Min blogg om allt och inget

Senaste

Undrar hur många inlägg om aprilväder som skrivits

Här kommer ett till.

I vanliga fall går jag morgonpromenaden och min syster övriga promenader med hundarna. Vi har delat upp det så för att jag är morgonpigg och mår bäst tidigt på dagen medan hon gärna väntar lite för att sedan gå de längre och snabbare promenaderna lite senare. I bland är min syster inte hemma och kan ta ut hundarna eftersom hon tillhör de arbetandes skara. Då får hundarna nöja sig med mig och det är mycket tråkigare. Jag orkar inte med dem mer än två promenader och eftermiddagsturen blir ganska kort, bara ca 20 min. Mitt på dagen släpper jag ut dem i trädgården för att uträtta behoven och vid fint väder tillbringar vi lite mer tid där ute.

Jag försöker intala mig själv att de klarar sig bra med detta eftersom Kasper är drygt 14 år och Nalle blir snart 11 år. Men jag tror inte riktigt på mina egna argument för friskare och piggare gamlingar får man leta efter. Visst märks det på Kasper att han är gammal men när han har skakat av sig stelheten, efter att ha rest på sig, så travar han med på promenaderna utan problem. Min syster, som har högre tempo, säger att han inte brukar sinka dem förutom i de brantaste uppförsbackarna. Han skuttar inte uppför dem längre utan där sackar han efter lite. Jag vet att båda hundarna blir glada när de får ge sig ut på längre äventyr med min syster men nu är det som det är och de slipper i alla fall vara ensamma om dagarna.

Min syster har blivit en riktig globetrotter som ser sig om i världen. Nyss var hon i Amsterdam och nu är hon i Vasa i Finland. Därför var jag och hundarna ute tillsammans på eftermiddagen. När vi började gå var det riktigt skönt ute och solen visade sig en väldigt kort stund. Jag hittade en liten tibast och grämde mig lite över att inte ha nya kameran med mig. Men Nalle gjorde sitt bästa för att optimera förhållandena och agerade bakgrund till den lilla busken. Skärpan är inte den bästa men den syns i alla fall betydligt bättre mot hans vita päls än mot det spräckliga gräset. När vi vände hemåt började det småregna och strax efter det kom en hagelskur. Det tog ca 10 minuter att gå hem och när vi såg huset började stora snöflingor falla. På vår 20-minuterspromenad fick vi alltså uppleva fyra olika vädertyper. Riktigt aprilväder.

Regn är bra

En lite desperat rubrik kanske och ett försök till att övertyga mig själv om att det faktiskt är så. Jag hade noga koll på min väderapp och samma dag som jag köpte min nya kamera passade jag även på att köpa gräsmattegödsel som bekämpar mossa. Vår gräsmatta består mest av mossa, olika slags ogräs och en hel del fina små blommor, typ tusenskönor och någon sort som brukar växa i stenpartier. Varken jag eller min syster orkar försöka gräva bort allt detta eller använda en mossrivare (tror jag att det heter). I stället har vi googlat efter andra möjligheter och det minst arbetsamma sättet att få en fin gräsmatta verkar vara att strö ut denna gräsgödning tre gånger med ca sex veckors mellanrum.

Vi har båda för oss att vi någon gång har hört att gödsling ska ske när det regnar eller väntas regn. Detta för att inte brännskada gräsmattan. Jag vet inte om det stämmer men det är i alla fall därför jag har haft sådan koll på min väderapp. Efter hundpromenad och en stunds vila hade jag planerat att gå ut och gödsla. Jag tar gärna på mig den sysslan eftersom jag ofta får se min syster sköta alla lite tyngre trädgårdssysslor. När det finns något som jag, i min skröplighet, orkar göra så blir jag glad för att jag också kan bidra lite.

När jag kände mig redo ringde min telefon och min andra syster tjoade glatt i luren. Självklart ville jag hellre prata med henne än gödsla så jag stoppade om mig själv med min mysfilt och gjorde mig redo för en stunds trevligt utbyte av information. Det resulterade i skrattkramp och jag trodde nästan att jag hade skrattat sönder en cysta, så ont fick jag. Det kanske inte låter så roligt men hennes beskrivning, av hur hon i går kväll fick ett sms med information om att larmet hade gått på en viss adress och att hon inte hade en aning om vad som fanns på den adressen, gav mig associationer och bilder i huvudet som var kul. Hon ringde mig för att fråga vilken adress vi har (hon har faktiskt varit här flera gånger) och om det förhåller sig så att vi har ett larm och om det gick på i går kväll vid halvelvatiden.

Jag kunde bekräfta att både adress och larm var vårt och att vår lillasyster, efter att ha larmat i går kväll, såg att hennes hund ville gå ut i trädgården. I sitt trötta tillstånd glömde hon larma av igen och en liten stund tjöt det i hela huset. Jag hade precis lagt mig och när jag hörde tjutandet förstod jag ungefär vad som hade hänt. Dessutom öppnade min syster dörren mellan våra lägenheter och skrek att det var hon som hade glömt larma av. Ingen panik hos mig alltså. Lite mer oro blev det hos vår storasyster som varken visste att vi har ett larm eller att hon tydligen står på listan över vilka som ska kontaktas om något händer (i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte heller visste, eller kom ihåg, att hon står uppsatt där). Hon visste inte heller vilka kodord som vi och larmoperatören ska ge varandra vid kontakt. Så om hon hade ringt det nummer som angavs i sms:et så hade hon inte fått någon information från dem.

Nu vet vår storasyster hur det förhåller sig med detta och hon har fått veta vilka kodord som gäller. Jag fick, som sagt, väldigt ont av skrattandet och ni vet ju att jag dessutom blir väldigt trött av att prata (har med hoptryckta lungor att göra och att jag har svårt att få tillräckligt med syre när jag gör något mer än bara andas) så jag blundade en liten stund men jag hade ju bestämt mig för att gödsla och regnet hängde i luften. Envis och bestämd gick jag ut och slängde ut de väldigt små kulorna. Halva gräsmattan gödslade jag för ca två veckor sedan men gödslet tog slut så därför var jag tvungen att vänta till nästa rejäla regnväder. Nu är hela gräsmattan behandlad och kanske blir det bra eller så resulterar det bara i att min syster får klippa gräset lite oftare ett tag framöver. Det är hennes jobb eftersom hon vill ha en muskeldriven, motorlös gräsklippare. Jag brukar trimma lite i kanterna med grästrimmern och det är alldeles tillräckligt tungt jobb för mig.

Nu blev det väldig mycket som avvek från ämnet, att regn är bra. Men så blir det när fingrarna skriver det som ploppar upp. Egentligen ska man aldrig skriva rubriken innan inlägget är klart. Jag får väl avsluta med att konstatera att regn är bra för gödslade gräsmattor, potatisodlingar, grundvattennivå och för att motverka brandrisk i skog och mark. Dessutom behöver alla blommor och buskar i trädgårdarna vatten och alla vi villaägare slipper gå och kånka på vattenkannor när vi ska vattna i krukor och blomlådor. Det finns säkert massor av insekter som uppskattar att dricksvatten samlas i lövverken och tänkt så gott det luktar, efter en lång och dammig sommarperiod, när det äntligen regnar och världen ser ren ut igen.

 

Vart tog råttan vägen?

Vi har varken hört eller sett den på ett tag nu och den har inte heller lämnat några nya spår efter sig. Att det är en råtta fick vi bekräftat när skadedjursmannen var här sist. Det var ingen tvekan om det, sa han. Vi har kollat råttgiftsåtgången och det har gnagts en del på det stora block av gift som ligger i en låda. I förmiddags städade jag ur ett av mina förråd i källaren, det som hade flest och tydligast spår av råttan. Det jag tidigare trodde var råttbajs visade sig, vid en närmare koll, vara söndertuggad svart plast och längst in, under en del bråte, hittade jag ett stort förråd av hundmat. Självklart ville råttan inte använda matförrådet som toa och det var jag tacksam för när jag städade bort allt.

Jag gissar att det var mycket mer hundmat där tidigare. Lite beundran känner jag inför allt jobb den har lagt ner på att flytta maten från säcken, flera meter därifrån, och till sitt hörn. När jag tog bort hundmaten från källaren trodde jag att råttan snart skulle bli desperat och hungrig och kanske leta sig ut igen. Nu förstår jag att den har haft det ganska bra där nere i källaren. I alla fall tills den åt av råttgiftet. Undrar om den ligger någonstans och om det snart ska börja lukta rutten råtta. Jag skulle gärna vilja hitta den och slänga den i soporna innan det händer. Jag är innerligt tacksam för att det verkar ha varit bara denna enda råtta och inte en hel familj som snabbt började föröka sig.

Jag hade bara mobilen med mig ner i källaren så det här blev en återgång till den sortens fotografering.

Jag fortsätter att utforska min kamera och ni får försöka stå ut med mina mer eller mindre bra experiment ett tag. I går kväll satt jag i soffan och fotade samma motiv med olika effektlägen. Jag vet inte vad man ska ha alla dessa inställningar till men det är ju kul att testa.

DSC_0052-1DSC_0055DSC_0058DSC_0049DSC_0051DSC_0053

 

 

I dag är min blogg en fotoblogg

Jag försöker förstå mig på min nya kamera men jag inser att det krävs massor av misslyckanden innan jag kan säga att jag kan fotografera. Här bjuder jag på några av de bilder som blev relativt bra. Jag förstår mig absolut inte på makroläget på teleobjektivet. Det går inte att fota nära utan man måste hålla kameran flera meter ifrån och sedan zooma in. De närbilder som är här nedan har jag tagit med standardobjektivet, närbildsinställning och sedan har jag beskurit dem så att det ser ut som om jag har kommit väldigt nära. Är det så man ska göra eller har jag ett stort mysterium att lösa? Ge mig gärna tips och undervisning.

En sann saga

Det var en gång en kvinna som levde lycklig tillsammans med sin man och sina barn på den jämtländska landsbygden. Livet var inte alltid en dans på rosor men ändå växte sig kärleken starkare ju längre tiden gick och vissa perioder hittade kvinnan och hennes man nyförälskelsen igen. När barnen blev vuxna och flyttade till andra orter fladdrade ett uns av oro förbi. Skulle livet bli tomt och tråkigt nu när det bara var kvinnan och mannen kvar. Paret bestämde sig för att inte bli sittandes och längta efter barnen. De fortsatte med allt det som de förut hade tyckt om att göra tillsammans men oftare och utan att fundera på logistiska familjeärenden.

En dag föreslog mannen att de skulle köpa en lite bättre kamera än de som deras mobiler tillhandahöll. Paret gjorde många utflykter till natursköna platser och mannen hade också en längtan efter lite seriösare fågelskådning. Ja, sa kvinnan direkt. Enligt mannen var kvinnan oftast väldigt lättövertalad och gick med på det mesta och en systemkamera vore trevligt att ha. Varken kvinnan eller mannen hade någon kunskap eller erfarenhet av fotografering, förutom med enkla kameror och videokameror. Därför köpte de en nybörjarkamera och tänkte att bättre utrustning kan vänta tills de visste hur intresset skulle utvecklas.

Eftersom mannen var den tekniskt intresserade lät kvinnan honom ”leka” med den nya kameran i lugn och ro och tänkte att han sedan skulle visa henne vad han hade lärt sig.  De planerade att ta många fina kort med sin kamera när de skulle åka på husvagnssemester två månader senare och förmodligen skulle de också investera i ett teleobjektiv. Kvinnan hann lära sig de mest elementära funktionerna på kameran innan det var dags för mannen att åka iväg för att arbeta en vecka på annan plats.

Mannen kom aldrig hem igen och kameran blev liggandes i en låda. Den följde med när kvinnan flyttade från alla minnen och den blev liggandes i sin låda i nästan tre år. Den hade nog fått fortsätta att ligga där om inte kvinnan hade blivit inspirerad av framför allt en blogg. Plötsligt tyckte kvinnan inte att hennes halvdåliga mobilbilder dög längre. Hon ville också kunna ta fantastiska närbilder på mossor och blåsippor och hon tänkte även framåt till när hon ska ta sig ut i världen eller upp i fjällen och fotografera underbara vyer.

Kvinnan letade fram kameran och tog upp den ur lådan. Hon letade på nätet efter teleobjektiv som skulle kunna passa och en dag åkte hon in till stan för att köpa ett objektiv. Nu blev det inte riktigt som kvinnan planerade. Hon hade inga kunskaper om terminologin inom fotokonsten och hade förstått fel när hon läste informationen om det utvalda objektivet. Det passade inte alls ihop med kameran. Den vänliga säljaren försökte inte pracka på kvinnan en helt ny utrustning utan han gjorde allt för att hjälpa henne att hitta ett passande objektiv. Tydligen var kvinnans kamera för modern i den del där man kopplar ihop kamerahus och objektiv (har glömt vad det heter) och inga sådana objektiv fanns att köpa i den stora butik hon besökte. Försäljaren letade på nätet för att hjälpa kvinnan och han hittade en sajt från en helt annan kedja där det fanns passande objektiv.

När kvinnan såg priserna konstaterade hon snabbt att det skulle inte skilja mycket i pris om hon köpte det tänkta objektivet och investerade i en ny, lite bättre kamera. När hon sa det till försäljaren höll han med om att hon skulle få en ”riktig” systemkamera till inte alltför stor prisskillnad i stället för att använda den ”hybrid” hon tidigare hade. Kvinnan visste inte att hon hade haft en hybrid men försäljaren var nog smart som sa så. Det känns ju roligare att ha en riktig än en hybrid och kvinnan föll för det. Han la till att hybriden faktiskt var en bra kamera den också.

Kvinnan kom hem, glad och nöjd och väldigt trött (varför kan inte sittplatser placeras ut lite strategiskt) med en ny utrustning som hon nu ska lära sig att använda. Hon slängde ur sig en fråga till systersonen om ifall han kunde vara intresserad av den nästan oanvända ”hybriden”. Han fick den väldigt billigt och även han blev glad och nöjd. Kanske kan kvinnan och systersonen ha nytta av varandra och lära sig en del tillsammans. Troligtvis halkar kvinnan efter rejält men å andra sidan har hon nu en lite mer avancerad utrustning. Inte på något sätt en proffsutrustning men, enligt försäljaren, en väldigt bra nybörjarutrustning.

Tack till de som inspirerat mig med fina foton och speciellt till Anneri, vars naturbilder fick mig att längta efter ett gäng egna blåsippsbilder där varje detalj syns och där solen skiner genom kronbladen 🙂

 

Vem förstår sig på humör

Hur kan jag känna mig så glad när jag egentligen borde ge efter för vemod, nostalgi och besvikelse? Vad är det som påverkar mitt humör så att jag, trots lite uppgivna tankar, ändå mår så bra mentalt och faktiskt inte låter mig sänkas. Jag vet inte vad för slags hormoner eller andra ämnen som bestämmer över mitt mående men jag är tacksam för att just jag tydligen har ett överflöd av den sortens kroppsegna ämnen.

Varför funderar jag på detta i dag? Det har flera orsaker. Min mamma skulle ha fyllt 81 år i dag. Men hon blev bara 60 år och jag kan inte fatta vart de 21 åren har tagit vägen. Jag har så mycket jag skulle vilja prata med min mamma om och längtan och impulsen att vilja ringa henne försvinner aldrig helt. Min mamma dog alldeles för tidigt efter flera olika cancerdiagnoser. När jag tänker på henne är det ofrånkomligt att tankarna även hamnar hos min pappa, som bara blev 56 år (nästan 57), och naturligtvis hos min man, som togs ifrån mig när han bara var snart 55 år. Lika gammal som jag blir i år. En del av mig undrar varför alla måste försvinna från mig alldeles för tidigt och självklart känns det jobbigt och vemodigt. Jag tittar på vänster hands ringfinger där förlovnings- och vigselring fortfarande sitter kvar. De kommer alltid att vara där. Jag försökte ta av dem när jag fick ett litet fukteksem under dem men jag klarade det inte. Kanske borde jag ta av dem för att verkligen få ett avslut men jag vill inte det. I bland blir jag lite ledsen av att se dem men oftast ger de mig glädje.

En annan orsak till att mitt humör borde vara dämpat är att jag pratade med patientkoordinatorn på Sahlgrenska och fick veta att jag nu är den som har väntat näst längst på listan men att jag ännu inte har hamnat i den prioriterade gruppen. Förmodligen händer inget under sommaren. Jag hade verkligen hoppats på att slippa ha det så här en sommar till. Men konstigt nog gick jag ner till min syster och sa glatt att nu behöver vi inte oroa oss för hundpassning förrän till hösten. Sedan kom de lite jobbigare känslorna men jag börjar bli ganska duktig på att skjuta dem åt sidan och acceptera situationen. Men när alla ni andra längtar efter varma dagar kommer jag inte att sälla mig till er. I stället vill jag helst gå i ide och vakna när de lite kyliga dagarna återkommer. Jag tänker inte köpa fler mammakläder så jag ska gå igenom min sommargarderob och se vad jag har som går att använda. Toppar är inget problem. Där har jag redan sett till att rätt storlek finns. Värre är det med kjolar och byxor i olika längder. Men det finns ju resårband att förlänga midjemåttet i byxor med 😉

Nu, medan jag skriver detta, känner jag att humöret inte är lika uppåt som innan. Men det blir snart så igen. Kanske är jag innerst inne lite lättad för att ingreppet skjuts upp. Kanske finns där en liten oro i alla fall och nu är läget status quo ett tag till. Saknaden efter mina bortgångna familjemedlemmar kommer och går men stannar numera inte kvar och kväver mitt goda humör länge i taget. Jag har sagt det förut och det stämmer: jag är en glad skit och det finns alltid saker att se fram emot. Vad som styr att jag oftast ser de sakerna vet jag inte men huvudsaken är ju att det är så.

Min absoluta favoritbild på min mamma och pappa.

Åter till vardagen

Efter några dagar tillsammans med mina ungar är nu allt som vanligt igen. Min syster har dessutom kommit tillbaka från sin vistelse i Amsterdam, där hon både har fått mycket inspiration på en konferens och vandrat i timmar på stadens gator och återupplevt minnen från det halvår hon spenderade där för 25 år sedan.

Påskhelgen har varit precis så mysig som jag visste att den skulle bli. Som vanligt har vi fördjupat oss i många samtalsämnen men när mina två äldsta barn förlorade sig in i programeringens värld och språket plötsligt bestod av if-satser, algoritmer, formler som gör att något ”kallar” på något annat och många andra specialtermer, då slutade jag försöka hänga med. Jag passade på att kolla lite på nätet i stället medan jag, med tillfredsställelse, hörde hur mina barn skrattade och med stort engagemang och intresse tillsammans försökte komma fram till olika slutsatser. I min värld finns det inget bättre än när ungarna bevisar att de trivs så bra tillsammans och har stort utbyte av varandras kunskaper och åsikter. Det fantastiska är att jag får uppleva det om och om igen när vi träffas allihop.

När de är här blir jag glad för så löjligt små saker som att det plötsligt hänger fyra handdukar på krokarna i badrummet. Det ger helt enkelt en bra känsla.

Mitt påskris, som egentligen är forsythiakvistar, behagar äntligen blomma nu när påsken är över. Jag har plockat bort allt annat påskpynt men riset får nog stå kvar några dagar till.

Snön har nästan smält bort för den här gången. Kanske är det verkligen dags för våren att helt ta över nu. Morgnarna är visserligen fortfarande frostiga men det är bara skönt att promenera på frusen mark. När snön precis hade fallit hittade jag en liten frusen stackare på vår skogsstig. Den lilla kopparödlan hade hittat ett fotspår där den kanske sökte lite värme från marken. Dagen efter låg den kvar på samma ställe men i en annan ställning och i morse var den borta. Jag vill gärna tänka att den överlevde och att den nu har fått tillräckligt med kraft för att fortsätta leva ett bra kopparödleliv.

Jag var väldigt osäker på vad det var för slags varelse. Runt Storsjön i Jämtland är det så kalkhaltigt att ormar och liknande djur inte trivs. Jag har alltså ingen vana vid kräldjur men efter en fråga på fb fick jag besked om att det är en kopparödla. Innan dess googlade jag och fick, för ett kort ögonblick, för mig att det var en majsorm. De kan se ut på många olika sätt och en av bilderna visade en orm som var väldigt lik den här. Men majsormar finns inte vilda i Sverige 😉 så jag insåg ganska snabbt att det var en av tre arter: snok, huggorm eller kopparödla. Liten och söt är den i alla fall men jag höll ändå hundarna på betryggande avstånd ifrån den.