Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2014

Avsked

Något av det svåraste med att lämna Jämtland är att ta avsked av alla fina vänner. Jag har varit omgiven av underbara människor som har gett mig så mycket omtanke den här sommaren. Jag älskar det jämtländska kynnet. Man är väldigt mån om sitt privatliv och vill ha en viss barriär gentemot andra men när det verkligen gäller öppnas alla famnar och man sluts in i en värme så stark att det inte går att falla helt. Det är förmodligen ingen skillnad på hur människor någon annanstans skulle ha varit mot mig men det är här jag har fått uppleva det och jag önskar att alla omkring mig har förstått hur glad och tacksam jag är för att de har hjälpt mig igenom en svår tid.

Nu sitter jag här i mörkret och väntar på att det ska ljusna så pass mycket att jag ser fötterna framför mig när jag går ut med mina hundar. Sista morgonpromenaden här.

Min dotter kom i går kväll och efter att ha varit hos vänner och ätit middag hämtade jag henne på stationen. Vi åkte direkt till kyrkogården för att lämna en skogsbukett med vackra höstfärger och för att tända ett ljus för Kenneth, hans pappa och min farmor och farfar. De vilar alla tillsammans i minneslunden på samma kyrkogård och det kändes fint att få stå där och krama om min dotter samtidigt som vi sa hejdå.

Nu på morgonen har jag ätit frukost, gett hundarna mat, skruvat loss sängarna från den stomme som jag ska lämna kvar och plockat ihop några småsaker. Känslor och tankar börjar komma tillbaka och det är stress och pirr i magen. Sorgeklumpen finns där också men det känns bra att vi är två som möter känslorna tillsammans.

Det har märkts på hundarna att de är lite oroliga. De vill ha koll på mig hela tiden och t o m Kasper, som aldrig brukar bry sig så mycket, vill alltid följa med så fort jag går utanför dörren. Jag har talat om för dem att jag aldrig kommer att lämna dem men det är precis som om de är lite rädda för att även jag ska försvinna ur deras liv. De kommer att bli överlyckliga när vi alla sitter i bilen och de märker att vi ska åka tillsammans.

Det här blir det sista blogginlägget härifrån. Nu dröjer det nog några dagar innan jag får tid att skriva igen. Bloggen har också varit en stor hjälp tack vare alla fina kommentarer och underbara bloggvänner som stöttat och uppmuntrat. Tänk, att man kan hitta sådan vänskap hos människor som man inte känner men som man ändå kommer väldigt nära genom att läsa varandras bloggar. Tack till er därute! Ni är otroliga ❤

Annonser

Overklighetskänsla

Jag kan inte få in i mitt  huvud att det bara är två dagar kvar tills jag ska lämna det här stället för alltid. Det är klart att jag vet det men det är så otroligt overkligt och konstigt. Jag går här i mitt hus, som varken har gardiner eller blommor i något fönster och där alla skåp är så gott som tomma, och kan inte riktigt känna att det snart är slut med den här delen av mitt liv. Alla de känslor jag kände för bara några dagar sedan har försvunnit och jag känner varken nostalgi eller sorg över att inte ha kvar det som alltid har varit min fasta punkt. Jag fattar det helt enkelt inte och en del av mig tror inte på det. Ännu en av psykets alla försvarsmekanismer har förmodligen satt igång att bädda in alla tankar i något fluff som gör att det ska kännas lättare.

Detta gäller bara flytten. Saknaden efter Kenneth har inte bäddats in i något lindrande men jag skulle bli rädd om det hade varit så. Jag vill såklart inte gå omkring och vara ledsen men jag vill ha kvar alla fina minnen och tankar och om jag inte saknar längre så måste det betyda att jag har glömt. Jag kommer aldrig att glömma! Jag ska inte bygga upp något slags mentalt minnestempel över min man där jag vördar och sätter honom på piedestal. Minnena ska vara sanna och ärliga och precis så mänskliga som han var. Jag är så lyckligt lottad som har fått uppleva det liv jag har haft tillsammans med honom och bästa sättet att hedra honom är att jag ser till att bli något så när lycklig igen.

Det är en ganska dramatisk bild utanför fönstret i dag. Vita gäss på stora vågor och granar och tallar som ser ut att vara väldigt elastiska. Det har inte nått upp till stormstyrka, som mest ca 20 m/sek, och jag hoppas att det stannar vi den vindstyrkan. Det vore ju typiskt om en storm skulle fälla något träd över vägen härifrån så att jag inte kommer iväg i övermorgon. Jag har inga motorsågar kvar och jag skulle nog inte våga mig på att använda någon av dem i alla fall. Självklart skulle någon granne hjälpa mig men jag vill inte ha något bök nu på slutet. Det är nog ingen fara, bara jag som har lite tankar på allt som kan gå fel i sista stund.

Ett litet tillägg kort efter att detta skrevs. Nu har vindmätaren visat 28 m/sek så storm är det nog.

Nu 39,2!!!


Slutspurt

Dagarna går så fort. Det är bra för jag är så spänd och förväntansfull inför att komma iväg.

I dag har jag kört sista vändan till tippen och inhandlat de sista flyttkartongerna. De ska fyllas med blommor och lite annat som ska packas i sista stund. Naturligtvis regnade det när jag skulle lasta ur all skrot på tippen men det var bara att dra luvan över huvudet och skynda på. Det känns alltid lika skönt när man blir av med onödigt skräp som inte är till någon nytta.

På eftermiddagen fick jag besök av en god vän och hennes hund. Det roliga med den hunden är att den är kolsvart trots att den räknas som en vit schäfer. Det är ca 10% svart schäfer i henne och den svarta färgen är tydligen dominant. Fin är hon i alla fall och hon fick faktiskt igång mina hundar några små mikrostunder. Hon ville leka och Kasper och Rex gjorde några små skutt några gånger men sedan fick det vara bra. Även om de är helt friska så börjar åldern ta ut sin rätt och de är så nöjda med att bara lukta lite och sedan lägga sig i sina korgar. Jag kunde inte motstå att sätta mig och ta emot all kärlek som hundarna gav så vi hade en liten gosstund på golvet.

IMG_20140926_174935

Lite sorgligt är det att det var sista dagen som jag fick vara dagmatte åt Raya, den schäfer som har hört till vår flock i flera år. Man märker inte så mycket av henne om dagarna för hon är lika lugn som mina vovvar men rätt som det är kommer hon och vill ha lite uppmärksamhet och hon myser gärna en stund om jag kommer och kliar henne på magen eller bakom öronen. Hon lovade att ta med husse och matte och hälsa på mig en sista gång innan jag flyttar men sedan dröjer det nog innan vi ses igen.

Hundarna är min räddning många gånger. Kravlös kärlek och en vilja att alltid göra sin matte glad är vad de erbjuder. Visst blir jag bunden av dem och har svårt att företa mig en del saker men allt jag får av dem gör att uppoffringen känns väldigt liten. Kasper kunde gärna få hålla sin tunga i styr lite mer men om man tänker på att hålla munnen stängd så gör det inte så mycket.

Jag tog in bilens instruktionsbok för att försöka lära mig lite om hur den ska skötas och om vad man ska tänka på innan en långresa. Det verkar vara ungefär som jag trodde. Kolla olja och lufttryck är väl det viktigaste. Spolarvätska och glykol blir nog aktuellt lite senare. Lite i taget och i lagom takt, annars blir det för mycket att komma ihåg. Jag har diverse vätskor och tillbehör men det mesta är nerpackat nu. Oljan har jag inte packat ännu och det kanske är bäst att ha den i bilen sedan ifall den skulle behövas. Förmodligen är det onödigt. Så snabbt ska väl inte oljan minska och om jag kollar den regelbundet kan jag nog förvara flaskan i förrådet. Det här är en helt ny värld för mig – spännande och mystisk – men jag ska nog bli vän med allt detta också så småningom


Lite för mycket

Nu känner jag mig ganska utpumpad, både fysiskt och psykiskt. Jag har inte tänkt så mycket på hur jag har mått senaste tiden. Det har helt enkelt inte funnits tid till det. Det är klart att jag har känt av värk lite överallt men jag har ignorerat den så gott det går eftersom jag inte har haft något val. Jag har packat och rensat hela sommaren lite i taget. Fyra månader har gått snart och eftersom jag så snabbt bestämde mig för att sälja huset och flytta så började jag förbereda redan efter några veckor. Det är jag väldigt glad för nu för annars vete katten hur det hade gått.

Min lever reagerar just nu på att jag tar i lite för mycket. Den värker och trycker och känns som om den kommer ut snart. Kroppen har sagt ifrån att den inte vill mer på ett tag och jag har satt mig i soffan med en kopp te och försöker lyssna på den.

Samtidigt som jag är ganska slut i kroppen så väller tankarna in som vågor och slår hårt och skoningslöst i bröstet. Hoppsan, den meningen låter lite konstig. Tankarna kommer nog in i hjärnan men de känns i bröstet. Jag tror att levern reagerar på den stress som mina tankar för med sig och det är säkert därför den känns värre än vanligt.

I dag, när jag satt och vilade efter lite trädgårdsarbete, kom en rödhake och satte sig bara några meter ifrån mig. Den verkade helt opåverkad av att tre hundar och jag var precis i närheten. Den bara satt där och tittade på mig en lång stund. Jag hann t o m klicka fram kameran i mobilen och ta en bild. Den fortsatte att titta på mig en stund till och sedan flög den. Min hjärna försökte inbilla mig att det var ett meddelande från Kenneth men mitt förnuft kämpar emot och tror inte alls på det. Jag har aldrig varit med om att en fågel har varit så orädd när så många varelser rör sig framför den och jag vill gärna tro på att min man försökte ge mig lite lugnande tankar. För en gångs skull kanske jag inte ska vara så förbaskat förnuftig och tråkig.

DSC_0177Resten av kvällen ska jag inte göra mycket. Jag ska bara resa mig ur soffan när värken i rumpa, höfter och ländrygg säger till mig att jag måste röra lite på mig. Då kanske jag stoppar ner någon liten grej i en kartong eller gör något annat inte så besvärligt. Så småningom ska jag ta mina värktabletter och somna gott med hjälp av dem.

Jag glömde alldeles bort att jag skulle ta en spruta i går. När jag kom på det i dag tänkte jag först strunta i att ta den för den hjälper ju ändå inte men som den duktiga och lydiga människa jag är så gjorde jag som doktorn har sagt och tog den i dag i stället. Det är väl lika bra att ta de sista sprutorna så att det inte finns någon tvekan om att de är verkningslösa.

Mina fingrar, händer, armar och axlar har också fått nog. Jag tröstar dem med att nu är det snart slut på stress. I mitten av nästa vecka har jag inga deadlines att hinna färdigt till och jag kan ta det så lugnt jag vill. Jag ska försöka vara snäll mot alla mina kroppsdelar då.


Besöksdag

Hela dagen har ägnats åt fika och prat och en del huskurs och rörmontering. Det började kl nio i morse med att en av husköparna kom för att lära sig så mycket som möjligt om hur huset fungerar. Både han och jag var ganska imponerade över hur mycket jag faktiskt visste om diverse kabeldragningar och olika funktioner. Vi började med kaffe, kakor och genomgång av diverse papper, fortsatte med rundtur i hus, gäststuga och förråd och avslutade i krypgrunden med information om vattenpump, filter och luftning. När vi hade krupit ut därifrån rekommenderade jag honom att ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp för att slippa allt bök i trånga utrymmen. Han såg ut som om han tyckte att det var lockande men jag vet inte vad de kommer att besluta sig för.

Vid elvatiden kom en vän som ska ta över mina leveranser från ”Min farm”. Vi lunchade tillsammans (det blev ingen bananpannkaka i dag Ina) och för att jag inte ska glömma Jämtland (ingen risk) fick jag ett flätat armband i Jämtländska färger. Det kanske finns någon som inte vet att vi har egen flagga och är en egen republik 🙂 men så är det och flaggan är grön, vit och blå.

DSC_0176Jag ska bära det med stolthet tillsammans med det guldarmband jag har fått tillverkat av Kenneths guldsmycken.

Kl två kom nästa besök och det blev mer fika och de hade med sig riktigt gott kaffebröd. Några timmars rolig samvaro blev det innan vi lovade att hålla kontakten och kramades hejdå.

Så slutligen, kl fem, kom en god vän som är rörmokare. Han hämtade sin hund, som jag är dagmatte åt några dagar till, och hjälpte mig med lite VVS-arbete. Det blev inget fika för han skulle hem och äta middag men jag skickade med honom en jättebroccoli och några ägg från den leverans jag fick i går. Kanske hade jag lyckats fixa rördragningen själv men nu blev det gjort av någon som kan sina saker och det är klart att jag tacksamt tog emot den hjälpen.

Det har varit en perfekt dag för besök. Snöblask och duggregn om vartannat och en dag då inte mycket skulle ha blivit gjort i alla fall. I morgon däremot, ska jag fixa färdigt trädgården och jag hoppas det blir mer än fyra plusgrader och att solen tittar fram ibland. Nu är det bara fyra dagar kvar att fixa det sista och sedan går flyttlasset.

Jag fick ett presentkort från Jämtkraft med posten som tack för att jag blir kund hos dem. Lite kul eftersom jag har varit deras kund i 18 år och bara byter adress. Det var ett erbjudande om att välja valfri produkt inom några olika varugrupper. Det kan jag ägna mig åt när jag är på plats i Bestorp och orkar bry mig.


En vecka kvar

Det börjar bli mörk och kallt här i min lilla värld. Jag måste gå morgonpromenaden strax efter halvsex  för att hinna tillbaka innan min extravovve kommer vid halvsju och det är lite gruvsamt, eller agasamt som jämtar säger, att gå ut i mörkret. Jag är inte mörkrädd. I alla fall inte när jag går mina välbekanta rundor. Men det känns extra kallt och ruggigt när inte vägarna ser ut som vanligt.

I går kom regn och stormvindar, 26m/sek, och från att ha varit sensommar blev det höst direkt. Tallarna skakade i vindbyarna och helt plötsligt såg bilen och tomten ut som på bilden nedan.

DSC_0156Barr som letar sig in överallt och gömmer sig i alla små utrymmen. Det blev till att sanera utsidan på bilen och ställa den på en mindre utsatt plats. Carporten är full av flyttkartonger så där får den inte plats. Det har aldrig varit min uppgift att ta hand om bilen förut men det är bara att acceptera att om jag ska ha bil så får det bli min uppgift nu. Jag har ännu inte gjort som jag planerat och läst igenom bruksanvisningen men jag måste nog lära mig hur man fyller på olja och hur mycket luft det ska vara i däcken innan långresan nästa måndag. Det är aldrig för sent för att lära sig nya saker och är man kontrollmänniska så måste man känna att man klarar saker själv.

Ja, som sagt, på måndag är det dags. Precis en vecka kvar och det känns som om jag har koll på det mesta. Mäklaren sa att hon skulle meddela Jämtkraft och kommunen om ägarbyte men jag litar inte på att andra gör saker som jag skulle ha gjort och mycket riktigt. När jag pratade med kundtjänst på Jämtkraft så hade de inte fått någon information om att jag ska flytta och andra ta över. Nu är det i alla fall anmält och jag har fixat så att jag har el när jag flyttar in i min lägenhet också.

I dag tog jag en sväng till Svenstavik för att träffa en god vän. Hon ville bjuda mig på lunch på ortens kondis, brödbua. Vi har varit med i samma smärtgrupp i tio år och efter att den gruppen upplöstes har vi fortsatt att hålla kontakten. En av de bästa vänner man kan ha. Aldrig några krav på att man måste höra av sig eller vara anträffbar titt som tätt. Det har gått ett halvår ibland men så plötsligt kan någon av oss få för oss att ringa den andra och det är alltid lika kul. Min ciabatta smakade väldigt gott och sällskapet var perfekt. Innan jag lämnade henne åkte vi till hennes mans arbete så att jag kunde få en bamsekram (eller två) och säga hejdå till honom också. Bamsekramarna var förresten väldigt försiktiga eftersom han har kramat lite för hårt en gång och jag kved till lite då.

DSC_0159Häromdagen kom mina närmaste, fina grannar in till mig. De bor bara här i Optand på somrarna men åkte från stan för att titta till mig en sista gång. De är underbara människor som alltid har funnits här och våran släkt har känt varandra sedan lång tid tillbaka. De har varit ett stort stöd och till mycket hjälp för både min farmor och farfar och min mamma tidigare och en väldig trygghet för mig eftersom de representerar så mycket från min barndom, uppväxt och vuxna liv. De hade med sig en present som var så klockren. De förstår mina känslor inför att lämna Jämtland och hur mycket jag älskar natur och klimat här. Jag fick en bok med bilder från Jämtland och på himlakroppar och norrsken. Allt fotat på nätter. Det är en bok som jag kommer att bläddra mycket i och många platser är välkända för mig. Framsidan är från en av Kenneths och mina favoritplatser och jag vet precis var fotot är taget ifrån. Några bilder visar Östersund olika årstider och för mig är det den vackraste stad som finns. Jag är och förblir jämte och kommer alltid att höra hemma här, oavsett var jag bor.

DSC_0153 DSC_0155Jag blev lite överraskad i eftermiddags när jag fick ett samtal från kirurgmottagningen i Linköping. De har fått mina journaler tillsammans med ett brev från en av mina läkare och sköterskan som ringde ville veta vilka problem jag har nu. Jag hade inte väntat mig det utan trodde att jag själv skulle få ta den kontakten när det behövs. När jag berättade att jag ständigt har ont och tryckkänsla och att jag upplever min mage som större än den normalt skulle vara sa hon att en läkare kommer att ringa mig för att bestämma om något ska göras. Sedan började hon prata om mina reumatiska besvär och mediciner mot dem och konstaterade att det är viktigt att de samarbetar med reumatologmottagningen för bästa resultat. Hon avslutade med att välkomna mig till Östergötland och med att det finns mycket att prova för jag är alldeles för ung för att kastas till vargarna ännu. Jag kände mig glad och hoppfull efter det samtalet. Kanske är det en fördel att komma till ett universitetssjukhus med mycket kunskap hos de som arbetar där.

Nu har jag klippt sista delen av gräsmattan. 6 grader och lite blåsigt och varken jag eller gräsklipparen gillade det. Jag trodde att den skull braka ihop men den höll tills allt var klart och nu behöver jag inte bekymra mig för det längre. Jag ska aldrig klippa gräset här igen och det är något jag inte kommer att sakna.


Ägg för hela slanten

Jag äter ägg så att det snart väller ut genom öronen. Det är gott men jag börjar tycka att det blir lite för mycket nu. Men jag måste ju göra av med alla mina lokalproducerade ägg tills på tisdag då jag får 30 nya.

Jag har för ett tag sedan skrivit om att jag har beställt ägg, grönsaker och griskött genom ”Min farm”. Det är en organisation som lokala bönder kan ansluta sig till, ta emot beställningar och sedan leverera sina produkter till  i förväg bestämda platser och på bestämda datum. Jag har beställt 30 ägg/månad t o m mars nästa år men jag har aldrig varit storätaren av ägg i det här hushållet och får kämpa för att de ska ta slut. Det finns inte så stora variationsmöjligheter i nuläget eftersom nästan alla matlagningsgrejer är packade. Jag har fortfarande massor av färdiglagade rester i frysen som måste ätas upp så middagarna är redan klara och kan inte kompletteras med äggrätter. Bara att ta fram och värma. Det är alltså luncherna som blir äggätartillfällena och oftast blir det kokt ägg på macka med kaviar överst. Jättegott men tjatigt. Jag hinner precis äta upp förra månadens leverans innan jag får nästa. Ett ickeproblem egentligen men det ska bli skönt när jag slipper alla dessa ägg.

På tisdag får jag även en leverans med broccoli, vitkål och blomkål. Jag får väl göra en stor omgång vitkålssallad och ta med i stora byttor. Den håller ju ganska länge när den är indränkt med olja, ättika och kryddor och den kan vi äta av i många dagar jag och min dotter. Övriga kålsorter får helt enkelt klara sig tills jag har flyttat. Eller så kanske jag ger bort lite, vi får se.

I december kommer grisköttsleveransen men den har jag sålt till en vän och hon tar också över alla äggleveranser som återstår. Det är lite synd att jag inte kan fortsätta att köpa dessa varor på samma sätt längre. Jag har länge tittat efter vägar att handla lokalt och direkt från bönder och jag blev jätteglad när tillfället kom. Förhoppningsvis finns det något liknande i Östergötland. Nötkött kan jag köpa från min svåger som har en gård utanför Norrköping men jag vill nog inte äta nötkött varenda dag heller. Ägg och kött är gott men jag gillar variation. Det löser sig nog med den biten också och om jag inte hittar andra alternativ så finns det nog mat på Ica-butiken i Bestorp också.