Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2016

Tjugotre år sedan hon kom

Man skulle kunna tro att första bilden är från 60- eller 70-talet men sanningen är faktiskt så  hemsk att vi klädde henne så här och satte henne i en babysitter som inte gjorde saken bättre. Tur att hon var en skönhet i sig själv så att den totala upplevelsen av bilden kan hamna på plussidan. Golvet i bakgrunden stämmer förresten också bra in på vår dåliga smak.

Hon kom till oss i slutet av oktober 1993 och jag kommer ihåg att jag efter förlossningen låg i min säng och tittade ut på ett underbart höstväder. Jag minns det för att innan den dagen hade det varit en lång period med regn och rusk och jag längtade ut till solen. Jag var lite omtöcknad så när undersköterskan frågade om jag ville ha hjälp att duscha så sa jag glatt att ”det behövs inte för jag duschade innan jag åkte hemifrån”. Hon var nog van vid vimsiga nyförlösta kvinnor så hon lät mig vara trots att jag nog inte var så fräsch som jag då trodde.

Nu har det gått 23 år sedan den dagen och som vanligt, när barnen blir äldre, är det svårt att förstå hur åren har kunnat försvinna så fort. Jag blir glad när jag tittar på korten från då och nu. Man kan inte tro att det är samma härliga varelse på båda korten men så är det. Hårfärgen är den naturliga på båda bilderna så det har gått från ytterlighet till ytterlighet. Vid något tillfälle, när hon var mycket yngre, trodde hon inte på oss när vi visade det här kortet och sa att det var hon.

Hon firade sin födelsedag utan mig men hon har lovat att hon dyker upp här någon av de närmaste dagarna. Då blir det tårta och paket och kanske en liten sång från hennes mamma. Fast jag har redan sjungit i telefonen så kanske räcker det med det. Som vanligt ser jag väldigt mycket fram emot besök av ett av mina barn och kanske orkar jag med någon liten utflykt. Vi får väl se.

dsc_1049dsc_0987


Nu är det dags att sälja

Jag har varit övertygad ganska länge om att det är rätt beslut. Redan i somras kontaktade jag Holiday Club i Åre för att be dem hjälpa mig att sälja min andelsvecka. Återkom i oktober för vi kan inte ta emot fler lägenhetsveckor till försäljning nu, var det svar jag fick. Nu har jag försökt igen men med beskedet att vänta till våren. Jag vill inte vänta längre. Nu har jag lagt ut en annons på blocket och länken har även lagts ut på fb. Jag hoppas att ni ursäktar mig för att jag även gör lite reklam för min annons här. Om jag inte lyckas bli av med min andelsvecka så har jag i alla fall gjort så gott jag kan men kanske måste jag fortsätta att kontakta Holiday club varje halvår.

Det ÄR en bra lägenhet och den HAR ett fint läge.

https://www.blocket.se/vi/69927370.htm

Jag sa till min syster att jag längtar efter att åka någonstans och göra någonting. Kanske var det därför hon erbjöd mig att följa med när hon och hennes son skulle äta ute på en lokal restaurang. Det var inte en särskilt lång resa, kanske tre minuter, men jag kom i alla fall hemifrån en stund och jag åt mycket och gott. När jag var mätt lyckades jag ändå trycka ner både två fruktspett doppade i chokladfontän och friterad banan med glass. Det var riktigt duktigt gjort – eller hur? Nu, flera timmar efteråt, klagar min mage fortfarande och smårapar lite för att lätta på trycket. Men jag är ändå nöjd med den lilla utflykten. Jag ska försöka komma ihåg hur lite som behövdes för att göra mig nöjd, när jag så småningom börjar kunna se mig om i världen och ta mig ut på större äventyr. Så här glad blir jag när jag får mat.

dsc_1047

 

 


Nya tankar

Jag funderar ganska mycket på allt som är och har varit i mitt liv. Tankarna går i allt vidare cirklar och ibland kommer jag fram till nya insikter om mig själv. Så tror jag att de flesta av oss fungerar. För det mesta hamnar inte mina tankar här på min blogg men ibland känner jag att jag vill berätta om nya upptäckter och då är bloggen ett bra redskap.

I dag har jag funderat på lycka. Det är inte första gången men den här gången kom det in nya tankar som rörde om lite. För snart två och ett halvt år sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli lycklig igen. Efter det har jag hela tiden fortsatt att tro det och det var delvis sant. Men nu har jag kommit fram till att lycka kan definieras på många olika sätt. Jag måste nog omdefiniera mina egna tankar om vad lycka är även om jag faktiskt inte har tänkt hel fel. En gång, för länge sedan, kom jag fram till att lycka är att kunna acklimatisera sig till rådande omständigheter. En lite ofullständig beskrivning men ändå ganska sann. Då hade jag inga tankar på att omständigheterna skulle förändras så radikalt för då hade jag nog inte sagt så.

Sedan min man dog har jag envist hävdat att jag aldrig mer kan bli lycklig, bara glad. Men hur ska jag då förklara att jag nu på förmiddagen, med riktigt höstruskväder ute och inget särskilt kul att se fram emot, plötsligt fick lust att sjunga när jag fixade i köket. Jag hajade till och tänkte efter. Jo, jag kände mig lycklig. Helt utan anledning. Inte bara glad utan riktigt bubblande lycklig. Var kom den känslan ifrån och varför just nu? Jag gillar analyserande och funderar gärna på hur jag själv fungerar. Sanningen är att jag faktiskt har varit lycklig ganska länge men inte riktigt tillåtit mig att känna så. Hur kan man vara lycklig samtidigt som saknaden aldrig minskar. Jag längtar fortfarande lika mycket, tänker på situationer och upplevelser, ser honom framför mig och blir lika ledsen ibland. Kanske har jag undermedvetet känt att jag inte får vara lycklig utan min man. Kanske är det skamligt.

Men jag är lycklig och jag skäms inte alls. Inte samma lycka som då men jag mår otroligt bra. Nu kanske ni ler överseende och skakar på huvudena. Hur kan jag säga att jag mår bra? Jo, jag mår bra inombords. Det är ett lugn, en glädje som jag nu erkänner är lycka, en livsvilja och en längtan efter mer. Mer av livet och mer av glädjen som jag känner. Det är så svårt att förklara men jag är helt enkelt tillfreds. Framöver kommer det dessutom bara att bli bättre i takt med att en del av mina fysiska problem minskar.

Jag måste alltså tänka om när det gäller vad lycka är men samtidigt hade jag väldigt rätt när jag menade att det har att göra med förmågan att acklimatisera sig. Lycka behöver inte vara att ha ett liv tillsammans med en älskad livspartner och att få ha den kärleken. Lycka kan även vara att leva ensam men med andra älskade personer i närheten. Att upptäcka att man trivs med sig själv och att man klarar av det som kommer ger också lycka. Kanske måste man också veta att roliga upplevelser väntar i framtiden. Men lycka kan vara så simpelt som att sitta inne och titta på flurvädret ute medan man njuter av kaffe och äppelkaka inne i värmen. Det behöver inte vara mer märkvärdigt än så. Denna insikt ser jag som ett bevis på att jag nu verkligen har acklimatiserat mig till rådande omständigheter och att det är det som behövs.

Min nya definition av lycka måste därför bli ett hopkok av allt detta.

Lycka är att kunna acklimatisera sig till rådande omständigheter och att se glädjen i det man har.


Tv-beroende

I veckan som gått har jag blivit kund hos en ny tv-distributör. Eftersom det har strulat med signalstyrkan i antennkablarna sedan takbytet så pratade min syster med ortens expert på området och snart kom en trevlig ung man på besök. Han kollade in alla grejer och höll med om att något måste göras. Naturligtvis visste han vad som är bäst och självklart förstår jag att han har ett bra avtal som gör att han tjänar på att sälja just den produkten. Det spelar ingen roll för jag tycker att jag också fick en bra deal. Som den trevliga mannen sa: man får inga fördelar för att man är en lojal kund. Det är först när man ska byta bolag som man blir intressant och får bra erbjudanden.

Nu sitter det en parabol på taket och allt arbete och material, som behövs för att få bild i rutan, kostade noll kronor. Vi fick betala för nya dekodrar men det är ok. Nu har jag massor av kanaler, jag vet inte ens hur många, och det är helt gratis i ett halvår. C-more ingår i tre månader så jag har tänkt att jag ska spela in massor av filmer på min inspelningsbara dekoder under den tiden. Efter gratisperioden tänker jag nöja mig med ett mycket mindre utbud. Jag hinner i alla fall inte titta på alla kanaler och jag har en ganska klar uppfattning om vad jag vill ha. De kanaler jag hade förut och kanske någon mer är fullt tillräckligt. Nu ska jag se fram emot en vinter utan avbrott p g a dåliga kablar och trasiga antenner.

Jag har aldrig tittat så mycket på tv förut men jag hoppas att jag inte har blivit så beroende att jag får svårt att avstå från alla serier när hälsan tillåter mig att syssla med många andra aktiviteter. Jag får väl säga till syrran att hon ska piska på mig om jag inte lämnar soffan när den dagen är här.

Min son åkte hem i går och han var nog glad för att slippa vara kvar då jag vaknade med magkramper och flitiga toabesök. Det verkade vara samma slags åkomma som jag hade i somras och jag tror inte att den smittade. Men jag förstår honom så väl. Jag skulle inte heller ha velat riskera något och det blev inga hejdå-kramar när han gick iväg till tågstationen. Jag mådde ganska snart bättre igen men jag undrar varför jag får sådana problem. Jag vet inte när jag hade något liknande tidigare och nu har det hänt tre gånger sedan i somras. Medicinen ska kunna ge förstoppning så det är inte förklaringen.

Resten av helgen ska jag sitta och titta ut på höstrusket och njuta av att slippa vara därute (förutom någon liten hundpromenad). Bilden är tagen en något skönare dag för jag tycker att vi kan behöva se något annat än det som sker utanför våra fönster just nu 🙂

_20161007_100512


Upp som en sol och ner som en pannkaka

Min telefon ringde och eftersom jag väntade ett samtal från ett företag svarade jag fast jag inte kände igen numret. Det brukar jag aldrig göra. För det mesta säger min eniro-app till om det är ett företag som bedriver försäljning eller marknadsföring och om det inte sker men jag inte känner igen numret så låter jag bli att svara. Om någon, vars nummer inte är synligt, vill mig något så får de lämna ett meddelande.

När jag svarade presenterade en glad och trevlig röst sig och sa att han ringde från kombilotteriet. Efter att jag hade bekräftat att jag var jag sa han att han kom med väldigt goda nyheter. Jag kände hur mina mungipor for upp och hörde hur glad min röst blev. Den artiga mannen  fortsatte med att berätta att eftersom de firar 60-årsjubileum så betalas många fler vinster ut och det är inte frågan om några handdukar eller ljusstakar utan stora pengavinster eller dyra semesterresor. Han sa att nu kan jag tala om att kl nio i morse blev det klart att… (där dunkade mitt hjärta snabbare och jag såg inom mig hur jag glatt berättade för min syster och mina barn att nu väntar en gemensam resa och vi kan byta alla fönster i huset)…du är en av två utvalda som ska få möjligheten att för endast 149:- få en jubileumslott med fördubblade vinstchanser och…

Där avbröt jag honom och sa att jag inte var intresserad. Han lät uppriktigt förvånad när jag tackade nej men jag blev så irriterad på försäljningstricket. Jag önskar att jag hade sagt hur jag kände men i stället var jag lika trevlig som jag brukar vara när jag avböjer ”fantastiska” erbjudanden. Jag kan inte tro att det är en bra strategi att få folk att tro att en vinst ska betalas ut och så ska man bara få en rabatterad lott. Jag blir bara frestad att säga upp den lott jag har men det vågar jag inte för man vet ju aldrig. Men besvikelsen gick fort över. Jag får fortsätta hoppas. Det är min tur nu tycker jag.

Nu sitter jag här och väntar på att min son ska komma med tåget. Jag hade planerat att dammsuga idag men i stället har jag använt mina krafter till att åka till affären och fylla på förrådet av vego-mat. Jag får titta på dammråttorna ett tag till men vad gör det? Min son ser dem säkert inte och jag är inte särskilt ledsen över att inte kunna göra det idag. Det är ju betydligt mycket roligare att umgås med sonen än att dammsuga 🙂


Omsprungen

Det kan inte bara vara jag som upplever att den tiden, då barnen lärde sig av oss föräldrar, är förbi och att det nu är tvärtom. Så har jag känt väldigt länge och det är ju bara att välja. Ska man känna sig lite dum och skamsen eller ska man njuta av att se sina barns utveckling och kanske t o m lära sig nya saker av dem. Jag har valt det senare alternativet men det hindrar inte att jag ibland undrar hur det gick till och när det blev så.

Detta gäller i stort sett alla områden. Undantagen är möjligtvis de kunskaper som man skaffar sig genom livserfarenhet. Trots allt så har vi, i de lite äldre generationerna, ganska mycket visdom och en hel del goda råd att dela med oss av. När man har uppnått en sån relation med sina barn där båda parter lyssnar och respekterar den andres kunskaper och erfarenheter, då kan man vara ganska nöjd. Jag är precis så nöjd och speciellt glad är jag för att jag har upptäckt hur mycket glädje det finns i att lära av barnen.

Nu har det uppstått ett läge då jag vacklar lite i min trygghet med att kunna lite mindre än mina barn. Jag har i hela mitt vuxna liv varit den som har fått sköta pratandet när svenskan inte har räckt till. Det har oftast rört sig om engelska och jag har babblat på utan några svårigheter och utan att bry mig om ifall det har blivit lite fel någon gång. Även när barnen blev äldre och jag visste att de hade bra kunskaper i engelska var det jag som pratade. Det finns ju oftast en spärr att komma över innan man vågar prata och den spärren hade de ännu inte kommit förbi.

Jag visste, som sagt var, att de alla tre var, och är, väldigt duktiga på språk men jag blev ändå väldigt imponerad när jag första gången fick läsa ett utkast till en bok, en dystopi, som min yngsta dotter hade skrivit på engelska. Vilket språk och vilket flyt! Jag vet inte vad jag var mest imponerad av – språket eller den spännande storyn. Hennes vokabulär översteg min med hästlängder och då gick hon fortfarande på gymnasiet. Till viss del kan hon tacka sitt dataspelande för sin känsla för språk och jag tror att detsamma gäller för många ungdomar.

I går, när min minsting ringde mig, berättade hon att hon har börjat blogga igen. Åh så kul, sa jag och frågade om jag får följa hennes blogg (det är alltid säkrast att fråga för man vet inte om mamma alltid är välkommen överallt). Hon skickade mig en länk och sa att hon skulle vänta på en kommentar. Men den är på engelska, la hon till. Jaha, sa jag men jag kommenterar nog på svenska. Nej, det får du inte, svarade hon. Då kände jag prestationsångesten komma krypande. Jag vet ju hur avancerat min dotters språk är och jag vet att hon har många internationella vänner på nätet som förmodligen alla är lika duktiga på engelska. Nu måste jag skriva kommentarer som både ska vara korrekta och inte alltför stela samtidigt som jag helst inte får verka alltför dum. Ni förstår vilken press jag får på mig. Min intelligenta dotter tror att jag klarar det lätt men för första gången har jag lite mindervärdeskomplex. Jättelöjligt egentligen, men jag vill ju inte att hon ska behöva skämmas för mig. Jag kom fram till att jag kan väl alltid få till något som t ex ”well written” eller kanske ”very interesting” och så får det räcka med det.

Jag var både trött och snurrig i går så jag orkade inte läsa hennes första blogginlägg men i dag har jag tittat in där. Som jag förväntade mig så är det hög klass och vid första anblicken lite komplicerat. Men efter att ha använt mig av google translate några gånger så läste jag med stort nöje hennes text. Jag konstaterade att jag kommer att fortsätta lära mig mycket av henne och det ska bli jätteroligt att följa hennes blogg. Hon överglänser mig absolut med det språkliga och även där kan jag lära mig en del genom att googla de ord jag inte förstår. Jag är väldigt glad för att jag är omsprungen av mina barn för det ger mig så mycket tillbaka. Jag är lite stolt över att jag faktiskt lyckades få till en kommentar som inte bara innehöll två ord 😉

Om någon blir nyfiken så hittar ni henne här:

https://need4cognition.wordpress.com/

 


Jag – ett monster

Har ni någonsin undrat hur ni skulle reagera om ni eller era nära utsätts för fara? Jag vet hur jag blir och det är nog en både bra och kanske lite farlig reaktion.

Vanligtvis är jag en ganska snäll och lugn person. Ingen kan nog tro att det finns ett fruktansvärt humör inom mig och att jag kan bli en hulk när det krävs. Men jag vet att monstret finns där inom mig och kommer fram om de jag älskar blir hotade. Jag har upplevt det några gånger och i de fallen gällde det mina hundar. Det får mig att undra hur långt jag skulle kunna gå om mina barn var i fara.

Jag tänker tillbaka på det ibland och jag skrev om det när den värsta upplevelsen var ny för ca fyra år sedan. Jag har nämnt det i några inlägg senare och senast när jag berättade om att min skugga skrämde mig. När min syster berättade om en mardröm där hennes hund var inblandad tänkte jag på det igen och jag kan fortfarande inte fatta var mitt adrenalin och all min ilska kom ifrån.

Det hände när jag och en väninna promenerade med våra hundar. Vi var ganska långt in i skogen men vi såg en bil närma sig och framför bilen sprang en schäfer. Jag tänkte att det var ett konstigt sätt att motionera sin hund innan jag såg hur blek min väninna blev. När hon sa vilken hund det var stelnade jag också till. Den hunden hade jag mött en gång tidigare och då var hennes husse tvungen att lägga sig över henne i en snödriva för att ha koll på henne. Hon var vansinnig och högg vilt i luften och även i sin husses väldigt tjocka handskar. Den hunden kom nu springande mot oss och det fanns inget att göra utom att vänta och inta försvarsställning.

Jag höll mina två hundar kort i kopplena och såg till att de var bakom mig. Sedan tänkte jag inte alls utan bara agerade. Jag sparkade med mina tjocka vinterkängor, jag vrålade, jag visade tänder, jag morrade, jag parerade och gav henne inte en chans att komma åt mina älsklingar. Vid ett tillfälle blev jag lite rädd. Efter att en spark träffat vände hon sig mot mig och såg ut att bereda sig på ett språng. Hon morrade och visade alla tänder och jag hann tänka att nu är det slut. Men då, helt plötsligt vek hon undan med blicken och vände sig mot min väninnas hund i stället. Jag vann över denna helt vansinniga hund. Något hos mig måste ha fått henne att se att jag var hennes överman. Förmodligen var min blick ännu mer galen än hennes och mina tänder mer hotfulla.

Min stackars väninna lyckades inte skydda sin hund, som också var en schäfertik, lika bra. Raya, som i vanliga fall sätter sig i respekt hos de flesta, blev en pipande, ynklig liten vovve som fick ta emot flera bett innan äntligen den attackerande hundens husse kom fram till oss. Han hade sina tjocka handskar och lyckades få tag i sin hund men hon högg efter honom och han lyckades inte hålla fast henne. Efter ett nytt försök att komma åt mina hundar och med samma försvar från mig igen lyckades hussen ta fast henne och slänga in henne i bilen. Under hela tiden kom han med lama ursäkter om att han inte trodde att någon skulle vara där men jag kunde inte hindra mig. Jag skrek lika argt och mycket åt honom. Mitt adrenalin pumpade och jag var i chock. Jag svor och vrålade och efter att ha kontrollerat våra hundar vände vi ryggen åt honom och gick.

Jag såg nog mer ynklig ut än arg eftersom jag fick så ont av allt sparkande så jag haltade iväg. Det tog lång tid innan min ilska försvann och chocken la sig. När adrenalinet långsamt försvann tog det lång tid för kroppen att återhämta sig från värken. Jag skulle egentligen inte ha klarat av att agera och hoppa omkring som jag gjorde. Men jag blev ett monster och jag lyckades försvara mina vovvar. Ingen av dem fick en skråma. De måste ha blivit rejält skrämda eftersom de hela tiden bara satt snällt bakom mig. Kanske var jag en hjälte i deras ögon den gången.

Min väninnas hund klarade sig också bra. Det såg värre ut än det var. Förmodligen lyckades den galna hunden inte få något ordentligt tag för det blev inga sår. Konstigt eftersom vi såg hur hon hängde fast i svansen och högg i sidan flera gånger. Vi klarade oss utan synliga skador men det kommer aldrig att släppa mentalt. Jag reagerar alltid på lösa hundar. Min kropp är beredd på försvar och jag blir alltid lika lättad när hunden antingen vänder när husse eller matte kallar eller om den visar sig vara snäll och bara vill hälsa.

Jag gjorde en polisanmälan men eftersom ingen blev skadad avskrevs det. Men jag vågar inte tänka på om det hade varit barn som var ute med sina hundar. Att jag inte blev biten beror nog delvis på att mina händer var upptagna med mina två hundar. Hade jag försökt ta tag i den hunden så hade jag nog råkat mycket värre ut. Jag såg ju hur hon högg sin husse.

Nu, när jag tänker tillbaka, kan jag ändå skratta lite åt bilden av hur jag förvandlades och blev oövervinnelig. Så om någon funderar på att hota mina nära och kära så ska ni veta att då kommer monstret i mig fram.

 


Rekord

Det var många som ville läsa mitt förra inlägg. Jag förväntade mig en liten ökning, eftersom min syster frågade om hon fick länka till det från fb, men inte den här mängden. Som föreläsare har hon många följare och hennes inlägg brukar delas av en del och läsas av många helt obekanta. Det börjar närma sig 500 klick bara från fb och så många har aldrig besökt min blogg för ett specifikt inlägg förut. Troligtvis är det bara en kort popularitet men det verkar som om det finns ett intresse av att läsa om psykisk ohälsa och kanske blev någon påverkad på ett positivt sätt. Jag hoppas det. Jag skulle önska att fler vågade vara öppna och berätta. Då kanske fördomar och rädslor kunde minska. Alla psykiskt sjuka får inte psykoser och uppträder hotfullt. De flesta finns omkring oss och visar aldrig hur dåligt de mår och ofta har vi ingen aning om vilka de är.

Min dotter sa att om hon hade varit djupt nere i en depression och hade sett det inlägget så skulle hon förmodligen inte ens ha orkat läsa det. Det skulle nog mest bara ha känts som tramsigt gullegull, en solskenshistoria som bara gör ont. Ett hån. Jag får väl hoppas att det inte gjorde ont i alltför många olyckliga personer. Helst ingen alls. Jag tänkte aldrig så långt. Men det hade nog inte hindrat mig i alla fall för jag höll på att spricka och var tvungen att få dela med mig.

Nu har jag skrivit färdigt om det. I alla fall just nu och ett tag framöver. Kanske kommer det en liten uppföljning om hur det har gått någon gång nästa år.

Men nog är det underligt och hemskt att det är så vanligt med depressioner, ångest och akut stress bland våra ungdomar. Om ni tänker efter, hur många av de ungdomar ni känner har aldrig haft en period med något av dessa problem?


Mirakel finns

Vi, i min familj, vet det nu. Vi har fått uppleva det och jag kan inte sluta förundras. När man har kommit till en punkt då hoppet håller på att ta slut och det plötsligt vänder, då är det ett mirakel. Inte något religiöst eller på annat sätt andligt mirakel. Det här är tack vare en medicin som ingen av oss trodde så mycket på. Men det tog bara några dagar innan förändringen började och nu har vi hopp, massor av hopp och det känns helt fantastiskt.

Det här gäller inte mig och mina problem. De är en bagatell i jämförelse med vad min äldsta dotter har fått genomlida. Det känns viktigt för mig att ni vet att min dotter har läst och godkänt det här inlägget. Jag skulle aldrig lämna ut henne och hennes historia utan hennes medgivande. Mitt syfte är att tala om hur en olidlig livssituation kan förändras till något som t o m kan kallas lycka. Ha det i tankarna när ni läser texten för den kanske är lite tung bitvis. Tänk på att det slutar i lycka så känns det lättare.

Jag vet inte exakt när det började men min dotter började själv misstänka att hon var bulimiker när hon hade flyttat till Uppsala för universitetsstudier. Innan dess hade hon blivit serverad måltider på regelbundna tider och det hade fungerat ganska bra. Men tankarna på att vilja bli smalare hade funnits ett tag och när hon nu själv ansvarade för sina måltider eskalerade sjukdomen. Om man inte har upplevt bulimi på nära håll så kan man inte veta vilken fruktansvärd sjukdom det är. Som vid anorexia går allt ut på att man vill bli smalare. Hjärnan sänder ut felaktiga signaler som gör att man inte ser sin egen spegelbild på ett korrekt sätt. För att bli av med den inbillade övervikten svälter man sig själv och så länge man kan låta bli att äta så mår man ganska bra. Kontrollen gör att man känner sig duktig. Efter ett tag, kanske en vecka med nästan ingen föda, brister självkontrollen och instinkten att äta tar över. Men då är det inte ett normalt ätande utan ett hetsätande som inte går att föreställa sig.

Min dotter kunde lätt stoppa i sig en hel limpa med nutella som pålägg och det var inte för att njuta hon åt. Hon åt för att det blev ett tvång och tills hon fick väldigt ont. Efter hetsätningen gick hon in på toa för att kräkas. Hon utvecklade olika metoder för att kräkas så mycket och effektivt som möjligt. Tack och lov använde hon inte laxermedel som många andra bulimiker gör.

När en bulimiker tappar kontrollen och hetsäter kommer känslan av misslyckande och av att inte vara värd någonting. Jag reagerade speciellt på att min dotter sa att hon inte ens var värd sin diagnos. Detta leder till depression, ångest, självhat och självskadebeteende. Inte bara rakblad som trycks in i armar och lår utan även ett destruktivt beteende överlag. Att inte bry sig om ifall man lever gör att man utsätter sig för risker och situationer som man normalt aktar sig för. När någon har hamnat i det läget, att man känner sig värdelös på alla plan, finns det inget som hjälper. Hur mycket vi än försökte peka på allt som var fint och bra så trodde hon inte på oss. Förnuftsmässigt gjorde hon det men hennes hjärna gick inte med på det.

Min dotter kom ganska snabbt in i vårdkarusellen och de försökte hjälpa henne. I början gjorde hon sitt bästa men när den första KBT-behandlingen avbröts för ett sommaruppehåll föll hon tillbaka och sedan orkade hon aldrig bry sig tillräckligt för att göra ett seriöst försök igen. Jag kände tidigt att jag ville veta hur vi bäst kunde hjälpa vår dotter så jag ringde och pratade med en psykolog där hon var inskriven. De råd jag fick gjorde mig väldigt lättad. Vi i familjen skulle inte tjata eller försöka kontrollera henne. Vår roll var att finnas till för henne när hon behövde oss. En trygghet och en fristad där ingen dömde henne eller kom med pekpinnar. När jag berättade det för henne kände hon samma lättnad som jag. Hon sa att hon absolut inte ville ljuga för oss och det skulle hon göra om vi försökte kontrollera henne eller fråga ut henne om hennes liv. Tack och lov har vi alltid haft en väldigt nära relation så hon berättade självmant om allt som hände (i alla fall nästan allt) och hon vet hur tacksam jag är för att jag har fått vara delaktig. Det är bättre att veta än att gissa men vid många tillfällen har det varit oändligt svårt att bo så långt ifrån henne och höra henne gråta av vanmakt och hopplöshet när vi pratade i telefon.

Under de år hon var bulimiker har jag aldrig ställt krav eller skällt på henne och tack vare det har jag haft hennes förtroende och jag blev den hon vänder sig till när hon mår dåligt. Jag har bara gjort ett undantag och det har hon inga invändningar emot. Jag har låtit henne få veta hur illa hon skulle göra oss om hon skulle ta sitt liv. Inte för att jag tror att det skulle ha hjälpt om hon verkligen hamnade där men hon har i alla fall alltid haft det i tankarna varje gång hon har önskat att hon skulle få dö.

Nu vet hon dessutom hur det känns att förlora någon man älskar. När hennes pappa dog var hon inne i en riktigt jobbig period av sin bulimi. Men då hände något. Kanske ska vi kalla det för det första miraklet men förklaringen finns nog någonstans inne bland hjärnans alla mysterier. När hon fick känna på vad verklig sorg är så bara försvann hennes bulimi. Hon var själv förundrad över hur det kunde bli så. Från att ha hetsätit och kräkts flera gånger dagligen till att helt sluta med det beteendet tog det bara några dagar. Vi har aldrig fått någon förklaring men det har inte varit viktigt. Om vårt livs mest tragiska ögonblick kunde avsluta hennes sjukdom så kan vi inte vara annat än tacksamma för det. Alla förstår nog hur delade känslorna är men min man och mina barns pappa var borta och inget kunde ändra på det. Om det medförde att ett annat lidande försvann så var det bara så och ingen skulle ha varit gladare för det än min man.

Nu var det inte över för min dotters del i och med att hon blev av med sin diagnos bulimi. Efter många turer inom vården fick hon en annan diagnos. Bipolär sjukdom. Det finns olika typer av den sjukdomen och min dotter har en variant där depressionerna är vanligast och de hypomaniska episoderna är sällsynta. Hon blir aldrig manisk, som är ett mer extremt tillstånd än att vara hypomanisk. Att det tog så lång tid att få den diagnosen beror delvis på att de inom vården är försiktiga med att sätta den stämpeln på någon och delvis på att de var tveksamma eftersom ingen annan i släkten har samma diagnos.

Att uppleva hur ens barn mår så dåligt att all livsvilja är borta, att hon stannar kvar bara för att hon inte vill att vi ska lida lika mycket som när hennes pappa dog, att hon inte har något hopp och att hon inte orkar tänka på framtiden för där finns inget för henne, är en upplevelse som jag inte önskar någon förälder. Och då är det ändå ingenting mot att vara den som känner så och måste genomlida ett liv som bara upplevs som hopplöst. Ingenting lockar. Vänner hör av sig men orken finns inte för att ens svara med ett sms. Några gånger överdoseras med mediciner för att bara få sova bort några dygn och slippa ifrån allt. Inga självmordsförsök men det kunde ha gått illa och henne spelade det ingen roll. Vid sista överdoseringen insåg hon själv att hon hade tagit alldeles för många tabletter och ringde genast 112. Efter ett dygn på akutvårdsavdelning följdes hon till akutpsyk och därifrån ringde hon mig. Trots våra dagliga samtal hände detta utan att jag visste något. Återigen var det för vår skull det inte gick längre. Den här perioden var hon inne i sin längsta och värsta depression någonsin.  Det var så illa så att mina tankar ibland hamnade i funderingar om vad för rätt vi hade att kräva att någon, som mår så dåligt och där nästan allt hopp är borta, måste leva. Bara för vår skull. Är det inte väldigt själviskt att begära något sådant? Nu har jag fått svaret och man ska aldrig ge upp.

För plötsligt kom miraklet och jag är glad för att hon kände det ansvaret gentemot oss. En medicin som tidigare provats utan någon effekt. Då togs den tillsammans med mediciner som inte används nu och för en annan diagnos. Nu har några läkare kommit på att den medicinen ska provas igen och denna gång tillsammans med litium som hon redan har tagit ett tag. Först kom biverkningarna. Skakningar, försämrad matlust och yrsel. Men min dotter var ändå gladare än på länge eftersom hon märkte en liten effekt. För varje dag märkte hon mer och mer skillnad och förmodligen hamnade hon ganska snart i ett hypomaniskt tillstånd. När hon är i ett sådant skov mår hon otroligt bra. Men det är inte bra för varken hjärna eller kropp. Det kan leda till utbrändhet för allt är så speedat, hjärnan tänker flera tankar samtidigt, energin flödar och det är helt omöjligt att sova utan sömnmedel. Tack och lov hamnade hon i ett mer normalt tillstånd efter några dagar, förmodligen tack vare litiumet som kapar toppar och dalar. Annars hade hon inte fått fortsätta med den här medicinen. Nu har hon mått bra i flera månader. Hon är glad och har anmält sig till nya studier till vårterminen. En helt ny inriktning men det ser jag som ett bra tecken. Hon mår så bra så att hon inser att hennes dröm, att bli psykolog, inte är hennes dröm längre. Så, efter att ha läst ett år på språkvetarprogrammet i Uppsala och totalt två år på psykologprogrammet i Örebro har hon nu sökt till systemvetenskapliga programmet och hon tillbringar en stor del av dagarna med att lära sig programmering med hjälp av nerladdade program och appar.

Min dotters egna ord om sin förändrade sinnesstämning var bl a att det kändes som om hon hade varit kidnappad väldigt länge, att kidnapparna hade försökt få henne att döda sig själv men att hon nu var fri. När hon gick ut kände hon dofter, hörde fågelkvitter och såg allt i ett helt nytt ljus. Hon konstaterade att världen är vacker och fantastisk och att hon är otroligt glad för att hon kan uppleva det. Jag blev så glad så jag grät inombords. Att min dotter får må så bra och känna sådan lycka är något jag nästan hade gett upp hoppet om. Det ÄR ett mirakel och jag känner att jag vill skrika ut min lycka så att alla hör.

Allt är inte frid och fröjd. Min dotter har fortfarande kvar sin sjukdom. Men den är under kontroll och även om ingen kan ge några garantier så har läkare sagt att det är troligt att effekten kommer att vara bestående. Jag känner att jag inte hänger med riktigt. Vi har levt med depressioner och destruktivt beteende så länge och nu är det plötsligt över. Det är fantastiskt, mirakulöst och underbart. Nu kan vi tro på ett bra liv igen. Kanske innebär det att de dagliga telefonsamtalen med min dotter upphör, och jag kommer i så fall att sakna dem, men om det är ett tecken på att hon mår så bra att hon inte behöver mig lika mycket längre så släpper jag gärna taget. Det enda jag är ledsen för nu är att vi inte kan berätta det här för hennes pappa.

Jag vill också berätta att under alla dessa svåra år har min dotter aldrig varit utåtagerande eller elak. All frustration och alla negativa känslor har hon vänt mot sig själv. En vanlig kommentar från utomstående är: varför hämtar ni inte hem henne? Svaret är att hon inte har velat det. Vi har föreslagit det otaliga gånger men man kan inte tvinga en myndig kvinna som säger att hon skulle må ännu sämre då. Återigen – familjen ska vara ett stöd och en trygghet, inte ett tvång.

Slutligen några citat från min dotter, skrivna under de första dagarna med nya medicinen:

” Lite lustigt är det, att jag får alla de här biverkningarna, illamående och huvudvärk och yrsel och ändå vill jag nästan ställa mig och vråla ‘JAG KAN SE!’ För det är verkligen som att en mörk slöja lyfts från mig. Allt ser bokstavligen ljusare ut och jag kan känna att livet inte måste vara förjävligt, och när jag går så gör jag det med lättare steg och hela jag känner mig lättare. Fri, jag känner mig fri.”

”Det är samtidigt läskigt att ett piller helt kan omvända en människas tankar, till och med gamla invanda tankespår kan förändras. Ett litet piller. Jag låg just och tänkte lyckliga tankar. Jag tänkte att en massa problem kommer att lösa sig nu. Och jag kommer att kunna plugga igen. Och så tänkte jag på att jag måste krama min läkare nästa gång jag träffar honom, och säga att han räddade mitt liv.”

”Jag kan känna att varenda liten cell i min kropp lever. Som att allt har börjat röra på sig, vibrera nästan. Förmodligen bara inbillning, men ändå. Inte undra på att friska människor tycker att det låter hemskt att ligga i sängen hela dagarna i ett mörkt rum. Friska kroppar är ju inte avstängda och strömlösa.”

”Det är också väldigt underligt att tänka på att medan jag var deprimerad så var de flesta jag mötte inte det. De såg något jag inte såg, även om vi var i samma rum. Jag såg också något de inte såg. Som två olika dimensioner som möts.”


Inget passar

Jag är frustrerad, ja nästan arg. Hela den här situationen får mig att vilja skrika, svära och kasta saker omkring mig. Det är inte ett bra tillfälle att skriva ett blogginlägg men varför ska jag alltid vara så försiktig och eftertänksam?

Jag provade en kofta, som har hängt länge i min garderob och som  jag har saknat att använda. Naturligtvis blev det inte alls bra. Den stretade över min mage och var allt annat än fin på mig. Bara för att göra det ännu värre provade jag flera andra tröjor och koftor som jag använde för något år sedan. Alla är för små och ändå har jag alltid gillat kläder som är luftiga och inte smiter åt. Nu smiter de åt. I min frustration hämtade jag ett måttband och mätte mitt magomfång. 95 cm!!! Jag har för mig att kvinnor helst inte ska överskrida 80 cm  för att det ska vara hälsosamt.

Min j-a lever växer och frodas och bildar cystor. Den mår alldeles utmärkt och bryr sig inte ett dugg om den värd den parasiterar på. Jag vill inte ha en gravidmage och jag vill kunna använda mina kläder. Det är inte jag som har gått upp i vikt utan det är ett organ som tar över min buk och får den att svälla åt alla håll.

Jag vill be alla att inte försöka trösta mig genom att säga att min mage inte är särskilt stor och att ingen ser den. Det känns inte tröstande. Snarare känns det som om mitt problem förminskas och förringas. Det är inte så konstigt om andra inte lägger märke till den. Jag klär mig så att den inte ska synas och jag drar in magen så mycket jag kan när jag är bland folk. Men när jag slappnar av här hemma är den så stor så att jag måste böja mig fram för att se mina tår när jag duschar.

Nu, när jag har skrivit en stund, känner jag att jag lugnar ner mig och att jag börjar ångra det här inlägget. Men jag ska inte radera det för jag ska inte behöva dölja den här sidan av mig. Jag försöker att se framåt och att vara positiv men jag faller också ner i självömkan och lite ilska emellanåt.

Men om jag nu ska försöka att hitta något som är bra med min situation så är det väl att jag har en garderob full med massor av toppar, tröjor och koftor som väntar på att jag ska bli normal igen. Det ska faktiskt bli väldigt kul 🙂


Rädd för min egen skugga

Att vara rädd för sin skugga är ett uttryck som jag tror används när man blir rädd för något som inte finns. Men i dag var det inte ingenting som skrämde mig. Det var bokstavligt talat min egen skugga. Jag gick som vanligt och lät tankarna ta över när jag gick ut med hundarna. Då såg jag plötsligt något stort, svart och väldigt stort som rörde sig ljudlöst vid sidan om mig. Min första instinktiva tanke var att det kom en lös hund och jag kände skräcken från magen och upp i halsen. Har man, som jag och mina hundar, tidigare blivit attackerad av en mentalt störd hund så sitter det kvar i huvudet och det skapar panik varje gång man hamnar i en hotfull situation.

Jag vände blicken åt det håll där hotet fanns men när jag först inte såg något trodde jag att det var en hallucination. En av mina diagnoser, fibromyalgi, kan nämligen ha den effekten att jag ser inbillade saker i ögonvrån ibland. Det är en ganska vanlig bieffekt. Men jag tog några steg tillbaka och då såg jag att det var mig själv jag hade blivit så uppskrämd av. En väldigt tydlig skuggbild mot ett träd. Inte alls konstigt nu när solen inte står så högt på himlen och efteråt la jag märke till att jag hade med mig min skugga en stor del av promenaden. Men fy och usch så rädd jag blev. Och sedan skrattade jag inombords åt hur dum jag var. Det blev en lite annorlunda selfie 🙂

dsc_1033När jag gick där och tittade på min skugga och hade mobilen framme så passade jag på att fota lite mer. Jag hittade inga fantastiska höstfärger men några löv på marken och solen som skiner genom lövverket är ändå ganska fascinerande. I alla fall i mina ögon och jag är ju som bekant ganska lätt att glädja.

dsc_1027 dsc_1029