Min blogg om allt och inget

Arkiv för augusti, 2016

Lite generad

En väldigt god vän, som jag har känt i ganska precis 40 år, talade om för mig att hon beundrar mig. Jag blev generad och slog genast ifrån mig för inte är jag särskilt märkvärdig på något sätt alls. Men hon envisades med att tycka att jag är beundransvärd för att jag är så positiv och glad trots allt som jag har gått igenom och fortfarande hanterar. Jag kontrade med att fråga vad jag har för val. Ska jag sitta här och förgifta tillvaron både för mig själv och min omgivning med bitterhet och missunnsamhet eller ska jag göra det bästa av situationen och försöka hitta guldkornen i livet? Min vän höll med om att valet kanske inte är så svårt men tyckte ändå att jag gör det bra som nästan alltid klarar av att vara glad.

Varför är det så svårt att ta emot beröm? Det är kanske speciellt för oss svenskar att vi inte får tycka att vi är särskilt märkvärdiga. Det är genant att bli utsatt för sådana berömmande omdömen och samtidigt kanske det är kombinerat med en känsla av att inte vara värd det. Jag hade kunnat tacka och säga att det var snällt sagt men i stället protesterade jag instinktivt för jag tycker inte att jag är unik på något sätt. Det är ju för min egen skull som jag försöker hålla humöret uppe så egentligen är det bara självbevarelsedrift.

Jag har tänkt tillbaka i tiden och försökt komma ihåg någon person med värk eller andra sjukdomar som har varit riktigt sur och bitter. Jag kan bara komma på en enda och det var för ca 20 år sedan. Jag skulle börja i en sk smärtgrupp och vid första sammankomsten släppte alla spärrar för en kvinna och hon spydde galla och bitterhet över allt och alla i sin omgivning. När hon hade vräkt ur sig massor av skit om sin man och sina barn märkte jag att andra deltagare började haka på och jag tyckte att det blev fruktansvärt obehagligt. Vi hade aldrig träffats förut och även om denna kvinna hade ett behov av att prata av sig så blev det för mycket för mig. Hon behövde hjälp och jag brukar kunna lyssna men vid det tillfället fick jag nog. Jag kontaktade den ansvariga för gruppen och sa att jag klarar inte av att komma fler gånger och hon sa att det hade hon sett på mig och hon förstod. Ett halvår senare kom jag med i en annan smärtgrupp som var helt fantastisk och som hjälpte mig mycket. Vilken skillnad det kan vara. Vi var öppna om våra problem men alla hade samma inställning till hur man bäst klarar av svårigheter och ingen pratade illa om sin familj.

Jag har mött många människor med olika diagnoser, en del väldigt allvarliga och en del bara väldigt besvärliga. Men förutom kvinnan jag berättade om har ingen av alla dessa personer varit bitter. Alla har sina svåra perioder och alla är ledsna och lite nere ibland men däremellan kommer det goda humöret fram igen. Eftersom jag har så mycket erfarenhet av personer som mår dåligt så kan jag med säkerhet säga att jag är absolut inte unik. Om jag är beundransvärd så är världen full av beundransvärda personer. Jag tror att det är något man lär sig efter en period med sjukdom. Efter att man har accepterat sin situation inser man att man måste hitta glädjen för att orka leva. Och när man har bestämt sig för det är det oftast ganska lätt. Små händelser eller upplevelser i vardagen kan göra stor skillnad om man bara ser dem på rätt sätt.

Men det är konstigt att man ska bli så väldigt generad för att någon säger något snällt och uppskattande.

Annonser

Ganska fint ändå

Under ett liv hinner man se och uppleva väldigt många olika platser. Jag har bott i nio olika kommuner runt om i landet och jag har flyttat tretton gånger. Som tur är har jag alltid haft lätt för att acklimatisera mig och jag har trivts överallt. Varje flytt har inneburit något spännande och jag har alltid varit förväntansfull inför det nya.

Som ni vet har jag ändå ett klart favoritställe. En plats som jag har återvänt till genom hela mitt liv och som jag så småningom ärvde och levde på tillsammans med min man. Ingenting kan slå naturupplevelsen där eller i närliggande områden och många är de fantastiska solnedgångar, norrsken och övriga ljussken som jag har beundrat och njutit av där. Men jag kan faktiskt se att det kan vara vackert där jag bor nu också. Inte lika vackert. Det är inte möjligt. Men ändå fullt tillräckligt för att jag ska stanna upp en stund och känna hur hjärtat hoppar till lite. Det går inte att fånga på ett rättvist sätt på bild men en liten aning av vad jag menar kan jag bjuda på.

DSC_0944 DSC_0951Det är ingen vacker sjöutsikt eller några fjäll i bakgrunden men jag blir ändå väldigt berörd. Jag tröttnar aldrig på solnedgångar eller regnbågar. Det är nog magin och myterna som hjälper till att bygga upp känslorna men det skulle räcka bara med det ögat ser. I de här fallen såg ögat betydligt mycket mer än jag kan visa och jag försökte att inte jämföra med vad jag har haft. Det blir bara orättvist.

Både jag och min syster har konstaterat att den här stan inte är vårt ”hemma”. För min syster är det Linköping som gäller. Hon har bott där sedan hon var i 8-årsåldern så det är inte så konstigt. För mig är Östersund, eller Optand (strax söder om Östersund), den plats som gäller. Men det vi har här tillsammans och att vi har kommit varandra så nära uppväger de känslorna. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas: människor är viktigare än platser och måste man välja så väljer i alla fall jag gemenskapen med de jag bor närmare här. Men ni kan vara säkra på att Östersund ska få många besök av mig när jag mår bättre.


Ännu mer sällskap

Mina fina ungar har turats om att komma och hälsa på mig under sommaren och nu har jag haft tre väldigt mysiga och kramiga dygn tillsammans med min äldsta dotter (mellanbarnet). De har inte planerat att sprida ut besöken utan det är bara så det har blivit. Visst hade det varit roligt att samlas allihop någon gång men i stället har jag haft sällskap många dagar och har fått rå om dem var för sig. Det är absolut inte det sämsta.

Min äldsta dotter är den kramigaste av mina barn (undrar när jag slutade säga våra barn). Rätt som det är kommer hon och kryper tätt intill i soffan och bara kramas. Vi behöver inte säga något. Bara vara nära och känna hur bra det känns. Hon ger även många spontankramar under dagarna och jag tar gärna emot och kramar lika gärna tillbaka. Mina andra två barn kramas också men är inte riktigt lika ivriga kramare. Finns det något bättre än att nästan drunkna i en ormgrop av kramar? En kramgrop. Om alla samlas här till jul så blir det säkert så någon gång då.

När jag blev ensam i dag ringde jag runt till olika byggfirmor för att begära offerter på takbyte. Det påpekades i besiktningen, när vi köpte huset, att taket behöver bytas snart så vi vill gärna ha det gjort ganska snart. Redan några timmar senare dök den första hantverkaren upp för att inspektera taket och enligt honom är det murket på vissa ställen. Han klättrade omkring på de olika taken en stund och sa att han skulle räkna på priset och skicka en offert. Minst två till ska komma och sedan får vi se hur vi väljer. Både pris och väntetid spelar roll för det är bra om vi kan utnyttja rotavdraget i år så att vi kanske kan åtgärda fönster för nästa års rotavdrag. Det är dyrt att vara husägare men vi får väl hoppas att det lönar sig när vi säljer det i framtiden. Eller kanske bor vi kvar tills ungarna får ärva det. Då blir det deras bekymmer 😉


Lättskrämd vovve

Det är lätt att tro att min systers söta vovve Nalle är en självsäker, dominant hund som vet att han är högt rankad. Han skäller gärna på andra vovvar och ibland ser jag hur mötande hundägare väljer att inte möta oss när vi kommer mot dem. Men de flesta har nog lärt sig nu att Nalle inte är särskilt kaxig. Han drar aldrig i kopplet och gör inte minsta försök att komma nära de hundar han skäller ut. Han är bara osäker och den osäkerheten kanske hänger med från den tid då han inte hade det så bra. Innan min syster adopterade honom från Spanien.

Sanningen är att han är en väldigt mild, snäll och lättskrämd vovve. Visserligen kan han vara ganska kaxig när han får vara lös med någon annan hund första gången men han gör ingen illa. Men om en annan hund ger tillbaka blir han snart en ganska liten varelse. Min hund Kasper har aldrig utmanat Nalle på ett synligt sätt men vi tror ändå att det är Kasper som är den dominanta av dem. Han styr på ett sätt som knappt märks och han tar inte över helt men Nalle skulle troligtvis aldrig få för sig att utmana honom. Han kan morra till om Kasper kommer för nära hans mat eller något tuggben men samtidigt vänder han bort huvudet och skulle säkert gå undan om Kasper krävde det. Kanske gör inte Kasper det för att vi ägare har visat tydligt vad som är Nalles och det respekterar han.

Några gånger den senaste veckan har jag sett prov på hur lättskrämd Nalle är. En duva flög upp nära honom och han hoppade fyrfota och skällde vettskrämt. Kasper reagerade inte ens. I dag såg jag hur spänd Nalle blev när han såg ett uppfällt paraply bredvid stigen. Han skällde nervöst och försökte komma så långt därifrån som möjligt. För honom var det ett stort otäckt föremål som hotade honom och han såg verkligen rädd ut. Jag stannade, lät honom stanna en bit bort medan jag pratade lugnt och så gick jag fram till paraplyet och lockade på Nalle. Försiktigt kom han närmare och när han hade luktat lite viftade han t o m på svansen. Undrar om han skämdes. Under tiden stod Kasper och tittade förundrat på hand agerande. När Nalle var sig själv igen gick Kasper fram och nosade honom i ansiktet och viftade lite extra på svansen. Jag vet inte om han hånade stackars Nalle för att han är en sån hare eller om han ville ge honom lite stöd. Det såg i alla fall rätt sött ut.

DSC_0946


Från zombie till nästan människa

Det har varit en märklig vecka med blandade upplevelser. Både trevliga och mindre trevliga. Försöket med morfintabletter blev fiasko med biverkningar som fortfarande delvis är kvar trots att jag bara stod ut med ett dygns behandling. Konstigt nog förträngde jag mina tidigare erfarenheter av morfinplåster eller så hoppades jag på att det skulle fungera bättre den här gången. Det gjorde det inte och nu kan jag konstatera att morfin eller kortison inte är något för mig. Jag kommer nog inte undan någon av de medicinerna efter operationen men då får jag väl stå ut. Det blir nog väldigt kul med en medicin som gör mig deprimerad och en medicin som gör att jag sover hur mycket som helst, blir illamående och helt tappar aptiten.

Det var just det sista som drabbade mig nu. Redan morgonen efter min första morfintablett hade jag svårt att få i mig någon frukost. Senare kom den förlamande tröttheten och sist illamåendet. Jag tog en tablett på morgonen plus några alvedon som skulle förstärka den smärtlindrande effekten men sedan kände jag att jag hellre har riktigt ont några timmar mellan medicineringarna med citodon än att känna mig som en zombie. Jag vet att jag får ta 8 tabletter om dagen så nu gör jag det i stället.

En olycka kommer sällan ensam så naturligtvis fick jag hudutslag också. Det började någon dag innan morfinet så det var ingen biverkan från det. Röda, ojämna, lite knottriga utslag på ryggen och lite glest utspridda åt ena sidan. Jag borde kanske ha kontaktat vården igen men då mådde jag så dåligt så jag orkade helt enkelt inte. Jag hade i alla fall inte klarat av att ta mig in till sjukhuset och min svägerska har inget körkort. Inte heller ville jag be min syster avstå från inkomsten från en föreläsning. Det är bara ursäkter, det vet jag, för jag skulle säkert ha fått sjukresa med taxi om de hade bedömt att jag behövde komma in. Men det kändes alldeles för jobbigt. I stället väntar jag till i morgon då jag har en inbokad telefontid med min kontaktsköterska.

Värst är nog min oförmåga att äta. Det har blivit typ ett plommon till frukost och en rostad macka som jag har tvingat i mig någon gång på dagen. Så har det varit i fyra dagar nu och två av dagarna har jag kräkts upp det mesta. I dag åkte min syster och köpte några provivajuicer och en drickyoghurt och jag har fått i mig en hel liter av det. Underligt hur det kan gå bra när jag har känt lika stort motstånd mot att dricka som att äta. För övrigt har det i dag blivit totalt tre digestivekex, ända fram till middagstid då jag fick för mig att prova med popcorn. Det var det enda jag inte kände kväljningar av att tänka på så jag poppade en påse och, mirakulöst nog, fick jag i mig hela påsen och det var gott. Men jag kan fortfarande inte tänka mig att äta mat och helst inga smörgåsar heller. Visst är det märkligt. Jag får kanske leva på popcorn och proviva ett tag 🙂

Men jag känner mig ändå mycket piggare nu än för någon dag sedan. Det är inte klokt hur fort allt förändras och man tänker att innan den här veckan mådde jag ganska bra. Nu har jag mer smärta än då och jag blir trött av alla citodon men jag känner mig ändå mer som en levande människa än de senaste dagarna.

Mitt i eländet fick jag ett till besök. Det var bara ett kort fikastopp av min svägerskas dotter med familj som var på väg hem efter semestern. Det var längesedan vi sågs så jag ville väldigt gärna träffa dem och efteråt kunde jag vila och sova så mycket jag ville. Och hur jag än mår så är det uppiggande att träffa min mans släkt och känna att jag fortfarande är en del av den. Det enda som möjligtvis förstörde lite av min glädje var att nästan det första mannen i familjen sa var ”men, har du börjat prata östgötska”. Mitt förfärade NEJ! sa nog klart och tydligt hur jag kände för det. Förmodligen var det bara en liten betoning av något ord men tänk om det blir tydligare.

Något som ändå gör mig nästan lycklig är att en person, som jag bryr mig väldigt mycket om, plötsligt och som av ett mirakel, mår mycket bättre med hjälp av en ny sorts medicin. Det finns alltid något att glädjas åt när det känns mörkt för övrigt 🙂


Smärta

Jag har fått en del nya erfarenheter av smärta de senaste dagarna. Från att ha mått skapligt på morgnar och förmiddagar och inte ha behövt mer än fyra citodon och två alvedon per dygn har jag hamnat i en period då jag har stoppat i mig tio citodon per dygn. Det började förra veckan med ett ökat tryck på höger lunga och lite tyngre att andas. Inte mer ont men en obehaglig känsla av att ha en tyngd över lungorna. Obehaget övergick i smärta som ökade varje dag och de tre senaste dygnen har varit jobbiga. Jag har aldrig vaknat av smärta på natten förut men nu har jag fått prova på det också. Sedan har det fortsatt och för att orka har jag varit tvungen att överdosera mina piller. I dag kändes det som om jag var tvungen att rådfråga läkare eftersom jag egentligen inte får ta så hög dos. Att jag inte har gjort det tidigare beror på att jag trodde att det var något tillfälligt besvär men det känns inte bra att vänta längre.

Läkaren skrev genast ut långtidsverkande morfintabletter som ska kompletteras med andra piller vid behov och även med alvedon. Jag ska genast sluta med citodon och övergå till morfinbehandling. Nu hoppas jag att det blir bra men ännu mer hoppas jag på att den här smärtan försvinner eller minskar. Det positiva i detta är att mina abstinensbesvär försvann när hjärnan helt plötsligt fick så mycket av det den ville ha men levern mår tydligen inte bra av så höga doser. Jag frågade läkaren om det spelar så stor roll när jag ändå ska byta ut levern men han tyckte inte att det vore så bra om jag får leversvikt innan jag hamnar på operationsbordet. En klok invändning som jag tar till mig 🙂

Mitt i allt elände händer det ändå trevliga saker. Min svägerska hälsar på mig några dagar och det är alltid roligt. Det är inte bara jag som blir glad av det. Båda hundarna visar tydligt att nu har det kommit en människa som vi gillar. Det har blivit pussar och glada svansar och Nalle har varit riktigt snacksalig. Jag har aldrig träffat någon annan hund som kan ”prata” lika mycket som han. Han har verkligen berättat mycket för min svägerska och fjäskat för henne. Nu är båda hundarna ute och går med min syster och min svägerska medan jag har sovit en stund. Bra för alla parter.

20160810_032533.jpg


Intensiv och rolig period

Det händer mycket nu. I alla fall är det mycket för mig som numera inte orkar delta i livet på samma sätt längre. Min son tog över efter min dotter och tillbringade några dagar hos mig. Det finns inget som gör mig så glad som mina barn och jag har verkligen försökt ta vara på de här dagarna. Visserligen fick vi ta alla roliga berättelser, om vad som hänt sedan sist, i omgångar eftersom jag hela tiden hade många frågor och blev utmattad fort. Det tog nästan en hel dag för honom att berätta om sitt besök i Östersund. Det blir lite skrattretande när jag rätt som det är säger att nu orkar jag inte mer och slumrar till en stund. Men det var ju bara att fortsätta senare.

DSC_0935Nu är jag ensam några dagar innan nästa besök. Då kommer min svägerska och håller mig sällskap några dagar. Det ser jag fram emot och jag har sagt till henne att när jag inte orkar prata mer så får hon titta på OS på tv medan jag vilar. Det är inga problem med besök när jag vet att jag kan säga till när jag inte orkar med dem längre.

Dagens första lilla leende kom när jag var ute på morgonpromenaden och upptäckte den här lilla figuren på stigen. I min generation har nog de flesta gjort djur av kottar och pinnar och säkert är det många av oss som har försökt föra vidare de färdigheterna till yngre generationer. Ofta utan framgång men någon har i alla fall känt sig sugen på att prova. Jag kan inte riktigt se vad det ska föreställa. Kanske ett vattentorn eller en dinosaurie 🙂

DSC_0936