Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2014

Från underbart till tårar

Så meditativt det är att strosa omkring i skogen med blicken stadigt ner i marken för att hitta de svampar som gömmer sig i mossan och under löven. Bara att få vara i en natur med stora träd och ett mjukt underlag som är lätt att gå på får mig att må bra. Att dessutom snubbla över mängder av trattkantareller ger upplevelsen en extra stor bonus och jag blir både tacksam och lycklig.

Kerstin, min storasyster, frågade om jag ville följa med ut i ”hennes” skogar och plocka svamp. Hon hade sett ut en plats som är lättillgänglig och som jag skulle orka gå till. Jag förväntade mig en transportsträcka först men efter bara ca 50 m hittade vi de första fina trattkantarellerna och sedan fanns de överallt. Det var ett helt underbart sätt att umgås på, båda älskar vi att vara ute i skogen och vi varvade svampplockning med fikapaus och lite prat emellanåt. Men mest gick vi i närheten av varandra helt uppfyllda av alla rikedomar vi hittade. Hundarna fick inte någon lång promenad men de var nöjda med att få vara hos oss och med att få någon liten godis ibland. Rätt som det var kunde någon av oss utstöta ett litet rop av glädje och våra korgar fylldes ganska snabbt.

Efter ca två timmar var vi nöjda. Min syster hade varit ute i andra skogar hela förmiddagen och hade massor av svamp redan innan jag kom så jag fick det hon hade i sin korg också. Jag och vovvarna åkte hem och jag la ut hela skörden på tidningar. Hela matbordet blev ockuperat men jag sitter gärna i soffan och äter medan jag njuter av att titta på alla godbitar som ligger på tork.

Det var det  underbara. Kvällen därpå fick jag en chock när det knackade på dörren vi niotiden. Jag satt och rensade svampen men gick och öppnade och utanför stod två poliser. Alla kan nog förstå hur jag tänkte och kände. Vem av ungarna gäller det? Det var den tanke som kom men de frågade om jag hade hört något ovanligt vid sjutiden och då förstod jag att det inte var som jag befarade. De hade fått en anmälan om att någon tagit sig in i en lägenhet i det här huset och eftersom hela huset har samma adress visste de inte vilken lägenhet anmälan gällde. Jag kunde inte hjälpa dem mer än att säga att eftersom det gällde någon som talade ryska så måste det vara någon på övre våningen. De tackade och gick och jag gick in för att fortsätta min rensning.

Det gick inte alls. Händerna bara skakade och tårarna började rinna. Magen värkte extra mycket som den gör vid stress och allt kom tillbaka. Minnena från förra gången sköljde över mig blandade med skräcktankar om vad jag hade kunnat få för besked. Efter ett tag var jag tvungen att prata med någon och eftersom jag visste att min storasyster jobbade och jag inte ville skrämma upp ungarna ringde jag till min lillasyster. Vi pratade ett tag, mest om andra saker, och efter en liten stund kändes det mycket lugnare. Jag hörde en del dunsar, hundar som skällde och mina hundar var oroliga och svarade på skallen. Vid halvelva kom en polis tillbaka för att ta mina personuppgifter och för att återigen försäkra sig om att jag inte hade sett eller hört något. Nej, sa jag och frågade vad som hade hänt. Några män hade tagit sig in hos en man på övre plan och slagit ner honom, tagit hans nycklar och kastat dem i skogen. Jag fick aldrig klart för mig varför eller hur länge de hade varit kvar men av en granne har jag hört att han hade sett några smyga iväg på stigen bakom huset vid halvniotiden. När jag gick och la mig, strax före elva, såg jag att polisen gick omkring med hund och pannlampa  men jag vet inte om de hittade förövarna. Jag skäms lite för att jag inte tänkte på att fråga hur det hade gått för mannen som blev nerslagen. Jag får skylla på att jag var så skakis själv och att jag var så tacksam att det inte var något värre besked för min del. Egoistiskt, javisst. Men så var det. Jag var aldrig orolig för min egen del eftersom polisen sa att det som hände var riktat direkt mot offret och ingen annan.

Stressen har varit kvar till viss del i dag. Det känns i magen men det blir långsamt bättre och i morgon ska jag åka och hälsa på min dotter, som fyller 21 år i dag (massor av grattis), och hennes sambo. Det tar några timmar att åka dit men det är ingenting mot hur det var förut och det är absolut en av de största fördelarna med att bo här. Det ska bli så himla kul att få komma till dem och få mysa tillsammans ett tag.

Ja, nu slutade inte inlägget med tårar men det är det nog ingen som protesterar mot.

Annonser

Lång natt

Mina värktabletter, som jag tar på kvällen för att kunna sova gott, räcker nästan till nästa läkarbesök. Men bara nästan. I går räknade jag ut att det saknas piller för två kvällar och jag bestämde mig för att testa en natt utan dem och för att göra likadant om några dagar. Det var ingen rolig upplevelse. Jag vet inte vilken värk som var värst, den reumatiska eller leversmärtan, men det har varit en väldigt lång natt med mycket vridande och vändande och ett mycket sämre mående på morgonen än vanligt. Jag längtar redan till i kväll då jag ska ta mina två tabletter som vanligt och få sova jättegott.

Nu har Junie åkt hem till sig och så fort jag hade lämnat henne på stationen kände jag att jag redan saknade henne. Men det går bättre och bättre att bli lämnad ensam. Den här gången har jag ganska mycket inplanerat om dagarna och det är bra för att motverka tomhetskänslan. I dag är det tvättdags igen och i eftermiddag ska jag åka till min storasyster för att tillsammans med henne rensa skogen lite från svamp. Det ska bli jätteroligt att få träffa henne och samtidigt göra något som vi båda tycker är både avstressande och kul. Innan dess ska jag äntligen få en ny vattenslang till diskmaskinen. Min nya diskmaskin har stått uppackad och redo på köksbänken sedan jag flyttade hit men eftersom det sprutade vatten genom ett läckage i slangen så har jag inte kunnat diska i maskinen ännu. Om några timmar ska någon komma och fixa till det. Lite onödigt att åka hit från Motala för att skruva i en slang som jag lika gärna hade kunnat få dit själv. Men så länge det inte kostar mig något ska jag inte klaga.

Jag måste nog försöka få en liten stunds sömn innan jag ger mig iväg till skogarna på Vikbolandet. Annars blir det nog lite jobbigt. Men å andra sidan så brukar man glömma hur man mår när man vandrar omkring med svampletarblicken stadigt ner i backen.


Arton år sedan sist

DSC_0292Ja, det är faktiskt jag som har tagit mig upp i sadeln på detta fina djur. Gigant heter han men jag tycker inte att han är riktigt så stor som namnet vill antyda.

Min dotter kom med tåget och vi hann bara hem och äta lunch innan det var dags att åka iväg till min väninnas hästar. Vi började med att hämta in dem från hagen och jag fick ta hand om den 800 kg tunga men väldigt charmiga Trolle. Lite stolt blev jag över att bara bli pådyvlad ansvaret för att få in denna stora och respektingivande varelse. Han kommer att vilja dra in i gräset där borta, fick jag höra och jag var beredd på att spjärna emot eller kanske snarare släpa med. Men han uppförde sig så fint och följde med in i stallet utan protester. Där inne visste jag inte vart vi skulle ta vägen så jag följde bara med honom. Han gick utan tvekan in i en stor box och jag tänkte att han vet nog var han hör hemma. Naturligtvis var det fel. Han skulle bindas i stallgången för borstning och lite omvårdnad. Junie, min dotter, kom efter med Gigant och ställde honom på hans plats. Vi fick en låda med borstar och skulle börja borsta. Lite respekt har jag för så stora varelser men efter ett tag var det bara mysigt att vara nära och det märktes snart att de gillade det vi gjorde.

Sedan var det dags för Junie att få rida en runda och med ett stort leende satt hon upp och strålade av glädje. Även för henne var det länge sedan sist, minst tio år. Men hon har i alla fall alla kunskaper kvar någonstans i sin hjärna och i sitt muskelminne. Jag har inte suttit på en häst på 18 år och dessutom har jag aldrig gått i ridskola, bara hängt med när andra har ridit och lärt mig lite, alldeles för lite, av dem. Jag satt i alla fall på Gigant i kanske tre minuter, sedan räckte det. Kanske tyckte jag att det var lite läskigt för att jag började i lite nerförsbacke och för att hästen var lite smäckrare . Jag har nästan alltid valt stadiga hästar, typ fjordingar, när jag har haft den möjligheten och det känns mycket stadigare och tryggare. Det var i alla fall en väldigt rolig eftermiddag men sedan var vi helt slut båda två.

DSC_0283

 

 


Kul saker att se fram emot

De finns där, de där sakerna som tänder en känsla av längtan och förväntan. Ibland kan det kanske verka som om jag sitter mycket i min ensamhet och grubblar och visst gör jag det. Men inte så ofta och inte så länge. De senaste dagarna har jag längtat hem ganska mycket och tänkt att en dag, lite längre fram, ska jag komma tillbaka till Östersund och jag ska andas den härliga luften och gråta en skvätt av glädje över att få återse alla vyer, platser och människor. Jag står kvar i bostadskön som en liten länk till möjligheten att återvända. Saknaden blandas med lättnad över hur bra jag acklimatiserar mig här. Jag trivs verkligen bra med det mesta. Även om min lägenhet är alldeles för liten och väldigt trång så är den ändå en plats som jag har gjort till mitt hem. Jag har så sakta börjat lära känna nya människor som jag tycker mycket om och den där känslan av att ingen vet vem jag är, den totala anonymiteten, har försvunnit. Den nyfunna väninna som jag ofta promenerar tillsammans med och hennes man har släktingar överallt i byn och äger dessutom Ica-affären så jag tror att många här känner till mig nu.

Det jag har att se fram emot är främst olika möten med människor. Närmast väntar ett besök av en av mina döttrar. Det har blivit så enkelt att åka och hälsa på varandra nu när jag bor här, en klar fördel. Vi ska försöka hitta på lite kul saker och upptäcka stan tillsammans. Min nya promenadkompis gav oss en inbjudan att följa med och träffa hennes hästar och rida om vi vill eller bara mysa med fina djur. Min dotter har ridit en del som barn och saknar det väldigt mycket så det blir nog en riktigt rolig upplevelse.

I slutet av nästa vecka ska jag åka till Örebro och hälsa på min yngsta dotter och hennes sambo. Det ska bli jättekul och jag längtar väldigt  mycket till det besöket. Jag ska fylla bilen med allt som jag har förvarat åt dem och det blir lite mer plats här hemma, både i förrådet och i lägenheten. Båda mina döttrar bor i Örebro och förhoppningsvis får jag träffa båda två.

Jag har fått bekräftelse på att en av mina bästa vänner, en man som bor i Italien men som har barn här i Sverige, kommer och bor hos mig i slutet av november när han ska träffa sina barn nästa gång. De får ta sovrummet och jag sover i soffan. Det är så länge sedan vi träffades. Hans exfru och barnen flyttade från Östersund till Stockholm för några år sedan och därför har vi bara haft kontakt via nätet och ibland telefon. Vi är verkligen goda vänner och han kände Kenneth och vet hur lyckliga vi var tillsammans. Vi har stöttat varandra i svåra tider och kan prata öppet om allt. Tyvärr blir det mest på engelska vi pratar eftersom det annars blir lite svårt att verkligen prata. Egentligen borde jag ta chansen att träna på min italienska men det brukar inte bli så. Jag har funderat lite på hur människor här ska tänka när det plötsligt dyker upp en man och två barn hos den nyblivna änkan. Inget jag bryr mig om och även i det fallet är det nog bra att ha en väninna som kan sprida hur det förhåller sig. Det är lite synd att hans italienska fästmö inte följer med för då hade jag varit tvungen att prata italienska eftersom det är det enda språk hon kan. Inte bara därför utan för att hon dessutom är jättetrevlig.

De tre första veckorna i december ska min son, som bor i Uppsala, troligtvis bo hos mig. Han ska praktisera på SJ i Linköping i sin lokförarutbildning och då passar det ju väldigt bra att han kan bo hos sin mamma under tiden. Det är också något som jag ser väldigt mycket fram emot. Han är en riktig mysprick och en glädjespridare och det ska bli så roligt att ha honom nära.

Som ni förstår har jag många roliga saker att längta till och förutom allt detta kommer jag att träffa mina systrar och deras familjer och även min bloggkompis, som inte bara är bloggkompis längre utan en vän som jag tror kommer att bli en väldigt god vän. Jag hoppas även att jag snart får träffa några av de f d klasskompisar som bor här i närheten och som jag har haft en del sporadisk kontakt med under senare år. Vänskapen med min promenadkompis verkar också gå åt rätt håll så jag känner mig inte särskilt ensam längre. Jo, ensam är jag men jag börjar få ett socialt kontaktnät som känns väldigt roligt och bra.

Alldeles nyss ringde den läkare från kirurgen, som har fått ta över min leverproblematik, och det var ett väldigt bra samtal där han förklarade och beskrev varför jag hade så stora problem så länge efter operationen i februari. Han sa att jag fortfarande har massor av små cystor, de täcker en stor del av levern men inte många av dem är större än 8 cm och om man gör något åt de stora cystorna är chansen stor att närliggande cystor växer till sig snabbt i stället. Vi var helt överens om att i nuläget ska vi inte göra något men om jag återigen får svårt att gå och prata samtidigt så måste kanske något göras. Till dess får jag stå ut med att ha det lite besvärligt och jag är ganska nöjd med att inga åtgärder behövs just nu. Levervärdena är något förhöjda men det beror troligtvis på den medicinering jag har haft och värdena kommer nog att kontrolleras regelbundet på reumatologmottagningen.

 


Helgen gick fort

Det har varit en del funderingar inom en del av släkten om hurdana personligheter vi har egentligen. Är vi extroverta eller introverta? Det har varit tankar om att tro att man är extrovert men inse att man är introvert och tvärtom. När man kommer på något om sig själv är det ganska skönt att bara acceptera att ja, så här är jag och jag tillåter mig att vara så. Jag har alltid trott att jag är introvert även om jag har gillat att träffa folk och är ganska pratglad. Det har oftast varit tillräckligt att träffa människor i olika situationer utanför hemmet och sedan gå hem och vara ensam eller tillsammans med min man eller något av barnen. Ibland hade vi besök och tyckte att det var trevligt men inte så ofta att det kändes för mycket. Nu har jag plötsligt kommit fram till att jag måste vara en blandning av båda delarna. Så där lagom svensk. Jag tycker att det är jätteroligt att träffa folk, gärna varje dag men inte hela dagarna, och de får gärna komma in och hälsa på hos mig. Visserligen blir jag trött och måste få lite egentid efteråt men jag har upptäckt att jag är mycket mer social än jag trodde. Undrar om jag har ändrat mig efter att ha blivit ensam eller om det var min man som var den introverta och att jag påverkades så mycket av honom att jag trodde att jag var likadan. Hur det än förhåller sig så trivdes jag med hur det var förut men jag är inte riktigt likadan nu.

I helgen har jag haft påhälsning både lördag och söndag och det har fått mina dagar att gå väldigt fort. Min lillasyster och hennes son var hos mig i lördags och jag tycker väldigt mycket om att ha dem här. Fika, hundpromenad och middag och sedan var den dagen över. En bra dag! I dag har jag haft ett roligt besök som jag har sett fram emot länge, ända sedan hon lovade att hälsa på mig när jag kom närmare. Det är lite underligt att man kan lära känna varandra via nätet och komma så nära att det känns naturligt att träffas när tillfälle ges. Så var det i det här fallet. Vi har följt varandras bloggar i flera år och varit vänner på fb länge och nu bor vi i grannkommunerna.

Hon kom med sin hund, Rasmus, och vi började med en promenad i värmen (ca 17 grader, väldigt ovanlig oktobertemperatur för mig). Mina hundar var som vanligt nöjda med att hälsa och sedan bara gå bredvid varandra men Rasmus ville något annat. Han föll pladask för Kasper och uppvaktade honom ihärdigt genom hela besöket. När vi släppte dem lösa inomhus kunde inte Rasmus koppla av en sekund, det var bara Kasper som gällde och det var ett oavbrutet pussande, nosande och flirtande. Rex blev totalt osynlig och ignorerad. Stackars Kasper försökte säga ifrån några gånger men hans kärlekskranke beundrare kunde inte slita sig från honom. Ganska rart och lite tragikomiskt. Vi mattar hade en väldigt trevlig eftermiddag men Kasper blev psykiskt utmattat och efter mat och en liten kort promenad  somnade han sött i korgen. Jag tror inte att han tyckte att det var alltför jobbigt. Han verkade tycka om att bli slickad i öronen och det blev han ganska mycket. Han kom på att om han bara höll rumpan ner i golvet så var det inte så dumt.

DSC_0279

Efter den här helgen är jag ännu mer på det klara med att jag nog lutar mer åt det extroverta hållet. Jag tycker att det är alltför roligt med sällskap för att komma fram till något annat. Att jag gillar att vara för mig själv efter lite socialiserande får väl bara ses som ganska normalt. Nu ser jag fram emot fler hundpromenader med en av mina grannar i veckan och om några dagar kommer min ena dotter hit och då ska vi mysa och hitta på något roligt tillsammans.


Landstinget i Östergötland har nog lite för lite att göra

De verkar vara jätteglada att jag har flyttat hit. Det är precis som om de tänker att ”nu har vi fått en ny medborgare, hon ska få ge oss mycket arbete”.  Att de mottagningar som har fått remisser från Östersund kontaktar mig är väntat och välkommet. Men i dag kom det tre brev från landstinget med olika kallelser. Förutom att jag ska träffa en läkare på reumatologmottagningen i början av november har jag även fått tider för mammografi och gynekologisk cellprovstagning. Dessförinnan har jag en telefontid med en läkare på kirurgmottagningen. Före det samtalet och även före mötet med reumatologläkaren ska jag lämna diverse prover. De närmaste fyra veckorna har jag alltså tre sjukhusbesök, två provtagningar på hälsocentral och en telefontid med läkare inbokade. Det är ju tur att jag har kommit hit och ordnar lite sysselsättning åt dem.

Jag fick impulsen att baka kakor i dag igen. Nytt recept med en smet med krossad ananas i och glasyr och kokos ovanpå. Jag lyckades trycka in även dem i frysen men nu kan jag nog inte baka mer på ett tag om jag  inte äter upp det på en gång. Den här gången somnade jag i alla fall inte medan de var i ugnen.

DSC_0268Jag har tillbringat ganska mycket tid framför datorn och har letat hus på hemnet. Det finns en del intressant men inte så många hus med två kök och lagom många rum. Några förslag har jag skickat till min syster och nu ska hon fundera lite (och jag också) och så får vi se om vi vill ha en visning någonstans sedan. Kanske borde vi ha lite is i magen och vänta på det absoluta drömhuset. Det är bara det att om vi hittar det så är det troligtvis för dyrt. Vi kan nog inte räkna med att få alla önskemål tillgodosedda, typ skog, sjö, två hushåll, inga renoveringsbehov, inhägnad tomt till hundarna och mysiga altaner eller balkonger. Vi vill båda ha minst tre rum var och det ska vara enkelt att dela av huset i två lagom stora delar. Det får inte ligga för långt ifrån Linköping heller eftersom min syster har en son som fortfarande bor hemma (en dotter också just nu men hon vill förmodligen hitta något eget). Jag ser väldigt mycket fram emot den dag då vi får ”flytta ihop”. Sällskap när man vill och privatliv när man känner för det. Vi är båda lika beroende av att få egentid men kan enkelt få sällskap när det känns rätt.

På två av mina promenadrundor kommer jag förbi samma hästgård, även får går i en hage, och i dag stod den här fina familjen så fint till och poserade snällt för mig. Jag vet inte om det är mamma, pappa och barn men jag vill gärna tro det. Fina är de i alla fall.

DSC_0266När jag ändå är inne på temat djur blir det ännu en bild på mina fina vovvar. Här talar de tydligt om att det är dags för mat.

DSC_0257

 


Nu kan jag sova tryggt

DSC_0253Och även de som har varit bekymrade för att jag inte hade någon brandvarnare. Som ni ser så har jag följt era råd (eller order) och införskaffat en sådan. Skruvarna, som följde med, vågade jag inte använda. Vill inte förstöra taket. I stället använde jag dubbelhäftande tejp och det verkar som om den sitter ordentligt fast. Jag har utsatt den för en del tyngd men den sitter kvar så snällt. Jag har även testat alarmet och det tjuter på finfint. Hundarna blev alldeles virriga och sprang till dörren (bra reaktion om det skulle bli aktuellt) men de lugnade sig ganska snabbt igen.

Nu när allt är mycket lugnare är saknaden alltid med mig på ett nytt sätt. Jag har inte gråtit mer men känner mig ganska likgiltig inför livet. Allt påminner om Kenneth. Även de saker och platser som inte borde förknippas med honom gör det i alla fall, kanske just för att jag måste uppleva dem utan honom och det gör ont. Jag vill berätta så mycket för honom och höra hans åsikter. Jag vill höra honom säga att han älskar mig och att vi ska ordna upp allt tillsammans. När jag och min dotter åkte hit från Östersund fanns det minnen på varenda rastplats. Här kan jag inte se honom i olika situationer men inne i Linköping finns det minnen från våra tidigaste möten. Som från det andra mötet, efter danskvällen i Borensberg, då ingen av oss trodde att den andra skulle dyka upp men vi kom till mötesplatsen båda två och vandrade runt  i centrum, satte oss på en bänk utanför polishuset och höll om varandra, fortsatte längs stångån och efter midnatt lämnade jag honom på stationen (där jag senare fick veta att han hade sovit på en bänk) medan jag åkte hem och undrade om det skulle bli något mer. Jag ser ofta inom mig hur han kom emot mig med en korv med bröd i ena handen (så typiskt honom) och minns hur glada vi båda var att få träffas igen. Jag tror inte att det någonsin kommer att sluta göra ont men ändå vill jag kunna tänka tillbaka och le åt alla minnen.

Kanske någon är intresserad av hur resten av lägenheten ser ut. Det är trångt och litet men nu blir det inte så mycket bättre. En fåtölj har fått hamna i hallen. Inte så snyggt men det är ganska skönt att kunna slänga sig ner i den när jag är trött efter en promenad. Om jag inte ska göra mig av med den så måste den stå där. I bäddsoffan har jag samlat ihop en del saker som ska till ungarna i Örebro om några veckor. De hör alltså inte till inredningen och likadant är det med den madrass som ligger överst i våningssängen. Som ni ser har jag flera extra madrasser ändå men har försökt trolla bort dem lite. Resårmadrassen har blivit vägg och fotohylla. Kanske kan jag använda den som anslagstavla också 😉 Kasper vill också vara med på bild och eftersom han är så söt så får han det 😀

Alla småmattor ligger där bara för att Rex ska våga gå på golvet. Han halkade till en gång och tror att det är farligt att gå där nu. Jag ska ta bort dem successivt och se om han märker någon skillnad.

DSC_0244 DSC_0246 DSC_0248 DSC_0251 DSC_0252