitter på balkongen här i Puerto de la cruz och lyssnar på tupparna som skriker åt varandra. Klockan är snart 06.30 och de verkar aldrig vilja ge upp. Samtidigt funderar jag lite på hur vi svenskar är och respekten för andra människors stolthet.

Ett litet exempel på detta såg jag hos mig själv i går när vi kom till hotellets pool och skulle göra det bekvämt för oss i varsin solstol. Vi såg att det låg dynor i en hög och att de som kommit dit före oss använde sådana i sina solstolar. Vi grabbade tag i varsin dyna men då kom poolskötaren snabbt fram till oss, ivrigt viftande och pratande något om service. Han tog ifrån oss våra dynor och följde sedan efter oss tills vi bestämt oss för var vi ville slå oss ner. Han gjorde i ordning våra stolar, frågade om vi ville ha ett parasoll, fick ett tack från oss och gick leende därifrån.

Min första instinkt, när han kom och viftade, var att säga att nej, det behövde han inte göra och vi kunde fixa det själva. Så typiskt oss självständiga svenskar som är så ovana att någon gör saker åt oss. Som tur var hann jag tänka till och sa inget. Den här mannen utförde sitt arbete och var stolt över att sköta det på ett bra sätt och han kunde kanske ha missuppfattat mig om jag hade försökt hindra honom. När vi gick iväg för att äta lunch var han snabbt tillbaka och hämtade dynorna igen och vi tackade och log.

När vi kom dit en stund på eftermiddagen upprepades allt igen men den här gången väntade vi på att han skulle hinna fram. Det kändes lite konstigt att han skulle traska efter oss, nu med både dynor och parasoll, medan vi gick före och letade upp en bra plats men det är bara att lägga undan sin ”kan-själv-mentalitet” och låta den stolta poolskötaren serva oss på det sätt han ville för att ge bra service. Han blev glad och vi fick känna oss välbehandlade. Sådana små saker kan göra stor skillnad i hur människor känner sig bemötta.