Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2014

Från underbart till tårar

Så meditativt det är att strosa omkring i skogen med blicken stadigt ner i marken för att hitta de svampar som gömmer sig i mossan och under löven. Bara att få vara i en natur med stora träd och ett mjukt underlag som är lätt att gå på får mig att må bra. Att dessutom snubbla över mängder av trattkantareller ger upplevelsen en extra stor bonus och jag blir både tacksam och lycklig.

Kerstin, min storasyster, frågade om jag ville följa med ut i ”hennes” skogar och plocka svamp. Hon hade sett ut en plats som är lättillgänglig och som jag skulle orka gå till. Jag förväntade mig en transportsträcka först men efter bara ca 50 m hittade vi de första fina trattkantarellerna och sedan fanns de överallt. Det var ett helt underbart sätt att umgås på, båda älskar vi att vara ute i skogen och vi varvade svampplockning med fikapaus och lite prat emellanåt. Men mest gick vi i närheten av varandra helt uppfyllda av alla rikedomar vi hittade. Hundarna fick inte någon lång promenad men de var nöjda med att få vara hos oss och med att få någon liten godis ibland. Rätt som det var kunde någon av oss utstöta ett litet rop av glädje och våra korgar fylldes ganska snabbt.

Efter ca två timmar var vi nöjda. Min syster hade varit ute i andra skogar hela förmiddagen och hade massor av svamp redan innan jag kom så jag fick det hon hade i sin korg också. Jag och vovvarna åkte hem och jag la ut hela skörden på tidningar. Hela matbordet blev ockuperat men jag sitter gärna i soffan och äter medan jag njuter av att titta på alla godbitar som ligger på tork.

Det var det  underbara. Kvällen därpå fick jag en chock när det knackade på dörren vi niotiden. Jag satt och rensade svampen men gick och öppnade och utanför stod två poliser. Alla kan nog förstå hur jag tänkte och kände. Vem av ungarna gäller det? Det var den tanke som kom men de frågade om jag hade hört något ovanligt vid sjutiden och då förstod jag att det inte var som jag befarade. De hade fått en anmälan om att någon tagit sig in i en lägenhet i det här huset och eftersom hela huset har samma adress visste de inte vilken lägenhet anmälan gällde. Jag kunde inte hjälpa dem mer än att säga att eftersom det gällde någon som talade ryska så måste det vara någon på övre våningen. De tackade och gick och jag gick in för att fortsätta min rensning.

Det gick inte alls. Händerna bara skakade och tårarna började rinna. Magen värkte extra mycket som den gör vid stress och allt kom tillbaka. Minnena från förra gången sköljde över mig blandade med skräcktankar om vad jag hade kunnat få för besked. Efter ett tag var jag tvungen att prata med någon och eftersom jag visste att min storasyster jobbade och jag inte ville skrämma upp ungarna ringde jag till min lillasyster. Vi pratade ett tag, mest om andra saker, och efter en liten stund kändes det mycket lugnare. Jag hörde en del dunsar, hundar som skällde och mina hundar var oroliga och svarade på skallen. Vid halvelva kom en polis tillbaka för att ta mina personuppgifter och för att återigen försäkra sig om att jag inte hade sett eller hört något. Nej, sa jag och frågade vad som hade hänt. Några män hade tagit sig in hos en man på övre plan och slagit ner honom, tagit hans nycklar och kastat dem i skogen. Jag fick aldrig klart för mig varför eller hur länge de hade varit kvar men av en granne har jag hört att han hade sett några smyga iväg på stigen bakom huset vid halvniotiden. När jag gick och la mig, strax före elva, såg jag att polisen gick omkring med hund och pannlampa  men jag vet inte om de hittade förövarna. Jag skäms lite för att jag inte tänkte på att fråga hur det hade gått för mannen som blev nerslagen. Jag får skylla på att jag var så skakis själv och att jag var så tacksam att det inte var något värre besked för min del. Egoistiskt, javisst. Men så var det. Jag var aldrig orolig för min egen del eftersom polisen sa att det som hände var riktat direkt mot offret och ingen annan.

Stressen har varit kvar till viss del i dag. Det känns i magen men det blir långsamt bättre och i morgon ska jag åka och hälsa på min dotter, som fyller 21 år i dag (massor av grattis), och hennes sambo. Det tar några timmar att åka dit men det är ingenting mot hur det var förut och det är absolut en av de största fördelarna med att bo här. Det ska bli så himla kul att få komma till dem och få mysa tillsammans ett tag.

Ja, nu slutade inte inlägget med tårar men det är det nog ingen som protesterar mot.


Lång natt

Mina värktabletter, som jag tar på kvällen för att kunna sova gott, räcker nästan till nästa läkarbesök. Men bara nästan. I går räknade jag ut att det saknas piller för två kvällar och jag bestämde mig för att testa en natt utan dem och för att göra likadant om några dagar. Det var ingen rolig upplevelse. Jag vet inte vilken värk som var värst, den reumatiska eller leversmärtan, men det har varit en väldigt lång natt med mycket vridande och vändande och ett mycket sämre mående på morgonen än vanligt. Jag längtar redan till i kväll då jag ska ta mina två tabletter som vanligt och få sova jättegott.

Nu har Junie åkt hem till sig och så fort jag hade lämnat henne på stationen kände jag att jag redan saknade henne. Men det går bättre och bättre att bli lämnad ensam. Den här gången har jag ganska mycket inplanerat om dagarna och det är bra för att motverka tomhetskänslan. I dag är det tvättdags igen och i eftermiddag ska jag åka till min storasyster för att tillsammans med henne rensa skogen lite från svamp. Det ska bli jätteroligt att få träffa henne och samtidigt göra något som vi båda tycker är både avstressande och kul. Innan dess ska jag äntligen få en ny vattenslang till diskmaskinen. Min nya diskmaskin har stått uppackad och redo på köksbänken sedan jag flyttade hit men eftersom det sprutade vatten genom ett läckage i slangen så har jag inte kunnat diska i maskinen ännu. Om några timmar ska någon komma och fixa till det. Lite onödigt att åka hit från Motala för att skruva i en slang som jag lika gärna hade kunnat få dit själv. Men så länge det inte kostar mig något ska jag inte klaga.

Jag måste nog försöka få en liten stunds sömn innan jag ger mig iväg till skogarna på Vikbolandet. Annars blir det nog lite jobbigt. Men å andra sidan så brukar man glömma hur man mår när man vandrar omkring med svampletarblicken stadigt ner i backen.


Arton år sedan sist

DSC_0292Ja, det är faktiskt jag som har tagit mig upp i sadeln på detta fina djur. Gigant heter han men jag tycker inte att han är riktigt så stor som namnet vill antyda.

Min dotter kom med tåget och vi hann bara hem och äta lunch innan det var dags att åka iväg till min väninnas hästar. Vi började med att hämta in dem från hagen och jag fick ta hand om den 800 kg tunga men väldigt charmiga Trolle. Lite stolt blev jag över att bara bli pådyvlad ansvaret för att få in denna stora och respektingivande varelse. Han kommer att vilja dra in i gräset där borta, fick jag höra och jag var beredd på att spjärna emot eller kanske snarare släpa med. Men han uppförde sig så fint och följde med in i stallet utan protester. Där inne visste jag inte vart vi skulle ta vägen så jag följde bara med honom. Han gick utan tvekan in i en stor box och jag tänkte att han vet nog var han hör hemma. Naturligtvis var det fel. Han skulle bindas i stallgången för borstning och lite omvårdnad. Junie, min dotter, kom efter med Gigant och ställde honom på hans plats. Vi fick en låda med borstar och skulle börja borsta. Lite respekt har jag för så stora varelser men efter ett tag var det bara mysigt att vara nära och det märktes snart att de gillade det vi gjorde.

Sedan var det dags för Junie att få rida en runda och med ett stort leende satt hon upp och strålade av glädje. Även för henne var det länge sedan sist, minst tio år. Men hon har i alla fall alla kunskaper kvar någonstans i sin hjärna och i sitt muskelminne. Jag har inte suttit på en häst på 18 år och dessutom har jag aldrig gått i ridskola, bara hängt med när andra har ridit och lärt mig lite, alldeles för lite, av dem. Jag satt i alla fall på Gigant i kanske tre minuter, sedan räckte det. Kanske tyckte jag att det var lite läskigt för att jag började i lite nerförsbacke och för att hästen var lite smäckrare . Jag har nästan alltid valt stadiga hästar, typ fjordingar, när jag har haft den möjligheten och det känns mycket stadigare och tryggare. Det var i alla fall en väldigt rolig eftermiddag men sedan var vi helt slut båda två.

DSC_0283

 

 


Kul saker att se fram emot

De finns där, de där sakerna som tänder en känsla av längtan och förväntan. Ibland kan det kanske verka som om jag sitter mycket i min ensamhet och grubblar och visst gör jag det. Men inte så ofta och inte så länge. De senaste dagarna har jag längtat hem ganska mycket och tänkt att en dag, lite längre fram, ska jag komma tillbaka till Östersund och jag ska andas den härliga luften och gråta en skvätt av glädje över att få återse alla vyer, platser och människor. Jag står kvar i bostadskön som en liten länk till möjligheten att återvända. Saknaden blandas med lättnad över hur bra jag acklimatiserar mig här. Jag trivs verkligen bra med det mesta. Även om min lägenhet är alldeles för liten och väldigt trång så är den ändå en plats som jag har gjort till mitt hem. Jag har så sakta börjat lära känna nya människor som jag tycker mycket om och den där känslan av att ingen vet vem jag är, den totala anonymiteten, har försvunnit. Den nyfunna väninna som jag ofta promenerar tillsammans med och hennes man har släktingar överallt i byn och äger dessutom Ica-affären så jag tror att många här känner till mig nu.

Det jag har att se fram emot är främst olika möten med människor. Närmast väntar ett besök av en av mina döttrar. Det har blivit så enkelt att åka och hälsa på varandra nu när jag bor här, en klar fördel. Vi ska försöka hitta på lite kul saker och upptäcka stan tillsammans. Min nya promenadkompis gav oss en inbjudan att följa med och träffa hennes hästar och rida om vi vill eller bara mysa med fina djur. Min dotter har ridit en del som barn och saknar det väldigt mycket så det blir nog en riktigt rolig upplevelse.

I slutet av nästa vecka ska jag åka till Örebro och hälsa på min yngsta dotter och hennes sambo. Det ska bli jättekul och jag längtar väldigt  mycket till det besöket. Jag ska fylla bilen med allt som jag har förvarat åt dem och det blir lite mer plats här hemma, både i förrådet och i lägenheten. Båda mina döttrar bor i Örebro och förhoppningsvis får jag träffa båda två.

Jag har fått bekräftelse på att en av mina bästa vänner, en man som bor i Italien men som har barn här i Sverige, kommer och bor hos mig i slutet av november när han ska träffa sina barn nästa gång. De får ta sovrummet och jag sover i soffan. Det är så länge sedan vi träffades. Hans exfru och barnen flyttade från Östersund till Stockholm för några år sedan och därför har vi bara haft kontakt via nätet och ibland telefon. Vi är verkligen goda vänner och han kände Kenneth och vet hur lyckliga vi var tillsammans. Vi har stöttat varandra i svåra tider och kan prata öppet om allt. Tyvärr blir det mest på engelska vi pratar eftersom det annars blir lite svårt att verkligen prata. Egentligen borde jag ta chansen att träna på min italienska men det brukar inte bli så. Jag har funderat lite på hur människor här ska tänka när det plötsligt dyker upp en man och två barn hos den nyblivna änkan. Inget jag bryr mig om och även i det fallet är det nog bra att ha en väninna som kan sprida hur det förhåller sig. Det är lite synd att hans italienska fästmö inte följer med för då hade jag varit tvungen att prata italienska eftersom det är det enda språk hon kan. Inte bara därför utan för att hon dessutom är jättetrevlig.

De tre första veckorna i december ska min son, som bor i Uppsala, troligtvis bo hos mig. Han ska praktisera på SJ i Linköping i sin lokförarutbildning och då passar det ju väldigt bra att han kan bo hos sin mamma under tiden. Det är också något som jag ser väldigt mycket fram emot. Han är en riktig mysprick och en glädjespridare och det ska bli så roligt att ha honom nära.

Som ni förstår har jag många roliga saker att längta till och förutom allt detta kommer jag att träffa mina systrar och deras familjer och även min bloggkompis, som inte bara är bloggkompis längre utan en vän som jag tror kommer att bli en väldigt god vän. Jag hoppas även att jag snart får träffa några av de f d klasskompisar som bor här i närheten och som jag har haft en del sporadisk kontakt med under senare år. Vänskapen med min promenadkompis verkar också gå åt rätt håll så jag känner mig inte särskilt ensam längre. Jo, ensam är jag men jag börjar få ett socialt kontaktnät som känns väldigt roligt och bra.

Alldeles nyss ringde den läkare från kirurgen, som har fått ta över min leverproblematik, och det var ett väldigt bra samtal där han förklarade och beskrev varför jag hade så stora problem så länge efter operationen i februari. Han sa att jag fortfarande har massor av små cystor, de täcker en stor del av levern men inte många av dem är större än 8 cm och om man gör något åt de stora cystorna är chansen stor att närliggande cystor växer till sig snabbt i stället. Vi var helt överens om att i nuläget ska vi inte göra något men om jag återigen får svårt att gå och prata samtidigt så måste kanske något göras. Till dess får jag stå ut med att ha det lite besvärligt och jag är ganska nöjd med att inga åtgärder behövs just nu. Levervärdena är något förhöjda men det beror troligtvis på den medicinering jag har haft och värdena kommer nog att kontrolleras regelbundet på reumatologmottagningen.

 


Helgen gick fort

Det har varit en del funderingar inom en del av släkten om hurdana personligheter vi har egentligen. Är vi extroverta eller introverta? Det har varit tankar om att tro att man är extrovert men inse att man är introvert och tvärtom. När man kommer på något om sig själv är det ganska skönt att bara acceptera att ja, så här är jag och jag tillåter mig att vara så. Jag har alltid trott att jag är introvert även om jag har gillat att träffa folk och är ganska pratglad. Det har oftast varit tillräckligt att träffa människor i olika situationer utanför hemmet och sedan gå hem och vara ensam eller tillsammans med min man eller något av barnen. Ibland hade vi besök och tyckte att det var trevligt men inte så ofta att det kändes för mycket. Nu har jag plötsligt kommit fram till att jag måste vara en blandning av båda delarna. Så där lagom svensk. Jag tycker att det är jätteroligt att träffa folk, gärna varje dag men inte hela dagarna, och de får gärna komma in och hälsa på hos mig. Visserligen blir jag trött och måste få lite egentid efteråt men jag har upptäckt att jag är mycket mer social än jag trodde. Undrar om jag har ändrat mig efter att ha blivit ensam eller om det var min man som var den introverta och att jag påverkades så mycket av honom att jag trodde att jag var likadan. Hur det än förhåller sig så trivdes jag med hur det var förut men jag är inte riktigt likadan nu.

I helgen har jag haft påhälsning både lördag och söndag och det har fått mina dagar att gå väldigt fort. Min lillasyster och hennes son var hos mig i lördags och jag tycker väldigt mycket om att ha dem här. Fika, hundpromenad och middag och sedan var den dagen över. En bra dag! I dag har jag haft ett roligt besök som jag har sett fram emot länge, ända sedan hon lovade att hälsa på mig när jag kom närmare. Det är lite underligt att man kan lära känna varandra via nätet och komma så nära att det känns naturligt att träffas när tillfälle ges. Så var det i det här fallet. Vi har följt varandras bloggar i flera år och varit vänner på fb länge och nu bor vi i grannkommunerna.

Hon kom med sin hund, Rasmus, och vi började med en promenad i värmen (ca 17 grader, väldigt ovanlig oktobertemperatur för mig). Mina hundar var som vanligt nöjda med att hälsa och sedan bara gå bredvid varandra men Rasmus ville något annat. Han föll pladask för Kasper och uppvaktade honom ihärdigt genom hela besöket. När vi släppte dem lösa inomhus kunde inte Rasmus koppla av en sekund, det var bara Kasper som gällde och det var ett oavbrutet pussande, nosande och flirtande. Rex blev totalt osynlig och ignorerad. Stackars Kasper försökte säga ifrån några gånger men hans kärlekskranke beundrare kunde inte slita sig från honom. Ganska rart och lite tragikomiskt. Vi mattar hade en väldigt trevlig eftermiddag men Kasper blev psykiskt utmattat och efter mat och en liten kort promenad  somnade han sött i korgen. Jag tror inte att han tyckte att det var alltför jobbigt. Han verkade tycka om att bli slickad i öronen och det blev han ganska mycket. Han kom på att om han bara höll rumpan ner i golvet så var det inte så dumt.

DSC_0279

Efter den här helgen är jag ännu mer på det klara med att jag nog lutar mer åt det extroverta hållet. Jag tycker att det är alltför roligt med sällskap för att komma fram till något annat. Att jag gillar att vara för mig själv efter lite socialiserande får väl bara ses som ganska normalt. Nu ser jag fram emot fler hundpromenader med en av mina grannar i veckan och om några dagar kommer min ena dotter hit och då ska vi mysa och hitta på något roligt tillsammans.


Landstinget i Östergötland har nog lite för lite att göra

De verkar vara jätteglada att jag har flyttat hit. Det är precis som om de tänker att ”nu har vi fått en ny medborgare, hon ska få ge oss mycket arbete”.  Att de mottagningar som har fått remisser från Östersund kontaktar mig är väntat och välkommet. Men i dag kom det tre brev från landstinget med olika kallelser. Förutom att jag ska träffa en läkare på reumatologmottagningen i början av november har jag även fått tider för mammografi och gynekologisk cellprovstagning. Dessförinnan har jag en telefontid med en läkare på kirurgmottagningen. Före det samtalet och även före mötet med reumatologläkaren ska jag lämna diverse prover. De närmaste fyra veckorna har jag alltså tre sjukhusbesök, två provtagningar på hälsocentral och en telefontid med läkare inbokade. Det är ju tur att jag har kommit hit och ordnar lite sysselsättning åt dem.

Jag fick impulsen att baka kakor i dag igen. Nytt recept med en smet med krossad ananas i och glasyr och kokos ovanpå. Jag lyckades trycka in även dem i frysen men nu kan jag nog inte baka mer på ett tag om jag  inte äter upp det på en gång. Den här gången somnade jag i alla fall inte medan de var i ugnen.

DSC_0268Jag har tillbringat ganska mycket tid framför datorn och har letat hus på hemnet. Det finns en del intressant men inte så många hus med två kök och lagom många rum. Några förslag har jag skickat till min syster och nu ska hon fundera lite (och jag också) och så får vi se om vi vill ha en visning någonstans sedan. Kanske borde vi ha lite is i magen och vänta på det absoluta drömhuset. Det är bara det att om vi hittar det så är det troligtvis för dyrt. Vi kan nog inte räkna med att få alla önskemål tillgodosedda, typ skog, sjö, två hushåll, inga renoveringsbehov, inhägnad tomt till hundarna och mysiga altaner eller balkonger. Vi vill båda ha minst tre rum var och det ska vara enkelt att dela av huset i två lagom stora delar. Det får inte ligga för långt ifrån Linköping heller eftersom min syster har en son som fortfarande bor hemma (en dotter också just nu men hon vill förmodligen hitta något eget). Jag ser väldigt mycket fram emot den dag då vi får ”flytta ihop”. Sällskap när man vill och privatliv när man känner för det. Vi är båda lika beroende av att få egentid men kan enkelt få sällskap när det känns rätt.

På två av mina promenadrundor kommer jag förbi samma hästgård, även får går i en hage, och i dag stod den här fina familjen så fint till och poserade snällt för mig. Jag vet inte om det är mamma, pappa och barn men jag vill gärna tro det. Fina är de i alla fall.

DSC_0266När jag ändå är inne på temat djur blir det ännu en bild på mina fina vovvar. Här talar de tydligt om att det är dags för mat.

DSC_0257

 


Nu kan jag sova tryggt

DSC_0253Och även de som har varit bekymrade för att jag inte hade någon brandvarnare. Som ni ser så har jag följt era råd (eller order) och införskaffat en sådan. Skruvarna, som följde med, vågade jag inte använda. Vill inte förstöra taket. I stället använde jag dubbelhäftande tejp och det verkar som om den sitter ordentligt fast. Jag har utsatt den för en del tyngd men den sitter kvar så snällt. Jag har även testat alarmet och det tjuter på finfint. Hundarna blev alldeles virriga och sprang till dörren (bra reaktion om det skulle bli aktuellt) men de lugnade sig ganska snabbt igen.

Nu när allt är mycket lugnare är saknaden alltid med mig på ett nytt sätt. Jag har inte gråtit mer men känner mig ganska likgiltig inför livet. Allt påminner om Kenneth. Även de saker och platser som inte borde förknippas med honom gör det i alla fall, kanske just för att jag måste uppleva dem utan honom och det gör ont. Jag vill berätta så mycket för honom och höra hans åsikter. Jag vill höra honom säga att han älskar mig och att vi ska ordna upp allt tillsammans. När jag och min dotter åkte hit från Östersund fanns det minnen på varenda rastplats. Här kan jag inte se honom i olika situationer men inne i Linköping finns det minnen från våra tidigaste möten. Som från det andra mötet, efter danskvällen i Borensberg, då ingen av oss trodde att den andra skulle dyka upp men vi kom till mötesplatsen båda två och vandrade runt  i centrum, satte oss på en bänk utanför polishuset och höll om varandra, fortsatte längs stångån och efter midnatt lämnade jag honom på stationen (där jag senare fick veta att han hade sovit på en bänk) medan jag åkte hem och undrade om det skulle bli något mer. Jag ser ofta inom mig hur han kom emot mig med en korv med bröd i ena handen (så typiskt honom) och minns hur glada vi båda var att få träffas igen. Jag tror inte att det någonsin kommer att sluta göra ont men ändå vill jag kunna tänka tillbaka och le åt alla minnen.

Kanske någon är intresserad av hur resten av lägenheten ser ut. Det är trångt och litet men nu blir det inte så mycket bättre. En fåtölj har fått hamna i hallen. Inte så snyggt men det är ganska skönt att kunna slänga sig ner i den när jag är trött efter en promenad. Om jag inte ska göra mig av med den så måste den stå där. I bäddsoffan har jag samlat ihop en del saker som ska till ungarna i Örebro om några veckor. De hör alltså inte till inredningen och likadant är det med den madrass som ligger överst i våningssängen. Som ni ser har jag flera extra madrasser ändå men har försökt trolla bort dem lite. Resårmadrassen har blivit vägg och fotohylla. Kanske kan jag använda den som anslagstavla också 😉 Kasper vill också vara med på bild och eftersom han är så söt så får han det 😀

Alla småmattor ligger där bara för att Rex ska våga gå på golvet. Han halkade till en gång och tror att det är farligt att gå där nu. Jag ska ta bort dem successivt och se om han märker någon skillnad.

DSC_0244 DSC_0246 DSC_0248 DSC_0251 DSC_0252


Jag i tvättstugan

Nu är det också avklarat. Mitt första besök i en gemensam tvättstuga på 18 år. När vi flyttade till Östersund från Strängnäs bodde vi i en lägenhet i nästan ett år innan vi hittade vårt hus i Oviken. I lägenheten hade vi ingen egen tvättmaskin och tvättstugan nyttjades flitigt eftersom vi var en trebarnsfamilj. Vilken lättnad det var när vi flyttade därifrån och jag kunde tvätta när jag ville utan att boka i förväg. Nu är det lite annorlunda och jag behöver inte tvätta särskilt ofta. Hade det inte varit för att tvättkorgarna var fulla av de lakan och handdukar som mina barn använde när de var här så hade jag inte behövt tvätta ännu på några veckor. I det här huset är det bara nio lägenheter och väldigt lätt att få en tid när man behöver.

Jag började kl 07.00 i morse och fick ha tvättstugan till 14.00. Det trodde jag var tillräckligt med tid men att få fyra fulla tvättmaskiners tvätt att torka på den tiden visade sig vara omöjligt. Ingen torktumlare utan bara ett inte så väldigt effektivt torkrum. När min tid nästan var slut var det bara att plocka ner halvtorr tvätt och hänga på diverse krokar, stolar och hatthylla (som nästan ser ut som en torkställning) inne i lägenheten. Jag bokade direkt en hel dag om tre veckor för att inte behöva göra likadant nästa gång. Jag såg att flera andra hade bokat heldagar så det är tydligen helt ok.

Jag fick en liten flashback till den tid då jag och Kenneth flyttade ihop 1981. Ingen av oss hade tvättat förut (väldigt bortskämda ungdomar) men vi sorterade vår tvätt efter tvättråden i kläderna och gick tillsammans ner till tvättstugan. Där läste vi instruktionsböcker och lyckades gemensamt få till det. Vi hade roligt när vi gjorde det och kände oss väldigt vuxna och kapabla. Ett roligt minne som vi har skrattat åt många gånger tillsammans. Undrar hur många som minns sina första tvättstugebesök med en sådan glädje.

Medan jag väntade på att den sista maskinen skulle bli klar pratade jag med min syster en stund och vi skulle precis avsluta samtalet när det knackade på dörren. Lite läskigt när man inte väntar sig att någon har anledning att komma och min första tanke var Jehovas vittnen. Jag slapp argumentera med några religiösa fanatiker för utanför dörren stod en kvinna jag bytt några ord med ute på gatan någon dag tidigare. Vi hade bara pratat lite om våra hundar men senare visade det sig att hon är gift med den man som äger ICA-butiken i byn. Honom har jag också pratat med och på en fråga från honom om varför jag har flyttat hit berättade jag lite kort om anledningen. Jag gav honom aldrig någon chans att beklaga, tyckte inte han behövde det men han berättade det för sin fru och hon visade sig vara en omtänksam kvinna som både ville visa empati och hälsa mig välkommen genom att fråga om vi skulle ta en gemensam hundpromenad. Jag blev jätteglad och vi hade massor att prata om på vår promenad. Jag fick upptäcka ännu en fin runda att gå och hon berättade att i de skogarna finns det både hjortar och vildsvin. Väldigt exotiskt för mig men de rådjur vi såg var desto mer välbekanta. Som final fick jag plocka bort den första fästingen från Rex när vi kom hem. Inte riktigt lika kul. Tyvärr flyttar de till en annan del av samhället om drygt en månad men några fler gemensamma hundpromenader blir det nog.

Lite senare mötte jag en man ute och som seden är här hejade vi glatt på varandra. Han stannade till och frågade om jag hade hittat de vägar han pratat om och jag fick lite panik för jag kunde inte påminna mig att jag har pratat med honom tidigare. Jag fick ur mig något om att jadå, jag hade vandrat runt och hittat flera olika bra rundor. Jag hoppas innerligt att han inte genomskådade mig när jag låtsades känna igen honom. Jag tittade i alla fall lite extra noga på honom för att säkert känna igen honom nästa gång. Tur att jag hejade på honom innan han sa hej för kanske lyckades jag dupera honom. Det hela var lite pinsamt.

 


Släktkalas

Jag har precis nyss haft alla fönster öppna och fläkten igång på högsta effekt i ett försök att vädra ut den dimma som låg tät i min lägenhet. Jag gav mig på att baka en kaka – en kaka med flera moment och det tog lite tid och en del kraft. När den äntligen var inne i ugnen satte jag mig i soffan… och somnade. Jag vaknade till och fick panik. Visserligen hade det bara gått 10 minuter för mycket men jag sprang (genom hela min enorma lägenhet) och öppnade ugnsluckan. Det vällde ut rök och först såg jag inget men trodde nog att kakan var helt svart. Det var den inte. Den var helt ok men det hade runnit lite ur formen och det var det som hade bränts. Glad att kakan hade klarat sig konstaterade jag att det är ju tur att jag inte har någon brandvarnare i lägenheten. Nu är det bara att vänta på att besökare ska välla in här och fika med mig. Jag har fått några sådana löften men vet inte när de kommer men det är ju alltid bra att ha lite fikabröd i frysen.

I går var det släktkalas, eller dopkalas men det var så länge sedan jag träffade så många av mina östgötska släktingar så för mig var återseendena det viktigaste. Den nyaste lilla släktingen tittade storögt på allt som hände och skötte sig så bra som en liten ny människa kan göra. Lille Edvin har många i sin närhet som alla är väldigt måna om honom så han kommer att få ett bra liv.

Dopet var fint och både min lillasyster och en av min storasysters svärsonsaspiranter sjöng varsitt solonummer. Stämningsfullt och väldigt vackert. Edvin bars fram av sina gudföräldrar och de stolta föräldrarna stod bredvid och njöt. När det var dags för själva vattenskvättandet fick pappa ta över. Det kanske var tryggast så.

DSC_0227 DSC_0232Jag hade trott att det ”bara” skulle serveras massor av goda bakverk och kaffe efter dopet men Edvins mormor Kerstin (min storasyster) hade lagat stora mängder mat. Det var flera sorters kött, grönsaker, inlagda trattkantareller, potatisgratäng (hemmagjord), bröd och säkert något mer som jag har glömt. Allt otroligt gott men så är hon ju också van vid att laga mat till en väldig massa ungar och man och kan det där med storkok. Sedan kom tårtorna och kakorna. Marie, en av Edvins alla mostrar, hade bakat kakor i långa banor och Kerstin hade hunnit med att baka tårtor förutom allt annat. Jag lyckades klämma i mig av alla sorter och njöt av alla goda smaker. Ok, jag erkänner att de sista tuggorna tog emot en del men man kan ju inte lämna sådana godsaker oätna. Det blev i alla fall inget mer att äta resten av kvällen för mig för min mage gillade inte riktigt att jag proppade i mig så mycket.

DSC_0233 DSC_0234 DSC_0237 DSC_0239 DSC_0242Jag kunde tyvärr inte vara kvar och se alla presenter öppnas eftersom jag hade två väntande vovvar hemma. Bilresandet tog totalt två och en halv timme så jag var bara med på kalaset lika lång tid som det och efter ca fem timmar var jag hemma hos mina kompisar igen. Det var väldigt skönt att bara ta det lugnt och slappa resten av kvällen. Det är kul att träffa släkten men jag blir ju så trött och min kropp gillar inte att köra bil så långt. Nästa gång jag ger mig iväg till samma trakter blir när jag och syrran ska ut och plocka svamp tillsammans. Förmodligen i slutet av veckan som kommer. Det ser jag fram emot. Hon kan sina svampskogar och har sett ut ett ställe som passar mig (inte så långt att gå i oländig terräng).

Nu ska jag ta ut grabbarna på en promenad och efter middagen ska jag provsmaka min nybakade kaka. Ni kanske undrar vad det blev. En mazarinkaka med rabarber och ett täcke av hackad mandel, smör och florsocker. Helt nytt recept.


Ganska bra dag

Det känns bättre i dag. Gårdagens sorgeattack tömde mig på massor av kraft men jag somnade gott och vaknade med en lite bättre känsla och mer välmående.

När jag kom hem från morgonpromenaden tog jag med vägkartboken från bilen för att titta efter var jag egentligen bor och hur Bestorp ligger i förhållande till andra orter. Konstigt nog har jag inte gjort det tidigare. Jag visste bara att jag bor söder om Linköping men eftersom vi följde GPS:en när vi åkte hit hade jag inte riktigt koll på vad som finns runt omkring mig. Nu vet jag lite mer och jag passade även på att titta hur jag ska åka för att ta mig till min systers dottersons dop i morgon. Jag ställer in GPS:en då också men det kan ju vara bra att veta lite hur vägarna ser ut ändå. Det har ju faktiskt hänt förut att tekniska manicker inte fungerar som de ska.

Den andra promenaden blev lite längre än jag hade tänkt. Vi följde en ny väg och stötte på ett äldre par och då passade jag på att fråga lite om vägarna där. Jag fick några nya tips och hittade en bra runda. Men innan jag följde deras råd ville jag se vart den väg vi gick på tog vägen. Nu fick jag aldrig veta det. Den skulle leda till en sjö men vi kom fram till ett hus med en stor svart hund som skällde så argt på oss att vi vände. Den var visserligen innanför ett staket men man vet aldrig hur högt hundar kan hoppa och har man blivit hundöverfallen förut så reagerar man extra starkt och inte särskilt förnuftigt. Vi vek in på den stig jag fått tips om och kom till ett bostadsområde där jag gärna skulle bo. Fina hus på stora sjötomter och vacker utsikt. Jag drömde lite om hur det skulle vara att ha ett hus där medan vi vandrade vidare. Det började kännas alltmer i mina värkande kroppsdelar och min lever sa ifrån ordentligt att nu räckte det med promenerande. Då hade jag ca 20 min kvar att gå och jag försökte tänka på annat medan jag mekaniskt satte ner fötterna ett steg i taget. Promenaden var inte särskilt skön längre och väl hemma blev det en lång stunds vila och förbannande av min skröpliga kropp.

Efter lite lunch sov jag en stund i soffan och sedan blev jag lite rastlös så jag gick ut och började omorganisera i mitt överfulla förråd. Jag lyckades tömma två kartonger och stuva om lite så att det blev lite mer plats. Sedan tog jag in den trådback som stod där och satte den ovanpå en annan trådback som jag har i sovrummet. Jag tejpade ihop dem med silvertejp och vips så hade jag lite fler lådor att stoppa grejer i. Jag arrangerad en filt så att den täcker allt utom framsidan och med hjälp av säkerhetsnålar sitter den riktigt bra på plats. Nöjd med detta bar jag ut de tre kartonger jag hade kvar inne i lägenheten till förrådet. Nu är det nästan lika fullt igen men bättre organiserat och jag har sett till att det som ska med till Örebro i slutet av oktober är lättåtkomligt.

När jag stuvade in de sista tomma flyttkartongerna i bilen kom en av mina grannar förbi och stannade och pratade en stund. Jag vet inte vad han heter men nu har vi i alla fall sagt mer än bara hej till varandra. Nästa gång får jag väl presentera mig.

Sedan har jag inte orkat något mer. Bara en liten kort rastning av hundarna. Jag ser att några av mina fingra är ganska svullna och de värker ganska ordentligt och jag ska nog lyssna lite på resten av kroppen också. Det har blivit en slapparkväll med gott te och lite tv och snart är det dags att somna in igen.

 


Vill inte vara ensam

Först nu har jag haft tid att känna efter hur jag egentligen mår. Jag har haft ganska långa overksamma stunder då jag har funderat på min situation och det har inte alls känts bra. Tomhet, ensamhet, ingen gemenskap, ingen att skratta eller småbråka med och ingen att göra allt det där med som man gör tillsammans. En stor trygg och varm famn som alltid fanns där för mig när jag behövde den finns inte mer och det känns som om jag bara vill sitta i mitt soffhörn och gråta mig igenom kvällen. Tårarna rinner när jag skriver det här och hundarna tittar konstigt på mig för att jag snörvlar så mycket. Förlåt ungar om jag gör er ledsna nu men det vore konstigt om inte den här reaktionen kom till slut.

Jag vill inte bo ensam i en liten lägenhet bland okända människor som inte har en aning om vem jag är eller att jag över huvud taget har varit gift. Jag vill ingenting just nu utom att slippa den här smärtan och sorgen. Jag har nog hållit tillbaka den förut av hänsyn till mig själv och min omgivning men nu vill inte min hjärna gömma undan den längre.

På promenaden tidigare reagerade plötsligt Kasper med att sätta sig ner och lyssna ivrigt och han vägrade röra på sig. Jag hörde inget först men efter en stund hörde jag motorljud och en likadan bil, som den Kenneth hade som firmabil, kom åkandes på vägen en bit ifrån oss. Kasper började trampa omkring och viftade ivrigt på svansen i tron att det var husse. Det var nog då det började. Sedan har jag känt mig väldigt vemodig och ledsen hela dagen och nu väller tårarna och känslorna fram. Skönt med en blogg att vräka ur sig allt till. Jag vet att det finns folk jag kan ringa om jag vill men jag orkar inte prata med någon just nu. Jag har inget vettigt att säga och ingenting som någon säger kan ge mig någon tröst. Jag vet också att det här går över igen och att det kommer att ta ett tag till nästa reaktion, som jag också vet kommer.

Nu ska jag gå och snyta mig igen och sedan ska jag gå ut och röka och försöka låta bli att snörvla högljutt. Nästa inlägg ska bli annorlunda – jag lovar men nu behövde jag skriva av mig om det här.


Släktingar, te och italienska

Jag har massor av släktingar i närheten av mitt nya hem. Mina systrar har ynglat av sig rejält, åtminstone den ena som har sju barn, och det dräller av fina ungdomar i släkten. Dessutom har jag ganska nära till Kenneths släkt som består av tre generationer inom ett ganska litet område. Alla har lovat att komma och hälsa på mig och de är alla lika välkomna. Nu känns det som om jag är redo för besök i lite större omfattning för jag har fått så mycket ordning att det känns kul att få påhälsning. Här kommer en ny bild från en annan del av vardagsrum och kök.

DSC_0216

 

En av mina systerdöttrar, Gabriella (Gabbi), hade tänkt till lite extra och kommit på att jag tycker om té. Eftersom hon själv älskar att gå in i teaffären och känna alla dofter, välja och njuta ville hon komma hit och ge mig några väl utvalda tesorter. Hennes mamma, Gunnel, följde också med och igår kom de till mig en stund med både té och bullar. Jag blev så glad för att de kom och jag har druckit mina båda téer flera gånger redan. Hon är bra på att hitta goda smaker den där Gabbi.

DSC_0214I kväll har jag varit på italienskakurs. Det är andra kurstillfället sedan jag kom hit och jag har hittat precis rätt nivå. Jag saknar mina gamla, väldigt trevliga kurskompisar mycket men det är ganska tillfredsställande att ha hittat en studiecirkel där alla är ungefär på samma nivå. På den här kursen pratas det konjunktiv, indikativ och massor av andra grammatiska termer och jag gillar det verkligen. Dessutom pratar vi ganska mycket på italienska, ganska knaggligt ibland men vi gör vårt bästa, och det blev inte så mycket av det i min gamla kurs. Det tar emot lite när jag ska ge mig iväg för att träffa folk men när jag väl är där trivs jag otroligt bra, språknörd som jag är. Medan jag var på kurs fick hundarna hälsa på hos Gunnel för att se hur de tycker om att vara i hennes lägenhet. Bra att veta om hon ska vara hundvakt åt mig längre fram. Det hade gått bra förutom att min lilla Rex gav ifrån sig några längtansfulla skall. Han är ju en riktig mattegris och vill vara med mig hela tiden.

Det kommer att bli bra det här. Bestorp är väldigt lätt att tycka om och min lilla lägenhet känns faktiskt riktigt hemtrevlig nu. Människorna i byn verkar alla så trevliga och varenda gång jag möter någon så hejar de så glatt. Precis som på byvägarna hemma i Optand. I affären pratar de gärna några ord och allt verkar vara sådär familjärt och bra. En del kanske skulle få panik över att alla visar att de ser en men jag känner mig välkomnad här och hälsar gärna glatt tillbaka och konverserar artigt med butikspersonalen. Mina grannar däremot ser jag nästan inget av. Jag har hejat på några av dem men jag skulle nog inte känna igen dem om jag träffade dem i affären. Några möten till krävs innan deras utseenden fastnar på min näthinna. Allt som allt så har jag en positiv känsla i maggropen. Självklart har jag fortfarande mina jobbiga stunder men det här kommer att bli bra.


Jag bor här nu

Bestorp! Min nya bostadsort!

Jag får gång på gång påminna mig om att det är så det är. Flera gånger har jag pratat om ”hemma” och menat Optand och det känns väldigt konstigt att säga att vi ska gå hem när jag och hundarna är ute och går (ja, jag brukar säga att ”kom nu pojkar så går vi hem” till mina vovvar. De förstår precis vad jag menar då). Det känns mer som om jag är på besök en tid och snart ska åka hem. Det tar nog ett tag innan det här känns riktigt som hemma. Kanske borde jag gå omkring och hela tiden upprepa frasen ”jag bor här och det är här jag ska vara” för att få in i mitt huvud att det är så det är.

Flyttgubbarna skakade misstroget på sina huvuden när de såg vart de skulle bära in alla mina saker. ”Det här går aldrig” sa de flera gånger. Jodå, svarade jag. Det går visst och jag kommer att få plats med nästan allt på något sätt. När allt var inne i min lägenhet kunde vi bara precis komma in och stå på varsin fläck. Det var jag, min lillasyster, min äldsta dotter och hundarna och vi hade ca en kvadratmeter var att vistas på.

DSC_0187 DSC_0190 DSC_0191 DSC_0193 DSC_0194 DSC_0195Min dotter mådde inte alls bra, förkylning och troligtvis feber fick henne att däcka i soffan så snart vi hade röjt en liten plats i den åt henne. Jag och min syster hade ordentliga adrenalinpåslag och började energiskt planera och organisera. Min syster, van att organisera och fixa, funderade ett tag och konstaterade sedan att det fanns bara ett ställe att ställa soffan på om jag skulle få plats med de andra möblerna. Det stället var naturligtvis ett helt annat än där den redan stod och för att flytta soffan fick vi börja med att bit för bit flytta allt som stod packat där och flytta soffan lite i taget allteftersom det blev lite tom yta. Till slut var den på sin rätta plats och sakta men säkert fick vi även skåpen på plats. Min syster gjorde ett mastodontjobb, frisk och pigg som hon är. Det var hon som bar mest och funderade på hur sladdar och andra detaljer skulle placeras. I en paus åkte hon och hämtade pizza som vi var tvungna att äta utomhus. Fint väder och mina trädgårdsmöbler gjorde det till en trevlig middag och sedan var hon igång igen. Jag gjorde så gott jag kunde för att också få lite gjort men det var hon som gjorde slitgörat och det är jag henne evigt tacksam för.

När det bara var jag och min dotter kvar somnade hon i soffan och jag gick och småplockade tills det var dags för mig också att sova. Det var helt omöjligt att sova någon annanstans än i soffan så vi hade bäddat i den och sov där båda två. Tur att jag har en relativt stor soffa och att den inte är alldeles obekväm att ligga i.

De följande dagarna gick jag på ren viljestyrka. Några dagar senare hade min dotter piggnat till lite och tillsammans (och även med min systers hjälp för hon kunde inte hålla sig borta, tack och lov) lyckades vi komma fram till bäddsoffan i sovrummet. Vi fick till så mycket utrymme att den gick att bädda ut och där sov dottern med hundarna några nätter medan jag fortfarande sov i soffan. Jag är ju van att sova i den så det kändes hemtamt. Efter min operation i vintras sov jag i soffan i tre månader för att jag inte kunde ligga ner utan var tvungen att halvsitta uppallad med kuddar mot ett armstöd.

Vi gick på upptäcktsfärd med hundarna och hittade badplatsen och mysiga små vägar som tyvärr alla var återvändsvägar. Lite tråkigt tyckte vi men samtidigt var det väldigt vackert och trevligt i det lilla samhället.

DSC_0199 DSC_0196På fredagen kom min son från Uppsala och min yngsta dotter och hennes sambo från Örebro. Då hade vi lyckats röja tillräckligt för att kunna bygga ihop våningssängen i sovrummet. Jag hade varit smart nog att ta med den. Min och Kenneths säng hade inte fått plats bredvid varandra om bäddsoffan skulle få plats i det lilla sovrummet så i stället byggde vi på höjden och fick t o m in ett litet bord. Alla fyra ungdomar sov i sovrummet och jag fortsatte att sova i soffan. Smidigt eftersom jag vaknar så tidigt och kan stöka på utan att störa dem. Det var fortfarande väldigt rörigt och matbordet var alldeles fullt med kartonger och blommor. Det var även kartonger under bordet, i hallen och i köksdelen men vi trängde ihop oss på det lilla utrymme vi hade och fick äta våra måltider vid soffbordet. Det funkade jättebra och det var jättekul att alla kunde komma samtidigt. Yngsta dottern och hennes sambo lagade mat varsin dag så jag behövde inte tänka på det alls – väldigt skönt.

Vi fortsatte att leta oss fram på olika promenader men blev inte riktigt nöjda. Men en dag träffade vi en man med en liten 12 veckors valp som ville hälsa på mina hundar. Den gången tänkte vi inte på att fråga efter bra promenadvägar men vi stötte på varandra nästa promenad också och fick flera tips. Det blev plötsligt väldigt mycket roligare att gå när vi hittade bättre vägar.

DSC_0200 DSC_0201 DSC_0203 DSC_0204 DSC_0206Nu har alla ungdomar åkt hem till sig (den blivande svärsonen fastnade aldrig på någon bild men han var också med) och jag har haft min första ensamma dag här. Som vanligt blir det alltid värre och sorgligare när jag blir ensam men det har gått ganska bra ändå, mycket tack vare att jag har haft så mycket att fixa. Jag har stött på mannen med hunden några fler gånger (Johnny och Bessie) så jag har i alla fall pratat några ord med någon och blivit riktigt bra kompis med valpen.

Jag har fått ordning på vardagsrumsdelen och även om det blev väldigt trångt och övermöblerat så är jag i alla fall ganska nöjd med resultatet. Jag tänker lite på vad flyttgubbarna sa och egentligen skulle jag väl skicka några bilder till dem för att visa att det visst gick med lite god vilja och skohorn. Hallen är nästan klar också och sovrummet duger men måste fixas lite till. Det enda rum som har varit helt ok från början är badrummet men det har ju varit nödvändigt (hihi) att kunna använda det.

DSC_0212 DSC_0213Jag har gjort en liten Jämtlandshörna där jag har samlat det som påminner mig om var jag kommer ifrån. Kanske borde jag ha ställt dit surtrömmingsburken också men den trivs nog bäst i kylen 🙂

DSC_0210

Alla jag träffar här pratar så konstigt. Jag studsar nästan till när jag blir översköljd av bred östgötska även om det samtidigt är väldigt välkänt. Det är ju drygt 33 år sedan jag flyttade härifrån så det är väl inte så underligt om jag reagerar på den annorlunda dialekten. Jag vill verkligen inte börja prata så och som tur är brukar jag inte ha lätt att ta till mig nya dialekter. När jag börjar längta efter mina hemlänstoner får jag väl ringa någon som pratar riktig jämtska och njuta lite av den vackra dialekten (eller språket som det egentligen är).

Det här blev ett väldigt långt inlägg och ni är duktiga om ni orkar ta er igenom hela. Ändå är det inte så mycket om man tänker på hur mycket som har hänt och hur länge sedan det är sedan jag skrev senast. Nu ska jag försöka bättra mig och ta mig tid till att skriva lite mer. Jag tycker ju att det är roligt att blogga men jag har helt enkelt varken haft tid eller ork.

Kramar till alla som läser!