Min blogg om allt och inget

Arkiv för juni, 2014

Min lägenhet

Nu har jag pratat med min blivande hyresvärd och han måste vara den mest engagerade hyresvärd som finns. Visserligen känner vi varandra, eller har känt varandra för över 20 år sedan, men jag tror inte att det bara är mig han månar om utan alla sina hyresgäster. När man hör honom prata om hur roligt han tycker att det är med denna fastighet och hur mycket han planerar att göra så rycks man med och blir alldeles lyrisk. Han har faktiskt varit här i Optand några gånger men från bilderna på hemnet kände han inte igen mycket av det han såg då.

Det är bestämt att jag ska få en tvåa som helrenoverades för något år sedan. Om jag sedan tycker att den lägenhet som ska renoveras härnäst blir finare så får jag gärna flytta över till den när den är klar. Planlösningen kommer att vara lite annorlunda och den nya lägenheten blir några kvadratmeter större. Vi får väl se hur jag gör med det, de verkar fina båda två.

Huset ligger i en ekbacke och bara det låter exotiskt för mig. Jag har tittat på satellitbild över området och jag kan nog inte annat än trivas där. Skogar, sjö och närhet till affär och buss. Förbättring av utemiljön är på gång och lägenheterna ska skärmas av lite mer från varandra för att skapa lite avskildhet. Det blir inga problem att sätta upp ett provisoriskt staket för hundarnas skull. Han sa bara att ”det ordnar vi”. Hyran för denna fina lägenhet med helkaklat badrum, fräscht kök med häll och inbyggd ugn och värme inkluderat blir ca 3800:- Helt ok enligt mig.

Jag har pratat med mäklaren i dag också och tydligen finns det flera intresserade. Det är fler som vill komma och titta så det blir en visning till nästa tisdag. Hoppas det räcker med visningar sedan och att budgivningen kan börja (och att några vill vara med på den). Det skulle vara så skönt att få besked om att någon köper mitt hus. Flytten är preliminärt bestämd till 27-28 sept och det känns alldeles lagom.

Jag har även bokat tid på reumatologmottagningen för att äntligen börja ta mina sprutor. På onsdag ska jag dit och lära mig hur man gör och få information om diverse saker runt det. Förhoppningsvis hjälper de och gör livet lite lättare. Mycket på gång nu alltså och det är väl lika bra att fixa allt på en gång.

Annonser

Vad finns kvar?

Den frågan fanns hela tiden i mitt huvud under begravning och minnesstund. Den bultade på i bröstet och i tankarna och svaret just då var, ingenting. Mina ben darrade så att jag knappt klarade av att stå. Hela jag var skakig och samtidigt var jag omgiven av mina närmaste som också hade svårt att hantera allt. Det var en fin ceremoni men alldeles för kort. Enligt alla regler skulle jag ta täten ut ur kapellet men benen bar inte och jag ville inte lämna Kenneth och bara gå. Min syster hade styrkan att säga till alla att de kunde gå och att jag ville sitta kvar en stund till. Det hjälpte inte men kändes ändå viktigt att få sitta där en stund, gå ett varv runt kistan och sedan gå därifrån när jag kände mig redo.

Många hade kommit för att ta ett farväl och jag är glad att så många tyckte om Kenneth och saknar honom. Det förenade oss för en stund men nu är det också förbi och många av dem kommer jag inte att träffa igen. Efteråt var mitt lilla hus fullt av folk och mina systrar och deras barn fick bo i grannarnas hus. Dagen efter troppade de av några i taget och till slut var det bara ett fåtal kvar. Nu är jag och Sara och ibland hennes fästman, Christoffer, ensamma här och jag är så glad att Sara har möjlighet och vill stanna här så länge. Hon är ett perfekt stöd som finns där och när hon eller jag vill ha en kram så får vi det. Inga krav på att vi måste sitta och umgås hela tiden utan vi går och plockar och fixar med lite av varje och ibland sitter vi och pratar en stund eller bara går förbi och ger varandra en kram.

I går städade vi hela dagen. Det var jag, Sara och Christoffer (som också är ett stort stöd). När det var dags för visning lämnade vi över till mäklaren och åkte till Brunflo och åt buffé på en restaurang där. Väldigt gott och vällagat och vi hade en mysig och skön timme där. När vi kom hem igen kände jag hur lugnet kom över mig. De närmaste dagarna har jag inga måsten alls utan nu är det återhämtning för kroppen som gäller och att bara vara.

Frågan som hela tiden hade funnits hos mig tidigare har försvunnit. Jag vet att det finns mycket kvar och jag kommer att, på mitt vanliga sätt, hitta små positiva sidor av livet. Det kommer många stunder av tomhet och saknad och jag ska inte försöka mota bort de känslorna. På något sätt behöver jag dem och jag vill aldrig glömma vårt liv tillsammans. Men mitt liv är inte slut ännu och att bara ge upp och sluta glädjas åt saker är inte något jag kan göra. Min personlighet är alldeles för stark och positiv för att det ska bli så och ingen behöver vara orolig för att jag inte ska klara av att gå vidare. Klumpen i halsen finns kvar och sorgen men alla härliga, roliga minnen gör att det känns lättare och det finns mycket att se fram emot. Visst kommer det många jobbiga stunder då jag sitter ensam och längtar men jag vet, och jag vill att alla ska veta, att jag klarar mig.

 


Ångest

Jag vaknade kl fyra. Inte ovanligt för mig men i dag hade jag velat kunna sova längre. Sova bort lite av en dag som känns så hemsk men som jag ändå vill ska vara kvar länge. Min mage har alltid ont men nu är den så stressad och känns som om den vill spricka. Gråten i  halsen och bröstet tränger på men än så länge känns den bara som en stor tyngd som inte hittar någon väg ut. Kroppen bara skriker VARFÖR?!

Jag är rädd! Vad händer sedan? Efter den här dagen är allt slut på riktigt och det är meningen att det ska bli ett avsked. Jag vill inte! På något sätt har det känts som om det inte är sant men nu kommer bekräftelsen på att sanningen är grym och hemsk. Om någon verkligen ville leva så var det Kenneth.

I går var en konstig dag. Släktingar kom i ett flöde och vi kramades och var lite ledsna men kvällen blev ändå trevlig med både skratt och vemod. Så roligt det hade kunnat vara att träffa alla på vårt största släktkalas någonsin. Jag tycker om att alla är här. Det ger en trygghetskänsla att vi är tillsammans men samtidigt en ångest över anledningen. Jag har aldrig känt ångest förut men nu finns den här hos mig. Kanske är det bra att jag får sitta här ensam tidigt på morgonen och sörja över vårt liv som tagit slut. De här känslorna måste ju komma till slut och nu kanske är ett bra tillfälle. Jag vet ju att om några timmar kommer folk omkring mig att vakna och då förträngs känslorna ett tag. Jag både vill och vill inte känna så här. Jag vill att dagen tar slut och jag vill ha kvar den så länge som möjligt. Förvirrat och underligt.

Min framtid – hur ska den bli? Den känns inte så lockande och den lilla energi jag haft den senaste tiden försvann. Jag vet att den kommer tillbaka, det finns inget alternativ. Men nu, när verkligheten bankar i hela mig, är det bara hopplöshet. Nu ska jag ta ut mina älskade hundar på en morgonpromenad och kanske får jag höra storspoven och tänka att han kommer med styrka från Kenneth.


Midsommar

Ca 12 grader, blåsigt och lite duggregn emellanåt. En väldigt typisk midsommarafton i Optand. Men man ska väl inte klaga. Solen har ju faktiskt tittat fram några korta stunder som om den vill tala om för oss att den finns där och försöker tränga sig fram.

I förmiddags kom en väldigt gullig man, som bor några hundra meter från oss, och ville önska glad midsommar. Med sig hade han en kartong med alldeles nyplockade och fortfarande varma ägg. Han sa att han tänker så mycket på oss och ville titta till oss. En man som vi bara hejat på och pratat lite kort med när vi har träffats ute. Han och hans fru har varit här tidigare med en blomma och varma kramar. Att det ska behöva bli under sådana här omständigheter som man upptäcker vilka trevliga människor man har i närheten.

I dag skulle Kenneth ha fyllt 55 år. Ingen av oss har haft lust att fira midsommar men vi har i alla fall gjort en jordgubbstårta och ätit lite sill och annat småplock. Vi drack bara vatten och mjölk men kände ändå att vi ville sjunga Kenneths favoritnubbevisor så vi stämde upp med både ”när gäddorna leker i vik och vass” och ”sädesfälten”. Det kändes lite bra och var som en liten hyllning till honom. Flaggan blev inte hissad men ingen av oss saknade den.

Det känns lite konstigt nu när huset är utannonserat. Overkligt och sorgligt men ändå skönt att det går framåt. Lite nervöst också. Tänk om ingen vill köpa det och jag blir fast här. Jag börjar inse att jag nog skulle ha råd att bo kvar för det dyker upp besked om försäkringsutbetalningar lite då och då. Men det spelar ingen roll. Jag varken orkar sköta om det eller vill bo här utan Kenneth. Jag är redan inställd på att börja om på annan plats och jag packar lite varje dag för att slippa stressa på slutet. Nu längtar jag faktiskt efter att få flytta till den lilla lägenhet jag ska hyra. Jag måste ju börja mitt nya, ensamma liv någon gång och det känns som om det är lika bra att ta itu med det så fort som möjligt. Ännu har jag inte varit ensam en enda dag så jag vet inte hur jag kommer att reagera men jag ska göra mitt bästa för att få ett bra liv.


Fotodags

Nu har jag städat och plockat undan så mycket jag har orkat inför husfotograferingen i dag. Det som togs bort hamnade i plastbackar och ska inte upp igen förrän jag installerar mig i Linköping. Gräset är relativt nyklippt och nu får det duga. Det blir noggrannare till visningen men då ska jag sätta alla ungar i arbete så att allt kan vara nyfint tills alla köpare kommer.

Fina människor fortsätter att komma och stötta och jag vet att en del är lite rädda för att störa i sorgen. Jag tänker inte så. Det är så skönt att märka att alla tänker på oss och vill visa att de finns om vi behöver dem. I går kom ett par som bor lite längre bort och jag blev så glad att de vågade komma hit. Välmenande och underbara människor ska man vara tacksam för. I dag kommer en vän som jag träffade på sjukhuset och som jag har haft en del kontakt med sedan dess. Vi går båda igenom en jobbig tid, på lite olika sätt, och vi kan båda behöva få ur oss en massa tankar. Häromdagen dök det upp en inbjudan till att besöka vänner utanför London när det har gått en tid. Vänner som jag bara har träffat en gång men som jag har haft regelbunden kontakt med. Hon är från Italien och vi har skrivit till varandra på italienska för att jag ska hålla igång språket lite grann och jag vet att inbjudan verkligen är allvarligt menad. Självklart ska jag försöka komma dit så småningom.

Jag har fortfarande svårt att äta ordentligt. Hunger och matlust finns men jag misstänker att min lever och alla cystorna trycker på magsäcken så att jag blir mätt väldigt fort. Förut kompenserade jag med att äta lite oftare men nu har nog min mage vant sig vid lite mindre föda för jag är inte alls sugen på att äta mellan måltiderna. De första dagarna efter beskedet om olyckan åt jag nästan ingenting men efter att jag märkte att jag blev alldeles matt och orkeslös började jag tvinga mig själv att äta. Jobbigt men det funkade för nu finns i alla fall suget efter mat igen. Några kilo har jag tappat men de kommer nog tillbaka igen. Jag måste nog fylla ut lite runt levern för jag tycker att den blir ännu mer framträdande nu när min normala mage har minskat lite.

 


Mitt liv

Jag har haft ett fantastiskt liv. Inte särskilt märkvärdigt egentligen men ändå känner jag mig privilegierad som har haft kärlek och trygghet omkring mig i hela mitt liv. Jag har aldrig känt avund mot andra som har mycket mer av ekonomiska förutsättningar för jag har aldrig känt att jag saknat något och det är ganska härligt att få drömma om saker man längtar efter. Jag har mött så många trasiga människor med tragiska erfarenheter och känt tacksamhet för att jag alltid har fått vara lycklig.

Lördagen den 31:a maj kände jag att mitt liv och lycka raserades. Ingenting var värt något längre och jag skulle fortsätta att leva bara för andras skull. Jag vet inte var jag får min styrka ifrån men efter några dagar fanns den där igen och jag såg att det fortfarande finns ett liv värt att leva. Med hjälp av familj och vänner har jag redan kommit långt i min framtidstro och jag vet att Kenneth vill att jag ska kunna bli lycklig igen. Jag tror inte på ett efterliv eller på att han kan se mig men jag vill ändå visa honom att jag klarar att gå vidare. Inte alls rationellt och ingen logik men det är väl så människans psyke fungerar för att man ska överleva.

Det har varit fullt upp många dagar och jag har fått många besök och telefonsamtal av härliga människor. Begravningsarrangemang, bouppteckning, förberedelser för husförsäljning och flyttbestyr. Allt detta har gjort att jag inte har hunnit med att tänka så mycket. Men i går kom insikten om att jag nu har kanske 30 år framför mig som jag ska leva i ensamhet. Inte total ensamhet. Jag har många som vill vara hos mig. Men det kan inte riktigt uppväga den ensamhet och saknad som blir utan Kenneth. Tomhetskänslan kom igen, och sorgen. Ingen ilska dock. Jag har fått frågan om jag har känt ilska men den känslan har aldrig dykt upp. Varför skulle jag vara arg och på vem? Jag ser ingen anledning till att känna så. Jag har mött människor med skuldkänslor men ingen kunde ha gjort något och ingen kan rå för att Kenneth, helt obegripligt, befann sig på den plats han var när det hände.

Jag kommer nog att kunna få ett bra liv och skapa mig en tillvaro där jag trivs. Jag kommer aldrig att bli lika lycklig igen, det är inte möjligt. Och snälla ni, tänk inte att jag så småningom ska hitta kärleken och säg det inte till mig för den tanken är både skrämmande och gör mig illamående. Jag vill helt enkelt inte det och kommer inte heller att vilja!

Min största önskan nu är att mina barn ska kunna vara lyckliga och må bra. Jag vet att det går efter en förälders bortgång för jag har själv varit där i alltför ung ålder. Saknaden kommer att finnas kvar hos dem hela livet men de kan fortsätta sina liv och skapa sina egna förutsättningar. Jag önskar att jag kan få dem att inse att det är meningen att de ska ta tag i sina liv igen och försöka att göra dem lika lyckliga som mitt har varit.


Det blev så påtagligt

Darrig! Händerna skakar och fingrarna har svårt att träffa rätt men bloggen har blivit en vän som jag kan vända mig till när jag sitter här ensam. En dotter är här men hon sover så nu skriver jag ner mina tankar i stället.

Jag har nyss pratat med en mäklare. Väldigt gullig och rar mäklare men de är ju vana och professionella. Hon kommer hit på onsdag och tittar och informerar. Det känns bra att ha tagit det här steget men det blev så påtagligt och insikten kom till mig. Nu finns det ingen återvändo och det blev som en hemsk bekräftelse på att jag aldrig får vara här tillsammans med min man igen. Tårarna lurar någonstans inom mig men jag släpper inte fram dem riktigt ännu. Vill få ur mig det här först.

Sorgen över vår framtid som inte finns längre. Tomheten inom mig för att mitt älskade hem snart inte längre är mitt. Hit har jag kommit och tillbringat så många fina stunder sedan jag var nyfödd. Minnet av min farmor och farfar, som byggde det ursprungliga huset, mina föräldrar som har lämnat många underbara minnen här. Allt detta är snart borta och inte mitt längre. Känslan av att svika mina systrar som lät mig ärva vårt gemensamma barndomsparadis och som nu inte heller kommer att kunna njuta av att få vara här. Jag vet att de inte tänker så och att de blir lite arga på mig för att jag har de känslorna men jag ville inte att det någonsin skulle bli så här.

I dag ska vi åka in till begravningsbyrån för en första genomgång inför bouppteckningen. Jag har letat fram alla papper som jag tror behövs och fått fullmakter från mina barn att företräda dem. Konstigt nog känns det inte alls lika jobbigt som samtalet med mäklaren, inte lika personligt. Papper och ekonomi är så kallt och lätt att hantera. Sedan känns det som om hela maskineriet är igång och jag behöver inte ta tag i så många stora saker mer. Det som är kvar är allt rensande och sorterande. Det går bra. Jag trodde att jag klarade allt så bra nu men ett kort samtal till mäklaren satte igång allt igen.