Min blogg om allt och inget

Arkiv för december, 2010

Årets sista inlägg

Jag sitter här och funderar över året som gått. Det sänds så många olika årskrönikor på TV om allt möjligt så jag började försöka sammanfatta mitt eget år. Inte helt lätt. När jag tänker tillbaka har jag massor av positiva minnen och de ploppar upp i tankarna hur lätt som helst medan de lite mindre positiva sakerna gärna vill gömma sig i något av hjärnans alla skrymslen. Jag tror att det är lika bra att sluta fundera innan det blir tvärtom. Kanske är det någon försvarsmekanism hos mig som gör att jag fungerar så. Är det så att jag för att skydda mig själv förtränger tråkiga händelser för att jag inte orkar hantera dem? Jag tror faktiskt inte det. I stället är det nog så att jag bearbetar sådant på en gång och sedan är jag färdig med dem. Det är ju mycket roligare att gotta sig i fina minnen och dessutom är det ju mycket lättare också eftersom man oftast sparar sådana stunder i form av foton.

Jag har bestämt mig för att även mitt nästa år ska bli ett väldigt bra år. Slut på all feströkning och rätt slags träning för att må så bra jag kan. Jag tänker inte avlägga några nyårslöften utan bara genomföra sådant som jag känner att jag vill.

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år och en härlig början (och naturligtvis också fortsättning) på det nya året.

 


Slut på julen

Så var då all väntan och längtan över och som vanligt försvann all min känsla av julstämning direkt efter julklappsutdelningen. Den bästa tiden på året är nu över och det börjar redan krypa i mig av lust att städa undan allt som har med jul att göra. Jag ska vänta lite till, förmodligen får det vara kvar till någon vecka efter nyår men lika glad som jag alltid är över att få julpynta, lika glad är jag alltid att få plocka bort allt efter julen.

Vi har haft en underbart mysig julafton tillsammans med alla glädjespridande ungdomar som velat komma hit och fira med oss. På något sätt brukar det alltid bli just sådan härlig stämning som man förväntar sig att det ska vara på julafton – kanske för att de flesta av oss är väldigt fanatiska julälskare som gör allt för att dela med oss av vår glädje.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lycklig

Jag har skrivit om lycka förut men de som tycker att det blir väldigt tjatigt behöver ju inte läsa det här. Jag vet inte varför just jag har fått förmågan att hitta lyckan i de små vardagliga händelserna men jag är väldigt tacksam för att det är så. Jag kan fnissa lite åt den medicinska vetenskapen ibland när jag tänker på att båda mina diagnoser var för sig ska göra mig deprimerad. Det känns som en stor vinst för mig att de inte har lyckats få mig dit och det gör att jag känner mig ännu lyckligare.

Den här tiden fram till jul är alltid ett enda stort lyckorus och inte blir det sämre nu när alla mina barn och några respektive äntligen är här och vi får mysa tillsammans hela familjen. Det kanske kunde vara några grader varmare men med brasan sprakande  i kaminen och lite extra filtar löser vi det problemet också.

Till alla som mår dåligt av mörkret kan jag komma med ett glädjande besked: nu vänder det, ljuset är snart tillbaka. Jag önskar att alla kunde njuta av alla årstider precis som jag och alltid ha en ny årstid att se fram emot. Kanske går det att bearbeta sin hjärna till att tycka så – varför inte genom en masshypnos. Tänk om man kunde göra alla människor lyckliga genom något sådant. Det kanske skulle bli outhärdligt med all den lyckan, vad vet jag, men chansen kanske finns att det skulle lösa alla världsproblem. Människan är nog mer benägen att utföra goda handlingar om hon är lycklig.

Som avslutning tänker jag upprepa min tidigare definition av lycka: lycka är att kunna acklimatisera sig till rådande omständigheter.

Lycka till allihop!


Oj, vad skröplig jag är

Trots rubriken känner jag mig inte alls deprimerad utan tvärtom ganska hoppfull. I dag fick jag träffa läkaren som skrev till mig om min nya diagnos och han sa att den inte har något med min fibromyalgi att göra. Den finns kvar och alltså har jag nu två diagnostiserade sjukdomar. Vi hade en lång pratstund och även om jag tidigare tyckt att han inte ingav förtroende måste jag nu säga att han var väldigt trevlig och bra att prata med.

Enligt honom kommer jag inte att kunna bli bättre men troligtvis ska jag inte heller behöva bli sämre. Han skrev en remiss till en reumatolog och ett recept på antiinflammatoriska tabletter samt tabletter mot magbesvär som kan vara biverkning av de första. Nu ska jag ringa och boka tid hos en sjukgymnast för att få ett träningsschema som är rätt för mig. Jag hoppas och tror att detta ska vara vad som behövs för att jag ska kunna fortsätta att ha ett någorlunda fullvärdigt liv.


Vinter

Nu har vi haft detta otroligt vackra vinterlandskap utanför huset i över en månad och trots att det är och har varit väldigt kallt kan jag inte låta bli att tycka att det är precis som jag vill ha det. Lite synd är det förstås om alla djur som fryser men för oss som kan klä på oss ordentligt och gå in i värmen när vi har fått nog är det mestadels bara fint.

Jag vill bjuda på några fina vinterbilder som visar lite grann hur vi har det.

 

Rådjuren brukar gå en runda på vår tomt för att leta efter något att äta.

 

Sara och Christoffer roar sig med lite sparkåkning på isen. Långt där borta syns Frösön med sin upplysta slalombacke.

 

Kasper i all sin skönhet efter en lång promenad.

 

Här har första snön fallit men isen har inte lagt sig ännu.


Förvirring

Just nu är jag som ett stort frågetecken och förvirringen bara ökar ju mer information jag läser.

Jag har levt med diagnosen fibromyalgi i över 20 år och trott på den. Visserligen har vissa symptom tillkommit som inte helt överensstämt med den diagnosen men en del problem har jag avfärdat som normala ålderskrämpor som väldigt många råkar ut för och några besvär har aldrig kunnat förklaras eller har fått en egen diagnos. Nu har jag plötsligt fått veta att jag har en reumatisk sjukdom vid namn Bechterews och mängder av frågetecken dyker upp.

Har jag inte längre fibromyalgi eller har jag båda sjukdomarna parallellt? Hur länge har jag egentligen haft Bechterews sjukdom? Jag vet att jag var i 20-årsåldern första gången jag hade ett av de typiska symptomen men då trodde jag att det var ryggskott. Varför har ingen läkare tidigare tänkt på den här sjukdomen? Vad ska hända nu och hur påverkar det min framtid vad gäller sjukpenning eller sjukersättning? Kan jag med hjälp av modern medicinering bli av med en del av smärtan?

Vad jag vet är att detta är en kronisk reumatisk sjukdom som inte kan botas men möjligen hejdas och att jag trots fel diagnos tydligen i alla fall har gjort mycket rätt för att hålla tillbaka förloppet. Min dagliga träning och alla mina promenader, som jag envist har hållit på med för att jag märkt att jag mår bättre av det, har enligt all information varit precis det som rekommenderas. Kanske är det därför som ingen tidigare har kunnat fastställa min sjukdom. Träningen har gjort mig mycket rörligare än vad jag egentligen ska vara. Ändå kan jag känna mig lite bitter med tanke på att jag förmodligen hade mått ännu mycket bättre med en tidig diagnos då mycket behandling hade kunnat sättas in i ett tidigare skede.

Nu har jag alltså fått ett kort brev där diagnosen bekräftas och där det står att jag ska kontakta sjukgymnast om jag får mer besvär. Tydligen ska jag inte medicineras om jag inte får mycket ökad värk. Vad den här läkaren, som jag aldrig träffat, inte vet är att jag de senaste månaderna faktiskt har fått ökande värk och större besvär med stelhet. Dessutom framhålls det i all information på nätet att det är väldigt viktigt att behandling sätts in tidigt för att hejda sjukdomsförloppet. Jag tänker absolut inte bara sitta och vänta på att det ska bli värre utan jag vill ha hjälp nu. Då dyker ännu en fråga upp: varför ska man behöva kämpa för att få den hjälp som borde vara självklar? Jag behöver i första hand träffa en sjukgymnast och även en reumatolog för att veta hur jag ska gå vidare. Nu ska jag försöka sluta deppa och samla krafter för att ta itu med allt detta och hoppas på att jag inte möter allt för stort motstånd.


Lite blandat

Första delen av min planeringslista inför julen är nu klar. Julgodiset ligger förpackat och klart i kylen och väntar och jag hoppas verkligen att allt ska bli uppätet i år. Förra vintern slängde jag en massa kvarbliven kola som ingen ville ha. Det är gott i julhelgen men efter den är det ingen som är så sugen på sötsaker längre. Egentligen var nog det här inte det första jag gjort efter planeringen. Jag glömde ju lussebullarna och pepparkakshuset som varit klara länge.

Efter att ha bott här permanent i över ett och ett halvt år har jag och en god vän äntligen kommit på att det blir ju faktiskt mycket roligare om vi tar våra morgonhundpromenader gemensamt. Tre olika rundor har vi hittat som var och en tar ca 1 timme och 45 minuter. Riktigt så långa promenader har det inte blivit tidigare men det går ju alltid fortare om man har någon att prata med och eftersom hundarna är kompisar trivs de också.

Nu  har jag varit utförsäkrad i drygt 2 månader och jag väntar fortfarande på att få delta i ett projekt genom arbetsförmedlingen. Jag har fått veta att det förmodligen blir aktiviteter på 2 timmar var 3:e dag men nu är det bara några veckor kvar tills jag får börja om med sjukpenning så det verkar som om allt rinner ut i sanden. Lika bra det förresten eftersom jag inte tror att det ger något. De pengarna kan de spara till någon som kanske kan bli hjälpt i stället.


Julfest

Nyss återkommen från en, som vanligt, väldigt trevlig julfest anordnad av Kenneths arbetsgivare sitter jag och försöker hålla mig vaken några timmar till. Jag skrev om kroppens anpassningsförmåga i förra inlägget och jag vill göra ett litet tillägg. Det är inte positivt att min kropp är inställd på att alltid vakna mellan kl 4 och 5.30. Den borde kunna ställa in sig på ett visst antal timmars sömn i stället för på en tidpunkt. Jag fick ca 3 timmars sömn i natt och därför är jag lite som en zoombie nu.

Kvällen var i alla fall så kul som jag hade förväntat mig med god mat, fri dryck hela kvällen och väldigt många trevliga människor. Att vi i år bodde på ett litet, mysigt hotell mitt ute i ödemarken gjorde inte saken sämre. Det serverades julbord och jag var mätt redan efter alla mängder av sillsorter (har aldrig sett så många sillsorter samtidigt förut). Jag lyckades trycka i mig lite varmrätt och dessert också men inte lika mycket som jag skulle ha velat. Kvällen skulle ha varit perfekt om det inte vore för en sliskig, halvalkoholiserad 56-åring som i sitt nästan medvetslösa tillstånd trodde att han var jordens största Casanova. Utan att kunna få fram ett enda riktigt ord, bara en massa UH och ÖH, satt han och pillade på mig och försökte med sin simmiga blick se mig djupt in i ögonen. Inte en tanke på sin 18-åriga flickvän som låg magsjuk hemma eller på Kenneth som satt bredvid mig och inte såg något. Då fick jag nog och tog tag i min gubbe och så gick vi och la oss.

En helt annan sak var det med den lite mysiga, lätt berusade, oförargliga, äldre herre som bjöd alla damer på multiple orgasm on the beach och hade jätteroligt åt det. För alla oinvigda kan jag berätta att det är en drink som heter så

I morse fick vi god frukostbuffé och efter ett arbetsmöte och lunch åkte vi hem. I stort sett en rolig upplevelse som får mig att se fram mot nästa års julfest.

.


Kroppen – människans bästa vän.

Människokroppen och alla dess system och funktioner är en helt otrolig konstruktion. Många gånger har jag förundrats över hur allt kan fungera så friktionsfritt och smidigt. Man behöver inte göra något, eller i alla fall inte vara medveten om att man gör något, för att ens kropp ska anpassa sig efter nya situationer.

Det jag tänker på idag är inte en så märkvärdig sak men ändå en liten detalj som jag tycker är bra. Vi har nyss kommit hem efter en varm och skön vistelse i solen. När vi kom hem var det en temperaturskillnad på ca 40 grader och visst tyckte vi att det var kallt först men bara efter någon dag började vi vänja oss vid kylan och allt kändes normalt. I morse, när jag släppte ut hundarna, var det bara 14,5 minusgrader och min första tanke var: vad varmt det är idag. Sedan fnissade jag lite för mig själv och tänkte att det kanske inte är så många som skulle hålla med mig. Nu hoppas jag att denna värmebölja håller i sig ett tag så att hundpromenaderna kan bli så långa och sköna som jag vill men förmodligen kommer jag om någon dag tycka att det är väldigt kallt. Kroppen anpassar sig fort och det är väl tur med tanke på att vi säkert kommer att få återuppleva förra vinterns kyla med -37 grader.

Det finns hur mycket som helst att fundera över när det gäller kroppens mekanismer och förmågor men det kanske jag återkommer till en annan gång. Kanske kan det vara något att känna glädje över när allt annat känns trist. De flesta har ju faktiskt en kropp som är helt fantastisk i sin funktion. Gläds åt det!


Advent

Åh, vad jag älskar advent, årets mysigaste tidsperiod. Det är nästan som om jag var barn igen och känner alla förväntningar och lyckokänslor som tanken på julafton framkallar. Känslorna må vara desamma men någonstans i livet ändras orsakerna till detta lyckorus. Det är faktiskt inte längre själva julafton som är det som allt kretsar kring. Åtminstone inte i mitt huvud även om allt det praktiska denna månad planeras med fokus på den 24:e.

Visst tycker jag det är kul med själva kulmen på allt väntande men nu för tiden njuter jag så otroligt mycket av hela den långa vägen dit. Det börjar 1:a advent med pyntande, julmusik, lussebullsbak och tända ljus. Sedan fortsätter de följande veckorna med julklappsinköp, inslagningar och rim. Planeringen inför julbordet börjar också utformas och vid den här tiden känns det fortfarande ganska kul med all julmat. Jag är nog lite udda men jag tycker faktiskt att det mysigaste med advent är mörkret. Jag trivs och mår bra inombords när jag får tända alla stjärnor, adventsljusstakar och levande ljus.

Sedan närmar sig julafton och eftersom jag är en väldigt strukturerad och planerande människa är mitt huvud fyllt av scheman för när allt ska göras för att jag både ska hinna och orka allt. Det är ju inte mängden mat som ska tillagas som gör mig lite stressad på julafton. Den har jag alltid förberett i god tid. Det är mängden mat som ska plockas fram och tillbaka från och till kyl och frys. Den ska plastas in och placeras om i nya byttor och burkar och på något sätt ska allt rymmas i vårt i vanliga fall tillräckligt stora kylskåp som vid jul alltid är för litet. Det är så mycket som ska klaffa på julafton och det känns ofta som om allt hänger på mig. Det är ingen annans fel utan beror helt på mitt eget kontrollbehov.

I år har jag bestämt mig för att jag inte ska ha några höga krav på mig själv. Jag ska bara njuta av att ha alla mina härliga ungar och deras respektive här. Jag ska ta allt som det kommer utan stress och även delegera arbetsuppgifter till alla som råkar befinna sig inom räckhåll. Mat kommer det att finnas i samma mängd och även allt annat som vi brukar ha så egentligen blir det nog ingen större skillnad. Möjligtvis är inte julklappshögen lika stor som vanligt men det är väl inte det julen går ut på väl?

Det är bara en sak som fattas just nu och det förstår nog alla vad det är. Mina barn naturligtvis. När de kommer hit allihop blir allt så rätt och julen börjar för mig.


Jag sänder lite julstämning till min dotter

Min julälskande, jultörstande dotter i Örebro har bett mig om lite julpyntsbilder för att få lite mer julstämning hos sig. Jag har gjort så gott jag kan för att få med det mesta av tomtar och övrigt julpynt och hoppas att det bidrar lite till att värma och glädja henne.