Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2013

Våren kom först till Jämtland

Det måste vara första gången någonsin. Meteorologisk vår i Jämtland innan den har kommit till något ställe i södra Sverige. OK, jag ville helst inte ha den riktigt än men det är så kul att vi vinner en sådan liga här i den del av landet som alltid brukar vara sämst när det gäller väder. Ute blåser det halv storm och till helgen ska det bli ännu värre och massor av snö dessutom men tydligen är det vår nu och när den väl kommit kan inte bakslag i vädret ta ifrån oss den.

Det gäller att plocka fram allt positivt och roligt och fokusera på det  för kallelse har nu kommit till s k avstämningsmöte med läkare och representant för försäkringskassan. Det är kanske dags för utförsäkring igen till sommaren men jag har ett litet hopp om att jag ska bli bedömd efter lite nya premisser från ett prejudicerande fall. Mer om detta senare för jag tänker inte oroa mig för det nu och inte senare heller. Det man inte kan påverka får man helt enkelt acceptera och försöka lösa. Tack och lov tillhör jag ju i alla fall inte gruppen ensamstående småbarnsmammor utan annan möjlighet än försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) för att klara situationen.

Så här såg våren ut 2012 i mitten av april.

103

Annonser

Våren kan gärna vänta lite till

Det drippelidroppar överallt och talgoxar, domherrar och talltitor sjunger för fullt. Även korparna har vårkänslor och verkar ha börjat bilda par. Allt det här kändes så härligt och gör väl fortfarande det till viss del men när jag tittade på min ena hunds långa päls efter promenaden kände jag att jag inte vill börja med att torka leriga tassar och magar riktigt än. Här nere i sänkan där vi bor är det fortfarande vitt och rent men lite längre upp börjar vägarna titta fram. Jag vet inte hur Rex bär sig åt men det verkar som om han har slevar på tassarna som samlar upp all sörja och sedan sprutar ut det över en stor del av honom.

Det är inte enda anledningen till att våren kan få vänta ett tag. Vi har ju inte hunnit njuta av vårvintern ännu och alla soltörstande människor här omkring vill kunna utnyttja isar och skid- och skridskobanor ett tag till. Många samlas i vår fina vinterpark i stan och åker skridskor, spark, skidor eller promenerar längs de plogade isvägarna (Medvinden). Ett och annat hundspann kan man också se där och barnfamiljerna har fullt upp med isborg och andra roliga snöfigurer. Det är ett stort helgnöje att ta med sig fikakorgen och ha en mysig dag med familjen.  Allt detta vill vi kunna ha kvar åtminstone en månad till. Skoterfolket vill inte heller att det ska töa riktigt än. Nu börjar deras härligaste tid då de tar sig långt ut i naturen på diverse utflykter. Jag hör inte till den grupp som gillar skotrar men alla har vi våra egna intressen och måste respektera andras.

Jag behöver nog inte oroa mig så mycket. Kallare väder är på väg och även mer snö så jag hinner nog tröttna på allt det vita och längta efter mer grönt innan våren kommer på riktigt. Det är precis så det ska vara; att varje årstid är så lång att man hinner börja längta efter och uppskatta nästa när den kommer.


Tre bästa uppfinningarna

Jag har sagt förut att det finns två saker som måste vara de absolut bästa uppfinningarna, nämligen nässpray och broddar. Jag har inte ändrat uppfattning men nu vill jag lägga till en till otroligt underbar grej: Glasögon!!!

Det är många år sedan jag upptäckte att det var dags att skaffa läsglasögon och sedan dess har det legat sådana i varje rum och några extra i jackor, väskor och lådor. Trots detta stora antal händer det ofta att jag inte kan se eller svara på sms eller läsa prislappar eftersom glasögonen ligger någon annanstans. Förra sommaren insåg jag att mina trötta, kliande och röda ögon kanske var i behov av en annan sorts glasögon också. Hos optikern fick jag veta att jag fortfarande har rätt så bra syn men att p g a ålder så är det något i ögat som inte är lika elastiskt längre. Mitt lilla synfel och övriga problem var lätt avhjälpta med rätt sorts glasögon. Eftersom jag bara skulle behöva använda mina nya vänner när jag såg på tv eller åkte bil längre sträckor brydde jag mig inte om att beställa progressiva glas. Det var ju bara en onödig kostnad tyckte jag.

På senare tid har jag känt att mina ögon mår väldigt mycket bättre när glasögonen är på och därför sitter de på näsan nästan hela tiden. Problemet är bara att jag i bland måste ha på mig båda glasögonen samtidigt för att kunna titta växelvis lite längre bort och ner på något som är närmare . Alternativet är att växla mellan glasögonen men det blir ett ohållbart bytande med ibland kladdiga händer.

I dag har jag beställt progressiva glasögon och jag längtar efter dem något alldeles väldigt. Kanske blir jag sjösjuk och vinglig i början men så småningom ska vi nog tycka riktigt mycket om varandra. Vi ska ju troligtvis hålla ihop resten av livet (jaja, kanske måste jag byta någon gång men några kommer alltid att finnas hos mig). Jag är i alla fall väldigt glad över att någon uppfunnit något som får mina ögon att må så mycket bättre.

Numera är det alltså tre uppfinningar som samsas om förstaplatsen på min favoritlista.

 


Sånt som jag tycker är kul

De senaste dagarna har jag sysselsatt mig med sådant som jag tycker är så himla kul och som påminner mig lite om min ”jobbartid” för länge sedan. De flesta stönar nog åt mig för att jag är så lättroad  men jag trivs verkligen när jag får gräva ner mig i mitt nörderi.

Alla i min närhet vet att jag är en riktig språknörd och min familj har lidit i många år av mitt pedanteri när det gäller att prata korrekt. Nu har jag gett upp men även om jag inte lyckats pracka på dem allt så har faktiskt mina barn fått ett väldigt språkintresse de också.

Nu ska jag ju inte berätta om min familj utan nu gäller det mitt roliga liv. Förutom språk så älskar jag att rota runt i papper. Innan datorernas tid jobbade jag som sekreterare och på den tiden var det måååånga papper att bläddra i. Jag hade mina korgar för olika ändamål och jag skrev på min lyxiga skrivmaskin med frasminne och andra tekniska små under. Jag trivdes i min lilla värld där jag fick lägga upp arbetet precis som jag ville, bara jag hann med det som skulle göras. Så småningom hann jag uppleva några år med ordbehandlingsprogram och kalkylprogram men det var pappershanteringen jag tyckte bäst om.

Nu kommer jag till det jag har roat mig med i några dagar och som har inkluderat både språk och papper. Jag har ju, som jag skrivit om tidigare, återgått till att plugga italienska med min härliga grupp sedan tidigare. Jag fick i uppdrag att ta hand om nästa lektion och med önskemål om att traggla verb och prepositioner. Jag har plockat fram allt material jag hittat om prepositioner, som faktiskt är bland det svåraste och mest ologiska i italienska språket, och jag har bläddrat i papper och böcker, sammanställt egna grammatikhäften med det bästa ur allt jag hittat, suddat och skrivit och kopierat och nu har jag fått ihop tillräckligt med fakta och övningar för den här terminen. Det har varit väldigt nyttigt för mig och jag har nog lärt mig en del på kuppen men det finns så många fallgropar och undantag att jag aldrig kommer att vara helt säker. Jag ska nog ta lite hjälp från min dotter med en del saker. Hon är ju den av oss som verkligen är duktig på italiensk grammatik och allt annat som har med italienska att göra också.

Om någon av mina kurskompisar läser detta kan jag lova att det inte bara blir grammatik när jag har hand om lärandet. Lite annat ska vi göra också.

Mitt i allt detta har jag, i egenskap av sekreterare för vägsamfälligheten, precis fixat ett utskick till alla (ca 50 st) andelsägare med kallelse till årsmöte, faktura och lite annat. Ännu mer papper och dessutom en stämpel (lycka). Nu väntar jag bara på att få hem de frimärken jag har beställt så är även det uppdraget avklarat.

Kan någon förstå hur mycket jag har tyckt om att göra allt detta och hur mycket jag saknar att få hålla på med det jämt. Jag känner i min kropp att det inte skulle funka men åååh, vad kul det är.


Vår bästa tid är nu

Jag vaknade med en sång i huvudet. Inte den som jag satte som rubrik utan ”la donna è mobile” eller snarare den text på svenska som jag hörde inom mig ”jag har en chevrolet”. Orden i titeln skulle däremot passa för hur jag känner just nu. Det verkar bli en underbar vinterdag, eller kanske man t o m kan kalla den vårvinterdag, jag mår ganska skapligt i dag och jag känner verkligen att den bästa tiden börjar nu.

Det var ett tag sedan jag kände mig så här riktigt glad och nöjd och det gäller att hålla kvar känslan och riktigt njuta av den. Jag ser fram emot massor av fina dagar med värmande sol och kanske lite fika någonstans i en snödriva. Många här i Jämtland tar sina skotrar och ger sig ut på dagsturer och jag går tacksamt i deras spår men jag vill inte åka med. Jag klarar mig så bra utan avgaser och skakningar men de efterlämnar väldigt fina promenadspår så de får gärna åka omkring.

Hundarna har återgått till sina vanliga roller nu när Raya slutat löpa. De nosar lite på varandra men annars undviker de alltför mycket kontakt och vill inte gärna ligga för nära varandra. Jag tror att de gillar varandra men som tur är verkar alla tre vara väldigt överens om att hålla lite avstånd. Det är aldrig några problem med att ha dem tillsammans och det är skönt.

002


Funderingar

Under dagens morgonpromenad hann jag med att fundera över ett flertal djupa frågor såsom meningen med livet, dödslängtan, människors uselhet och om människan är värd att få fortsätta styra över jorden. Några resultat kan jag inte redovisa eftersom det mest blev en stor upprörd och flummig röra av alla mina tankar. För att komma någonstans med sådana funderingar behöver man nog ha en samtalspartner att bolla med och i dag var jag för ovanlighetens skull ensam med hundarna på min runda.

Vad har hänt nu med denna vanligtvis så postitiva människa? Det undrar nog en del av er men det spelar nog ingen roll hurdan ens livssyn är i vanliga fall. Jag tror att alla får sådana här tankar ibland. Jag är inte på något sätt deprimerad och jag trivs fortfarande lika bra med mitt liv men jag kan inte rå för att jag tycker att det är otroligt intressant att försöka dyka djupare i dessa lite mörkare vatten. Lite insyn har jag fått, dels genom egen kortvarig erfarenhet p g a medicinering och dels genom samtal med andra, och jag har väl en del åsikter klara men jag vill helst inte redovisa dem här. Förståelsen har ökat och tillsammans med insikten om  allt hemskt som människor orsakar kan jag kanske komma lite i närheten av hur hopplöshet kan påverka en människa.

En sak jag kom fram till kan jag i alla fall berätta; den största gåva en livstrött människa kan ge någon älskad person är beslutet att leva vidare.


Hur mår du?

Den frågan får alla lite då och då och de flesta gångerna väntar sig ingen att man ska dra hela sin historia eller berätta sanningsenligt hur man mår. Oftast säger man att det är bra eller drar till med några floskler som ”huvudet upp och fötterna ner”. I vår familj säger vi ofta ”bara fint sörru” och eftersom alla vet att det är ett standardsvar som kan täcka allt från ”jag mår jättebra” till ”jag står inte ut längre” så blir svaret för det mesta ett ironiskt skratt och en fråga om hur det egentligen är.

När man får samma fråga från en läkare då är det plötsligt mycket svårare att svara. För det första är de flesta inte vana vid att någon verkligen vill veta hela svaret och vet inte riktigt hur man ska svara. För det andra har många inte riktigt koll själva, i alla fall inte vi med ständig värk, och måste faktiskt tänka efter hur ont man har och var det är värst just då. Jag har hört att en del har samma svårigheter att beksriva sina psykiska besvär och det finns säkert fler områden som är svåra att beskriva.

I går ringde en sköterska från reumatologmottagningen och ville veta hur jag mår nu när jag har ätit min medicin i tre månader. Jag var inte beredd och hade inte hunnit känna efter riktigt. Visst känner jag att jag har ont men i jämförelse med hur det var för tre månader sedan vet jag inte riktigt hur det är. Jag vet att jag hade en riktigt jobbig period när jag började med pillerna men eftersom allt går i skov kan jag inte svara på om kanske medicinen har hjälpt eller om jag skulle vara inne i en lite bättre period ändå.

Jag har även fått ett brev från min urolog på kirurgen. Han ska ringa till mig på tisdag för att höra hur jag och mina njurar mår nu. Jag vet inte hur de mår. Det gör ont i det området från och till men jag vet inte om det är njurarna som bråkar eller om det är något annat som värker. Likadant var det innan de upptäckte mina problem och då ledde det till slang med påse och operation. Jag har inga problem med att kissa men det hade jag inte då heller. Vad ska jag säga egentligen? Han vet förmodligen mer än jag eftersom han har svaret från senaste njurfunktionsundersökningen och det svaret har jag aldrig fått höra.

Jag har funderat en del på hur man svarar på frågan ”hur mår du” och kommit fram till att det är nog en av de svåraste frågorna att svara sanningsenligt på.