Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2015

Det vi inte förstår fördömer vi

Nu har jag suttit och tänkt igen. Det händer lite då och då, faktiskt ganska ofta, men ibland fastnar tankarna och envisas med att vilja komma ut. Den här gången handlar det om hur olika vi bemöter människor som av olika anledningar mår dåligt.

Jag har genom åren samlat på mig en del erfarenhet genom möten med människor som har delat med sig av sina historier. När jag lägger till mina egna upplevelser ser jag en bild av hur vissa öden framkallar stark medkänsla och en önskan att vara till hjälp. Andra människors situationer kan hånas eller mötas med likgiltighet och fördomar.

Nej, den här gången handlar det inte om flyktingar och invandrare. Det handlar egentligen om alla människor men faktiskt mest om oss som bor i Sverige för det är hos oss jag har sett det. Jag tänker på alla människor som är ledsna, nedstämda eller deprimerade.

Alla känner någon som sörjer och många har själva känt sorg. Det är varken konstigt eller svårt att förstå de känslor det innebär. Därför möts sörjande personer ofta av vänlighet och empati. Personer runt omkring anstränger sig för att visa att de finns där och att de vill vara ett stöd. Det är helt underbart att det fungerar så och människan visar sig från sin allra bästa sida.

Det fungerar lite annorlunda om någon är nedstämd och ledsen p g a en depression, kanske i kombination med en annan psykisk diagnos. Jag har sett att vi är på väg i rätt riktning där många lär sig mer om detta och försöker vara ett stöd men det är ändå väldigt vanligt med fördomar och gamla vanföreställningar om personer som mår psykiskt dåligt. Detta gör mig ledsen och jag tycker att det är orättvist att vi behandlar trasiga människor så olika.

Människor i sorg behöver all omtanke de kan få men de flesta av oss kan ändå komma tillbaka till ett liv med glädje så småningom. De som har någon sorts kronisk depression har kanske inte den möjligheten. De kan nog, med hjälp av olika mediciner, ta sig upp till en tillvaro som ibland är ok men ofta är det väldigt lätt att ramla ner i avgrunden igen och självkänslan är då lika med noll. Tänk er att leva ett liv som bara känns hopplöst och glädjelöst. Lägg sedan till omgivningens fördömande och hånfullhet så förstår ni att det är dessa personer som mest behöver vårt stöd och vår omtanke.

Nu är det, tack och lov, ofta inte så illa. Som jag skrev tidigare så håller inställningen till psykisk ohälsa på att ändras. Det beror nog mycket på att det pratas mer om det nu och många, även ”kändisar”, är öppna om vad de har gått igenom med olika diagnoser. Jag blir glad när jag får höra hur en person med psykisk ohälsa vågar berätta och möts av förståelse och välvilja. Men jag vet att det finns mycket kvar att kämpa mot i det avseendet och jag skulle önska att alla dessa människor slapp all misstänksamhet och i stället kunde få mötas av samma härliga omtanke som jag fick när jag mådde som sämst i min sorg.

 

Annonser

Tredje gången gillt

Jag satt och tänkte på att i dag är det ett år sedan jag lämnade Jämtland för att återigen bli östgöte. Min dotter hjälpte mig att köra bilen hela den långa sträckan och vi gjorde resan i två etapper. Vi sov över hos min svärmor så mitt ettårsjubileum i Östergötland infaller först i morgon.

Jag har inte tänkt på att det faktiskt inte var första gången jag återkom hit. Det är tredje gången flyttlasset går hit. Första gången var jag bara tre år och jag och min familj flyttade från Örebro till Motala. Jag har massor av minnen från Lustigkullevägen, som vi bodde på, men de två starkaste intrycken därifrån är väldigt olika.

Det bästa är den härliga skogen som jag älskade att vara i. Jag gick i mulleskola där och allt var så där härligt mystiskt som det kan vara för ett barn. Tänk att jag fick med mig min mamma för att leta efter Mulle så att vi kunde bjuda honom på saft och bullar. Vi gick där och ropade och letade men konstaterade att Mulle nog var upptagen med något mycket längre in i skogen.

Det sämre intrycket är från hur elaka killar jagade oss tjejer med hopprep och kladdiga, klistriga flugfångare. Jag var jätterädd men jag minns också hur min pappa gick ut och skrämde dem rejält. På den tiden fick man säga ifrån argt till andras barn och jag var stolt.

Vi flyttade till Halmstad när jag var sex år och de dröjde åtta år till nästa östgötska period. Denna gång blev det Linköping och en viktig period i mitt liv började. Allt var bra och jag trivdes både med omgivningar och vänner. Jag var 14 år när vi flyttade dit och 19 när jag flyttade därifrån. Då blev jag sambo med min blivande man och hamnade i Strängnäs.

Efter 15 år tillsammans och med vigselbevis och tre barn flyttade vi till min födelseort Östersund. Det kändes direkt att det är och alltid kommer att vara hemma för mig. Oj, vad jag trivdes och allra bäst blev det när vi hade renoverat mina farföräldrars sommarstuga vid Storsjön och flyttat dit.

Omständigheterna ville inte att jag skulle få vara så lycklig så efter 34 år med min man, varav 19 var i Jämtland, kom jag för trejde gången till Östergötland. Först till en liten men fin tvåa i vackert belägna Bestorp. Det var en nödlösning och efter sju månader hamnade jag här i det hus jag delar med min syster.

Alla vet vid det här laget att jag stortrivs både med huset och med min sysbo. Allt blev bra och kanske är det så att tredje gången gillt är det som gäller. Kanske förblir jag östgöte resten av livet.


Ett ständigt rus

Det går åt alldeles för mycket piller nu. I alla fall enligt mig. Jag är inte uppe i maxdos men från att bara ha tagit två citodon på kvällarna, för att värken inte ska hindra mig från att sova, till att nu stoppa i mig tabletter även förmiddag och eftermiddag är skillnaden stor. Förut har avvägningen varit ganska enkel. Jag har hellre haft ont än att vara trött och snurrig på dagarna. Men när man når gränsen där man hellre slumrar bort en stor del av dagen och inte har riktig kontroll är det bara att acceptera och hoppas att det inte blir långvarigt.

Min syster och jag skämtar lite om det och hon kan fråga mig om jag har knarkat igen när hon tycker att jag är lite vimsig. Jag kan vara en virrhöna i vanliga fall också men jag blir verkligen hjärnslö, trött och ganska snurrig av dessa piller.

Min systerdotter, Gabriella,  var hemma hos sin mamma den här helgen och hon frågade mig om vi skulle baka kakor tillsammans. Det ville jag gärna men det måste passas in i mitt pillerschema. En halvtimme efter intaget behöver jag slumra till i ca en timme och sedan har den värsta snurrigheten försvunnit men jag har fortfarande bra smärtlindring. Då passade vi på och vi provade hennes recept på supergoda äppeltoscakakor. De blev verkligen lyckade och jättesmarriga och vi delade rättvist upp dem i tre lika stora delar. Som mamma till Gabbi var ju naturligtvis min syster berättigad till en tredjedel. Kul att hon ville baka med sin moster och jag fick även lite kaffesällskap. Annars får jag dricka kaffe ensam eftersom min syster inte har lärt sig tycka om denna ädla dryck.

DSC_0112 DSC_0117 1

I dag var jag tvungen att tänka mig lite för och planera mitt pillerintag. Jag skulle lämna in bilen på service och jag vill inte ge mig ut på motorvägen när jag inte är helt klar i huvudet. Bilen lämnades halvåtta och sedan åkte jag hem och drogade ner mig. Jag tänkte att jag hade ju nästan hela dagen på mig innan jag skulle åka igen. Strax för tolv väcktes jag ur min slummer av telefonen och ett meddelande om att min bil var klar. Dessutom vore det bra om jag kunde komma genast eftersom några kunder var spekulanter på just den bil jag hade fått låna alldeles gratis.

Min syster frågade oroligt om jag var i stånd att köra och jag lugnade henne med att jag inte kände mig påverkad längre. Hon fick mig i alla fall att ta en kopp kaffe och en macka innan jag gav mig iväg. Det var inga problem. Lite trött var jag men uppmärksamheten var det inget fel på. Visserligen skrattade mannen i receptionen åt mig när han hade frågat om jag ville betala kontant eller med kort och jag svarade kontort men jag skyller det på min vanliga vimsighet och vana att sätta ihop ord lite konstigt när det går lite snabbt.

Väl hemma igen tog jag en ny dos och slumrade en stund innan jag värmde en matlåda (bra med mycket rester i frysen vid sådana tillfällen). Nu har jag tagit min kvällsdos och om jag har lyckats få till det här inlägget utan stavfel eller andra konstigheter så beror det på att jag hatar att göra sådana fel och verkligen anstränger mig för att få det rätt.

Nu ska jag sova gott hela natten och vakna till en dag då jag förhoppningsvis känner att jag klarar mig utan piller åtminstone en del av dagen. Godnatt!


Ännu en fotobok

Jag trodde inte att jag ville göra någon mer fotobok. Det kändes som om det var ett avslutat kapitel. Varje år, de senaste åtta åren, har jag samlat våra minnen genom att välja ut foton och skriva små texter till och sedan placera ut allt i de återkommande fotoböckerna. Den första kallade jag ”stunder värda att minnas” och alla har fått samma namn med ett ordningsnummer efter (är det någon som känner igen det som en slogan för ett fotoföretag som gör reklam för sina fotoböcker? Jag var faktiskt först med att kalla mina album så.).

Nu har det gått mer än ett år sedan mitt förra projekt och jag har inte tänkt så mycket på det. Men som kund hos ica foto får jag massor av erbjudanden och det var mer ett ”ok, jag sätter väl i gång eftersom det inte blir så dyrt” än en vilja att samla minnena från det senaste året. Vad det än var som triggade mig så är jag igång nu och jag kan inte låta bli att tycka att det är jättekul.

Det har faktiskt hänt väldigt mycket under den här perioden och många händelser har jag nästan glömt bort. Tänk bara hur snabbt jag faktiskt kände mig välkommen på den lilla ort dit jag kom för att bo i min tillfälliga lilla lägenhet. Tack vare hundarna var jag inte anonym särskilt länge och jag kan sakna att möta de välkända personerna när jag nu går mina hundpromenader på andra stigar. Det blev sju månader där och nu har jag redan bott här i fem månader, i alla fall snart. Det betyder att jag om några dagar firar ett år som östgöte 🙂

Att gå igenom sina foton är både glädjefyllt och vemodigt. Jag blir lite ledsen när jag tittar på bilder av min älskade vovve Rex och tänker på hur mycket han hade tyckt om att vara lös på tomten här. Han fann sig väl tillrätta i Bestorp också men när han låg ute var han tvungen att vara kopplad.

Jag upptäcker att jag har massor av fina minnen att vårda och jag är glad att jag tog beslutet att även i år samla allt i en fotobok.


Ensam men ändå inte

Det är klart att jag känner mig ensam ibland och lika klart är det att saknaden är stark och påtaglig. Troligtvis är det så som jag har hört av andra änkor (hemskt ord) att saknaden aldrig försvinner. Den kommer att hänga med resten av livet. Den bleknar inte det minsta. I stället blir den starkare och gör sig påmind i fler och fler situationer. Jag pratade med min svägerska om det och hon upplever det likadant. Hon slutar inte sakna sin bror och jag kommer alltid att sakna min man.

Det är skönt att få bekräftat att känslorna är likadana hos någon annan. Någon som förstår och vet hur det är. Min svärmor upplever självklart också samma sak. Ingen borde behöva sakna sitt barn. Mina barn känner naturligtvis också en stor tomhet och saknad efter sin pappa. Det blir inte lättare med tiden utan snarare är det tyngre nu även om det inte är lika chockartat. Vi har inte pratat mycket om det och det behövs inte heller. Det räcker bra med att bara bekräfta varandra och våra liknande tankar. Pratat har vi gjort så mycket förut så det mesta är sagt flera gånger om.

Att jag är ensam utan min man betyder inte att jag är ensam i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad som, förutom mina barn och systrar med familjer, har bra kontakt med min mans familj och känner stor samhörighet med dem. Jag vet inte hur vanligt det är att man tappar kontakten med sin partners släkt i liknande situationer men det är inget jag är rädd för att göra. De finns där och jag känner att jag är välkommen i deras gemenskap och att jag verkligen hör till dem.

Det får mig att må bra. Både för att jag tycker mycket om dem och för att de är en stor del av mitt liv med Kenneth.

De senaste dagarna har jag mått lite extra dåligt fysiskt men i morse konstaterade jag att även om jag mår skrutt i kroppen och är lite extra virrig av att äta mer medicin än jag brukar, så är jag i alla fall väldigt glad. Konstigt nog så kan det faktiskt kombineras med sorg och saknad. Jag vet inte hur det skulle ha varit utan det liv jag har byggt upp med hjälp av människor i min omgivning men jag vet att det är viktigt med tillhörighet och gemenskap. Det har jag och det gör mitt liv väldigt bra.


Vem bor här?

DSC_0059På mina skogspromenader har jag sett hur det har blivit mer och mer ”ombonat” för var dag på den här platsen. Först låg det bara en dyna där och några rester efter en måltid. Sedan har fler och fler pinnar kommit på plats och jag har funderat på om det är någon stackars hemlös person som har försökt ordna det lite mysigt åt sig eller om det är barn som bygger koja. Jag har aldrig sett någon där och jag tror inte att skyddet mot väder och vind är det bästa så jag tippar att det är kojbyggande ungar som varit i farten. Kanske har de med sig matsäck ibland och sitter där och tittar på folk som går förbi. Hundarna tycker att det luktar väldigt spännande så några matrester finns nog gömda någonstans, kanske för att tas fram vid behov.

Det är lite kul att fantisera om hur de leker där och jag kan se bilder av mig själv som barn och alla de kojor jag var med och byggde. Jag var inte ett dugg ”tjejig”. Dockor och sånt tjafs roade mig inte utan jag var hellre ute och lekte ”killekar”. Att klättra i träd, bygga kojor och pilbågar är exempel på sådant som jag minns som det roligaste i min barndom.

Så småningom lärde jag mig bättre byggteknik (genom scouterna) och en period var spik och hammare helt bannlysta. Då skulle allt surras med rep och knoparna skulle vara riktiga knopar och inga fåniga kärringknutar. Nu minns jag inte ens vad de flesta knoparna heter och ännu mindre hur de gjordes. Jag kommer ihåg att man skulle avsluta en surrning med ett dubbelt halvslag men har ingen aning om hur man började. Skulle jag bygga en koja nu skulle det återigen vara spik och hammare som gällde.

De som har byggt kojan på bilden har använt en annan teknik. De trär ihop pinnar med varandra som i ett slags nät. Jag vet inte hur hållbart det är men det viktiga är nog att de har kul medan de håller på.


Min syster är lik min man

Ja, inte till utseendet men det finns en del likheter i personligheten. Jag har suttit och småskrattat lite för mig själv i kväll och det är nog tur att ingen hör eller ser mig när jag fnissar och tårarna samtidigt kryper fram lite grann i ögonvrårna. Som vanligt, när det handlar om mig och mina insikter, kom inte reaktionen på en gång utan först när min hjärna hade processat färdigt informationen och jag satt och vilade efter lite lek med Kasper.

Jag har tidigare berättat att min syster har tagit över husserollen för min hund. Han har helt enkelt placerat henne i det facket och det måste ju tyda på att hon har något gemensamt med hans älskade husse. Nu har jag upptäckt att de även är lika rastlösa och söker efter något nytt så snart allt är klart med det gamla.

Min syster har redan, efter bara fyra månader i det här huset, börjat komma med små antydningar om ”när vi hittar vårt drömställe vid en sjö…” Det känns väldigt välbekant. Jag vet inte hur många gånger Kenneth blev sugen på att flytta när han inte hade några stora projekt kvar att förverkliga där vi bodde. Han lyckades dessutom alltid få med mig på noterna och vi har sett ut många orter som vi kunde tänka oss att flytta till. Tack och lov sansade vi oss nästan alltid och kom fram till att vi hade det bäst där vi bodde. De gånger vi verkligen har flyttat har vi alltid blivit nöjda.

Nu, när min syster visar samma tendenser, märker jag hur jag börjar tänka mig in i hur vi ska bo senare. Det spelar inte så stor roll vilken ort det blir om bara huset och omgivningarna är rätt. Samtidigt vet jag att vi kommer att bo kvar här åtminstone i fyra år till, så länge hennes son går i skolan och måste ha bra kommunikationer i närheten. Men det är kul att drömma och att ha något nytt mål att sträva efter, även om det dröjer.

Det var alltid min man som drog igång liknande tankar och jag känner så väl igen mig. Jag blir glad av det och det roliga är att jag hade ingen aning om att likheten fanns.