Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2013

Våren kom först till Jämtland

Det måste vara första gången någonsin. Meteorologisk vår i Jämtland innan den har kommit till något ställe i södra Sverige. OK, jag ville helst inte ha den riktigt än men det är så kul att vi vinner en sådan liga här i den del av landet som alltid brukar vara sämst när det gäller väder. Ute blåser det halv storm och till helgen ska det bli ännu värre och massor av snö dessutom men tydligen är det vår nu och när den väl kommit kan inte bakslag i vädret ta ifrån oss den.

Det gäller att plocka fram allt positivt och roligt och fokusera på det  för kallelse har nu kommit till s k avstämningsmöte med läkare och representant för försäkringskassan. Det är kanske dags för utförsäkring igen till sommaren men jag har ett litet hopp om att jag ska bli bedömd efter lite nya premisser från ett prejudicerande fall. Mer om detta senare för jag tänker inte oroa mig för det nu och inte senare heller. Det man inte kan påverka får man helt enkelt acceptera och försöka lösa. Tack och lov tillhör jag ju i alla fall inte gruppen ensamstående småbarnsmammor utan annan möjlighet än försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) för att klara situationen.

Så här såg våren ut 2012 i mitten av april.

103


Våren kan gärna vänta lite till

Det drippelidroppar överallt och talgoxar, domherrar och talltitor sjunger för fullt. Även korparna har vårkänslor och verkar ha börjat bilda par. Allt det här kändes så härligt och gör väl fortfarande det till viss del men när jag tittade på min ena hunds långa päls efter promenaden kände jag att jag inte vill börja med att torka leriga tassar och magar riktigt än. Här nere i sänkan där vi bor är det fortfarande vitt och rent men lite längre upp börjar vägarna titta fram. Jag vet inte hur Rex bär sig åt men det verkar som om han har slevar på tassarna som samlar upp all sörja och sedan sprutar ut det över en stor del av honom.

Det är inte enda anledningen till att våren kan få vänta ett tag. Vi har ju inte hunnit njuta av vårvintern ännu och alla soltörstande människor här omkring vill kunna utnyttja isar och skid- och skridskobanor ett tag till. Många samlas i vår fina vinterpark i stan och åker skridskor, spark, skidor eller promenerar längs de plogade isvägarna (Medvinden). Ett och annat hundspann kan man också se där och barnfamiljerna har fullt upp med isborg och andra roliga snöfigurer. Det är ett stort helgnöje att ta med sig fikakorgen och ha en mysig dag med familjen.  Allt detta vill vi kunna ha kvar åtminstone en månad till. Skoterfolket vill inte heller att det ska töa riktigt än. Nu börjar deras härligaste tid då de tar sig långt ut i naturen på diverse utflykter. Jag hör inte till den grupp som gillar skotrar men alla har vi våra egna intressen och måste respektera andras.

Jag behöver nog inte oroa mig så mycket. Kallare väder är på väg och även mer snö så jag hinner nog tröttna på allt det vita och längta efter mer grönt innan våren kommer på riktigt. Det är precis så det ska vara; att varje årstid är så lång att man hinner börja längta efter och uppskatta nästa när den kommer.


Tre bästa uppfinningarna

Jag har sagt förut att det finns två saker som måste vara de absolut bästa uppfinningarna, nämligen nässpray och broddar. Jag har inte ändrat uppfattning men nu vill jag lägga till en till otroligt underbar grej: Glasögon!!!

Det är många år sedan jag upptäckte att det var dags att skaffa läsglasögon och sedan dess har det legat sådana i varje rum och några extra i jackor, väskor och lådor. Trots detta stora antal händer det ofta att jag inte kan se eller svara på sms eller läsa prislappar eftersom glasögonen ligger någon annanstans. Förra sommaren insåg jag att mina trötta, kliande och röda ögon kanske var i behov av en annan sorts glasögon också. Hos optikern fick jag veta att jag fortfarande har rätt så bra syn men att p g a ålder så är det något i ögat som inte är lika elastiskt längre. Mitt lilla synfel och övriga problem var lätt avhjälpta med rätt sorts glasögon. Eftersom jag bara skulle behöva använda mina nya vänner när jag såg på tv eller åkte bil längre sträckor brydde jag mig inte om att beställa progressiva glas. Det var ju bara en onödig kostnad tyckte jag.

På senare tid har jag känt att mina ögon mår väldigt mycket bättre när glasögonen är på och därför sitter de på näsan nästan hela tiden. Problemet är bara att jag i bland måste ha på mig båda glasögonen samtidigt för att kunna titta växelvis lite längre bort och ner på något som är närmare . Alternativet är att växla mellan glasögonen men det blir ett ohållbart bytande med ibland kladdiga händer.

I dag har jag beställt progressiva glasögon och jag längtar efter dem något alldeles väldigt. Kanske blir jag sjösjuk och vinglig i början men så småningom ska vi nog tycka riktigt mycket om varandra. Vi ska ju troligtvis hålla ihop resten av livet (jaja, kanske måste jag byta någon gång men några kommer alltid att finnas hos mig). Jag är i alla fall väldigt glad över att någon uppfunnit något som får mina ögon att må så mycket bättre.

Numera är det alltså tre uppfinningar som samsas om förstaplatsen på min favoritlista.

 


Sånt som jag tycker är kul

De senaste dagarna har jag sysselsatt mig med sådant som jag tycker är så himla kul och som påminner mig lite om min ”jobbartid” för länge sedan. De flesta stönar nog åt mig för att jag är så lättroad  men jag trivs verkligen när jag får gräva ner mig i mitt nörderi.

Alla i min närhet vet att jag är en riktig språknörd och min familj har lidit i många år av mitt pedanteri när det gäller att prata korrekt. Nu har jag gett upp men även om jag inte lyckats pracka på dem allt så har faktiskt mina barn fått ett väldigt språkintresse de också.

Nu ska jag ju inte berätta om min familj utan nu gäller det mitt roliga liv. Förutom språk så älskar jag att rota runt i papper. Innan datorernas tid jobbade jag som sekreterare och på den tiden var det måååånga papper att bläddra i. Jag hade mina korgar för olika ändamål och jag skrev på min lyxiga skrivmaskin med frasminne och andra tekniska små under. Jag trivdes i min lilla värld där jag fick lägga upp arbetet precis som jag ville, bara jag hann med det som skulle göras. Så småningom hann jag uppleva några år med ordbehandlingsprogram och kalkylprogram men det var pappershanteringen jag tyckte bäst om.

Nu kommer jag till det jag har roat mig med i några dagar och som har inkluderat både språk och papper. Jag har ju, som jag skrivit om tidigare, återgått till att plugga italienska med min härliga grupp sedan tidigare. Jag fick i uppdrag att ta hand om nästa lektion och med önskemål om att traggla verb och prepositioner. Jag har plockat fram allt material jag hittat om prepositioner, som faktiskt är bland det svåraste och mest ologiska i italienska språket, och jag har bläddrat i papper och böcker, sammanställt egna grammatikhäften med det bästa ur allt jag hittat, suddat och skrivit och kopierat och nu har jag fått ihop tillräckligt med fakta och övningar för den här terminen. Det har varit väldigt nyttigt för mig och jag har nog lärt mig en del på kuppen men det finns så många fallgropar och undantag att jag aldrig kommer att vara helt säker. Jag ska nog ta lite hjälp från min dotter med en del saker. Hon är ju den av oss som verkligen är duktig på italiensk grammatik och allt annat som har med italienska att göra också.

Om någon av mina kurskompisar läser detta kan jag lova att det inte bara blir grammatik när jag har hand om lärandet. Lite annat ska vi göra också.

Mitt i allt detta har jag, i egenskap av sekreterare för vägsamfälligheten, precis fixat ett utskick till alla (ca 50 st) andelsägare med kallelse till årsmöte, faktura och lite annat. Ännu mer papper och dessutom en stämpel (lycka). Nu väntar jag bara på att få hem de frimärken jag har beställt så är även det uppdraget avklarat.

Kan någon förstå hur mycket jag har tyckt om att göra allt detta och hur mycket jag saknar att få hålla på med det jämt. Jag känner i min kropp att det inte skulle funka men åååh, vad kul det är.


Vår bästa tid är nu

Jag vaknade med en sång i huvudet. Inte den som jag satte som rubrik utan ”la donna è mobile” eller snarare den text på svenska som jag hörde inom mig ”jag har en chevrolet”. Orden i titeln skulle däremot passa för hur jag känner just nu. Det verkar bli en underbar vinterdag, eller kanske man t o m kan kalla den vårvinterdag, jag mår ganska skapligt i dag och jag känner verkligen att den bästa tiden börjar nu.

Det var ett tag sedan jag kände mig så här riktigt glad och nöjd och det gäller att hålla kvar känslan och riktigt njuta av den. Jag ser fram emot massor av fina dagar med värmande sol och kanske lite fika någonstans i en snödriva. Många här i Jämtland tar sina skotrar och ger sig ut på dagsturer och jag går tacksamt i deras spår men jag vill inte åka med. Jag klarar mig så bra utan avgaser och skakningar men de efterlämnar väldigt fina promenadspår så de får gärna åka omkring.

Hundarna har återgått till sina vanliga roller nu när Raya slutat löpa. De nosar lite på varandra men annars undviker de alltför mycket kontakt och vill inte gärna ligga för nära varandra. Jag tror att de gillar varandra men som tur är verkar alla tre vara väldigt överens om att hålla lite avstånd. Det är aldrig några problem med att ha dem tillsammans och det är skönt.

002


Funderingar

Under dagens morgonpromenad hann jag med att fundera över ett flertal djupa frågor såsom meningen med livet, dödslängtan, människors uselhet och om människan är värd att få fortsätta styra över jorden. Några resultat kan jag inte redovisa eftersom det mest blev en stor upprörd och flummig röra av alla mina tankar. För att komma någonstans med sådana funderingar behöver man nog ha en samtalspartner att bolla med och i dag var jag för ovanlighetens skull ensam med hundarna på min runda.

Vad har hänt nu med denna vanligtvis så postitiva människa? Det undrar nog en del av er men det spelar nog ingen roll hurdan ens livssyn är i vanliga fall. Jag tror att alla får sådana här tankar ibland. Jag är inte på något sätt deprimerad och jag trivs fortfarande lika bra med mitt liv men jag kan inte rå för att jag tycker att det är otroligt intressant att försöka dyka djupare i dessa lite mörkare vatten. Lite insyn har jag fått, dels genom egen kortvarig erfarenhet p g a medicinering och dels genom samtal med andra, och jag har väl en del åsikter klara men jag vill helst inte redovisa dem här. Förståelsen har ökat och tillsammans med insikten om  allt hemskt som människor orsakar kan jag kanske komma lite i närheten av hur hopplöshet kan påverka en människa.

En sak jag kom fram till kan jag i alla fall berätta; den största gåva en livstrött människa kan ge någon älskad person är beslutet att leva vidare.


Hur mår du?

Den frågan får alla lite då och då och de flesta gångerna väntar sig ingen att man ska dra hela sin historia eller berätta sanningsenligt hur man mår. Oftast säger man att det är bra eller drar till med några floskler som ”huvudet upp och fötterna ner”. I vår familj säger vi ofta ”bara fint sörru” och eftersom alla vet att det är ett standardsvar som kan täcka allt från ”jag mår jättebra” till ”jag står inte ut längre” så blir svaret för det mesta ett ironiskt skratt och en fråga om hur det egentligen är.

När man får samma fråga från en läkare då är det plötsligt mycket svårare att svara. För det första är de flesta inte vana vid att någon verkligen vill veta hela svaret och vet inte riktigt hur man ska svara. För det andra har många inte riktigt koll själva, i alla fall inte vi med ständig värk, och måste faktiskt tänka efter hur ont man har och var det är värst just då. Jag har hört att en del har samma svårigheter att beksriva sina psykiska besvär och det finns säkert fler områden som är svåra att beskriva.

I går ringde en sköterska från reumatologmottagningen och ville veta hur jag mår nu när jag har ätit min medicin i tre månader. Jag var inte beredd och hade inte hunnit känna efter riktigt. Visst känner jag att jag har ont men i jämförelse med hur det var för tre månader sedan vet jag inte riktigt hur det är. Jag vet att jag hade en riktigt jobbig period när jag började med pillerna men eftersom allt går i skov kan jag inte svara på om kanske medicinen har hjälpt eller om jag skulle vara inne i en lite bättre period ändå.

Jag har även fått ett brev från min urolog på kirurgen. Han ska ringa till mig på tisdag för att höra hur jag och mina njurar mår nu. Jag vet inte hur de mår. Det gör ont i det området från och till men jag vet inte om det är njurarna som bråkar eller om det är något annat som värker. Likadant var det innan de upptäckte mina problem och då ledde det till slang med påse och operation. Jag har inga problem med att kissa men det hade jag inte då heller. Vad ska jag säga egentligen? Han vet förmodligen mer än jag eftersom han har svaret från senaste njurfunktionsundersökningen och det svaret har jag aldrig fått höra.

Jag har funderat en del på hur man svarar på frågan ”hur mår du” och kommit fram till att det är nog en av de svåraste frågorna att svara sanningsenligt på.


Kvinnans privilegium är att ändra sig

Så sa min mamma och jag funderade inte så mycket på varför hon sa det men ibland, när det känns användbart,  plockar jag fram det uttrycket.

Jag trodde att jag hade tagit ett slutgiltigt beslut om att inte fortsätta min kurs i italienska. Jag hade helt enkelt ingen lust att fortsätta och meddelade ABF att jag inte skulle vara kvar som ansvarig och skrev till mina kurskompisar och berättade vad jag hade bestämt. Jag sa visserligen att jag kanske skulle komma tillbaka senare om de höll liv i kursen men jag var säker på att det skulle dröja åtminstone en termin innan lusten kom tillbaka.

För någon vecka sedan tog några i gänget tag i saken och ville komma igång igen. Första gången var jag inte med och jag var fortfarande helt inställd på att avvakta. Sedan kom det ett mail som först fick mig att känna likadant som förut men efterhand upptäckte jag att jag gick omkring och funderade på kursupplägg och inlärning. Sedan kände jag hur kul det faktiskt skulle vara att träffa alla igen och hur tomt det skulle bli utan dem. När tiden var inne var jag på plats och oj, vad kul det var att få komma dit igen.

I det här läget passar min mammas gamla uttryck väldig bra och vilken tur att jag är kvinna så att jag kan ändra mig.

För övrigt blev jag bjuden på kondis av min man i dag och naturligtvis åt vi semlor, gott!


Vad gör mina ungar?

Det var en gång en familj med mamma, pappa och tre barn. Alla de tre barnen hade varsin blogg och när de så småningom blev vuxna och flyttade hemifrån följde mamman och pappan deras liv genom deras bloggar. Visst blev det även en hel del telefonkontakt och visst träffades de emellanåt men mamman och pappan tyckte ändå att det var så väldigt roligt att läsa om deras tankar och den bit av deras liv som de ville lämna ut på sina bloggar.

Så småningom lyckades det yngsta barnet övertala även föräldrarna att skaffa bloggar och skriva lite om vad som helst. Under en period bloggade alla i familjen och de kommenterade varandra ganska mycket och kunde diskutera sina blogginlägg per telefon.

Nu är det bara mamman som fortfarande försöker hålla liv i sin blogg och hon saknar sina familjemedlemmar i cyberrymden. Hon förstår att blogglusten kan försvinna och att man hellre gör annat och hon vet att man inte kan tvinga fram inspiration men ibland tänker hon tillbaka på den tid när man slog på datorn och det oftast fanns något inlägg från någon i familjen att läsa. Det var inte alltid roligt att läsa men hon kände sig delaktig.

Nu ska ingen tro att det här är ett klagomål utan det är bara ett litet uttryck för en längtan.


Något att längta till

I går bokade jag äntligen en resa till Sardinien. Tack alla som gav mig presentkort på min födelsedag. Summan täcker precis min del av resan och det ska bli så otroligt skönt att få åka iväg till värmen snart igen. Att det blir Italien är väl kanske inte så konstigt när det är jag som väljer. Jag vill ju gärna försöka prata lite med folket där nu när jag faktiskt har gjort mitt bästa för att banka in lite av språket under ett antal år med kvällskurser. Kanske blir det inte så mycket av med det för det är ju alltid lättast att ta till engelskan men några fraser ska jag väl kunna klämma ur mig i alla fall.

Här hemma är det fullt ös på förmiddagarna och ganska lugnt på eftermiddagarna just nu. Det är löpdags för Raya igen och våra två kastrerade hanhundar turas om med att göra som hon vill. De är ju inga ungdomar längre så efter några intensiva pass sover de gott och samlar krafter inför nya bataljer nästa dag. Kasper försöker i bland sticka emellan med lite kärleksfullt kelande och lägger sig på rygg och sträcker upp tassarna mot Raya som om han vill kramas. Då tittar hon bara föraktfullt på honom och går till Rex i stället. Inget förspel här inte.

Till sist en liten önskan om styrka till de som kämpar på med att ta hand om sina vårdkrävande anhöriga utan vare sig tack eller ersättning. Människor som riskerar sin egen hälsa och som inte hinner med sina egna liv för att de ställer upp så otroligt mycket för andra. Måtte jag aldrig behöva utsätta mina nära för detta.

 


Ljusare tider

Nu har vi varit hemma i några dagar och det är alltid lika skönt att komma hit. Veckan i Åre har varit lite varierande men mest så rolig som jag hade förväntat mig. Jag mådde dåligt några dagar och de prover jag skulle ta för att få fortsätta med min medicin visade höga värden på allt. Det blir ett nytt uppehåll och det känns som ett väldigt hattande med det här medicinförsöket. För övrigt har vi haft det lättsamt och kul som alltid när svärmor och svägerska dyker upp. Vädergudarna har varit snälla nästan hela tiden och voffarna har inte behövt frysa om tassarna. Rex och Kajsa har visserligen problem med snöklumpar mellan trampdynorna men det är ju lätt åtgjärdat. Några nya promenadvägar hittade vi faktiskt, vi som trodde att vi hade gått överallt varenda gång vi varit där.

010 011 012 013 014 015 016Nu märks det tydligt att vi går mot ljusare tider. Pannlampan kan snart förpassas till något skrymsle och solen har börjat värma oss när vi är ute. Lite till får vi väl vänta på takdropp och dagsmeja men det är på gång. Om en månad sitter vi förhoppningsvis här med näsorna i vädret och njuter. Det kan man se fram emot nu när det fortfarande är lite för mörkt och kallt för att vi ska vara nöjda.

Jag ska väl skriva några rader om melodifestivalen också. Jag tycker att det gick ganska bra och att rätt låtar gick vidare. Några missar och lite nervositet men om man fokuserar på det som var bra så var det en underhållande tillställning. Yohio var söt som socker och jag kände hur jag log (jag har alltid en massa talande miner när jag ser på tv) åt honom när han log rart in i kameran. Hoppas han vinner för det är kul med lite annorlunda framföranden.