Min blogg om allt och inget

Arkiv för augusti, 2013

Livet är gott

Efter att aktiviteterna avlöst varandra ett tag med dop och kryssning är det ganska skönt att inte ha något inplanerat och bara stanna där det känns bra och åka när man börjar känna sig rastlös. Det är väl semester om något?! Vi har haft så mycket roligt och träffat så många härliga människor men nu njuter vi av lugnet och ensamheten tillsammans med våra hundar. Kanske är det sommarens sista varma dagar som vi får uppleva här i Öregrund. Vi står precis vid havet och njuter av att kunna inta våra måltider utomhus. Det är nog snart slut på det för värmen verkar vara på väg att ta slut men det gör inget för nu har vi haft sommar så vi klarar oss ett bra tag.

016Snart ska vi dra oss vidare och vi får väl se var vi hamnar i natt. Förmodligen någonstans inåt landet för fjällvärlden lockar och vi har pratat om Idre. Dit kommer vi nog inte förrän kanske i morgon men så här pass sent på sommaren brukar det inte vara svårt att hitta fina fricampingplatser ute i naturen. Var vi än hamnar så ska vi fortsätta att njuta av den frihet som husvagnslivet innebär.

Annonser

Barndop och släktträff

En stor del av släkten på Kenneths sida är bosatt i samma lilla bruksort i Södermanland och de träffas nästan jämt. Vi och våra barn däremot, bor utspridda lite överallt i Sverige och har inte alls samma möjligheter till att vara tillsammans. Därför är det så väldigt roligt när vi, av någon anledning, lyckas samlas och träffa alla i de fyra generationer som var på plats i går. Det var nämligen dop och vår nyaste lilla släkting fick namnen Anton Willy. En rar och lättsam liten pojke (jag vägrar skriva snäll för alla barn är snälla i den åldern) som tittade på allt med stora ögon när han inte sov.

009 013Vår dotter Sara och hennes pojkvän Christoffer spelade och sjöng två fina visor till Anton och allt var så fint.

Sedan var det väldigt roligt att få tid att prata med de flesta när vi blev bjudna på både fika och middag. Så mycket gott att äta och jag smakade alla kaksorter och nästan all mat.

Det är faktiskt inte ofta vi träffar våra egna tre barn vid samma tillfälle så vi passade på att njuta lite extra av det också.

002Fast man kan ju undra om de tycker att det är lika kul att träffa oss eller om det är hundarna som lockar mest.


Skördetid

Nu har jag plockat fram svampblicken igen och på promenaderna ser jag inte mycket av det som jag brukar titta på. Vackra omgivningar och storslagna vyer får vänta tills frosten har tagit död på alla svampar. När jag går längs stigarna irrar min blick fram och tillbaka i ett evigt letande efter allt som kan vara ätligt. Just nu är det mycket taggsvamp och en del blodriskor och aspsoppar. Fårtickorna har jag hittills låtit bli men Kenneth läste i svampboken att de faktiskt är 2-stjärniga så kanske de får följa med hem nästa gång jag ser dem. Min käre make hittade även en fin skogschampinjon men när den dagens svampskörd var förvälld och låg i sin burk så kom tvivlen och för säkerhets skull slängde vi allt i komposten.

Hundarna är inte så intresserade av svamp men går vi förbi ett hallonsnår så vill de gärna stanna och mumsa ett tag. Rex rycker och sliter i buskarna i jakten på de små sötsakerna medan Kasper gärna står och tittar bedjande på oss för att vi ska plocka några åt honom. Naturligtvis hjälper vi honom och både han och Rex brukar få i sig en hel del. Det är inte bara hallon som faller de små krabaterna i smaken; krusbär, blåbär, smultron, jorgubbar och aroniabär går i lika lätt. De är så otroligt söta när de försöker undvika taggarna på krusbärsbusken.

Jag trodde att det var några veckor kvar till lingonplockningen men i går genade jag över vår vilda del av tomten och det lyste rött överallt så nu har jag plockat ihop nästan tre liter och kokat sylt. Jag har världens bästa och lättaste recept på lingonsylt. Ta lika många hekto bär som vit sirap (t ex 750 g bär och 750 g vit sirap) och kör på full effekt i mikron i 5 min. Rör om och kör 5 min till. Upprepa en gång till och sedan är det klart. Smakar minst lika gott som traditionellt kokad sylt.

004


Balenottera azzurra

Jag har alldeles nyss skaffat mig den väldigt viktiga kunskapen att orden i rubriken betyder ”blåval” på italienska. En kunskap som jag förmodligen aldrig får användning för men det kan ju vara kul att kunna i alla fall. Om jag någon gång kommer till en italiensk kust så kan jag ju fråga någon i befolkningen om ”ci sono delle balenottere azzurre nel mare?” (finns det några blåvalar i havet?). Det måste ju vara en av de vanligaste frågorna från turister 😉

Det är en alldeles utmärkt dag för att friska upp sina italienskakunskaper lite. I går var det likadant och eftersom jag faktiskt tycker väldigt mycket om att ägna mig åt språkstudier så gör det inte så mycket att några dagar regnar bort. Jag hinner även med att läsa böcker och bygga lite på det pussel som mina syskonbarn och dotter började med förra veckan. Alla är de bra sysselsättningar när man helst håller sig inomhus p g a vädret.

005Jag kan ju inte bara sitta inne och kura eftersom jag har två vänner som kräver att få komma ut och uträtta sina behov. Ja, det kan de ju i och för sig göra på tomten men mitt samvete säger att de behöver röra lite på sig också. Därför har vi vandrat omkring i regnet och försökt undvika den värsta lervällingen. När vi kommer inomhus igen luktar det blöt ylle ända till nästa promenad så kanske är det mest för hundarnas skull jag önskar att regnet kunde försvinna. Åtminstone Rex blir aldrig riktigt torr i det här vädret och jag är lite rädd för att han ska få fukteksem, vilket är ganska vanligt hos den rasen. Inte vill jag gosa och krama honom lika mycket när han är blöt heller och han är nog lite ledsen för det. Under hakan finns det en liten fläck som jag kliar honom på och han verkar ganska nöjd med det.

002Min bonusvovve Raya har tassat in i mitt liv igen efter ett långt sommaruppehåll och hon har pussat (eller i alla fall försökt) massor på Kasper och Rex och har varit hur gosig som helst. Inte en enda gång har hon satt dem på plats ännu men mina pojkar är svårflörtade och vänder sig bort när hon pussas för ivrigt. Hon får gärna vara här men de uppskattar nog mer att få träffa hennes matte. Det finns alltid mycket hundgodis i hennes fickor och hon delar gärna ut det till alla tre.

Nej, nu ska jag se om jag kan lära mig några fler nödvändiga ord på min italienska nätkurs. Kanske något väldigt fint som t ex sjöelefant.


Gamla goda tider

Minnen! Vilken tur att vi har dem, i alla fall en del av dem. Vi, som har haft turen att få en lycklig uppväxt, kan i alla fall gotta ner oss i alla härliga minnesbilder ända från barndomen.

Att jag tänker tillbaka så mycket i en period just nu beror på att jag och min man har börjat försöka släktforska så smått. Han har kommit en bra bit men jag kommer inte längre än till mina farföräldrar och morföräldrar. Jag hittar ingenting mer och det känns ju lite tråkigt. Jag intalar mig själv att det i alla fall kan vara kul för kommande generationer att jag har noterat de uppgifter jag har och jag har ett litet hopp om hjälp att hitta mer. För många år sedan blev min mamma kontaktad av någon avlägsen släkting som släktforskade om hennes släkt och de papper hon fick av honom har min lillasyster tagit hand om. Jag ska få dem snart och då kanske jag kan komma vidare åtminstone på min mammas sida.

Eftersom tankarna går tillbaka i tiden ganska ofta nu vill jag gärna dela med mig av några barndomsminnen från den tid som jag och min storasyster tillbringade hos våra farföräldrar i den stuga i Optand som jag bor i nu. Förmodligen var min lillasyster här en hel del också men mina minnen är från de somrar som jag och Kerstin (min storasyster) fick ta tåget alldeles själva  (från Halmstad till Östersund, jag var 9 år och Kerstin 11 år första gången) och vara ensamma med farmor och farfar många veckor. Stugan, som de byggde på 30-talet, var liten och saknade vatten och toa men vad gjorde det när det fanns ett lite läskigt utedass och man kunde stå i en balja och duscha med vattenkannan eller tvätta sig i sjön. Vi saknade i alla fall ingenting utan njöt av att få vara här och av den frihet som två äventyrliga och pojkaktiga flickor behövde. Vi sprang omkring i skogarna och byggde kojor, klättrade i träd, hanterade knivar och rodde ut med båten utan flytvästar. Allt detta gjorde vi tillsammans med grannungarna som alla var lika fria och fick lära sig att ta eget ansvar. Visst hade vi våra förhållningsregler, särskilt vad gällde sjön och båten, men det hindrade oss inte från att ha roddtävlingar och från att hoppa i och simma från båten eller att ge oss iväg långt efter strandlinjen. Att vi höll oss ganska nära stranden var den viktigaste regeln som vi alltid följde. En annan förhållningsorder var att när det blåste upp (det går väldigt fort här) så skulle vi ro in till land där vi var och gå hem. När jag tänker tillbaka kan jag undra om mina farföräldrar var speciella som gav oss så mycket frihet eller om alla hade det så förr. Eftersom jag har fått ärva den stuga där vi upplevde allt detta har jag aldrig långt till mina minnen. Stugan är utbyggd lite och planlösningen är helt annorlunda. Även tomten har fått ett annat utseende men ändå finns allt här, både personer och saker. Jag har behållit några saker som väcker många glada minnen hos mig och ni kan se dem på bilden nedan. 002Gong-gongen var våra farföräldrars sätt att få kontakt med oss. Alla i grannskapet visste att när de slog i gong-gongen så skulle Nilssons ungar hem och om vi var så långt borta att vi inte hörde den så var det alltid någon annan som visste var vi var och kunde meddela oss. Jag höll på att sälja den på en loppis men i sista stund räddade jag den för jag insåg att den betyder alltför mycket för att göra sig av med. Jag har nästan aldrig använt den till mina barn och jag vet inte varför. Det tar emot och kanske är det för att det ljudet hör till min barndom och att jag vill behålla de minnena som mina.

Mjölkkrukan och skålen hör ihop. Varje kväll gick vi backen upp och över stora vägen till en bonde där vi hämtade en kruka mjölk. Vi bar hem krukan och om vi lyckades få med all mjölk (det hände någon gång att vi inte fick det) hällde farmor upp den i den vita skålen, skummade bort grädden och sedan öppnades  en lucka i golvet och någon av oss fick klättra ner till matkällaren där och sätta dit skålen. Bara att få gå ner i den läskiga, mörka källaren var en stor grej för oss. Tyvärr kan vi inte göra det längre eftersom den är överbyggd med golv och våtrumsmatta.

Till sist har vi blåsbälgen (vet inte om det heter något annat). I mitt minne brann det alltid en brasa i öppna spisen och farfar använde bälgen för att blåsa liv i elden. Förmodligen eldade de inte så ofta men minnena finns så starkt hos mig av hur jag sitter framför brasan med en kopp choklad (ihoprörd av kakao, socker och grädde och sedan kokhett vatten) eller honungsvatten om vi kände oss lite ruggiga. Vi använder fortfarande samma blåsbälg när vi eldar i kaminen som står i eldstaden nu för tiden.

Detta är några av alla minnen som finns runt omkring mig jämt och jag tycker att jag är otroligt privilegierad som får bo här och ha kvar allt. De bästa minnena är naturligtvis allt som har med min farmor och farfar och med mina föräldrar att göra. Jag tror inte på en fortsättning efter döden eller på att själar finns kvar någonstans men ändå finns de med mig överallt när jag går omkring här.


Sommartorka på bloggen

Jag, liksom en del andra, har lite svårt att hinna med bloggen på sommaren. Det kommer ett litet inlägg någon gång ibland men den blir lite bortglömd och misskött (vad konstigt det ordet ser ut men det kan ju inte vara tre ”s”). Nu vill jag i alla fall berätta om mitt besök hos hudläkaren som skulle titta på mitt sår på ryggen.

Lite nervös för vad han skulle ge mig för restriktioner var jag när jag kom till sjukhuset. På dörren stod det hud- och könsmottagning och jag kände mig ganska malplacerad bland alla ungdomar. Jag fick ett nummer som skulle ropas upp när det var min tur för på den avdelningen ropades inte namnen upp högt. När läkaren kom sa han i alla fall mitt namn och jag undrade varför jag fått ett nummer. Han skrattade och sa ”ja, men du har ju ingen könssjukdom, om det inte är syfilis du har på ryggen”.  Jag vet inte om man kan ha det eller om han bara skämtade men han konstaterade snabbt att det var ett basaliom och att han skulle bedöva och skrapa bort det på en gång. Sedan kom det bästa med besöket. Jag fick inga solrestriktioner utan han tyckte tvärtom att eftersom jag har bra pigment så ska jag fortsätta som förut. Han tyckte att det är bra för mina värkande leder och dessutom kan en solbrun hud faktiskt vara ett skydd mot farligare hudcancertyper om man inte bränner sig. Min man sa att jag riktigt strålade av lycka när jag mötte honom lite senare. Nu kan jag fortsätta att njuta av en av de mest underbara saker som finns – solen.

Här i Optand avlöser besöken varandra och det är så himla kul att träffa den släkt som kommer hit nästan varje sommar. Alla är medvetna om att här bedrivs det ingen pensionatsverksamhet utan var och en rotar fram det de själva vill ha och då funkar det bra och jag orkar med. På kvällarna blir det samling runt spelbordet och många skratt och på dagarna rättar vi oss efter vädret och gör vad som faller oss in.

013001

Nu ska jag inte klaga mer på sommaren här för de två senaste veckorna har vi fått så mycket av den att vi klarar oss för den här säsongen. Visserligen börjar höstkänslorna komma redan men det är ok nu.