Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2014

Avsked

Något av det svåraste med att lämna Jämtland är att ta avsked av alla fina vänner. Jag har varit omgiven av underbara människor som har gett mig så mycket omtanke den här sommaren. Jag älskar det jämtländska kynnet. Man är väldigt mån om sitt privatliv och vill ha en viss barriär gentemot andra men när det verkligen gäller öppnas alla famnar och man sluts in i en värme så stark att det inte går att falla helt. Det är förmodligen ingen skillnad på hur människor någon annanstans skulle ha varit mot mig men det är här jag har fått uppleva det och jag önskar att alla omkring mig har förstått hur glad och tacksam jag är för att de har hjälpt mig igenom en svår tid.

Nu sitter jag här i mörkret och väntar på att det ska ljusna så pass mycket att jag ser fötterna framför mig när jag går ut med mina hundar. Sista morgonpromenaden här.

Min dotter kom i går kväll och efter att ha varit hos vänner och ätit middag hämtade jag henne på stationen. Vi åkte direkt till kyrkogården för att lämna en skogsbukett med vackra höstfärger och för att tända ett ljus för Kenneth, hans pappa och min farmor och farfar. De vilar alla tillsammans i minneslunden på samma kyrkogård och det kändes fint att få stå där och krama om min dotter samtidigt som vi sa hejdå.

Nu på morgonen har jag ätit frukost, gett hundarna mat, skruvat loss sängarna från den stomme som jag ska lämna kvar och plockat ihop några småsaker. Känslor och tankar börjar komma tillbaka och det är stress och pirr i magen. Sorgeklumpen finns där också men det känns bra att vi är två som möter känslorna tillsammans.

Det har märkts på hundarna att de är lite oroliga. De vill ha koll på mig hela tiden och t o m Kasper, som aldrig brukar bry sig så mycket, vill alltid följa med så fort jag går utanför dörren. Jag har talat om för dem att jag aldrig kommer att lämna dem men det är precis som om de är lite rädda för att även jag ska försvinna ur deras liv. De kommer att bli överlyckliga när vi alla sitter i bilen och de märker att vi ska åka tillsammans.

Det här blir det sista blogginlägget härifrån. Nu dröjer det nog några dagar innan jag får tid att skriva igen. Bloggen har också varit en stor hjälp tack vare alla fina kommentarer och underbara bloggvänner som stöttat och uppmuntrat. Tänk, att man kan hitta sådan vänskap hos människor som man inte känner men som man ändå kommer väldigt nära genom att läsa varandras bloggar. Tack till er därute! Ni är otroliga ❤


Overklighetskänsla

Jag kan inte få in i mitt  huvud att det bara är två dagar kvar tills jag ska lämna det här stället för alltid. Det är klart att jag vet det men det är så otroligt overkligt och konstigt. Jag går här i mitt hus, som varken har gardiner eller blommor i något fönster och där alla skåp är så gott som tomma, och kan inte riktigt känna att det snart är slut med den här delen av mitt liv. Alla de känslor jag kände för bara några dagar sedan har försvunnit och jag känner varken nostalgi eller sorg över att inte ha kvar det som alltid har varit min fasta punkt. Jag fattar det helt enkelt inte och en del av mig tror inte på det. Ännu en av psykets alla försvarsmekanismer har förmodligen satt igång att bädda in alla tankar i något fluff som gör att det ska kännas lättare.

Detta gäller bara flytten. Saknaden efter Kenneth har inte bäddats in i något lindrande men jag skulle bli rädd om det hade varit så. Jag vill såklart inte gå omkring och vara ledsen men jag vill ha kvar alla fina minnen och tankar och om jag inte saknar längre så måste det betyda att jag har glömt. Jag kommer aldrig att glömma! Jag ska inte bygga upp något slags mentalt minnestempel över min man där jag vördar och sätter honom på piedestal. Minnena ska vara sanna och ärliga och precis så mänskliga som han var. Jag är så lyckligt lottad som har fått uppleva det liv jag har haft tillsammans med honom och bästa sättet att hedra honom är att jag ser till att bli något så när lycklig igen.

Det är en ganska dramatisk bild utanför fönstret i dag. Vita gäss på stora vågor och granar och tallar som ser ut att vara väldigt elastiska. Det har inte nått upp till stormstyrka, som mest ca 20 m/sek, och jag hoppas att det stannar vi den vindstyrkan. Det vore ju typiskt om en storm skulle fälla något träd över vägen härifrån så att jag inte kommer iväg i övermorgon. Jag har inga motorsågar kvar och jag skulle nog inte våga mig på att använda någon av dem i alla fall. Självklart skulle någon granne hjälpa mig men jag vill inte ha något bök nu på slutet. Det är nog ingen fara, bara jag som har lite tankar på allt som kan gå fel i sista stund.

Ett litet tillägg kort efter att detta skrevs. Nu har vindmätaren visat 28 m/sek så storm är det nog.

Nu 39,2!!!


Slutspurt

Dagarna går så fort. Det är bra för jag är så spänd och förväntansfull inför att komma iväg.

I dag har jag kört sista vändan till tippen och inhandlat de sista flyttkartongerna. De ska fyllas med blommor och lite annat som ska packas i sista stund. Naturligtvis regnade det när jag skulle lasta ur all skrot på tippen men det var bara att dra luvan över huvudet och skynda på. Det känns alltid lika skönt när man blir av med onödigt skräp som inte är till någon nytta.

På eftermiddagen fick jag besök av en god vän och hennes hund. Det roliga med den hunden är att den är kolsvart trots att den räknas som en vit schäfer. Det är ca 10% svart schäfer i henne och den svarta färgen är tydligen dominant. Fin är hon i alla fall och hon fick faktiskt igång mina hundar några små mikrostunder. Hon ville leka och Kasper och Rex gjorde några små skutt några gånger men sedan fick det vara bra. Även om de är helt friska så börjar åldern ta ut sin rätt och de är så nöjda med att bara lukta lite och sedan lägga sig i sina korgar. Jag kunde inte motstå att sätta mig och ta emot all kärlek som hundarna gav så vi hade en liten gosstund på golvet.

IMG_20140926_174935

Lite sorgligt är det att det var sista dagen som jag fick vara dagmatte åt Raya, den schäfer som har hört till vår flock i flera år. Man märker inte så mycket av henne om dagarna för hon är lika lugn som mina vovvar men rätt som det är kommer hon och vill ha lite uppmärksamhet och hon myser gärna en stund om jag kommer och kliar henne på magen eller bakom öronen. Hon lovade att ta med husse och matte och hälsa på mig en sista gång innan jag flyttar men sedan dröjer det nog innan vi ses igen.

Hundarna är min räddning många gånger. Kravlös kärlek och en vilja att alltid göra sin matte glad är vad de erbjuder. Visst blir jag bunden av dem och har svårt att företa mig en del saker men allt jag får av dem gör att uppoffringen känns väldigt liten. Kasper kunde gärna få hålla sin tunga i styr lite mer men om man tänker på att hålla munnen stängd så gör det inte så mycket.

Jag tog in bilens instruktionsbok för att försöka lära mig lite om hur den ska skötas och om vad man ska tänka på innan en långresa. Det verkar vara ungefär som jag trodde. Kolla olja och lufttryck är väl det viktigaste. Spolarvätska och glykol blir nog aktuellt lite senare. Lite i taget och i lagom takt, annars blir det för mycket att komma ihåg. Jag har diverse vätskor och tillbehör men det mesta är nerpackat nu. Oljan har jag inte packat ännu och det kanske är bäst att ha den i bilen sedan ifall den skulle behövas. Förmodligen är det onödigt. Så snabbt ska väl inte oljan minska och om jag kollar den regelbundet kan jag nog förvara flaskan i förrådet. Det här är en helt ny värld för mig – spännande och mystisk – men jag ska nog bli vän med allt detta också så småningom


Lite för mycket

Nu känner jag mig ganska utpumpad, både fysiskt och psykiskt. Jag har inte tänkt så mycket på hur jag har mått senaste tiden. Det har helt enkelt inte funnits tid till det. Det är klart att jag har känt av värk lite överallt men jag har ignorerat den så gott det går eftersom jag inte har haft något val. Jag har packat och rensat hela sommaren lite i taget. Fyra månader har gått snart och eftersom jag så snabbt bestämde mig för att sälja huset och flytta så började jag förbereda redan efter några veckor. Det är jag väldigt glad för nu för annars vete katten hur det hade gått.

Min lever reagerar just nu på att jag tar i lite för mycket. Den värker och trycker och känns som om den kommer ut snart. Kroppen har sagt ifrån att den inte vill mer på ett tag och jag har satt mig i soffan med en kopp te och försöker lyssna på den.

Samtidigt som jag är ganska slut i kroppen så väller tankarna in som vågor och slår hårt och skoningslöst i bröstet. Hoppsan, den meningen låter lite konstig. Tankarna kommer nog in i hjärnan men de känns i bröstet. Jag tror att levern reagerar på den stress som mina tankar för med sig och det är säkert därför den känns värre än vanligt.

I dag, när jag satt och vilade efter lite trädgårdsarbete, kom en rödhake och satte sig bara några meter ifrån mig. Den verkade helt opåverkad av att tre hundar och jag var precis i närheten. Den bara satt där och tittade på mig en lång stund. Jag hann t o m klicka fram kameran i mobilen och ta en bild. Den fortsatte att titta på mig en stund till och sedan flög den. Min hjärna försökte inbilla mig att det var ett meddelande från Kenneth men mitt förnuft kämpar emot och tror inte alls på det. Jag har aldrig varit med om att en fågel har varit så orädd när så många varelser rör sig framför den och jag vill gärna tro på att min man försökte ge mig lite lugnande tankar. För en gångs skull kanske jag inte ska vara så förbaskat förnuftig och tråkig.

DSC_0177Resten av kvällen ska jag inte göra mycket. Jag ska bara resa mig ur soffan när värken i rumpa, höfter och ländrygg säger till mig att jag måste röra lite på mig. Då kanske jag stoppar ner någon liten grej i en kartong eller gör något annat inte så besvärligt. Så småningom ska jag ta mina värktabletter och somna gott med hjälp av dem.

Jag glömde alldeles bort att jag skulle ta en spruta i går. När jag kom på det i dag tänkte jag först strunta i att ta den för den hjälper ju ändå inte men som den duktiga och lydiga människa jag är så gjorde jag som doktorn har sagt och tog den i dag i stället. Det är väl lika bra att ta de sista sprutorna så att det inte finns någon tvekan om att de är verkningslösa.

Mina fingrar, händer, armar och axlar har också fått nog. Jag tröstar dem med att nu är det snart slut på stress. I mitten av nästa vecka har jag inga deadlines att hinna färdigt till och jag kan ta det så lugnt jag vill. Jag ska försöka vara snäll mot alla mina kroppsdelar då.


Besöksdag

Hela dagen har ägnats åt fika och prat och en del huskurs och rörmontering. Det började kl nio i morse med att en av husköparna kom för att lära sig så mycket som möjligt om hur huset fungerar. Både han och jag var ganska imponerade över hur mycket jag faktiskt visste om diverse kabeldragningar och olika funktioner. Vi började med kaffe, kakor och genomgång av diverse papper, fortsatte med rundtur i hus, gäststuga och förråd och avslutade i krypgrunden med information om vattenpump, filter och luftning. När vi hade krupit ut därifrån rekommenderade jag honom att ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp för att slippa allt bök i trånga utrymmen. Han såg ut som om han tyckte att det var lockande men jag vet inte vad de kommer att besluta sig för.

Vid elvatiden kom en vän som ska ta över mina leveranser från ”Min farm”. Vi lunchade tillsammans (det blev ingen bananpannkaka i dag Ina) och för att jag inte ska glömma Jämtland (ingen risk) fick jag ett flätat armband i Jämtländska färger. Det kanske finns någon som inte vet att vi har egen flagga och är en egen republik 🙂 men så är det och flaggan är grön, vit och blå.

DSC_0176Jag ska bära det med stolthet tillsammans med det guldarmband jag har fått tillverkat av Kenneths guldsmycken.

Kl två kom nästa besök och det blev mer fika och de hade med sig riktigt gott kaffebröd. Några timmars rolig samvaro blev det innan vi lovade att hålla kontakten och kramades hejdå.

Så slutligen, kl fem, kom en god vän som är rörmokare. Han hämtade sin hund, som jag är dagmatte åt några dagar till, och hjälpte mig med lite VVS-arbete. Det blev inget fika för han skulle hem och äta middag men jag skickade med honom en jättebroccoli och några ägg från den leverans jag fick i går. Kanske hade jag lyckats fixa rördragningen själv men nu blev det gjort av någon som kan sina saker och det är klart att jag tacksamt tog emot den hjälpen.

Det har varit en perfekt dag för besök. Snöblask och duggregn om vartannat och en dag då inte mycket skulle ha blivit gjort i alla fall. I morgon däremot, ska jag fixa färdigt trädgården och jag hoppas det blir mer än fyra plusgrader och att solen tittar fram ibland. Nu är det bara fyra dagar kvar att fixa det sista och sedan går flyttlasset.

Jag fick ett presentkort från Jämtkraft med posten som tack för att jag blir kund hos dem. Lite kul eftersom jag har varit deras kund i 18 år och bara byter adress. Det var ett erbjudande om att välja valfri produkt inom några olika varugrupper. Det kan jag ägna mig åt när jag är på plats i Bestorp och orkar bry mig.


En vecka kvar

Det börjar bli mörk och kallt här i min lilla värld. Jag måste gå morgonpromenaden strax efter halvsex  för att hinna tillbaka innan min extravovve kommer vid halvsju och det är lite gruvsamt, eller agasamt som jämtar säger, att gå ut i mörkret. Jag är inte mörkrädd. I alla fall inte när jag går mina välbekanta rundor. Men det känns extra kallt och ruggigt när inte vägarna ser ut som vanligt.

I går kom regn och stormvindar, 26m/sek, och från att ha varit sensommar blev det höst direkt. Tallarna skakade i vindbyarna och helt plötsligt såg bilen och tomten ut som på bilden nedan.

DSC_0156Barr som letar sig in överallt och gömmer sig i alla små utrymmen. Det blev till att sanera utsidan på bilen och ställa den på en mindre utsatt plats. Carporten är full av flyttkartonger så där får den inte plats. Det har aldrig varit min uppgift att ta hand om bilen förut men det är bara att acceptera att om jag ska ha bil så får det bli min uppgift nu. Jag har ännu inte gjort som jag planerat och läst igenom bruksanvisningen men jag måste nog lära mig hur man fyller på olja och hur mycket luft det ska vara i däcken innan långresan nästa måndag. Det är aldrig för sent för att lära sig nya saker och är man kontrollmänniska så måste man känna att man klarar saker själv.

Ja, som sagt, på måndag är det dags. Precis en vecka kvar och det känns som om jag har koll på det mesta. Mäklaren sa att hon skulle meddela Jämtkraft och kommunen om ägarbyte men jag litar inte på att andra gör saker som jag skulle ha gjort och mycket riktigt. När jag pratade med kundtjänst på Jämtkraft så hade de inte fått någon information om att jag ska flytta och andra ta över. Nu är det i alla fall anmält och jag har fixat så att jag har el när jag flyttar in i min lägenhet också.

I dag tog jag en sväng till Svenstavik för att träffa en god vän. Hon ville bjuda mig på lunch på ortens kondis, brödbua. Vi har varit med i samma smärtgrupp i tio år och efter att den gruppen upplöstes har vi fortsatt att hålla kontakten. En av de bästa vänner man kan ha. Aldrig några krav på att man måste höra av sig eller vara anträffbar titt som tätt. Det har gått ett halvår ibland men så plötsligt kan någon av oss få för oss att ringa den andra och det är alltid lika kul. Min ciabatta smakade väldigt gott och sällskapet var perfekt. Innan jag lämnade henne åkte vi till hennes mans arbete så att jag kunde få en bamsekram (eller två) och säga hejdå till honom också. Bamsekramarna var förresten väldigt försiktiga eftersom han har kramat lite för hårt en gång och jag kved till lite då.

DSC_0159Häromdagen kom mina närmaste, fina grannar in till mig. De bor bara här i Optand på somrarna men åkte från stan för att titta till mig en sista gång. De är underbara människor som alltid har funnits här och våran släkt har känt varandra sedan lång tid tillbaka. De har varit ett stort stöd och till mycket hjälp för både min farmor och farfar och min mamma tidigare och en väldig trygghet för mig eftersom de representerar så mycket från min barndom, uppväxt och vuxna liv. De hade med sig en present som var så klockren. De förstår mina känslor inför att lämna Jämtland och hur mycket jag älskar natur och klimat här. Jag fick en bok med bilder från Jämtland och på himlakroppar och norrsken. Allt fotat på nätter. Det är en bok som jag kommer att bläddra mycket i och många platser är välkända för mig. Framsidan är från en av Kenneths och mina favoritplatser och jag vet precis var fotot är taget ifrån. Några bilder visar Östersund olika årstider och för mig är det den vackraste stad som finns. Jag är och förblir jämte och kommer alltid att höra hemma här, oavsett var jag bor.

DSC_0153 DSC_0155Jag blev lite överraskad i eftermiddags när jag fick ett samtal från kirurgmottagningen i Linköping. De har fått mina journaler tillsammans med ett brev från en av mina läkare och sköterskan som ringde ville veta vilka problem jag har nu. Jag hade inte väntat mig det utan trodde att jag själv skulle få ta den kontakten när det behövs. När jag berättade att jag ständigt har ont och tryckkänsla och att jag upplever min mage som större än den normalt skulle vara sa hon att en läkare kommer att ringa mig för att bestämma om något ska göras. Sedan började hon prata om mina reumatiska besvär och mediciner mot dem och konstaterade att det är viktigt att de samarbetar med reumatologmottagningen för bästa resultat. Hon avslutade med att välkomna mig till Östergötland och med att det finns mycket att prova för jag är alldeles för ung för att kastas till vargarna ännu. Jag kände mig glad och hoppfull efter det samtalet. Kanske är det en fördel att komma till ett universitetssjukhus med mycket kunskap hos de som arbetar där.

Nu har jag klippt sista delen av gräsmattan. 6 grader och lite blåsigt och varken jag eller gräsklipparen gillade det. Jag trodde att den skull braka ihop men den höll tills allt var klart och nu behöver jag inte bekymra mig för det längre. Jag ska aldrig klippa gräset här igen och det är något jag inte kommer att sakna.


Ägg för hela slanten

Jag äter ägg så att det snart väller ut genom öronen. Det är gott men jag börjar tycka att det blir lite för mycket nu. Men jag måste ju göra av med alla mina lokalproducerade ägg tills på tisdag då jag får 30 nya.

Jag har för ett tag sedan skrivit om att jag har beställt ägg, grönsaker och griskött genom ”Min farm”. Det är en organisation som lokala bönder kan ansluta sig till, ta emot beställningar och sedan leverera sina produkter till  i förväg bestämda platser och på bestämda datum. Jag har beställt 30 ägg/månad t o m mars nästa år men jag har aldrig varit storätaren av ägg i det här hushållet och får kämpa för att de ska ta slut. Det finns inte så stora variationsmöjligheter i nuläget eftersom nästan alla matlagningsgrejer är packade. Jag har fortfarande massor av färdiglagade rester i frysen som måste ätas upp så middagarna är redan klara och kan inte kompletteras med äggrätter. Bara att ta fram och värma. Det är alltså luncherna som blir äggätartillfällena och oftast blir det kokt ägg på macka med kaviar överst. Jättegott men tjatigt. Jag hinner precis äta upp förra månadens leverans innan jag får nästa. Ett ickeproblem egentligen men det ska bli skönt när jag slipper alla dessa ägg.

På tisdag får jag även en leverans med broccoli, vitkål och blomkål. Jag får väl göra en stor omgång vitkålssallad och ta med i stora byttor. Den håller ju ganska länge när den är indränkt med olja, ättika och kryddor och den kan vi äta av i många dagar jag och min dotter. Övriga kålsorter får helt enkelt klara sig tills jag har flyttat. Eller så kanske jag ger bort lite, vi får se.

I december kommer grisköttsleveransen men den har jag sålt till en vän och hon tar också över alla äggleveranser som återstår. Det är lite synd att jag inte kan fortsätta att köpa dessa varor på samma sätt längre. Jag har länge tittat efter vägar att handla lokalt och direkt från bönder och jag blev jätteglad när tillfället kom. Förhoppningsvis finns det något liknande i Östergötland. Nötkött kan jag köpa från min svåger som har en gård utanför Norrköping men jag vill nog inte äta nötkött varenda dag heller. Ägg och kött är gott men jag gillar variation. Det löser sig nog med den biten också och om jag inte hittar andra alternativ så finns det nog mat på Ica-butiken i Bestorp också.


Skruttkropp

Min kropp protesterar med bestämdhet just nu. De två senaste dagarna har jag städat både Kenneths och mitt förråd och allt skrubbande och sopande blev lite för mycket. Jag visste att det skulle bli så men vad gör man. Jag flyttar om 10 dagar och innan dess måste jag hinna med massor av saker. Det var nog tur att jag blev hembjuden på fika hos mina husköpare i går så att jag vilade några timmar. Jag var lite orolig för att vi skulle sitta på trästolar vid ett köksbord men vi placerade oss i sköna stolar med höga ryggstöd. Det är jobbigt att alltid behöva säga till nya bekantskaper att jag har svårt att sitta länge på hårda och inte tillräckligt höga stolar men det slapp jag i går. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag med massor av gott fikabröd och fantastiska människor.

På kvällen blev det ännu mer gofika när vi hade styrelsemöte i vägföreningen. Mitt sista möte som sekreterare och jag lämnade över alla papper och övrigt material till valberedningen för vidarebefordran till min efterträdare.

Jag hoppas att min misshandlade kropp återhämtar sig lite tills i morgon för jag har planerat att klippa gräsmattan då. Det är helt andra muskler som arbetar vid gräsklippning och om jag sätter min tens-apparat på ryggen så fixar det sig nog. Tack och lov för självgående gräsklippare. Men man måste ju ändå gå med och styra.

I dag blev det inga glada överraskningar när jag hämtade posten. Ett stort kuvert från polisen väntade i lådan och jag förstod genast att det var det utlovade obduktionsprotokollet. Jag hade nästan glömt att det skulle komma men fick genast en klump i magen när jag såg avsändaren. Jag väntade tills jag och hundarna hade ätit middag innan jag öppnade det men sedan tänkte jag att det är ingen mening med att skjuta upp det längre. Jag fick ett förhandsbesked per telefon för nästan två månader sedan och det var inga stora nyheter i protokollet. Snarare en bekräftelse på det jag redan visste. Ändå känns det så svårt och fel att min man beskrivs med så kalla och okänsliga termer. Min älskade man och våra barns älskade pappa blev förminskad till ”den döda kroppen” eller bara ”Bodén”. Jag får väl skylla mig själv som svarade ja på frågan om jag ville ha obduktionsprotokollet. Vi alla i familjen vill ha alla detaljer för att förstå och jag vet att även Kenneths mamma vill se den. Tankarna finns varje dag hos Kenneth och vårt liv tillsammans men de tankar som kom i dag är inte några som jag tänker spara. Nu har jag sett bilder från olycksplatsen och fått reda på dödsorsaken så nu ska jag lägga det åt sidan och bara minnas allt fint som varit.

 


Jag gillar glada överraskningar

I går blev jag glad igen när jag tömde brevlådan. Där låg ett ganska stort vadderat, blommigt kuvert med handskriven adress och avsändare var min lillasyster. Det tar ca 10 minuter för mig att gå hem från brevlådan och under den tiden var jag väldigt nyfiken. Jag kunde inte öppna brevet direkt när jag kom hem för en av husköparna var här med en snickare och jag var ju tvungen att vara lite trevlig ett tag först. Så fort jag fick tillfälle stillade jag min nyfikenhet och i brevet låg en bok och ett brev. Min syster hade varit på en föreläsning med författaren av boken och tyckte att jag borde läsa den. Den heter ”en fot i golvet” och handlar om hur vi alla hanterar olika sorters kriser. Den är skriven av Åsa Lindell och hon har skrivit ner tankar som hon och några av hennes vänner vill dela med sig av. Hon beskriver även de beteenden som kan komma i en kris. Jag har läst ca halva boken och känner igen mig i mycket men inte i allt. Den är i alla fall väldigt läsvärd och dessutom lättläst.

037I brevet skrev min syster att hon tycker att jag borde skriva en egen bok och berätta om mina upplevelser och min krishantering. En liten tanke med att ge mig denna present var att den kunde vara en bra inspirationskälla. När jag senare pratade med henne kom även ett förslag om att jag skulle föreläsa om samma ämne. Det är väldigt glädjande att hon tror så mycket på mig och min förmåga och lite sugen blev jag. Men föreläsningsidén faller tyvärr på att jag helt enkelt inte orkar och aldrig vet hur jag kommer att må. Att hitta köpare till min bok skulle då bli ganska svårt eftersom det skulle vara vid föreläsningarna som jag skulle sälja den. Utgivning går att fixa men att först kosta på det och sedan inte bli av med böckerna skulle vara en ganska dålig affär. Jag är i nuläget helt nöjd med att skriva här i min blogg. Här behöver jag inte tänka på att allt ska vara så klokt och bra. Det räcker att jag sätter mig och bara skriver det som faller mig in och om några vill läsa det så kan de göra det utan att jag ska känna krav på att folk ska tycka att det är värt pengarna. Det var i alla fall en rolig tanke och jag blev väldigt glad både för boken och för att min syster tycker att jag har vad som krävs för göra en sådan sak.

I dag fick jag ett brev från min leverläkare. Han har skrivit till ansvarig läkare i Linköping och skickat med mina journalanteckningar för att de ska ha alla uppgifter om mig när jag får större problem igen. Min reumatikerläkare ordnar också med en överlämning och min njurdoktor skickar en remiss för att jag ska få göra den sista efterkontrollen nästa år. Fler och fler pusselbitar hamnar där de ska och nu är det inte så mycket som återstår av all förberedelse inför flytten. Det är bara 13 dagar kvar så det känns bra att ha kommit så långt med allt.

 


Jag gav upp

Det gick så bra, jag trodde verkligen att jag skulle klara det. I nästan en vecka var jag rökfri men i dag gav jag efter för behovet och köpte cigaretter igen.

Det var inte suget som var det svåra. Det kunde jag hantera och efter några dagars intensivt godisätande och sällskap av min svägerska var det värsta över. När Maritha åkte hem och ensamhet och tomhet kom var jag fortfarande inställd på att ta mig igenom det och tänkte att jag har tillräckligt mycket viljestyrka och karaktär för att avstå. Hela dagen i går kämpade jag mot impulserna att åka och köpa cigaretter och det var svårt, väldigt svårt. Jag var så ledsen. Riktigt djupt och hjärtskärande ledsen. Med gråten i halsen hela dagen försökte jag hålla mig sysselsatt och skjuta bort sorgen men allt jag gör nu påminner mig om att det är sista gången jag utför just den sysslan. Längtan efter att komma härifrån har sakta bytts ut mot sorgen över att aldrig mer få göra allt det som jag gör nu. Jag intalade mig att om jag bara står ut den första ensamma dagen så går det lättare sedan men jag vaknade med samma tyngd och känsla av att ingenting någonsin kommer att bli roligt igen. På morgonpromenaden gick jag och lyssnade efter storspoven och tänkte att om jag hör den så ska jag ta det som ett tecken på stöd från Kenneth (tror inte på sådant men alla vet väl nu att jag ändå har känt mig nära Kenneth genom storspovens sång). Jag varken såg eller hörde några spovar och förmodligen har de redan flyttat. Det var då jag bestämde mig för att det inte var rätt tillfälle att avstå från cigaretter. När jag hade varit och röstat (även det något som jag aldrig har gjort utan Kenneth förut) gjorde jag mitt inköp och nu har jag resignerat inför tanken att jag kommer att vara rökare åtminstone de två veckor som återstår tills jag flyttar.

Jag har inte några skamkänslor eller dåligt samvete för detta. Jag har bara konstaterat att om jag ska orka ta mig igenom den närmaste tiden så är detta något jag behöver. Samtidigt är jag fortfarande övertygad om att jag inte vill vara rökare och när rätt tid kommer ska jag klara av det jag inte orkade nu. Kanske är det ett bra tillfälle när min dotter kommer hit och hjälper mig ner till Bestorp. Hon kommer att vara tillsammans med mig i drygt en vecka och i slutet av den veckan får jag troligtvis även sällskap av mina andra två barn och en mågaspirant. Det kanske är bra att börja mitt nya liv med att inte vara rökare och att en ny plats och nya rutiner hjälper till att göra det lättare. Jag lovar inget. Men så småningom ska jag känna att det är dags. Just nu är det inte det men jag vill verkligen inte vara slav under den här lasten så ett nytt försök kommer snart.

I går städade jag undan en del bråte från tomten och allt som var av trä eldade jag upp på stranden. Det var en underbar dag med nästan ingen vind och värmen var så skön. Jag satt och smågrät för mig själv medan jag tittade in i lågorna och jag tänkte på alla brasor vi har eldat här under alla år. Jag har hur många bilder som helst på brasor med den vackra bakgrunden av Storsjön, ibland isbelagd och ibland öppen, och även Frösön och ”Annersia” har hamnat i bakgrunden. Jag kommer aldrig mer att elda med en sådan utsikt och jämten i mig sörjer över allt jag ska lämna.

DSC_0135

Jag har plockat så många stenar från stranden som jag ska arrangera i ljusstakar och på andra sätt för att ha kvar lite av Jämtland och jag tänker behålla Jämtkraft som elleverantör för att det också känns nostalgiskt. Jag sörjer över att inte få andas den här luften och att vintern kommer att bli så annorlunda med saltade, slaskiga, skitiga vägar. Just nu sörjer jag t o m att inte få ha det här klimatet som har gjort mig så frustrerad många gånger. Kalla och blåsiga somrar borde vara något att glädjas åt att slippa men det är en bit av mitt Jämtland och också en bit av mig. Nu får jag allt att verka så negativt och det är klart att det är så. Jag vill inte detta men jag är medveten om alla fördelar och allt fint och roligt som väntar. Alla mina nära och älskade som jag kommer närmre kommer att få mig att trivas men i mitt hjärta är jag för alltid jämtlänning.

Nu blev det ett väldigt deppigt inlägg men jag lovar att det kommer mer hoppfulla rader från mig en annan gång. Ni ska få njuta av några bilder från en septembermorgon i Optand som avslutning. T o m midsommarblomstren blommar fortfarande.

DSC_0137 DSC_0139 DSC_0143 DSC_0148

 

 


Dagar med glädje, sorg och eftertanke.

Jag visste att det skulle bli bra när Maritha, min svägerska, kom hit. Det blev mycket lättare att komma igenom bröllopsdagen med henne här. Att kunna prata om någon vi båda kände väldigt väl och minnas alla de tillfällen vi hade gemensamma var den medicin som behövdes för att må bättre. Naturligtvis kom vi in på en del jobbiga delar men allt ska bearbetas så det var helt ok.

Jag hade redan innan plockat ca 6 liter lingon på vår lilla skogsplätt men vi lyckades nog få ihop minst lika mycket till. Vi har varit ute lite då och då och fyllt våra små kärl och däremellan har vi kokat sylt och vilat våra värkande ryggar, ben och händer. Förutom läckert röda bär fick vi även njuta av vackert ljus över sjön och stranden var inte det sämsta stället att vila från bärplockandet en stund.

DSC_0114Det har mestadels varit riktigt skönt sensommarväder och det är skönt att få njuta länge av värmen men samtidigt känns det lite konstigt och jag har varit inställd på höst ett tag. Men det gör inget att det blev sommar igen, dagarna är härliga och kvällarna sköna med ofta mäktiga färger när solen är på väg ner. Att morgnarna är ganska kyliga är bara skönt och jag tar gärna på lite mer kläder och andas lite kallare luft.

DSC_0118I dag har vi varit ganska aktiva. Vi började med att åka till kyrkogården och vi lämnade en bukett och ett ljus vid minneslunden. Det blev en ny, lite oväntad reaktion när jag i morse plockade ihop de växter jag ville ge Kenneth. Tanken att jag gjorde i ordning växter till min döda man för att sätta på kyrkogården var så bisarr och overklig. Hur lång tid ska det egentligen ta innan man verkligen förstår? Kenneth brydde sig inte mycket om blommor men jag plockade några vilda sommarblommor och arrangerade i en grankvist. Runt om satte jag kvistar från den rönn jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag har aldrig sett sådana färger på andra rönnar och Kenneth och jag har beundrat den många gånger. Det var så fint vid minneslunden och vi satte växterna i en vas bredvid ljuset som fick plats i en ljushållare med ett litet tak. Massor med vackra buketter var placerade vid den vattenfyllda stenbrunnen med det rinnande lilla vattenfallet.

DSC_0126Vi gjorde några ärenden på stan och sedan blev jag bjuden på lunch i Arctura, ett vattentorn med en restaurang i toppen som bjuder på en fantastisk utsikt över Östersund. Vi hade tur med bra sikt och maten var väldigt god. Man brukar inte bli besviken när man äter där.

Lite senare tog vi oss till Ica Maxi där det var tjejkväll på hälsa- och skönhetavdelningen. Det var ganska trångt och inte något jag vanligtvis känner mig bekväm med men vi tog oss fram i trängseln och smakade på cider, tilltugg och fick varsin liten påse med diverse roliga saker. Jag köpte två niveaprodukter och då fick vi lite extra tilldelning på gratispresenter så vi var ganska nöjda när vi efter bara en kort stund tog oss iväg därifrån.

DSC_0128Om någon undrar hur det går utan mina giftpinnar så kan jag berätta att än så länge går det bra. Fortsättning följer…


30 år

I dag skulle vi har firat pärlbröllop. 30 år som gifta.

Jag behöver inte berätta hur det känns för det förstår nog alla. Jag kan säga så mycket som att jag är glad att jag har några cigaretter kvar men jag står ändå fast vid mitt beslut om att sluta i dag.

Jag undrar vad vi skulle ha gjort i dag. Förmodligen hade vi varit norrut någonstans med husvagnen och firat med champagne och något gott. Jag tror inte att vi hade åkt utomlands för det är lättare att göra något där hundarna kan vara med. Husvagnstripper var en stor del av vårt gemensamma liv och vi älskade båda friheten att stanna där det passar och upptäcka nya ställen. Vi hade säkert hittat några vackra vandringsleder och njutit av naturen och det medhavda fikat. Frihet, lugn, samhörighet och kärlek.

Fast jag har tänkt mycket på den här dagen kom det ändå som en överraskning när jag loggade in på fb. Jag möttes av bilder på oss och en text om vårt 30-åriga jubileum. Första impulsen var att ta bort inlägget men när jag hade tittat på bilderna ett tag tänkte jag om. Jag behöll tre av de föreslagna korten och lät mina vänner få se hur bra vi hade det och hur mycket vi älskade varandra. Bilderna ljuger inte – precis så var det.


Sommar igen och jag har packat sommarkläderna

Jag kanske är lite för ivrig och snabb med att få allt nerpackat. Kläder är bra som utfyllnad i flyttlådor med diverse småplock så det har försvunnit ganska mycket från garderober och lådor. Inte trodde jag att det skulle bli drygt 20 grader varmt igen och att vattnet skulle hålla en temperatur på 17-18 grader. I går hade det suttit fint med något annat än jeans men när man inte kan tänka så får man stå för konsekvenserna. Ni kanske undrar varför jag inte packar upp lämpliga kläder igen. Det hade jag kunnat göra om jag visste var de finns. Jag har ca 40 flyttlådor i olika storlekar i carporten och jag har ingen aning vad som finns var. Det enda jag vet är att smålådorna ska till köket för det är mest porslin och andra kökstillbehör i dem.

Jag trodde att jag skulle behöva annonsera ut massor av saker på blocket men hittills har jag blivit av med nästan allt jag inte ska ta med mig eller lämna kvar. Det som återstår är två våningssängar och ett furuskåp. Ja, och så gasolgrillen som ingen vill ha. Stor och otymplig och inte särskilt väl rengjord står den där den har stått oanvänd i minst ett år.  Den får nog hamna på tippen när någon kan hjälpa mig att forsla dit den. Sängarna och skåpet kanske jag blir av med snart. En kompis dotter har köpt en stuga som behöver möbleras och hon ska komma och titta på en av sängarna och skåpet i dag. Jag har ev en spekulant på den andra sängen också men där måste måtten kollas så att den får plats. Troligtvis blir det för trångt men vi får väl se.  Om jag inte kan bli av med den funderar jag på om jag ska ta med mig den när jag flyttar och placera mina elevationsmadrasser i den. Då blir det ju mycket mer plats för bäddsoffan i sovrummet och även om det inte blir så snyggt så blir det i alla fall praktiskt.

På måndag ska jag sluta röka! Som före detta rökare var det den lasten jag tog till för drygt tre månader sedan men jag har hela tiden sagt att jag inte ska vara rökare när jag blir östgöte. Att jag har bestämt mig för att sluta just på måndag är för att då kommer min svägerska, som är ickerökare, och det känns lättare att klara det när jag inte är ensam. Jag har gjort några halvhjärtade försök tidigare men då har jag inte varit ett dugg motiverad. Nu känns det som rätt tillfälle att sluta med de dumheterna och jag tror nog att jag har karaktär nog att genomföra det. Nu, när jag har skrivit om det här, blir pressen lite större att klara det så det ska säkert gå bra.

Nu ska jag åka iväg och köpa fler flyttkartonger. Det är inte klokt vad mycket pryttlar man samlar på sig. Ändå är det bara fem år sedan vi flyttade hit och då gjorde vi oss av med massor av saker. Även inför den här flytten har jag slängt och sålt massor men troligtvis har jag alldeles för många saker med mig och en del kanske får stå ouppackat till nästa flytt (min lillasyster letar febrilt efter ett ställe där vi kan bo väldigt nära varandra). Sedan ska jag försöka njuta lite av den sista sommarvärmen. Jag får väl kavla upp byxbenen och något linne har jag nog kvar så det löser sig. Bada vill jag nog inte göra och skulle det kännas väldigt lockande så får det bli i underkläderna.


Ett lite rörigt inlägg under medicinpåverkan

Sprutorna hjälper inte alls. Det känner jag väldigt väl i dag. Till slut var jag tvungen att ta av mina citodon (starka värktabletter som jag vanligtvis bara tar på kvällen för att kunna sova gott) och nu sitter jag här, lite smålullig av tabletterna, och ska försöka få ihop ett blogginlägg. Jag hade tänkt gå och leta efter fler blodriskor men min storasyster ringde och fick mig att lova att inte gå ut i skogen under tablettpåverkan. För att inte riskera att fnittrande hamna i en buske och kanske somna där så lyder jag henne och håller mig lugn framför datorn i stället.

Jag började dagen med ett gratis besök hos en tandhygienist. Under en timme gick hon noga igenom alla skrymslen runt tänderna och jag blev glad, som en liten hundvalp när den får lite godis, när hon flera gånger berömde mig för hur fint det såg ut och hur duktigt jag hade använt mina små mellanrumsborstar. Så gott som ingen tandsten den här gången och inga andra problem heller. Jag får ett tandvårdsbidrag på 600:-/halvår p g a att min medicin sätter ner immunförsvaret så nu är det riktigt roligt att gå och få tänderna undersökta. Man blir fräsch och fin i munnen och inget kostar det. Inte så dumt.

Jag hann i stort sett bara hem och vända för jag hade en inbokad tid hos min frissa. Så fort hon såg mig utbrast hon: men, vad har hänt med ditt hår? Jag berättade att det har varit lite kaos i sommar och hon summerade allt med att sorg, viktnedgång och immunnedsättande medicinering samtidigt som det inte har funnits något intresse av att bry sig om håret har fått mitt hårburr att se ovanligt hemskt ut. Hon började genast planera ett åtgärdsprogram som innebar att jag skulle komma tillbaka snart för nästa steg. När hon hörde att jag flyttar om drygt tre veckor ändrade hon lite på hur hon hade tänkt klippa och sa att jag måste hitta en annan hårolog snarast för att vårda mitt hår. Snällt och fogligt höll jag med om allt fast jag vet att det kommer att dröja ett antal månader innan jag går till en ny frissa.

I går blev jag så där härligt glad och rörd igen. För andra dagen i rad låg det ett spännande brev i brevlådan. Den här gången var det från en vän som har börjat tillverka små konstverk i betong. Det roliga är att jag samma morgon hade skrivit till henne att jag kommer att beställa ett får och en ljusstake av henne när jag har flyttat. Nu kom det gulliga lilla fåret med posten och det var så sött och fint.

DSC_0106På eftermiddagen kom Beata, Marcin och Blanca till mig. Jag blir alltid lika glad av att träffa dem och likadant var det den här gången. De bjöd mig på pizza i Brunflo och visade mig bilder från sin härliga semester i Egypten. Jag blev mest fascinerad av att de hade simmat och lekt med delfiner men det var även många bilder på pyramider och andra fantastiska platser de hade besökt.

DSC_0107 DSC_0108Höstfärgerna har inte kommit riktigt ännu men en rönn här i närheten är varje år väldigt tidig med att skifta färg och den blir så vacker och har så fint mönster på bladen. Färgen kommer att djupna ännu mer om några veckor men redan nu är den ett naturens eget konstverk och jag måste dela detta med er.

DSC_0110Nu håller mina ögon på att falla ihop så jag måste nog avsluta och sätta mig tillrätta och blunda en liten stund. Inte sova, men vila ögonen lite.


Jag donar och fixar och får besök och present

Jag beslöt mig för att våga göra något åt bordet jag skrev om i förra inlägget. Efter att ha kånkat ut det från gäststugan och burit upp det till carporten letade jag fram slipmaskinen och satte igång. Jag är glad att jag slapp göra det med sandpapper och kloss men det var tillräckligt jobbigt ändå trots slipmaskin. Det tog ganska lång tid innan ytan var fri från gammal färg och skavanker men till slut var jag ganska nöjd. Resten av bordet får se ut som förut. Det var själva bordsskivan som var värst åtgången så jag nöjde mig med att fixa till den. På eftermiddagen letade jag fram en färg från förrådet (tänk vad man kan hitta fast man inte har en aning om att det finns). Jag började måla och hann bara halva skivan innan en bil körde in på infarten och en av husköparna glatt hoppade ur och ropade att ”här kommer gräsklipparservice”. Han var här för några dagar sedan och då sa jag att nu vill jag inte klippa gräset mer för remmen som gör gräsklipparen självgående hade pajat. Han lovade att komma förbi och titta om han kunde fixa det och i går kom han och skruvade isär delarna och hittade en sten som fastnat lite dumt. Efter en stund hade han skruvat ihop allt igen och provkörde lite. Nu funkar den som den ska igen och det är väl ganska fantastiskt att t o m de som köpt huset vill hjälpa mig. Innan han åkte sa han att det är bara att ringa om jag behöver hjälp med något annat, typ tunga lyft.

DSC_0104Det kanske var tur att han kom mitt i målningen så att jag fick annat att fundera på och medan han skruvade med gräsklipparen målade jag bordsytan en gång till. Nu har den fått fem strykningar och det blir nog några till innan jag är nöjd.

Jag har ju varit dagmatte åt Raya, en fin schäfertik vars matte och husse är goda vänner till mig, i flera år men sedan före jul har hon varit med sin husse när han har arbetat och bott i Åre under veckorna. Nu behöver de hjälp med henne igen och fram till min flytt ska hon vara hos mig under dagarna. Mysigt att ha henne här igen och mina hundar tycker att hon hör till flocken så det är inget konstigt med det. Hur de ska lösa det sedan vet de inte riktigt ännu men när jag nu är så fräck så att jag överger dem så måste de hitta en annan lösning.

DSC_0096 DSC_0097

 

I brevlådan låg det ett handskrivet kuvert med ett ojämnt innehåll och jag blev väldigt nyfiken. Jag vandrade hem utan att öppna det men så fort jag kommit innanför dörren kunde jag inte vänta längre. Mungiporna åkte ända upp till öronen när jag såg innehållet. Min yngsta dotter hade skrivit ett brev med förklaringen att eftersom jag hade låtit lite ledsen sist vi pratade så ville hon skicka något som gjorde mig glad. I kuvertet låg också en jättesöt superpanda gjord av plastpärlor. Den har hon knåpat ihop till mig och skickat för att muntra upp mig. Härliga unge ! ❤ Så typiskt henne. Hon lyckades med sin föresats för jag blev glad så fort jag tittade på den där den låg resten av kvällen. Nu är den nerpackad och ska få en hedersplats i min lägenhet.

DSC_0103

I dag har jag haft besök av en italienskakurskompis. Vi träffades på en kvällskurs 2005 och sedan dess har vi gått massor av kurser tillsammans. Nu är det ganska länge sedan vi träffades men vi var överens om att vi måste ses innan jag försvinner. Oj, vad kul att hon kom och vad sorgligt det kändes när hon åkte. Allt som händer för sista gången känns så tråkigt och vi kommer nog inte att ha mycket mer kontakt än via mail och kanske telefon eftersom hon tillhör den grupp av människor som vägrar ha fb. Jag fick en jättefin höstblomsterbukett och den placerade jag i en vanlig glasburk eftersom alla vaser och höga glas är nerpackade.

DSC_0105

 

Nu är det fyra veckor kvar till flytt och det börjar kännas lite pirrigt. Ett förväntansfullt pirr för jag vill komma iväg och få börja om och snart är jag där med alla mina ungar hos mig 🙂