Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2016

Tjugotre år sedan hon kom

Man skulle kunna tro att första bilden är från 60- eller 70-talet men sanningen är faktiskt så  hemsk att vi klädde henne så här och satte henne i en babysitter som inte gjorde saken bättre. Tur att hon var en skönhet i sig själv så att den totala upplevelsen av bilden kan hamna på plussidan. Golvet i bakgrunden stämmer förresten också bra in på vår dåliga smak.

Hon kom till oss i slutet av oktober 1993 och jag kommer ihåg att jag efter förlossningen låg i min säng och tittade ut på ett underbart höstväder. Jag minns det för att innan den dagen hade det varit en lång period med regn och rusk och jag längtade ut till solen. Jag var lite omtöcknad så när undersköterskan frågade om jag ville ha hjälp att duscha så sa jag glatt att ”det behövs inte för jag duschade innan jag åkte hemifrån”. Hon var nog van vid vimsiga nyförlösta kvinnor så hon lät mig vara trots att jag nog inte var så fräsch som jag då trodde.

Nu har det gått 23 år sedan den dagen och som vanligt, när barnen blir äldre, är det svårt att förstå hur åren har kunnat försvinna så fort. Jag blir glad när jag tittar på korten från då och nu. Man kan inte tro att det är samma härliga varelse på båda korten men så är det. Hårfärgen är den naturliga på båda bilderna så det har gått från ytterlighet till ytterlighet. Vid något tillfälle, när hon var mycket yngre, trodde hon inte på oss när vi visade det här kortet och sa att det var hon.

Hon firade sin födelsedag utan mig men hon har lovat att hon dyker upp här någon av de närmaste dagarna. Då blir det tårta och paket och kanske en liten sång från hennes mamma. Fast jag har redan sjungit i telefonen så kanske räcker det med det. Som vanligt ser jag väldigt mycket fram emot besök av ett av mina barn och kanske orkar jag med någon liten utflykt. Vi får väl se.

dsc_1049dsc_0987

Annonser

Nu är det dags att sälja

Jag har varit övertygad ganska länge om att det är rätt beslut. Redan i somras kontaktade jag Holiday Club i Åre för att be dem hjälpa mig att sälja min andelsvecka. Återkom i oktober för vi kan inte ta emot fler lägenhetsveckor till försäljning nu, var det svar jag fick. Nu har jag försökt igen men med beskedet att vänta till våren. Jag vill inte vänta längre. Nu har jag lagt ut en annons på blocket och länken har även lagts ut på fb. Jag hoppas att ni ursäktar mig för att jag även gör lite reklam för min annons här. Om jag inte lyckas bli av med min andelsvecka så har jag i alla fall gjort så gott jag kan men kanske måste jag fortsätta att kontakta Holiday club varje halvår.

Det ÄR en bra lägenhet och den HAR ett fint läge.

https://www.blocket.se/vi/69927370.htm

Jag sa till min syster att jag längtar efter att åka någonstans och göra någonting. Kanske var det därför hon erbjöd mig att följa med när hon och hennes son skulle äta ute på en lokal restaurang. Det var inte en särskilt lång resa, kanske tre minuter, men jag kom i alla fall hemifrån en stund och jag åt mycket och gott. När jag var mätt lyckades jag ändå trycka ner både två fruktspett doppade i chokladfontän och friterad banan med glass. Det var riktigt duktigt gjort – eller hur? Nu, flera timmar efteråt, klagar min mage fortfarande och smårapar lite för att lätta på trycket. Men jag är ändå nöjd med den lilla utflykten. Jag ska försöka komma ihåg hur lite som behövdes för att göra mig nöjd, när jag så småningom börjar kunna se mig om i världen och ta mig ut på större äventyr. Så här glad blir jag när jag får mat.

dsc_1047

 

 


Nya tankar

Jag funderar ganska mycket på allt som är och har varit i mitt liv. Tankarna går i allt vidare cirklar och ibland kommer jag fram till nya insikter om mig själv. Så tror jag att de flesta av oss fungerar. För det mesta hamnar inte mina tankar här på min blogg men ibland känner jag att jag vill berätta om nya upptäckter och då är bloggen ett bra redskap.

I dag har jag funderat på lycka. Det är inte första gången men den här gången kom det in nya tankar som rörde om lite. För snart två och ett halvt år sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli lycklig igen. Efter det har jag hela tiden fortsatt att tro det och det var delvis sant. Men nu har jag kommit fram till att lycka kan definieras på många olika sätt. Jag måste nog omdefiniera mina egna tankar om vad lycka är även om jag faktiskt inte har tänkt hel fel. En gång, för länge sedan, kom jag fram till att lycka är att kunna acklimatisera sig till rådande omständigheter. En lite ofullständig beskrivning men ändå ganska sann. Då hade jag inga tankar på att omständigheterna skulle förändras så radikalt för då hade jag nog inte sagt så.

Sedan min man dog har jag envist hävdat att jag aldrig mer kan bli lycklig, bara glad. Men hur ska jag då förklara att jag nu på förmiddagen, med riktigt höstruskväder ute och inget särskilt kul att se fram emot, plötsligt fick lust att sjunga när jag fixade i köket. Jag hajade till och tänkte efter. Jo, jag kände mig lycklig. Helt utan anledning. Inte bara glad utan riktigt bubblande lycklig. Var kom den känslan ifrån och varför just nu? Jag gillar analyserande och funderar gärna på hur jag själv fungerar. Sanningen är att jag faktiskt har varit lycklig ganska länge men inte riktigt tillåtit mig att känna så. Hur kan man vara lycklig samtidigt som saknaden aldrig minskar. Jag längtar fortfarande lika mycket, tänker på situationer och upplevelser, ser honom framför mig och blir lika ledsen ibland. Kanske har jag undermedvetet känt att jag inte får vara lycklig utan min man. Kanske är det skamligt.

Men jag är lycklig och jag skäms inte alls. Inte samma lycka som då men jag mår otroligt bra. Nu kanske ni ler överseende och skakar på huvudena. Hur kan jag säga att jag mår bra? Jo, jag mår bra inombords. Det är ett lugn, en glädje som jag nu erkänner är lycka, en livsvilja och en längtan efter mer. Mer av livet och mer av glädjen som jag känner. Det är så svårt att förklara men jag är helt enkelt tillfreds. Framöver kommer det dessutom bara att bli bättre i takt med att en del av mina fysiska problem minskar.

Jag måste alltså tänka om när det gäller vad lycka är men samtidigt hade jag väldigt rätt när jag menade att det har att göra med förmågan att acklimatisera sig. Lycka behöver inte vara att ha ett liv tillsammans med en älskad livspartner och att få ha den kärleken. Lycka kan även vara att leva ensam men med andra älskade personer i närheten. Att upptäcka att man trivs med sig själv och att man klarar av det som kommer ger också lycka. Kanske måste man också veta att roliga upplevelser väntar i framtiden. Men lycka kan vara så simpelt som att sitta inne och titta på flurvädret ute medan man njuter av kaffe och äppelkaka inne i värmen. Det behöver inte vara mer märkvärdigt än så. Denna insikt ser jag som ett bevis på att jag nu verkligen har acklimatiserat mig till rådande omständigheter och att det är det som behövs.

Min nya definition av lycka måste därför bli ett hopkok av allt detta.

Lycka är att kunna acklimatisera sig till rådande omständigheter och att se glädjen i det man har.


Tv-beroende

I veckan som gått har jag blivit kund hos en ny tv-distributör. Eftersom det har strulat med signalstyrkan i antennkablarna sedan takbytet så pratade min syster med ortens expert på området och snart kom en trevlig ung man på besök. Han kollade in alla grejer och höll med om att något måste göras. Naturligtvis visste han vad som är bäst och självklart förstår jag att han har ett bra avtal som gör att han tjänar på att sälja just den produkten. Det spelar ingen roll för jag tycker att jag också fick en bra deal. Som den trevliga mannen sa: man får inga fördelar för att man är en lojal kund. Det är först när man ska byta bolag som man blir intressant och får bra erbjudanden.

Nu sitter det en parabol på taket och allt arbete och material, som behövs för att få bild i rutan, kostade noll kronor. Vi fick betala för nya dekodrar men det är ok. Nu har jag massor av kanaler, jag vet inte ens hur många, och det är helt gratis i ett halvår. C-more ingår i tre månader så jag har tänkt att jag ska spela in massor av filmer på min inspelningsbara dekoder under den tiden. Efter gratisperioden tänker jag nöja mig med ett mycket mindre utbud. Jag hinner i alla fall inte titta på alla kanaler och jag har en ganska klar uppfattning om vad jag vill ha. De kanaler jag hade förut och kanske någon mer är fullt tillräckligt. Nu ska jag se fram emot en vinter utan avbrott p g a dåliga kablar och trasiga antenner.

Jag har aldrig tittat så mycket på tv förut men jag hoppas att jag inte har blivit så beroende att jag får svårt att avstå från alla serier när hälsan tillåter mig att syssla med många andra aktiviteter. Jag får väl säga till syrran att hon ska piska på mig om jag inte lämnar soffan när den dagen är här.

Min son åkte hem i går och han var nog glad för att slippa vara kvar då jag vaknade med magkramper och flitiga toabesök. Det verkade vara samma slags åkomma som jag hade i somras och jag tror inte att den smittade. Men jag förstår honom så väl. Jag skulle inte heller ha velat riskera något och det blev inga hejdå-kramar när han gick iväg till tågstationen. Jag mådde ganska snart bättre igen men jag undrar varför jag får sådana problem. Jag vet inte när jag hade något liknande tidigare och nu har det hänt tre gånger sedan i somras. Medicinen ska kunna ge förstoppning så det är inte förklaringen.

Resten av helgen ska jag sitta och titta ut på höstrusket och njuta av att slippa vara därute (förutom någon liten hundpromenad). Bilden är tagen en något skönare dag för jag tycker att vi kan behöva se något annat än det som sker utanför våra fönster just nu 🙂

_20161007_100512


Upp som en sol och ner som en pannkaka

Min telefon ringde och eftersom jag väntade ett samtal från ett företag svarade jag fast jag inte kände igen numret. Det brukar jag aldrig göra. För det mesta säger min eniro-app till om det är ett företag som bedriver försäljning eller marknadsföring och om det inte sker men jag inte känner igen numret så låter jag bli att svara. Om någon, vars nummer inte är synligt, vill mig något så får de lämna ett meddelande.

När jag svarade presenterade en glad och trevlig röst sig och sa att han ringde från kombilotteriet. Efter att jag hade bekräftat att jag var jag sa han att han kom med väldigt goda nyheter. Jag kände hur mina mungipor for upp och hörde hur glad min röst blev. Den artiga mannen  fortsatte med att berätta att eftersom de firar 60-årsjubileum så betalas många fler vinster ut och det är inte frågan om några handdukar eller ljusstakar utan stora pengavinster eller dyra semesterresor. Han sa att nu kan jag tala om att kl nio i morse blev det klart att… (där dunkade mitt hjärta snabbare och jag såg inom mig hur jag glatt berättade för min syster och mina barn att nu väntar en gemensam resa och vi kan byta alla fönster i huset)…du är en av två utvalda som ska få möjligheten att för endast 149:- få en jubileumslott med fördubblade vinstchanser och…

Där avbröt jag honom och sa att jag inte var intresserad. Han lät uppriktigt förvånad när jag tackade nej men jag blev så irriterad på försäljningstricket. Jag önskar att jag hade sagt hur jag kände men i stället var jag lika trevlig som jag brukar vara när jag avböjer ”fantastiska” erbjudanden. Jag kan inte tro att det är en bra strategi att få folk att tro att en vinst ska betalas ut och så ska man bara få en rabatterad lott. Jag blir bara frestad att säga upp den lott jag har men det vågar jag inte för man vet ju aldrig. Men besvikelsen gick fort över. Jag får fortsätta hoppas. Det är min tur nu tycker jag.

Nu sitter jag här och väntar på att min son ska komma med tåget. Jag hade planerat att dammsuga idag men i stället har jag använt mina krafter till att åka till affären och fylla på förrådet av vego-mat. Jag får titta på dammråttorna ett tag till men vad gör det? Min son ser dem säkert inte och jag är inte särskilt ledsen över att inte kunna göra det idag. Det är ju betydligt mycket roligare att umgås med sonen än att dammsuga 🙂


Omsprungen

Det kan inte bara vara jag som upplever att den tiden, då barnen lärde sig av oss föräldrar, är förbi och att det nu är tvärtom. Så har jag känt väldigt länge och det är ju bara att välja. Ska man känna sig lite dum och skamsen eller ska man njuta av att se sina barns utveckling och kanske t o m lära sig nya saker av dem. Jag har valt det senare alternativet men det hindrar inte att jag ibland undrar hur det gick till och när det blev så.

Detta gäller i stort sett alla områden. Undantagen är möjligtvis de kunskaper som man skaffar sig genom livserfarenhet. Trots allt så har vi, i de lite äldre generationerna, ganska mycket visdom och en hel del goda råd att dela med oss av. När man har uppnått en sån relation med sina barn där båda parter lyssnar och respekterar den andres kunskaper och erfarenheter, då kan man vara ganska nöjd. Jag är precis så nöjd och speciellt glad är jag för att jag har upptäckt hur mycket glädje det finns i att lära av barnen.

Nu har det uppstått ett läge då jag vacklar lite i min trygghet med att kunna lite mindre än mina barn. Jag har i hela mitt vuxna liv varit den som har fått sköta pratandet när svenskan inte har räckt till. Det har oftast rört sig om engelska och jag har babblat på utan några svårigheter och utan att bry mig om ifall det har blivit lite fel någon gång. Även när barnen blev äldre och jag visste att de hade bra kunskaper i engelska var det jag som pratade. Det finns ju oftast en spärr att komma över innan man vågar prata och den spärren hade de ännu inte kommit förbi.

Jag visste, som sagt var, att de alla tre var, och är, väldigt duktiga på språk men jag blev ändå väldigt imponerad när jag första gången fick läsa ett utkast till en bok, en dystopi, som min yngsta dotter hade skrivit på engelska. Vilket språk och vilket flyt! Jag vet inte vad jag var mest imponerad av – språket eller den spännande storyn. Hennes vokabulär översteg min med hästlängder och då gick hon fortfarande på gymnasiet. Till viss del kan hon tacka sitt dataspelande för sin känsla för språk och jag tror att detsamma gäller för många ungdomar.

I går, när min minsting ringde mig, berättade hon att hon har börjat blogga igen. Åh så kul, sa jag och frågade om jag får följa hennes blogg (det är alltid säkrast att fråga för man vet inte om mamma alltid är välkommen överallt). Hon skickade mig en länk och sa att hon skulle vänta på en kommentar. Men den är på engelska, la hon till. Jaha, sa jag men jag kommenterar nog på svenska. Nej, det får du inte, svarade hon. Då kände jag prestationsångesten komma krypande. Jag vet ju hur avancerat min dotters språk är och jag vet att hon har många internationella vänner på nätet som förmodligen alla är lika duktiga på engelska. Nu måste jag skriva kommentarer som både ska vara korrekta och inte alltför stela samtidigt som jag helst inte får verka alltför dum. Ni förstår vilken press jag får på mig. Min intelligenta dotter tror att jag klarar det lätt men för första gången har jag lite mindervärdeskomplex. Jättelöjligt egentligen, men jag vill ju inte att hon ska behöva skämmas för mig. Jag kom fram till att jag kan väl alltid få till något som t ex ”well written” eller kanske ”very interesting” och så får det räcka med det.

Jag var både trött och snurrig i går så jag orkade inte läsa hennes första blogginlägg men i dag har jag tittat in där. Som jag förväntade mig så är det hög klass och vid första anblicken lite komplicerat. Men efter att ha använt mig av google translate några gånger så läste jag med stort nöje hennes text. Jag konstaterade att jag kommer att fortsätta lära mig mycket av henne och det ska bli jätteroligt att följa hennes blogg. Hon överglänser mig absolut med det språkliga och även där kan jag lära mig en del genom att googla de ord jag inte förstår. Jag är väldigt glad för att jag är omsprungen av mina barn för det ger mig så mycket tillbaka. Jag är lite stolt över att jag faktiskt lyckades få till en kommentar som inte bara innehöll två ord 😉

Om någon blir nyfiken så hittar ni henne här:

https://need4cognition.wordpress.com/

 


Jag – ett monster

Har ni någonsin undrat hur ni skulle reagera om ni eller era nära utsätts för fara? Jag vet hur jag blir och det är nog en både bra och kanske lite farlig reaktion.

Vanligtvis är jag en ganska snäll och lugn person. Ingen kan nog tro att det finns ett fruktansvärt humör inom mig och att jag kan bli en hulk när det krävs. Men jag vet att monstret finns där inom mig och kommer fram om de jag älskar blir hotade. Jag har upplevt det några gånger och i de fallen gällde det mina hundar. Det får mig att undra hur långt jag skulle kunna gå om mina barn var i fara.

Jag tänker tillbaka på det ibland och jag skrev om det när den värsta upplevelsen var ny för ca fyra år sedan. Jag har nämnt det i några inlägg senare och senast när jag berättade om att min skugga skrämde mig. När min syster berättade om en mardröm där hennes hund var inblandad tänkte jag på det igen och jag kan fortfarande inte fatta var mitt adrenalin och all min ilska kom ifrån.

Det hände när jag och en väninna promenerade med våra hundar. Vi var ganska långt in i skogen men vi såg en bil närma sig och framför bilen sprang en schäfer. Jag tänkte att det var ett konstigt sätt att motionera sin hund innan jag såg hur blek min väninna blev. När hon sa vilken hund det var stelnade jag också till. Den hunden hade jag mött en gång tidigare och då var hennes husse tvungen att lägga sig över henne i en snödriva för att ha koll på henne. Hon var vansinnig och högg vilt i luften och även i sin husses väldigt tjocka handskar. Den hunden kom nu springande mot oss och det fanns inget att göra utom att vänta och inta försvarsställning.

Jag höll mina två hundar kort i kopplena och såg till att de var bakom mig. Sedan tänkte jag inte alls utan bara agerade. Jag sparkade med mina tjocka vinterkängor, jag vrålade, jag visade tänder, jag morrade, jag parerade och gav henne inte en chans att komma åt mina älsklingar. Vid ett tillfälle blev jag lite rädd. Efter att en spark träffat vände hon sig mot mig och såg ut att bereda sig på ett språng. Hon morrade och visade alla tänder och jag hann tänka att nu är det slut. Men då, helt plötsligt vek hon undan med blicken och vände sig mot min väninnas hund i stället. Jag vann över denna helt vansinniga hund. Något hos mig måste ha fått henne att se att jag var hennes överman. Förmodligen var min blick ännu mer galen än hennes och mina tänder mer hotfulla.

Min stackars väninna lyckades inte skydda sin hund, som också var en schäfertik, lika bra. Raya, som i vanliga fall sätter sig i respekt hos de flesta, blev en pipande, ynklig liten vovve som fick ta emot flera bett innan äntligen den attackerande hundens husse kom fram till oss. Han hade sina tjocka handskar och lyckades få tag i sin hund men hon högg efter honom och han lyckades inte hålla fast henne. Efter ett nytt försök att komma åt mina hundar och med samma försvar från mig igen lyckades hussen ta fast henne och slänga in henne i bilen. Under hela tiden kom han med lama ursäkter om att han inte trodde att någon skulle vara där men jag kunde inte hindra mig. Jag skrek lika argt och mycket åt honom. Mitt adrenalin pumpade och jag var i chock. Jag svor och vrålade och efter att ha kontrollerat våra hundar vände vi ryggen åt honom och gick.

Jag såg nog mer ynklig ut än arg eftersom jag fick så ont av allt sparkande så jag haltade iväg. Det tog lång tid innan min ilska försvann och chocken la sig. När adrenalinet långsamt försvann tog det lång tid för kroppen att återhämta sig från värken. Jag skulle egentligen inte ha klarat av att agera och hoppa omkring som jag gjorde. Men jag blev ett monster och jag lyckades försvara mina vovvar. Ingen av dem fick en skråma. De måste ha blivit rejält skrämda eftersom de hela tiden bara satt snällt bakom mig. Kanske var jag en hjälte i deras ögon den gången.

Min väninnas hund klarade sig också bra. Det såg värre ut än det var. Förmodligen lyckades den galna hunden inte få något ordentligt tag för det blev inga sår. Konstigt eftersom vi såg hur hon hängde fast i svansen och högg i sidan flera gånger. Vi klarade oss utan synliga skador men det kommer aldrig att släppa mentalt. Jag reagerar alltid på lösa hundar. Min kropp är beredd på försvar och jag blir alltid lika lättad när hunden antingen vänder när husse eller matte kallar eller om den visar sig vara snäll och bara vill hälsa.

Jag gjorde en polisanmälan men eftersom ingen blev skadad avskrevs det. Men jag vågar inte tänka på om det hade varit barn som var ute med sina hundar. Att jag inte blev biten beror nog delvis på att mina händer var upptagna med mina två hundar. Hade jag försökt ta tag i den hunden så hade jag nog råkat mycket värre ut. Jag såg ju hur hon högg sin husse.

Nu, när jag tänker tillbaka, kan jag ändå skratta lite åt bilden av hur jag förvandlades och blev oövervinnelig. Så om någon funderar på att hota mina nära och kära så ska ni veta att då kommer monstret i mig fram.