Min ständiga följeslagare
Nu har det gått en vecka sedan jag tillbringade två dagar på sjukhuset för att, som jag trodde, via en slang tömma en vätskefylld blåsa i njuren. Många känslor har kommit och gått sedan jag först fick veta att den där slangen inte bara skulle vara tillfällig under sjukhusvistelsen utan den kommer att följa mig under lång tid framöver och dessutom leda till en påse som jag ska bära i ett slags nät på benet. Detta för att avlasta min njure som tack vare ett stort, uppsvällt njubäcken inte kan sköta urinflödet riktigt utan samlar på sig stora mängder (hydronefros).
I början var jag både arg och ledsen och kände mig som ett obstinat barn som helst av allt bara ville riva bort allt och vägra gå omkring med min påse. Förmodligen var det så eftersom informationen varit så dålig och ingen hade i förväg talat om att jag skulle få denna utrustning. Jag hade inte hunnit bearbeta detta och när jag väl fick veta vad som gällde var alla så väldigt glättiga och hurtiga och det skulle väl få mig att känna mig positiv till det hela men jag hade hellre velat att någon pratade med mig om allt det negativa som jag upplevde då.
Nu har jag börjat få lite perspektiv på allt och tycker faktiskt att det funkar riktigt bra. Njuren (och jag) mår ju faktiskt bättre. Den molande värken är borta och jag börjar inse att detta gjordes för min skull för att jag ska må bra och inte för att någon ville jävlas med mig. Jag kan acceptera att ha det så här fram till våren men blir det aktuellt att fortsätta även under sommaren dyker nog den obstinata 5-åringen upp igen och vägrar för att i stället ta konsekvenserna av det. Hoppas att det inte behöver bli så utan att den operation min läkare sa skulle kunna fixa njuren blir av innan dess.
Jag inser att jag är löjligt gnällig och det är faktiskt inte riktigt så jag brukar vara. Detta är ju egentligen inget stort problem, bara lite bökigt. En gång i veckan måste jag åka till HC för att få ingångshålet i ryggen omlagt och var tredje månad måste tydligen hela utrustningen bytas ut. Det tar lite längre tid med toabesök och duschning men jag har ju faktiskt den tiden och ska jag iväg någonstans får jag väl planera lite bättre. Nu känns det i alla fall som om jag accepterat min ständiga följeslagare och faktiskt kanske t o m tycker om den lite. Så småningom får den kanske ett namn också.
Ibod11's Blogg 